Slutbetyg: MVG

Min syn på skolan

Hejsan skolministern!

Mitt namn är Elin Rehn, jag är femton år och går sista terminen
i årskurs nio.
Eftersom du så gärna ville ha min hjälp för att kunna förbättra
skolan så tänkte jag vara snäll och ge dig den.
Skolan idag är inte helt fel ute, men det är klart att en hel
del förbättringar skulle kunna göras.
Det första jag tänker på är det som redan så ivrigt diskuteras,
mera idrott.
Även om vissa barn och ungdom|ar tränar regelbundet, så är
andelen som inte gör det väldigt stor. Den ökar ju dessutom konstant.
Jag läste för några dagar sedan att andelen som aldrig
motionerar i årskurs 7-9 har ökat med fyra procent från år 93/94 till år
97/98.
Eftersom vi äter fetare och fetare mat, betyder ju det också att
vi måste röra på oss mer.
Annars kommer ju svenskar i fram|tiden se ut som vissa i Amerika
gör nu.
Därför tycker jag att det är bra om barn och ungdomar tvingas
röra på sig i skolan, att de som inte känner att det ”kryper i benen” lär
sig ge kroppen den dagliga fysiska ansträngning som den behöver.
Det borde vara fler obligatoriska friluftsdagar.
Jag tycker också att antingen biologin eller hemkunskapen ska ta
upp hur viktigt det är att äta rätt för att må bra.
Flera av mina kompisar har utvecklat ätstörningar, vilket jag
tror kommer bli ett tufft problem i framtiden. Sjukdomarna anorexia och
bulimi kryper snabbt ner i åldrarna och jag tycker att skolan skall hjälpa
till att förebygga detta.
Alltså: mer undervisning om vilken kost som är nyttig för
människokroppen, samt tips om vilken träning som är nödvändig.
Annars kommer ju halva befolkn|ingen se ut som hus, och resten
som små möss.
En annan sak som borde rustas upp rejält är lärarkåren.
Jag vet inte om det är själva lärarutbildningen som inte är
tillräcklig, eller om jag bara har haft otur som fått obehöriga lärare. Men
under hela år åtta hade jag en lärare i SO som absolut inte klarade av sitt
jobb.
Jag kan inte påstå att vår klass är den lättaste, men det finns
många som ”sitter på höga betyg” och vill lära sig saker.
P.g.a denna lärare förlorade vi nästan en hel årskurs i SO.
Nu har vi fått en ny lärare som också är nyutexaminerad, men hon
är jättebra. Hur seriös som helst. Alla i klassen tycker om henne, men det
jobbiga är att under ett år har vi fått läsa in två årskurser.
Jag vet inte om vår klass har varit speciellt utsatt, men under
de tre åren jag har gått på wicksellska skola har jag bytt lärare nio
gånger.
Detta påverkar självklart betyget, och är väldigt jobbigt
eftersom varje lärare har olika arbetssätt som eleverna måste rätta sig
efter. Men nu blev det mycket tjat om det negativa, det finns ju självklart
också positiva saker med skolan.
Temadagar tycker jag är en väldigt bra sak.
Undervisningen om nazism och rasism har fungerat mycket bra
under dessa dagar.
Friluftsdagarna är också ett bra påhitt man borde ta bättre
fasta på. Det är ju jättebra om också lärarna följer med på utflykterna, då
lär man känna en helt annan person än den som står och tjatar om
vätemolekylens uppbyggnad, eller vad som utlöste första världs|kriget.
Men det jag tycker man har lyckats med på min skola är att
stoppa mobbningen.
Vi har en liten organisation som heter NonMob, det är en grupp
elever som arbetar mot förekomsten av mobbning, detta fungerar mycket bra
och är något som jag rekom|menderar andra skolor.
Hoppas jag inte har gett dig för mycket problem med mina tankar
om förändring av skolan.
Ha det så bra kramar Elin.

Slutet passar nog inte in i ett brev till skolministern. Du kan
argumentera och har ett språk som fungerar

Min syn på skolan.
Käre skolminister!
Jag tycker det är förlite idrott inlagt på schemat i skolan. Vi på våran
skola har bara under årskurs sju 2×40 minuter inlagt på schemat. Senare
under årskurs åtta och nio så minskar det till bara en 40 minuters lektion
i veckan, och det är under dessa två år som det skulle behövas mer idrott
så man kan skingra sina tankar från allvaret i de vanliga lektionerna,
sådant som mattematik och svenska. Jag tycker att det borde bli
obligatoriskt med 3×40 minuter i veckan med idrott. Varför ska vi få mera
idrott på schemat?
Alla undersökningar som gjorts gällande detta ämne på olika skolor runt om
i landet har alla visat en och samma sak, elever med mer idrotstimmar på
schemat har fått bättre resultat på prov och olika tester. Jag anser att du
som skol|minister borde ta del av dessa undersökningar, om du inte redan
har gjort det.
Generellt är inte skolmaten så bra och dit hör våran skolas mat. Det borde
läggas ner mer pengar på skolmaten så att standarden kan höjas. Vi borde
kunna välja mellan två olika maträtter, en vegetarisk och en ”vanlig” t:ex.
Om inte detta går att genomföra så borde man erbjudas en liten
salladsbuffé, inget märkvärdigt bara man kan äta det i stället för maten så
att man orkar med andra halvan av dagen. Nu låter det som om skolan bara är
tråkig och negativ men det är inte sant.
Vi på våran skola har något som kallas NonMob och det är en grupp
specialutbildade elever och de är 25 st. NonMob är till för att motverka
mobbning och andra kränkande behandlingar på våran skola. Detta är en bra
och positivt utvecklad grupp. Denna grupp borde finnas på fler skolor än
vad den gör idag. Och man borde börja i tidigare åldrar att motverka
mobbning, inte bara på högstadie|skolor. Ett elevråd är också en viktig del
av skolan och våran skola har turen att ha ett så välfungerande elevråd,
där lärare ly ssnar på oss elever och tar till sig det vi säger, det är
också något som borde finnas på alla skolor.
Alla elever har inte samma förutsättningar att klara av skolan på ett bra
sätt, och därför till dessa elevers förmån borde man få mer pengar så man
kan sätta in olika resurser så eleverna får den hjälp de behöver, jag vet
inte hur andra skolor har det men, jag vet att våran skola skulle må bra av
det.
Jag hoppas intesset fortfarande finns för att läsa vidare för det finns mer
att skriva.
Jag tycker att skolan är för allvarlig hela tiden, man börjar redan i
tredje klass att känna press på sig att man borde vara bland de bättre i
klassen för att göra bra ifrån sig.
Detta borde ändras och man borde ha mer lekar under skoltid, så vi elever
får skratta lite emellanåt, det hövs inte vara något avancerat bar det gör
så man får lyfta lite på rumpan en lek är t.ex. Simon säger, den är inte
speciellt avancerad.
Det finns mer under sökningar runt om i landet som säger att musik är bra
stimulans för hjärnan, specielt klassisk musik är bra.
Därför borde eleverna få lyssna på musik under lektionerna. Det räcker med
att bara ha på lågt i bakgrunden så hjälper det till lite.
Käre minister brevet har en början och nu kommer också ett slut, men jag
hoppas du fått nytta av mitt brev och att några av mina idéer går att
genomföra, tack för att du tog dig tid att läsa mitt brev.

M.v.h. Emma

(ÄMNE 2 – ATT BYTA SKOLA)

Nadja har aldrig varit som de andra. Alltid avvikit från den grå massan,
inte brytt sig om vad andra tyckt eller tänkt. De flesta av hennes vänner
skulle beskriva henne som modig och stark, men sådan var hon inte. Hon var
liten och rädd. Rädd för den stora vida världen som hon snart skulle få
erfara på nära håll. Hennes mamma skulle prata med henne samma kväll, och
berätta saker som skulle förändra en del. Men ännu visste inte Nadja
någonting.
Nadja är på väg hem från en kompis. Hon går uppför den långa och branta
Söderby|gatan. Kommer till krönet. Hon går förbi sin skola. Den väcker inte
precis några glada minnen. Nadja sätter på sin freestyle. Deppig musik
flödar ut ur hörlurarna och in i hennes kropp. Hon är inte särskilt glad
den här ljumma sommar|eftermiddagen. Egentligen utan anledning, men
ingenting har heller hänt som kan muntra upp henne. Det är juli. Solen
börjar gå ner. Hon ser Lisebergs|tornet teckna av sig mot horisonten. Det
är en väldigt vacker syn, tänker hon. Hon kommer fram till Tegnérgatan.
Stapplande går hon in i sin egen trapp|uppgång och tar hissen till fjärde
våningen. När hon stiger in i lägenheten känner hon lukten av rökelse. Hon
undrar varför. Från vardagsrummet strömmar tonerna från Bachs Air ut i
hallen och fyller henne med förundran. Senast hon hörde den var på sin
pappas begravning. Plötsligt börjar hon gråta. Hon sparkar av sig skorna
och går in i vardagsrummet för att se vem det är som framkallar pappas
minne i hennes huvud. I fåtöljen sitter mamma med ett glas sherry i handen.
På bordet står en flaska. Den är halvdrucken.
– Mamma!
Mamma vänder sig om och ser på Nadja med glansiga ögon. Först tror Nadja
att hon gråter. Men snart förstår hon att det är spriten. Hon går fram till
bordet och tar flaskan. Med demonstrativa och bestämda kliv går hon ut i
köket och tömmer innehållet i vasken. Mamma ropar utifrån rummet.
– Najda! Det där var väl dumt? Kom hit, jag måste prata med dig.
Nadja går ut i vardagsrummet igen.
– Om det är något viktigt så kan vi ta det när du är nykter, tack, säger
hon.
– Nej, nu får det vara nog med oförskämdheter, svarar mamma. Sätt dig ner!

Motvilligt slår sig Nadja ner i tvåmans|soffan mittemot. Hon betraktar sin
mor med kritiska ögon. Mamman öppnar munnen för att prata.
– Vi skall flytta, säger hon med låg röst. Till Malmö. I höst får du börja
i en annan skola. Söderbyskolan är ju inget att sörja, den har väl aldrig
varit särskilt bra.
Tusen tankar flyger genom Nadjas huvud på en gång. Ny stad, ny skola. Lämna
Göteborg för Malmö. Nya vänner. All den vänskap hon har byggt upp under de
här sexton åren sprids som sand i Sahara. Men ändå förmår hon inte bli arg.
Förvåning är det enda hon uttrycker när hon yppade ett litet första ord:
– Varför?
– Jag har fått jobb, svarar mamma. På en reklambyrå. Mycket bättre betalt
än jag har nu. Och jag tänkte att nu när du skall börja gymnasiet så tappar
du ju ändå en del av dina gamla vänner. Tror du inte att det blir bra,
gumman?
– Du är ju inte klok! skriker Nadja och springer in på sitt rum.
Egentligen vet hon inte varför hon reagerade som hon gjorde. Hon tyckte
inte om sin skola. Många gånger har hon tänkt tanken att hon skulle bli
mycket lyckligare om hon flyttade. Nu skulle det ske, vare sig hon ville
eller ej.
Nästa månad bär det av. En kylig augustimorgon lämnar hon sin födelsestad
och påbörjar resan mot sitt nya liv. Nadja har aldrig varit i Malmö förut.
Nu skall hon bo där tills hon flyttar hemifrån. Hon vet inte riktigt vad
hon tycker om det.
– Ska det inte bli spännande? frågar mamma som är entusiastisk över
flytten.
– Jodå, svarar Nadja. Det blir väl okej.
De rullar ut på E6:an. I backspegeln ser Nadja fortfarande Uppskjutet, men
när de svänger runt nästa trafikplats är det försvunnet. Hon lutar sig
tillbaks i sätet och funderar över sitt liv. Hon hade alltid varit en
grubblare, som filosoferade mycket över sitt öde. Det var en av sakerna som
skiljde henne från mängden.
Hennes mamma började gnola på ”Lady Madonna” med Beatles. I vanliga fall
skulle hon ha sagt åt henne att sluta, men idag sjunger hon med. Några
timmar senare är de framme. På Valjegatan 7 i Malmö skall Nadja börja sitt
nya liv. De parkerar bilen och går in för att inspektera lägenheten. Hon
ser redan när de kommer in i hallen att det här är något mycket bättre än
deras förra hem på Tegnérgatan i Göteborg. På väggen sitter en stor spegel
som förra hyresgästen har lämnat kvar. Snällt, tänker Nadja. De vandrar
genom hela lägenheten. Den är väldigt fin. Köket är helt nybyggt. Nadja går
in i ett av sovrummen. Det skall vara hennes, bestämmer hon genast. Hon
sätter sig ner på golvet och tänker. Om fyra dagar börjar skolan.
Osäker och nervös smyger Nadja in på Söderskolans skolgård som ligger några
kvarter från Valjegatan. Söderskolan är ett gymnasium, och det är här hon
ska tillbringa sina nästkommande tre år. Hon har valt ett
naturvetenskapligt program. Genom ett fönster skymtar hon en kemisal. Hon
tänker att det nog blir bra. Framför sig ser hon en stor port med
inskriptionen ”Cogito ergo sum”. Hon tänker för sig själv och minns till
slut att det är Descartes berömda citat. Hon går in i skolan. Ett myller av
ungdomar rör sig i korridorerna, och en skylt i taket upplyser henne om
vart hon skall gå för att komma till aulan. Strax har hon hittat fram till
den stora salen, där hundratals ungdomar och elever håller på att samlas.
Hon tänker att det kanske inte blir så dumt i alla fall. De flesta känner
ju faktiskt inte så många i sin klass när de börjar sitt första gymnasieår.
Hennes tankar avbryts av en högtalarröst som talar till eleverna:
– Mitt namn är Gustaf Einarsson och jag är rektor här på skolan. Till att
börja med, vill jag önska er hjärtligt välkomna till ett nytt år här på
skolan. Ni som inte har gått här innan skall känna er extra välkomna.
Nadja kände en sorts trygghet när hon hörde rösten. Hon lyssnade inte
längre på vad han sade, men när hon kom tillbaka till medvetande hörde hon
hans avslutning:
– .och lektionerna börjar klockan nio. Varmt välkomna!
Första dagen gick över förväntan. Hon hade hamnat i en väldigt bra klass,
till skillnad från sin förra på Söderby|skolan. Flera av eleverna hade
pratat med henne. Detta gjorde henne väldigt glad. Efter skolan gick hon
till ett fik, ensam. Hon var väldigt noga med att ingen följde med henne,
eftersom hon var tvungen att tänka över saker och ting. På det stora hela
var det nog väldigt bra att hon bytte skola. Hon hade tagit reda på lite
saker om sin nya skola, bland annat att det fanns många skolföreningar som
man kunde engagera sig i. Eftersom hennes samhällsengagemang passade bra
ihop med skolans föreningsliv, så hade hon redan bestämt sig för att gå med
i en del av dem. Hon funderade över vad skolbytet skulle komma att betyda
för hennes egna utveckling, och kom fram till att hon kunde skapa sig
alldeles nya förutsättningar här i Malmö. Ingen visste vem hon var, så nu
var det hon som skulle visa dem. Nadja skulle kunna vara sig själv, och det
var den tanken som befriade mest. Hon kände på sig att de kommande tre åren
skulle gå väldigt bra.
Och det gjorde de också. Tio år senare jobbade Nadja som barnläkare i
Kenya. Hennes liv kändes betydelsefullt och blev väldigt händelserikt. Hon
hjälpte många behövande, men under hela sin yrkesverksamma tid glömde hon
aldrig bort att hon kanske inte skulle ha blivit läkare om hon hade bott
kvar i Göteborg.
Slut.

första sidan av texten saknas
i Kalmar. Mina föräldrar heter Susanna och Olof och de har betytt väldigt
mycket för min utveckling och utbildning. Efter några år utomlands (USA) så
flyttade vi till Linköping. Utan kompisar och trygghet började jag på dagis
i Visingsöskolan. I början trivdes jag inte alls men så småningom träffade
jag kompisar och livet började leka. Några av de här kompisarna går nu
fortfarande i min klass bla ”Berra”, ”Tompa” med flera. 1994 började jag i
första klass på Visingsöskolan. Jag kommer fortfarande ihåg dagen då alla
satt samlade i klassrummet och såg granskande på varandra. Jag började
”ettan” utan några färdigheter alls. jag kunde ju varken skriva eller läsa
och det gjorde det hela inte lättare. Veckorna gick och jag lärde mig
snabbt alfabetet och matte knepen. På rasterna spelade vi alltid fotboll
och detta var det roligaste jag visste. Jag stannade alltid kvar efter
skolan och stod och sparkade mot någon vägg. Mamma blev alltid lika arg när
man kom hem med trasiga byxor, skrapsår på knäna och grus i håret. Allt
detta som ett resultat av skolans grusplan. Bara för att jag ägnade mycket
av min tid på fotbollsplanen var jag inte dålig i skolan, utan tvärtom. Jag
läste alltid klart böckerna snabbt och räckte upp handen ofta. Min
dåvarande lärare Hasse Grankvist berömde ofta min flitighet. Ok, nog med
skrytet. Det fanns självklart negativa saker under det här året och ett
minne kommer jag ihåg starkast. Det hela hände under en rast. Det var en
varm dag. Jag och några kompisar var ute och lekte i skogen, plötsligt
hittade vi en stor gammal ihålig stock som vi (mogen som man då var)
började sparka på. Oturligt nog innehöll stocken ett stort getingbo med
uppretade inneboende. Alla började springa utom jag som snavade och fick
ett stort antal getingar över mig. Jättekul tycker väl ni men jag blev
faktist inlagd på Råviks sjukhus. Nog om det tråkiga. Dagarna fortlöpte och
helt plötsligt gick jag i andra klass. Jag och mina klasskamrater växte och
blev större, stökigare mm. Vi var en bra klass tycker jag. Några busfrön,
några tysta några smarta, ja allt det där som en klass ska innehålla. Jag
hoppas ni ursäktar mig för att jag inte delar in mig själv i någon av de
nämda grupperna (Ha Ha). Skämt åsido. Andra klass är ett så kallat
”mellanår” således har jag inga större minnen därifrån. Tredje klass
däremot var spännande. De stora idolerna var de stora ”sjätteklassarna”. De
gick på skolgården och spännde sig och jag kommer fortfarande ihåg hur
liten man kände sig. Nu började man även intressera sig för de söta
FLICKORNA. Det var ett ivrigt diskuterande på skolgården och de mest
ställda frågorna var: ”Får jag chans på dig?” och ”tycker du om
henne/honom?” Jag kommer i själva verket inte ihåg vilken tjej jag tyckte
om för tillfället emedan det ändrade sig drastiskt, nästan från dag till
dag. Utbildnings|mässigt var trean lite tuffare. Vi hade mer prov, läxor,
förhör mm. I fotbollen gick det bra. Jag var lagkapten och gjorde en hel
del mål. Dagarna i 3:an var ganska inrutade. Det kunde se ut så här: Gå
upp. Gå till skolan. Gå hem. Äta. Spela fotboll och gå och lägga sig.
Schemat påminner nästan lite om en hunds vardag. Årskurs 4 och 5 är ganska
händelselösa. Bör tilläggas att man växte en hel del och blev en hel del
smartare (Hoppas jag) För att inte göra den här självbiografin tråkigare så
hoppar vi till Årskurs 6. 6:an påminner nästan lite om 70-talet. Mycket
discon, fester och förhållanden. Det var en kul period helt enkelt. Man
blev mer och mer behandlad som en vuxen både i skolan och utanför. Fotboll
på rasterna växte man ifrån. Nu var det i stället uppehållsrummet som
gällde. Där kunde man spela pingis, snacka eller bara sitta och ”jäsa”. Jag
tränade också mycket efter skolan. Både fotboll och bandy. Bandyn började
jag med detta år och kom faktiskt direkt in i Götalandslaget (mycket
stolt). Nämnas bör att vi hade en ny lärare från och med årskurs 4:a. Hon
heter Anita Westerberg och är i min mening en bra lärare. Under detta läsår
tänkte man mycket på bytet av skola och kompisar inför årskurs sju. Man
fick även välja vilka man skulle komma med och jag fick äran att gå i samma
klass som Jonas Sten. Nu kom då den dagen då man skulle börja sjuan. Det
var t. o m mer nervöst än vad jag hade väntat mig. Allting löste sig dock
till det bästa och jag hamnade i en bra klass med bra lärare. En negativ
sak med skolbytet är att avståndet hemifrån till Juliviksskolan är
betydligt längre än till Visingsöskolan. En positiv sak är allt jag lärt
mig och alla nya människor jag fått lära känna. Nog om det! Igår var jag på
uttagning till fotbollsgymnasiet i Sandsbro gymnasiet. Vi får se om jag
kommer in och var jag går i framtiden. Men det gick bra för mig på
uttagningen. De viktigaste personerna i min skoltid är självklart mina
föräldrar men även lärare och elever som jag träffat under åren. Nu hoppas
jag att jag lämnar Julivik med bra betyg och med bara bra minnen. Min dröm
är att någon gång få spela i Svenska fotbollslandslaget men jag nöjer mig
även med att få bli proffesionell spelare i Real Madrid (Ha Ha). Jag hoppas
att ni läsare har haft en lika bra grundskoletid som jag och att ni har
uppskattat den här krönikan.
Mvh// Anders Rydström

1. Krönika i Skoltidningen
Mina skolår!
Kära läsare! Mitt namn är Felix Baneryd och jag går i klass 9F på
Havedalsskon. Till sommaren går jag ut nian med stora förväntningar och
tankar om steget in i gymnasiet. När jag ser tillbaka på min tid i
grungskolan gör jag det med ett leende på mina läppar. I denna krönika ska
jag berätta om mina år i grundskolan. Jag föddes 1987 på BB
resten av uppsatsen saknas

Att byta skola/klass

Elin stänger och låser ytterdörren innan hon börjar att gå till skolan i
det fina vårvädret.
Elin går sista terminen i 6:an och snart ska hon börja 7:an. För någon
vecka sedan valde klassen var och en tre personer som dom skulle vilja gå
med i 7:an. Hon funderar på om hon verkligen valt rätt. Hon känner sig
osäker.
Idag ska en yrkesvägledare komma och berätta lite från den nya skolan.
Medan hon går där och funderar på om/vad hon ska fråga yrkesvägledaren tar
någon tag i hennes axel. Det är Susanna.
– Hej, säger hon. Har du kommit på något att fråga den där vägledaren? Jag
ska i alla fall fråga om vi får några skåp. Hoppas inte du det?
– Mmm. svarar Elin visst.
Dom går vidare och Susanna pladdrar på som vanligt. Men Elin går i andra
tankar. Hon är nervös inför de nya klasserna och den nya skolan. Visst är
det kul och spännande med nya klasser men nu känns det mer skrämmande. När
yrkesvägledaren, Kristian hette han visst, pratar lyssnar Elin bättre än
vanligt. Hon blir lite lugnare när han pratar och svarar på frågor. Men det
finns vissa frågor han inte kan svara på. Och det är dom som fortfarande
oroar henne. Vilka? Kristian kan inte lova att det kommer att bli bra
på den nya skolan i den nya klassen.

Dagarna går och alla jobbar vidare som vanligt. Men så kommer dagen då
6:orna ska få veta dom nya klasserna.
Elin är otroligt nervös där hon sitter i sin bänk och väntar på att
klasserna ska delas ut. Det är pratigt och nervöst i klassen just nu. De
flesta är förväntansfulla och kan knappt sitta still.
Nu öppnas dörren och läraren kommer in. Hon har en stor bunt papper med
sig, Klasserna! Hon delar ut klasserna så att alla får sin egna klass. Elin
vänder på papperet och tittar. Det är många hon inte har en aning om vilka
det är. Men några vet hon. Där är Susanna, Erik, Magnus och Amelia.
Det blev inte en sån farlig klass. De fyra är hon ju redan ganska bra
kompis med så det kanske blir en bra klass. Hon ser sig omkring och alla
ser nöjda ut med sina klasser. På torsdagen om tre veckor ska alla i hennes
blivande klass träffas i den nya skolan.
Dom tre veckorna går otroligt snabbt tycker Elin. På torsdagen
går hon, hennes mamma och pappa dit för att träffa alla andra i klassen.
De fick instruktioner i skolan om hur de skulle så det gick relativt lätt
att hitta klassrummet de skulle träffas i.
När alla kommit och slagit sig ner så berättar tre lärare om skolan och
dess regler. Sedan blev det rundtur bland salarna men eftersom att det var
på kvällen så var det inga elever på skolan.
Och under den här tiden har Elin sett att alla verkar vara lika nervös som
hon.

Tillslut kommer sommarlovet och Elin skuter bort tankarna på 7:an.
Men till hösten kommer dom tillbaka. Den oroliga och nervösa kännslan.
Dagen innan skolstarten sover Elin dåligt. Så på morgonen är hon väldigt
trött. Men hon pallrar sig iväg till bussen.
Nu i 7:an är hon tvugen att åka buss för att det är för långt att gå.
Hon stiger av bussen med resten av eleverna som ska till skolan. Hon hittar
Susanna och Amelia och slår följe med dem. Alla elever samlas i aulan där
rektorn håller ett tal och där dom sedan blir uppropade så att dom kan gå
med sina klassföreståndare till sina klassrum.
Första veckan var det svårt att både lära sig schemat och att hitta rätt
klassrum. Det händer att Elin, Susanna och Amelia, som blivit väldigt goda
vänner, kommer försent för att dom inte hittat rätt klassrum.
Skolan är ju så mycket större än den de hade gått i i 6:an. Det är mycket
som är annorlunda. Till skillnad från 6:an känner hon att hon får ta mer
ansvar nu. Här finns tex. ingen klocka som ringer när nästa lektion börjar.
De har även ett helt annat arbetssätt här. Man måste tänka mer själv och
så.

När första veckan gått berättade klassföreståndarna att klassen skulle få
åka på en ”lära känna varandra” resa. Alla verkade tycka att det lät skoj
så redan två veckor efter åkte de till en stuga där de övernattade, åt,
fikade och hade andra aktiviteter.
Många var uppe säkert hela natten. Men innan Elin somnade tittade hon
bredvid sig på Magnus som ligger och håller om henne i sömnen. Och hon
känner att hon kommer att trivas i den nya klassen!

Mina skolår
När jag först började skolan kommer jag ihåg att jag tyckte att det var
spännande och lite läskigt, men samtidigt tyckte jag att det var lite
tråkigt att behöva lämna sina gamla kompisar. Man kände sig på något vis
trygg på dagis med rutinerna och människorna.
Jag kommer inte ihåg så mycket av första dagen i skolan, även om jag kanske
borde det. Det är många som berättar om ”sin första dag”. Jag kommer dock
ihåg mycket från det första året i grundskolan, då jag gick i 1-2 c, vilket
innebar att jag gick i en klass med både första klassare och andraklassare.

Det var lite annorlunda än att gå i en klass med bara 1:or tror jag, man
såg upp till de som gick i 2:an. Jag kommer fortfarande ihåg den första
personen jag träffade, och min första ”bästis” i skolan var en 2:a som gick
i samma klass som mig. Det var kul med skolan och man kände sig stor, men
samtidigt väldigt liten jämfört med de andra klasserna eftersom man var
minst.
Jag minns att det året gick väldigt snabbt och när vi skulle börja 2:an
skulle klasserna splittras. Det var för att vi inte längre skulle ha
”dubbelklasser” och istället fördelas på en A, B och C klass. Det kommer
jag ihåg att jag tyckte var jättetråkigt och jag och min mamma, precis som
många andra, protesterade emot det. Man ville ju inte skiljas nu när man
just hade fått nya kompisar och vant sig med skolan, men skolan var bestämd
och på hösten började jag klass 2 b. Det var lite som att börja ettan igen,
eftersom alla mina kompisar hade blivit spridda över de andra klasserna och
man var tvungen att skaffa sig nya kompisar. Visst kunde man träffa de
andra på rasterna och så, men det var inte samma sak som att ha en bästis i
klassen.
Jag började umgås med en tjej som hade gått i min klass i ettan, men som
jag inte blivit så bra kompis med. Däremot blev jag mycket bra kompis med
henne i 2:an och vi gjorde allt tillsammans. Det kändes skönt att ha henne
där och vi kom bra överens, även om vi bråkade ibland. Jag kan säga att hon
och jag var kompisar i många år efter det och än i dag kan vi ringa till
varandra nån gång ibland, även om vi inte umgås som vi gjorde förr.

Det fanns ju mer i skolan är bara kompisarna, även om det var en viktig
del, som undervisnigen t.ex.
Det var ju för den man var där, och den som under|visade oss var våran
klassföreståndare. Vi hade en annan fröken än den vi hade i ettan och jag
kommer ihåg att när vi skulle få en ny fröken, kom hon först i slutet på
terminen och berättade vad vi skulle göra i nästa årskurs.
I årskurs 3 hände det inte så mycket, allt flöt på och jag kommer ihåg att
jag tyckte att matematiken var svår. Det släppte dock upp emot fyran och
femman, då jag började förstå matte mer och börja tycka att det var roligt,
i alla fall när man förstod det man skulle göra. Jag tyckte också att SO
var roligt, för jag gillade att arbeta med länder och deras kultur. När vi
började med att läsa engelska blev jag mycket glad, eftersom jag alltid
pratat och sjungit på min egna hemgjorda engelska och blandat det med de
ord jag kunde. Nu kunde jag äntligen få lära mig att prata ”riktig”
engelska och kunna tyda mina favoritlåtar (som var på engelska).

I femman hände det mycket som gjorde en förändring i klassen. Det var många
som började i min klass, bl.a en granntjej som hade blivit en av mina bästa
kompisar och eftersom vi bodde mittemott varandra, var vi med varandra
varje dag. Det kändes konstigt först att ha henne i samma klass, för att vi
brukade prata när vi träffades om våra klasser och olika personer i klassen
och nu när hon gick i samma klass kunde vi inte göra det längre på samma
sätt. Det kändes skönt förut att ha en bästis som inte gick i samma klass
på något sätt, men jag var glad ändå att hon började här i femman.
Det har nästan varje ny termin börjat nya personer i klassen, men den här
gången var det extra många personer och därför förändrades klassen lite med
alla nya personligheter.
Man kände i femman att man verkligen gick på mellanstadiet och man gjorde
också nationella prov i svenska, engelska och matte, vilket var nytt. Man
tänkte dock inte på det så mycket som man gör nu, och såg det som vilket
prov som helst, men jag kommer ihåg att det gick bra.
När man började sexan så började man också sista året på mellanstadiet och
det kändes konstigt att man stod inför högstadiet nästa termin, men som tur
var fanns högstadiet på samma skola så jag behövde inte byta, som man
ibland får.
När man började sjuan kom den stora förändringen. Man var minst igen bland
högstadieeleverna och man skulle inte längre ha klassföreståndare utan två
stycken mentorer som skulle ”guida” oss i djungeln av studier. Först var
det konstigt att ha olika lärare i alla ämnen, men som med allt vänjer man
sig efter ett tag. Man började också lite smått få betyg, eller omdömen,
och man fick en försmak på hur åttan skulle bli. Hur åttan blev är en annan
sak. Det är nog den jobbigaste årskursen av dom alla. En massa läxor och
prov varje vecka plus att man hela tiden tänkte på betygen.
Det är sant som dom säger, att åttan är jobbigast, för jag känner nu när
jag går i nian att jag är mer avslappnad. Jag vet inte om det har med
skolan eller något annat att göra, men jag känner mig lite ”lugnare”.
Det har hänt så mycket med själva skolbyggnaden under de här åren också.
Man har bytt salar och byggt om och jag kommer ihåg när biblioteket brukade
vara högst upp i den högra flygeln och när man gick upp dit med klassen och
kollade genom backarna med böcker. Eller när man i den gamla datasalen satt
och ”lekte” med datorn på tema-tiden.
Det finns massor av minnen från skoltiden och det känns sorgligt nu när man
ska lämna den skola man har gått i sen man var 7 år.
Under dessa år har det hänt oändligt mycket och skolan har utan tvekan
påverkat mig mycket, och om man tänker på det har man bytt kompisar väldigt
ofta, samtidigt som man har några som har varit med ända från början.
Nu när man går i nian känner man vilket stort ansvar man egentligen har
över sin utbildning och valet till gymnasiet kan jag säga har inte varit
lätt.
Jag känner nu att det skulle varit bra att få information om gymnasiet
redan i åttan och jag känner en viss panik inför gymnasiet. Visst ska det
bli kul och nytt &spännande, men man känner samma sak som när man började
ettan. Man vill egentligen inte lämna kompisarna, klassen och ”tryggheten”,
men jag känner någonstans att det kommer gå bra. Även om jag kommer sakna
Hökmålaskolan är gymnasiet början på något nytt, min framtid.

VG+ En mycket bra disposition. Enda bristen är att du inte riktigt
följer formen av en krönika. Mer allmänna fakta som tilltalar en större
läsarkrets.

Jag vet att första gången jag bytte klass så var det från trean till fyran.
Jag vet att det är så men jag minns det inte. Däremot minns jag hur det
kändes.
Nya lärare och nya elever. I lågstadiet hade vi varit en ganska normalstor
klass, man kände de flesta men man höll sig mest i små grupper. Men när vi
bytte klasser och fick nya, okända lärare så var det omskakande. Som tur
var hade jag kvar några av mina gamla kompisar, jag vet inte vad jag hade
gjort utan dem. Lite jobbigt var det, det minns jag, men inte alls som när
jag gick från dagis till sexårsverksamheten här på Skogesskolan. Då var
precis allt nytt. Men även då hade jag två vänner med mig. Mattias och
Daniel.
Men bytet från trean till fyran var nog det som var minnst jobbigt, det
skulle bli värre senare.
Som jag tidigare sa så blev vi två stora klasser med tre lärare. Och du kan
ju tänka dig vilket kaos. 30-40 skolbarn i 10-11 årsåldern, med endast tre
lärare som dessutom var ganska nerviga av sig.
Den som var stabilast var nog vår engelskalärare, Ida. Jag har väl henne
att tacka för att jag har åtminstonde lite diciplin i kroppen. Hon lärde
eleverna och klarade sig ifrån nervsammanbrott. Den som klarade sig bäst
efter henne var Britt. Hon skulle lära oss matte. Jag beundrar henne lite
också, för hon stod ut länge. Det som var synd var att hon inte brydde sig
lika mycket och att lära, eller så var det kanske så att hon inte kunde
lära just oss. I vilket fall som helst så kommer hon på en klar
andraplats.
Den som tog mest stryk var Agneta, det är nog alla överrens om. Hon var nog
lite nervig och nervös innan hon fickoss, och vi elever tog verkligen kol
på henne.
Det gick väl något år, och jag antar att det blev värre. 87:orna har nästan
alltid varit de som skolan verkar ha experimen|terat på. Så gissa om jag
gick i taket när vi fick reda på att klasserna skulle splittras. Om skolan
nu ville experimentera med stora klasser fick de väl så lov att reda upp
det också, men det utan att det gick ut över oss igen! Så vad skulle vi
göra? Efter lite funderingar och ett möte så kom vi fram till ett beslut.
Vi gick helt enkelt i strejk.
Det är något jag minns tydligt, vi satt där utanför gula barracken och
vägrade gå in. Ida och Agneta kom ut och försökte fösa in oss så gott de
kunde, men vi bjöd på allt motstånd vi kunde ge. Britt kom ut och Agneta
fick ett sammanbrott och sprang iväg och grät.
Sedan kom det förödande, någon reste på sig och gick in. Allt gick i
spillror framför mina ögon. Min idé var ju på god väg att lyckas, och de
ger upp! ”Veklingar” tänkte jag. En efter en gick, vi var kanske sju
stycken kvar när jag beslutade mig för att hämnas förrädarna. Med tunga
kliv gick vi tillsammans in i barracken igen.
Inte kom det någon hämnd inte, mitt minne har alltid varit bra men kort och
alla vet väll hur mycket man har att göra när man är liten. Minnet av mitt
mer eller mindre misslyckade försök till uppror förflyttade sig till ett
mörkt hörn i min hjärna.
Det var nog tur att det misslyckades trots allt för endast gud vet hur det
hade gått om de klasserna fortfarande fanns. Nu blev det så att vi
splittrades till tre mindre grupper. två stycken på ca: 25 elever och en
mindre på 18 st. I den klassen gick jag.
Klart jag funderade över varför den var så liten, men det tog ett tag att
förstå att det var för att vi fick Agneta som mentor.
Nya och gamla kamrater och gamla lärare, trots det och ett nytt
klassrums|byte så tror jag att jag tog det ganska bra. Man installerade sig
snabbt i en så liten klass. Men värre var det nog för Agneta. För trots att
vi var så få så var vi ganska bedrövliga. Stojade hit och dit. Det fanns en
kille som hette Alberto i klassen, och han hade en elevassisten. Även denna
stackars assistenten fick låta sig trackaseras utav oss. Jag tror Alberto
fick byta assistent ett antal fler gånger än nödvändigt på grund utav oss
andra. Den som höll ut längst var en kille som heter Markus. Jag minns att
han var väldigt duktig på att teckna och jag hängde på det eftersom jag
gillat att rita enda sedan jag gått på dagis. Detta med att Markus satt och
ritade med mig på lektionerna måste ha varit ett allvarligt och störande
moment för stackars Agneta fick tillslut magsår. Självklart kan jag inte ta
på mig denna förträffliga utmärkelse själv, trots att jag var försenad
varje dag och aldrig gjorde några läxor. Nej, även alla andra i klassen har
hjälpt till. Som gänget som alltid tuggade tuggummi så att man trodde att
käkarna skulle trilla av på dem. Även Rickards våldsamma försök till frihet
hjälpte till. Agneta låste in sig på toaletten de gånger tre lärare fick
hjälpas åt att hålla Rickard på marken.
Egentligen var vi en ganska trevlig osäker på om ”trevlig” är det rätta
ordet klass. Trots det faktum att vi fick rekordmånga vikarier (på grund
utav Agnetas otaliga sjukskrivningar) som av någon märklig anledning aldrig
stannade mer än en halv dag och sedan aldrig kom tillbaka.
Jag minns en gång när jag satt bredvid Bobby i klassrummet, eller det var
väl så att han satt snett framför mig på min högra sida Våra bänkar gick
ihop eftersom vi satt i grupper. I alla fall så började det hela med att
han sopade över lite suddmassa från sitt sudd till min bänk. Jag sopade
tillbaka det till hans och med kom lite pennväss. Han tog lite pennväss ur
den stora pennvässaren som stod på bordet och lade det i en liten prydlig
hög på min bänk. Jag sopade än en gång över det på hans och fortsatte på
det som jag höll på med. Då blåste han plötsligt över alltsammans till min
bänk och det låg minsann inte i en fin liten hög längre. Då beslutade jag
mig för att få ett slut på det hela och tog den stora pennvässaren ifrån
honom. Jag drog ur lådan där allt pennväss ligger och till min stora
förtjusning är den alldeles över full. Men pennvässet stannade inte så
länge i sin lilla låda Nej, av någon märklig anledning så hamnade det på
Bobbys huvud. Och det praktiskt taget rann ner över honom. Nog blev det
slut på pennvässblåsandet alltid, och Agneta kom inte tillbaka på en vecka.
Så förflöt åren och vi kom upp i sexan, fortfarande som en väldigt stökig
klass. Men å andra sidan var de andra också det, men vi var ju så få och
ändå så jobbiga. I sexan var det dags att byta klass och lärare igen. Vi
skulle få välja några vänner som vi ville ha med oss. Det var tungt, för vi
hade blivit som en familj. Man ville ha kvar alla, alltid en omöjlighet.
Dessutom fick man inte skriva de som hade kommit in i Ma/No-klassen. I vår
klass var det, Mattias, Bobby och Lena. Man organiserade sig och man fick
dem man ville gå med tack vare det. Sommaren gick och tillslut var det
dagt. Högstadiet stod som en stor mur framför oss. Vi var få från den gamla
klassen, vi var få som gått i skogesskolan från början över huvudtaget. Det
var jobbigt, massa nya människor som jag inte hade en aning om vilka de
var. Det började i aulan. Där ropades namn upp och man delades in i
mentorsgrupper. Jag hamnade med en av dem jag kände sedan tidigare,
Josefin. Den första jag lärde känna av de andra var Jens. Jag tror det var
Pontus, Amme, Madde och Helena i den gruppen också. Vi fick Maria som
mentor Hon var schysst, inte alls som Agneta. Visst var jag van vid att
byta lärare så hela grejen med att ha olika lärare för olika ämnen var inte
stort. Men när även lärarna här började bytas ut så gick det lite för
långt. Jag tror knappast att det berodde på oss elever dock. Mellan sexan
och sjuan gick jag från fulla veckorapporter till blankt. Genom hela
högstadiet har jag bytt lärare minst en gång i varje ämne, förutom i ett.
Det är Kemi. I några ämnen som svenska, so, tyska och engelska har jag bytt
lärare mellan fyra och sex gånger. Så nu väntar ännu ett byte. En helt
nyskola, helt nya elever och helt nya lärare. Jag har varit väldigt orolig
för det men nu när jag skriver detta så ser jag att jag har gjort det många
gånger innan. Sedan kan jag kanske inte säga om det har gått bra eller
dåligt, men jag lever ju fortfarande.
Att byta klass och skola kan vara väldigt jobbigt, jag tyckte det var det,
men det är också så det går till. Alla gör det, hela tiden. Och vi lär oss
av det. Nu bara väntar jag, min gymnasie|ansökan är inlämnad, i tid. inte
som i sexan. Och jag har klarat mig i snart tio år i den här skolan, och en
del tack vare alla byten som gett mig ny mark att stå på. Man skall inte
vara så pessimistisk mot allt.
Och jag lovar, nästa gång jag försover osäker på om ”försover” är rätt
ord mig på ett upprop så skall jag tänka efter och se om det ändå inte
blir bra utan.

Min syn på skolan

Hej

Jag har gått i skolan i snart nio år och jag har fått vara med om både
negativa och positiva upplevelser.

Det som jag tycker behöver mest förbättring i skolan är maten. Under hela
min skoltid är det det som jag aldrig har varit riktigt nöjd med. Även om
det har gjorts förbättringar genom åren med grönsaksbord, fil och
vegetarisk rätt som tillval.
För mig är det matens kvalitet som borde bli bättre. Den är smaklös och jag
njuter inte direkt av maten. När jag sätter mig till bords, äter jag endast
för att jag har vanan och är hungrig. Men jag är ytterst sällan mätt när
jag lämnar matsalen. När man har ätit dåligt mitt på dagen blir man trött
och hängig och orkar inte med eftermiddagen.

Veckorna innan jullovet hade klassen till uppdrag att göra egna
dokumentär|filmer. De kunde handla om saker som man ville förändra eller
förbättra. Jag och mina kamrater ville förbättra skolmaten, så vi gjorde en
dokumentär om det.
Vi gjorde intervjuer med elever, rektorn, skolintendenten och husmor.
Större delen av eleverna tyckte att maten inte var tillräcklig.
”Maten smakar skit” uttryckte sig en elev och flera höll med.
Jag tycker att maten är ljummen och ibland kall. Att äta varm mat är för
mig en självklarhet och det skulle vara en enorm förbättring.

Det sker mycket vandalismen på skolan och det gör en stor påverkan på
skolmiljön. Jag tycker att man borde skärpa reglerna och informera elever
bättre om nedklottring och nedskräpning, så att de förstår att mycket
pengar från skolans budget går åt till vandalismen.

Jag har även upplevt orättvisor mellan matte, no klasserna och de övriga
klasserna i högstadiet på skolan. De prioriteras på olika sätt.
De får till större delen bättre lärare och de får sitta på den ”övre” delen
av matsalen och varje termin tilldelas almenackor till dem medans vi andra
får pappershäften, som vi ska planera i under en hel termin.
Skolledningen påstår att vi andra då sparar pengar till klassresor men det
litar jag ytterst lite på.
Vår klass har hittills endast fått åka till Karlshamn, men den resan
betalade vi själva för.
Jag tycker att skolans lärare är bra men den första tiden på högstadiet
hade vi en rad vikarier i engelska. Jag kände att jag tapp|ade mycket av
den engelska grammatiken och man tog inte engelskalektionerna på allvar.
Vikarierna var ofta inkompotenta och en av dem kom bakfull till lektionen.
Skolan borde se upp med vissa vikarier som de anställer. Det är en tid som
jag aldrig kommer att få tillbaka.

Men det finns förtjänster på skolan. Jag trivs med mina kamrater och
lärare, vilket är viktigt för att man ska må bra. Jag har inte märkt av
särskilt mycket mobbing på skolan och jag tycker att det är bra att det
finns en kurator på skolan för de som behöver prata med någon.
Det är en bra läroplan och jag uppskattar verkligen att vi elever får
själva vara med om och bestämma planeringen av terminen. Eget ansvar är
viktigt inför framtiden och det tycker jag att vi får.
Att vi har betyg är för mig viktigt för då känner jag att jag har ett mål
som jag strävar efter under terminerna. Men man borde tilldelas betyg
tidigare i skolåren så att man blir förberedd och tränar sig inför
framtiden.

I grunden trivs jag bra i skolan, men det finns förbättringar och dessa som
jag har nämnt skulle göra min- och andras tid bättre på skolan.

Tack på förhand

Mitt liv har förändrats jättemycket på bara några månader. Innan jag
flyttade var kompisarna, Emma och Lina, det enda som betydde något i mitt
liv.
Varje rast stod vi tre i ”vårt” hörn på skolgården. Det var alltid vi tre.
Vi delade allt och kunde prata med varandra om allt.
Jag minns en gång då vi pratade om framtiden. Vi drömde alla om att bli
kända och kanske ha något häftigt jobb utomlands.
I vår klass gick en tjej som heter Maria. Hon var ”en av de mobbade”, som
vi sa. Hon hade kommit ny till vår klass för några år sedan. Vi frös ut
henne direkt. Hon fick aldrig någon riktig kompis. Nu efteråt inser jag att
vi aldrig gav henne en chans. Emma, Lina och jag hade bestämt att hon i
alla fall inte skulle få vara med i vårt gäng. Jag förstod aldrig då hur
dåligt hon mådde. Jag fattade inte att det var jag som gjorde att hon mådde
så där dåligt.
Jag brydde mig inte mycket om skolan på den här tiden. Jag tränade sällan
till prov och gjorde inga läxor. Jag såg till att sitta brevid någon som
kunde. Jag blev riktigt bra på att fuska. Jag tittade på vad de andra skrev
och skrev av. Ingen märkte det.
Ja, så där var mitt liv, men en dag förändrades allt.
Jag kom hem från skolan. Mamma och pappa satt vid köksbordet.
– Hej, sa jag och smällde igen dörren.
– Hej vännen. började mamma. Kom och sätt dig här, det är något jag och
pappa vill berätta för dig. Det de berättade verkade otroligt i mina öron.
Vi skulle flytta! Jag visste att mamma inte trivdes i Stockholm, men att
flytta. Vi skulle flytta till mammas hemort Kiruna i Norrland. De hade
ordnat jobb och hus skulle vi åka upp och titta på i helgen. De pratade på
om hur bra allt skulle bli, men jag slutade lyssna. Jag bara tänkte. ”Var
det möjligt.? Flytta från storstaden Stockholm till en liten by i Norrland.
Från alla kompisarna här, upp dit, där jag inte kände någon.
Mamma och pappa frågade hur jag kände det. Jag kunde inte svara. Det var
helt ofattbart. Det här var sådant som hände i TV-såporna, men inte för
mig, tyckte jag. Jag berättade det inte ens för Lina och Emma den veckan.
Jag ville förstå det själv innan jag berättade det för dem.
När helgen kom åkte jag och mina föräldrar upp till min blivande hemort.
Jag hade vart dit förut, men jag hade aldrig sett på byn som jag gjorde nu.
Nu var den det minsta och fulaste stället i världen. Inga höghus och
tunnelbanor. Hur skulle jag kunna bo här? Huset var fint. Pappa köpte det,
och så fanns ingen återvändo längre. Då visste jag att det var verklighet,
att jag måste berätta för mina vänner.
Jag gjorde det på måndagen, på sista rasten. Jag hade inte gråtit på flera
år, men då var det nära. Jag kämpade för att tårarna inte skulle börja
rinna. Emma och Lina grät nästan också.
De följande veckorna var jag med mina kompisar så mycket jag kunde. Vi
gjorde mycket kul till|sammans, för vi visste att vi inte skulle kunna
träffas så ofta sedan. Hemma var det kaos. Det var flytt|kartonger
överallt. Mamma och pappa ordnade massa saker och var nästan otillgängliga
för mig. Jag hade alltid känt mig så självsäker och stark, men nu kände jag
mig liten och svag. Så kom dagen när jag lämnade mitt gamla liv i Stockholm
och klev in i det nya i Kiruna. Jag var hemma i vårt nya hus i en vecka,
bara för att packa upp allt och komma i ordning. Första dagen i skolan var
hemsk. Jag såg direkt att den nya klassen inte skulle passa mig. Den enda
som pratade med mig den dagen var läraren, Ingrid, hon var ca. 60 år och
ganska snäll.
Jag var totalt ensam, jag kände mig osynlig. När någon för en gångs skull
tittade åt mitt håll, kändes det som att de tittade igenom mig. I
klassrummet satt jag alltid själv, ingen ville sitta med mig. På rasterna
stängdes ”ringarna” när jag kom, jag fick inte vara med. Hemma var det
också jobbigt. Mina föräldrar jobbade nästan jämt. Det enda positiva var
att mamma var glad igen.

Så här höll det på i några veckor. Från att ha varit ganska populär och ha
kompisar i Stock|holm, till att bli totalt ensam och mobbad i Kiruna. Det
var för mycket för mig, jag skolkade en hel del. Jag låg hemma i min säng
och tänkte på mitt gamla liv. Jag saknade Emma och Lina, jag behövde dem
verkligen. En dag kom att det måste ha vart så här Maria kände sig. Ensam,
ledsen, mobbad och utfryst. Jag fick skuld|känslor. Jag hade vart en av de
som mobbade henne. Nu fick jag själv se hur det var. När jag mobbade Maria
hade jag inte fattat hur det kändes för henne. Jag hade aldrig tänkt mig in
i hennes situation. En lördag letade jag fram en gammal klasslista. Jag
slog numret hem till Maria. Hon blev nog helt chockad när hon fick höra att
jag ringde till henne. Det hade hon nog inte väntat sig. Vi pratade i
ungefär en halvtimme. (Så länge hade jag aldrig pratat med henne förut) Jag
bad om förlåtelse för det jag gjort och undrade hur hon hade det nu. Hon
berättade att hon skulle flytta igen. Hon hoppades att hon skulle få
kompisar där. För första gången förstod jag vad hon pratade om när hon sa
att hon var ensam och utanför.

Efter samtalet kändes det bra att jag sagt förlåt. Även om hennes liv inte
blev bättre för det.

I min paralellklass gick en tjej som verkade lite utanför, så en dag
började jag prata med henne. Hon hette Frida och var jätteschysst. Vi
umgicks mer och mer. Också på fritiden. Det kändes underbart att ha någon
att vara med igen. Frida och jag pratade om framtiden. Jag ville jobba med
att hjälpa de mobbade och ensamma. Min dröm var inte längre att bli kändis!