MVG – Sida 10 – Skrivbanken

Mina skolår

Vad har skolan egentligen betytt för mig? Ser jag tillbaka på mina skolår,
har den med stor sannolikhet betytt mycket. Det har inte bara varit en
plats för lärande, det har även varit en gemensam träffpunkt för personer i
min egen ålder. Det är en plats där man känner sig välkommen och kan knyta
nya vänskapsband.
De senaste nio åren har varit fulla av nya intryck och förväntningar. Trots
det har skoldagarna inte alltid varit lätta att ta sig igenom.

MINA TRE BÄSTA ÅR

För ett tag sedan fick jag en fråga. En fråga som kan ha många olika svar.
Den löd;
– Vem har varit din bästa lärare?
Jag blev relativt förvånad över hur lätt det var att svara. Jag har haft
många olika lärare, varav de flesta har varit bra, men av någon anledning
svarade jag att min första lärare, i klass ett till tre var min bästa.
Det är nog inte så svårt att förstå. Det var tillsammans med henne jag för
första gången fick träffa mina klasskamrater. Tjugo personer som jag skulle
lära känna väl. Det var också hon som skulle ge mig grunden till allt jag
kan. Jag mins en mycket spännande dag ettan, en av de allra första. Det var
en sådan där dag som man inte ville missa för något i världen. – Hela
klassen skulle gå på skattjakt.
Att det var vår lärare själv som gömt skatt|kistan i det ihåliga trädet
förstod antagligen alla. Det var dock inget man fäste sig vid, en skatt är
alltid en skatt.
Jag mins att det var jag som fann den svarta, något slitna, asken och fick
bära den in. Inne i det stora ljusa klassrummet, sittande i en ring, kom
det stora ögonblicket, asken skulle öppnas. Alla var förväntansfulla och
iakttog noggrant när locket fälldes upp. Asken skickades runt och alla fick
välja något som man tyckte extra mycket om.
När det blev min tur tog jag mig en titt, och plockade upp en brosch som
föreställde en fjäril. Det var en mycket vacker fjäril, i blänkande guld
med klarblå vingar.
Skatterna som vi valt visade sig vara mycket olika, allt från puttekulor
till silverhalsband. Vår lärare berättade för oss vad syftet med vår lilla
utflykt var. Hon sade att var och en av skatterna betecknade oss. Trots att
alla var olika passade alla ändå in, och ingen skulle känna sig utanför.
Själv tycker jag att det var mycket bra sagt, att på ett sådant bra sätt få
oss att förstå vikten av att hålla ihop.

I ettan och tvåan gick vår klass i ennet D. Det inebar att vi gick i gula
paviljongen. Det är numera riven men låg precis vid infarten till skolan.
Skollokalen låg lite utanför resten av skolan, jag tror att det var bra.
Det fick oss att komma närmare varandra.

Vi hade dock otur, vår paviljong blev angripen av myror och mögel, vilket
ledde till att den revs. Det ledde i sin tur till att vi blev tvungna att
flytta upp till de andra. Det kändes lite sorgligt, men det visade sig att
det ändå skulle fungera bra.

Mina första år i skolan gick väldigt bra. Jag lärde mig att läsa och att
räkna, och tyckte att det var allmänt roligt att gå i skolan.
Men även dessa år, som alla andra hade ett slut.
Jag mins den sista dagen i trean, avslutningen. Det var en varm och solig
dag och vi gick i klänning eller kortbyxor allihopa.
Innan vi gick hem fick vi en kram och en ros samt ett diplom av vår lärare.
Jag var ledsen, ville inte ha en ny lärare, ville gå i trean för alltid.
Det var inte möjligt, det visste jag, men man kunde alltid önska.

EN TID MED FÖRÄNDRINGAR

På mellanstadiet hände mycket på en gång, byte av lärare blev allt
vanligare, och inget var längre sig likt.
Trots att situationen blev mer och mer otrygg, gjorde vi ändå vårt bästa.
Det var inte alldeles ovanligt att vi inte hade någon lärare på
lektionerna. De visste att vi skötte oss ändå. Visst gjorde vi det, till en
viss mån. Vi kunde sitta och läsa tyst själva, men inte hur länge som
helst. Kom det ingen lärare inom en timma var det inte så konstigt att vi
hittade på något annat.
Så får det egentligen inte gå till, visst vi förstod att även lärare kunde
bli sjuka, men man kan inte lämna en klass ensam en så lång stund. Inte
utan att ens tala om vad vi skulle göra, även om man vet att klassen sköter
sig och klararar sig på egen hand.

Bristen på lärare var ändå inte den enda förändringen. Kravet och pressen
på att vi skulle göra bra ifrån oss ökade även den. Ordet ”prov” var
plötsligt ett ord som alla viste var det var. Det var inte så att vi
började med ett fåtal och sedan ökade på. Jag kan med stor säkerhet säga
att vi hade fler prov och läxor i sexan än vad vi hade i sjuan.
Det blev mycket jobbigt och slitsamt i längden. Ändå tror jag att det var
bra att vi fick pröva på det också. Jag kan inte tala för alla, men själv
hade jag antagligen inte tagit lika mycket ansvar för prov och läxor som
jag gör nu om vi inte fått pröva på det innan.
Vi hade en lärare som var mycket förtjust i muntliga redovisningar. Trots
att det var det värsta jag visste, bet jag och de flesta andra ihop och
verkligen försökte. På grund av detta har jag nu inte lika dåligt
självförtroende och har inga problem med att tala inför en grupp. Något som
käns otroligt skönt.

KLASSRESA – EN FRÅGA OM PENGAR

På mellanstadiet började vi även fundera över vår kommande klassresa. Vi
blev plötsligt medvetna om att pengar inte växer på träd. Vi hade stora
planer för vår klassresa. Allt ifrån London till Mount Everest. Den senare
idén lades dock ned relativt snart.
Alla våra idéer fick oss ändå att börja spara pengar.
Vi anordnade bland annat discon. När vi gick i sexan var det oerhört
populärt att gå på disco, vilket ledde till att vi tjänade en slant på det.

Ett tag försökte vi oss också på att anordna operation dagsverke. Detta
gick mindre bra då det inte var någon större efterfrågan av hjälp från våra
föräldrar.

Vi kom aldrig till varken England eller Mound Everest, men stämningen i
bussen var ändå god när det bar av mot Skara Sommarland. Det visade sig att
det skulle bli väldigt roligt. Vi sov på en campingplats precis utanför
ingången. Vi badade, körde Go-cart, åkte bergochdalbana och prövade lyckan
vid lotterierna. I det stora hela tror jag att vi hade lika roligt där som
vi skulle haft i London.
I och med resan var även mellanstadiet slut för vår del och våra
förväntningar inför högstadiet vaknade till liv.

HÖGSTADIET – TRE HÅRDA MEN SPÄNNANDE ÅR

Högstadiet innebär att man får skåp. Det kan tyckas vara en liten detalj i
sammanhanget, men det känns som en ganska stor grej ändå. Högstadiet
innebär även mer ansvar. Du blir inte påmind om läxor och liknande lika
ofta.
För mig innebar det även att jag bytte kompisar. En av mina allra bästa
flyttade, och det var bara att ta nya tag. Det hela löste sig dock bara
bra, och nu har jag långt många fler kompisar än innan.
I sjuan var arbetssättet mycket likt det på mellanstadiet, det var ingen
stor förändring i det avseendet, det känndes skönt att få en liten
mjukstart innan allvaret och betygen börjar i åttan.
Årskurs sju flöt förbi ganska fort. Sommarlovet kom och första året av tre
var förbi.

I åttan och nian förändrades allt, både till det bättre och det sämre. Det
var spännande att få betyg, men det innebar även en hel del press som
ibland blev outhärdlig.

I både åttan och i nian var vi ute på prao. I åttan tillbringade jag min
tid på min pappas dåvarande arbete. ABB i Kungsbacka. Det var roligt, men
jag tror inte att det gav mig något. Det var inte alltid jag hade något att
göra, vilket gjorde dagarna långa.
I nian prakticerade jag på Ica i Sandsbro. Där gick det inte en minut utan
att jag hade något att göra. Däremot var arbetet både enformigt och
tråkigt. På grund av det tror jag inte att det är i en livsmedelsaffär man
kommer finna mig som vuxen.
Jag ska nog försöka satsa lite högre. Jag valde den samhällsvetenskapliga
linjen på gymnasiet, främst för att jag är intresserad av språk och so.
Just nu sparar jag och min klass för fullt till vår klassresa i maj. Vi har
bestämt os för att åka till Prag. Jag tror att det kommer bli mycket
roligt, och jag kan inte neka till att förväntningarna är höga.

EN OVISS FRAMTID

Vad jag ska ta mig för i framtiden är jag mycket osäker på, jag litar på
att det löser sig på bästa sätt ändå.
Oavsett hur det blir är jag nöjd med mina skolår och mina klasskamrater.
Jag kan nu efter nio år säga att jag inte skulle velat gå i någon annan
klass.

– Tystnad! Kan ni dämpa er lite?
Det blev tyst i klassrummet.
– Här är listorna på alla som ska gå i era nya klasser
, sa Britt-Marie

Britt-Marie var våran lärare mellan fyran och sexan. Hennes fulla namn var
Britt-Marie Stoltman Svensson och hon var snäll och juste, men hon kunde
också vara sträng och bestämd när det behövdes.

Hon höll upp en bunt papper och klassen satt nu tyst och lyssnade spänt
efter den pratsamma mattelektionen.

Jag ville egentligen inte att klassen skulle splittras in i nya klasser.
Utan jag ville att våra klass skulle vara kvar i sjuan men med några extra
elever så klassen skulle bli lite större.

Många föräldrar tyckte lika som mig och några till i klassen. Så de ordnade
en blankett där man fick kryssa för hur vi tyckte om det.

Det hade varit fler som velat hålla ihop klassen, så vi visade allt för
Vallentuna skolans dåvarande rektor.

Han sa att det var omöjligt att hålla ihop klassen, men efter en lång
disskution gick han med på att dela klassen i två delar.

Ena halvan kom till 7C och den andra halvan till min blivande klass 7G.

Britt-Marie delade ut klasslistorna till respektive elev i klassen, och det
visade sig att jag hade kommit med alla som jag valt.

Pratet kom åter igång som vanligt i klassen och de flesta hoppade upp från
sina bänkar och jämförde de nya klasslistorna.

Man var riktigt nyfiken på de nya man skulle gå med.
Men det visade sig att jag skulle få träffa mina blivande klass|kamrater
tidigare än vad jag trodde.

Redan nästa dag skulle vi hälsa på i Vallentunaskolan och träffa dem vi
skulle gå i samma klass med.

Vi gick mot Vallentuna skolan direkt när vi började skolan.
Vi blev mottagna av våra klass|föreståndare Ralf Engqvist och Hillevi
Jansson.
De visade skolan och enheterna och vårat klassrum.

Alla satte sig på en plats och man tittade nyfiket på de nya ansiktena i
klassrummet.

Ralf och Hillevi berättade en hel den om skolan och om ämnena.
Alla lyssnade spänt. Det var knäpptyst och några till och med andades
försiktigt för att inte höras.

Vi lekte lekar för att lära oss varandras namn och efter 30minuter så
visste jag vad alla hette.

Vi gick ut i solskenet och Hillevi tog kort på oss. Både på hela klassen
och kort på en åt gången.

Efter det sa vi hejdå till alla i klassen och gick tillbaka till Sundby
skolan.

Dagarna gick och man tänkte inte så mycket på det hela med klassbyte.

Det hela gick så otroligt snabbt. Helt plötsligt var det skolavslutning och
sommarlov. Sommarlovet känndes kort eftersom jag inte ville till skolan.
Fast ändå så ville man lära känna de nya i klassen.

Så var det dags. Idag skulle skolan börja. Jag åt fruckost och tog cykeln
till Vallentuna|skolan. Jag och några till ny sida Hade bestämt att vi
skulle träffas vis cykelstället och sen gå till klassrummet tillsammans.
Vi kom in i klass rummet ock lektionerna började.

Det kändes som om alla kände varann, och det kändes inget speciellt med det
hela. Det var som om en liten besvikelse att inte få träffa mer nytt folk.

Idag så ångrar jag att jag kryssade för att klassen skulle hålla ihop och
inte splittras.

Att byta skola
Ännu en gång skulle Sofia byta skola. Hon och hennes pappa hade rest runt i
hela världen. Han arbe|tade för en läkarmission och jobba|de överallt där
han behövdes.
Sofia skulle börja sista året i grundskolan och nu skulle hon byta skola
igen, men för sista gången. Efter grundskolan skulle hon börja på
internat.
Att resa runt och hela tiden byta skola och aldrig kunna rota sig
någonstans var väldigt påfrest|ande och hon kände att hon inte klarade det
längre.
När hon var liten hade hennes mamma lämnat henne och hennes pappa. Han var
den enda hon hade i sitt liv och därför ha|de hon flyttat med honom
värld|en över. Men han tycktes i bry sig. Han brann för sitt jobb, att
hjälpa andra människor, men sin egen dotter brydde han sig inte om. Hon
hade sökt kärlek och bekräftelse från honom, men han hade inte gett henne
det.
Hon hade sökt det hos alla klass|kamrater hon haft under åren, men de hade
inte sett henne för den hon var. Antingen hade de inte brytt sig eller så
hade de försökt forma henne till en individ som passade dem.
Sofia var egentligen en positiv och öppen tjej, men livet hade format henne
till att bli en sluten person. I alla nya skolor hon börjat i hade hon mött
fientlighet. Ingen hade sett vem hon var. Hon hade byggt upp en mur omkring
sig och lät ingen komma innanför den. Hon berättade aldrig för någon vad
hon tyckte och tänkte utan behöll allt inom sig. Hon hade satt upp ett mål
för sitt liv och gjorde allt för att nå det.
Att börja i en ny skola skulle säk|ert inte förändra någonting. Hon hade
börjat vänja sig vid att vara ensam, att hon var an|norlunda, kanske dög
hon inte som den hon var. Ibland önskade hon att hon hade någon att prata
med, någon att anför|tro sig till och som förstod hen|ne, men hon vågade
inte. Hon trodde att hon inte dög.
Första dagen i den nya skolan gick hon med långa steg genom korri|doren och
tittade rakt fram. Hon såg de nyfikna blickarna men besvarade dem inte. Hon
såg inte vänligheten i deras blickar, bara fientlighet.
De försökte prata med henne, bli hennes vän och en dag brast muren. Hon
orkade inte längre hålla allt inom sig, det barra väl|de fram. Hon
berättade om alla år av ensamhet, om sveket från hennes föräldrar. De
lyssnade på henne och förstod. Hon hade trott att de bara skulle skratta åt
henne och håna henne. Men de förstod. De såg och accepter|ade henne för den
hon var.
För första gången i sitt liv mötte Sofia människor som tyckte om henne för
den hon var. I skolan fann hon den trygghet och vän|lighet hon alltid
sökt.
Hon bytte tankar och funderingar med sina nya vänner och de lyssnade på
henne. De accepterade att hon ville läsa, de försökte inte göra om henne.
Sofias stora intresse var matema|tik. Hon fann en slags trygghet i att
betrakta logiken som finns i matten, antingen vi förstår den eller ej. Den
finns där för evigt, oföränderlig. Sofia var en begåv|ing och hennes vänner
uppmun|trade och stöttade henne. Det fanns ingen avundsjuka i deras
uppmuntran, bara ren glädje för hennes skull.
Sofia hade trott innan hon började i den nya skolan att det inte skulle
förändra någon|ting. Hon var säker på att hon skulle möta samma förakt och
fientlighet som tidigare, att hon skulle förbli ensam. Det fanns inget ljus
i hennes tunnel, allt var bara mörkt. Det kändes som om hon stod i ett
fullsatts rum och skrek, men ingen hörde henne. Som om hon föll över
kanten, men ingen räddade henne. Men så hade det inte blivit. Hennes liv
hade tagit en ny, positiv vändning när hon börjat i den nya skolan.
Hon hade fått vänner som upp|skattade henne, och som stöttade henne i
medgång och motgång. De hade fyllt upp det tomrum som fanns i hennes
trasiga själ.
Men djupt, djupt inne fanns det fortfarande ett tomrum. En und|ran om
varför hennes föräldrar övergivit henne. Vännerna betydde mycket för henne
men hon visste att det lilla tomrummet som fanns djupt i henne bara kunde
uppfyllas av hennes föräldrar.
En dag fick Sofia ett besked som kastade omkull hennes nya liv.
Hennes pappa behövdes i en annan del av världen där ett krig härj|ade för
fullt. Som vanligt tog han för givet att Sofia skulle följa med. Han såg
inte att hon skapat sig ett nytt liv här, och han insåg inte att hon varje
sekund skulle befinna sig i fara om hon följde med.
Men hon behövde inte följa med honom. En av hennes nya vänners familj
erbjöd henne att bo hos dem och Sofia tackade tveklöst ja.
När hon berättade för sin pappa att hon inte tänkte följa med såg hon något
sorgset i hans blick.
Några dagar senare tog hon adjö av honom. Hon vis|ste att det kunde vara
sista gången hon såg honom, men hon visste också att han trots allt älskade
henne.
Några veckor senare satt hon på sin säng i sitt nya rum och funderade på de
föränd|ringar som skett i hennes liv det senaste året.
Sofia hade från att varit en trasig och ensam själ i behov av kärlek,
blivit en trygg och harmonisk människa.

Du använder dig av väl beprövade språkliga grepp och poetiska
formuleringar. Resultatet bli en lyckad, intressant och läsvärd novell.
Kvaliteten sjunker något mot slutet. Vändningen kunde ha beskrivits
utförligare och knutits an tydligare till novellens första del.

Mina skolår
Skolan var främst av allt lärorik fram till 8:an. Man gick på den för att
få kunskap om olika saker. Man lärde sig nödvändiga saker, som
multiplicationstabellen eller kort om världens religioner.
Skolan var också ingen krävande plats att vistas i. Man gjorde så gott man
kunde och tyckte att det var roligt.
Under lågstadiet lärde man sig enklare saker som att läsa, räkna eller
skriva. På mellanstadiet lärde man sig mer avancerade räknesätt. Grammatik
och (bekantskap med) det nya språket engelska. När man kom upp i högstadiet
startade en mer krävande skola, då man inte fortsatte lika mycket för
kunskapen, utan för betygen.
Fast innan jag börjar med betygen ska jag berätta om mina första år i
skolan. Det började i slutet av dagis. I ens värld existerade bara
familjen, släktingarna, vännerna och kompisarna på dagis.
Nässjö var en storstad på den tiden och man var aldrig långt hemifrån.
Man var så liten att man inte förstod vad skolan va. Ändå låg mitt dagis
knappt 100 meter från min framtida skola. Man stötte bara ihop med den då
man hade gympa i denns gymnastiksal eller när man tittade på alla
skolavslutande elever på väg till kyrkan genom ett stängsel på en
fotbollsplan. Den sommaren man fick reda på att man själv skulle börja i
den okända byggnaden kom oväntad.
Som tur var följde de flesta kompisarna med (man visste inte hur gamla alla
var). När man började följde föräldrarna med och jag kommer ihåg att vi
fick glass första dagen och hälsade på de nya fröknarna.
Man trivdes någorlunda och de äldre eleverna var sjysta mot en.
De första dagarna var roliga och man lekte mest. Då och då lärde man sig
ännu en bokstav eller fick in att 1+1 var 2.
Det första året kommer jag inte ihåg så mycket från. Den årskursen kallades
för nollan eller mini-ettan. Sedan började man i första klass och massor av
gamla kompisar som var ett år yngre började skolan. Man kände nu lärarna
och några äldre elever.
Nu började man även ha bild och efter skolan gick man på fritids till
föräldrarna hämtade upp en.
I tvåan blev det lite svårare och lärarna lärde ut mer och mer. Man var nu
inne i skolan och det ingick i livet.
När man började i trean så var man van och visste mer än alla de yngre. Man
kände sig nog lite större och var mer med kompisar i sin egen årskurs.
Nu började man även med engelska. Det var spännande att lära sig nya ord i
ett annat språk och vi började med att se enklare filmer.
En del fick även (om de ville) lära sig att spela blockflöjt. Det gjorde
jag och tyckte det var roligt.
Jag tror det var nu man började smått med historia och att forska om djur
och växter.
Sedan började mellanstadiet. Nu började lite svårare, jobbigare och
tråkigare skola. Nu i nian tycker man inte att det var något svårt.
Man fick räkna svårare multiplicationer, divitioner, uträkningar, grammatik
och även lite jobbigare engelska.
I fyran började det lite det svåra och i femman blev det jobbigare.
Man kände sig äldre och fruktade den dag man skulle bli tvungen att lämna
skolan till högstadieskolan.
När man började i sexan fick man börja ännu ett språk. Man kunde välja
mellan tyska, franska och spanska. Jag valde tyska. Nu fick man gå till min
framtida skola för att läsa det. Innan hade vi haft ett klassrum som vi
lärt oss allt i men i den nya skolan hade man olika ämnen i olika
klassrum.
Tyskan var rolig i början och man tyckte man kunde mycket.
Man var äldst i skolan och skulle snart var yngst i en ny.
När sexan slutade blev jag livrädd för den nya. Trots att jag kände och t
om hade gått i samma klass som en del äldre elever där var jag ändå lite
vemodig.
När jag började där hade jag kvar de flesta från min gamla klass plus ett
tiotal till från andra klasser och skolor. Man var nog blyg i början men nu
i slutet på nian känner jag alla.
Högstadiet erbjöd många förändringar. Olika klassrum, annorlunda scheman,
mentorsgrupper och framför allt en rad nya ämnen. Vi hade nya lärare men
jag var van vid lärarbyten efter en hel rad olika lärare de senare åren.
Vi fick bra lärare i de flesta ämnen och jag fick en bra mentor och vi i
klassen fick två bra instruktörer.
Fast nu skulle man visst få betyg vilket var en helt ny upplevelse.
Eleven skriver: ”Här hann jag inte mer med renskrivningen. Se kladd”, men
jag finner inte kladden

Att byta skola // byta klass

Solstrålarna lös in igenom mitt fönster. Jag låg i min säng och drömde mig
bort. Klockan var runt 12 tiden och jag hade sovit ovanligt länge denna
lördag morgon. Plötsligt kommer mamma inspringande på mitt rum. Hon frågade
om jag skulle följa med ner till Gärdet och titta på när min lille-bror
spelade innebandy. En utan hans fem matcher var redan spelade och mamma
hade bara åkt hem för att hämta mig. Snälla Sofia följ med, Viktor är
faktiskt alltid med och tittar på dig när du spelar. Desutom har dom en
väldigt söt domare. Efter en stunds övertalning gick jag med på att följa
med henne. Jag har nog aldrig gjort mig iordning så snabbt innan. Jag satte
mig i bilen helt osminkad och i mina gamla träningsbyxor och en bege tröja.
Håret stog åt alla möjliga håll. Det såg nästan ut som att jag hade kört
runt med en elvisp i det, men som tur var hittade jag en borste i
handsfacket.
Framme på Gärdet:
Jag öppnade dörren in till hallen, jag gick rätt över planen bort till
pappa som förberädde sekritariatet inför nästa match som skulle börja om
bara några minuter.
Pappa frågade om inte jag kunde ta hans plats en stund för att han tyckte
inte att det var så roligt. Eftersom att jag tyckte att det var betydligt
roligare så ställde jag upp.
Båda lagen kom in på planen och det så kom dommaren. Mitt hjärta slog en
volt, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var Jesper. Han som
alla visste vem det var och han som var så fruktansvärt snygg!
Jag kunde inte sluta le. Han tittade på mig och jag kände att jag blev varm
i hela kroppen. Jesper var en sådan kille som man bara inte fick bli kär i.
Han var en sådan kille som alla trodde att dom visste så mycket om men
igentligen visste man ingenting, men han var så snygg! Jag har ingen aning
om vad det blev i den matchen och ska jag vara riktigt ärlig så vet jag
inte äns vilka lag det var som spelade. Efter matchen så kom han fram till
mig och han log så där gulligt med hela ansiktet. Min mungipor var nog uppe
vid öronen vid det här laget. Vi stod faktiskt där en stund och pratade och
sedan frågade han: -Jaa du… nu börjar ju skolan snart igen. Fan att
sommarlovet ska gå så snabbt. Ska du börja gymnasiet i år då? sa han och
flinade lite.
Jag svarade lite tyst: Ja… ja det stämmer och vi börjar ju nu på måndag.
Han frågade vilken skola jag skulle gå på och det visade sig att vi skulle
gå på samma skola.
Måndag morgon:
Jag satt där vid bänken i sal 22. Jag hade gått upp jätte tidigt den
morgonen för att sminka mig och göra mig iordning. Jag måste erkänna att
jag blev riktigt nöjd för en gångskull. Jag hade mina nya slitna LEE jeans
på mig och mitt rosa spetsiga linne. håret var tjusigt uppsatt och jag hade
en korkskruv framhängande i ansiktet. Det första jag kom in i klassrummet
på morgonen känndes det jätte bra. Vi hade ingen sådan riktigt bitch som
slänger ur sig spydiga kommentarer så fort man öppnar mun|nen och inga
direkta ”töntar” om man nu får säga så. Klassen i sig var ganska neutral
och redan efter första dagen hade jag skaffat mig två riktigt bra kompisar.
Felicia och Gunilla. På tisdagen började vi med lektioner som vanligt.
Första lektionen var svenska. Felisia, jag och Gunilla hade satt oss längst
bak i klassrummet och om jag ska vara ärlig så jobbade vi ingenting. Vi
satt där bak och pratade och skrattade. Jag hade aldrig änns kunnat drömma
om att det skulle vara så roligt att gå på gymnasiet.
Timmarna gick och vi fick matrast. Det var då det hände, på det mest
konstiga stället. Jag var på väg bort till toaletterna. När jag gick runt
hörnet så gick jag rätt in i någon.
-Oj förlåt sa jag lite generat och lyfte blicken imot personens ansikte.
Där stod Jonas.
-Ingen fara, svarade han och log. Trevlig som han var började han prata
med mig och han frågade mig hur jag tyckte att det var på gymnasiet och
eftersom han gick sitt sista år där så kunde jag inte ställa samma fråga
tillbaka. Vi hade säkert stått och pratat i 10 min nu och jag hade helt och
hållet glömt bort att jag var kissenödig. Vi spats|erade nu omkring på
skolan och gick in i matsalen. Han och en kompis till honom slog sig ner
vid mina kompisar. Vi satt där och pratade en lång stund. Efter att vi hade
ätit bad han mig följa med honom bort till Kaféterian. Vi gick långsamt
bortåt och eftersom att inte jag visste vart Kaféterian låg följde jag
efter honom. Men vi kom aldrig så långt utan vi hamnade ute i solen på en
kulle bakom skolan. Där satt bara han och jag och pratade. Jag hade en och
enhalv timma kvar på rasten. Jag la mig ner i gräset och tittade upp mot
solen. Där låg jag med en helt främmande men väldigt snygg kille brevid
mig. En kille som jag bara hade hört en massa skvaller om. Saker som jag
inte äns visste var sanna. Tex det där med att han hade misshandlat en
kille och alla tjejer som jag hade hört att han hade sårat. Men ändå
känndes det både tryggt och mysigt att ligga där bredvid honom, men jag
kände att jag ville veta om rykterna var sanna. Ända sättet att få reda på
det var ju faktiskt genom att fråga. Precis när jag skulle öppna munnen och
fråga honom sa han:
– Vill du följa med mig på bio i helgen? Jag kände hur glädjen spred sig i
mig och det riktigt bubblade i hela kroppen.
– Självklart svarade jag och kände hur röd jag blev i ansiktet.
Han lutade sig fram och kysste mig. Fjärilarna dansade i magen på mig och
jag hade aldrig kännt mig sådan innan. Jag var så lycklig!
Ett halvår senare:
Allting var fortfarande lika perfekt som första dagen i skolan. Jag och
Jesper är fortfarande tillsammans och det hade vi varit länge nu.
När jag berättade om allt skvaller jag hade hört om honom började han bara
skratta lite och sa:
– Tror du värkligen att jag skulle göra något sådant. Det kan jag lova dig
att jag inte har gjort!
Och nu i efterhand skämms jag nästan för att jag trodde på allt skvaller.
Jag har också insett att gymasiet värkligen inte är någonting att vara rädd
för. Det är faktiskt ingen större skildnad imot nian. Förutom att man
träffade mycket nya mäniskor. Jag måste faktiskt erkänna att skolan är
rolig!

2. Att byta skola/klass.
Ljuset sipprar in genom parsiennerna och dansar ner för hennes samets
lena hud. Hennes hår ger en svag doft av rosor och hennes ögon är fridfullt
slutna. Jag vet att hon är vaken, man ser att hennes ansikte ler. Jag har
inte berättat för Jennifer än att jag ska flytta ifrån Göteborg och bo med
mamma och hennes nya kille i Stockholm. Långsamt öppnar hon ögonen och ser
upp på mig, hennes leende är bländande och hon viskar:
”Jag älskar dig.”
Jag sluter ögonen och sväljer nu berättar jag det…
Ner för hennes kinder rinner tårarna och jag känner knivarna hugga i mitt
bröst.
Vi satt där nakna med de vita lakanen om oss och jag höll om hennes
skakande kropp länge.
Vi skulle åka samma dag och det var sista skoldagen här för mig.
Hon drog handen genom mitt långa svarta hår innan hon försvann bland vimlet
i skolans korridorer. Jag anade att det var sista gången jag såg henne. Vid
skolbänken satt jag bara och drömde mig bort med klumpen i halsen. Långsamt
tog jag upp min fick kniv och började rista in ”PULVER” i bänken. Det skrev
jag på ställen jag aldrig ville glömma.
Dagen tog slut och jag lämnade alla mina nära och kära. Jag skulle få
fortsätta första terminen på gymnasiet uppe i Stockholm. Bilen körde
utifrån parkeringen och snart var vi i Stockholm. Morgonen smög sig på och
solen lyste in igenom fönstret, men ingen Jennifer.
Mammas nya kille Roy körde mig till min nya skola.
De stora glasdörrarna gled upp framför mig. Ett klassrum steg jag in i och
det blev så tyst att man kunde höra en knappnål falla till golvet.
Där stod jag med mörka trasiga jeans, gymparedojor, nit skärp och nit
armband.
Där satt dem med ljusa skjortor, diesel byxor och bakåt slickande
frisyrer.
De sänkte blicken och låtsades inte se mig.
Läraren presenterade mig. Jag hörde mitt namn mumlas i klassen. ”Jakob…
Jakob… Jakob.”
Tjejernas blickar betraktade mig nyfiket, men av killarna fick jag bara
hatiska blickar.
ny sida
Lektionen fortsatte och det blev rast.
Jag stod och snackade med ett gäng tjejer när en stor kille kom fram och
slog mig med knytnäven över ansiktet.
”Du hör inte hemma här!” Skrek han. Jag blev rasande och efter en stund
hade jag låst fast honom mot golvet.
Dagarna var långa och det blev en vana för mig att försvara mig. Varenda
dag ringde jag ner till Jennifer och det hände att hon grät. Det kändes som
om jag var fast i en ond cirkel.
Allt jag ville var att få se henne igen, jag hade ångest och allt jag ville
ha var henne.
tre oläsliga rader
Men planerna ändrades hastigt en dag, mamma och Roy gjorde slut och vi hade
ingenstans att bo. Vi skulle flytta till Umeå, men det skulle dröja en
vecka ungefär.
De få kompisar jag hade fått skulle jag nu få säga hej då till. Egentligen
kände jag inte för det, dem var ändå bara några falska opålitliga personer
som hade svikit mig, gång på gång.
Jag var ute och gick på morgonen precis innan vi skulle åka.
Jag lutade mig mot ett träd och tände en John Silver cigarett. Slöt
långsamt ögonen och bara lyssnade på fåglarnas kvitter. Tystnaden bröts av
att jag hörde ett hårt slag och trädet skakade till en aning.
Där stod fyra enorma killar med basebolls trän. Innan jag hann reagera
kände jag slagen svida in mot kroppen och jag fick svårt att andas. De
hejdade sig och sprang helt plötsligt iväg och jag stapplade mig tillbaka
hem. Satte mig i bilen och lät den föra mig hela vägen till Umeå. När jag
kom fram ringde jag till Jennifer, hon grät när jag ringde. Hon berättade
att hon skulle åka till Spanien hela sommaren och att vi aldrig mer skulle
kunna ses. Det var en hemsk tystnad i telefonen… Jag hörde hennes
spruckna röst viska:
”Du kommer alltid finnas i mitt hjärta… men det är bäst att vi säger
adjö…”
Jag lät telefonen sjunka… la mig på sängen och såg allt svartna. Den
natten sov jag inte mycket. Det var som ett villovarv av frustration. Mitt
liv var bara ett av tusentals… Nu när allt var borta kände jag hur jag
långsamt tynade bort, det var som enh djup sömn i en tystnande dimma.
Sommarens ljus var grått när det lös in igenom mitt fönster, jag låg och
lyssnade efter regnet. Det var så längesen nu att jag hade glömt bort hur
det kändes att komma hem. Jag kände en ocean av förtvivlan strömma igenom
mig. Jag reste mig upp och drog för gardiner, nu slapp jag se världen.
På min säng låg jag hela sommaren och bara väntade på nästa skoldag.
Musiken som strömmade ur mina högtalare och röken som pyrde från mina John
Silver ciggaretter. Så kom den regniga morgonen jag hade väntat på. Jag
steg ut i regnet och med tunga steg gick jag mot skolan.
Tomheten skar i mig när jag gick igenom korridorerna. In i en ny klass. Jag
undrade ifall jag kanske skulle passa in här istället, jag tänkte på den
underbara solen i Göteborg. Människor skrattade och var glada över att
träffa varandra. Men jag hade ingen att vara glad över att träffa. Tanken
slog mig att jag kanske inte visste hur man pratade längre.
Jag blev förvånad när människor gick förbi och log mot mig, när jag satt
där på en bänk. Det verkade annorlunda här faktiskt. Vissa presenterade
sig, men andra gick förbi och lät mig förbli osynlig.
Jag satt där i mina tankar och märkte knappt att det kom fram en tjej till
mig. Hon presenterade sig glatt. Sarah hette hon och var tydligen från
USA.
Det kändes som en mörk värme la sig över mig när jag lyssnade på hennes
röst. Hon hade tydligen sett mig förut och det kom fram att vi var grannar.
Hon verkade ha en själ.
Senare på dagen gick vi på ett cafè som låg i närheten av skolan.
Chokladkoppen hette det visst. Fler människor från skolan kom och slog sig
ner vid oss.
Jag fick en mystisk känsla av obehag, de verkade så annorlunda. Men det var
inget fel på dem. Dagarna gick och jag famlade fortfarande i mörkret. Men
vid min sida hade jag Sarah och de andra.
Skolan var verkligen kass, som ett dött hav av människor. Här gick
verkligen inte att trivas och mina tankar var fastetsade vid Jennifer. Jag
låg på min säng när Sarah kom in i rummet. Hon såg nerstämd ut när hon såg
på mig. Jag vet inte var det var med mig, men det kändes som ett djup av
mörker inom mig. Rummet var dimmigt av all cigarett
rök och ur mina högtalare hörde man Jocke Berg i kent sjunga låten 747.
Stillsamt slog hon sig ner bredvid mig. Viskade försiktigt:
”Jag ska hjälpa dig, Viktor”
Hon knöt en trasa runt min arm och förde långsamt in sprutan i min arm. Jag
var helt lugn när jag kände ruset av heroin strömma igenom min kropp. Hon
la sig bredvid mig och smekte försiktigt min kalla kropp. Vi fullbordade
det hela vägen ut och det kändes som om jag var död.
Tiden gick och då och då fick jag den så kallade hjälpen. Skolan såg jag
som ett moln, alla människor var likadana där och alla stod de på rad
framför mig.
Min mamma hade tömt huset. Allt var ihop packat och hon tryckte ner mig i
framsätet, utan att säga ett ord. Jag hörde motorn gå igång och vägen flög
framför mig.
Det kändes som år och en morgon vaknade jag upp i en säng. Det första jag
gjorde var att ta min sista sil. Ruset var som en viskning av det okända.
och mitt huvud var tomt. Mamma körde mig någonstans, en skola och
försiktigt förde hon mig in i ett klassrum. Det var bullrigt och hög ljud
nivå.
Jag satt och stirrade ner i bänken i timmar.
Det var säkert fem bänkar i mina ögon.
Det började avta och långsamt började jag tyda någon inristat i bänken. Jag
spärrade upp ögonen och stirrade blint ner på ordet. Det stod ”PULVER”! Jag
gick fort ut ur klassrummet och ut i korridoren där det vimlade av
människor. Tusentals ögon snurrade runt. Ur folkmängden fick jag syn på de
fridfullt tindrande ögonen. Det bländande leendet och ord viskades inuti
mitt huvud:
”Jag älskar dig.”
Jag insåg vart jag var och vem jag igen hade funnit.
Solen lyste starkt rakt in i mina ögon, jag var hemma.

Att byta skola
Det är kallt ute, alla löv på träden har trillat ner men himmeln är ljusblå
och klar. Solen skiner över halva skolgården, på den halvan där det finns
en bänk, på den bänken där Sara sitter. Hon ser hennes klasskamrater leka
en bit bort, hon känner sig ensam, det har hon gjort hela terminen. Det är
första fredagen i november och sista dagen på denna skolan. I helgen
flyttar Sara in i ett radhus i andra endan av stan tillsammans med mamma
Lisbeth, pappa Gunnar och lillebror Emil. Sara ska byta till
Ängslundsskolan och hon är ganska nervös och lite rädd. Att hon är blyg och
har dåligt självförtroende gör det inte lättare. Samtidigt tycker hon det
är väldigt skönt, hennes klassföreståndare är okej, men inte bra, hon har
inte blivit mobbad men har inte fått några kompisar på sin skola. Så även
ifall Sara bytar skola under första terminen på sitt första skolår är hon
förväntans|full, vilket man nog kan förstå.

Rasten är slut och snart även skoldagen. Sara traskar hem efter att
fröken hållit ett litet avskedstal. Hemma frågar mamma som vanligt hur
dagen har varit och Sara talar som vanligt om att den har varit bra. Hon
säger inte hur det egentligen är, hur det känns att alltid vara själv på
rasterna. Att hennes vänner endast existerar i drömmarna.
Det är måndag morgon, hennes mamma öppnar dörren till den nya världen och
går in, Sara går efter. Hon möts av 48 stora stirrande ögon och en hand som
tillhör fröken. Sara får gå och sätta sig i en ledig bänk medan fröken, som
visste hette Inger, presenterar henne.
Första lektionen blir repetition av plus och minus och Sara blir
tilldelad en ny mattebok. Det är snart tio|rast och mamma återvänder hem.
De andra tjejerna i klassen är lite nyfikna och ställer massa frågor. Efter
en stund fick de tydligen nog med information och springer iväg för att
hoppa hage.
De fyra första dagarna på den nya skolan likadana. Sara deltar i lekarna
halv|hjärtat. Hon gillar ingen av de andra tjejerna särskilt mycket och de
verkar inte uppskatta hennes sällskap speciellt mycket heller. Som tur är,
är den nya fröken mycket snäll och duktig på att lära ut. Sara känner redan
av att hon gör framsteg i skrivning och matematik som hon haft mycket
problem med innan.
Det är äntligen fredag och skolan har slutat. Sara är på väg mot utgången
när hon plötsligt faller framlänges. Det är de dumma skosnörena som ställer
till det igen… En tjej från paralellklassen kommer gående, hon stannar
och hjälper Sara att plocka upp böckerna som trillat ur hennes skolväska.
Hon heter Linnea och visste om att Sara var ny på skolan. Linnea har sett
att Sara inte riktigt har hittat en kompis, sånt som de vuxna kan ha svårt
att se. Linnea trivs inte heller i sin klass och går ofta för sig själv.
Hon frågar därför ifall de inte kan leka i helgen. Saras lycka är
obeskrivlig, att någon för en gångs skull frågar henne, ifall hon vill
leka, är fantastiskt!
De två tjejerna från Ängslundsskolan träffas både lördag och söndag, och
de kommer träffas många fler gånger eftersom de trivs väldigt bra bra
tillsammans.
Det börjar bli vår, vi går mot ljusare tider, precis som Sara. Hon har
för|ändrats, hon har kommit ur den dystra tiden, då man bara hittar fel på
sig själv. Hon har hittat något annat… en vän.

Att byta skola
Jag och Evelina hade gått i samma klass ända sedan lekis. I tio år med
andra ord. Vi kände varandra utan och innan. Det var hon och jag mot
världen. Vi hade alltid sagt att vi skulle gå i samma klass på gymnasiet
och ett tag skulle det bli så också.
Men allt förändrades när min familj helt plötsligt bestämde sig för att
flytta från Halmstad till Göteborg.
När jag fick höra detta blev jag både glad och ledsen.
Glad för att komma till en ny stad med nya människor, men ledsen för att
lämna Evelina, min bästa vän.
Men flytten var bestämd och vi skulle flytta om tre månader.
Jag gruvade mig inför hur jag skulle berätta det för Evelina.

Dagen efter jag hade fått veta allt detta, var jag, Evelina och våra andra
vänner på stan. Vi låg vid kyrkan vid torget och tog det allmänt lugnt. Jag
tänkte att nu var det dags.
– Jag måste tala om en sak.
De såg på mig med väntande blickar.
– Jo, det är såhär att jag ska flytta till Göteborg.
– Va? utbrast Evelina.
Jag såg på henne.
– Ja, vi ska flytta dit i november.
– Är du seriös? frågade Patrik.
Jag nickade.
– Men det går inte. Du får inte. Hur ska jag klara mig utan dig Hanna?
frågade Evelina.
Jag kände gråten i halsen.
– Du kommer klara dig bra. Du har ju Patrik, Erik och Andreas, sa jag och
såg på dem.
– Men det är ju du och jag mot världen, sa Evelina.
– Klart att det är, sa jag. Det kommer det alltid att vara.

Veckorna gick. Veckorna blev till månader. Det blev november och flytten
var i full gång.
Dagen innan jag skulle till Göteborg, var vi alla samlade hemma hos Evelina
för att säga hej då.

– Men vi kommer upp till Göteborg varannan helg och så kommer du hem hit,
sa Andreas och gav mig en stor kram.
– Absolut! sa jag och log.
När jag och Evelina skulle säga hej då, blev det väldigt jobbigt.
Vi höll om varandra och grät.
– Jag tycker fortfarande att det är onödigt att du ska flytta nu när du
nästan bara har en termin kvar i nian, sa Evelina snyftande.
Jag kände att jag aldrig ville släppa taget om henne.
Sedan var jag tvungen att gå och vi tog ett sista farväl.
Fy, vad jag mådde dåligt.
Den natten grät jag mig till sömns.
På vägen till Göteborg tänkte jag på allt som jag och Evelina hade gått
igenom tillsammans. Nu var jag tvungen att börja i en ny klass utan henne.
Hur skulle detta gå?

På morgonen när jag skulle till skolan var jag fruktansvärt nervös och
mådde illa.
– Mamma, jag vill inte detta. Jag klarar inte av det. Jag åker hem.
Mamma lugnade mig.
– Vi får prata om hur din dag har varit när du kommer hem.

Vägen till skolan kändes lång. Men helt plötsligt stod jag där utanför
skolan.

Den var stor och det var massa elever som var på väg in.
Jag tog mod till mig och gick in jag med. möjlig radbrytning Jag märkte
hur folk tittade på mig. möjlig radbrytning De visste nog att jag var
ny men mest var det nog för min utmärkande klädstil. möjlig radbrytning
Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå. möjlig radbrytning Jag
blev väldigt förvirrad.

– Ursäkta, vet du var klass 9b är någonstans? frågade en flicka mig.
– Nej, jag är ny så jag vet ingenting, sa jag och log.
– Är du också ny? frågade flickan förvånat.
– Ja. Du också?
– Ja, sa hon och fick ett leende på läpparna.
– Men jag ska också till klass 9b, sa jag efter att ha tittat på mitt
papper.
Min nervositet släppte lite efter att ha fått veta att flickan hette
Sophia, kom från Halmstad och skulle börja i samma klass som jag.
Vi sprang omkring i försök att hitta vår klass.
Efter ett tag lyckades vi.
Vi knackade på dörren och gick in. Där satt en stor klass med nior
knäpptysta och stirrade på oss. Speciellt på mig.

– Jaha, det är ni som är de nya eleverna. Välkomna, sa läraren som hette
Mats. Jag log mot läraren och såg ut över klassen som gav mig spydiga
blickar.
Mitt illamående och nervositeten kom tillbaka. Jag tänkte på det som
Evelina sa innan jag åkte:
”Kom ihåg att ingen ska få trycka ner dig. Var dig själv och bry dig inte
om de andra.”
– Ni kan väl berätta lite om er själva. Du kan börja, sa Mats till mig.
Jag hatade att prata inför folk.
Jag kände att jag blev röd i ansiktet.
Jag tog ett djupt andetag.
– Jag heter Hanna och kommer ifrån Halmstad…, inledde jag med.
– Det hörs på dina R, sa en pojke och skrattade.
Jag valde att ignorera honom.
Efter att Sophia hade presenterat sig satte vi oss vid ett bord.
Det blev äntligen rast och läraren kom och talade med oss.
– Jag hoppas att ni kommer trivas här, sa han med ett leende.
Då fick jag en hemsk hemlängtan och ville bara till Evelina, Patrik, Erik
och Andreas.
På rasten satt jag och Sophia och pratade.
– Vi flyttade hit för att min pappa fick jobb här, berättade hon.
– Min mamma fick jobb här, sa jag och skrattade.
När vi satt och pratade kom ett gäng, både killar och tjejer, fram till
oss.
– Hej! sa en av flickorna och presenterade sig.
– Hej! sa jag.
– Så ni är de nya eleverna, sa en pojke.
– Ja, sa jag och log.
– Kul att det kommer lite nytt alternativt folk hit, sa flickan som hette
Jenny och såg på mig.
Jag och Sophia talade mycket och länge med gänget. De var mycket trevliga.

När jag kom hem var det första jag gjorde att ringa Evelina.

Vi pratade länge.
– Vad för gäng? frågade hon ivrigt.
– De har alternativa stilar allihop och är snälla och trevliga.

Veckorna gick. Vid flera tillfällen hade jag fått hemlängtan och jag kände
mig ganska ensam ibland.
Vid flera tillfällen i skolan hade jag fått spydiga kommenterer och blickar
för min klädstil. Vid de tillfällena kändes det jobbigt. Men mina nya
vänner sa att det var inget att bry sig om.

Nu några månader efter flytten trivs jag i skolan och har nya vänner.
Men jag saknar Halmstad, Patrik, Erik, Andreas och speciellt Evelina
väldigt mycket.
Nu är det bara några månader kvar utav nian och det känns bra.
Det som känns ännu bättre är att jag ska gå gymnasiet i Halmstad med
Evelina. Vår dröm kommer att gå i uppfyllelse ändå. Det går bra för Evelina
utan mig i Halmstad, men hon och killarna saknar mig.
Det är inte samma sak utan mig, säger hon.
Det känns jobbigt utan Evelina här i Göteborg för att jag har fått klara
mig mycket själv, men det har stärkt mitt självförtroende jättemycket.

Jag ska skriva om mina starkaste minnen från skolan.

Först så tänkte jag skriva om hur det var när jag först började skolan, men
sen så kom jag på att det inte alls är mitt starkaste minne från skoltiden.
Om jag ska vara ärlig så minns jag det knappt alls.

Mitt/mina starkaste minnen från skoltiden var när jag först började i
högstadiet. Den här krönikan handlar alltså om när jag började på
Norsborgsskolan. Jag tyckte att det skulle bli jätteroligt att börja i en
helt ny skola. Skolan som jag gick i tyckte jag väldigt illa om. Egentligen
så var det nog inte direkt skolan som det var fel på, utan främst lärarna
och några elever. Jag kände att jag behövde komma bort därifrån, komma till
en ny skola och lära känna nya människor.

I min klass fick man ge önskemål på ett fåtal personer som man ville gå
samma klass som på högstadiet. Jag önskade att komma i samma klass som mina
två nära kompisar Natasja och Louise. De andra kompisarna som man inte
önskade kom i andra klasser. På samma skola iochförsig, men många av dem
tappade man kontakten med så småningom iallafall. Det är väldigt tråkigt
tycker jag.

Innan vi började själva högstadiet på ”riktigt” fick vi besöka skolan och
se de människor som vi nu skulle träffa nästan varje dag i tre år framöver.
Jag och fyra av mina kompisar åkte dit tillsammans. Det var spännande och
jag var lite nervös.

Jag visste redan hur skolan såg ut tidigare, eftersom min förra klass hade
haft hemkunskap där. Det intryck jag fått av skolan var att det var en
ganska bra skola. Den nya skolan var mycket större än den gamla. I den nya
fanns det både uppehållsrum och cafeteria, det var saker som inte fanns på
min förra skola.

Intrycket av de människor jag skulle komma i samma klass som var däremot
mindre bra. Hjälp, tänkte jag. Ska jag gå i samma klass som de här
människorna i tre år framöver? Mitt intryck var att klassen bestod av tre
”bimbosar”, två töntar och resten idioter.
Hur skulle jag stå ut?
Just då kände jag väldigt stor lättnad över att jag hade två av mina bästa
kompisar i samma klass som mig. Annars vet jag inte vad jag skulle ha
gjort.

Den lärare som jag skulle få som mentor hette Tomas. Han verkade vara en
ganska okej lärare. Kanske var han lite argsint och mattetokig (han pratade
nästan bara om matte), men han var ändå bättre än många av de lärare jag
haft på min förra skola.

Jag har aldrig varit särskilt vacker och kvinnlig av mig. Det var
förmodligen därför det inte var någon chock för mig när min mamma berättade
för mig att jag var tvungen att gå i pojkskola.

Jag var 9 år och bodde i utkanten av Liverpool. Efter tre år på flickskola
hade jag förstått att det inte var min grej. Det blev inte precis bättre av
att min bästa och enda vän Linda, omkom i en trafikolycka. Jag blev då
utlämnad till de små sminkflickornas utfrysningar. Dagen då Linda dog, bad
jag. Jag om en förändring. Jag vet inte hur, men jag blev bönhörd. En vecka
senare berättade min mamma att vi skulle flytta. En rik släkting i norra
Skottland hade dött, och vi hade ärvt hennes hus. Första gången jag kom dit
förstod jag att jag kommit rätt. Det var ett mycket litet samhälle, där
alla verkade känna alla och fiskhandlaren sålde nattens fångst på torget.
Huset som vi ärvt var enormt. Jag fick en helt egen våning och ett eget
bibliotek. Om jag gick ut på taket kunde jag se allt som hände. Traktens
enda skola ett pojkinternat låg en och en halv mil bort. Man åkte skolbuss
dit på måndag morgon och kom hem på fredag kväll. Min första investering
när jag kom var att köpa ett par rejäla skor. Det var tydligen ca 300
regndagar här om året.

Första morgonen jag skulle till skolan så var jag faktiskt inte ett dugg
nervös. Jag hade intalatt mig själv att tuffa till mig. Jag klampade på
skolbussen i mina grova skor så att det märktes. ”A girl, a girl” viskades
det runt om i bussen. Men jag brydde mig inte om det, utan gick längst bak
i bussen och satte mitt emellan två killar som såg jämnåriga ut. Jag vände
mig till en utav dem och frågade vad han hette. Han tittade på mig som om
jag vore ett ufo, och fick till sist ur sig på mycket inhemsk skotska
”m.mi.m Michael” Vi pratade lite kort om vädret men sedan blev det tyst.

Efter den första lektionen som hade gått relativt bra hade vi håltimme. Jag
slog mig ned brevid några killar vid en bänk. En av pojkarna drog ett skämt
om hur dumma engelsmän är, och jag brast ut i totalskratt. Medens var det
som en mental spärr mellan oss brustit, det hade accepterat mig.
Efter en månad på skolan var det som om jag gått där hela mitt liv. Jag
kunde nästan prata om allt med dem. Jag var långt bort från flickskolan där
man var tvungen att raka benen tills man blödde för att kunna ha på sig
skoluniformen. Nu kunde jag ha vilka kläder jag ville. En helg tog killarna
med mig på en fotbollsmatch, där traktens elitlag spelade. På rasterna
spelade vi cricket och jag blev så duktig att jag fick vara med i skolans
eget lag. På mitt sjunde år på skolan fick jag min första pojkvän. Han var
ett år äldre än jag och visste lika lite om tjejer som jag visste om
killar. Det blev inget vidare långt förhållande, men jag tror ändå han var
nyttig för mig. Jag fick en försmak på vuxenlivet när han tog min oskuld.

Jag tror att min speciella skolgång har gjort både positiva och negativa
intryck på mig idag. Men samtidigt tror jag det bästa är att gå i en normal
klass, och inte en som är domi|nerad av det ena könet.
Idag är jag gift och har 2 barn. När min första dotter ska börja skolan om
ett år så ska jag se till att hon kommer till en vanlig skola.