Slutbetyg: MVG

Att byta skola/byta klass/byta liv

– Vi ska separera.
I samma stund som pappa yttrade de orden förändrades mitt liv. Det var där
förändringen började. Fast det visste jag inte då.
Pappa flyttade ut. Nu var det bara jag, mamma och min ena syster
kvar i radhuset. Jag förstod att vi inte skulle kunna bo kvar så länge. Det
var för stort och för dyrt. Men jag hoppades i alla fall. Jag önskade för
jag trivdes bra. Fin gård, bra grannar, nära till skolan och affären.
Ett halvår efter att pappa flyttat ut satt jag och pratade med
min bästa kompis, Maria. Jag berättade att min mamma väldigt gärna ville
flytta till Örebro.
– Det vill min också! Tufft om vi skulle flytta tillsammans. Din familj och
min familj. I det ögonblicket verkade det inte så dumt att flytta. Jag och
min bästa kompis skulle bo i storstan. Gud, vad vi skulle ha kul.
Ja, man var ju lite trött på den lilla orten vi bodde i. Samma
personer vart man än gick. Vi skulle hitta en ny klass att göra hyss i. För
det var det vi gjorde. Jag erkänner att vi mobbade folk, gjorde saker vi
inte fick och ljög när lärarna frågade om det var vi.
När jag kom hem den dagen gick jag direkt fram till mamma.
– Jag flyttar om Maria flyttar.
Då vart mamma glad. Hon hade länge velat komma ifrån den lilla kommun
(eller håla, som hon kallade det) som vi bodde i. Hon började planera och
fixa. Hon tittade jämt i tidningarna efter lägenhetsannonser.
Efter någon månad eller så började jag inse vad jag sagt. Vi
skulle verkligen flytta. Jag skulle lämna allt, hela mitt liv.
Jag hade aldrig flyttat förut så jag hade kompisar från barndomen kvar, en
del stod mig väldigt nära. Jag var stadig och glad. Jag var nöjd med mitt
liv som bus. Nu skulle jag lämna allt. Jag skulle få bygga upp allt igen.
Börja om från noll.
– Nilla, kom ihåg att vi ska åka till Örebro ikväll. Mamma hade
hittat en annons på en lägenhet hon tyckte verka trevlig.
Vi skulle på vår första lägenhetsvisning. Vi skulle bo i lägenhet, trångt,
ingen gård. Fy, vad hemsk!
När jag skulle somna den kvällen grät jag. Tårarna forsade som
floder. Det var inte sista gången. Jag visste att det var verklighet nu.
Jag skulle byta stad, byta skola, byta liv. Jag var rädd för att
byta skola. Jag visste vad jag hade för roll på skolan. Jag visste hur alla
var och att de flesta hade respekt för mig. Jag var en av de coola. Jag
gjorde hyss och var rolig. Nu var jag rädd. Jag ville inte byta skola, jag
ville inte byta roll.
När jag var i skolan var jag lika tuff som alltid. Jag spelade
min roll. I skolan sa jag att flytten skulle bli kul. Jag skulle ju ifrån
hålan. Men när jag kom hem åkte masken av och tårarna föll.
Jag och Maria satt hemma hos henne när hon berättade att;
– Vi kanske inte kan flytta.
Hennes ord var som ett stenskott i pannan.
– Va?! Jag kan ju inte flytta själv.
– Vi har ett lån som krånglar till det. Vi får inte hyra av någon.
Det var det som hållt mig uppe. Att jag inte skulle flytta själv. Jag
skulle ha en liten del av med mig. Så att jag kunde starta om från ett och
inte från noll.
Vi valde en lägenhet. Eller ja, mamma valde en hon tyckte om.
Jag själv var knäpptyst när vi kollade på lägenheter. Det var en protest!
Även om jag tyckte att den var fin och bra så sa jag inget.
– Där! Mamma pekade på en stor rätt ful byggnad.
– Där ska du gå sen!

Mina Skolår av Robert S 9d

Lågstadiet

Klockan var 9.00 en solig onsdag, jag och min familj var på väg till skolan
för att möta mina nya lärare. Jag minns så väl denna dag och hur stolt jag
var över att börja skolan.
Jag gick själv först in i klassrummet och såg mina nya klasskamrater. Jag
kände redan några sedan dagis. Där var Tim och Staffan ifrån ”biet” på
dagiset, vi hade alltid varit vänner, ända sedan vi var 1 år gamla. Staffan
var ganska mörk och han hade svart hår, han var den enda Syrianen jag kände
till. Tim var finsk, han var vit och hade brunt hår. Vi tre gjorde det
mesta tillsammans, vi gick på samma fritids, vi hade samma väg till skolan
och vi kom att spela i samma fotbollslag.

I början hände inte så mycket, vi lekte i ”borgen” som var en träborg med
torn och gångar som vi jagade varandra och slogs i.

I slutet av lågstadiet fick vi upp ögonen för sporten, speciellt fotbollen.
Vi började spela i samma lag och det visade sig snart att vi alla var
mycket begåvade inom sporten. Detta gjorde att vi började spela på
rasterna, det kom mer och mer elever som ville vara med och tillslut kunde
vi spela matcher och ibland till och med små turneringar.

Mellanstadiet

4:an började, jag brydde mig inte så mycket men de andra var mycket
uppspelta över att nu få tillgång till den stora matsalen. Detta var inget
intressant för mig och mina vänner, vi hade ju smygit in där flera gånger
tidigare.

År 4 och 5 gick utan att något speciellt hände, jag spelade fotboll och
fick ett nintendo som jag har kvar även idag.

Det var i sexan det började hända saker, jag bytte skola men hamnade i
samma klass som förut, eftersom alla bytte till samma skola nämligen
Linnéskolan. När jag först såg Linnéskolan ville jag tillbaka till
bergaskolan, för i berga|skolan fanns det träd att klättra i, gungor att
gunga i och klätterställningar, men inte i linnéskolan.
Tiden gick och jag med den och snart skulle sexan vara över.

Högstadiet

Så började sjuan. Nu blev det allvar, ingen lek mer, inga förseningar och
inget skoj på lektionerna. Detta gjorde att jag tröttnade snabbt och ibland
skolkade jag på grund av att det var så tråkigt. Jag vart bitter och lät
det gå ut över mina vänner och bekanta. Jag blev ovän med många, men Tim
och Staffan var alltid där, dom hjälpte mig att se något positivt i det
hela och efter det så blev allt bättre.

Men ett år senare så hade mina föräldrar tröttnat på all skadegörelse och
på alla bråk så dom skickade mig hit, till gösbäck. Jag ville aldrig flytta
men nu vet jag att det var för mitt eget bästa. Nu har jag höga betyg & nya
kompisar utan att ha förlorat kontakten med de gamla.

Jag har många goda minnen ifrån min skoltid t.ex. min första skrivna mening
”jag heter Robert”, alla de snöbollskrig jag utkämpade och så alla kompisar
så klart.
Jag antar att jag skall skatta mig lycklig att ha fått en sådan bra
uppväxt. Nu när jag går sista terminen i skolan så har jag mången goda
stunder och minnen att se tillbaka på och jag är nöjd, nöjd över vad jag
har fått uppleva och över vad jag har kommit att bli och jag hoppas att
denna sista termin skall bli minst lika bra som resten av mina skolår.

2. Att byta skola
2 veckor kvar på sommar lovet livet är som en dans på rosor, 15åriga Klara
börjar längta tillbaka till skolan o/ eleven använder ett tecken för
”och” som ser ut ”o/” hennes kompisar, 7:an hade varit toppen, inte för
att kompisarna varit så många, hon hade alltid haft svårt för att få
kompisar, de hade hennes föräldrar sagt till henne, medans hennes ett år
äldre syster alltid haft dem i överflöd. Men, men de kompisar hon hade
kunde hon lita på o/ då kunde allt få vara få.
De var bland de första dagarna i Augusti när hennes mamma kom hem med ett
leende på läpparna, jag o/ min syster stod inne i köket. Hon bad oss att
sätta os ner. Vilket var tur att iallafall jag gjorde. Hon sa att hon hade
blivit erbjuden ett jobb i Vaxholm.
Mitt hjärta hoppade upp i halsgropen. Jag frågade om hon skulle flyta o/
hon sa ja, o/ att hon ville ha oss med sig, de kändes som om käkarna skulle
gå ur led. Då säger hon
– Ja eller vill ny flyta o/ bo hos er pappa.
Jag hatar när hon säger så där hon vet att vi älskar våran pappa men att vi
aldrig skulle låta hene flyta ensam. Ja de var ju bara till att flyta med
henne, allt var redan fixat lägenheten, skolan, flyt bilar allt skulle vara
klart till terminen började, vilket det också var. 2 dagar innan var
lägenheten möblerad in till minsta lilla nål. Nu började jag känna smärtan
i magen, jag kände mig ensam när jag började sjuan hade jag ju ändå mina
barndoms vänner med mig nu, nu hade jag ingen.
Det blev Tisdag kväll, skolan började i morgon. Vi hade ett litet familje
råd vi tre, mamma frågade hur vi kände oss, men jag vågade inte svara hon
hade ju jobbat så hårt för att det här skulle fungera. Hon sa att alla var
nervösa första gången, hon var också nervös, jag nickade o/ försökte bara
glömma morgon dagen, men den kom den också.
Klockan var halv åtta mamma skjusade oss till skolan, jag var så nervös, de
andra hade ju känt varandra minst ett år, tänkte jag.
Nu bakom kullen låg den, skolan var jätte stor jämnfört med våran back
skola.
Klockan var 7.55 alla sprang runt som några yra höns, jag togs med av
strömen o/ drev runt tills jag till slut hittade mitt klassrum. Klockan var
nästan 5 över nu, sen till första lektionen, bra början, tänkte jag.
Klassrummet var packat med elever, läraren tittade upp från sina papper
– Åh, där är du ju, du hittade hit, sa han, kom fram hit, sa han o/ pekade
fram mot karteden.
Jag svalde
– Ja, hallå, sa han, det är är eran nya klasskompis Klara Hallin.
Alla tittade, alla tittade på mig där jag stod nästan ensam, de blev tyst.
Sedan sa han
– Du kan sätta dig där bak hos Lars o/ pekade på en tom bänk långt bak.
Med dallriga ben smög jag bak o/ satte mig vid bänken. Lars tittade på mig
men sa inget. Det blev tyst o/ lektionen satte igång, lektion efter lektion
tills dagen sakta gick mot sitt slut. Många hade faktiskt kommit fram o/
pratat med mig, de flesta var pojkar, men även två tjejer jag tyckte
faktiskt att de två var mysiga, medan de andra tjejerna satt o/ spekulerade
bakom ryggen på mig, sådana är vi, vi tjejer.
Dagen var slut o/ jag gick hemåt, jag gick o/ la mig ganska tidigt efter
att ha lyssnat på min mors roliga dag på jobbet.
Även nästa dag sa ingen av tjejerna någon|ting till mig de verkade som
redan dömt mig, jag kände mig anorlunda, jag kom ju från backen, hade annan
dialekt, andra sorters kläder annan smak var det därför de inte brydde sig,
inte ens de två tjejer jag trode kunde bli mina vänner pratade med mig de
vände bara ryggen till, även de kanske var rädd att vara annorlunda.
Dagarna gick de blev bara värre o/ värre den ända jag nu hade var min bänk
kompis Lars, han sa aldrig mycke men han fanns alltid där.
Hemma kunde jag inte säga någonting, de hade båda skaffats sig vänner o/
trivdes jag kunde väll inte svika dom.
På skolan började jag få lappar, stick hem vi vill inte ha dig här, stog
det.
Varje dag blev en pest, nästan en månad hade gått nu, när jag sakta gick
hemåt hemma stog redan mamma o/ väntade de syntes att hon hade gråttigt,
självklart frågade jag hur de var o/ hon sa till min lycka att hon fått
sparken o/ att vi måste flyta hem.
Nästa vecka hade vi packat våra saker o/ var på väg hem igen, jag har
aldrig varit så lycklig.

– Nervös? Det är klart att jag var nervös. svarar jag på min egen fråga.
När jag var sex år fyllda och gick in i den avlånga byggnaden, som skulle
bli min skola för tre år framåt, så var jag nervös. Då var man stor, nästan
vuxen, och mycket närmare vuxenlivet än de som precis börjat förskolan, som
jag själv hade gått i, för mindre än tre månader sen. Nu börjar allvaret
tyckte jag, fast jämfört med nu så var det enbart lek och stoj, hela
dagarna. Då var livet lätt att leva och skolan var höjdpunkten på dagen,
det ändrades drastiskt när skolarbetet avancerade och man upptäckte att det
fanns roligare saker än att lösa krångliga mattetal och få bollar i huvudet
på gymnastiken. Det första året bestod av lek och alfabets övningar, livet
var underbart. När det första året var till ända så fick man det smått
efterlängtade lovet då det åter var mamma, pappa och jord|gubbssaft som
gällde.

Nästa gång jag stod framför skolan var det dags att börja i andra klass, nu
byttes vår lärare ut mot karin, en helgalen och underbar dam som tyckte att
barn i tvåan och trean skulle veta hur barn kom till. Fast eftersom de
flesta av oss redan hade fått det förklarat för sig, så uppnådde Karin inte
så mycket, med sina modeller av en naken man och en naken kvinna, båda i
genomskärning, mer än en fullt rodnande klass som alla tyckte att det var
ytterst pinsamt att människor gjorde något så äckligt. Än idag har jag lite
svårt att inte rodna när vi tar upp ämnet på biologin, för då tänker jag på
Karin och hennes försök att nå oss vilt rodnande elever. Klassrummet som vi
bytte till när vi började tvåan, var stort, gult och det var proppfullt med
bänkar, innan hade vi bara haft bord. Vi fick nya och svårare böcker och vi
var tvungen att lära oss ramsor, för stavningens skull. de var i stil med
”Det satt en katt i en svart hatt” och ”En ung kung och en lång stång”. Så
här i efterhand, när min humor ändrat karaktär till det lite mer, ja!,
snuskiga hållet, så har jag skrattat åt den senaste ramsan.

Trean var ganska lik tvåan, fast nu var vi störst, bäst och vackrast (fast
de två senaste stämde kanske inte så bra). Böckerna blev lite jobbigare och
det var nu jag insåg att ettan enbart hade varit lek och att jag inte hade
blivit stor än, utan att det var en lång väg kvar, när man börjat fyran, då
var man nästan vuxen.

Sommarloven går som alltid för fort och nu var det fyran som låg i
antågande. Nu skulle vår klass bli utspädd med femmor och sexor. Den nya
läraren Göran hade redan bestämt vem vi skulle sitta med, i tre månader
framöver. Naturligtvis så skulle sexorna sitta med fyrorna och jag hamnade
med den absolut största och mest skräckinjagande kille i hela
mellanstadiet, olle. Han var inte en så hemsk kille egentligen men han var
stor som ett hus och ibland kunde jag svära på att han hade hugg|tänder.
När fyran började, så började också dansen. Dansen var en timmes plåga,
sista timmen varje tisdag. Leif Larsson, vår danslärare, försökte ivrigt,
studsande och klappande att få oss att bjuda upp. Tjejerna stod vid en vägg
och killarna vid den andra och vi tittade på varandra med bävan. Tillslut
dansade alla ändå, men inte innan Leif hunnit bli både arg, less och hotat
med standardfrasen ”ingen dans, ingen lek”.

Femmans allra första dag inleddes med att vi skulle bära bänkar, under
sommaren hade en ny skola uppenbarat sig, (ett besök från en allmänt känd
byggfirma) och våra lärare tyckte kanske att det skulle vara moraliskt
stärkande, eller något att vi bar upp våra egna bänkar.
Skolan var ny, ren och var inom ett halvår något vandaliserad. Fast i
övrigt liknade femman fyran och det enda som egentligen skillde var att nu
var vi mellanbarn, inte minst ej heller störst.

Sexan var i rätt stora drag som de övriga två åren i mellanstadiet. Mer
krävdes av oss, nu var vi äldst och vi skulle sköta oss. Jag började
mentalt förbereda mig att börja sjuan, direkt efter jullovet. Plötsligt
kände jag mig yngre än när jag började ettan och nervösare än den gången
jag var lucia, då jag förövrigt sjöng fel inför hela församlingen. Det var
många kvällar jag låg vaken och tänkte på hur jag skulle göra bort mig, hur
dålig jag skulle vara i alla ämnen och värst av allt, jag skulle inte få
några kompisar.

Jag tror aldrig att ett sommarlov, någonsin gått så fort. Ett knäpp med
fingrarna så stod jag och väntade på bussen utan att jag fattat vad som
hänt. Väl framme stod jag tillsammans med en klunga elever, alla vita i
ansiktet av nervositet. Jag gjorde som majoriteten av folket, jag satte mig
på en tom stol och tittade i riktning mot rektorn. Egentligen så är Hasse
Bengtsson en väldigt bra rektor men hans ”komma igång efter sommarlovet”-
tal är ett skämt som aldrig går ur tiden. Inte för att han är en speciellt
dålig talare, utan för att han tal är så långa. Hans tal svepte bort all
nervositet och alla tvivel för att ersätta dem med en dåsighet, som inte är
av denna värld.

Sjuan var inte alls som jag hade målat upp det. Jag gjorde inte bort mig,
inte så att det är värt att nämna ialla fall, jag var hyfsad i de flesta
ämnen och jag fick många, jätte härliga kompisar.

Första betyget kom i åttan på höstterminen, och jag var nöjd, med mina små,
knappa VG:n och G:n. Visst var åttan jobbig, fast nian är värre, men jag
tror att, alla prov till trots, högstadiet har varit mina bästa skolår.
Beviset på att jag inte är helt vrickad har kommit nu i nian och det var
när Martin, mattevikarien, tyckte att jag förtjänade ett MVG i matte, min
ordinära lärare tyckte ett VG, men jag totalt lycklig. Matte, mitt värsta
ämne, tråkigaste ämnet i världshistorien, det var min seger. Ingenting går
precis som man vill, men ibland kan det komma väldigt nära. Några minnen
kommer jag att bära med mig för resten av livet, lärarnas upptåg, den där
känslan av att veta att man gjort något bra, buset med kompisarna, den
något annorlunda julshowen som även jag medverkade i och glädjen av att
veta att jag går

texten ofullständig

MINA SKOLÅR
När man i dagens samhälle pratar om skolan, pratar man om hemska lärare,
mycket läxor och dom tuffa killar som hackar på en om man råkar stöta på
dem. Men jag har aldrig upplevt det så. Redan när jag började skolan som 5-
åring så fick jag en bra relation med lärare och klass|kompisar. Även om
jag inte minns så mycket från tiden på förskolan så måste det varit där
mitt lärande tagit fart. Jag lärde mig läsa väldigt snabbt och lärde mig
därför också att skriva väldigt snabbt.
Jag minns särskilt när vi fick gå till 3-orna. 3-orna skrev så snyggt dom
kunde om en bild i en skrivbok. Sen skulle vi fylla i det dom skrivit med
en färgkrita. Även om vi lekte mycket på förskolan tror jag att mina lärare
såg till att jag fick en bra grund inför kommande skolår. När vi skulle
börja ettan var det spännande, nu skulle skolan börja på allvar. Jag fick
där träffa den troligtvis bästa och mest omtänksamma läraren jag haft.
Stina hette hon och har betytt väldigt mycket för mig och min skolgång. Det
kan jag säga utan att vara det minsta tveksam.
Hennes sätt att lära ut finns det inte många som kan slå. Hon gjorde oss
till dom duktiga och lungna elever som vi är idag. Jag tror jag fick en
speciell relation med henne. Jag fick alltid beröm av henne på
utvecklings|samtalen och det hade jag också gjort mig förtjänt av. Även om
det kanske inte märks nu så har jag varit en mycket lugn och duktig elev.
Berömmen fortsatte i fyran. Jag hade då en lärare som hette Siri. Även om
hon inte var lika bra som Stina var också hon en bra lärare. Vi hade mycket
läxor men dom var mest som en rutinsak och störde oss aldrig. Siri hade
även hon ett bra sätt att lära ut på. Vi var en bra klass eftersom vi alla
kom ifrån Stinas klass. Enligt mig själv så hade vi alltid en bättre klass
och lärare än pararellklassen. Vi började nu också lära oss engelska.
Eftersom jag alltid haft lätt för svenska så var inte detta en större
svårighet. Vi växte och blev större och snart var jag en av dom där stora
och hemska sexorna. Sexan bestod till stor del av en längtan efter att få
börja sjuan och flytta till Örna.
Under gymnastiklektionerna kunde jag visa min ”vinnarskalle” särskilt när
vi spelade innebandy. Arvid och jag var bäst i klassen och hamnade därför
jämt på olika lag. Vi vägrade att förlora så därför kunde vi bli helt
tokiga. Dom andra var bara som koner på planen och ibland hände det att vi
åkte ut för att ha ”slagits” om bollen.

Efter en traditionell brännbollsmatch mot lärarna och förlust var det nu
dags för högstadiet i Örna.
Min lungna tid var nu passerad.
Kanske berodde detta på alla lärarbyten och total kaos i klassen. Trots
detta hade vi en god gemenskap i klassen, ingen var utanför och alla var
glada över att få påbörja något nytt.
Sjuan bestod till stor del av att få ordning i klassen. Om vi lärde oss
något, det vet jag inte. Vi hade två klassföreståndare, Nilla och Sol|veig,
men efter halva läsåret for Nilla och vi fick en ny lärare som hette Nicki.
Många som tyckte om Nilla som lärare var emot lärarbytet men det visade sig
med åren inte vara så dumt.
Åttan var nog det år som alla började ta skolan på allvar. Även om det
fortfarande var kaos med lärarbyten och ombyggnationer så började vi få en
bra sammansatt klass. Hur många svenskalärare vi hade vet jag inte och den
bästa kom inte förrän sista halvåret, Nilla hette hon och skulle bli vår
nya klassföreståndare i nian efter att också Solveig lämnat oss. Vi lärde
oss trots allt ganska mycket i åttan.
Nian började med att som sagt våran nya klassföreståndare presenterade sig.
Det blev nu lungt och vi fick det inte lungt och stabilt förrän nu.
Nian har mest bestått av funderingar över vad man ska gå i gymnasiet och
att hålla dom betyg man har. Sista terminen är nu bara en enda lång väntan
på att slippa grund|skolan och få börja om på nytt, på gymnasiet.
Jag kan så här på efterhand säga att jag nog inte haft en så dum skolgång i
alla fall, jag har haft tur.

MVG Mycket bra! snyggt skriven text med ett elegant upplägg. Du har god
balans mellan ett allmänt och personligt berättande

Jag har valt det fjärde ämnet, min syn på skolan, därför kommer texten att
gå ihop mycket med det tredje ämnet, lära för livet. Jag tänkte komma med
lite synpunkter på vad man ska lägga till och skära ner på i
undervisningen. När det här är klart kommer vi ha en uppdaterad och aktuell
undervisning, som även håller många år framåt.
När man kommer ut från något universitet runt om i landet,
nyutbildad men med höga studielån, behövs en sak. Pengar. Pengar får man
normalt sett genom att jobba, vara kriminell eller genom att spela på
hästar. Ett jobb är nog bästa valet bland de här alternativen. När man
söker jobb och sitter på anställningsintervjun på något telekom eller IT-
bolag, frågar de inte efter vad man åt på bronsåldern eller vad blodkärlen
som förser lungorna med syre heter. De undrar kanske istället hur mycket
man hänger med på börsen eller om man vet vad som händer runt om i världen
just nu. Man får inga UD jobb direkt och om du ska bli kirurg lär du dig
hela kroppen in i minsta detalj. De enda gångerna jag blir tillfrågad om
årtal eller matteproblem är, när vår misslyckade tränare frågar snabba
historia frågor samtidigt som vi gör sit-ups. Jag tror även att min
gammel|farfar rev av några snabba multiplikationstal de få gånger jag
träffade honom. Han dog tyvärr i höstas och vår tränare slutar om två
månader, så då blir det inga frågor. Man utbildar sig till det man ska bli
på universitetet, så därför tycker jag att man kan göra något vettigt av
högstadiet. Man kan börja med att bokstavligen kasta Katarina Svenssons
obetydliga ämne åt hel-e delar av ordet skrivet med symboler . Vi kan
också direkt plocka bort musik, de som är intresserade lyssnar på det hemma
och gillar man sång och instrument ägnar man sig åt det på fritiden. Nu har
vi sparat in tid till en halvtimmes läsning av SVD: s webtidning. Det
skulle göra alla elever allmänbildade till max och man skulle få en liten
aning om vad som faktiskt händer bortanför Robinson, famefactory och vårt
lands gränser. Man skulle kunna skära ner på naturämnena man ändå får nog
av på naturlinjen och ge dubbla tiden till samhällskunskapen, där vi kan
diskutera tidningsläsning, skriva nyhetsrapporter och ha ett prov varje
vecka. Alla blir tvugna att läsa samtidigt som vi lär oss något jag
upplever viktigare än till exempel hemkunskap. Vi kan kasta bort EA tiden
och av den gör vi följande. På den första timmen kan vi låta en psykolog,
eller något liknande, komma och lära de som inte vet, hur man tar kontakt
med folk på vanligt sätt. Med lite hjärntvätt kan psykologen få oss att
förstå att SMS och webchattar faktiskt inte är bästa sättet att ta kontakt
med en person. Den andra timmen ger vi till Leffe. Han ska få lite fart på
eleverna där ölmagarna kommer krypande redan i tidig ålder. Ha som krav att
alla som går ut nian ska kunna fånga en boll med båda händerna, för det är
inte många som kan.
En till sak jag måste hacka på är staten som inte har gjort
politikerjobben mer attraktiva än vad de är. Man måste ställa lite krav på
de som släpps in i riksdagen och regeringen. Om eleverna får en inblick i
detta i en tidig ålder skulle aldrig folk som Schyman, Sahlin med flera
fått vara med och styra vårt samhälle. Även om vi har otroligt stora
företag med skickliga ledare i det här landet håller det inte med de
idioter som sitter och bestämmer över oss. En kedja är aldrig starkare än
sin svagaste länk…. Det här kan vara en orsak till Sveriges fall sedan
sjuttiotalet, vem vet? Skulle vi ha högutbildade människor på
regeringspostarna, då kan man undra hur det skulle se ut idag. Det sista
området vi ska lägga mer vikt vid är miljökunskap. Dra ner på religionen
tillsammans med bild och slöjd, så kan vi få lite tid över till det här
ämnet som verkligen ligger i tiden. Det finns inte mycket olja kvar om tar
hänsyn till att det används mer och mer, och att behövs mer och mer. Få
folk intresserade av det här. Det behövs nya drivmedel och nya fordon. De
ska vara billigare, bränslesnålare, effektivare och miljövänligare. Det är
en nöt att knäcka. Med de här ändringarna tror jag att vi går ut skolan med
lite aktuellare kunskaper än vad vi nu gör. Så här ser min ”nya” skola ut
och jag tror det skulle fungera.

Det samhällde Du förespråkar gör mig lite skrämd, men Du skriver och
argumenterar bra, så jag får väl finna mig i det.

Nu har jag snart gått mina nio år på skolan, och självklart minns jag
fortfarande hur det var när jag var yngre, men när jag ser och framförallt
hör de små sexorna i vår korridor kan jag inte föreställa mej att jag varit
likadan.
Om man skulle jämföra dagens sexor med hur vi var, tror jag nog vi skulle
vara mer som tagna ur en bibel, eller kanske är det tvärtom?
Vad jag däremot minns är hur jävla jobbigt det var i sexan! Alla dessa små
böcker, som aldrig tycktes ta slut, ”Gnugga ord” och vad dem hette. Tror
verkligen lärarna att man kommer lära sig någonting när man för det första
har en skittråkig bok och för det andra, facit står på baksidan. Man hade
ju dessutom inga betyg då, så det spelade egentligen ingen roll vad man
gjorde, det värsta som hände var att man fick en mini-utskällning på
kvartsamtalet, där magistern använde ungefär samma ton som nuvarande
svenska läraren (inga namn) gör, när hon är på glatt humör!
När man gick i sexan, ville man inte sänka sig till femornas nivå, utan man
ville vara som sjuorna! Men som det säkert även är idag, så vill inte sjuor
umgås med sexor, så sexor är oftast bara med sin årskurs. Men ändå skulle
man vara häftig, sminka ögonlocken illgröna, ha kärringrött rouge och
stoppa bomull i tröjan, så kunde man spatsera runt som spinkig clown på
skolgården och leka tonåring.
När det gällde sexornas syn på nior så tyckte man inte längre de var som
jättar, som om man sa någonting skulle doppa ner en i toan och lägga
köttbullar i skorna, nej, niorna var några man skulle låtsas om att man
inte brydde sig om, för dem skulle man ändå aldrig få kontakt med, dem
sitter bara med sina tråkiga svenska nationellaprov hela tiden, så varför
smöra för dem?
Nej, det var sjuorna som gällde, kände man en sjua, skulle allt ordna sig
på högstadiet!
Sexan var ingen rolig tid för lilla mej, ska jag vara ärlig så
var den skittråkigt, och bara en termin kändes som tre år!
Jag lärde mig egentligen INGENTING, utan gjorde bok för bok utan att få in
ett skvatt, eller jo, en sak lärde jag mig, jag ska aldrig bli
mellanstadielärare!

Jag undrar, om sexorna idag har det lika tråkigt som jag hade?
Alla bråk, alla läxor, alla tankar, alla missnöjdheter, alla förjävligt
tråkiga stunder man tvingats dra osäker på om dra är rätt ord med sin
klass!
En vacker dag kanske även dem sitter och långsamt men säkert försöker
förtränga alla minnen från denna plågans årskurs, mitten av barnslighet och
tonåren, sexan.

Första klass – och vem ska jag hålla i handen?
Allt är för stort, jag är för liten och mina sandaler tränger i tårna. Det
är alldeles för många barn och ingen håller mig i handen. Håll mig i
handen!
Jag ser bekanta lekis-vänner, kommer de ihåg mig?
Jo, de kommer ihåg mig, men de kanske tycker min klänning är ful.. De har
blommor på sina klänningar. Jag har rutor. Får jag vara med ändå? Den förut
så bekanta skolgården ser nu ut som ett hav, ett oändligt hav som strax ska
tömmas på barn.
Nu fylls trapporna istället, det är långa breda stentrappor. Varför ler
alla, man kan väl inte le i stentrappor?
Är det bara jag som förstår att skolor inte har stentrappor? Något är
väldigt fel och jag vill hem till barbie.
Mamma! Förstår inte ens du? Alla verkar veta vart vi ska. Har de lurat mig
allihop? Utan att veta hur, befinner jag mig i ett rum, men nu vet jag
varken ut eller in. Nu står jag i ett gult stort rum med ballonger och
blommor. Ser det ut så här i spökhus och rövar borgar? Jag börjar tvivla.
Först då ser jag, det står en sol längst fram och ler.
Solen har blå klänning och gul kofta. Mamma viskar att det är fröken, och
det är klart att det är fröken – fröken Sol!
Det står fyra runda bord i rummet och på varje bort står 6 lappar som någon
har ritat på, någon har ritat blommor och solar. På en lapp ser jag mitt
namn, KATARINA står det, och jag funderar på hur någon har fått dem att stå
upp.
Jag får sitta jämte min lapp och de känns ju bra, NÅGOT är bekant. Kan
detta vara den där skolan iallafall? Fröken Sol strålar och nu visar hon
att hon inte bara kan le. Hon börjar nämligen prata. Jag hör inte riktigt
på, jag är nämligen upptagen att undersöka om jag är den enda flickan med
rutig klänning. Jag avbryter dock undersökningen när jag märker att fröken
Sol ler mot mig.
– Är det någon som vet vad jag heter, säger hon. En flicka med hästsvans
(utan rutig klänning) räcker upp handen och säger stolt att hon vet att
fröken heter Berit.
– Berit, tänker jag.
Nu vet jag en sol som heter Berit.

Solen Berit lärde mig att skriva P, att a var en hård vokal, vad en
sädesärla var, multiplikationstabellen och texten till ”Bered en väg för
herran”. Hon höll mig i handen när jag var rädd för att åka på utflykt och
hon log åt mig när jag lärde mig simma utan dyna.

Jag träffade tidigt mina änglar. 2 flickor att hålla i handen! Vårat liv
var ett himmelrike och vi levde i en rosa värld som doftade luktsuddgummi.

Livet var vårt och vi viskade hemligheter i kojan på baksidan av
skolgården. Den kojan var vår och vi skulle vara vänner för evigt – friends
for ever.

Efter 3 år skulle vi skiljas från vår älskade fröken. Vi fick komma och äta
glass i hennes trädgård och träffa frökens man – han hette Sten! Det
skrattade jag länge åt. Fröken brukade säga att hennes man alltid hade en
Sten i skon! Min fröken var världens roligaste Vi skulle börja
mellanstadiet och få en magister!
Solen Berit skulle få en ny klass med nya pyttesmå ettor. Små som myror! De
kunde inte ens stava till flaggstång.
Våran magister hade roligt hår. Det var lockigt och rödlätt (det var
förbjudet att kalla det orange!)
Jag hade fortfarande mina änglar och vi var kära i de killarna som var bäst
på fotboll. Vi skulle bli Spice Girls när vi blev stora och vi skrev
hemlisar i dagböcker som det stod ”SUPERHEMLIGT!” på.

Våran rödlätte magister lärde oss engelska och vad som händer när man blir
kär. Under mellanstadiet var vi konstant kära och det bästa som fanns var
att få leka puss-lekar. Fast LEKA fick man inte göra, det var dödsstraff på
det – nästintill.
Mellanstadiet var helt enkelt en 3-år lång häftighetstävling.

När vi gick i sexan tröttnade vi tjejer på killarna. De var ju
jättebarnsliga och hur kunde vi frivilligt lekt puss-lekar med dem?
Oförståligt.
Nu ordnade vi tjejer ”tjejkvällar” och ”tjejmiddagar” som ägnades åt att
sukta efter pop-stjärnor, den nye snygge gympaläraren och frossa i
pinsamheter. Vi längtade till högstadiet och efter nya förhoppnings|vis
mogna och snygga.
För vi var verkligen JÄTTE mogna förutom när vi tog fram den ytterst
förbjudna Barbie-lådan. Högstadiet skulle bli vår räddning!

Jag valde mina två änglar till högstadiet, vi satt fortfarande ihop med
klister.
På våren i sexan fick vi till vår lättnad veta att vi kom i samma klass på
högstadiet. Vi kunde andas ut, men sekunden efter insåg vi att vi skulle
splittras från resterna av vår underbara (?) klass.
Nu tycktes det längesedan jag stod på skolgården med rutig klänning (!),
trånga sandaler och trodde att skolan var en farlig borg.
Det var längesedan – 6 år, ungefär hälften av mitt liv, men innerst inne
var jag fortfarande osäkra, vilsna och förvirrade Katarina som trodde att
alla ville henne ont.

När jag skulle börja sjuan stod jag där igen och undrade hur alla kunde se
så glada ut. Ny klass, nya lärare och ny miljö förändrade inte mitt liv
särskilt mycket. Jag levde fortfarande kvar i min gamla klass och umgicks
enbart med dem. Vi tjejer var alla överens om vem som var den snyggaste
killen och under ytan var vi konkurrenter och hatade varandra. Föraktet mot
de populära och håntet mot ”töntarna” förde oss samman trots allt. Vi var
fullt upptagna med att klandra alla i vår närhet och insåg förste efteråt
att det var vi som var töntarna.
Det man inte vet bekymrar en dock ej och vi hade varandra och våra
popstjärnor så vi njöt av livet och naiviteten lös i våra ögon.

Ingenting varar för evigt dock och flickorna i f.d 6b gled ifrån varandra,
men jag och de två änglarna var fortfarande som fast klistrade. Vi
isolerade oss från omvärlden och kom överens om att alla var konstiga utan
vi. Vi behövde ingen annan. Lektionerna på högstadiet blev som en stor gå
massa. Här fanns ingen fröken Sol eller rödlätt magister. Här var allt
grått och anonymt och ingen dag var olik den andra. Pricken över i var
insikten om att jag inte längre hade mina änglar som förr. Jag hade
isolerat mig med dem och utan dem stod jag ensam. Jag förstod inte längre
deras skämt, jag trivdes inte i deras sällskap jag ville bort, bort, bort!
Jag ville skrika och gå men jag satt kvar med klump i halsen. Skolan blev
om så möjligt ännu gråare och de som kom som räddande änglar och höll mig i
handen trots min rutiga klänning, skapade nu is i min mage, klump i min
hals och höst i mitt hjärta. Jag borde gått men jag accepterade det och
accepterar det fortfarande. Mitt nionde år skulle inte sluta som grått, det
skulle sluta som svart – trode jag. Det hände något dock. Det kom en fröken
Sol, det kom en flicka med kjol av tyll och sol i ögonen. Hon höll mig i
handen trots att jag skuggade henne. Hon stod kvar i skuggan med mig. Min
andra hand tog min söta älva, tillsammans gick vi mot ljuset. Vi är ännu
inte där, men vi är på väg. Jag, fröken Sol och älvan med rosa sandaler går
mot ljuset och vi påminner varandra om att vi bor i skaparens hand.
Jag betyder inte lika mycket för dem som de gör för mig men det gör mig
inget för de släpper inte mina händer. Slutet på mitt nionde år ska bli med
sol i hjärtat.

Från 6:an till 8:an…
Jag är en kille i 16års åldern och jag sitter här och tänker på min
skolgång. Jag kommer ihåg att jag har haft det tungt i många avseenden men
det har gått väldigt bra i de olika ämnena. Det började i slutet av femman:

Jag gick på Hallvik och hade några kompisar som hette Fredrik och Robin, de
var mina allra bästa kompisar just då. Vi gick hem efter skolan, lekte i
ravinen, vi till och med snattade godis på Statoil. Men en dag så kom det
en ny kille till skolan som hette Filip och han kom att bli min nya
”superpolare”. Han spelade ishockey och var jätteduktig på fotboll, han var
faktiskt nästan lika bra som mej. Vi började prata och leka med varandra på
rasterna, spelade fotboll och lekte ”dunken”.
Dunken va likadant som kurragömma med datten.
Jag ville börja spela ishockey och sluta på fotboll som jag hade spelat
hela mitt liv.
Först så fick jag inte för mamma men min pappa ville att jag skulle ”bli en
man” när jag blev stor så jag började i hv i början av sexan. Efter det
beslutet skulle mitt liv förändras totalt.

Det var i desember i sexan på vägen hem från skolan. Jag gick och visslade
lågt för mej själv på en låt från doktor Bombay som jag alltid hade tyckt
om, då fick jag en hård, isig och välkramad snöboll mitt i nacken.
Jag rykte till och kände snön rinna ner i nacken men jag brydde mej inte så
mycket om det. Det ända jag blev rädd för va att när jag vände mej om stod
Robin och Fredrik där med skolans ligister och hånflinade åt mej. Jag
sprang hem på två minuter i ett enormt tempo, jag hade nämligen Också en
sju helsikes kondition. När jag klev innanför dörren va det ända jag tänkte
på, Robin och Fredrik som hade varit mina bästa kompisar ända från att jag
låg i vaggan nästan. Jag hade svikit dem för en sportfåne som kallades
”Avik”, Filip alltså.

Varje dag gick jag med Avik, vi spelade hockey överallt, det fanns inget
annat i våra liv just då. Vi hade hockeyträning i snitt varje dag så det
fanns bara Filip och Patrik, Patrik spelade också hockey. På rasterna i
skolan blev vi kallade divor för att vi va så bra på allting. Vi var bäst
på bandyn och fotbollen på rasterna och också bäst på alla prov vi hade. Vi
blev vältränade på hockey|träningarna så då blev vi också kallade
”spännbögar”.
Det var en rast i mitten av mars tror jag, vi hade vunnit bandymatchen och
skulle precis gå in då jag kläcker en förhållandevis ganska spydig
kommentar:
”Det gick inte så bra för er där ute dö!”.
Då blev motståndarna förstås arga så de försökte slå ner mej och Filip, jag
vet inte exakt vilka det var men det var så skönt att spöa upp dem riktigt
hårt så de knappt kunde stå på benen efteråt.
Det var jag och Filip hela sexan ut och vi gjorde allt roligt tillsammans.
Efter sexan kommer sjuan, då får man välja några kompisar man vill gå med i
den nya skolan Havedal som det kom att bli för oss. Jag valde naturligtvis
Filip till samma klass och så valde jag Patrik, jag hade lite svårt att
välja den tredje men till slut blev det en som heter Enar som också va en
go kille.
Vi fyra valde varandra kom vi fram till så vi va verkligen jätteglada och
trodde vi skulle få gå i samma klass.

Sexan var äntligen slut och sommarlovet hade börjat för två månader sen.
Jag hade varit i viken med Patrik och Enar medan Filip hade varit i
Turkiet… Det va inte alls samma känsla och inte lika roligt att vara med
Patrik och Enar som att vara med Filip. Resten av sommaren va jag bara med
Filip och vi gick och längtade till Havedalsskolan, vi hade hört så mycket
bra om den.
Vi var nere på Havedalsskolans skolgård varje dag, det var en skola med
fyra byggnader och några bord och bänkar och naturligtvis en innebandyplan
där man kunde spela bandy och fotboll mm.
När det var en vecka kvar till skolans start kom det ett brev hem till mej
där det stod vilken klass jag hade kommit i, jag låg och grät två kvällar
irad. Jag hade nämligen kommit med Patrik som jag tyckte minst om av de tre
som jag valde. Filip i sin tur hade kommit med Enar och några snälla och
söta tjejer ifrån våran skola.

Filip och jag var mycket besvikna efter en vecka i sjuan, vi träffades för
lite och vi fick inte spela bandy som vi ville. I högstadiet som vi nu gick
i satt man antingen bara och pratade med kompisarna eller pluggade till
läxorna man fick ifrån de nya lärarna. Jag vara nere hos kuratorn och
snackade om klassbyte och mamma ringde till min lärare, detta gjorde vi
många gånger.
Det fanns ett väldigt stort problem med i det hela, det var nämligen så att
i Filips klass gick även Fredrik och Robin som jag och Filip hade varit
mobbade av i hela sexan. Tiden gick och jag blev mer och mer insatt i
situationen så jag fick bara ta dagarna som de kom och vara med Filip på
fritiden och hänga med en annan kille som hette Anders i skolan.
Hela sjuan var ett rent helvete om man får utrycka sig i ren svenska och
allt detta för lite avundsjuka.
I 8:an hade jag lärt känna klassen lite mer så då blev det genast lite
roligare. Man fick en del nya kompisar som man snackade lite ”skit” med på
rasterna, lärarna hade man också lärt känna lite mer och man insåg att
skolsystemet var perfekt.
Inga ovänner som man fick dras med langre och hockeykompisarna träffade man
varje eftermiddag, nu var livet bra igen.
Klassen hade sina nackdelar men det blev roligare och roligare för varje
dag som gick.
Att byta skola och klass var helt klart en liten nytändning men det kan
verkligen föra med sig problem också om man har otur.
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka kan man undra vad som egentligen
hände med mina allra bästa barndomskompisar Robin och Fredrik, va det
enbart avundsjuka på att vi var så duktiga på allting eller va det bara att
de ville vara koola och stå upp mot oss, det kanske tjejerna tyckte va
häftigt.
Man kan nog aldrig få svaret tror jag inte.
Vi var väldigt omtyckta av tjejerna, det sa många i alla fall. Det kanske
va därför att vi va snyggare än dem, som sagt: det får vi nog aldrig veta?

Men om jag får säga min åsikt så tror jag att det är mycket trassel och
oroligheter just för att man är avundsjuk.

Nu har jag precis gått ut nian och har ännu ett val att göra, nu gäller det
gymnasiet. Man får hoppas på det bästa och nu ska jag gå tillsammans med
Filip, det har vi redan bestämt. Jag hoppas att du håller tummarna för mej
och att mitt liv blir som jag vill att det ska bli, även om det trasslade
till sig lite från 6:an till 8:an.

THE END

Min syn på skolan
Kära skolminister
Nu behöver du hjälp utav oss ”experter”.
Du skulle ha besökt Hallvikskolan. Hallvikskolan gick jag i under låg- och
mellanstadiet. Skolan var ett helvete, ingen bra gympasal, ingen bra
skolgård och inga bra lärare. Gympasalen var gammal och skruttig.
Skolgården blev utnämnd till den sämsta skolgården i Linköpings län.
Lärarna var gamla och tråkiga, jag som var ett vilt och rastlöst barn
tolererades ej utav dessa lärare. Jag blev ofta nerslagen, men läraren stod
bara i fönstret och tittade på.
Kära skolminister, gör ett mentalprov på alla blivande lärare!
Min idrottslärare var också gammal och senil, han hette Ralf. Trots att han
hade 3cm tjocka glasögon så såg han inte en innebandy från 2meters avstånd.
Döv var han också, hur mycket man än skrek så hörde han inte. Antingen för
att han var döv eller för att han kollade på tjejernas rumpor!

Åren gick, nu var jag i sjätte klass.
Vi i sjätteklassen fick flytta våra grejor till Komvux bygg|naden längre in
mot centrum, Mariaskolan kallades den för. I Mariaskolan gick det ett par
klasser med flyktingar i vår ålder som ännu inte kunde prata så bra
svenska. Särskolan hade också sina klassrum där, vi var omogna och
trackasserade säreleverna.
Husaskolans fick också börja plugga på Mariaskolan, Bygg större skolor!
Det var konstigt att de gick där pga att Husaskolan var så stor.
Birgita Hassberg, Sabina Johansson och Adam Arvidsson. Tre lärare som vi
hade 6:an.
Birgita Hassberg var den strängaste utav dem. Vi var tvugna att skriva
fint, jag undrar om det är så viktigt! Efter ett år utav stress, bråk och
lärodom så började 7:an. Kära skolminister, varför är många lärare så
taskiga? I 7:an var det något nytt och spännande för oss alla att börja på
högstadiet. Några regler blev klar|gjorda för oss. Man fick bl a inte ha
huvudbonad, så som keps eller mössa (det fick man iofs inte ha under låg-
och mellan|stadiet heller).
Varför?
Jag tycker att så länge kepsen är ofarlig, (utan skarpa spetsar på
skärmen), så får man ha på sig den.
Därför tycker jag att den regeln ska skippas. Jag menar, vi pluggar ju inte
i en kyrka.

Kära skolminister, våran skola har ofta haft problem med maten och
matsalen. Du kan komma och besöka vår skola. På Havedalsskolan går det en
mängd husaelever och särelever. Vi får inte plats, även fast det är
högstadieelevernas skola.
Årskurs 8, man blir allt latare och latare, jag vill att det ska bli så
intressant i skolan som möjligt. Nya böcker där Sovjetunionen inte
existerar.
Lärarna på Havedalsskolan är i genomsnitt väldigt trevliga.
Men det är viktigt att lärarna är förståndiga redan när man är mindre. Det
är viktigt att man trivs med själva skolan från grunden.
Havedalsskolan är stämplad som en ”snobb-skola”. Det finns moderater i
skolan och många ”sossar”. Kära skolminister, jobba på att få elever till
att arbeta tillsammans, oavsett deras politiska åsikt eller
hudfärg/hårfärg. Det finns många ”smygrasister” på vår skola, detta kan
resultera till att dessa ”smygrasister” blir nazister en dag. Hjälp oss att
förebygga detta, undervisning om Andra världskriget verkar inte hjälpa.
Min tid i skolan har haft sina ljusa stunder också. Allt det roliga vi hade
under lågstadiet och mellanstadiet. Alla var kompisar och ingen blev lämnad
utanför. Istället för att mobba någon elev så mobbade vi lärarna istället!

”Fight the power!”, det var vårt motto.
Det finns bra lärare med bra humör på Havedalsskolan. Jag vill tacka dig
för att vi i Sverige har haft chansen till att gå en ordentlig skolgång.
Matsalen fungerar bättre numera och de flesta är nöjda. Skolor över hela
Sverige funkar bra och är inte överdrivet stökiga.
Istället för att bry dig så mycket om vår ”snobb-sk|ola”, så tycker jag att
du ska lägga mer tid på skolor som har många elever med utländska rötter.
Jag tycker att det är sorgligt med segregationen i både skolan och livet
utanför.
Jag tycker att du än så länge har gjort ett bra jobb, men tänk på att ge
alla elever i lägre årskurser chansen att ha det bättre och rikare än mig
under min skoltid på Hallvikskolan.

MVH//
Emanuel Lazlo