Slutbetyg: MVG

Att byta skola/Att byta klass

– Neej, jag vill inte!!
Hon kastade brevet på bordet. Beskedet hade slängt in en stor svart sten
imagen på henne. Stenen var fylld av sorg, hat och ilska. Efter en lång
stund av skrik och svor|domar satte hon sig ner i ett hörn och lät tårarna
strömma. Huvudet vimmlade av tankar. Mamma skulle bli överlycklig, men hur
skulle klassen reagera och vad skulle Elin säga?

– Va?!
– Kom du in, sa Elin med sorgsen röst.
– Linda, jag vill ju inte gå i en klass utan dig.
– Nej, jag vill inte heller vara utan dig, sa Linda.
– Jag vet inte hur jag ska göra, det är så svårt!
Elin blev bara mer och mer upphetsad och med gråten i halsen ställde hon
sig upp och skrek:
– Du kan inte lämna mig såhär!
Linda visste inte vad hon skulle ta sig till, hon kände hela tiden gråten
som ett spjut i halsen och kunde inte hålla kvar den där.

De höll om varandra. Hårt, så hårt de kunde utan att skada varandra. Linda
och Elin, de som hade varit bästa vänner ända sen de kunde gå. De skulle nu
gå skilda vägar. Ingenting skulle bli som förut. De skulle visserligen gå i
samma skola, men vad spelade det för roll när de aldrig mer fick sitta i
bänkarna brevid varann. Sitta och viska om lärarens kläder, skriva brev
till varandra på lektionen och allt det där. De skulle säkert hitta nya
vänner i sina nya klasser och de kände på sig att ingen|ting skulle bli som
förut. De behövde inte säga någonting till varandra, de visste vad den
andra tänkte och kände bara genom att titta på varandra. Det hade de alltid
gjort.

Nästa dag var allt som vanligt igen, nästan. Den första timmen berättade
läraren att alla skulle åka till den nya skolan och träffa sin nya klass.
Det högg till i Lindas mage. En efter en rabblade hon upp:
– Elin Björk: 7C.
Nu kom det snart, Linda ville bara sjunka igenom jorden.
– Linda Svensson 7A MUSIKKLASS!
Det kändes som om läraren skrikit ut det så att hela skolan skulle höra.
– Va?! Ska hon gå i musikklass, fan va töntigt, hörde hon bakom sig. Det
blev sådan upp|ståndelse och så pratigt att läraren var tvungen att ryta
till:
– Nu får ni vara tysta!

Då kom dagen, den dagen då hon skulle bli en av dem, töntarna! Där satt de,
de blivande eleverna i 7A. I ett klassrum med spygula väggar och slitna
bok|hyllor. Var det här hennes framtid? Efter en lång tids lekande och
present|erande var det äntligen slut på ”hälsa-på-dagen”

Hon klev på bussen hem, satte sig till rätta, tog på sig freestyle-
hörlurarna och blundade. Hur kunde hon komma in i musikklassen? Hon hade ju
försökt att skriva så dåliga svar på provfrågorna som möjligt. Hon kunde
minnas intag|ningsdagen som den var igår. Hennes mamma hade tjatat på henne
hela morgonen så att hon inte skulle försent till provet. Efter
teori|provet hade de suttit tillsammans på en bänk och väntat på att de
skulle vara hennes tur att göra nästa delprov. Och, plötsligt öppnades
dörren och de sade hennes namn:
– Linda Svensson är välkommen in! Hon gick in i rummet med sin tvär|flöjt i
handen. Vid ett bord satt två andra lärare och log så brett att det såg ut
som de hade stelnat.
Hon fick börja med att klappa några rytmer och sedan följde några
sång|övningar. Det hade kännts barnsligt att sitta och sjunga med vilt
främm|ande människor, men det var ändå kul, lite.

Phschsst, bussen stannade och hon vaknade till ifrån det halvsovande
till|ståndet. Hon gick av bussen, avslapp|nad och lugn. Nu såg hon något
som hon inte hade sett tidigare i vår, tussi|lagon hade börjat sticka upp
sina små knoppar ur marken. Några hade redan slagit ut. Solen var så varm
att det kändes som att det var sommar. Fåglarna kvittrade och vattnet från
bäcken porlade. Plötsligt hörde hon en välbekant röst ropa hennes namn. Hon
vände sig om och såg att Elin kom springande emot henne. De omfamnade
varandra länge, länge under de gröna träd|kronorna som höjde sig brevid
vägen. Nu insåg de att även om de inte höll i varandra hela tiden så skulle
de alltid finnas hos varandra ändå För alltid!

Att byta skola
Jag vaknade med ett ryck. De otäcka minnena från igår kom sakta krypande
tillbaka, och jag drog täcket tätare om mig.
Jag vet inte hur länge jag låg där, men till slut tvingade jag mig att
sätta fötterna på det iskalla stengolvet och ställa mig upp.
Med darrande ben gick jag bort till fönstret och tittade försiktigt ut.
Idag såg verkligheten mycket tryggare ut än igår, men den lurade inte mig.
Där utanför såg jag en kvinna med sitt barn komma gående i solen denna
vackra vårmorgon.
”En dag precis som alla andra dar” tänkte jag. Men det var den inte. Något
hade ändrats, det syntes inte utanpå men det kändes inuti.
Jag drog på mig ett par säckiga byxor som jag hade ärvt av min bror, som
jag hade när vi målade sommarstugan förra året. Pyjamaströjan lät jag hänga
över byxorna, jag kunde inte tänka mig att ta av den och titta på min nakna
kropp.
Jag gled ner för trappan och gick raka vägen till köket.
Där satt redan mamma, snyggt sminkad och redan färdigklädd fast det var
lördag, och klockan var inte mer än nio.
Jag sjönk ner i stolen mitt emot henne och tittade på mina naglar. Då
sprack hennes runda ansikte upp i ett leende, och hon sa:
– God morgon Snuttan. Hade du kul igår?
En annan morgon hade jag kanske tyckt att det hade varit helt naturligt att
hon kallar mig Snuttan, men som sagt, något hade ändrats.
Det enda jag kunde tänka på var de där orden som hördes, om och om igen i
mitt huvud. ”Kom igen Snuttan, var inte så barnslig, du är skyldig mig
det”.
Efter en stund, som kändes som en evighet sa mamma oroligt:
– Vad är det Hanna? Du verkar vara lite borta.
När jag fortfarande inte svarade försökte hon få ögonkontakt med mig, men
jag vek undan blicken, jag kunde inte se på henne.
Jag visste att jag hade gjort ett så fruktansvärt svek, både mot mamma och
mot mig själv.
– Är det något fel Hanna?
”Ja!” ville jag skrika men det kom inga ord. Jag var som in en koma, jag
ville så gärna berätta men min mun kunde inte röra sig. En vecka flöt och
det blev Lördag igen.
Jag vet inte om någon i skolan märkte någon skillnad på mig, men de sa
inget i alla fall. På lördagsmorgonen väckte mamma mig och sa att jag
skulle skynda mig ner, för att vi var tvungna att prata.
”Hon vet” tänkte jag ”hon vet och nu vill hon aldrig se mig mer”.
Om jag hade kunnat tänka klart hade jag kanske förstått att detta aldrig
skulle kunna hända, men nu tänkte jag inte klart.
Motvilligt gick jag ned för trappan och hittade både mamma och pappa vid
köksbordet. Utan att någon sa ett ljud satte jag mig ner. ”Säg något då”
tänkte jag för mig själv, och precis som om dom hade kunnat läsa mina
tankar sa pappa:
– Hanna, vi har märkt att det har hänt något. Vad är det?
Eftersom jag inte svarade fortsatte mamma:
– Är det något med skolan? Eller är du ovän med någon kompis? Snälla prata
med oss Hanna.
De såg så snälla och oroliga ut att jag var tvungen att säga något om förra
Fredagen. Berätta om vad som hände.
Så, jag öppnade munnen och sa försiktigt
– Jo.
Nu såg de riktigt oroliga ut. Jag hade alltid kunnat säga allting till mina
föräldrar och jag kände att jag var tvungen att säga det.

”Nu eller aldrig” tänkte jag innan jag började. Började berätta om förra
Fredagen.
Jag berättade först om de tuffa killarna i min klass som hade börjat hacka
på mig inne på discot. Det var då han kom, han var nog ett par år äldre än
jag, och såg betydligt mycket starkare ut.
Han sa till killarna att de skulle dra någon annanstans och vände sig sedan
mot mig och presenterade sig som Martin. Förvånad och tacksam över att han
hade skyddat mig mot killarna, gick jag med på att följa med på en promenad
i parken. Vi pratade och hade det trevligt, och tillslut kom vi fram till
en bänk för vi satte oss. Försiktigt kysste han mig, men när det hela
började gå längre än vad jag ville bad jag honom vänligt att sluta. Men
Martin fortsatte. Han tafsade över hela min kropp och jag försökte ställa
mig upp men han tryckte ner mig igen.
Väsande sa han till mig:

– Kom igen Snuttan, var inte så barnslig, du är skyldig mig det.
Först förstod jag inte vad han menade, men han förklarade att han hade
räddat mig, och att han nu ville ha sin belöning. Sedan gick allting
väldigt fort, och ett par minuter senare låg jag ensam med byxorna nere,
bredvid en buske. Det gjorde så ont.
Mitt hjärta ville bara gråta ut all sorg och tomhet, men det kom inga
tårar.
Jag frös, så jag ställde mig upp, tog på mig byxorna och började gå hem.
Rädd för att möta Honom tog jag en omväg, och när jag kom hem gick jag raka
vägen hem och la mig.
Jag visste att jag hade gjort så fel, och jag kände mig så äcklig.
När jag hade berättat färdigt märkte jag att jag grät och hade mammas armar
runt mig. Nästa sekund var jag hos polisen.
De hade bara några enkla frågor, sa de, men i mina ögon var dom se svåraste
jag någonsin hade svarat på.
Kunde jag ge signalement? Jo, det kunde jag. Vad hade jag på mig?
– Ett par byxor och ett linne, svarade jag.
Polisen tittade på mig.
– Var byxorna tajta?
– Jo de var väl ganska tajta, svarade jag.
– Linnet då? Frågade polisen vänligt, ”var linnet tajt?”
Jag tittade på fingrarna och visste inte vad jag skulle säga.
– Ja, den var ganska tajt, sa jag, men fortsatte för att försvara mig.
– Men alla tjejer har tajta kläder när de går ut.
Nu vände sig polisen sig mot mamma och pappa och frågade:
– Ni har aldrig tänkt på att det är en ganska stor risk att skicka ut en
tonårsflicka i tajta kläder. Ni kanske skulle tänka på det.
Ingen av oss förstod någonting. Men plötsligt visste jag vad han menade.
Han skyllde det hela på mig!
Jag kände att jag inte orkade mer.
Hela min kropp var helt utmattad av sömn och matbrist.
Polisen lovade att jobba på fallet, men jag tror att alla visste att det
inte skulle bli uppklarat.
Mamma och pappa bestämde att det bästa för mig var att vi skulle flytta.
Flytta från kompisar, huset jag älskade, och samhället jag växt upp i.
Men vi skulle också flytta från Honom.
Det hela kom väldigt lägligt, eftersom pappa fick erbjudande om jobb på
annan ort.
Så vi flyttade till Trelleborg.
Ny klass, Ny miljö, och kanske också nytt liv.
Den 4 Mars skulle jag börja i den nya klassen.
Jag kände inget särskillt för klassbytet, varken bra eller dåligt.
Jag gick alltid omkring som en zombi och brydde mig inte om allt som
tycktes vara viktigt för mig innan våldtäkten. Varje morgon kändes det som
att bestiga Mount Everest, när jag skulle gå upp ur sängen, och den 4 Mars
var inget undantag. Men med mammas hjälp kom jag upp, fick på mig kläder
och kom iväg till skolan.
Skolan var väldigt modern och fin, och rektorn berättade för mig att den
var nybygd.
Han ledde mig till ett klassrum och öppnade dörren försiktigt. Sedan föste
han in mig så jag stod bredvid katedern och presenterade mig som Hanna
Davidsson.
Förvånad av att höra mitt namn ryckte jag till och återvände till
verkligheten.
Tjugo par nyfikna ögon tittade på mig och So-läraren bad mig att sätta mig
på en av bänkarna längst fram.
Eftersom lektionen nästan var slut hann jag bara få en bok och sedan gå ut
på rast. Direkt när jag la boken i skåpet kom en flicka med rött hår fram
och sa att hon hette Marie.
Hon frågade var jag kom ifrån, hur det var att bo där, och om vi skulle ha
sällskap till nästa lektion.
Jag svarade vänligt men i hemlighet ville jag vara skrika att hon skulle
lämna mig i fred.
Hela dagen kom Marie med frågor och det verkade som om hon hade utnämnt mig
till hennes bästa kompis.
– Tycker du att jag ska klippa av mig håret? Undrade Marie
förväntansfullt.
– Nej, sa jag. Jag tror du passar bättre i långt.
– Jaha, sa Marie besviket. Jag som hade bestämt att klippa av det idag.
Sedan började hon skratta och fick till och med mig att börja fnittra.
Det kändes lite ovant i början, och jag undrade för mig själv när jag
skrattade sist. Vi skrattade tills det kändes som om min mage skulle
spricka och fick tillslut stop på skrattet. Precis då kom en tjej med långt
brunt hår förbi, och av någon anledning fick jag olustkänslor.
Hon tittade Marie rakt in i ögonen och sa elakt:
– Skaffat ny bästa kompis Marie?
Sedan vände hon sig till mig och sa:
– Du förstår Maries gamla bästa kompis stod inte ut med henne. Flyttade.
Sedan vände hon blicken frammåt och gick utan att vända sig om.
Genom hennes sätt att titta på mig förstod jag att jag hade skaffat mig en
fiende. Vi satt tysta utan att titta på varandra.
Tillslut tror jag att Marie ville förklara så hon sa:
– Du förstår Hanna, mina föräldrar skilde sig för ett år sedan ungefär, och
jag blev helt förkrossad.
Jag började bli taskig mot de kompisar som betydde mest för mig och
Caroline, min bästis, stod inte ut efter att jag hade mobbat henne ett
halvår, och hennes familj flyttade. Jag ville få ut min ilska och tog ut
den på Caroline.
Efter att hon flyttade har jag varit så ensam. Min mamma har skaffat ny
man, som jag dessutom inte tål, och om några månader har jag ett litet
syskon.
Hon pratade snabbt och ju längre meningarna blev ju mer gråt fanns det i
rösten.
Jag kände själv att jag hade inte långt till tårarna. Arg på Maries
föräldrar, arg på Honom, men glad över att ha hittat en kompis som var lika
arg på livet som jag.
Det tog nog en månad innan jag vågade öppna mig för Marie, men när jag
gjorde det och berättade om Honom, gjorde hon allt rätt.
Lyssnade, tyckte synd om mig och gick sedan och köpte den största glassen i
kjosken till mig.
Jag och Marie höll ihop i vått och torrt, men på skolan var vi kända som
riktiga mesar. Det fick vi minsann höra också. Hade jag varit ensam med att
bära alla elaka ord, tror jag inte att jag hade klarat det, men nu hade jag
Marie.

En dag, ett par månader efter våldtäckten, kom Marie med en fråga som
ryckte upp alla minnen igen.
– Men den där killen, Martin, använde han skydd?
Jag blev helt ställd över frågan. Gjorde han det? Varför hade ingen tänkt
på det?
– Jag vet inte, viskade jag och fortsatte, men det hade väl synts? Eller
märkts?
Vi visste ingenting om sånt här men direkt efter skolan gick vi bort till
apoteket och köpte graviditetstest.
Det var negativt, och jag kunde andas ut. Vi firade genom att hyra film och
poppa popcorn.
Plötsligt gick det upp för mig att livet hade blivit min vän och att jag
trivdes med det. Jag tänkte mindre och mindre på våldtäckten och tillslut
var den helt borta i vardagslivet.
Jag har börjat skriva dikter och en del har till och med blivit publicerade
i skoltidningen. Marie har fått en liten syster som vi båda två älskar.
Martin blev aldrig fälld men ärligt talat stör det mig inte så mycket
längre.
Livet är en fest och den tänker jag gå på!

Författarens ord.
Min berättelse handlar om mod. Mod att våga bygga upp sitt liv efter en
traumatisk upplevelse.
Mod att våga berätta, och mod att våga stå upp, rak i ryggen.
Min berättelse handlar också om att det i världen finns människor som vill
göra ont, och att även om man blivit sviken måste man våga börja om.
Och tillsist handlar min berättelse om vänskap och om föräldrar som finns
där, men också att det finns människor som skyller på offret i en
våldtäckt.

SLUT

MVG

4. Min syn på skolan

Först vill jag börja med att berömma detta inciativ från skolministern, att
lyssna till de som berörs av hans reformer. Skolans uppbyggnad och dess
framtida utformning kommer att bero mycket på de som utgör skolan, d.v.s.
lärare med elever. Ministerns inflytande har absolut lika stor betydelse
som attityderna. För lärares och elevers inställning formar skolan. Vilken
syn svenska folket har på skolan kan vara avgörande hurvida om skolan ska
vara en utvecklingsplats eller förvaringsplats.

Framtidens skola måste i ord och handling sätta kvalité för kvantitet.
Skolans uppgift bör inte vara att lära ut årtal då kungar dog eller antalet
pjäser Ibsen skrev. De relevanta i undervisningen är kungarnas kan inte
tyda nästa ord och vad vi kan lära oss av det, vad Ibsen skrev om och
varför. För det är just det relevanta som framtidens skola lägger tyngd på,
inte lika mycket på när, var och hur som på varför. För det är bara av
frågan varför som vi finner den viktiga kunskapen som man med nytta bär med
sig genom livet. Om skolan osäker på om skolan är rätt ord agerar
plattform för det reflektiva tänkandet kommer våningar att byggas på
plattformen när samhällets vardagliga företelser inspirerar till kunskap.
För kraften av egna åsikter, reflektioner osäker på om reflektioner är
rätt ord och funder|ingar är elevens granti för ett livslångt lärande.

Vi lever i en värld där vi hela tiden, medvetet eller omedvetet, påverkas.
I en värld som ibland, medvetet eller omedvetet, skadar oss. Det bästa
skyddet skolan därför kan ge Sveriges elever är kritiskt tänkande. Att man
även efter att ha lämnat föräldrarnas bo kan skydda sig mot samhällets
negativa inflytande.

Den allmänna kunskapen är viktig för att trygga utvecklingen av alla
individers förmåga att aktivt delta i samhällets alla frågor, något som i
nuläget måste förbättras.

De mer konkreta på förslagen på hur framtidens skola ska utformas är att
den egna inställningen till lärandet påverkar. Betydelsen av lärandet och
dess förankring i verkligheten måste betonas. Det är motiverat varför en
optimistisk syn på skolan ger större utrymme för lärandet. Därför talar
inte bara framtidens skola om eget ansvar, utan ger också möjlighet att
tidigare och oftare ta ansvar för sin studiegång och att man hela tiden
efter visat ansvar kan påverka sina studier.

Jag anser att man tidigare ska kunna välja inriktning till det man tycker
är kul, då detta med stor sannolikhet kommer påverka de andra ämnena
positivt.

Framtidens skola satsar mer på en individ|anpassad undervisning där inte
skolan formas efter genomsnittseleven. Skolan ska sända budskapet att
skolan anpassas efter varje enskild individ med hänsyn till dess kapacitet,
intressen och mål. Därför bör betygen ges i större skala så den mer precist
omfattar alla elever. Jag anser att varje elev bör ha en personlig
utvecklingsplan som denne jobbar efter och att ens utveckling bedöms efter
den och inte efter klassens. Då tror jag att man kan skapa en positiv syn
på betygen och stoppa den jämförande utvecklingen mellan elever, av elever
och lärare. Detta är något jag tror leder till ökat självförtroende och
rättvisare betyg. En riktning mot mångfalldens skola.

Skolan är en av de viktigaste platserna för kunskapsutveckling såväl
personlig utveckling. Varför en bra skola är en bra satsbräda inför
vuxenlivet.

Jag har i mitt brev till dig betonat betydelsen av att ge eleverna goda
kunskaper vilket är viktigt. Dock har skolan en till lika viktig uppgift.
Skolan ska inte bara förse elever med kunskaper, utan manual, utan även
förse dem med kunskap om hur att tillämpa dem till max. Ty bara då har
skolans slit fått betydelse.

Framtidens skola ska inte bara stimulera lärande och utveckling för livet,
utan genom hela livet. Skolan ska tillgodose sina elever med kunskap för
ett evigt lärande.

Tack för ordet.

1. Mina skolår
Jag var sex år och skulle börja skolan om några timmar. Min kropp var full
av längtan, men jag tänkte inte så mycket på det, för jag sov då.
Egentligen så skulle jag nu börja ett år tidigare än alla andra, men det
var så oviktigt att jag knappt visste om det.
Min pappa följde mig till ett upprop i skolan den morgonen och jag är säker
på att det var blå himmel och sol den dagen. Jag och mina nya kamrater fick
en varsin bänk och vår lärare ropade upp oss. Det var min absolut första
dag i skolan. Andra dagen fick vi bekanta oss lite mer med kompisarna och
vi fick mat från McDonalds, antagligen för att visa hur snäll skolledningen
var. Sedan började skolan vara lite mer allvar och vi hade våra första
riktiga lektioner.

Första skolåret jobbade vi mest med svenskan och lite med matematiken.
Alfabetet gicks igenom bokstav för bokstav och dessutom så gick vi förstås
igenom siffra för siffra i matten.
Svenska hade jag aldrig svårt med, jag hade läst Tom Sawyer vid fyra eller
fem års ålder, så läsa kunde jag redan. Räkna kunde jag självklart också
och jag minns att jag alltid tävlade med alla andra i att ligga först i
våra lätta matteböcker.
Första året i skolan känns som om det var ett evigt lugn, då man verkligen
tyckte att det var kul att lära sig något nytt. Viktiga händelser i skolan
kommer jag inte ihåg, de minnena är som bortblåsta. Däremot i årskurs två
eller tre så tryckte en av mina kompisar upp en av mina andra kompisar mot
en vägg och han fick sluta i vår klass och börja i särklass. Det var
konstigt att han fick sluta i klassen för att ha spöat en annan tyckte jag,
men han var kanske allmänt stökig. Något mer kan jag inte minnas från
lågstadiet.

I fyran slogs tre klasser samman till två och vi hade en lärare på över 25
pratiga och småstökiga elever. Vår första lärare slutade efter ett halvår
ungefär, jag vet inte om han blev galen eller vad. Vi fick vikarier och
skolan blev jobbig för att vi nu hade så mycket att ta igen.
Tillslut fick vi en riktig lärare som var ung, nyutbildad och sträng men
ändå jättesnäll. Vi fick en läxa varje dag och jag försökte göra dem
någorlunda bra.
Det bästa med fyran, femman och sexan var att alla i klassen var kompisar
med varandra. Man kunde göra nästan vad som helst utan att vara rädd för
att man skulle bli totalt utskrattad eller mobbad. Det är fortfarande så
att jag inte kommer något riktigt speciellt som hände i mellanstadiet.
Några elever började i vår klass och några slutade. En annan kom tillbaka
efter att ha bott på Nya Zeeland i fyra år.

En dag så skulle jag välja vilken skola jag ville gå högstadiet i. Jag
följde mina äldre systrar och valde Örbergvikskolan.
Plötsligt kom jag att tänka på att jag hade gått hela sex år i skolan och
jag blev verkligen glad. Jag hade börjat sjuan och allt var stökigt, precis
som det skulle vara. Jag levde livet, men koncentrerade mig ändå på skolan
eftersom jag förstod att nu var det ännu mer allvar. Hela klassen hamnade
efter i SO-ämnena och jag hade åter igen fått en massa olika vikarier tills
vi fick en bra lärare. Efter det flöt skolan bara på, jag gjorde så gott
jag kunde på prov och i klassrummet.

Nu går jag då sista året i grund|skolan och jag har valt gymnasium, så jag
får sitta här och göra mitt bästa och se vad som händer.

Mina skolår

Nio år. Så längesedan är det snart jag började årskurs ett. Att det har
gått nio år sedan jag började ettan känns nästan overkligt. Ibland känns
det som om det var igår jag började. Jag minns så väl när mamma följde mig
till min första skoldag på Barkestorpsskolan. I denna krönika ska jag ta
upp händelser som har utspelats under mina, snart nio år i grundskolan.

Det var i augusti 1994 som mamma följde mig till min första skoldag. Jag
minns att solen stod högt på himlen och att molnen var få. När vi kom in i
det rätta klassrummet ropade fröken upp mitt namn och mamma lämnade mig.
Fröken hade gjort pappershattar åt oss. Vi fick göra pappersflygplan som vi
sedan tävlade med. Jag kommer ihåg att vi fick glasspinnar att äta på när
vi samlades och att alla skulle berätta om sig själva. När detta var gjort
hade jag genomgått min första skoldag på lågstadiet.
Tiden på lågstadiet flöt på. Man träffade nya kompisar och började få
läxor. Efter tre år var det dags att spänna bågen ytterligare. Jag började
mellanstadiet
Mellanstadiet minns jag som en ganska spännande tidsepok. Vi gjorde ofta
utflykter. En utflykt som ligger mig nära på minnet är en ”pulka-uflykt”
som vi gjorde i årskurs fyra. Vi hade gått till en backe för att åka pulka.
Lärarna anordnade en tävling, där den som kunde komma längst med pulkan
vann. Vem vann då?
Det var faktiskt jag! Priset jag mottog var i form av godis. I femman kom
de första nationella proven. Från dessa har jag inga större minnen.
Det har jag däremot från årskurs sex, då man blev störst på skolan. Det
blev också dags att läsa språk ute på Bergavik, tillsammans med sjuor,
åttor och nior. Från att vara störst på Barkestorp blev man plötsligt minst
varje gång man läste språk på Bergavik.
fortsättning
Tiden gick snabbt och det blev snabbt ens egen tur att börja på högstadiet.

Första skoldagen i sjuan var nog den mest nervösa skoldagen av alla
hittills. Det var dags att fortsätta skolgången i en ny klass. Första dagen
tittade alla konstigt på varandra. Det var nu allvaret började. Livet
skulle komma att präglas allt mer av skolan, läxorna och proven. På
mellanstadiet hade man relativt lite prov om man jämför med högstadiet.
Dagarna gick, och snart tyckte man inte att alla var så konstiga som man
först tyckte. De kunde faktiskt vara riktigt trevliga. Det dröjde inte
länge förrän man började komma överens med varandra, för att sedan bli
riktigt bra kompisar. Tiden flöt på, likaså proven och tillslut var det
dags att få betyg för första gången. Nervositeten var nästintill
obeskrivlig när man hade fått det vita kuvertet i handen. När det väl var
öppnat såg man dock att betygen var ganska bra, till och med bättre än
väntat.
Tillslut var det dags att börja nian. Man blev störst på skolan igen. Ett
starkt minne från tiden i årskurs nio är nog skolresan till stockholm med
hela klassen. Även de nationella proven kommer jag nog att minnas.

Snart har även årskurs nio svept förbi, och hela grundskolan har därmed
passerat. Från grundskolan kommer jag att bära med mig många minnen. Vissa
minnen är positiva, vissa är mindre positiva. Det är snart dags att börja
gymnasiet, som med stor sannolikhet kommer att ge mig minnen för livet.

Slut

Mina skolår

För 9 ½ år sedan började jag i klass 1a på Kåreskolan. Min lärare hette
Lena Roske och var vad jag tyckte, världens snällaste lärare. Hon log
alltid med hela ansiktet. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var den
bästa dagen i mitt liv. Dagen då jag började skolan. Jag hade ju gått i
förskolan innan, men det var ju först nu som man blev stor. Nu började
allvaret. Det var ingen lek längre.
I 2:an fick Lena ryggproblem och blev långtidssjukskriven och vi fick en
vikarie som hette Gunilla. Hon var också väldigt snäll, men man saknade
Lena. Hon kom och hälsade på ibland, och gissa om vi blev glada! Tillslut
kom hösten som vi alla hade väntat på. Hösten då Vi skulle bli störst på
skolan. Hösten då Vi började trean.
Det var roligt att vara äldst. Vi fick order om att ta hand om småbarnen
och det tror jag att vi gjorde.
När slutet på vårterminen närmade sig fick vi lappar där vi fick skriva ner
vilka vi ville ha med till sin nya klass på Rånga skola. Då skulle våra 3
klasser slås ihop till 2. Strax innan sommar|lovet fick jag reda på att jag
skulle gå i klass 4b på Rånga med Kerstin Ronnevi som lärare. Jag hade fått
med mig alla som jag hade valt till min nya klass. Hösten kom och
Kåreskolan var pasé. Nu var det Rångaskolan som gällde. Nu skedde många
förändringar. Klasserna blev större, vi fick ny lärare och här fick man,
tro det eller ej, kopiera själv med lärarens tillstånd! Det var faktiskt
görfräckt för en 10-åring!
Nu började åren gå snabbare och snabbare och innan man visste ordet av, så
stod man i kyrkan och sjöng avslutningssånger. I femman satte våran klass
upp en pjäs som hette ”Herr Arnes Penningar” och var baserad på Selma
Lagerlöfs roman. Det var väldigt roligt och vi spelade upp den för resten
av skolan och för gamlingarna på ålderdoms|hemmet. Några av dom blev så
rörda att dom började gråta. Det var lite spännande faktist. När vi slutade
femman, slutade även våran lärare Kerstin på skolan. Hon skulle jobba på en
skola på Smögen där hon bodde. Så när vi började sexan fick vi en
nyutbildad lärare som hette Karin Jansson. Detta året gick snabbast av
alla. Vi hade verkligen jättekul med henne. Vi var med i Chalmers
tekniktävling och kom på delad andraplats. Priset var 4000 kronor som gick
till våran klassresa. Och den blev verkligen ett minne för livet. Karin
hade seglat mycket innan hon blev lärare och våran klassresa blev en tur på
tre dagar med en stor segelbåt som hette Mariza. Vi blev indelade i grupper
och fick hjälpa till med allt. Resan blev väldigt lyckad. Återigen var det
dags att välja vilka kompisar man ville ha med sig till nästa skola och
klass. Nu fick man bara välja 2 killar och 2 tjejer.
Jag hamnade i klass 7d med Magnus Olofsson och Roger Karlsson som
klassföreståndare. Det var spännande att börja sjuan. Man var ganska långt
hemifrån med nya klasskamrater som man aldrig träffat förrut. Här skedde
också många förändringar. Vi fick ämneslärare, vilket vi inte haft innan
och vi hade lektioner i olika salar i stället för en och samma hela tiden.
Man fick nu ta mycket mer ansvar för sitt eget lärande och att passa tider.
Nu var det ingen signal som hördes på 2 kilometers avstånd eller någon
lärare som stod och ropade ”7d ska in, 7d ska in”. Återigen var det dags
att ta ett steg närmare vuxenvärlden.
Vi gjorde många aktiviteter med vårat arbetslag 7: up. T.ex. så hade vi
mini-VM i friidrott och turnering i fotboll och ultimate fressbee. Våran
klass vann den turneringen både i 7: an och 8: an. Nu var det dags för våra
första betyg. Det var för mig ganska spännande och pirrigt. Men det var
inte så farligt och jag var nöjd med mina betyg. Andra var mindre nöjda.
Sommarlovet kom och vi hade klarat av två år på Bunkehed|skolan. Nu
återstod bara ett. Troligtvis det tuffaste. Skolår nummer 9 i ordningen.
Nu började allt snack om gymnasiet: ”Vad ska du välja?” I stort sett hela
höstterminens stora samtalsämne var gymnasie|valet. Men det skedde andra
saker på skolan också. Vi fick en efterlängtad ny gymnastik|sal. Den är
tullstorlek (40 x 20 m) och är jättefin.
Vi visste att snart skulle de nationella proven komma och nu sitter jag här
med skrivkramp!
Jag skulle vilja säga att skolgången består av två huvudsaker:
Beslut och Förändringar. Troligtvis gör hela livet det, och skolan är en
bra förberedelse för framtiden som man bör ta vara på.

Mina skolår
När jag började skolan var året 1994 och jag hade ännu inte fyllt 7 år.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag stod där utanför dörren med en stor
skylt på som visade att det var genom denna dörr som vi skulle gå igenom,
vi som skulle börja i klass 1C.
Det var alltså i denna klass jag skulle tillbringa mina 3 första skolår,
och inte bara dom första utan kanske också dom viktigaste.
När klockan ringde in oss för första gången vack osäker om vack är rätt
ord jag till, det var alltså nu allvaret började.
Vi var 18 st i klassen, 9 flickor och 9 pojkar och vår klassföreståndare
hette Tomas.
Vi i 1C var den enda klassen på hela skolan som hade en magister,
igentligen hade jag velat ha den där snälla, rara fröken Lena i stället,
men nu i efterhand är jag glad att jag fick Tomas. Han blev ju den som
visade mej vad skolan var för något och hur roligt det verkligen är.
Det första vi fick göra i ettan var att hämta sin namnlapp som hängde
framme på svarta tavlan och tejpa fast den på bänken vi satte oss på.
Bänken skulle även kläs med papper på insidan, och självklart blev det ett
med hästar på som matchade böckernas omslagspapper.
Vi sjöng väldigt mycket i lågstadiet. Tomas va en hejare på gitarr och
varje gång jag hör någon av dom där låtarna så tänker jag på våra
musiklektioner när vi satt uppflugna på bänkarna och sjöng ”I natt jag
drömde”.
De tre första åren var händelserika och det blev ju inte direkt sämre av
att gå i en klass där alla lekte med alla och där jag knöt vänskapsband som
fortfarande nu, nästan 10 år senare är starka.
I slutet av skolår 3 minns jag hur vi, jag och mina bästa vänner sa till
Tomas att om vi hade fått så hade vi börjat om i ettan igen och gått om 3
år, bara för att vi hade haft så roligt!
Men när vi väl hade bytt skola och börjat 4:an var det inte så hemskt som
jag hade trott. Fram till 6:an skulle jag växa ytterligare och mer och mer
formas till den jag är idag. Det som jag kommer ihåg som pinsamt från
mellanstadiet var uppropet i 4:an.
Pappa var med och han var en av dom som hade mobiltelefon då. Och vad tror
du hände?? Jo, självklart så börjar den där manicken ringa mitt under
uppropet. Fröken Kerstin spände blicken på föräldrarna och jag, jag ville
helst sjunka genom jordens yta.
Men den stora skillnaden mellan låg- och mellanstadiet var nog framför allt
kompisarna.
Alla var inte längre kompis med alla och det fanns personer som man bara
önskade kunde försvinna, två av dessa flyttade lyckligtvis.
Det var också nu i mellanstadiet som jag skulle att komma bli den där tysta
som inte sa mer än nödvändigt. I lågstadiet hade jag väl inte varit direkt
pratsam, men jag tyckte aldrig då att det var pinsamt att ställa sig upp
inför klassen och redovisa som jag gjorde nu.
Jag tror nu i efterhand att det beror på dom där tuffa från dom andra
klasserna på lågstadiet, dom som inte hade blivit tillsagda när dom hade
gjort fel, och dom med grymt självförtroende som gjorde att jag kände mig
mindre och mitt självförtroende sjönk.
Men så hände det något, jag tror att det var i 5:an så skulle det vara en
talangjakt i skolan. Jag och mina 3 bästa vänner bestämde oss för att vara
med.
Vi skulle sjunga en låt som vi hade skrivit texten på själva, men melodin
hade vi lånat.
Det blev väl ingen hit direkt men mitt självförtroende fick en knuff i rätt
riktning!
Inte långt efteråt spelade jag teater med kompisarna för föräldrarna och
sjöng i skolkören på avslutningen.
I slutet av 6:an var det då dags att ta ytterligare ett kliv framåt och
börja vänja sig vid tanken att börja högstadiet.
När dagen väl kom, den där dagen i Maj, när vi skulle träffa våra nya
klassföreståndare och vår nya klass var jag skitnervös.
Hur i hela friden skulle jag fixa detta? Jag var ju fortfarande den där
lilla flickan som stod utanför dörren som det stod 1C på och som skrämt
hoppade till när klockan ringde!
Men första året gick bra. Jag blev stolt när jag fick böcker som det stog
”För grundskolans senare del” i pytteliten text på baksidan av böckerna.
Det var ju ändå ett bevis på att jag hade klarat 6 av 9 år i grundskolan
med glans!
Men ännu en gång fick mitt självförtroende sig en törn. Jag blev återigen
den där tysta som satt i ett hörn på lektionerna och sa ingenting, varför
skulle det alltid bli såhär? Jo. jag vet varför, jag hade för dåligt
självförtroende.
Nu är det bara några månader kvar här på Bunkehed. 3 år har bara
försvunnit, runnit som sand mellan fingrarna, men vad kul vi har haft!
Ta historia och religionslektionerna till exempel! I 6:an kunde jag aldrig
drömma om att jag faktiskt skulle längta till måndag morgon och genomgång
av första världskriget eller vad det nu var.
Eller att jag skulle rabbla världens oceaner under en operation, det måste
ju betyda att man har haft roligt, eller?
Nu är snart denna tiden förbi och visst har det varit tufft, men det är
inte det jobbiga man kommer ihåg, utan allt roligt man har haft tillsammans
med kamrater och lärare!
Och jag kommer för alltid att minnas allt roligt från min skoltid!

Att byta skola/Att byta klass

Jag började mitt första skolår i Västervik. Där gick jag i en skola som
hette Stråfältsskolan. Mina minnen därifrån är ganska otydliga, men jag
kommer dock ihåg att jag var lycklig på den skolan. Vänner hade jag skaffat
mig och min lärare var helt förträfflig. Hon hette Monika, och hon var
mycket snäll och lärde oss barn mycket nyttiga saker.
Jag gick bara på Stråfältsskolan i 1 år. Vi flyttade till nybro,
eftersom min pappa hade köpt ett gatukök där.
Fruängsskolan kallades den skola där jag tillbringade 4 år av min
skoltid. Jag gick i den skolan från mitten av tvåan till slutet av femman.

Det kändes mycket obehagligt att gå till skolan den första dagen.
Min mamma följde mig till skolan. Det tyckte jag underlättade hela
processen väldigt mycket.
Första dagen fick jag gå runt i skolan och se hur det var där. Jag
kommer ihåg att de elever som gick i min nya klass hade gjort en enastående
modell av de borgar och de skogar som fanns i sagan om Ronja Rövardotter.
De hade med hjälp av tidningar, lim och färg skapat en sån vacker kopia av
skogen att jag blev oehört imponerad och slutade oroa mig inför
presentationen med min nya klass.
Den som var våran guide under turen runt skolan, var min nyblivande
fröken. Kerstin hette hon. Jag måste erkänna att hon har spelat en mycket
stor roll för hur jag har utvecklats. Varenda gång jag var nedstämd och
ledsen så (i osäker på om så är tillagt av lärare) fanns hon där och
muntrade upp mig och var gång jag var glad och optimisktisk så delade hon
den glädjen med mig.
På Fruängsskolan hittade jag en av mina allra bästa vänner, Maria hette
hon. Vi blev dock riktigt goda vänner när vi började i trean.
När jag började i den här klassen, kände jag mig mycket välkommen. Många
elever pratade med mig och jag fick vara med och spela kula på rasterna.
De verkade tycka att det var otroligt svårt att uttala mitt namn, Mishia.
De bestämde sig för att kalla mig för ”MishMish” istället, och det hade jag
inget alls emot.
Jag kände mig trygg och älskad i den här klassen. Mina kompisar, Maria,
Maria. S., Linda, och Viktoria hade jag och dessutom hade jag fått äran att
vara elev till Kerstin och Fia. Fia var min engelska och So lärare. Jag
tyckte mycket om Fia, hon var alltid så glad och energisk.
På den här skolan kände jag mig mycket säkrare än vad jag gjorde på
Stråfältsskolan i Västervik. Det beror ju delvis på att jag endast gick där
i ett år och delvis på att jag växte och blev äldre.
Man kunde bara gå i Fruängsskolan i 5 år. Efter 5 år fick man börja på
en annan skola som kallades för Snickartorpsskolan.
Då sista terminen i femman började gå mot sitt slut besökte jag och min
klass vår nyblivna skola åtskilliga gånger.
Jag var mycket glad och förväntansfull inför att börja på
Snickartorpsskolan. Viktoria och jag skulle gå i samma klass och det var vi
mycket tacksamma för.
En dag när jag kom hem från skolan talade mina föräldrar om att vi skulle
flytta till Norrköping, där hade min pappa köpt ett bageri. Jag blev
förkrossad, allt kändes så meningslöst. Det var så själviskt av pappa att
bara bestämma att vi ska flytta sådär, tyckte jag.
Jag ville inte förlora mina vänner. Jag ville inte flytta ifrån en vacker
och mysig stad som Nybro och dessutom ville jag definitivt inte börja på en
ny skola där jag inte kände någon.
Självklart kunde jag inte göra något, pappa hade redan köpt bageriet och
vi var tvungna att flytta till Norrköping.
Jag skulle börja i årskurs 6 nu. När jag gick förbi de stora gröna
fotbolls|planerna kände jag hur den nervösa känslan utvecklades till en
ängslig och nedstämd känsla. Jag såg flera barn som gick och cyklade förbi
mig. Deras miner beskrev deras självsäkerhet och förhoppning inför denna
stora dag.
6B stod det på en brun trädörr. Jag tryckte på den och gick in. Det enda
jag upptäckte var tjugo förvånade ögon som riktades mot mig. Jag kände hur
mitt hjärta började slå hårdare och hur svettet rann ner från min rygg. Jag
samlade mina utspridda tankar och hälsade på barnen och mina lärare.
Jag hade 2 manliga lärare i den där klassen, Bosse och Leif hette de.
Jag kan beskriva dem som glada, humoristiska och vänliga individer.
Varför jag fick 2 manliga lärare blev tydligare för mig då jag hade lärt
känna min nya klass.
Jag hade fått den stora olyckliga äran att få börja i skolans
”problemklass”. I den här klassen gick barn som svor mer än de drack
vatten.
De hade bildat gäng med varandra och de gick runt och mobbade folk på hela
skolan. Jag som var en person som hade kommit ifrån en kärleksfull och
ordentlig klass blev otroligt chockad av att se sådana respektlösa och
förfärliga händelser. På rasterna strövade jag omkring ensam och tänkte på
hur mycket jag saknade min föregående klass i Nybro.
De enda vänner jag fick i den klasen var en flicka som hette Jocelyn och
en pojke som hette Rashid. Han kom från samma land som jag. Vi brukade tala
med varandra på arabiska och uttrycka våra förargade känslor för de andra i
klassen.
Jag och Jocelyn brukade spendera mycket tid åt olika boll-lekar på
rasterna. Ibland spelade vi fotboll och ibland körde vi en lek som kallades
för ”rutan”.
Jag kände mig aldrig mobbad i den där klassen. Jag såg bara hur de andra
blev mobbade. De som bildade gängen i klassen var aldrig otrevliga mot mig,
de var mycket konstigt nog vänliga mot mig och respekterade mig.
Mina lärare Bosse och Leif pratade mycket med mig och frågade hurdan
situationen var i klassen.
Jag tyckte att det var bra att de frågade eleverna hur läget var i klassen
och hur de mådde.
Jag gick bara på den här skolan i 1 år. Det är jag mycket glad för,
eftersom den ensamhet och illamående jag kände på den skolan förtjänar
ingen annan människa att känna. Jag måste härmed erkänna att åtskilliga
gånger i slutet av vårterminen i sexan vägrade jag att gå till skolan.
Varför jag mådde illa på skolan var för att jag såg hur omänskligt de
behandlade andra människor och hur avskyvärda deras handlingar var.
Egentligen skulle jag börja på Franzelius|skolan i Norrköping i årskurs
7. Men min pappa hade köpt en pizzeria i nyköping så vi skulle flytta dit
istället.
På Schillerskolan skulle jag gå, en skola som för mig kändes obehaglig
och obekant.
Min önskan var att få börja på Franzeliusskolan. Det var en stor skola med
många fler fördelar än nackdelar och jag visste att jag skulle tjäna mer på
att gå i en stor och rik högstadieskola i en välbärgad kommun som
Norrköping än att gå i en liten skola i en fattig och liten kommun som
nyköping.
Det var en ganska kylig augustimorgon då jag var på väg till skolan.
Jag var inte lika nervös av att börja skolan som jag var då jag skulle
börja i skolan i Norrköping. Mina förhoppningar blev allt större ju mer jag
närmade mig skolan.
Efter några minuter såg jag skolan uppenbara sig. Det var en skola i
rödfärgat tegel.
Jag gick in i klassrummet och såg de ansikten som jag skulle få lov att
se de närmaste 3 åren. Jag märkte att alla var lika förhoppningsfulla men
ändå nervösa, som jag. Det kändes betryggande att stiga in i Det stora
klassrummet.
Min nya klassföreståndare hette Kenneth Sjögren. Han såg ut att vara en
klok och respekterad man med ett vänligt uttryck i ansiktet.
Den första veckan lärde jag känna rätt många på skolan. Alla var vänliga
och jag såg inget tecken på att gängbildning eller något liknande skulle
ske.
Det tog ett tag innan jag fick riktigt bra vänner, flera månader faktiskt.

Jag antar att efter så många skol och klass|byten så vet man inte om man
ska skaffa sig riktigt goda vänner igen, eftersom det alltid finns en chans
att pappa köper En ny verksamhet och vill att vi ska flytta.
Jag förmodar att alla dessa skolbyten har resulterat till att jag har
fått den här personligheten som jag har nu. En ganska skeptisk, försiktig,
och förstående personlighet har jag utvecklat. Att byta klass och skola
sådär ofta var både smärtsamt och lärorikt.
Den bästa skola som jag har gått på är den skola som är omringad med stora
och ståtliga träd där fröna faller på våren, fruängsskolan. Där hade jag
många kompisar och livfulla lärare. En annan sak som var bra med den skolan
var, trots att jag var den enda invandraren på skolan så förekom det inga
rasistiska uttryck från någon av eleverna eller lärarna.
Nu till hösten ska jag börja på Hillevigymnasiet i nyköping. Min pappa
har pratat om att flytta tillbaka till Norrköping. För mig spelar det ingen
roll längre. Det enda jag bryr mig om är att få den utbildning jag behöver
för att kunna läsa vidare på ett universitet.

Att byta skola

Sommarlovet hade passerat utan att något speciellt inträffat. I början var
det förståss skönt att vara ledig men efter några veckor när alla vänner
hade åkt bort började dagarna återigen snigla sig fram och varje dygn
kändes som en evighet. Mitt i tristessen inträffade något som kom att ändr
hela mitt liv på några dagar.
Det var en het sommardag i slutet av Augusti. Solen gassade och det var som
om hela världen hade tagit siesta för en stund. Måsarnas skrik hade tystnat
och inte en vind svalkade den brända jorden. Min syster och jag hade varit
hos våran mamma i en månads tid, men nu var familjen återigen samlad. Vi
märkte direkt att någonting var annorlunda, någonting skulle hända. Det var
som en elektrisk spänning i luften och på matsalsbordet i vardags|rummet
låg en stadskarta och en ritning över en lägenhet som vi alla försökte att
behövde osäker på om behövde är rätt ord inte låtsas om, men vi anade
vad som skulle komma. Ängsligt tog min pappa mod till sig och berättade att
vi skulle flytta och hoppades att vi inte skulle bli alltför ledsna över
detta. Hans oro hade varit helt onödig för en glädje storm bröt ut! Länge
hade både jag och mina syskon, inte helt i tystnad drömt om att flytta.
Redan efter några dagar bar flyttlasset iväg. Resan var den längsta jag
varit med om i mitt liv. Sträckan var inte så lång men vi var så uppspelta
av våra förväntningar och längtan att komma fram att tiden vred sig och
stod still. När jag tänker tillbaka var vi som små fågelungar som skulle
flyga ur boet för första gången.
Första synen när vi kom in i vårat uppmålade paradis var en massiv
tegelbyggnad med tinnar och torn omgärdad med lummiga träd. En svart text
sade oss att det var Gustavsdalskolan. Tankarna for genom mitt huvud. Tänk
om det var den skolan jag skulle gå i!
Lägenheten var mycket fin och mysig och jag kände mig hemma direkt. På
stan kände jag mig därimot inte välkommen. Alla människor stirrade så
mycket som om jag var någon alien som förvirrat sig till fel del av
universum och jag kände mig som en total främling. Värre skulle det bli.
Första dagen i skolan glömmer jag aldrig. Eftersom St:Peter skolan låg
närmast skulle vi gå där. Efter att ha följt med rektorn genom ett antal
elevfyllda klassrum för att ”bekanta oss med skolan och eleverna” fick vi
reda på att dom tyvärr inte hade plats för fler elever i årskurs 6. Nästa
destination blev då Hammarfälts skolan
Väl framme blev jag och min bror varmt välkomnade av nyfikna elever och
stämningen verkade mycket trevligare än på Sankta. Jag fick genast kontakt
med Aino och Sara som visade mig runt skolan. Nyfikna blickar följde mig
vart vi en gick och många tjejer kom fram och pratade.
Följande dagar var väldigt spannande. Jag kom snabbt in i klassen och alla
tyckte det var roligt att fått en ”stockholmare” i klassen. Särskilt roade
var de av min dialekt och jag fick upprepa ordet lakrits om och om igen för
alla som ville höra.
När man kommer utifrån ser man tydligt vilka roller alla i klassen har, när
man sedan blir en del av det hela är det mycket svårare. Sara var snabb med
att lära mig vilka jag ”skulle” umgås med och vilka man skulle undvika. I
klassen fans en flicka om hette Susanne. Hon var den typen av människa som
Sara inte tyckte om men jag blev genast när vän med henne. I grunden var
hon en ärlig rolig och jättesnäll tjej men hon hade hamnat lite snett och
var ganska vild. Tillsammans upplevde vi många äventyr eftersom vi båda
ständigt fick galna ideer.
Med tiden fick jag många nya kompisar och av alla lärde jag mig något nytt.
Alla som jag lärde känna var så olika personer och jag fick många
erfarenheter som jag aldrig skulle fått om vi inte flyttade. Resultatet av
min flytt blev alltså att jag växte och utvecklades som människa och person
och knöt vänskapsband jag hoppas håller livet ut!

Slut!

Lära för livet!

”Vi lär inte för skolan utan för livet.” Vilka ämnen är då viktigast? Vad
ska man lägga mest tid på? Ja, det kan man fråga sig. För att göra det hela
ännu svårare kan jag lägga till att alla är inte ute efter samma sak i
livet, alla har inte samma drömmar och mål som jag. Kanske tycker jag att
bildlektionerna är totalt överflödiga och till ingen nytta. Med det för
Lisa, eller någon annan, är bildlektionerna som gör att hon orkar med
resten av skolan.
Överallt får man höra om att eleverna inte hinner med matematiken, eller
andra för vissa svåra läsämnen. De vill ha fler lektionstimmar till det. Vi
hoppar över en idrottstimma istället, tycker någon. Men då kommer en annan
med en undersökning som gjorts och som visar att idrott i skolan förbättrar
elevernas prestationer inom de andra ämnena.
Hur ska man få ihop ett schema som ger alla en lärorik och utvecklande tid
i skolan? Man får helt enkelt göra skolan som ett slags smörgåsbord, där
det finns lite av varje. Där alla får prova på alla skolämnen och känna
efter om det är något som intresserar dem. Sedan har de möjligheten att
fördjupa sig inom de ämnena på gymnasiet där de får välja program. Däremot
fungerar det ju inte om alla elever skulle springa runt från lektion till
lektion och vara en liten stund här och en liten stund där. Därför är
lektionerna schemalagda.

Grundskolan fyller ju inte endast den funktionen att den ska låta
barnen/ungdomarna prova på olika ämnes|områden. Den ska också ge svenska
folket en god basutbildning och en bred allmänbildning för landets och
invånarnas välfärd och framtida utveckling inom så väl tekniken som
jämställdheten.

För att då ha några exempel att utgå ifrån och visa att många ämnen
utvecklar oss på fler sätt än vi tror, ska jag själv ta och berätta om vad
några ämnen i skolan har gett just mig i form av värdefulla kunskaper och
erfarenheter.

Vi kan börja med matematiken, som många som tycker det är krångligt, inte
förstår meningen med.
När man arbetar med en svår uppgift eller ett krångligt tal lär man sig att
det kan finnas mer än ett sätt att räkna ut det på. Ofta finns det också
små detaljer som man ibland har missat. Därför kan man ibland få ett svar
som är helt uppåt väggarna utan att man förstår vad man har gjort för fel.
Så kan det också vara i verkliga livet. Du förstår inte hur det kunde bli
som det blev förrän någon talar om en liten detalj för dig som du inte
tidigare lagt märke till och plötsligt ljusnar allt.
Ibland är det besvärligt och det kan kännas hopplöst, men det finns alltid
en lösning. Man ska inte ge upp förrän man funit den. Det kräver ofta stort
tålamod och noggrannhet, precis som i princip allt annat i livet också
kräver.
Ibland är det inte heller som det först verkar. Ibland skyndar man bara
förbi och man upptäcker inte förrän senare att något är fel. I dagens
samhälle lever de flesta människor i stress, man hinner inte ta sig tid åt
att se in under ytan hos sina med|människor. Man låter skenet bedra. Ofta
har du nog haft vänner med problem, men du har helt enkelt inte haft tid
nog att se efter hur de mår.
Matematiken har gjort mig till en liten klurifax som tycker om att lösa
problem och som vågar stå öga mot öga mot dem. Sedan inte sagt att det
alltid gått som en dans, för det har det inte. Men finns det någonstans ett
hav utan krusningar, strömmar och vågor? Nej.
Det gäller att våga lösa problemen. Det utvecklar det logiska tänkandet som
man har nytta utav överallt. Till exempel när man ska laga en cykel eller
när man står där vid bagageluckan på den splitter nya volvon och inte vet
hur man ska få plats med slalomskidorna.
Då är det bra att man är van vid att lösa problem. Livet är fullt av
motgångar, precis som matteboken.

Något som dock alltid får mig att koppla bort problemen och istället koppla
av är att träna. Om det går en dag utan att jag gör det blir jag rastlös.
Idrotten får mig att fokusera på mig själv och glömma omvärlden. Om man är
lite sur på någon kan man också göra sig av med sina aggressioner genom att
träna. Man blir lugn och harmonisk efteråt skulle jag vilja säga.
Känslan när svetten rinner nerför ryggen och kroppen törstar efter vatten i
slutet av ett pass. Känslan av att man måste hålla på i fem minuter till,
och man lägger in slutstöten. Den sista energin sprudlar ut genom porerna
och man kämpar på tills musiken tystnar. Då kan man andas ut. Phuh. Man är
nöjd med sig själv. Plockar upp vattenflaskan, tar en klunk och lunkar
sådär lagom långsamt ut ur träningshallen tillsammans med 50 andra
motionärer som är lika svettiga och trötta som du efter det ansträngande
aerobicspasset. osäker på om aerobicspasset är rätt ord Då är allt bra.

Idrotten i skolan innehåller dock mer än svett och hård träning. I skolan
arbetar vi ofta i grupper, vi samarbetar. Idrotts|lektionerna ska ge mer än
hälsa. De ska ge gemenskap, trygghet i sig själv och andra och förståelse
för varandras idrottande och prestationer. Man får leda egna lektioner, som
ska kunna anpassas till allas nivå. Det ska visas hänsyn till alla. Passen
ska inte heller var så enkla att det inte ger något till de mer vältränade.
Man får helt enkelt vara flexibel och kunna anpassa övningen till
situationen.
Tiden får man också planera så man hinner med allt man tänkt göra. Idrotten
i skolan utvecklar mer än bara än bara muskler, den frammanar
hänsynstagande och förmågan att planera och planlägga sin tid. Något som
dessvärre ökat under senaste tiden är skolket från idrottslektionerna. Är
man inte intresserad och tycker det är kul så struntar man i att gå dit. De
ser inte det viktiga i att röra på sig och ha kul tillsammans. Många lärare
ser inte heller den här skolkningen lika hemsk som när man skolkar från
lektioner i något läsämne. Därför görs det inte så mycket åt det. Det
tycker jag är väldigt synd.
Men jag hoppas att en dag, ska alla kunna inse och förstå hur kul det
verkligen är och att de ska kunna få ut lika mycket av idrottstimmarna som
jag har fått.
Jag tror också att om man kan få fler ungdomar att uppskatta idrotten i
skolan kanske de också börjar träna så smått på fritiden. När de sedan har
en fritidssysselsättning behöver de inte ströva runt på samhället och
klottra och förstöra. Som följd av det sparas det in pengar eftersom det
blir mindre saneringsarbeten och skadegörelser att reparera. Dessa pengar
kan man istället använda till vården och kanske spara liv.
Nog är det värt ett försök

Det här är ialla fall mina tankar och funderingar om huruvida de ämena som
påverkat, utvecklat och intresserat mig kanske skulle kunna förändrändra
andras och min egen syn på saker och ting.
För nog önskar man att man själv kan påverka till det bättre. Ju mer man
vill, ju mer kan man!