VG – Sida 8 – Skrivbanken

Nu, när man har gått alla dessa år i skolan har jag börjat tänka efter…
Jag kommer fortfarande ihåg de minnen från lågstadiet när man sprang runt
och lekte hela dagarna, bara hade kul…
Min aldra första skoldag kommer jag inte ihåg så väl. Jag hade en lång
rutig klänning på mej, bländande vitt hår som var lockigt… Jag var så
nervös så jag grät kvällen innan. Fast det var inte så märkvärdigt, jag
grät nästan för allting.
Nåväl, min lärare hade välldigt stort hår, brunt stort lockigt hår.
Jag gick och satt mej där min namnbricka låg. Min väska som var lila och
mint grön, hängde jag av mej på min stol. Längst bort i klassrummet stod
alla föräldrar… Min mamma och pappa var där. De såg välldigt stolta ut
men endå lite nervösa. Jag var facktiskt ganska lugn, för jämte mej satt
min bästis Miranda. Vi hade känt varandra hela våra liv… Men resten viste
jag inte något om.
Min lärare hade skrivit alla våra namn på tavlan, alla tjejer hade röd färg
på sitt namn och alla killar hade gröna. I mitten stod det ”välkommen till
klass 1A”. Jag kände lugn när hon läste på tavlan vad det stod. Jag kände
nog också att detta skulle bli många bra skolår.
– Välkommen hit, jag heter Katrin och jag ska vara eran fröken i ettan
tvåan och trean, sa hon.
Vi blev också indelade i grupper den dagen. Jag kom i grupp blå. I blåa
gruppen kom Miranda med, det var tur. 2 killar som hette Olle och Kaspar
var också med i gruppen. Olle som hade blivit påkörd av en bil och sprang
därför runt med kryckor. Kaspar där i mot, han hade ljust hår och blåa
ögon, som jag. Redan då blev jag lite kär i honom facktiskt. Vi fyra blev
väldigt bra kompisar…
Vi i grupp blå fick självklart bara dricka blå mjölk och den gröna gruppen
fick dricka grön mjölk. Jag var inte så förtjust i mjölk så jag drack
hällst vatten om jag fick. Det var den tiden som skämtet om färgen på
mjölken kom upp.
Vi i 1A gick inte i den stora byggnaden, vi gick i ”villan”. Villan låg på
andra sidan lekparken, vid matsalen. Villan hade vi alldeles för oss
själva.
På undervåningen hade vi alla skolämnen vi läste plus 2
handikappstoaletter. På övervåningen fanns ett kuddrum/avslappningsrum, ett
byggrum med klossar, ett målarrum och ett läsrum. På eftermiddagen var det
fritids där uppe som jag gick på, det var väldigt kul och leka med de stora
barnen också.
Min första läxa var att läsa ett litet stycke som handlade om Tor och hans
hund. Det var inte mycket läxer vi fick… I 2an så började vi med något
som hette ”läxkort”. Ett läxkort fick man ta om man ville, det kunde vara
en uppgift att baka en kaka att bjuda klassen på, det tog jag om jag tog
något kort…
I 2an höll Miranda och jag på med att komma på låtar och sånt. Vi hade
spelat in två band där vi pratade och sjöng på. Det första bandet skulle vi
göra lite fint så vi klistrade på våra poträttkort som vi hade tagit i
skolan nedanför korten skrev vi Ce (för Cecilia som jag heter) och Mi (för
Miranda), mellan skrev jag ”besta kompisar”. Det har vi kommit på nu att
jag skrev lite fel.
En gång kom vi på att vi skulle sjunga lite låtar vi hittat på i ”roliga
timmen”. Katrin tyckte det var en bra idé.
Det blev fredag och vi skulle göra det. Vi var jätte nervösa och ännu mer
nervösa när Katrin sa att alla 2or skulle kolla. Men vi klarade oss i alla
fall, fast Birgit (en lärare i 2B) inte tyckte om det. Jag började förstås
gråta för att hon inte tyckte om det men Katrin tröstade mej tillslut.
I femman skulle vi byta klass, jag ville gå med mina bästisar Miranda,
Maria och Klara i A, men jag ville också gå med Kristin i B. Men där va en
lärare som berättade sagor om 2 världskriget så där ville jag inte gå. Men
då hade alla lärare frågat Kristin vad jag ville gå i för klass och hon
trodde jag ville gå i hennes klass. Så när min fröken (som hette Desirée)
sa alla klasser, och jag fick höra att jag skulle gå i B började jag gråta,
i mängder.
En kille som gick i min klass kom fram till mej och försökte trösta mej med
att han inte heller var nöjd där han skulle gå… Det hjälpte inte, men
envis som jag är så fick jag min vilja igenom och fick fortsätta i A.
I fyran blev jag ihop med Kaspar föresten. Vi var ihop i ett år ungefär.
Han skickade massa kärleks brev som jag aldrig svarade på, så jag förstår
varför han gjorde slut. Jag tycker han gjorde slut lite olämpligt. Det var
den dagen jag skulle åka till Mallorca. Men, jag kom över honom snabt och
inte så långt efter hade han en ny tjej, Vendela! Min bästa vän… Jag
hittade också en ny kille och vi 4 umgicks väldigt mycket.
Sen när jag gick i sexan fanns det inte plats för alla i skolan så alla
sexor fick flyttas till en annan skola som hette Mariaskolan. Där gick vi
sexor från Hallvik (som jag gick på), alla sexor från Husa och några
särskoleklasser. Det var jätte tråkigt att gå där, man fick tex gå till
Hallvik varje gång vi hade jumpa. Det var den tiden Kristin började ge sej
in i vuxenlivet… Det var då hon fick sin mobil, en blå stor eriksson. Hon
var så stolt över den och satt och skröt jämt om den. Men, den gick helt
sönder efter ett tag, luckan trillade bort, antännen åkte av, knapparna
fungerade inte. I sexan valde jag också vilket språk jag tänkte läsa. Jag
valde då engelska/svenska för jag är inget smart barn när det gäller
engelska. Men jag förstod snabt att jag aldrig skulle kunna lära mej
mycket där, våran lärare som hette Adam satt bara och sjöng egna sånger för
oss på engelska, som han hade hittat på själv. Det var inte så kul.
Sen började jag 7an där det var väldigt många okännda personer. Till 7an
valde jag Miranda, Kristin och Vendela… Det var en enda som jag kännde
igen i klassen, det var Justin Johnsson. Han hade jag gått i samma dagis
med i några år. Klassen tyckte jag var kass. Första dagen var jag och min
pappa försena så vi sprang… Rickard trodde jag var Kaspars storebrod och
blev lite paff när jag förstod att han skulle gå i min klass. Min klass har
förbättrat sej facktiskt och nu har vi till och med ganska kul.
Skolresan till Mörkö var riktigt kul. Några i klassen filmade skolresan som
vi sedan kollade på… Våran svenska lärare lovade att kopiera filmen så
att alla skulle få den men det har han säkert glömt, för att jag skulle
gärna vilja ha den filmen…
Jag längtar i alla fall väldigt mycket till gymnasiet men tänker ängna en
tanke till den gamla Havedalskolan någon gång kanske.

Cecilia Marklund

Mina skolår!
Hej. Jag heter Helena. Snart ska jag fylla 15 år. Jag och mina klass
kompisar ska snart gå ut i 9:an. Det kommer att bli jätt kul. Men alla dom
åren som jag har gått i skolan så har det hänt jättemycket. och det känns
nästan som en avslutning av 9:an att skriva vad som har hänt alla dessa år
från 1:an till 9:an.
Mina skolår!
I 1:an så gick jag på en liten skola som hette bäverdammsskolan.
Bäverdammsskolan låg bredvid ett pensionat. Min lärare som jag hade va den
snällaste person man kan tänka sig. Hon va till och med snällare än olivia.
Hon förstod vad man menade och lyssnade verkligen på vad man sa. Hon var
den bästa. När jag började på bäverdammsskolan så var jag inte mer än 6 år.
Man kan säga att dom lät mig gå på skolan för att dom skulle göra ett
projekt och se om 6 åringar kunde va lika ”smarta” som 7 åringar. Projektet
bryde jag mig inte om jag tyckte bara att det var roligt att träffa andra
barn och gå i skolan. En gång varje vecka kom en av pensionärerna ner och
berättade historier om en massa grejer som han hade gjort.
Jag kom ihågen gång så låg han inne på sjukhuset. När han kom tillbaks från
sjukhuset så berättade han vad som hade hänt och varför han fick ligga inne
på sjukhuset, vad dom gjorde med hans skada. Vi var väldigt fascinerade av
hans berättelser. När jag gick i 1:a klass blev jag också retad för att ha
glasögon, dom kallade mig för glasögonorm varje morgon, på rasterna, ja
varje dag.
Men det bryde jag mig inte om. Året gick och vi skulle flytta. Vi flyttade
till Fredhäll. Då var min nya skola som hete Klastorpsskolan. Där började
jag 2:an. Ni vet nog hur det är gå in i det klassrumet och se alla nya
ansiktena stirrande på dig sen så fort man satt sig ner började dom viska
saker om mig. Man kunde bara tänka på vad dom sa. Kolla in vilka fula
kläder eller ucsh nej inte en glasögonorm. Men 2:an överlevde man i alla
fall. Även om man inte hade några vänner så gick det ända bra med att börja
lära sig nya saker som att räkna matte, läsa och lära sig alla bokstävers
uttal m.m. Åren gick men dom skolåren hände inte så mycket, förutom när min
klass skulle åka till ronneby så fick inte jag följa med för att jag spyde
vid övergångsstället vid skolan och jag fick se alla åka iväg medans jag
väntade på att skolsystern skulle köra hem mig. Det var det värsta jag
varit med om.
Skolåren gick och gick och det tog lång tid innan jag fick några kompisar.
För det mästa lekte jag med min stora syster som är 2 år äldre än mig vi
lekte på rasterna och pratade mycket. Hon var min ända vän tills i 5:an då
träffade jag cecilia och minna på en rast då jag inte hade lust att gå ut
och leka i snön stannade jag inne och vandrade omkring i byggnaden. Efter
ett tag så gick jag förbi en ”grupp” som spelade kort. ”Gruppen bestod av
Denise, minna, cecilia, marie, Leia och ulrika. Så jag frågade om jag fick
vara med och det fick jag. Ända sen då har vi varit vänner. Jag har oftast
tyckt om minna mer för att hon är mer lik mig än vad cecilia var men hon
kunde också vara snäll mot mig.
Nu gick vi i 6:an och gud vad vi kännde oss oövervinerliga vi var störst på
skolan och skulle snart börja 7:an. Så vi skulle ju börja 7:an och byta
skola få nya klass kompisar. Det var mycket som hände på en gång. Sommaren
kom och jag blev mer och mer ivrigare för varje dag som gick. Tänk dig att
börja en ny skola med nya klassrum nya klass kompisar, nya lärare. Mer
spännande kan det inte bli. Dagen var här. Dagen då vi skulle träffa våra
nya klass kompisar. Det var en hektisk dag. Dagen där på fick vi gå på
olika lektioner som vi brukade göra bara det att vi hade inte samma
klassrum hela tiden som innan utan nu fick vi leta reda på dem och jag kan
säga dig det tog ett tag innan man hittade något klassrum så man kom ofta
försent. Det som var nytt men ganska tråkigt var att vi hade väldigt många
prov innan kanske man hade många små förhör typ 6-7 små förhör till varje
vecka. Nu hade man ca 5 läxor ca 3 stora läxor som innerhöll ett stort
förhör, sen kanske man hade ett stort arbete som man skulle visa upp för
klassen. Dom dagarna var man väldigt närvösa för. Det man oftas gick och
tänkte på eller det man fortfarande går och tänker på var tänk om jag bara
svamlar och ingen fattar nåt. tänk om jag svimmar. tänk om jag läser fel
eller svarar fel, tänk om jag får IG. Det var den mest oro väckande frågan.
Men det mesta gick bra. 7:an var väl okej. 8:an blev mer oro väckande för
nu skulle vi få våra första betyg och det var det nog ingen som gillade. Åt
minstonde inte jag.
Under 8:an så fick jag, minna och cecilia många nya kompisar när vi var med
i Lucia tåget. 8:an gick bra vi hade nya kompisar, fått våra första betyg,
varit med i Lucia tåget och vi skulle bli störst på skolan igen. Den första
terminen av 9:an gick väl bra man höjde sig i några ämnen och kanske sänkte
sig i några. Nu på slutet av terminen var vi tvugna att välja ett gymnasium
att gå på. Det var det viktigaste och det svåraste valet jag någon sin har
gjort. Men det är skönt att ha det gjort. Jaha nu står man här redo att gå
ut i den stora världen men ändå inte redo att släppa taget om barndommen,
vännerna, lärarna, föräldrarna och inte om dom bästa lärarna man haft eller
bästa vännerna. Man måste släppa taget någon gång bara man vet att det inte
är för tidigt. Att ha gått här på havedalsskolan har varit som ett litet
äventyr. Man vet aldrig vad som kan hända här. Och det är alltid någon
lärare som hittar på något nytt hela tide. Dom roligaste lärarna är dom som
hittar på hyss och har ca samma humor som eleverna.
Men det har varit lärorika år här på skolan och jag kommer alltid att
minnas alla lärarna speciellt Acke, olivia, Johannes, Benzing.
För att dom har varit dom bästa lärarna.
SLUT!
Av: Helena Hallberg
9F

Att byta skola/Att byta klass

Jag gick ner i köket för att äta middag, vid matbordet satt redan mamma,
pappa och min storebror.
Pappa sa att han hade något viktigt att berätta och jag satte mig ner för
att höra.
– Jag har fått ett nytt arbete och vi måste flytta.
Jag ville inte flytta, jag trivdes här. Jag hade vänner i skolan.
Jag nickade. Efter maten gick jag upp på mitt rum.
Jag gick in på internet och såg att jag fått ett gästboksinlägg på
Lunarstorm.

Hej Linus! Hoppas du mår bra. Skulle vilja träffa dig snart igen. Puss
//kramnettan
Linus visste inte vad han skulle skriva till svar. Han ville inte träffa
henne igen, hon var jobbig och hon var jättekär i honom. Han var inte kär i
henne. Det knackade på dörren och mamma kom in, Linus stängde av datorn.
– Jag vet att blir svårt för dig att flytta och byta skola.
Hon kramade mig och jag tryckte ansiktet mot hennes axel. För att vara en
kille på 14 år var jag kanske barnslig men just då brydde jag mig inte.
Dagen för flytten kom och jag satt i bilen och såg hur pappa låste dörren
till det stora vita huset. Huset som jag bott i hela mitt liv.
Vi åkte iväg och lämnade Sveg bakom oss. I bilen satt jag och tänkte på vad
som hänt igår. Då hade de ätit glass i skolan och han hade fått fina kort.

När de kom fram till Södertälje åkte de till det nya huset. Det var fult
och brunt inuti luktade det konstigt och det var tapeter från 70-talet.
Nästa dag följde mamma med mig till skolan. Den var grå och större än min
förra skola. Det luktade konstigt i korridoren och det var kladdat
överallt.
Mamma rynkade ogillande på näsan.
– Så det ser ut här.
– Ja, det är nog en gammal skola.
Vi möttes av en äldre dam, som först visade oss runt innan hon presenterade
mig för klassen. Alla tystnade när vi kom in i klassrummet och jag kände
allas blickar på mig, jag ville bara försvinna.
Senare på dagen hade mamma gått hem och jag satt på en bänk vid klassens
skåp. Ingen hade nästan pratat med mig och några tjejer stod och tittade på
mig. Du heter Linus va?
Det kom fram en kort liten kille med glasögon och utåtstående tänder.
– Ja.
Nu började fler prata med mig och jag fick några vänner.
När jag kom hem tänkte jag på dagen och tyckte inte att den varit så hemsk.

En sak som jag märkte ju fler dagar jag var iskolan var att ingen ville
vara med David. Jag tyckte synd om honom och började umgås med honom fast
jag riskerade att själv bli utanför.
David och jag var mycket på en fritidsgård där jag fick fler vänner.
Skolan var okej fast jag längtade tillbaka till min gammla ibland.
En dag när jag kom till skolan satt det en tjej på bänken vid mitt skåp.
– Är du den nya killen?
– Ja, jag heter Linus vad heter du?
– Lina.
Jag och Lina blev bra kompisar hon gick i min paralellklass.
Att byta skola var inte så farligt fast jag först inte ville.
Nu är jag och Lina ihop och hon är den första tjejen jag kysst.
Jag är inte glad att vi flyttade, men hade vi inte gjort det hade jag
aldrig träffat Lina och det är jag glad för.

Slut!

Att byta skola/Att byta klass

Jag vaknar av en underlig känsla. Den är både pirrig och nervös. Jag vänder
mig om och tittar på klockan. Den är fem. Det är länge kvar tills jag ska
gå upp. Jag lutar mig bakåt och huvudet dunstar mjukt ner på kudden. Jag
rullar fram och tillbaka men det går verkligen inte att somna om.
Tankarna går till min nya klass. Jag försöker att föreställa mig hur det
ska bli idag men det är inte lätt. Vad ska jag berätta om mig. Att jag
heter Mia och jag har två syskon. En storasyster som heter Malin och en
lillebror som heter Ola.
Tänk om ingen kommer att gilla mig.
– Mia, gumman, har du vaknat än?
– Ja
– Jag tänkte att jag skulle gå ner och laga frukost. Är det något speciellt
du önskar?
– Nej
Jag sätter mig upp i sängen. Ska jag ha kjol eller byxor? Kortärmat eller
lång|ärmat?
Efter en tids dividerande med mig själv inne i huvudet, har jag bestämt
mig. Jag har bestämt för ta byxor och en långärmad jumper.
Långsamt går jag mot garderoben som är till höger om skrivbordet. Då får
jag en skymt av mig själv i spegeln. Mina mörka ögon ser pigga ut och mitt
lång bruna hår står åt alla håll.
Mitt rum är halvstort. Väggarna är blå som himlen och jag har två fönster
som är mot havet. Jag tittar ut och längtar tillbaka till sommarens varma,
sköna och lata dagar som jag tillbringade där. Men nu är ett långt och
skönt sommarlov ett minne blott.
– Frukosten är klar!
– Jag kommer!
Trappan tar jag med fem kliv. Jag är full av energi.
Mamma har lagat havregrynsgröt. Jag tar en rejäl portion och en smörgås med
ost och gurka. Jag tar god tid på att äta frukost. Jag passar på att prata
med Ola. Han ska börja på dagis idag. Han är den gulligaste ungen jag vet.
Han gör mig aldrig arg eller ledsen. Han bara muntrar upp mig om jag är
ledsen.
– Vad ska du göra på dagis idag?
– Leka och lita till dig.
– Lita, du menar väl rita
– Ja
– Vad ska du rita?
– En lomma och massor av lur
– En blomma och massor av djur
Nu måste Mia gå till skola.
Hejdå, Ola!
– Mia! En puss
– Okej
– Hejdå, Mia
Jag tar min mörkblåa cykel och cyklar iväg. Det är 1,5 km till
busshållsplatsen. Bussen kommer kvart i åtta.
Där vi bodde förut hade jag nära till skolan. Det var 10 minuters gångväg.
Men nu är det längre.

I skolan

Var är sal 83? Där borta är sal 71. Då är nog inte 83 långt härifrån. Den
här skolan är mycket större än min förra. Jag kommer aldrig att lära mig
var alla salar ligger. I min förra skola hade vi ett klass|rum som vi var i
hela tiden. Jag irrar runt i några minuter men jag finner inte sal 83
någonstans.
Där borta är en lärare. Jag får fråga honom
– Ursäkta mig, jag undrar om du vet var sal 83 ligger?
– Ja, om du går rakt fram och svänger till höger där borta så finner du
83:an.
– Är du ny här?
– Ja, vi flyttade hit i juni.
– Du får ha det så bra och lycka till med skolan
– Tack
– Vi kanske ses någon mer gång.
– Ja, det gör vi nog
Jag går som han visade mig och där är äntligen sal 83.
Alla som sitter här är nog mina nya klass|kamrater. De verkar lugna och
trevliga. Det här kommer nog att bli bra.
Mina nya klassföreståndare heter Klas och Gunvor.
– Välkomna till ett nytt läsår. Hoppas att ni haft ett skönt sommarlov.
Särskilt välkommen ska Mia vara. Hon ska börja i klassen.
Vi får be henne komma fram och presentera sig.
– Mitt namn är alltså Mia. Jag bor tillsammans med min mamma, pappa och
mina två syskon. Min bror heter ola och han är 2 år. Han är jättegullig.
Min syster heter Malin och hon går första året på gymnasiet. Vi har en
golden retriver som heter Fido. Det är världens snällaste hund. Jag gillar
att sporta. Jag spela fotboll och åker längdskidor. Det här var lite om mig
själv. Ni verkar vara en trevlig klass och jag tror säkert att jag kommer
att trivas här.
– Tack Mia. Nu får ni tala om vad ni heter för Mia. Vi börjar med dig. Mitt
namn är Lasse. Jag heter ..
20 minuter senare.
– Nu hoppas vi att du fått veta lite om dina nya klasskamrater.
Nu tar vi en liten rast och vi börjar klockan tio med vanliga lektioner.
Som ni säkert har sett har ni svenska med Gunvor först idag.
– Vi ses klockan tio i sal 78
Dagen flöt på bra och jag har fått massor av nya kompisar.
Jag tycker att den här skolan är mycket bättre än den förra. Den här skolan
är välvårdad. Inget klotter på väggarna och inget skräp på golvet. I
fönstren finns det gardiner och levande blommor. Blommorna sköter eleverna
om. Man känner sig lugn och harmonisk. Hela skolan är lugn.
Min förra skola är raka motsatsen till den här.
Den här skolan är jättebra. Den passar mig utmärkt.
När jag kommer hem får jag en blöt puss av Fido. Av Ola får jag en värmande
kram och en teckning precis som han har lovat mig. Detta är en perfekt
avslutning på en perfekt dag. Jag njuter verkligen av livet när det är bra
i skolan.

Att byta skola/Att byta klass
Jag ser alla Sveriges landskap passera. Det är varmt och fuktigt inne i
bilen. Lårerna riktigt klibbar sig mot sätet. Allas tålamod börjar ta slut
och det hjälper inte direkt, att Sofie skriker som en stucken gris. kan det
bli värre, jag ska lämna alla mina polare i Norrland för att flytta ner
till Småland. Vad är det för plats förresten? Helt platt med en massa
smålänningar som pratar konstigt. Mamma är naturligtvis tvungen att ta det
här jobbet också. Till min besvikelse så gillar även pappa idéén. Han
vänder sig nu om och ser på mig med beskymrade ögon.
– Seså gumman, nu ska du inte hänga läpp, det blir säkert jättebra i Älmö.

– Hm säkert.
– Gumman, du måste väl förstå att det här en stor chans för mig.
– Sluta kalla mig gumman och nej jag förstår mig slutet av meningen har
fallit bort i kopieringen
Surt börjar jag titta ut genom fönstret igen, Älmö’s hus börjar torna upp
sig framför mig. Vi är snart framme!
När mamma svänger av till ett villaområde, känner jag genast igen det från
i våras. Mina föräldrar hade redan då förälskat sig i vårt nya hem. Mammas
blåa ögon hade riktigt tindrat och pappa hade nickat gillande. Bilen
stannar, det blå huset med vita knutar står framför oss. Det blir ett
väldans travande mellan bilen och huset. Sofie somnar mitt i uppståndelsen
och solen börjar sakta gå ner.

Flera timmar senare, ligger jag i sängen i mitt nya rum. Rummet är ganska
litet med lila väggar och blommig bord. På golvet ligger alla väskor i enda
röra.
Funderingarna snurrar i huvudet på mig. Jag tänker framför allt på skolan,
alla nya människor. Jag, dess och Elisabeth hade ju planerat hela nian så
väl, och så kommer mamma med den här idéen. Nu måste jag skaffa nya
kompisar, tänk om jag inte får några.
Till slut så somnar jag av utmattelse.

Sommaren tar slut fortare än vad jag vill. Första skoldagen närmar sig med
storm|steg. Det är redan sista sagen på sommar|lovet. Solen skiner och
himlen är blå, jag ligger och njuter av den sista ledig|heten i en solstol.
När jag öppnar mina ögon, får jag se att nån står på andra sidan häcken och
glor på mig.
– Hej, jag trodde nästan att du hade svimmat där i stolen.
– Såg jag så död ut? Vem är du, förresten?
– Enar, din granne
– Jag heter Anna, vi är nyinflyttade.
– Det har jag nog förstått, vi hörs!
– Ja. Mer hinner jag inte säga förrän han är borta. Enar, vad snygg han var
med alldeles gyllenbrunt hår och nötbruna ögon, en riktig gud. Det pirrar i
magen resten av dagen.

Långa, okända korridorer möter mig följande dag. Pirret från igår har
ersatts mot ren nervösitet. Till råga på allt så försov jag mig så
korridorerna är tomma. Där måste dörren till min lektionsal vara. Jag
hinner inte öppna den förrän den öppnas av en glad, rödlätt tant.
– Det är du som är Anna förmodar jag.
– Ja, svarar jag med pipig röst.
Jag leds in i klassrummet. Det är dödstyst, alla stirrar nyfiket på mig.
Jag blir presenterad av läraren och placerad hos en tjej som heter Susanna.

Till min förvånelse sitter Enar i klassrummet, mitt framför näsan på mig.
Hela lektionen sitter jag bara och tittar på hans nacke.

Susanna visar sig vara en trevlig tjej och vi kommer redan bra överens.
På hemvägen utbrister hon: Tänk vilken tur att vi träffades.
Jag instämmer och tänker att Småland inte är så dumt trots allt.

Slut!
Ulrika 9f

Mina skolår!

Jag var sex år och skulle börja skolan. Jag minns att det kändes väldigt
nervöst, men samtidigt roligt. Det kändes som om jag skulle bli äldre
direkt, bara för att jag börjad 1:an. Jag kände bara fyra stycken av dom
som skulle börja i samma klass som mig. fyra av tjugo kändes lite men det
fanns i alla fall någon jag kunde anförtro mig åt och det kändes bra.
När jag vaknade av klockan på morgonen var jag full av energi. Jag bara
längtade tills jag kom till skolan och fick träffa alla nya kompisar. Jag
tog på mig mina finaste kläder och lite läppstift, så jag kände mig extra
fin. Eftersom det var första dagen i skolan, så följde mamma med. När vi
kom till skolan, var det första jag såg fullt med barn som lekte på
skolgården. Jag tog en rockring och började ”rocka”. Efter kanske 10 min
hörde jag en röst säga
– Kom in.
Det var våran fröken. Hon presenterade sig som Gunilla och frågade sedan
var och en vad dom hette. Allt kändes väldigt nervöst men efter ett tag
lättade stämningen. Det är ungefär det jag minns ifrån min första skoldag.
Senare under 2:an hände det inte så mycket förutom att vi fick en ny elev i
klassen som hette Sara och kom från Göteborg. Hon och jag blev snabbt
kompisar.
I 3:an började en tjej som hette Sofia hon hade bott inne i Falun förut. I
3:an längtade man mest efter att få börja 4:an då var det som att ha blivit
ett snäpp äldre på nått vis. Man fick nya lärare och man fick gå med dom
äldre. Dom äldre betraktade man nästan som gudar, man ville bli precis som
dom.
Sen när vi började 5:an blev vi ihop|flyttade med den dåvarande 6:an
eftersom dom var så få i den klassen. Då kändes det som att man var äldst
på skolan. Det var först då man började tycka att alla andra var så små och
barnsliga. Jag kommer ihåg en sak med vår klass och det är att vi var
jätterädda för sprutor. Så fort vi fick höra att det var dags för
stelkrampssprutan så blev det ett jädra liv, precis alla pratade om det men
det brukade alltid gå bra i alla fall. När vi gick i sexan fick vi veta att
vi skulle byta skola. Vi skulle börja på Wicksellska Skolan, som kallades
för Wicke. Vi skulle få välja 3-4 kompisar att gå i samma klass som,
eftersom vi skulle dela våran klass i tre grupper, som sedan skulle gå i
varsen ny klass. Så dom vi valde skulle bli våra första kompisar på skolan,
eftersom vi inte kände någon annan än.
När vi hade skolavslutning i 6:an gjorde vi om en låt så vi sjöng om alla
lärare vi hade haft på Ronneviks skolan. Den var väldigt uppskattad.
Under det sommarlovet mellan 6:an och 7:an var jag väldigt nervös inför
nästa termin i en helt ny skola med massa elever som man aldrig hade
text saknas Skolan var jättestor! Jag minns att jag var rädd för att
aldrig hitta till lektions|salarna eftersom dom är nummrerade med olika
nummer beroende på vart i skolan man är. Men när man väl började i skolan
så tog det inte så lång tid att lära sig, som tur var! När man gick i 7:an
såg man upp på alla som var äldre, vill säga 8:erna och 9:erna. Precis som
på lågstadiet. I 7:an brydde man sig inte om betyg så mycke, men sen när
man kom upp i 8:an då började man tänka på att man skulle ha höga betyg och
allt sådant. På våren i 8:an var det mycket prov och det var då jag blev
riktigt skoltrött Det hade jag med mig när jag började 9:an och det var
inte bra, eftersom man måste sattsa ännu mer nu så man får höga poäng så
man kommer in på den linjen som man vill på gymnasiet. Jag tycker det är
fel tid att ställa sådana krav på oss, det händer så otroligt mycke annat i
vårt liv nu. Visserligen säger dom att man lär in bättre när man är ung,
men det är en jobbig tid.
Nu nyligen sökte jag in till gymnasium och jag får reda på om jag har
kommit in någon gång i Maj. så vi får se hur min framtid blir.

Att byta skola/Att byta klass.

Det var slutet på vårterminen i 7:an, precis när man fått sin plats i
skolan som mamma och pappa berättade att de skulle skiljas. Jag kan ju inte
säga att det var oväntat efter alla bråk och tårar. Den sommaren flyttade
jag och mamma från den färgsprakande, livfulla staden Göteborg till en
liten tråkig stad i västra Skåne. Som tur var hade mamma fått jobb direkt
som lågstadielärare i en skola utanför stan, så till hösten skulle hon
börja jobba på Björklövsskolan.
Jag däremot hade blivigt helt knäckt av flytten, mest av att säga hej då
till min bästa vän i hela världen, Sandra. Det var väldigt smärtsamt för
mej att någonting inom mig gick sönder, jag kände mig alldeles trasig
inombords. Vårt nya hus låg vid en stor sjö och hade en lång sandstrand som
var privat, dvs det var bara vi och våra två grannar som fick bada där. En
ljummen kväll i slutet av Juli när vi var klara med huset behövde jag vara
för mig själv, så jag tog en promenad på stranden och satte mig ner i
sanden och tänkte på alla där hemma. Mest på Sandra och hur jag skulle
klara att börja i en ny skola utan vänner. Där vi bodde fanns det bara två
andra hus, i det ena bodde en gammalt pensionerat par, i det andra bodde en
ung bohemisk kvinna som brukade sitta på stranden och måla av soluppgångar.
Nästa dag när mamma och jag var i sta’n tittade jag efter blivande
klasskamrater, men det enda jag såg var småbarn som åt glass och
artonåringar som hånglade i parken.
Snart var det tjugonde augusti, dagen jag skulle börja 8b i Storsjöskolan.
Jag var så nervös kvällen innan att jag knappt kunde sova, på morgonen
skjutsade mamma mig till skolan en timme innan lektionerna började. Mamma
ville följa med in men tänk om de andra eleverna skulle se det? Då skulle
de kanske tro att jag var mammas lilla flicka som inte kunde göra någonting
själv! Jag gick ur bilen och sa hejdå till mamma och började gå mot den
stora skolan som var gjord av rött tegel. Mitt på skolgården fanns en stor
damm med en fontän och guldfiskar i, mestadels av väggarna var klädda av
murgröna. En stor bred stentrappa ledde fram till Entrén, när jag gick
uppför trapporna blev jag lite lugnare att skolan såg så hemtrevlig ut. När
rektor Eva Fredriksson ringde några dagar sedan sa hon att jag skulle gå
uppför trapporna till andra våningen där hennes kontor fanns. Man kunde
nästan tro att kontoret var en prinsessas sovrum med de rosa väggarna och
vita spetsgardiner, men bakom ett stort ljust skrivbord satt en blond smal
tjej i trettioårs åldern och väntade på mig. Hon verkade inte vara typen
som var rektor, de brukar vara tjocka och griniga, i alla fall de jag har
sett. Eva tog mig i hand och välkomnade mig till Storsjöskolan. Efter det
visade hon mig några salar, matsalen och uppehållsrummet, jag fick några
papper och blev visad klassrummet som jag skulle börja i. Det var en kvart
kvar tills skolan började så att korridorerna hade börjat fyllas med
sommarbruna elever som var glada att få börja igen. Alla utom niorna som
verkade tycka att de kunde fått haft två månader med sommarlov extra. Jag
smög in i klassrummet där det redan satt en kille med stora glasögon, jag
satte mig längst bak vid de stora fönstrena. När klockorna ringde in
började mitt hjärta slå i 240 minst, rummet började fyllas och våran lärare
som hette Bengt Olsson var kort och tjock och var minst 63 år gammal. När
alla hade tagit sina platser tyckte jag att alla tittade på mig och
viskade, hade jag fel frisyr? Fel kläder? Passade jag inte in kanske?
Bengt presenterade mig som ”Flickan längst bak med det blonda lockiga
håret” Hade jag SÅ lockigt hår? I slutet av dagen var jag också helt slut,
men jag var lycklig och lättad. klassen visade sig vara jättesnäll och alla
var jättetrevliga mot mig. Jag hade fått många nya vänner och en i min
klass var jättesöt, Peter hette han. Han spelade trummor i ett band som
hette ”The playboys” Det kunde inte bli mer perfekt, det kanske var en bra
idé att flytta ändå?
Efter en vecka i skolan hade jag fått en bästis, Fia. Hon var snäll som
guld och urgullig, den terminen blev den bästa i mitt liv!

SLUT

Np i Svenska år 9 8 Maj 2003

2. Att byta klass

När jag började sjuan fick jag byta skola och komma till en helt ny klass.
Ny skola och ny klass innebär att man känner sig osäker, både på sig själv
och andra. När skolan började på hösten oroade man sig mest för vad andra
skulle säga och hur andra skulle va. Jag oroade mig mest för hur lärarna
skulle vara. Det visade sig efter ett tag att lärarna var bra och
lektionerna var intressanta, enda problemet var mina klasskamrater. Jag
kände direkt att jag inte passade in. Det var ingen som delade mina
intressen och åsikter och klassen var redan uppdelad i grupper. Skolan blev
tråkig och lektionerna jobbiga. Innan första terminen var slut kände jag
att jag inte skulle klara av att gå kvar i klassen. Jag fick prata med både
mentorer och rektorn sam kuratorn. De kom fram till att jag skulle få byta
klass efter jullovet. Julen kom och gick och skolan började igen. Den här
terminen började jag i min nya klass. I den nya klassen fanns några av mina
gamla klasskompisar samt min bästa vän. Allt kändes mycket bättre nu när
man fick gå i samma klass som sina vänner, men nu var det återigen nya
lärare och andra arbetssätt. Det gick några veckor och sedan var allt bra.
Jag trivdes bättre med de nya lärarna och jag kände att skolarbetet gick
bättre. Nu går jag sista terminen i nian och jag har aldrig ångrat att jag
bytte klass. Jag har fått många nya vänner och jag har bra betyg. Innan jag
bytte klass var jag en ganska tyst och lugn person som inte sa något mer än
nödvändigt. Nu är jag inte lika tyst längre och jag njuter av livet. Jag
gör alltid mitt bästa och till hösten är det dags igen. Ny skola och ny
klass och den här gången ser jag fram emot det. Den här gången är jag redo,
det var jag inte härsist.
Det finns också några för- och nackdelar med att byta klass. Jag tänkte
skriva upp några av dom som jag har stött på. En fördel är att man klarar
skolarbetet mycket bättre och man tror mer på sig själv om man får gå i en
klass som man trivs i. Om man byter klass och kanske till en annan skola är
det svårt för lärarna att sätta betyg första gången efter bytet. Eftersom
man hade en lärare i den förra klassen som bedömde på ett sätt och nu har
en ny lärare som bedömer på ett annat sätt.
För mig gick det väldigt bra när jag bytte klass och kan beskriva mina år
på högstadiet som bra och något jag aldrig kommer att glömma. Tyvärr är det
snart slut och jag kommer att sakna mina klasskamrater och alla mina
lärare.

(Att byta skola)

Jag var 11 år då, hade precis gått klart 5:an. Det var en kväll då vi satt
vid matbordet och åt kvällsmat. Plötsligt säger mamma: – Pappa har fått ett
nytt jobb. Jag sken upp och sa: – Jaha vad kul! Men sedan berättade dem att
vi var tvungna att flytta till Alingsås! Jag sa till mamma att jag inte
tänkte flytta, jag hade ju alla mina vänner här. Men dem förstod inte
varför jag blev så arg, jag kommer ju få andra kompisar. Då skrek jag åt
dem att jag vill inte ha några andra kompisar. Sen sprang jag in på mitt
rum och smällde igen dörren. Jag började storgråta och lade mig på sängen,
nu efteråt så här märker jag hur barnslig jag var, men jag ville verkligen
inte flytta. Det gick några veckor och jag fick börja packa i hop mina
saker i sådana där bruna banankartonger man får på ICA. Mina bästisar Emma
och Sara lekte jag med varenda dag och sommaren gick och så kom dagen då vi
skulle flytta. Jag fick hjälpa till att bära alla kartonger från huset till
bilen. När vi var klara med allt hoppade vi in i bilen och körde i väg.
Efter en kort stund var vi framme. Huset stod tomt och mörkt. Bakom taket
kunde man skymta solen. Då kände jag värme. Jag hade ju lovat mina vänner
att jag skulle flytta tillbaka till Göteborg efter bara några veckor, men
jag kände verkligen att jag hörde hemma här. Efter att allt var upp-packat
gick jag in i mitt rum. Efter några veckor kände jag mig riktigt hemma här,
både i mitt rum och huset. Och så plötsligt en kväll när jag skulle gå och
lägga mig fick jag en jobbig känsla, nåt kom upp i mitt huvud som jag
aldrig tänkt på förut. Hur skulle det bli i min nya klass? Kommer jag få
några vänner? Tänk om jag blir utanför. Jag sov inte mycket den natten. På
Måndag skulle jag börja. På min andra skola var alla så snälla mot mig, jag
hade många kompisar och det var ingen som var elak mot mig. Jag trivdes
där. Dagarna gick och det blev Fredag, Lördag och Söndag. På söndagskvällen
var jag så nervös att jag spydde på toaletten, men efteråt kände jag mig
bättre. Mamma sa att det nog bara var för jag var nervös, och det hade hon
ju rätt i. Det blev Måndag morgon och jag steg upp, åt min frukost, tog min
väska. När jag stod i hallen och var på väg att gå frågade mamma igen om
hon skulle följa med. Men jag var fast besluten att jag skulle klara det
här själv. Jag sa hej då och sen gick jag. När jag kommit fram till
skol|dörren tryckte jag på knappen brevid och dörren öppnades. Jag gick
sakta in genom den och kom in i en lång korridor med mörkblå och röda
tapeter. Då kom en lärare fram till mig som senare visade sig att det var
min klassföreståndare. Det var en trevlig tant och hon verkade snäll. Hon
öppnade dörren och gick in, efter kom jag i släptåg. Där satt hela klassen
och tittade på mig med nyfikna ögon. Jag kände hur jag blev röd och glansig
i ögonen. Fröknen presenterade mig och sa åt mig att sätta mig brevid
Kajsa. Kajsa var snäll och hon lärde mig alla namnen i klassen. Han med
ljust lockigt hår framme vid tavlan hette Magnus och han var den
populäraste killen i klassen. Han var bäst på fotboll, när dem spelade det
på rasterna, alla ville vara som han. Jag var nervös hela förmiddagen, men
till slut lossnade det. På rasten lekte flickorna med mig, vi hoppade
”kråka” och spelade basket. Jag kände mig välkommen i klassen. På
eftermiddagen när jag kom hem låg det ett brev på sängen. Det var från
Sara, det såg man på handstilen. Jag satte mig på sängen och öppnade det.
Det stod något så här: Hej Vicke! Vi saknar dig jättemycket! När kommer du
tillbaks? Här är allt som vanligt, utan att du inte är här då. Spelar du
basket ofta? Vi kör lite i bland, men det blir inte som när du var med.
Vårat lag vann ju alltid! Jag ska hälsa från Emma. Vi får ringa någon dag!
Ha det bra Hälsningar Sara. När jag läst brevet längtade jag verkligen
tillbaka till Göteborg. Jag hade ändå bott där hela mitt liv. Jag saknar
mina vänner och alla barnen på gården, vi var ju ett litet gäng. Vi hade så
kul där, när vi gick till skolgården och spelade basket på
söndagskvällarna. Alla som betydde något för mig bor ju i Göteborg. Utan
farmor då. Sen farfar dog har hon blivit lite glömsk, så vi måste hjälpa
henne. Men mormor och morfar bor ju fortfarande kvar där. Vi brukade alltid
vara där och äta Söndagsmiddag och det gör vi fortfarande så ofta det går.
Men jag trivs här. Alingsås är ju inte så stort, så man lär ju känna många
människor här. Jag har ju fått nya vänner nu. Men lärarna var nog bättre på
min förra skola. Men jag ska ju bara gå här detta året också, sen börjar
jag ju 7:an och då får jag ju nya lärare och klasskompisar. Så det blir nog
bra det också.

– Var tillbaka till sex! ropade Anjas mamma genom köksfönsteret. Anja
svarade gemom att höja handen och fortsatte sedan ner efter grusvägen.
Bakom sig lämnade hon det gula oskyldiga huset som ruvade på så många
hemligheter.
För henne var det ingen trygg|het att komma hem på kvällarna. Men trotts
att hon visste san|ningen hoppades hon alltid på att hennes pappa bättrat
sig. Varje dag, så länge hon kunde minnas, hade hon sett sin pappa full.
När hon kom hem på kvällarna söpan allt han kunde få tag i och dagen efter
låg han avslagen i soffan för att sen på kvällen börja om igen.
Till en början hade det inte vart så farligt, men sedan hade han börjat
slagit sin fru Lina, Anjas mamma.
Misshandeln var inte allvalig, men tillröcklig. Flera gånger hade hon haft
stora blå-lila blåtiror runt ögat när hon gått till jobbet och ursäkten
var: ”Jag har rammlat”. Alla visste såklart att det inte var så, men ingen
sa något.
Anja hade aldrig råkat ut för sin fars dåliga humör. Kanske därför att hon
smög ner till stranden om kvällarna. Där kunde hon sitta flera tim|mar och
se på vattnet, fåglarna som oberört seglade i skyn och vågorna som slog mot
stenblocken. För Anja var detta en trygg plats. Trotts att hennes mamma
flera gånger nämnt hur farligt det var att vara ute på kvällarna.
”Du vet hur mycket våld det är nu?” brukade hon säga.

Hon hade svängt av från grusvägen och undvek vant stenar, rötter och
kvistar. En aspkvist som hängde över stigen sköt hon snabbt undan och
framför sig bredde havet ut sig. Lika vackert och hemlighetsfullt som
vanligt. Många skepp hade gått under där och många människor hade slukats
av vågorna.
Det blåste kallt och Anja satte på sig en tjock grå tröja. Det blonda håret
samlade hon ihop i en hästsvans. Hon slog sig ner i sanden och drog in
lukten av salt i sina lungor.
Hennes morfar hade fått sin aska utspridd här. På hans begravning hade hon
vart fem år och hade inte kunat förstå varför man ville spridas ut i havet.
Nu var hon 15 och ville exakt samma sak.

I morgon skulle skolan börja igen. Efter ett långt sommarlov. Det var det
sista och avgörande året för vilken utbildning hon skulle få.
Mörkenet hade dragit sig närmare och hon reste sig upp för att gå hem igen.
Två timmar hade gått fort och hon skyndade sig hem till huset fullt av
hemligheter…
– Inte alls! skrek Julian och knuffade in Lina i kylskåpet. Anja smällde
igen ytterdörren för att avbryta misshandeln som pågick i köket.
Hon slängde av sig tröjan och dom utnötta tofflorna och var på väg in i
köket.
– Släng inte i dörren jänta!
– Förlåt pappa.
Hon studerade sin pappa. Han hade samma smutsiga kläder som alltid. Hans
hår hade blivit långt och lite grått och han hade inte rakat sig på flera
dagar.
Lina hade smygit upp bakom honom och såg besvärad ut.
– Maten är färdig, det är bara att äta.
– Den där maten går inte att äta, mumlade Julian och grep tag i byrån för
att inte förlora balansen.
– Jo, den duger bra, svarade Anja.
– Nej, tro mig. Köttbullarna är brända. Det blir pizza istället. Både Lina
och Anja försökte desperat att få honom på andra tankar, men han föste ut
dom genom dörren.

Lina knäppte fast bilbältet och Anja följde hennes exempel bak.
– Du borde inte köra, försökte Lina.
– Det är inget fel på mig.
– Då blir detta vår död…
– Tyst kvinna, röt Julian och körde ut från gården. På vägen körde han ner
deras postlåda som blev liggande på marken.
– Pappa, det går bra med McDonald’s sa Anja eftersom det låg mycket närmare
hemmet.
– Nej, jag har lovat er pizza. Han trampade gasen i botten och hastigheten
var över 120 kilometer i timmen.
– Sakta ner är du snäll, bad Lina.
– Nej, sa han beslutsamt.
– Pappa det går bra med McDonald’s.
Hennes pappa vände sig om mot henne.
– Nej har jag sagt.
Sekunden efter tappade han kontrollen och bilen sladdade till. I nästa
sekund krockade den med en kiosk.

Sirenerna tjöt och människor hade samlats runt om oly|cksplatsen. Anja låg
utsträckt på en bår medans en kvinna i vita kläder lyste henne i ögonen.
– Hon har vaknat! ropade hon och en man kom fram. Dom bytte några ord innan
han vände sig mot Anja. Han var lång och muskelös med svart hår som skymde
dom bruna ögonen.
Han tog försiktigt Anjas hand och frågade om hon mindes något. Hon nickade
och försökte se sig om för att se sina föräldrar.
– Dom är inte här. Dom åkte till sjukhuset men… han hejdade sig. Dom
överlevde tyvär inte…

– Du blir flyttad till din moster i Vaxholm, sa en kvinna från socialen.
Hon var inte mer än 30 och hade rätt lockigt hår, gröna ögon och rödmålade
läppar.
Men Anja hörde inte på. Hon hade under ett polis|förhör insett att det var
hon som bar skulden till föräl|drarnas död. Hade hon vart tyst hade det
aldrig hänt.
– Anja?
Hon nickad sakta. Hon hade blivit väckt i sina funderingar.
– Hon är på väg hit för att hämta dig.
– Vem?
– Din moster!
Anja nickade.
Ny familj, nytt hus, ny stad och ny skola. Allt skulle bli nytt. Men alla
skulle väll se henne som en mördare.
I varje tidning i hela landet kunde man läsa: ”Man kör ihjäl fru – stora
mängder alchol”.

– Mitt kära barn! Hur mår du? Nej, förlåt mig. Vilken dum fråga. Hon
kramade Anja som satt i en stol insvept i en filt. Klockan var sent in på
natten och hon var trött, rädd och chockad.
I bilen på vägen hem babblade hennes moster Emma om den nya skolan,
vännerna och staden.
– Den är full av möjligheter.
Forts. på kladd s. 5
nedan följer elevens utkast till uppsatsen, den inleds med en s.k.
tankekarta

”förendringen”
1. Anja – 15 år, sista året i grundskolan.
2. Pappan är alcolist
3. åka in till stan pappan – full
4. olycka
5. föräldrarna dog
6. Får flytta till mostern
7. Får byta skola, accepterad?

– Var tillbaka till sex! ropade Anjas mamma genom köksfönsteret.
Anja svarade genom att höja handen och fortsatte sedan ner efter grusvägen.

Bakom sig lämnade hon det lilla gula huset, med vackra blommor och nymålat
stacket. Utifrån såg det ut att vara ett helt vanligt hus i
Smålandstrackten. Men för Anja var det inget mysigt och tryggt hus att
komma hem till på kvällarna. För henne var det en mardröm att komma dit.
Men hon hoppades alltid på det bästa, även om hon visste vad som väntade
henne.
Varje dag, så länge hon kunde minnas, hade hennes pappa supit sig full på
kvällarna. I början hade det väll inte varit så farligt, men när han börjat
slagit Anjas mamma, Lina hade det blivit allvaligare. Han hade aldrig
slagit henne hårt, men det hade flera gånger hänt att Lina haft stora blå-
lila blåtiror när hon gick till jobbet dagen efter.
Anja hade aldrig råkat ut för hennes pappas dåliga humör, kanske berodde
det på att hon smög ut på kvällarna och gick till stranden. Där kunde hon
sitta flera timmar och bara se på fåglarna som svävade så oberört i skyn,
vågorna som slog mot stenblocken och mörkeret som kom allt närmare.
Hon fick alltid höra av sin mamma om allt våld som skedde i världen nu och
om hur farligt det var att vara ute om kvällarna. Men för Anja var stranden
en lugn och trygg plats.

Hon hade svängt av från grusvägen och ner på en liten upptrampad stig.
Trotts att det börjat skymma kände hon igen stigen så bra att hon lätt
kunde undvika rötter och stenar. En kraftig gren av asp hängde ner över
stigen och hon sköt snabbt undan den för att undvika att hon skulle krocka
med den.
Framför henne bredde havet ut sig. Blå-svart glänste det välkomnande mot
henne. Havet hade precis som henne en massa hemligheter. Fartig hade gått
under och dragit med sig många i djupet. Anja föste ihop sitt blonda hår i
en hästsvans och drog på sig den tjocka tröjan hon haft med sig.
Det blåste kallt och luktade salt. Men hon var van. Hon slog sig ner i
sanden och stirrade ut över det hemlighetsfulla havet. Hennes morfar hade
efter sin död fått sin aska utspridd där. Hon log vid minnet.
Hon hade bara vart fem då och hade inte alls fattat varför man spred ut
aska i vattnet. Nu var hon 15 och förstod bättre. Hon ville också få sin
aska utspridd i havet.
Imorgon skulle skolan börja igen. Det skulle vara det sista och avgörande
året för vilken utbildning hon skulle få sen.
Utan att hon märkt det, hade två timmar gått och hon skyndade tillbaka till
det gula oskyldiga huset som var fullt av hemligheter.

– Inte alls! skrek Julian och knuffade in Lina i kylskåpet.
Anja slängde igen dörren med en smäll för att avbryta misshandeln i köket.
Hon tog av sig den mörkgråa tröjan och slängde av sig sina utnötta toffler.

– Släng inte i dörren jänta! ropade hennes pappa och kom utrusande i
hallen.
– Förlåt pappa, sa hon och log oskyldigt. Hennes pappa nickade sakta. Han
hade en smutsig tröja och svarta jogging|byxor på sig.
Hans hår hade blivit grått på en del ställen och växt ut och blivit
ovårdat. Han hade inte rakat sig på flera dagar heller.
Lina hade smygit upp bakom honom och såg besvärad ut.
– Maten är färdig, det är bara att äta.
– Den där maten går inte att äta, mumlade Julian och grep tag om byrån i
hallen för att hålla sig på benen.
– Jo, den duger bra, svarade Anja och skulle precis passera sin pappa när
han tog ett stadigt tag om hennes axlar och vände henne om.
– Tro mig, köttbullarna är brända. Vi kan åka till en pizzeria istället.
– Du kan inte köra i det där skicket! utropade Lina och tog tag om hans
arm.
– Det är inge fel på mig, svarade han och gick vinglande ut till den gammla
volvon.

– Det här blir vår död, mumlade Lina och spände fast bilbältet. Anja hade
hoppat in bak och följde hennes exempel.
– Tyst kvinna, röt Julian och körde ut från uppfarten. På vägen ut körde
han in i postlådan som ramlade omkull.
– Pappa, det går bra med McDonald’s också, sa Anja i ett försök att stoppa
den galna bilresan. McDonald’s låg i allafall i närheten.
– Nej, har jag lovat er pizza, så ska ni få pizza.
Han trampade på gasen och bilen tog ett kraftigt skutt framåt, sen började
hastigheten öka från 60 km till 90 km.
– Sakta ner är du snäll, bad Lina desperat. Men det gjorde bara att han
ökade ännu mera.
Anja kunde skymta McDonald’s reklamskylt en bit bort.
– Pappa, ta McDonald’s.
– Nej, svarade han bestämt.
– Men jag vill ha hamburgare!
– Nej, vi ska äta pizza, sa han och vände sig om mot henne. Sekunden efter
tappade han kontrollen och bilen sladdade till och for av vägen och in i en
kiosk på sidan.

Sirenerna tjöt runt om och människor hade samlats på olycksplatsen för att
se vad som stod på.
Anja låg utsträckt på en bår och en kvinna i vita kläder lyste med en
ficklampa i hennes ögon.
– Hon har vaknat! ropade hon och en man kom fram till henne. Sjuksköterskan
och mannen utbytte ett par ord och sen vände mannen sig mot Anja.
Han var lång och vältränad med svart hår som hängde över hans bruna ögon.
Hans klädsel avslöjade att han var polis.
Han log försiktigt och tog Anjas hand.
– Kommer du ihåg vad som hände?
Anja nickade och försökt vrida på huvet för att se sina föräldrar.
– Dom är inte här. Dom fördes båda till sjukhuset, men tyvär… Han blev
tyst ett tag. Han kramade hennes hand och viskade lågt.
– Dom dog på vägen in till sjukhuset. Dom hade så allvaliga skader att dom
inte gick att rädda.

– Du blir lyttad till din moster i Vaxholm, sa en kvinna från socialen.
Hon var inte mer än 30 och hade rött lockigt hår. Hennes gröna ögon var
snälla och förstående och dom rödmålade läpparna rörde sig medans hon
pratade.
Men Anja hörde inte på. Under ett polisförhör hade det gått upp för henne
att hon var orsaken till föräldrarnas död. Hade hon bara varit tyst hade
det inte hänt. – Anja?
Hon vaknade till ur sina funderingar och såg upp.
– Hon är på väg hit för att hämta dig.
– Vem?
– Din moster!
Anja nickade.
Det skulle betyda ny familj, nytt hus och ny skola. Allt skulle bli nytt.
Men dom skulle antagligen se henne som en mördare.
I varje tidning i hela landet stod det med stora svarta bokstäver ”Man
körde ihjäl sig och frun – stora mängder alchol”.

– Mitt kära barn! ropade Emma och kom springande genom socialens korridor.

Anja satt insvept i en marinblå filt och deppade över sitt liv.
– Hur mår du? Hon satte sig på huk och kramade sin systerdotter.
– Vilken dum fråga. Förlåt mig. Kom nu så sticker vi.
Renskrev hit!
Anja stirrade på dom tre barnen i köket.
Jim var yngst, bara tre år. Han hade blont, kort hår och satt på golvet med
några legobitar. Sen var det Eva som var åtta. Hon hade brunt axellångt
hår, som nu var uppsatt i flätor.
Och sist var det Albin som var tolv. Han hade också blont hår, klippt i en
moden frisyr.
Han hade skatarkläder på sig från topp till tå.
– Dina kusiner känner du väll igen?
Anja nickade och släppte sin resväska i golvet.
– Du kommer trivas här, sa Eva och gick fram och kramade henne.

Skolan skulle egentligen börja dagen där på. Men efter omständighet|erna
fick hon skjuta upp det en vecka.
Hon hade inte anlänt till Vaxholm förän fem på morgonen och hade somnat
omedelbart.

Under veckan som gick fick hon prata med en kurator var annan dag.
Det var en snäll medelålders man som den mesta tiden försökte övertala Anja
om att olyckan inte vart hennes fel. Men vad han än sa, vägrade hon tro
det.
– Hur känns det och börja i en ny skola då? frågade han plötsligt när Anja
vägrat prata mer om olyckan.
– Bra, antar jag.
– Hade du mycket kompisar på din förra skola?
– Nej, svarade hon.
I Småland hade det var känt att hon hade en alcholist till pappa som
misshandlade hennes mamma.
– Då tycker jag du börjar om här, sa kuratorn och log.

– Det här är Anja, presenterade hennes nya lärare.
– Vill du berätta lite om dig själv?
– Jag heter Anja och kommer från Småland. Men nu har ja flyttat hit och…
ska bo hos min moster Emma.
En kille, långt bort i klassrummet började vifta med handen.
– Varför då?
Anja tvekade.
Hennes lärare var väl informerad om olyckan och hon avbröt och sa att Anja
kanske inte ville besvara frågan.
– Det är ockej. Dom dog i en bilolycka för en vecka sen…
Killen nickad sakta.
– Jag beklagar, sa han och såg besvärat ner i bordet.
– Det är lungt…

– Du, det är fest hos mig i helgen. Skulle du vilja komma? frågade killen
som frågat henne om hennes föräldrar. Han var lång och hade mörkt spretigt
hår.
Anja nickade sakta.
– Vad bra, jag heter Kasper föresten. Häng på så ska jag presentera dig för
några polare.
Anja log och hängde efter. Det här kanske skulle bli bra i allafall?
Det dåliga hade lätt med sig något gott. Ingen av hennes nya vänner brydde
sig om hennes förflutna.
– Du är här nu och vi ser dig som den du är här med oss. Dessutom har inte
du gjort något fel, sa Karin och kramade henne.
– Vi älskar dig allihopa, sa Kasper och gav henne en puss på kinden.
Anja blev så förvånad att hon stirrade förvånat på dom andra.
– Vad var det där?
– Det kallas p-u-s-s!!