MVG – Sida 11 – Skrivbanken

Kära Thomas Östros

Jag är en pojke i den nionde årskursen. De förslag jag nu tänker framföra
har du säkerligen hört förut.
Som du kanske vet är det mycket skadegörelse i skolan. Skadegörelse beror
oftast på destruktivt betende. Barn som förstör saker är ofta djupt
deprimerade. Vilket lyckligt barn skulle med mening förstöra något?
Skadegörelsen blir deras sätt att avreagera sig. Om alla var lyckliga så
skulle skadegörelsen vara obefintlig. Att se till så att alla är lyckliga
är förstås omöjligt, men man kan försöka. Man skulle kunna ordna mer
aktiviteter. Studier visar att elever som motionerar mycket har lyckligare
och mer strukturerade liv. Man skulle också kunna införa regelbundna besök
hos kuratorn. Det vore bra om kuratorn lärde känna alla elever så kuratorn
visste vem killen som blivit mobbad på rasten var och så vidare.
Personligen skulle jag ha problem med att berätta mina innersta tankar och
problem för en person jag knappt känner, därför är det viktigt att man får
träffa kuratorn ofta. Man kanske ska ha en kurator för killarna och en för
tjejerna. Det är ett sätt att åtgärda problemet. Det andra är att få en
lagändring som gör att elever kan få böta för den skada de orsakat.

Ett annat problem vi har i skolan är att väldigt många är trötta. Det beror
på att vi är uppe länge på nätterna oavsett vad det är för dag. Det går
inte att ändra på för det är vår livsstil. Det man kan göra är att börja
dagen med ett praktiskt ämne som till exempel idrott eller hemkunskap. Jag
spelar själv ishockey och har blivit tvungen att gå upp tidigare än vad jag
normalt gör. Jag är jättetrött på vägen dit men när vi värmt upp så är jag
piggare än jag är i skolan vid samma tid. Det är bättre att börja skoldagen
med idrott på morgonen än med ett teoretiskt ämne. Man skulle kanske kunna
springa en två-tre kilometer lång slinga. På så sätt åtgärdar man också
problemet med tonårsfetma. Här i Sverige har vi vacker natur. Varför har vi
då bara en friluftsdag per termin? Det är skadligt för hälsan att vara
fysiskt inaktiv. De som är fysiskt inaktiva drabbas ofta av fetma. Fetma är
en sjukdom. I skolan vaccineras man mot olika sjukdomar men mot fetma finns
det bara ett vaccin och det är motion.

Sen tycker jag också att vi elever får bristfällig information om vad en
lärare får göra och inte får göra. Jag visste inte att lärare inte fick ta
saker ifrån oss förrän den nya lagen trädde i kraft. Från fyran till sexan
hade vi en lärare som tog alla våra saker som inte hade med skolarbete att
göra. Han tog tillochmed ut ett tuggummi ur min kompis mun med sin hand.
Får en lärare göra så?

Sen vet jag att det är lärarbrist och att man har problem att rekrytera nya
lärare. Det kan åtgärdas genom att visa upp den långa ledigheten som det
possitiva med jobbet inte att man ska ta jobbet för man älskar barn.

Med vänliga hälsningar

Linus Hammarvik

Post scriptum. Jag bifogar en bild på dig och din älskarinna. DS

NY I KLASSEN

Korridoren var mörk och tyst. Inte en människa syntes till. Dagens sista
lektion hade redan börjat när Anna vandrade genom den öde korridoren. Hon
kastade ett öga på schemat hon fått på expeditionen. Hennes första lektion,
SO, skulle vara i sal 113 på nedersta våningen.

Nu stod hon framför dörren till klassrummet, dörren till sitt nya liv.
Hennes hand vilade på handtaget men hon tryckte inte ner det. Som hon hade
bävat för det här ögonblicket! Ögonblicket då hon skulle möta sin nya
klass. Tankarna for runt i hennes huvud: Var det verkligen en bra idé det
här? Var det?

Plötsligt öppnades dörren och en medelålders man stack ut huvudet.
– Ska du inte komma in? frågade han. Det finns inget att vara rädd för här.

Röd i ansiktet klev Anna in genom dörren. Bilden av klassen som satt vid
sina bänkar fick henne genast att tänka tillbaka på hennes förra klass.
Där, längst bak satt de populäraste tjejerna med sina översminkade
ansikten. Bredvid satt killarna, vägandes på stolarna och med fötterna på
bänken. Längst fram satt de erkända nollorna, de som inte missar ett enda
av lärarens ord.

– Ja, du kan väl sätta dig ner så presenterar jag dig snart.
Lärarens ord väckte upp Anna ur sina tankar. Hon gick sakta och satte sig
vid en ledig bänk i mitten av rummet. Blickar från de bakre raderna brände
i ryggen när hon satte sig ner.

Läraren vände sig mot tavlan och fortsatte att prata om Islams
trosbekännelse. Den här klassen är ju likadan som min förra, tänkte Anna.
Varför bytte jag överhuvudtaget? Därför att du var utfryst i din förra
klass, sade en röst i hennes huvud. Du var ensam och mobbad. Därför bytte
du skola.

Ja, det var sant, tänkte Anna. Hon hade varit utanför så länge hon kunde
minnas.
På lågstadiet hade det inte varit så farligt, då lekte alla med alla. Men
ju äldre hon blev desto mer hamnade hon utanför. Anna var inte som alla
andra tjejer i klassen. Hon sminkade sig inte och brydde sig inte om vad
hon hade på sig. Till råga på allt var hon blyg också. De andra tjejerna i
klassen började reta henne för hennes utseende, och hur lätt är det att
säga emot sju tjejer när alla hoppar på en samtidigt? En och en var de inte
så hemska, men tillsammans! Anna rös vid tanken.

Hon hade aldrig berättat för någon om mobbningen, vem skulle hon göra det
för? Hon hade ju inga kompisar och hennes föräldrar var för upptagna med
sina jobb. De hade inte ens frågat henne varför hon ville byta skola.

Men det hade hon gjort nu. Anna tittade sig runt i klassrummet och märkte
att alla tittade på henne.
Läraren smålog och sade:
– Vill du presentera dig eller ska göra det? Anna öppnade munnen, men
stängde den igen. Läraren log och sade:
– Nåväl, då gör jag det då. Det här är Anna, hon ska börja i er klass från
och med idag. Jag är din mentor, Stefan. En av tjejerna längst bak smällde
rastlöst med tuggummit och sade högt:
– Får vi gå nu?
Stefan hann inte svara förren klassen hade rest sig upp och lämnat
klassrummet. Anna reste sig och gick sakta efter.

Vid skåpen stod tjejerna i en klunga och pratade. När Anna kom tittade de
tyst på henne. Hon lyckade klämma fram ett hej och ett leende. Tjejerna
mumlade tillbaka ett svar. De vände sig mot varandra igen och fortsatte
prata. Anna gick fram till sitt skåp och fumlade med nyckeln. Tjejerna
pratade om vad de skulle göra ikväll, det var ju fredag. Plötsligt vände
sig en tjej om och frågade:
– Vad ska du göra Anna?
Anna ryckte på axlarna till svar. Hon brukade aldrig gå ut, ingen hade
någonsin viljat ha med henne heller.
– Vad ska ni göra? frågade hon.
– Vet inte, svarade tjejen. Kröka kanske. Jag heter Emma förresten.
Tjejerna presenterade sig nu för Anna en efter en. De hette ungefär samma
sak som i Annas förra klass, Maria, Sara, Sofia, Johanna, Olivia och
Louise.
– Jag hörde att Fredrik var ensam hemma ikväll, kanske vi kan dra dit?
frågade Sara.
– Ja visst, det låter bra, sa Johanna glatt. Har ni någonting då?
– Självklart, sade Sofia. Jag snodde igår.
– Jag med. Brorsan köpte ut åt mig häromdagen. Emma vände sig mot Anna och
fortsatte: Brukar du kröka? Anna hade aldrig druckit alkohol i hela sitt
liv, förutom lite cider på nyårsaftonen ifjol. Hon tittade upp och sade
ändå:
– Ja, vad tror du? Det gör väl alla?
Tjejerna skrattade instämmande.
– Men vad kul! Vi ses ikväll då, jag ringer senare. Emma och Anna bytte
telefon-nummer. Alla utom Anna gick ut genom skolporten. Hon slog igen
skåpet och låste. Ryggsäcken slängde hon upp på ena axeln och så gick hon
hem. En fråga upprepades i hennes huvud hela vägen. Hur skulle det gå
ikväll?

Klockan var tio på kvällen. Emma, Sara, Johanna, Sofia och Anna satt i
Fredriks soffa och skrattade högt. Anna hade snott sprit hemifrån och alla
var fulla. I Annas huvud snurrade det men hon var på jättebra humör, aldrig
hade hon haft så här kul! De hade gått hem till Fredrik vid åtta och börjat
dricka direkt. Det hade smakat vidrigt men Anna hade försökt att inte bry
sig. Huset var fullt med folk och Anna hälsade på alla. Tiden gick fort och
klockan var nu tolv, Anna skulle vara hemma halv ett.

Hon gick för att hämta sin jacka då hon kände ett illamående sprida sig i
hela kroppen. Toan låg alldeles i närheten, hon öppnade dörren och sprang
in. Hon hann precis fram till toan innan spyan kom. Några minuter senare
kom hon ut, där stod Emma.
– Ska vi gå nu eller? Hennes röst sluddrade och ögonen var rödsprängda.
Anna drog på sig jackan, tog Emma under armen och de gick ut ur huset. Anna
frös, mådde illa och behövde spy igen men på något sätt kände hon sig glad
ändå.

På måndag morgon gick Anna in genom dörren till klassrummet. Emma och de
andra tjejerna satt som vanligt längst bak. De vände sig om och vinkade.
Anna gick glatt fram och satte sig. Hon var en av dem nu.

– Vi har en ny elev här i klassen, sa Pia som var klass|föreståndare i 9D.
Sara, vill du presentera dig? frågade Pia glatt med ett uppmanande tonfall.
Sara ställde sig generat upp vid sin bänk som hon just hade blivit
tilldelad. Hon kände hur alla ögon riktades mot henne. De skådade henne
uppifrån och ner. Sara kände att hon blev röd i ansiktet och att hennes
händer började bli fuktiga.
– Jag heter Sara, började hon försiktigt och såg ner i sin bänk. Jag är
nyinflyttad i området, fortsatte hon. När hon märkte att ingen skrattade
eller hånade henne, blev hom mer nervös. Hon var ju så van vid att bli
hånad. Sara tittade snabbt upp från sin bänk där hon fast sin blick. Då
möttes hon av de vackraste ögon hon någonsin sett. Dessa ögon såg inte ont
på henne som hon var van vid. De vackra ögonen tillhörde en kille som satt
längst bak i klassrummet. När hon kom på sig själv med att stirra på honom,
blev hon genast röd i ansiktet och satte sig ner vid sin bänk igen.

Denna natt hade Sara svårt att sova. Hon försökte föreställa sig hur det
skulle bli nästa dag i skolan. Skulle den nya klassen frysa ut henne precis
som Helene och Carolina och resten av hennes förra klass hade gjort? Skulle
de ge henne en chans att visa vem hon var? Sara somnade in i en orolig
sömn…

…- Etta på att välja lag! ropade Anders.
-Då är jag tvåa! sa Helene, utan att bry sig om någon annan ville välja
lag. Idrottsläraren såg på de två lagledarna och suckade. Sara visste att
det var hon som skulle bli kvar till sist. Så var det alltid.
– Ni kan få Sara, sa Anders till Helenes lag och vände ryggen ifrån dem.
Helene suckade djupt och såg på Sara som stod och tittade ner i marken.
Sara försökte intyga sig själv att det bara var för att hon var så liten
och spinkig som ingen vill ha henne i sitt lag. Alla skulle lätt kunna
tackla omkull henne när de spelad fotboll…

… Carolina och Helene hade gett ett förslag inför klassen att de skulle
spela upp en pjäs i skolan. De behövde sju tjejer och fem killar. De ville
bara ha tjejer med ljust eller mellanbrunt hår.
– Vi sätter upp en lista här, så kan alla som vill vara med och skriva upp
sig, sa Carolina till klassen. Då flög det upp en tanke i Saras huvud. Hon
vill vara med! Hon ville bara fatta tag i en penna och skriva sitt namn på
listan. Men det fanns ett hinder. Hon hade mörkbrunt hår. Ja, ja, tänkte
Sara för sig själv. Det är bara för att jag har mörkt hår som jag inte får
vara med…

… Plötsligt vaknade Sara. Hon var alldeles kallsvettig och andades
snabbt. Hon kände att gråten var nära. Varför hade de varit så dumma mot
henne? Om jag kanske hade färgat håret ljusare och gått upp lite i vikt och
haft mer former, hade de varit snällare mot mig då? tänkte Sara med gråten
i halsen.

Det var Saras föräldrar som hade kommit med förslaget att de skulle flytta
från Stockholm till Uppsala. Där kunde hon börja i en nya skola och kanske
få bättre klasskamrater. De kunde hjälpa henne att på ett sätt starta om
hennes liv.

Efter några veckor i skolan hade Sara fått nya vänner. Dessa hade gett
henne en chans att visa vem hon var. Att hon var liten och smal och hade
mörkt hår, brydde de sig inte om. Hon var ju en vanlig människa, precis som
alla andra.

När hon en dag stod vid sitt skåp, kände hon en lätt vindpust. Hon vände
sig sakta om. Bakom henne stod Henrik, han med de vackra ögonen. Sara hade
inte pratat med honom än, sen hon börjat i klassen. Han höll en lapp i
handen.
– Här, sa han och gav henne den ihopvikta pappersbiten.
– Vad är det för något? frågade Sara nervöst. Henrik svarade inte, men hans
vackra ögon tindrade mer än vanligt. Sedan försvann han bort i
korridoren…

Hej skolministern!

I detta brev tänker jag nu försöka hjälpa dig i ditt försök att förbättra
skolan. Genom att skriva om för- och nackdelarna i de skol|or som jag gått
i under mina nio år i grund|skolan hoppas jag att jag kanske kan underlätta
ditt arbete lite.

I låg- och mellanstadiet tror jag mycket på montisorisk undervisning, yngre
barn lär sig bättre på att rita och skriva, än på att bara skriva. Eftersom
detta har kommit mycket mer nu de senaste åren tror i och för sig inte att
det behöver förbättras spec|iellt mycket.

Jag väljer istället att fördjupa mig i det ämne jag tycker är
intressantast, högstadiet, mycket säkert för att jag själv går där just nu.
Nästan alla högstadieelever genom tiderna har ju alltid sagt: ”Skolan är så
tråkig, jag önskar mer än allt annat att jag slapp den.” Ska det verkligen
vara så, att alla tonåringar i Sverige ska behöva lägga ner tre år på det
de minst av allt vill göra? Skolan måste göras roligare! Jag tror att det
bästa skulle vara att in|föra fler projekt- och grupparbeten, där man får
samla fakta tillsammans med flera andra och göra en plansch eller ett
häfte. Att sitta och göra dessa fruktansvärda stora prov som man pluggat i
en vecka till är helt fel taktik att testa kun|skapen på. Efter en vecka
har, inte alla, men de flesta elever glömt allt igen. De pluggar inte för
sin egen skull, utan för lärarens. Dessa prov leder också till stress, viss
ungdomar är utbrända redan vid femton års ålder.

Av egen erfarenhet, både från den skolan jag gick i i sjuan och den som jag
går i nu, vet jag att lärare drar ett tungt lass i vårat samhälle, men är
inte tillräckligt utbildade. Kanske i just det ämne de under visar i, men
de borde få lära sig mer om det mänskliga psyket och om människors
relation. Det är inte lätt för en lärare som är i skolan för att lära ut
matematik, att veta hur de ska handskas med en bråkig elev som inte jobbar
och bara stör. ”Sätt dem i en specialgrupp” tänker du kanske nu, men kan
det inte också bli väldigt fel att sätta alla stökiga elever med
kon|centrationssvårigheter i samma grupp? Det kan få den omvända effekten,
att de eggar upp var|andra och blir ännu stökigare.

I desperation, eftersom det är sådan brist på duktiga lärare, kan
skolledningen ibland också anställa mer eller mindre inkompetenta lärare.
De kanske är duktiga i ämnet de ska undervisa i, men totalt värdelösa på
att lära ut. Det upptäcks ju efter ett tag, men det kan ta en termin eller
mer och då är elevens betyg redan påverkat.
Ett exempel är när jag i sjuan fick en ny eng|elskalärare, han var säkert
duktig på engelska, men det märkte vi inte av eftersom han ofta inte kom
till lektionen och om han kom dit kom han för sent och var inte speciellt
aktiv i sin undervisning sedan på lektionen. Att han väldigt snabbt blev
skyldig flera elever i nian pengar och gick runt med ölburkar i väskan
visar ju ver|kligen på hur fel det kan bli.

Nu till ett problem som jag tycker är väldigt viktigt. Både i den skolan
jag går i nu och i an|dra skolor får elever med dyslexi alldeles för lite
hjälp. En kompis till mig gick alldeles för länge utan att få någon
extrahjälp och fick göra prov i till exempel svenska på samma villkor som
alla andra trots sin dyslexi. Det berodde på att trots att hon berättat om
sina problem hände ingenting. Ingen lärare verkade ha lust eller ork att
tag i det. Så får det absolut inte vara. Har en elev läs- och
skrivsvårigheter ska hon eller han omedelbart få hjälp. En stödlärare och
extra tid till prov bland annat.

Jag har suttit och funderat och kommit fram till ett förslag som jag inte
riktigt hur det skulle funka. Det kan nog bli jättebra, men också ganska
dåligt, det beror helt på eleverna och lärarna. Det här förslaget går ut på
att istället för att ha en bestämd klass att undervisas i i alla ämnen kan
man byta undervisningsgrupp helt och hållet efter en månad till exempel.
Detta kan kanske vara negativt för vissa, som vill ha tryggheten med en
bestämd grupp, men väldigt bra för andra som kanske inte ”passar in” så bra
i en grupp. De får en ny chans sedan i nästa grupp. Har man en kompis mår
man bra och då får man bättre studie|resultat. Alla elever skulle också
lära känna var|andra bättre och det skulle bli bättre samman|hållning i
årskursen och i hela skolan

Jag hoppas att du har fått ut något av mitt brev och fått lite hjälp på
traven. Du har en viktig roll i samhället eftersom ungdomarna är framtiden
och därför måste få en bra ut|bildning. Du om någon kan förändra den ibland
bristfälliga utbildningen för skol|ungdomar i Sverige.

Med vänliga hälsningar Sara,
en elev i årskurs nio.

Mina skolår

Augusti 1994. Jag stod utanför vårat hus i Storvreta. Jag var fylld av
förväntan. Jag hade en ny, röd jacka och ett par skor med röda lampor som
blinkade när jag sprang. Min ”My little pony” ryggsäck, som jag hade haft i
lekis, hade jag bytt till en vuxnare, jag var ju stor tjej nu. Jag skulle
ju faktiskt börja ettan.
Jag gick alla mina sex första skolår i Väla skola. Det var en bra skola med
små klasser och stor gemenskap. När jag gick i ettan hade vi en väldigt
liten klass. Vi var bara 13 st elever.
På mellanstadiet var klassen lite större, 17 elever. Mellanstadieåren har
nog varit mina roligaste skolår hittills. Jag trivdes väldigt bra i skolan
då. Jag trivdes med min klass, med min lärare, vi hade inte så mycket
läxor, men framförallt så tyckte jag att det var kul att lära mig saker.
Och jag lärde mig mycket. Lärarinnan som vi hade på lågstadiet var alldeles
för snäll. Vi hade aldrig läxor, ville vi rita istället för att plugga
matte, så fick vi det. Det gjorde att jag längtade efter kunskap och nästan
jublade när vi fick en lärare som kunde lära mig att räkna procent och
prata engelska.
På mellanstadiet gjorde vi också tre resor. Den första var på vårterminen i
4:an. Vi åkte till Stockholm och gick på Tomtits och Skansen. Det roligaste
var bussresan. I sexan åkte vi på två resor med klassen. Det första var en
lägerresa på gäddarö. Det var i mitten av maj, och det var ganska kallt. Vi
tältade, paddlade kanot, badade (i 8 gradigt vatten), det var dålig mat och
vi frös på nätterna. Alla luktade illa, för det fanns inte tillgång till
dusch. Det fanns inte heller någon toalett. Det låter kanske som en ganska
misslyckad resan, men det är faktiskt ett av de roligaste minnen jag har.
Jag kommer nog aldrig glömma kvällarna när vi satt vid elden och pratade
och skrattade. Det är sådana saker som gör livet stort.
Sen kom högstadiet. Ny skola. Ny klass. Och jag kände mig som en liten etta
igen. Nu var det inte längre någon liten klass där alla kände alla. I min
nuvarande klass är det väldigt uppdelat. Titta bara in i vårat klassrum när
vi har SO, då ser du direkt vilka som hör i hop. Det är tråkigt att det är
så.
Nu går jag vidare mot en ny skoltid, gymnasietiden. Jag tror att jag kommer
att uppskatta den, eftersom jag får läsa de saker jag själv har valt då.
Jag tror inte att jag kommer vara lika nervös då, som jag var när jag
började 7:an. Det som har hänt med mej under högstadietiden, är att jag har
hittat mej själv. Eller är på väg i alla fall. Jag har fått mycket bättre
självförtroende. Men högstadiet har gjort mej otroligt trött på skolan.

Men skolan är egentligen väldigt bra. Förutom att den har gett mig kunskap,
så har den också hjälp mig att mogna och träffa människor. Men som det är
nu, när 8-åringar klär sig som vuxna, så borde skolan i stället hjälpa oss
att vara barn. Vuxen blir man ju, vare sig man vill eller inte, men man kan
fortfarande ha barnasinnet i behåll.

+
Bra avslutning.
Bra språk.
Personliga text med många minnen.

–
Vissa minnen kunde du ha utvecklat (exv. bussresan)

VG+

Högermarginalen är mycket ojämn och det är svårt att säga var det ska
vara radbrytningar och var det inte ska vara några.

Mina skolår

Som för dom flesta 7åringar är man jätte nervös dagen innan,
Innan man ska börja första klass.
Vad ska alla tycka om mig, hur kommer det se ut och hur kommer det vara
alla nya intryck.
Vad jag kan minnas så var det så för mig.
Man fick inte så mycket sömn, man var för nervös.
Men till slut somnade man, jag kan ju tänka mig vad man drömmde,
Om skolan så klart.
Men så var det morgon och dax att göra sig iordning.
Man hade ju självklart vart ner på stan med mamma dagen före, och köpt en
ny skolväska, pennor och sudd.
Mamma var med första dagen, likaså många mammor till visade det sig när vi
kom till skolan.
Alla barnen var finklädda och såg nervösa ut.
Men sen ringde det in.
Man satte sig i en varsin bänk, föräldrarna stod längst bak och småpratade
lite med varandra.
Fröken kom in, en snäll, söt rätt ung tjej.
Hon presenterade sig, sen hade hon upprop.
Ivrigt väntade man på att hon skulle läsa upp ens eget namn.
Det var väl det som hände första dagen. Man åkte hem, väntade på att pappa
skulle sluta jobbet så man kunde berätta allt.
Självklart ringde man ju till farmor och farfar och berättade, sen ringde
mormor. Man kände sig så stor att börja skolan, man har ju alltid sett upp
till dom äldre som gått i skolan.
Men nu gjorde man det själv.

Andra skoldagen var inte lika spänd och nervös.
Då lekte vi olika namnlekar, delade ut böcker.
Sen sin första ”riktiga” lektion,
det var matte.
En helt ny matte bok fick man.
Sen ringde det ut till rast,
man visste ju inte riktigt vad man skulle göra.
Men man började snart prata och leka med dom andra.
Det var ju det roligaste, att få nya kompisar.

Så flöt det på hela terminen, man var ute och lekte på rasterna och på
lektionerna fick man lära sig massa nya saker, tex läsa och skriva.

Sen var det slut på skolan, och dax att ha sitt första sommar lov. Man hade
ju självklart köpt en fin kläning och plockat blommor till fröken, som hon
skulle få på avslutningen. Man hade länge övat med klassen på alla sånger
man skulle sjunga.

Så var det avklarat, första läsåret.
Sommarlovet gick åt till att vara med sina nya kompisar, sola och bada.
Underbart, men som sagt när man har roligt går tiden fort.
Och rätt som det var, var det dax för skola igen.
Kändes kul att börja tvåan, slippa vara minst längre.
Hade ju upprop som vanligt, fröken var brun och fin med blommor i håret.
Det var kul att träffa alla igen, alla verkade ha vuxit.
Sen blev det som vanligt,
fast det här året skulle vi lära oss att skriva skrivstil. Det var ju
verkligen ett bekymmer i början.
Men det lossnade och sen flöt det på.

Klassen hade planerat en skolresa strax innan vi skulle gå på sommarlov.
Alla var ivriga och förväntansfulla. Vi bestämmde oss för att åka till
Kolmården i Eskilstuna, sova kvar där en natt.
Alla tyckte det skulle bli jätte kul. 4 föräldrar skulle följa med, så min
mamma erbjöd sig att följa med.
Det var spännande, hade noga planerat vad man skulle packa.
Och nu stod man där, utanför skolan i väntan på att bussen skulle komma.
Alla var glada på bussen.
Det närmade sig nu, snart framme. Spännande, vi skulle dela på fyra stugor.
Jag sov med mamma och mina bästa kompisar.
Första dagen gick åt till att packa upp, fixa ordning i stugan.
Sen var det dax att sova.
Nästa morgon böjade vi med att äta en ordentlig frukost så vi skulle orka
med. Sen bar det av till Kolmården,
först kollade vi på aporna.
Sen skulle vi kolla på delfinerna. Det var jätte kul. Senare på kvällen
skulle vi åka hem. Första klassresan hade varit jätte rolig. Sen var det
dax för lov igen.
Det här året hade man lärt sig mycket, skrivstil, Matte lite engelska och
mycket mer.
Sista året på skolan var nog det roligaste.
Känna att man är äldst på skolan. Såg fram emot att lära sig nya saker. Och
till jul var det våran ur att hålla i lucia tåget, det gjorde alla
tredjeklassare.
Det var spännande hade aldrig vart med i ett riktigt lucia tåg, utom på
dagis då men då var ju alla lucia. Nu var det bara en lucia.
Och det var jag. Var nervös inför första uppträdandet, men det gick bra.

Sen blev det ju som vanligt igen.
Dagarna kom och gick.
Och det var dax för sommarlov igen.
Den här gången kändes det mer speciellt.
Sista gången med klassen.
Sen skulle allt bli nytt igen, ny skola, nya kompisar.
Efter avslutningen samlades vi i klassen och fikade tillsammans.
Sa hej då till fröken och gav henne blommor.
Så var det gjort, mina tre första år i grundskolan.

Nu när man ser tillbaka på dom tre åren, så var det tre verkligen tre bra
år.
Man fick många nya kompisar, många roliga upplevelser.
Var väl också jobbigt ibland.
Men kul var det.
Då tyckte man tilloch med att det var jätte kul när man fick läxor, vilket
man inte gör nu.
Visst kan man längta tillbaka.
Gå ut och leka varje rast, lära sig massa saker, något av det viktigaste,
läsa och skriva.
Åren går fort när man har kul,
Och kul det hade man verkligen.

+ Bra att du håller dig till att berätta om ett stadie.
Personliga minnen.

– ”Dags” och inte ”dax”.
Många ofullständiga meningar (utan subjekt).

Min syn på skolan

Södertälje den 3 januari 2003
Bästa skolministern!

Jag heter namnet överstruket och går i klass 9 på Storslättskolan i
Södertälje. Jag skriver detta brev för att försöka hjälpa dig i ditt arbete
för att förbättra och förändra skolan. Jag ska försöka att dela med mig av
mina synpunkter och ge dig förslag på hur man kan förbättra och förändra
skolan ännu mer. Jag vill också passa på att säga att jag tycker du har ett
viktigt arbete och att du gör ett bra jobb. Jag tycker idén att ta hjälp av
elever är jättebra, eftersom det är vi (och lärarna) som tillbringar mest
tid i skolan och det är för oss som skolan finns till.
Jag går mitt nionde år i grundskolan, så vid det här laget är jag ju som
elev rätt insatt i skolvärlden. Ju längre tid som går, ju mer inser jag hur
viktigt skolan är och hur mycket den betyder i ens uppväxt, trots att det
många gånger är tufft att gå i skolan. Skolan är en del av ens vardag och
skolan spelar en stor roll för ens framtid.
Om jag nu ska försöka skriva ner vad som är bra och vad som är dåligt i
skolan, börjar jag med det som är bra. Skolan är såklart bra för att man
får en jätteviktigt, ”livsviktig” utbildning som man har nytta av för
resten av sitt liv. Det man lär sig under sin skoltid påverkar ens framtid.
Vi i Sverige ser ju skolan som något självklart, men i många länder har man
inte tillgång till att gå i skolan. Skolan är också bra därför att där
träffar man förhoppningsvis många kompisar, och även många vuxna får man
kontakt med, som t.ex. lärare, skolsköterska, fritidspersonal m.fl. En
annan sak som kanske är självklar, men bra är att man har lov, för annars
skulle man inte orka med skolan. Det är också bra att man har helg och är
ledig två dagar. Det är ganska bra att man har läxor, men läxorna bör dock
vara så jämnt fördelade som möjligt, så att man kan planera sin fritid
bättre. Om man inte skulle ha läxor alls skulle man kanske behöva gå ett år
till i skolan, och det hade varit rätt jobbigt. Prov är inte något
speciellt kul, men jag antar att de också behövs för att man ska lära sig
allt man ska. Andra saker som är bra är skollunch, annars skulle man behöva
ta med sig mat och det tror jag hade varit lite knepigt. Kamratstödjare är
något som har kommit den senaste tiden men det tycker jag är en jättebra
sak. Att elever själva får hjälpa till att stoppa mobbing mm.
Undervisningen tycker jag på det stora hela är bra i skolan, men då utgår
jag från egna erfarenheter. Det finns såklart massa andra saker som är bra
i skolan, men det är ju väldigt olika från skola till skola. Dessa saker
tycker jag är bra i största allmänhet.
Nu kommer jag till det som är dåligt i skolan. Dåliga lärare, och
personal är ju förstås något som kan vara dåligt i skolan. Det betyder
jättemycket vad man har för lärare. Det brukar i alla fall finnas minst en
lärare som man tycker är dålig på sin skola. Målet är förstås att ha så
erfarna och utbildade lärare som möjligt. Något som också är väldigt dåligt
med skolan är att den väldigt ofta har för lite pengar, och ständigt måste
skära ner. Skolan borde få mer pengar från stat och kommun, för att inte
behöva spara och spara hela tiden. Om inte skolan har pengar blir faktiskt
det mesta sämre: lokaler, maten, skolmaterial mm. Även saker som
stödundervisning, extra hjälp och lärarfria lektioner bli ju sämre om det
inte finns några pengar. Detta är nog därför en av de sämsta sakerna med
skolan. Den sista saken som är dålig med skolan handlar om betygen. Jag
tycker att det är för sent att ha betyg från åttonde klass. När mina
föräldrar var små fick de betyg redan från tvåan och det tycker jag verkar
mycket bättre. Då blir betygen något naturligt som man haft genom större
delen av sin skoltid och det blir inte lika stora kontraster från sjuan
till åttan, när man får betyg. Jag tror också på bättre resultat genom att
betygen ges tidigare för då vet man bättre hur man ligger till, vad man ska
förbättra osv. Det blir för kort tid att bara ha betyg i två år innan
gymnasiet. Jag tycker dessutom att betygssystemet innehåller alldeles för
få steg. Jag tycker att man borde ha minst fem steg, för det skulle göra
att det var lättare att höja sig i olika ämnen och också att det blev
lättare för läraren att sätta betyg.
Nu när jag har skrivit mina synpunkter om vad som är bra och dåligt i
skolan är det dags att jag drar slutsatser av dessa och ger dig förslag på
förändringar och förbättringar. Dessa förslagen visar hur jag tycker att
2000-talets skola ska se ut. För att göra det tydligt punktar jag upp mina
förslag.

. För det första: mer pengar till skolan! Jag vet att det redan arbetas
mycket med detta, men jag tror fortfarande att det kan bli bättre.
Genom mer pengar kan man genomföra mycket som:
. Bättre lokaler, vilket leder till större trivsamhet i skolan.
. Bättre skolmat, vilket leder till bättre hälsa och bättre
koncentration på lektionerna.
. Fler tjänster och anställningar till skolan: t.ex. psykolog.
. Bättre material: t.ex. datorer, böcker mm.

. Sträva efter att anställa så bra och kompetent personal som möjligt.
Ha högre krav! Bara välutbildade lärare ska få anställning.

. Ändra betygsystemet. Se ovan.

Det finns som sagt en del saker att förändra i skolan men jag tror att
vi redan är en bra bit på väg. Jag tycker att jag har märkt positiva
förändringar genom dessa nio år jag gått i skolan. Jag hoppas du kan
få någon nytta av det jag skrivit i mitt brev och jag önskar dig lycka
till i framtiden.
MVH Frida Bolin

Inledning – avslutning
Korrekt styckeindelning
Tydlig struktur
Korrekt mb och stavning
Synpunkterna utvecklas
och analyseras.
Upprepande stil. Många
meningar börjar likadant

Att byta skola

Aldrig hade jag stått så länge framför spegeln som den där morgonen. Aldrig
hade jag betraktat mig själv på det sättet. Aldrig hade jag tänkt så mycket
på vad andra skulle tycka om mig. Jag som alltid varit så självsäker, så
stark och så oberörd av vad andra tyckte. Jag hade inte brytt mig särskilt
mycket om folks kommentarer, om vad andra tyckte och tänkte om mig. Men den
där morgonen, den var annorlunda.
Det var första morgonen i en lång rad av morgnar då jag skulle stiga
upp, klä på mig, äta frukost, borsta tänderna och göra allt det där man gör
på morgnar för att sedan gå till skolan. Gå till min nya skola, i min nya
stad, i mitt nya liv. För det var så det kändes. Detta var början på något
nytt. Och jag var nervös.
Jag hade precis flyttat hit till Stockholm från Västerås där jag bodde
förut. Som det så ofta är, var det mina föräldrar som bestämt detta. Det
var sommar när vi flyttade, den trettonde sommaren i mitt liv, en varm
sommar, en underbarare sommar än på länge. Jag hade mest varit på landet
den sommaren, med min storasyster och Ingela, min bästa vän. Ingela bodde i
Västerås och det skulle hon fortsätta och göra, även fast jag flyttade. Är
inte det konstigt, när jag skulle flytta så trodde jag att allt som var
mitt liv i Västerås, skulle flytta med mig. Mamma, pappa, min storasyster
Emma och min hund Chocho skulle såklart med, men inte Ingela, inte dansen,
inte mina vänner och inte vårt hus. Inget av det som jag var van vid, det
som var min vardag skulle flytta med. Men detta tror jag att jag inte
riktigt förstod förr ens jag väl skulle flytta. Den sommaren var vi som
sagt mycket på landet och det var varmt och solen vilade aldrig. Men det
gjorde vi. Jag, Emma, Ingela och ibland Emmas kompis låg för det mesta på
bryggan och bara njöt. Och jag ville tro att det skulle vara så här för
alltid. Jag med mina bästa vänner på en solvarm brygga bredvid det
kluckande havet, det var så det alltid skulle vara. Men visst hade jag fel.

I slutet av augusti var vi tvungna att flytta. Jag hade skjutit det
framför mig så länge, inte velat tänka på det alls. Men det blev till slut
dags. Jag hade försökt att inte tänka på det så till slut hade jag blivit
övertygad om att det aldrig skulle ske. Mamma och pappa hade berättat det
för oss redan i juni innan skolan slutade, så jag hade fått säga hejdå till
mina klasskompisar, men det var inte förr ens det väl skulle ske som jag
riktigt förstod. Visst hade jag inte velat flytta förut, men sen blev det
på riktigt. Det vare nog först då som jag förstod att det verkligen gällde
mig. Jag var så ledsen som jag kanske aldrig varit och mitt adjö till
Ingela gjorde ont i hela min kropp. Hela min kropp sa nej när jag satte mig
i bilen för att åka till Stockholm. Hela jag sa nej när jag packade ner
alla mina ägodelar i en brun flyttkartong. Hela jag skrek när jag lovade
Ingela att skriva varenda dag. Jag ville inte flytta.
Men vad skulle jag ha gjort då? Vägrat? Nej, jag hade inte särskilt
mycket till val utan det var bara att följa med. Så sen stod jag alltså
där, framför badrumsspegeln och betraktade mig själv. Hela mitt liv hade
jag varit ganska så självsäker med ett någorlunda bra självförtroende, men
inte den dagen. Det var så mycket frågor som irrade omkring i mitt huvud så
jag blev alldeles yr. Varför skulle jag var så nervös?! Jag blev arg på mig
själv, hoppade över frukosten och gick mot skolan. Jag som klarade allt
annat, det här skulle jag också klara.
Skolan såg ut som de flesta skolor. Oranget tegel, asfalterad skolgård
med några basketkorgar och en stor rund klocka som gick fel, över den stora
ingången. Det är bara namnet på skolan och på de som går där som ändras,
inget annat, tänkte jag när jag öppnade den tunga dörren. Jag visste vart
jag skulle, det hade jag fått veta av klassföreståndaren innan, men just nu
förstod jag ingenting. C204, det sa mig inte särskilt mycket i det
ögonblicket. Efter att ha frågat någon lärare kom jag tillslut rätt. Jag
tittade på min egen klocka och märkte att jag var sen. Är inte det typiskt,
jag som annars höll tider ganska bra var nu denna gång försenad. Jag drog
ett djupt andetag, blundade i två sekunder och knackade sedan på dörren.
Någon sekund senare öppnades den av en kvinna i min mammas ålder med
sommarklänning och ett brett leende på läpparna.
– Vanja Vedin? sa hon och jag nickade. Hon öppnade dörren på vid gavel och
jag klev in. Mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin och jag bara önskade
att jag var någon annan stans. Var som helst ville jag vara, bara inte där.
Jag hann be en snabb bön till Gud innan jag klev in i klassrummet. Den var
väl något i stil med ”Gode Gud om du finns, hjälp mig nu!”. Jag som annars
aldrig bad till Gud, men detta var ju en krissituation, vad skulle jag
göra?
Där inne satt 28 par ögon som alla riktades mot mig. Jag kommer ihåg att
jag tänkte, att det är nog såhär som djuren på zoo känner sig. Uttittad,
det var nog bästa ordet. Deras blickar naglade sig fast i mig och de
betraktade mig från topp till tå. De sköt pilar på mig av granskande
blickar, så kändes det. Och jag granskade dem med. Det var en skara
ungdomar, alla i min ålder. De flesta verkade ganska spända. Det kunde ha
varit vilken klass som helst nästan. Där fanns de söta, snälla flickorna
längst fram i klassrummet. Där fanns de högljudda grabbarna som tyckte de
var skolans coolaste. Där fanns tjejerna som alla trånade efter han i nian,
som de suckandes hoppades att någon gång få fånga en blick ifrån. Där fanns
de stereotyper som finns i alla klasser, trodde jag. Jag trodde jag visste
allt om dem, bara genom att titta på dem ett ögonblick. Jag jämförde dem
med de i min gamla klass. Pelle och Robban som alltid behövde ha någon nära
för att kunna slå på, nu satt de fortfarande längst bak men med nytt
utseende och nya namn. Erika och Frida som alla lärare älskade och önskade
att alla som var som Pelle kunde ta lärdom av. De fanns nu här i Stockholm,
men med nya kroppar, tänkte jag. Och visst måste de ha granskat mig också.
Vad trodde de då om mig? Det visste jag inte, men jag kunde ana.
Jag trodde jag redan visste allt om dem, då den dagen då jag klev in i
klassrummet, klev in i deras liv. Men det vet jag nu, två och ett halvt år
senare, att jag inte alls visste, inte på långa vägar. Det är så lätt att
döma människor på förhand, de dömde mig på förhand också, det vet jag. Det
är så lätt att tro att man redan vet allt om en person efter att ha sett
den för första gången. Jag gjorde det, de gjorde det, men detta har bevisat
för mig att första intrycket inte alltid stämmer. Fördomar kallar nog många
det, och det har vi troligen alla, mer eller mindre. Men för att få veta
vem en person är räcker det inte att titta på den. Det har jag lärt mig nu,
efter att ha bytt skola.

BYTET

Jag tog på mig min brandgula jacka och mamma hjälpte mig att knyta skorna.
Jag var nervös. Tusentals tankar snurrade runt i huvudet på mig och jag
kunde inte tänka klart. Nu gällde det. Mamma följde mig till
busshållplatsen som låg femtio meter bort från vårat hus.
– Var nu en snäll pojke, sa mamma med len röst.
– Ja mamma, svarade jag.
Jag tittade bort mot vägen och såg en buss komma runt kröken.
Fjärilar studsade runt i magen på mig. Jag visste inte om jag skulle vara
nervös eller glad.
Bussen körde in till kanten och öppnade dörrarna. Jag kollade konstigt på
kvinnan som körde bussen. Hon såg snäll ut.
Mamma gav mig en knuff i ryggen och sa:
– Gå nu.
Jag gick in i bussen och såg hur dörrarna stängdes bakom mig. Jag tyckte
att det var lite skrämmande och visste inte riktigt vart jag skulle ta
vägen.
– Du får sätta dig ner på en ledig plats, sa kvinnan som körde bussen.
Jag tittade bara på henne och gick bakåt i bussen. Nästan alla platser var
upptagna. Jag hade åkt buss flera gånger tidigar, fast aldrig ensam.
Plötsligt hörde jag en röst:
– Du kan sitta här om du vill.
Jag vände mig om och tittade, det var en flicka.
– Ska du sätta dig eller inte? frågade hon. Jag sa inte ett ljud och satte
mig bredvid henne. Jag märkte att hon tittade på mig men vågade inte säga
någonting. Vi satt helt tysta tills vi nådde skolan. Jag hade varit på
skolan på besök några dagar tidigare så jag visst ungefär vart jag skulle
gå.

Väl inne i klassrummet satt det flera barn i min ålder. De hade satt
stolarna i en ring. Jag satte mig på en ledig plats och tittade mig runt
omkring. En kvinnlig lärare kom in genom dörren.
– Hej allihopa! sa hon med ett stort, brett leende.
– Hej, sa vi tillbaka.
Jag tyckte att hon såg ut som en häxa. Hon hade gula tänder och kortklippt
råttfärgat hår.
Vi satt och berättade om varandra och lärde känna varandra.
På rasten vi hade gick jag fram till flickan som jag hade träffat på
bussen. Jag frågade henne vad hon hette. Hon sa att hon hette Jessika. Vi
pratade hela rasten tills det ringde in. Fröken berättade en saga för hela
klassen och sedan var skoldagen slut.
Jag och Jessika följde varandra till bussen och pratade hela vägen på
bussen hem. Detta var min första skoldag.

Nu går jag i sexan, jag och Jessika går fortfarande i samma klass. Vi har
varit bästa vänner sedan första klass nu. Britt-Marie, våran fröken, kommer
in genom dörren.
– God morgon, som ni alla vet är det dags för något speciellt. Ni ska nu
göra era val till vem ni vill hamna med när ni ska börja sjuan.
Alla tittade på varandra medan fröken delade ut papprena.
Man fick göra tre val. Som första val tog jag Jessika såklart, andra val
Mathias (en kille som började i våran klass i trean), tredje val Stefan
(min granne).
Jag frågade Jessika om vilka hon hade valt men hon svarade inte och log
busigt. Jag visste nästan säkert att hon hade valt mig. Vem skulle hon
annars välja?

Efter två dagars väntan fick vi äntligen svaren ifrån den skola vi skulle
byta till. Alla fick varsit vitt stort brev.
Jag slet upp mitt brev och tittade. Jag tittade igenom klasslistan som hade
legat i brevet. På listan fanns Mathias och Stefan, men vart fanns Jessika?

Jag tänkte att det kanske var ett misstag. Men det var det inte, jag hade
hamnat i Klass 7C och Jessika i 7A. Jag blev besviken.
Jag tittade bort mot Jessikas bänk. Den var omringad av en hop tjejer.
Jag gick bort mot hennes bänk, jag bad om att få kolla på hennes
klasslista.
Hon hade hamnat i samma klass som Martin, Sabina och Ann-Charlotte.
Jag undrade, hade hon valt Martin, Sabina och Ann-Charlotte före mig?
– Vad synd att vi inte hamnade i samma klass Linus, sa hon, men såg inte
alls så besviken ut.
– Ja, sa jag. Jag ville ju gå med dig.
– Mmm. svarade hon bara.

Jag gick därifrån och tog en annan buss hem än den jag brukade åka med.

När jag kom hem såg min mamma på mig att jag var besviken.
Hon frågade varför och jag berättade som det var. Hon sa att man kunde inte
alltid få som man ville och kramade samtidigt om mig.
Jag sa inget mer den kvällen.

Två dagar senare skulle alla klasser träffas för en dag.
Denna dan körde mamma mig till skolan jag skulle till.
När vi kom fram till skolan stod Mathias och Stefan och väntade på mig.
Det pirrade i magen, det kändes som första skoldagen i ettan.
Men någonting fattades, Jessika.
Det kändes så konstigt att inte kunna se henne.

Alla i den blivande klassen var snälla men ingen var som Jessika.
Vi fick först sitta i en ring, sedan fick vi gå runt och prata med alla.
”Mingla” som läraren sa. Sedan fick vi rast.
Jag stötte på Jessika i korridoren.
– Hej Jessika, sa jag
– Hej Linus, hur går det för dig då?
– Ja du, det går väl ganska bra. Själv då?
– Jo, sådär. Men det är inte detsamma utan dig. sa hon med ett leende.

Jag fick tänka en stund innan jag fattade vad hon sa. När jag förstod sken
jag upp. Vi fortsatte prata tills rasten var slut. Det kändes så härligt
att prata med henne igen.
Efter dan följde Jessika med mig hem och vi pratade fixade så att Jessika
fick gå i min klass.
Min mamma fick ringa till skolan och ändra. Båda var glada att vi skulle få
gå i samma klass.

Efter ett långt sommarlov började man skolan igen.
Allting gick galant nu när Jessika hade bytt klass. Vad skulle jag göra
annars, utan henne?

SLUT

Hej, jag är en kille från Linköping på 15år och jag skulle vilja framföra
några förslag och synpunkter på hur man skulle kunna förändra den svenska
skolan till det bättre.

Det har skett stora förändringar innom skolan de senaste 70 åren.
Men det finns fortfarande mycket att göra innan man kan kalla den
fulländad.

De flesta skolor har för stora klasser vilket gör att ungdomarna får
svårare att koncentrera sig på grund av att det är för stökigt och pratigt
i klassrummen.
I våran skola är vi runt 20 elever i varje klass och det är rätt så lagom.

Men allt för många skolor har klasser på över 30 personen som resulterar i
en dålig arbets miljö både för läraren och eleverna. För att lösa detta
problem krävs det fler lärare, men som vi alla vet kostar lärare pengar och
pengar växer inte på träd.
Ni i regeringen, framför allt Bo Ringholm måste lära er att prioritera
bättre.
Det är omöjligt att fösa ihop stora grupper där alla har olika behov och
inlärningsförmåga. Alla elever måste få kunna utvecklas individuellt och i
sin egen takt, vilket inte vissa kan i stora grupper.

För att få bukt med detta problem måste man höja lärarnas löner så att
flera vill bli lärare.
I och med fler lärare så blir det mindre klasser alltså fler lärare per
elev.

Ett annat stort problem är inlärnings materialet alltså skolböckerna.
Man ska inte behöva använda böcker som är 20 år gammla, nerklottrade och
inaktuella.
Jag tycker varje elev borde ha en egen bok i varje ämne där man kan skriva
anteckningar och frågeställningar i. Detta går inte idag. Om man gör så så
får man ju betala, ibland upp till hundra kronor.
För boken ska ju räcka i tio år till för att det inte finns pengar till
nya.
Varför måste regeringen köpa 120 Jas-plan som man inte har någon användning
för? De 80 miljarderna som planen kostar skulle man kunna lägga på skolan
istället.

Svenska skolan har hur som helst en av världens bästa matbespisningar
vilket vi borde vara stolta över.
Det är inte alla som får välja mellan två olika rätter varje dag, som vi
får!
Är eleverna mätta och glada så blir också lektionerna bra.

Skolan blir bättre och bättre hela tiden.
Ta ett exempel som mobbing.
Mobbing har funnits så länge som skolan har funnits fast det har uppdagats
mer på sista tiden.
Vad har då skolan gjort åt detta problem? Inget, inte förrän nu på senare
dar har man insett det omfattande problemet!
Nu har skolorna tillsatt grupper av elever och lärare, som spanar efter
”mobboffer”. De hjälper dem till rätta och får slut på mobbingen. Det är en
mycket bra idé som jag tycker kan vidarutvecklas För mobbing ska inte få
existera.
Elever ska inte få förstöra livet för andra genom att förtrycka dem.

Flextid har börjat dyka upp på friskolor runt om i landet. En bra idé
tycker vissa en dålig tycker andra.
Själv tycker jag det är bra, är man morgon|trött så kan man spara lektionen
till senare på dagen och då kunna prestera bättre. Istället för att sitta
halvsova i bänken på morgonen.
Detta är en sak som jag tycker att man ska införa i den moderna statliga
skolan. En annan sak är att eleverna ska kunna ta mer ansvar över sitt eget
arbete.
Behöver man räkna mer matte ska man kunna gå på en sådan lektion.
Alltså lektioner som man får arbeta med det man har behov av på.

Skolan är inte dålig, men den är långt ifrån bra.
Den kan göras bättre, bara gubbarna och tanterna i regeringen lägger manken
till.