Att byta skola/Att byta klass
Ulrika går där med tunga steg över skolgården och tittar ner i baken. Hon
hör skolklockan ringa in, så hon tar lite raskare steg. Hon sliter upp
dörren till skolan, det var alldeles tomt i korridoren. Alla har gått in i
klassrummet. Hon öppnar försiktigt dörren där det står 5B och går och
sätter sig vid sin bänk utan att säga något. Fröken står där framme vid
svartatav|lan och skriver om vad som kommer att hända den här veckan.
Dom skulle gå på teater, bada och på gymnastiken skulle dom lära sig att
dansa. Då utbrast Ulrika ett tjut och tårarna bara sprutade rakt ut. Alla
stirrade på henne, och Håkan klassens tönt satt och skrattade. Fröken gick
fram till Ulrika och la hennes arm runt Ulrikas axlar och tröstade henne.
Medans hon höll om henne så sa hon åt resten av klassen att gå ut och ta
rast i tio minuter. När Ulrika lugnat ner sig berättade hon varför det var
så jobbigt. Fröken tittade sorgset på Ulrika och sa
– Det kommer bli så tomt utan dig.
Ulrika tittade ner i bänken, där hade Klasse kluddat dit ”Ulle ? Ricke”.
Hon la handen över texten och tänkte. Kommer jag aldrig få se Rickard igen?
och så tittade hon på hans bänk som stod snett framför.
Hon gick ut till toaletten och tvättade bort hennes tårar som hade runnit
längs hennes beniga kinder.
När hon kom in igen hade alla satt sig på sina platser, hon gick till sin
bänk och alla tittade på henne med sorgsna blickar.
Fröken sa med låg och försiktig röst
– Jag har berättat.
Ulrika svarade inte utan hon tittade bara ner i bänken och snyfftade lite.
Efter skolan gick hon långsamt över skolgården, bakom henne hör hon någon
springa och stegen kommer bara närmre och närmre, hon tittade snabbt bakåt
det var Maria. Maria var Ulrikas bästa kompis och dom brukade jämt vara med
varandra. På vägen hem gick dom tätt intill varandra och Maria frågade
massor av frågor.
– Och vad händer med våran hemliga klubb då, frågade Maria ängsligt.
Hemliga klubben, tänkte Ulrika. Jag får väll skicka brev, och så kan någon
annan få ta över min plats. Nu delade sig vägen och det var daggs att
skiljas.
– Jag lovar att skicka brev, sa Ulrika.
Maria svarade inte, hon tittade ner i backen och hennes ögon var fyllda av
tårar. Nu gick Ulrika sin väg och utanför huset stod en stor vit lastbil
som det stod ”FlyttNisse” på.
Sak efter sak och låda efter låda kastades in i lastbilen. Och så snart var
det daggs att åka.
Mamma Cia stod och tröstade lillebror Jonatan som jämt grät.
Och pappa Johan gick igenom hela huset så att inget var kvarglömmt. Och nu
var allt klart, allting var med så nu var det bara att åka.
Solen sken och svetten rann ner för pappa Johans panna.
Efter tre timmar var dom framme vid vårat nya hus och hem
Ett stort gult hus med en stor trädgård fylld av äppelträn och blommor i
alla olika färger. Nu var det bara att packa ut allt som vi hade packat in
i lastbilen.
Redan nästa dag skulle Ulrika gå till sin nya skola och sin nya klass.
Lilla Jonatan hade somnat och nu var det dags för Ulrika att sova. Hon låg
länge i sin säng och funderade över morgondagen, hur ska den bli? Hur är
klassen? Snälla eller elaka?
Nästa dag gick hon upp lite sent och fick därför skynda sig lite till
skolan. Mamma följde med men pappa var hemma och målade och snickrade och
tog hand om Jonatan. Så stod hon där med sin mamma bredvid sig och framför
sig stod det med stora färggranna bokstäver: 5A.
Dom knackade på dörren och en söt blond tjej med lockigt hår och glasögon
öppnade och sa:
– Hon har kommit!
Ulrika gick försiktigt in i klassrummet och tittade sig omkring.
Alla tittade på henne, hon klev fram och såg en tom stol i mittenraden. Hon
gick dit och satte sig. Och så började fröken prata och hälsade henne
välkommen. Hennes mun gick i 110 så det var lite svårt att höra vad hon sa.
Plötsligt utbrast klassen ett skratt, Ulrika tänkte är det mig dom skrattar
åt? men det var det inte för när hon vänder sig om och tittar ut genom
fönstret så står mamma och hoppar hopprep mer 4:orna.
Åh nej tänkte Ulrika, nu har hon skämmt ut mig för hela skolan.
Ulrika skrattade inte men det gjorde alla andra. Ulrika gick ut från
klassrummet och smällde igen dörren.
När hon gick ut på skolgården tittade Ulrika ilsket mot mamma sen gick hon
snabbt hem. Mamma kom efter men han inte ikapp förns dom kom hem. Då sprang
Ulrika in på toaletten och grät. Jag vill inte gå tillbaka till den där
skolan, jag hatar den skrek hon. Pappa hade fått reda på vad mamma hade
gjort och försökte nu få ut Ulrika från toaletten. Men hon satt där inne
länge, länge. Nu började Cia och Johan att bli oroliga, tänk om hon inte är
där.
– Ulrika! ropar mamma.
Men hon får inget svar tillbaka. Johan gick in i köket och hämtade en
kökskniv och försökte att låsa upp dörren med den. Efter lite-piller fick
dom upp låset. Dom öppnade dörren, men ingen Ulrika där. Mamma Cia stod i
dörren och såg ut som hon skulle svimma medans pappa Johan utbrast ett
vrål.
– Vart har ungen tagit vägen?
Han gick ut och smällde igen dörren. In i garaget som var fyllt med bråte
och kartonger, sen kom han ut med en cykel. Mamma Cia stod och rev upp
kartong efter kartong tills hon hittade telefonboken, och började ringa.
Sida efter sida men ingen hade sett eller hört något om Ulrika. Det var nu
mörkt och pappa kom hem, men han hade ingen Ulrika med sig. Det var så sent
att dom var tvungen att gå och lägga sig.
Nästa dag vaknade mamma av att någon spolade inne på toaletten. Hon tittade
bredvid sig och där låg Johan och snarkade. Cia gick upp och ställde sig
utanför dörren. Ut genom dörren kom Ulle.
– Vart har du varit? Vi har varit så oroliga! säger mamma.
– Uppe på mitt rum och sovit så klart, fnös Ulle. Mamma stirrade på henne
när hon gick upp för trappan. Sen gick hon in till Johan, och berättade,
att hon måste ha varit hemma hela tiden. Hon hade lurat oss och låst dörren
efter sig och smygit upp på sitt rum igen.
Slutbetyg: VG
Att byta klass
Livet lekte, jag hade det så bra som en nioårig pojke kunde ha det.
Jag hade massor utav kompisar och jag älskade min familj. Min föreldrar
älskade varandra och hela familjen bode under samma tak.
Jag fick ofta beröm från lärarna, för att jag var så tyst och lugn på
skoltid. Efter skolan så älskade jag att leka burken och bollstå och allt
va det heter (?)
Jag var en utav dom snabbaste så det gick ofta bra för mig. Men Daniel, han
var den kortaste, minsta och yngsta bland oss som brukade leka. Så det var
också han som man skyllde på om något blev tokigt. Ibland så hände det
också att han gick hem grinande för att allt var orättvist. Men nästa dag
var han med igen och sa ofta att han ville ha revanch. Och så höll det på,
dag ut och dag in.
En morgon när jag gick ner för trappan mot köket så hörde jag att mor och
far satt och pratade om olika orter i Falun. Jag förstod inte vad allt
handlade om så jag gick ner som vanligt och tog tag i kylskåpshandtaget och
öppnade kylskåpet. På kylskåpsdörren satt det massor av bilder på hus. Jag
brydde mig inte så mycket utan tog ut osten och smöret och bredde mig en
macka till frukost.
När jag ätit min frukost och klätt på mig ett par lagomt fina och nästan
rena kläder så tog jag på mig mina skor och lunkade iväg mot skolan.
Det var en fin sommardag och inte alls för långt kvar till det oändliga
sommarlovet. Jag gick där på cykelvägen med min röda ryggsäck och solen i
ögonen. När jag kom fram till skolan och öppnade den stora tunga dörren
möttes jag av en stank! Det visade sig att det var Ola, eller prutt-Ola som
han kallades hade fått diaré och inte hunnit fram till toaletten i tid. Så
jag sprang till mina krokar där jag hängde av mig mina ytterplagg. Jag
sprang sedan in till klassrummet där det luktade betydigt bättre.
Vi hade inte börjat så det var rätt stimmigt i klassrummet. Alla snackade
om Ola och försökte härma han så gott dom kunde. Tills läraren kom in, då
sprang alla till bänkarna och satt knäpptysta. Läraren ställde sig vid
tavlan och berättade att vi skulle börja dagen med matte. Alla suckade och
öppnade bänkarna och tog fram sina böker och började räkna.
Skoldagen gick vidare som vanligt. När skoldagen var slut så hade det
börjat regna ute. Jag drog luvan som satt på jackan över huvet för att
slippa det kalla regnet i ansiktet.
Jonas och Lars som var mina bästa kompisar földe med mig hem den dagen.
Både Jonas och jag hatade regnet, men det gjorde inte Lars. Han hoppade i
varje vatten pöl han såg och räkte ut lungan och räknade högt hur många
vattendroppar som träffade hans lunga.
När vi äntligen kom fram till mitt hus och klev in så kom morsan
springandes mot oss och hindrade oss från att lägga våra blöta ytterkläder
på golvet. Hon gav oss en varsin galge och lärde oss hur man hängde upp en
jacka på en galje. Hon sa att vi skulle hänga dom över elementet, vilket vi
också gjorde (!)
När vi gjort det så sa morsan att hon ville prata med mig i köket. Jag sa
åt Jonas och Lars at som skulle gå upp på mitt rum och spela tv-spel medans
dom väntade. Jag satt mig vid köksbordet med morsan. Hon berättade sakta
och nervöst att hon och pappa hade tittat på olika hus som var till salu.
Jag tänkte inte så långt att dom ville flytta utan kanske bara att dom hade
fått ett nytt intresse för hus. Men desto längre vi kom i samtalet så
började hon snacka om att dom var trötta på det här huset och att dom ville
starta om på nytt. Jag förstod nu att vi skulle flytta.
Dagarna gick och tillslut så kom den dagen då vi skulle flytta. Min sista
dag i den skolan blev inte så jobbig. Vi käkade glass och lekte lekar mest
hela dagen. Alla tog farväl och önskade mig lycka till. Jag tog det här
inte så hårt. Jag tänkte att det här är väl inte sista gången jag träffar
er! Jag kommer och hälsar på så ofta jag kan.
Och det gjorde jag.
Varje helg och lovdag så var jag där och hälsade på. Jag trodde aldrig jag
skulle få nya kompisar.
Men det fick jag så klart.
Och besöken hos Jonas och Lars blev att mer sällan.
Och nu sitter jag här, skriver ett nationellt prov i svenska går i årskurs
nio. Jag har nu bott här i sex år och har nästan ingen kontakt alls med
mina gammla kompisar, bara genom internet förståss. Jag drömmer ibland
drömmar om att jag flyttar tillbaka fast jag igentligen inte vill det. Och
snart så ska man flytta igen, så jag slipper dom här förbaskade
föräldrarna!
Att byta skola/Att byta klass
Efter 5 års konstant mobbing från 5:an till 9:an skulle jag äntligen få
komma bort från helvetet. Pappa hade äntligen fått ett nytt jobb på en
annan ort, efter att ha varit arbetslös i 1 år. Vi hade haft en jobbig tid
pappa och jag. Först var det mamma som gick bort i cancer förra året. Sedan
var det pappa som förvandlades till en zombie. Han ville varken äta eller
sova, han satt bara och stirrade in i en vägg. Det var jag som fick fixa
städningen och matlagningen och det var jag som fick stoppa om pappa på
kvällarna, för att han i överhuvud taget skulle komma i säng. Genom att
alltid ha något att göra så förträngde jag mina egna problem, jag trodde
väl att dom tillslut skulle försvinna. För att dom skulle väl tillslut
tröttna på att hacka på mig. Jag ville heller inte belasta pappa med mina
problem och känslor nu när han hade ryckt upp sig och blivit bättre. Jag
ville inte att han skulle falla tillbaka till det stadiet han var för ett
år sedan. Så jag hoppades på att allt skulle bli bra.
Jag skulle komma till en ny klass med nya människor med nya personligheter.
Ingen som kände mig och ingen som visste vem jag var. Klassen som jag
skulle börja i var en liten klass på 22 elever. Jag längtade så mycket till
den nya skolan med dom nya människorna. Efter dom 5 åren som var fyllda av
mobbing hade jag inget som hellst självförtroende kvar. Jag tänkte att jag
skulle börja om på nytt och försöka vara mig själv. Vara den Ida som jag
visste fanns där inom mig. Dagen kom när jag för första gången skulle
besöka den nya klassen. Jag var spänd och nervös. Jag knackade på
klassrumsdörren och gick in. Allas uppmärksamhet riktades mot mig, dom
synade mig från topp till tå. Jag kände mig ganska illamående medans jag
stod där. Efter en stund presenterade läraren mig och alla log och kom fram
och hälsade sedan fick jag berätta lite om mig själv. Medans jag stod där
kommer jag ihåg att jag tänkte på alla dom dagar som jag hade mått dåligt
av när jag skulle gå till skolan, det kändes som om dom skulle vara över
nu. Alla nya ansikten såg snälla och vänliga ut. Efter en månad så kändes
det som att jag hade känt personerna i klassen i hela mitt liv. Jag hade
fått tillbaka en liten del av det självförtroendet jag en gång hade. Ida
hade kommit tillbaka för att stanna för att växa inom mig, till en ny
vacker och stark kvinna. Om jag jämför mina två liv, för det är så jag
kallar det. Så brukar jag tänka tillbaka och undra varför jag aldrig sa
sluta eller varför jag höll all min smärta inom mig. Varför ingen aldrig
vågade ställa upp för mig när det var som värst. Idag med det
självförtroendet och självkänslan jag har fått tillbaka kan jag fundera så.
Jag kan inte förstå att en ny miljö med nya människor kan förändra så
mycket i ens liv. Att vi människor har både gåvan och viljan att sänka en
människa och vara grym, medans vi också kan ta dom upp till molnen och få
dom att känna sig uppskattade och älskade. Det gäller bara att utnyttja sin
gåva rätt.
SLUT
MINA SKOLÅR
Jag är nu inne på min sista termin nånsin i grundskolan. Skolgången har
blandats med både bra och dåliga stunder. Med blandade känslor har jag här
tänkt berätta om mina skolår och jag tänker börja med det vi kallar
förskola.
Jag gick på Vällingby förskola i just Vällingby. Förskolan låg ungefär en
kilometer från där jag bodde. Den kilometern gjorde mig mycket gott varje
morgon, den gjorde så att jag verkligen vaknade. Vi hade många lärare på
förskolan men det var en jag fastnade för, Sabina Hamberg. Hon var alltid
lika glad och trevlig och jag kände mig verkligen trygg hos henne. På
förskolan hade vi en verkstad som jag var stormförtjust i. Där fick alla
familjer lämna in apparater som var trasiga på något sätt. Det fanns allt
mellan telefoner till gamla TV-apparater. I den verkstaden tillbringade jag
många timmar tillsammans med kompisarna. Men förskolan hade även sina
dåliga sidor. Avslappningen var nånting jag var så oerhört irriterad på.
Eller kanske inte just på själva avslappningen utan det var musiken vi
lyssnade på. En av lärarna spelade sin favoritlåt om och om igen.
Låten var Stand by me som jag faktiskt på senare dar börjat gilla.
Förskolan låg precis bredvid den ”vanliga” skolan och vi brukade ofta se på
när skolbarnen spelade fotboll. Hade man riktigt tur så kunde man få vara
med och spela. Jag har alltid haft mycket kompisar och det var på förskolan
jag skaffade de flesta.
Jag kommer mycket väl ihåg första dagen i skolan. Jag gick dit med mamma
och var så nervös att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag var
bland de första när jag klev in i klassrummet. Bänkarna stog som ett U i
det stora rummet. Så småningom hade alla elever droppat in och läraren
började prata. Jag kommer ihåg att jag inte lyssnade så mycket på vad hon
sa utan tittade mest ut över min nya klass. Min lärare hette i alla fall
Katarina och var från Kristianstad så hon hade lite annorlunda dialekt som
roade oss elever i början. Jag har nästan bara positiva minnen ifrån ettan
men det finns ett lite tråkigare. Vi hade varit ute i skogen med klassen
och någon hade klivit i ett jordgeting bo och självklart skulle jag bli
stucken. Jag fick två stick på nacken och ett på örat. Inte nog med det. Vi
hade klassfoto den dagen och mitt öra var det som syntes bäst på hela
fotot. Det var alldeles rött och svullet. Men som sagt var är de flesta
minnena bara positiva och jag verklige älskade skolan det första året.
Från tvåan har jag nästan inga minnen alls. Skolan var fortfarande lika
rolig om inte roligare. I tvåan började vi med elevens val där man bland
annat kunde välja musik och bollsport. Jag valde bollsport eftersom jag
alltid har älskat alla sorters sporter.
I trean var jag väldigt stolt över att vara äldst på lågstadiet. Det här
var första året vi fick läxor och jag kommer verkligen ihåg hur flitigt jag
satt framför köksbordet och pluggade. Läxorna var det enda som kunde slita
mig från TV:n. Vi var ofta och badade med vår klass och det var ett stort
problem för mig. Jag kunde inte simma. Som tur var fick jag gå i simskola
varje fredag i en hel termin. Tack vare simskolan är jag nu som en fisk i
vattnet och i slutet av terminen fick jag ett diplom för att jag hade lärt
mig simma.
Fyran skulle visa sig bli det jobbigaste året hittills i skolan. Det kändes
som att allt gick emot mig. Det kändes som att vi gjorde för mycket av
allting, att allting kom i överflöd. Jag var väldigt trött på läraren och
han på mig och hela klassen skulle jag tro. Därför skulle lärarbytet i
femman komma lägligt.
Lärarbytet ja. Ja, visst kom det passande. Det var som att en ny gnista
tändes. Vår nye lärare hette Mark och var en genomgod människa.
Mark var en orangehårig smålänning vars största intresse var fågelskådning.
Därför spenderade klassen många timmar i naturen det året och vi lärde oss
en hel del. Mark och jag gick verkligen bra ihop. Precis som jag var han
väldigt sportintresserad. I femman sökte jag in till hockeyklass på
Hökmålaskolan och jag kom in. Jag var så glad. Det kändes som att jag hade
vunnit en miljon. Den glädjen levde jag på resten av terminen. Så här i
efterhand så måste jag säga att femman helt klart var det roligaste året på
Vällingby skola.
Jag var väldigt nervös och förväntansfull dagen då jag skulle börja på
Hökmålaskolan. Det var så mycket som var nytt. Att gå i en skola i stan,
att börja i en ny klass och framförallt den stora skolan. Visst hade jag
träffat klassen en gång tidigare och jag kände de flesta killarna i klassen
men jag kom inte ihåg hur en enda kotte av de andra såg ut.
Dagen började inte så bra. Jag visste inte alls var vi skulle träffas och
när jag väl hade fått reda på det så var jag tio minuter sen. Men jag var
inte ensam om att vara sen. Det var fler än jag som hade irrat runt i den
enorma skolan utan att hitta rätt. En annan sak som var nytt för mig var
att vi hade två mentorer i vår klass. Herta och Jörgen. Killarna hade
Jörgen och tjejerna Herta. Jörgen drabbades av för högt blodtryck och fick
tids nog sluta.
Efter ett år med den nya klassen så kände jag mig verkligen som hemma. Det
var en underbar klass och det är den även idag. Det här med att man delar
samma intresse tror jag har gjort mycket gott i klassen.
Till sjuan fick vi tre nya tjejer i klassen varav en som jag tidigare hade
gått i samma klass som. Tjejerna spelar inte hockey utan de dansar. Klassen
fick även en ny mentor, Anne-Li. Men jag fick Herta som jag trivdes bra
med.
Åttan såg jag verkligen fram emot. Inte minst för att vi för första gången
skulle få betyg. Återigen fick vi en ny mentor. Denna gång var det Hertas
tur att ställa sig åt sidan för Barbro, som vi tidigare hade haft i Svenska
men nu även i Engelska. Klassen fick även sitt första avhopp i åttan. Det
var en bra kompis till mig och det kändes tråkigt att han skulle sluta.
Betygen som jag senare fick var hyfsade men jag var inte riktigt nöjd.
Nian har varit riktigt rolig. Det känns som att alla i klassen har tagit
ett steg närmare varann. I år har vi haft mycket kul, både i och utanför
skolan. Årets betyg var jag inte alls nöjd med så nu blir det hårt slit
sista biten in i mål.
Om jag skulle rangordna alla skolår så skulle årskurs fem hamna högst upp
men tillsammans så har årskurs sex och uppåt varit snäppet roligare. Jag
har här berättat om mina skolår i grundskolan. men jag har många år kvar i
skolan. För självklart vill jag både läsa vidare på gymnasiet och på
universitetet för att bli så lärd som möjligt.
Jag har haft mycket tur under min skoltid med bra lärare, bra skolor och
framförallt mycket bra klasskamrater och det är jag mycket tacksam över.
Att byta skola
Jag var sju år och min tid i skolan hade just börjat. Men så en morgon fick
vi ett samtal från sjukhuset i Kirkkonummi (södra Finland). Dom tala|de om
att min morfar som hade varit sjuk i ett halvår, hade dött.
Det kom inte som en chock, men det var inga glada nyheter. När begravningen
var slut och alla åkte hem, visste jag att något drastiskt skulle hända
mig. Även om ingen sagt det till mig, så var det bara jag som skulle kunna
stanna kvar hos mormor under en längre tid. Precis som väntat kom frågan
och jag accepterade det.
Det svåra för mig den här tiden var inte platsen utan språket. Min finska
fanns inte. Jag förstod vissa meningar men det var inget jag kunde leva på
eftersom ingen i byn kun|de svenska.
Så kom dagen då jag skulle börja i min nya finska klass. Ångesten och oron
och rädslan var enorm.
Nu stod jag där med mina svenska läroböcker i handen och magen full med
fjärilar.
Jag förstod inte ett ord de sa, men på något vis så gick det bra ändå.
Det har väl med åldern att göra. För det spelade ingen roll om jag inte
förstod deras språk. För vi pratade med varandra ändå. Mina egna studier
gick på kryckor, men min finska för|ändrades dramatiskt.
Tillskillnad från den svenska skolan så hade vi varje fredag en präst som
kom och läste salmer i gympasalen och i matsalen läste vi bordsbön före vi
åt.
Min tid i skolan gick fort fram och mina vänner blev många.
Om jag ser tillbaka på tiden som första klasare i den lilla klassen på
femton elever så är jag övertygad om att om det inte var för dom så skulle
jag aldrig ha lärt mig finska på ett sådant bra sett.
Men även om det var en prövande tid för mig, så var det ändå en hårdare tid
för min mormor. Fast jag inte insåg det så hjälpte vi vara|ndra väldigt
mycket.
Jag kommer inte riktigt ihåg när det var, men vi
satt och drack en kopp te till kvälls mackan, och jag frågade om tiden vi
hade tillsammans den våren.
– Tiden var svår. Men när jag såg dig kämpa för att komma vidare trots
språkbarriären och allt det okända, så fick du med mig i rycket. Jag insåg
att jag inte kunde sitta stilla och sörja i all tid. Du fick mig på benen
igen, sa hon med ett tacksamt leende.
Men jag måste säga att jag skulle göra om allt detta för min mormor hundra
gånger om om det skulle behövas.
LÄRA FÖR LIVET!
Jag heter Emma, är femton år och bor i Sala. När jag bestämde mig för att
skriva den här artikeln, satte jag mig ner och funderade, som jag aldrig
gjort förut. Det var nästan så väggarna knakade.
Det var dags, dags för mig att värkligen tänka efter. Vad har mina skolår
gett mig? Vad har lärt mig? Finns det något att ta med sig ut i vuxenlivet?
Något som slog mig var människor i allmännhet. Det jag har lärt mig är en
av dom viktigaste saker att kunna. Alla är olika, på sina sätt. Man kommer
inte överrens med alla, som man kanske skulle vilja. Som mina kompisar
brukar säga till mig. ”Det är bara att gilla läget”
Detta är något som jag har tyckt varit så otroligt svårt. Att alla inte
förstår mig och min personlighet.
Men när jag tittade mig omkring är det inte bara jag själv som har det
problemet, med en del människor. Det är inget fel att tycka att det
obehaglit att uppleva, att det finns elever eller lärare som avskyr dig.
Liksom att jag inte tycker om att umgås med vissa människor.
Det är faktist det de handlar om att kunna ampassa sig efter olika sorters
människor. Tro det eller ej! Det gör jag väldigt mycket när jag träffar
mina kompisar. tillexempel.
Men något som jag tyckt varit skolans pluspoäng är att det blir en sådan
bra samanhålning emellan elever och lärare. Samt att man får göra så
otroligt mycket nyttiga och glädjande akteviteter.
Att vara på prao, som man gör i åttan och nian, Är en av dom bästa
erfarenheter, som jag har varit med om. Att få komma ut i vuxenlivet, att
få besöka en arbetsplats och jobba. Jag fick lära mig hur det gick till,
hur det fungerar i värkligheten. Det är en skrämmande värld men nyttig.
Så, är skolan en bra ”grej” att spendera sin tid med då? Ja! Enligt mig
tycker jag att mina skolår har varit fantastiska. Jag har utväcklats så
otroligt mycket dom senaste åren, och det bara till min fördel. Det är
självklart att jag kan tycka att det är svårt ibland, och klaga en massa.
Men jag vet innerst inne att jag älskar det. Att få lära sig är det bästa
och mest gladaste känsla som jag vet.
även om jag kan ha svårt att erkänna detta för någon lärare. liksom mig
själv.
Att byta skola och klass
Jag måste ha en kniv det här kuvertet sitter som sten. Nervositeten kryper
som myror genom hela kroppen.
Kom jag in, det är frågan som cirkulerar i mitt huvud, medans jag letar
efter en kniv. Ja, jag hittade en kniv. Det går lite trögt att öppna
brevet, men tillslut går det upp. Jag vågar knappt ta ut papperet inut i.
Sakta, sakta drar jag fram det. Jag läser:
”Vi är glada att kunna välkomna dig till Örnebergsskolans inriktning
Fotboll”
Jag hoppar upp och ner av glädje. Jag ska få byta skola få börja i en ny
klass. Jag vet att Susanna, Åsa och Hanna också har sökt, undrar om de kom
in? Hannas nummer är det första som poppar upp i huvudet. Jag slår 4062624
en upptaget ton når min trumhinna. Typiskt, jag ringer Åsa istället. Efter
tre signaler svarar hon. Jag frågar direkt om hon kommit in men svaret var
NEJ! Åsa berättar att vaken hon, Hanna eller Susanna kom in. Hjälp, jag
kommer komma dit helt ensam. Tänk om jag blir den enda utan några vänner,
tänk om jag aldrig kommer få några vänner.
Mamma blir jätte glad för min skull, men jag tror hon är mest lättad.
Lättad att jag slipper gå på den ökända Hedtorpsskolan.
Dagar, veckor, tråkiga matte lektioner och ett helt sommarlov passerar utan
någon tanke på den nya klassen. Men dagen innanskolstarten slår det mig,
JAG SKA BYTA SKOLA OCH KLASS. En stor klump lägger sig i min mage. Med ens
kollar jag upp vilken buss och vilken tid jag skall ta bussen.
Mamma säger att det inte finns någon grund för min oro. Hon säger att jag
är en ”kanontjej”, och att det kan ingen missa.
Jag vaknar och tittar på klockan, ser att den inte passerat 06.00 än. Jag
som ställde klockan på 07.00. Men nu kan jag ju lika gärna gå upp. Jag
sätter på mig de nya Levis jeansen och den nya tröjan från Åhlens. Väl ute
i köket blir mamma förvånad när hon ser mig uppe, hon frågar varför jag
redan är vaken. Jag svarar att jag inte kunde sova, jag är så orolig och
rädd.
Jag får inte ner en ända bit utav smörgåsen, så jag slänger den i soptunnan
men dricker upp min äppeljuice.
När jag gjort mig iordning, tittar jag på klockan, ser att det är 10min
kvar tills min buss går. Nej, jag orkar inte vänta. Jag sätter på mig
jackan och slinker i mina ”NIKE-dojor” och traskar iväg. Jag blir tvungen
att vänta en stund men jag har ju mig själv att skylla.
Buss resan känns oändligt lång idag, men nu är det bara 3 hållplatser kvar.
När jag stiger av på hållplatsen Örnebergsskolan kommer den där klumpen i
magen tillbaka och oron stiger.
När jag öppnar stora entrédörren slår den ingrodda rengöringsmedelslukten
mot mig, och jag ryggar tillbaka en smula. Gud, vilken stor skola! Men
Örnebergsskolan har ju 967 st elever. Det myllrar av människor som jag inte
känner. Man behöver nästan karta och kompass för att hitta rätt klassrum,
men jag frågar mig fram.
Efter två intrång i fel klassrum hittar jag äntligen rätt. Jag sätter mig
på en ledig stol och läser det som är skrivet på svarta tavlan:
”VÄLKOMMEN 7E”
Efter ca 2 minuter kommer en ung tjej med rött hår uppsatt i en hästsvans
in, gräver lite i sina papper och börjar säga:
”-Hej, jag heter Michelle och jag ska vara eran klassföreståndare”.
Jag blev lite smått överraskad att hon var så ung, hon kan inte vara mer än
26 år. Michelle börjar med att läsa upp klasslistan. Filip, Tomas, Susanna,
Helena, Yussuf, Juri, Albin, Kåre, Sanna, Annie, Hedda, Jun (kille),
Emma… Efter Emma så fastnade min blick på Hedda och jag hörde inga fler
namn. Hedda var i min längd alltså 155 cm, hade axellångt mörk brunt hår
och otroligt nog blåa ögon. Hon såg ut att känna på samma sätt som jag,
orolig och rädd. Michelle sa att vi skulle prata med den man satt bredvid,
och sedan berätta om den individen för klassen.
Umit hette killen som jag satt bredvid. Han berättade att han bodde i en
lägenhet här i Örneberg med sin familj. Umit har 2 syskon. Han har en
lillebror som heter Nuri och en storasyster vid namn Ariel. Han började
spela fotboll redan vid tre års ålder och har gjort det sen dess. Jay-Z är
Umits favoritartist och han lyssnar på honom varje dag.
Efter att jag Umit pratat så var det Juri och Heddas tur. Jag lyssnade
extra noga när Juri berättade om Hedda.
Det visade sig att hon bara bor ett kvarter från mitt hus och att hon var
nyinflyttad.
När alla berättat fick vi en rundtur i skolan av elever som redan gick där.
Den var gigantisk jag är ju van vid vår lilla lågstadieskola. Klottret
hoppade sig på väggarna och det låg snus överallt, så man vill ju inte på
stå att den var så fräsch. Vår rundtur slutade i matsalen som var en
nybyggd fristående byggnad som visade sig vara otroligt fin. Vi skulle
avsluta vår första dag med att äta. Dagen till ära bjöds det på
korvstroganoff m. ris min favorit rätt. Jag såg att Hedda satt själv vid
ett runt trä bord med gröna stolar, så jag slog mig ner.
Hedda och jag satt säkert en timma och bara ”snackade”. Det visade sig att
även hon kommit hit ensam och att hennes klump i magen hade varit minst
lika stor. Denna dag var en början på en livslång vänskap och 3
”skit”roliga år med en ny och härlig klass. Och jag hatar att erkänna det,
men mamma hade rätt det fanns ingen grund för min oro.
Intro:
Hejsan!
Jag heter Rani Kazimi och jag har här skrivit om mina skolår och lite annat
smått och gott.
Hoppas ni finner det jag skrivit som intressant
NP i Svenska, delprov C. Ämne: Mina skolår
Skolan. hur mycket har egentligen skolan påverkat mig? Hur mycket har jag
lärt mig?
Jag har lärt mig enormt mycket under mina skolår, och jag har inte ens gått
hälften av mina studieår än. Det är svårt för mig att säga precis hur
mycket, eller på vilket sätt skolan har påverkat mig. Som person har jag
självklart blivit mycket smartare och jag ser på vissa saker från ett annat
perspektiv. Skolan får en tänka logiskt, och det behöver man göra för att
leva ett bra liv. Nu ska jag berätta hur mina skolår varit hittils, och jag
börjar med det första skolåret:
Mitt första skolår har varit ett av mina mest lärorika år.
Det mesta man lärde sig hade man inte ens tänkt på innan.
+, -, dessa tecken var de första man lärde sig inom matematiken, och jag
fann detta ämne roligt och hade väldigt lätt för mig att räkna. Jag tror
faktiskt att vi började läsa engelska också det året. Svenska fanns också
med på schemat. Vi hade även idrott men sedan fanns det väl inget mer ämne.
Jag träffade massor av nya kompisar under det första skolåret, och kompisar
var viktiga att ha. Vi spelade oftast fotboll på rasterna, och vi skrattade
åt dom mest konstiga sakerna. Om man bråkade med någon så var det oftast
glömt dagen efter. Allt var så nytt, så spännande, så roligt, så härligt.
Min första lärare hette Agneta Krantz och var en äldre medelålders kvinna
som var gift med en 20 år yngre polis vid namn Jörgen. Agneta var en
väldigt förstående lärare som man hade lätt att prata med. 1:an hade 2
klasser, A och B, jag gick i B.
I tvåan vad det ungefär som första året, fast nu hade man klart för sig vad
man gjorde och man hade gott om kompisar. Nu retades vi också med 3:orna
genom att kalla dom för trä|skallar, vilket var jättekul.
Träskalle skämtet blev mindre kul när vi själva började i trean. (skratt)
Detta år vi fick vi alla en varsin fadder, som var våra ”beskyddare” i
skolan. Dom var 3 år äldre än oss och gick i sexan. Nästa skolår, i fyran,
fick vi en ny lärare, samtidigt som vi bytte klassrum. Vår nya lärare hette
Hanna, och skrev det själv hanna skribenten har en smiley i det första a-
et . Hon var 28 år när vi började i fyran.
I fyran blev det lite mer självständigt arbete, och det kändes som om
kraven på att arbeta hårt höjdes. Men man pratade fortfarande och skrattet
fortsatte att ge ljud i klassrummet.
I femman slog vi ihop oss med A-klassen. Dom var 16 och vi 20 så lärarna
fann det passande. Inte nog med det vi slog oss ihop med 4:orna också, och
nu kallades vi 4-5 II. Femmorna var besvikna efter beslutet men vad har
eleverna att säga till om i skolan? Väldigt lite.
Man fick höra att skolan inte hade råd med fler lärare så därför slogs vi
ihop. Vi fick byta klassrum när det var matte och engelska. Arbetslaget
bestod av fyra lärare. Vi fick i femman faddrar; jag två. I sexan fick vi
förflytta oss till en annan skola om man hade valt tyska/franska. På vägen
dit hade jag och mina kompisar jättekul. Ibland kastade vi lite grus på nåt
fönster för att sedan springa så fort man kunde, eller så knackade vi på
hos folk för att ännu en gång springa. Man var liten och dum, nu skulle det
aldrig falla mig in att göra sådant bus. Men det ingick i barndomen då. I
sexan upplevde jag mitt livs roligaste skolår, hittils i alla fall. När jag
sedan skulle börja i 7:an började jag i en skola i Uppsala, fast jag bodde
i Stockholm. Pappa hade köpt en affär här i stan och vi fann det passande.
I 6 mån åkte jag fram och tillbaka innan vi sedan flyttade hit. Lägenheten
hade jag funnit genom en annons i UNT, passande nog så låg lägenheten ca 50
meter ifrån skolan och några minuters promenad till skolan. Första
skoldagen åkte alla 7:or till en kulle i Sandsvik där jag skaffade mig
några kompisar direkt. Det var bra kände jag, nu har i alla fall några att
vara med. Proven gick skapligt och jag skaffade mig mer vänner för var dag
som gick. En låt som påminner mig om 7:an är ”Life is a rollercoaster” med
Ronan Keating. Hörde den ofta på hemvägen i bilen.
När jag sedan började i åttan hade jag det väldigt bra. Jag hade flyttat
hit till Uppsala, skaffat mig många vänner och studerade på bra. Nu fick
jag också kompisar i nian och jag kände mig mer och mer hemma här. Betygen
däremot blev jag missnöjd med: 10 VG:n och 3 G:n, jag menar dåligt är det
inte men ämnerna var viktiga.
Sedan kom 9:an och nu vart jag mer målinriktad än någonsin. Jag har redan
bestämt mig för att bli läkare som vuxen, och jag sätter skolan framför det
mesta. Det gav även resultat. Betyget i första terminen blev 6 mvg:n och 11
VG:n och det var en klar förbättring och att dessutom göra sina föräldrar
stolta gör mig mer självsäker och stolt. Nu ska jag fortsätta att jobba
hårt framöver. Allt hårt arbete ger resultat har jag hört och det är vad
jag går efter.
LÅNGT BORT FRÅN DIG
Det var skolavslutning, solen sken som den skulle göra när det var
avslutning. Jag svettades som bara den! Flaggan var i topp och alla var
glada för att snart få lov. Vi befann oss i skolans lilla gympasal som var
pyntad med en massa färgglada sommarblommor. Snart skulle salen fyllas av
glad fullrik gemensam sång. Men jag kände inte som alla andra, jag tyckte
inte det spelade någon roll om vi hade fortsatt skolan som vanligt. Jag
hade liksom tappat lusten. Kanske var det för att vi skulle flytta. Jag
kände inte för någonting inte ens för att gå fram och hämta mitt
terminsbetyg. Det som alla hade varit så spända och förväntans|fulla på att
få i flera veckor.
Den här dagen visste jag att jag inte skulle glömma.
I morgon skulle det sista flytlasset gå och vårt hus kändes väldigt tomt.
Vi hade bara några sängar, en TV och lite mat tills imorgon.
På kvällen lyckades jag tänka på annat. Jag hade kul tillsammans med mina
kompisar som ordnat en flyttfest för mig. Matilda var den som stod mig
närmast, vi hade känt varandra sedan vaggan. Vi höll ihop i ler och
långhalm, och hade haft mycket roligt tillsammans. Som den gången då vi
blev kära i samma kille, det har vi skrattat mycket åt. Just för stunden
kändes det som om flyttningen skulle gå vägen. Så långt var det inte. Vi
lovande att ofta skriva och hälsa på varandra. Vi skilldes åt och jag såg
henne försvinna allt längre och längre bort. Jag kände en tår rinna ner för
kinden, och smaken av salt fanns i munnen.
För sista gången gick jag och Walle vår favoritrunda. Den lilla grusvägen
förbi vårt hus, björkarna bugade sig och doften av kaprifol fanns i luften.
Som vanligt sprang Walle viftande med svansen och hämtade pinnar som den
ville leka med. Han märkte nog inte av min sorgsenhet. Den nya lägenheten
var vacker och stor med höga valv till köket och vardagsrummet. Jag
bestämde genast vilket rum jag skulle ha. Solen sken in genom fönstret och
gjorde en behaglig vinkel i rummet. Man kan inte känna den friheten här i
staden som man kände ute på landet. Där kände alla alla och kunde göra lite
hur som hellst. Nu måste man vara mer perfekt både i klädstil, till sättet
och i skolan.
Eleven har ringat in brevet som ett pappersark på pappret Kära
Matilda.
Hej! Hur känns det att börja 9:an? Här är det urtrist. Det finns ingenting
att göra här, ibland är jag ute på stan men det är sällan. Nu för tiden
sitter jag oftast hemma och läser, skriver eller titta på TV.
Var det kul i Italien? Du är säkert brun som en neger!
Någon dag får du komma och hälsa på mig. Åh Matilda vad jag längtar efter
dig, att få höra din röst skulle kännas skönt.
P.S. Skriv snart annars blir jag tokig. Mamma och pappa hälsar.
Puss & kram // din Martina.
– Vad är det som har hänt med dig Martina? ryter mamma.
– Vadå?
– Du bara skiter i allting, du skolkar sköter inte dina läxor. Du bara
hänger med det där gänget.
De är inget bra sällskap för dig.
– Det har inte du med att göra!
– Var inte barnslig nu. Varför är inte du den tankfulla, glada, lilla
spralliga tjejen du var innan. Försök hitta några andra kompisar att umgås
med! Du bor i en stad nu, det finns hur mycket som hellst du kan göra.
– Nej, det finns det inte alls. Och förresten finns det ingen annan kompis
som är så snäll och omtänksam som Matilda.
Nu blev jag arg och smällde igen ytterdörren med en smäll.
Vart skulle jag ta vägen?
Jag gick förbi ett litet café mitt inne i stan. Det tyckte jag såg väldigt
mysigt ut så där gick jag in. Jag satte mig ner på en stol och tyckte synd
om mig själv. Precis som om jag skulle vara den jag innan? Nej det är jag
inte. Vad har hänt med mig? Nu får du. Det var när jag hörde en mannlig
röst som jag kom ur mina ilskna tankar. Där stod en lång och smal lite
solbränd kille. Han hade underbara bruna ögon och ett vackert leende.
– Får jag slå mig ner? Frågar han.
Jag tittade mig runt, och märkte till min förvåning att det var helt tomt
på cafét.
– Ja, det får du väl.
Kära dagbok.
21/3-01 Söndag 21.00
Jag bara gråter och gråter. Varför ska jag behöva göra detta? Varför ska en
14årig flicka som heter Jane behöva flytta? Tänk bara alla mina kompisar,
stallvänner och absolut inte minst Johannes. Vill igentligen inte skriva
men jag måste få berätta för någon. Patricia är ju hos Dan och Åsa är ju
och rider och Johannes är inte hemma. Jag har ringt honom flera gånger. Det
är bara du som har tid med mig dagboken. Sidan blir bara skrynkligare och
skrynkligare av alla tårar som faller, men vad gör det?! Vill bara lämna
allt och alla (utom Johannes) Vänta, nu ringer det. Det kanske är Johannes
eller någon av mina vänner, måste skynda mig och svara.
Det var det inte. Det var farmor som ringde och var så glad över att vi
skulle flytta tillbaka till dem! (jag, mamma och pappa bodde i närheten när
jag var i 3års åldern) Men jag blev så ledsen att pappa fick ta över
samtalet!
I morgon är det måndag igen och jag ska behöva berätta för mina klass
kompisar och Johannes. Varför kan han inte svara när jag ringer? Vill ju
att han ändå ska få veta först! Men men ska försöka att sova nu! God natt
dagboken!
22/3-01 Måndag 07.30
Mycket sovit har det inte blivit i natt. Har bara gråtit och tänkt på hur
allt kommer bli där långt borta! Är så nervös för vad jag ska säg till alla
och hur dom ska ta det! Detta kommer inte bli någon rolig dag! Måste skynda
mig in i duschen nu och sen iväg till skolan!
22/3-01 Måndag 20.33
Dagen har varit för jävlig. Vill inte gå till skolan mer! Vill inte finnas
mer! Alla i skolan blev förvånade och både skrek och grät och en del
försökte bara uppmuntra mig. Men dom lyckades inte! Allt blev bara värre!!
Johannes gick hem när han fick veta! Jag tror det var för att gråta, men
jag vet inte! Alla frågade när jag skulle åka, men jag svarade bara att jag
inte visste. Fast att jag vet att flytt bilen går till den nya villan långt
härifrån på fredag! Mamma bara försöker uppmuntra mig, men det går inte.
Hon berättar om den nya villan och om alla hennes och pappas barndomsvänner
som dom ska träffa! Men varken mamma eller pappa förstår att jag har mina
vänner här och vill inte ha några andra. Mamma pratar med min lärare i
telefon. Dom har pratat länge nu.
Undrar vad dom pratar om?!
Jag pratade med Johannes innan. Han var jätte ledsen och sa att han inte
ville lämna mig! Vi grät båda två och försökte trösta varandra. Men mamma
säger att vi måste flytta för pappas nya jobb kan inte vänta och farfar är
jätte sjuk! De tror att det är dags för honom och lämna oss snart och då
behöver farmor oss! Men det känns som att jag bara vill följa med honom och
dö! Men jag måste försöka klara detta! Nu ska jag försöka sova och drömma
mig bort till en annan värld, där jag är den lyckliga!
23/3-01 Tisdag 22.00
Ännu en dag sig lik har gått, om inte ännu värre än den igår! Johannes var
inte i skolan idag heller. När jag pratade med honom så sa han bara att han
inte orkade gå dit! Precis som om allt var mitt fel. Men han lovade att
komma imorgon!
Idag tog jag min sista ridlektion för Margareta också och det var sista
gången jag red Tricky! Jag grät när jag sadlade av honom och även Margareta
fick tårar i ögongen då! Efter ridlektio|nen stannade jag kvar hos Tricky
och i en timme och grät innan jag plumsade hem i all snön! Mamma har börjat
plocka ner i flyttkartongerna och jag såg att en tår rann även ner på
hennes kind när en efter en sak hamnade i kartongen.
Hon hade även ställt in tre tomma kartonger på mitt rum. Men jag vill inte
plocka ner något i dem och jag önskar att dom aldrig hade stått där. I
morgon ska jag göra mitt sista prov i den här byn och nästa prov jag ska
göra ska jag sitta 12mil ifrån mitt gamla glassrum i ett nytt med massor av
människor som jag inte känner! Jag börjar gråta av tanken. Det är nog dags
att sova nu i alla fall! God natt dagboken!
24/3-01 Onsdag 11.35
Sitter inne på tjej toaletten nu.
Orkar bara inte med alla! Fröken har precis berättat för hela klassen att
jag åker på fredag. Johannes sprang bara ut ur klassrummet. han grät!
Både jag, Patricia, Åsa och Johannes gråter på rasterna och ”fröken”
tröstar oss så gott hon kan! Men nu börjar jag snart! Skriver kanske mer
sen!
25/3-01 Torsdag 07.31
Jag hann tyvärr inte skriva mer igår! Jag var hos Johannes efter skolan och
myste för sista gången och på kvällen ville tvunget mamma hjälpa mig att
packa ner i kartongerna! Efter det bara grät jag! Tanken slog mig att jag
kanske aldrig mer skulle få träffa Johannes, Åsa och Patricia. Mamma måste
ha hört mig eftersom att hon kom in smygandes för att trösta mig! Hon
lungnade mig och tillslut somnade jag!
Nu har jag en sista dag framför mig i min gammla skola och jag önskar att
det inte vore såhär! Måste gå nu!
25/3-01 torsdag 22.00
Dagen har varit ok men med mycket gråt, kramar och pussar. Åsa och Patricia
hade gjort ett halsband (ur snyggt) som jag skulle ha på mig för att glömma
dem! Och jag lovade! Johannes har hållt sig undan hela dagen. Troligen för
att inte känna sig i vägen!
Jag har plockat ner allt i kartongerna nu och det är bara de tommamöblerna
som ska ut! Hela kvällen har gått åt att prata i telefon med alla och säga
adjö! Jag har skrivit ett brev till Johannes också, som jag ska springa
bort och lägga i hans brevlåda imorgon innan vi åker! Nu måste jag sova!
26/3-01 Fredag 13.05
Nu sitter vi i bilen och är på väg! Jag grät en del igår innan jag somnade
och tänkte på Johannes! Jag la brevet och en rödros i hans brevlåda innan
vi åkte och det första jag ska göra när vi kommer fram är att skriva till
honom! Nu ska jag försöka sova lite, så går nog vägen dit lite snabbare!
28/3-01 Söndag 13.00
Har inte hunnit skriva har varit så mycket i helgen! Villan är jätte fin
och jag har fått iordning det mesta på mitt rum! Jag har pratat med
Johannes varje dag än och med Åsa och Patricia igår!
Jag gick en runda runt skolan igår också och den verkade fin!
Jag är väldigt nervös för i morgon men jag lovar att det kommer att gå bra!
Nu ropar mamma att det är mat så jag måste kila!
2 veckor senare.
Livet leker super bra och skolan och klassen är ok! Har börjat få en del
kompisar och har kommit in i skolarbetet bra! Jag var på min första
ridlektion igår också!
Och på fredag ska jag och mamma köra våra 12 mil tillbaka och hälsa på! Åh
vad jag längtar!!
Åh vad jag längtar!!