Slutbetyg: MVG

MINA SKOLÅR

Grundskolan, som under halva vårt liv hittills varit nästan som vårat andra
hem, ska man nu lämna. Kommer man sakna den? eller inte? Jag minns första
dagen i skolan. Den för full av nyfikenhet och förhoppningar. Man tänkte
inte lika mycket på att man skulle börja skolan. Utan man såg det mest som
en tid av att vara med sina kompisar som man känt redan sedan dagis.
Dagarna vara fulla med lek och lätta lektioner, man insåg inte då hur lätt
man hade det. På rasterna lekte man för det mesta häst, förutom jag då som
tyckte att stå i ett låtsas stall och gnägga inte var speciellt roligt. Så
det blev att man var ensam ibland om det inte var någon annan som tyckte
som jag vid tillfället. Men även om man var ensam ibland så kände man sig
inte ensam. Eftersom vänner kom och gick, man hade alltid någon att vara
med och man stod mycket närmare sin familj då. I tvåan var det samma sak
lätta lektioner och långa raster.
Under Ettan och Tvåan gick min klass i johansdalsskolan, en väldigt liten
skola årskurs 1-3. Vi hade en egen liten matsal och en egen liten skolgård.
Allt var så tryggt då. Sen i trean skulle vår gamla skola läggas ner och vi
fick flytta till nybyggda lokaler här i Mundelsödal. Under det året
förändrades mycket. Vi började i en helt ny skola med större skolgård som
vi nu skulle dela med barn från årskurs 1-6. Vi hade inte våran egna lilla
matsal längre utan vi var tvungna att gå till högstadiets matsal. I och med
allt detta blev miljön i skolan helt plötsligt inte lika trygg längre. Det
var mycket äldre barn bland en nu och man visste inte riktigt vad man fick
göra, var man fick vara eller vad man fick säga. Detta gjorde att man blev
lite tillbakadragen och blyg och man var inte längre äldst och störst som
man hade varit förut. Men vännerna var de samma och inga grupperingar eller
skillnader mellan tjejer och killar var lika tydliga som de blev i fyran.
Jag minns fyran som en ganska förvirrande tid, man var fortfarande barn men
endå inte. Det var som en slags förtid till puberteten. Man började känna
annat än vänskap till killarna och grupperingar bland tjejerna blev allt
tydligare. Man kunde nu se skillnad på vilka som hade mest kompisar eller
inte. Fyran blev också en stor omväxling eftersom man fick en ny lärare,
som det inte gick allt för bra för tyvärr, man hade inte längre den där
trygga, snälla läraren som man hade haft oläsliga ord . Femman minns jag
inte så mycket av däremot, det var då man fick mens och började oläsliga
ord sig. Det var under sexan mycket hände. Det var då alla prov kom och
man skulle börja läsa språk i högstadiebyggnaden. Det var nog under sexan
man lärde sig mest under hela tiden man hade gått i skolan. Det var då man
började förstå att skolan var på allvar och att man var tvungen att kämpa.
Inte bara skolan förändrades, relationerna mellan människorna i klassen
förändrades också. Folk blev tillsammans med varandra och man märkte
tydligt hur vissa människor förändrades en del började gå på fester och
tjuvrökte medans andra fortfarande var kvar på den där lite barnsliga
nivån. Jag har ofta hört uttrycket antingen var man fjortis eller så var
man tönt. Jag antar att jag utser mig själv då till tönt.
Sen i sjuan skulle man ju börja högstadiet och det var man mycket nervös
för, allting skulle ju vara nytt, nya lärare, fler ämnen, man skulle vara
yngst igen och man skulle få skåp. Alla tyckte att det var en jättestor
grej fast det var det inte. Sjuan var inte alls en så stor förändring som
man trott, förutom omgivningen. Alla var likadana som i sexan och
skolarbetet var inte speciellt mycket svårare. Det var i åttan alla
förändrades det var då man fick sin egen stil, sina egna åsikter och det
var så man började umgås med dom som man idag kallar sina riktiga vänner.
Skolan blev också allt hårdare, mer läxor och prov och det var då man
verkligen kände skillnaden mellan högstadiet och mellanstadiet. Man blev
mer självständig och jag tror att under åttan var då de flesta mognade och
hittade sin egen roll i klassen som man trivdes med. Nian som jag går i nu
har tiden bara flygit förbi, man kommer knappt ihåg vad vi har gjort under
den här tiden. Det har inte hänt något nytt i klassen förutom att många av
killarna har mognat. Det är nu under dom här sista månaderna som man börjar
känna pressen komma. Det är massa slutprov och man börjar tröttna på
grundskolan. Man vill uppleva något nytt, träffa nya människor och komma
bort från Ronneby. Kommer man då sakna det eller inte? Ja, till viss del,
samtidigt som man vill träffa nya människor så kommer man sakna alla dessa
vänner som man växt upp med.

Mina Skolår
Jag kommer fortfarande ihåg första gången när jag skulle börja skolan. Man
var väldigt nervös och man visste inte riktigt vad som skulle hända. Det
var ju en sådan stor sak, alla börjar i skolan, alla var väldigt nervösa,
men det tänkte man inte på just då. För den dagen var något helt annat när
jag kom in i sitt nya klassrum så tryckte jag mammas hand lite extra hårt,
för att verkligen vara säker på att hon var kvar. Jag kände inte så många
där, men jag kännde i alla fall igen en del. Min lärare såg väldigt snäll
ut, och när hon presenterade sig så sa hon att hon hette Anette. Även om
jag redan visste vad hon hette så lyssnade jag mycket noga på vad hon sa.
Kanske var det så för alla som var i det rummet, för alla anndra barn,
deras pappor och mammor, att alla var nervösa och förventans fulla för den
första dagen, den dagen då egentligen allting började. För mig var det i
alla fall så att när allt var nytt, dom äldre barnen såg så stora ut, och
själv kände man sig så väldigt liten. Men denna känslan gick över väldigt
snabbt. När den första tiden av 1:an hade gått, och man började komma in i
hur det fungerade med lektionerna, läxorna, och allt annat som man behövde
kunna, så började man oroa sig lite över det där med kompisar. Men det
visade sig inte vara några probl|em, alla var väldigt öppna och man fick
vara med på rasterna, även om man egentligen kanske planerat att bara vara
ett par stycken, så slutade det nästan alltid med att det kom anndra barn
och droppade in hela tiden. På lågstadiet då var det så enkelt, man behövde
inte oroa sig så mycket för prov, och anndra saker som nu är så viktiga.
Jag menar att bara om man gjorde det man skulle då, och var snäll så
brukade i alla fall det mesta ordna sig, det var ju inte alls samma krav på
en då, som det är nu. När man kommit egenom 1:an, så blev det lite svårare,
i alla fall var det det man tyckte då, det blev lite fler läxor, men inget
som var så allvarligt då. Samma sak i trean, inga större förendringar. Men
när man haft det väldigt lugnt under hela lågstadiet och sedan skulle börja
på mellan stadiet. Det var då det började bli lite nervöst igen, man skulle
bli minst ännu en gång, men det var inte det som var de värsta. Man skulle
bli tvungen att byta lärare, klassrum, till och med sida på skolan. Sidan
där dom stora barnen fanns på! Jag hade inte varit på den sidan, eller jag
hade varit där, men det var ju bara under julen då man hade julpyssel, och
vid national dagen då man stod runt flaggstången. Men att man nu skulle gå
till den annra sidan av skolan och aldrig mer komma tillbaka, det var lite
läskigt. Vi fick hälsa på våran nya lärare, och jobba tillsammans med dom
nya eleverna några gånger innan det var dags att byta. Och jag började
snart insee att det inte var lika läskigt som man hade föreställt sig det.
Så det var inga problem med att börja på mellan stadiet heller! Man märkte
att det blev en del prov mer, man började läsa engelska och allt var
fortfarande rellativt lugnt. Tills ca första terminen av femman gått, och
jag skulle bli tvungen att byta skola eftersom vi skulle flytta in till
stan. Men skillnaden var inte så väldigt stor. Det var samma ämnen och
samma typ av övningar, men inte samma klasskompisar, inte samma lärare och
inte samma känsla av gemenskap och samman hållning. Naturligt vis berodde
det på att jag inte känt dessa människor så väldigt länge, jag hade just
träffat dom för första gången i mitt liv, och jag visste att vårat möte
inte skulle betyda så mycket egentligen, eftersom jag snart skulle gå ut
5:an och efter det behöva byta skola ännu en gång, och därför klass med.
När jag nu byter skola igen så blir allt ganska rörigt, jag kom in mitt i
en termin och det var ganska svårt att lyckas sätta sig in i alla ämnena,
speciellt engelskan. Lärarna på den nya skolan var det en stor skillnad
från vad jag hade haft innan och klassen med för den delen. I stan så är
klasserna ganska mycket större, och det påverkar lärarna, som blir mer
stirriga och dom har inte lika mycket koll som dom skulle haft om det var
mindre klasser. En av lärarna vi hade där var ganska rolig, för så fort hon
tröttnade på något vi höll på med, eller tyckt att vi jobbat med
uppgifterna en bra stund, så tog hon alltid fram sånghäfterna. Det var
hennes sätt att inte tröttna på lektionerna. Men det som var det roligaste
var att hon hade inga musikaliska talanger alls, vilket menas med att hon
hade en sångröst som lät mer som en skata än var det nu var det var
meningen det skulle låta som. Men trotts det så var det en ganska bra
skola. Men som sagt var så skulle jag snart byta skola igen. Den nya skolan
var en högstadie skola, från åk 6-9. Men man kan inte direkt säga att det
var någon bra skola. Den var stor, klasserna var stora och lärarna som hade
svårt att kontrolera lektionerna var inte heller så bra. Eller förest|en så
var kanske lärarna bra, och som kunde säkert ha varit mycket bättre, om dom
någon gång hade fått chansen att bevisa det. Så 6:an var ett år som i alla
fall jag inte lärde mig så mycket av. Och sedan bar det av igen, vi skulle
flytta ännu en gång. Men denna gången var det till ett ställe som jag väl
kännde till. Tvååker! Men jag skulle inte komma bland dom elever jag gått
med sedan innan. Jag var ganska ledsen över det ett tag. Men så när jag
började 7:an så insåg jag att det kanske inte skulle vara så tråkigt ändå.
Man kom mycket snabbt in i klassen, och alla var mycket snälla. 7:an var
ett år som gick mycket snabbt, och 8:an lika så. Under 8:an så var det lite
tuffare, mycket mer läxor, mindre fritid men ändå for tiden bara iväg. Nu
sitter man här, det är inte så lång tid kvar tills man går ut 9:an, men var
tog all tiden egentligen vägen? Redan i 7:an sa lärarna att det skulle gå
fort på högstadiet, men det var en sak som man inte trodde skulle hända.
Man hade ju hela tre år framför sig då, men fort har det gått. Snart går
man ut 9:an med, och det blir dags för mig och oss anndra att byta skola
ännu en gång till. Alla erfarenheter som man har fått, och allt man har
lärt sig, kommer för mig betyda väldigt mycket, och jag kommer förhoppnings
vis få stor användning för det med!