Uppgift 4 ”min syn på skolan”
Hej skolminister Lars Kjellson!
Jag har funderat på en grej som gäller våran skola. Det är att våran skola
har fler brister än fördelar och så borde det ju inte vara. Därför skriver
jag ett brev till dig i hopp om att du kan göra någonting åt det.
Du kan ju börja med att göra nånting åt skolmaten här i vår skola. För
knappt ett år sen gick det i alla fall att äta maten, men nu har dom skärt
ner på den så mycket att man äcklas av att gå ner till matsalen för att
äta. Man har hittat insekter i salladen, hårstrån i maten och kvaliten på
själva maten har försämrats rejält. För mindre än en vecka sen så skulle en
klasskamrat äta knäckebröd till maten. Så hon gick och hämtade det men
upptäckte att det var mögel på knäckebrödet. Och det måste gå långt innan
ett knäckebröd börjar mögla. Så se till att maten förbättras så man slipper
gå hungrig en hel dag. För ingen borde stå ut med nått sånt här.
Det saboteras och slåss mycket i skolans korridorer. Men det är ju inte
precis lärarna som saboterar utan eleverna som roar sig med detta. Bänkar
förstörs, det klottras på väggarna, toaletter blir förstörda så att dom
inte går att använda mer. För att förebygga att sånt inte händer tycker
jag att man ska sätta dit grejer som eleverna kan roa sig med t.ex vi hade
ett biljardbord innan som jag tycker dom ska ta tillbaka.
Slagsmålen i vår skola beror nog på att det finns så många rasister här. Så
om ni kan informera klasserna lite mer om detta kanske i alla fall rasismen
försvinner, försöka kan man ju.
Inte nog med allt detta så är det fel på många lärare också, inte alla men
dom flesta. Dom favoriserar elever och vissa märks det mer på än andra. Man
säger då och då till lärare när det är för uppenbart att dom favoriserar,
men såklart förnekar dom det. T.ex en gång när man skulle göra ett arbete i
grupp så kom jag i samma grupp som lärarens favoriter. Alla i gruppen
arbetade ungefär lika mycket och alla var delaktiga. Men ändå fick lärarens
favoritelev VG+ på arbetet medan vi andra fick G i betyg. Det är mycket
orättvist och jag tycker du ska kämpa för att lärarna ska behandla eleverna
mer jämlika och att dom slutar med favoriseringen av elever.
Man behöver också förbättra vikarierna man får när en lärare är sjuk. Dom
är oftast outbildade och kan ingenting om ämnet dom ska undervisa i. Jag
kommer ihåg att i sjuan eller åttan så hade vi en vikarie i franskan under
en längre tid. Den vikarien kunde inte ett ord på franska och sa åt oss att
sitta och snacka franska med varandra medan han satt och läste tidningen.
Vi lärde oss ingenting av dom här lektionerna och kunde lika gärna skippat
fransk-lektionerna tills läraren var tillbaka. Nästa gång ni ska sätta in
en vikarie se till att han/hon är i alla fall lite utbildad. Nu har jag
bara två saker till jag skulle vilja ta upp och det gäller bara vår klass
niorna. Först och främst detta med klassresan som alla niorna som gått här
på skolan har fått åka, alltså till Gröna Lund då. Men just detta året av
alla år så får vi inte åka till Gröna Lund. Dom skyller på att vi inte har
pengar till det eftersom vi ska åka till Polen för att se på ett
koncentrationsläger. Men för två år sen gick min storebror i nian och han
fick åka både till Gröna Lund och Polen med sin klass. Jag tycker ju inte
skolans budget kan ha ändrats så radikalt på bara två år! Så vad är det
verkliga skälet till att vi inte får åka? Tycker lärarna vi är för jobbiga
att ta med på klassresa? I sånna fall kan dom säga det direkt till oss!
En sak till som rör vår klass (egentligen hela Munkedals kommun) är att vi
inte får praoa nu i åkurs nio.Här säger lärarna att det också är för dyrt
men det kan det ju inte vara. Tvärtom, dom slipper ju en hel klass och det
borde dom ju spara in pengar på. Alla nior har rätt att få praoa speciellt
nu när det är gymnasieval och allt. Detta borde ju du, skolministern, kunna
ordna så att vi får och säg inte att pengarna inte räcker för det går jag
inte på. Men nu har jag ”klagat” så mycket så jag kan ju som avslutning
skriva om lite roligare grejer.
Som att ni ska renovera skolan nu till sommaren, det är ett mycket stort
steg till en bättre miljö i skolan. Vårt klassrum har just nu pissgula
väggar och behövs verkligen målas om. Så jag hoppas eleverna kommer att
trivas i skolan nu när den renoveras (och dom slipper oss nior). Men jag är
i alla fall glad åt att skolan ska renoveras.
Men det var allt från mig denna gången.
///MVH Cecilia Jönsson
Slutbetyg: VG
03-02-07 Mina skolår
Hej nu är jag sju år och ska börja i 1:an på hörbyskolan. Jag har väldigt
nära dit, jag bor i en villa lite längre upp bara.
Det är första dagen idag. Jag kom ihåg att när vi gick in i klassrumet så
var min mamma med. Vi gick in och mötte vår lärare, hon värkade jätte
snäll. Hon var gammal, men ändå söt.
Hon hade grått kortklippt hår och var normal lång, kanske 1:75cm eller
något, hon hette Marta. Jag gick fram och hälsade på henne och hon visade
min plats, där jag skulle arbeta, jag fick sitta brevid Aja, min
klasskamrat.
Vi slutade tidigt den dagen, vi fick bara några papper sedan skulle vi gå
hem.
Nästa dag så kommer jag ihåg att det var då man började komma in i klassen
och kollade alla rummen. Efter man hade gått där ett tag och blivit kompis
med allar lekte vi på rasterna. Det var flickorna på hagen och hopprep och
killarna med cycklarna och så hade vi på hörbyskolan ett litet hus eller en
lada man kunde vara i, fast det fanns ingen vägg på ena sidan. Vi hade även
en liten och en stor rutchykana man lekte på och gungor.
Dom gångera vi lekte med pojkarna var det mest puss – pett kallade vi den
för. Det var precis som en vanlig pett lek att det är en som tar och säger
pett.
Men här var det annorlunda. Alla flickor som var med skulle ta pojkarna.
Och när dom hade tatt en pojeke skulle flicka som tog honom ta honom till
ladan och pussa honom på kinden. Det var en lek vi lekte, sedan hade man en
annan lek som hette
Hajen. Man var kanske 5 personer, och en av dom ska vara haje. Dom andra 4
personerna satte sig på rutchykanan och ner med benen. Då är det meningen
att den personen som är hajen ska ta tag i benen och dra ner dom, så det
gäller för offret att hålla sig kvar. Nu när man tänker efter måste det ha
sätt väldigt dumt ut att man håller sig där uppe på rutchykanan och en
annan håller dig i benen, så där ligger man och kämpar.
Sedan fanns det mycket kärlek i luften med.
Själv kommer jag ihåg att jag gillade en kille.
Och seda så en varm vårdag så satt jag på Julians rygg (en kille i min
klass.) och så sprang han. Och efter en stund så snubblade han och då
trillade jag framför honom. Och eftersom jag hade en kläning på mig så åkte
den upp så att man såg mina trosor, elever har här ritat en glad min, en
s.k. smiley och då skämdes jag.
och alla stod och skrattade, men det var ju glömt efter en stund.
Jag tyckte det va jätte roligt att gå 1,2,3:an. Det var då man precis hade
lära sig läsa, skriva, och räkna m.m. och alla kompisar man fick. Innan man
skulle äta så var det två och två som fick duka fram talrik, bestik och
glas, man gick ungefär 10 min tidigare än dom andra.
När alla kom så tog man sin tallrik och fyllde på med mat, alla viste sina
platser. En dag var det jag och Aja som dukade.
När alla hade ätit var det bara jag och Aja kvar. Vi var jätte hungriga så
vi åt och vi åt och åt vi satt kvar där kanske i en timme. så när det bara
var vi två kvar tänkte vi vart alla andra tog vägen så vi gick in i
klassrumet, och där satt alla och vi hade komit försent en timme. Men
problemet var att vi hade ingen riktig ring klocka utan bara en liten där
vår lärare Marta riger i, så den hörs inte så mycket. Men det var också
pinsamt.
På fredagar brukar vi ha roliga timmen, killarna brukade alltid trolla
eller göra breakdans. Och vi tjejer brukade var 2-3 personer som valde ut
en låt och dansade och mimade till den. Det var mest refrängerna man mimade
och dansade till mest.
Snart var det nära mycket när tills vi skule sluta skola och börja 4:an på
klaraskolan.
Men eftersom vi var många elever så fick man ett papper, och i det pappert
var det ritat tre stora ringar.
I den första ringen skulle man skriva vem man hälst ville ha, och i den
ande skulle man skriva den andre personen man ville komma med, och i den
tredje var det tredje personen.
oklart om det är läraren eller eleven som skrivit ”I” I Den första
ringen valde jag Rafaela för hon var var min bästa kompis, och vi bodde
grannar, så vi lekte varje dag. Men i den andra och tredje vet jag ej. Jag
tror det var Aja och någon annan.
Nu var sommaren slut och jag skulle börja på Klaraskolan. Jag var jätte
nervös, men sådan tur visst jag redan att Rafaela skulle börja i min klass.
När vi kom in på morgonen så hade jag och Rafaela gått till skolan själva.
När vi kom dit så är det likada alla år. Vi kommer in, får massa papper och
seda går hem.
Men dagen efter var det en vanlig dag. Vi fick lära|känna vår lärare som
hette Rebecka.
Rebecka var en liten person, okey inte så liten men kort och hon hade kort
brunt hår, jag tyckte bara om henne vissa dagar. Hon var rätt sträng och
hon hade inget tola mod. Men nu när man har blivit äldre så beundrar jag
lärare. Jag kan inte förstå hur lärarna orkar. Först alla skrikiga barn.
Sedan alla prov och rätta sedan undervisningen och alla utvecklingssamtal.
Men jag tyckte Klarasskolan var rolig. Nu hade man blivit äldre och man
tycker att dom som gick på Hörbysskolan var små skit ungar som inte fattar
någonting. Men själv var man inte så tuff inne på Klarasskola för där fanns
det äldre personer än oss, det fanns ända upp till sexor, men vi gick där
inte till sexan för när vi gick i femman hade dom ändrat det.
Men klart man hade bus på Klarasskolan. På rasterna så var vi tvungna att
gå ut , eleven har här lämnat en lucka i texten det kanske var en
enstaka gång man fick vara inne och det var om det regnade med all kraft.
Men dom dagarna vi var tvugna att vara ute och det var kallt och snöblask
ute drog man in i smyg. I ugefär mittlen i hela byggnaden så fanns det ett
bibliotek som vi kallar det för mediatek. Och i det här mediateket så fanns
det en scen man kunde vara på, det fanns även draperier för. Så vi gick in
där bakom scenen och gömde oss. Och när lärarna kom för att säga till oss
sprang man och låste in sig bakom en dörr som fanns bakom scenen.
Och bakom den dörren så fanns en liten gång med en annan dörr som man
sprang ut när lärarna kom med nycklar.
Men det ända dåliga med när jag var liten var att man inte fick ha skor på
sig. Det var jätte jobbigt att knyta skorna när man skulle ut.
Men en sak var bra när jag var liten det var att man fortfarande hade
roliga timmen.
En gång så hade jag, Cecilia, Linnea och Rafaela uppträtt. Vi mimade och
dansade till space in wethers, och det var två killar som rappade. Så jag
och Rafaela var killarna.
Vi tog på oss våra luvor och spände dom. Sedan så tog vi tusch pennor en
svart och ritade svarta sträck på kinden och hakan, det skulle föreställa
utväxt skägg. Cecilia och Linnea hade på sig ett diadem med två antenner
upp stickande och på dom satt silvriga bollar, vi tog dom för de såg ut som
lite aileien aktigt.
Sedan innan man fick gå upp i trean så skulle man gör ett nationella prov i
mattematik, engelska och svenska. Det gick jättebra för mig, jag fick åka
upp till sexan.
Wow nu är dagen här och skolan.
Långholmsskolan, jag var jätte nervös. Allting var nytt och mycket större.
När vi kom in i klassrumnet var det 8:orna som visade runt oss var alla
dörra låg och vad de var till för.
När vi gick runt där så tänkte jag ohh här kommer jag aldrig hitta, men
efter ett tag så gjorde man det. Och det bästa var, man fick ha skor på
sig.
Men jag kommer ihåg varje rast man skulle gå till sitt skåp så var där en
massa elever, och det var inte vilka elever som helst det var 9:orna! Fram
för 9:orna ville man inte tramsa sig, man ville inte skratta, man ville
inte klumpa sig, det var lixsom pinsammt om man skulle göra det.
Sedan hade man nya lärare och då var man väldigt tyst. Man lydde lärarna,
man var inte uppkäftig och man gjorde det man skulle.
Men med åren som gick så blev man bara allt större, man var inte tyst, man
gjorde inte det lärarna sa att man skulle göra och man var uppkäftig.
Nu går vi i 8:an och det är vinter, vi ska få våra första betyg. Jag var
jätte nervös, först när man satt i kyrkan och lyssnade på prästen m.m och
på när min kusin Sabina sjöng.
När allt det var klart var det dags för betygen. Man samlades
klassvis och klassföreståndarna tar fran kuveren och ropar upp ens namn.
– Andrea! jag gick fram och tog bevelt, önskade alla trevligt julov och
gick iväg och öppnade mitt kuver. Jag tog fram pappret och kollade, jag
blev jätte nöjd.
När vi kom tillbaka från lovet hade alla snöbollskrig, och det var inte
ute, utan inne i skolan så hela korridoren var slaskig.
Sedan så fortsatte man med skolan och betyg.
Jag har minnen från Långholmsskolan men det var mer skämt man drog för
varandra eller något roligt steg man gjorde.
Så nu sitter jag här i nian och håller på att skriva mina skolår.
Men nian måste jag säga har varit roligast.
Man är äldst på skolan, mycket och göra med alla intagningsblanketter man
måste göra, alla prov och man måste kämp för att få betygen till sin nästa
skola. Man kan säga att man gör om femman. Man sitter här och skriver
handen av sig för att komma till nästa steg.
med vänliga hälsningar: Andrea Corinanovi?
Bortsuddat
– Sista veckan på vårterminen i åttan! Skönt, säger Jonas till sin mamma
när dom sitter i trädgården och äter grillspett som Eva, Jonas mamma,
precis grillat.
– Jo, jag förstår att det ska bli skönt att byta klass, och framförallt
skola.
Jonas är 14 år, ska snart fylla 15, 15 juni. Då ska han få en helt ny moped
av sin mamma. Hans pappa lämnade Jonas och Eva när han fick reda på att
Jonas hade symtomer på någon form av dysleksi. Det var 5år sedan. Jonas och
hans mamma har klarat sig jättebra ändå, asså med pengar. Eva är högste
chef på riksbanken, så pengar var det inga problem med. Men skolan har
Jonas haft problem med dom senaste 5åren, när klasskamraterna fick reda på
hans dysleksi började de mobba och frysa ut honom. Lärarna, tillochmed
lärarna frös ut honom! En händelse som har satt sina spår i huvudet på
honom, är den dagen dom skulle ut och orientera i skogen. Dom skulle samlas
vid den stora fotbollsplanen en bit från skolan. Alla skulle cykla
tillsammans dit, till skogen. Jonas cyklade sist, helt ensam, resten av
klassen cyklade i ett stort gäng en bit längre fram. Väl framme i skogen
fick alla karta och kompass. Jonas sprang själv, det var varmt så efter en
timmes springande tog han av sig tjocktröjan och satt sig på en sten. Han
tittade på kartan, var var han? Han såg att klassens ”tuffingar” kom
springande, skulle han fråga om vägen tillbaka? Han gjorde det, förvånad
som han blev, svarade dom snällt. – Javisst, följ med oss! Men de visade
inte vägen tillbaka utan längre in i skogen. De sprang ifrån honom. Jonas
kände tårarna rinna nedför de svettiga, rödblossiga kinderna, han kunde
inte hålla in det längre, så länge hade han hållt inne alla de tårarna,
inte nu längre, går inte mer. Tröjan hade han glömt vid stenen där han hade
satt sig för att vila. Timmarna gick, det blev kallt och mörkt och skogen
blev allt läskigare. Jonas satt sig vid ett träd och somnade. Han vaknade
hemma i sin egen, varma, sköna säng. Han orkade inte fråga sin mamma om vad
som hade hänt, han bestämde sig för att låsas som att inget hade hänt. Så
nu är han där, sista veckan kvar i 8:an, på skolan. Han och hans mamma
skola lämna staden de bodde i nu och flytta till Stockholm, starta ett nytt
liv, nya känslor, nya kompisar, lämna allt det gamla. Sista veckan gick
ganska bra, ”kompisarna” i klassen hade bara slängt ur sig några dumma ord,
inget att bry sig om. Äntligen sista dagen i skolan, den 15 juni var det
skolavslutning och Jonas födelsedag.
När han lämnat skolan för sista gången, kom hem och där stod den, mopeden
han drömt om så länge. Ohh Gud vad den blänkte, den var svart och grå.
Jonas hade aldrig känt sådan lycka förut. Nu var det bara flytten kvar.
När de kom till Stockholm, de nya huset började deras liv om på nytt. Jonas
körde runt på sin moppe, skaffade nya kompisar. Så höll han på hela
sommar|Lovet. Då var det dags för skolan, första dagen. Han var så nervös,
han var rädd att allt skulle bli som förr. Men allt började bra, han fick
presentera sig, han fick stå framme vid tavlan, han såg hur flickornas ögon
skådade honom. Sen på rasten såg han hur alla samlades och började viska,
vad sa dom? var det något dumt? Men nä, det var det inte. Alla tjejerna var
redan kära i honom. Jonas hörde en tjej säga. – Fan va snygg han är, de
bruna fina håret, de vackra sammetsbruna ögonen, han kropp ska vi bara inte
snacka om! Och alla de andra höll tjejerna hade inget annat att säga mer
än: – Aaa, jag vet! Ett gäng killar från klassen kom fram till honom och
frågade om han ville hänga med ner till stranden på kvällen. Självklart
ville han det. På kvällen vid sjutiden knackade det på deras dörr, Jonas
öppnade och utanför stod säkert 15 mopeder, både tjejer och killar. Det var
tjejen som hade sagt att han var snygg som hade knackat på. – Ska du hänga
med, eller, snygging? sa hon. Och hon frågade om hon fick åka på honom. Hon
presenterade sig och slängde med sitt långa blonda hår, – Jessika sa hon De
stack ner till stranden, alla badade, drack läsk och spelade musik och hade
allmänt roligt. Jessika kom fram till Jonas och frågade om han ville följa
med en bit bort. Jonas kände genast rädsla, samma rädsla, samma känsla som
den dagen han blev lämnad i skogen, vågade han följa med?
Och Jessika tog honom i handen och gick en bit, bort från alla.
Jessika sa till Jonas att hon tyckte att han var skitsnygg, att han var
klassens snyggaste. Jonas fylldes med lycka, kärlek som han aldrig upplevt
innan. Hon böjde på huvudet och kysste hans röda läppar, han kysste
tillbaka. Den kvällen kommer vara den bästa i hela hans liv, han har börjat
ett nytt liv, med alla dessa underbara kompisarna, underbara Jessika. Detta
livet ville han leva och alla tankar om förra livet var bortsuddade, allt
var glömt. För att Jonas var kär, nu är det bara han och Jessika, ingen kan
förstöra detta.
Elin Att byta skola
skriven som novell: Bortsuddat
Bra inledning
Behärskar genren
Genomtänkt handling
15-årig pojke som blir mobbad eftersom han har dyslexi. Händelsen i skogen
bra beskriven; man kan se honom framför sig och förstå hur han känner sig.
Rädd att flytta men allt blir bra, överdrivet bra. Här ändrar berättelsen
karaktär och blir ”trivial”. Obs! En riksbankschef har säkert sin tjänst i
Stockholm.
Språkligt
Senare delen innehåller många schabloner. Direkt tal måste markeras med
talstreck. Meningsbyggnaden
Stavning: symptom, dyslexi
talspråk – skriftspråk
Min syn på skolan.
Hej Thomas!
Nu är mina år i grundskolan snart slut. Jag har blivit ombedd att skriva om
mina synpunkter och funderingar över skolan och om hur den kan förbättras.
Och så här blir mitt svar om min syn på nutidens skolgång.
Skolan en plats för alla ungdomar och mindre barn. Det borde ju isåfall
också vara en trivsam plats med många leende på läpparna för alla. Men så
är det inte för alla. Vissa känner bara så här när dom tänker på skolan, 9
års av helvete. Men för mig har dessa snart 9 åren av skolan varit mycket
posetiva men i allt bra finns där alltid något mindre bra, så också för
mig. Det absult bästa med skolan är all kunskap man får, kompisarna man lär
känna som man sedan utvecklar till en väldigt fin vänskap med. Vissa lärare
på skolan gör det skolgången väldigt bra och lärorik. I mitt fall finns där
två. Och den kunskapen jag har fått från dom kommer jag att bära med mig
livet ut. Banden som uppstår mellan kompisarna i skolan är starka som kan
hålla livet ut. Skolan är nog den plats man finner de flesta av sina
vänner. Men livet i skolan är inte alltid en dans på rosor. Många blir
utfrysta och mobbade och det är det mest negativa med skolan. mobbningen i
skolan har förekommit länge, länge och kommer nog att göra väldigt lågt
fram i tiden också. Men om Lärare, skolledningen och eleverna slår sina
huvuden i hop, finns där kanske en chans till en lösning på detta
problemet. Jag tycker att lärarna inte gör tillräkligt för att hjälpa de
utsatta. Men vad vet jag jag är bara en elev liksom alla andra. Jag ser
problemet men ingen lösning. Skolan flyttar på den mobbade eleven det blir
ju lättare så, men det är ingen lösning. Mitt förslag på en lösning är att
flytta på dem som mobbar istället för den som blir det. Men att göra på
detta sättet blir alldeles för svårt, det är ju lättare att flytta en
istället för femton elever och det förstår jag också. Men den som mobbas
måste det kännas väldig svårt att inte igentligen ha gjort något men ändå
måste byta skola. Jag tycker att alla dom som mobbar borde få känna på hur
det känns att gråta sig till sömns varje kväll och att vara rädd för att gå
till skolan nästa dag. Det är hemskt att behöva ha det så. Men fler
förbättringar kan jag inte komma på som rör mobbningen. Men andra förslag
om hur skolan kan göras bättre vet jag. Som t.ex. en ljusare och trevligare
skola hade varit mycket roligare att gå till än en skola som är grå och
dyster, så jag tycker att många skolor behöver renoveras lite grann. Mer i
drott i skolan skulle också vara en bra sak. Av idrott blir man piggare,
gladare och det förstärker kroppen både fysiskt och psykiskt. Och när man
mår bättre förstärker det ju också en självförtroende och konsentrationen.
Med dessa förslagen på förbättringar tror jag hade varit bra för alla både
elever och lärare. För om eleverna blir mer aktiva i skolan och vill lära
sig mer så måste det vara mycket lättare för lärarna att arbeta. Men skolan
är trots allt inte pest och pina för alla. För det finns ju också dom som
trivs där, och tycker att det är roligt att gå dit.
Nu avslutar jag mitt brev till dig, men mina förslag till en förbättrad
skolgång så vet jag att det inte går att genomföra under en dag men att det
kanske kan vara någonting att tänka på. Och med lite hjälp från alla kanske
något av mina förslag genomförs i framtiden någon dag.
// Med vänliga hälsningar
Alexandra Engdal-Werner
Klar struktur med relativt bra inledning och avslutning. Fokuserar på
viktiga saker, själva undervisningen och mobbning. Tar upp både fördelar o
nackdelar och föreslår förbättringar. Utvecklar resonemanget. Är också
kritisk. Föreslår också trevligare miljö och mer idrott.
Språket
Strävar efter varierat ordval. En del svårare ord stavas fel, t.ex.
positiv, koncentration.
Omväxlande meningsbyggnad. Någon mening har blivit krystad ”så här blir
mitt svar på nutidens skolgång
Dela in i stycken
Bokstaven a är mycket lik e
Mina Skolår
Jag stod tät intill min gammla dagiskompis och väntade på att den stora
klockan på skolväggen skulle slå åtta. Rädd och osäker var jag men
framförallt hatade jag förändringar. I första klass gick all tid till att
studera olika faror såsom ilskna fröknar och äldre elever med inflytande. I
tvåan kom kraven från fröknarna att leva upp till det ”flickiga” idealet
villket inebar att man skulle vara snäll anpassad samt älska att sjunga. Vi
fick också lära oss hur jobbiga och barnsliga killarna var samt att vi
skulle ha förståelse för detta.
Det fenoment var något som jag utnyttjade. Speciellt i trean då man mer och
mer började vara sig själv och visa fram|fötterna. Man utnyttjade helt
enkelt att vi tjejer var smartare än killarna.
Trean innebar även att man fick stanna kvar längre på eftermiddagen, då de
andra barnen gått hem. Då läste man pojken och tigern. Historien om en
borttappad katts resa hem genom Sverige. Jag läste med Lukas Johansson som
var extremt dålig på at läsa, villket jag ochså var. Men man skyllde allt
på honom eftersom man såg ned på killarna.
Resten av trean gick åt att förbereda sig för fyran.
Så kom den dagen också, dags för förändring, ny klass (ålders|blandat), ny
lärare. Dags att anpassasa sig och hitta sin plats i klassen. Vid den här
tiden började killarna få merinflytande, de ”snygga” valdes ut och blev
offer för ”fråga chans epedemin”. Det blev en hård kamp om det snygga
killarna så tjejerna tog till hjälpmedel som smink. De som var ihop gav
varandra en ytlig kram samt uppvaktade varandra på alla hjärtansdag, som en
bekräftelse på kärlek och omtanke. Så kom femte året, man var nu inte yngst
och man började tröttna samt tjata ut sig på sina klasskompisar. Då helt
plötsligt börjar en ny person upp och blir genast jätte intressant.
Alla ville leka, bli ihop med honom. Några veckor senare var han skolans
största tönt. Alla hade ett sånt behov av förändring, alla utom jag. Folk
var så uttråkade och började med drastiska förberedelser inför högstadiet.
Man gjorde en utrensning på alla töntar och allt som påminde om det
förflutna. Den 14 augusti började vi årskus sju. Vem skulle vinna och vem
skulle försvinna? Vem skulle bli kris|fjortis 2000. Kampen var hård, många
fick gemed-sig snabbt medan vissa höll sig kvar längre. Jag la mig längst
ner på skolans ”kastsystem” blyg, tyst hjälplös. Men efter ett år av
tystnad tog jag igen allt sen i åttan. Jag började ta för mig mer villket
uppskattades av lärarna villket påverkade mina betyg posetivt. Det var dock
inte populärt hoss eleverna, man fick ta så mycket mer skit när man syndes
än när man bara var stum.
Jag gjorde ett försök att bli mer uppskatad genom att vara trevlig och
generös mot alla. Jag har kommit fram till att på den här skolan får man
inte vara som man vill samt att folk är så fruktansvärt ytliga och falska.
Man anses som jobbig när man ifrågasätter saker såsom särbehandling.
En exemplarisk elev på den här skolan har inga åsikter om någonting,
smörar, anpassar sig, är snäll och trevlig samt problemfri
Det känns skönt att lämma grundskolan och jag har stora förhoppningar om
att gym|nasiet är mer rättvist och öppet samt att man får vara sig själv
utan att behöva skämmas över det.
Att byta skola
Vi hade suttit i bilen i snart tre timmar.
Mamma satt och nynnade på en gammal Tomas Ledin låt, medans min lillebror
lekte ivrigt med vindrutetorkarna.
Var det inte typiskt?
Morsan hade åter igen hittat en ny liten stad där vi skulle slå oss till
ro. Eller slå oss till ro var nog inte det rätta ordet. Strax skulle vi
säckert packa upp alla lådor igen för att åter finna lyckan.
Bilen svängde in till kanten av vägen i närheten av en korvkiosk. Nu var
det entligen dags för lunch.
Redan nästa dag gick vi till den nya skolan där jag skulle börja.
Jag kände en växande klump i halsen.
Skolbyggnaden var ett gammalt tegelhus med stora vita fönster. Mammas hand
vilade tungt på min axel. Hon ville vell visa att hon var där för mig, men
jag ville helst bara springa därifrån.
Bort från allt elände och hem igen till Vaxholm. Tillbaka till alla
kompisar i Råby.
Allt det där hade varit så bra, helt perfekt.
Jag hade haft många kompisar i och utanför min klass, men nu var allt det
borta. Borta med vinden (som man säger.
”Filip, Filip, Filip,” recktorn satt och smakade på bokstäverna i
mitt namn. Han såg inte direkt trevlig ut, snarare tvärt om där han satt
nedsjunken i sin stol.
Mamma därimot satt bara där och log. Hon såg inte hur fel allting var.
Märkte hon inte att jag inte ville börja i en ny klass och lägga det gamla
bakom mig? Vad kunde jag göra? De hade redan valt ut en klass åt mig och
satt nu och diskuterade mina betyg.
Värken i magen kom tillbaka. Snart var det dags. Dags att visas up som en
ny skyltdocka i en affär. Dörren öppnades sakta. Ett nytt rum visades up
med stora röda lampor hängandes i taket.
60 nya ögon tittade nyfiket på mig.
De betraktade mig från topp till tå.
En stöddig brunhårig grabb längst bak i klassrummet suckade högt.
Jag ville bara försvinna, sjunka genom marken, bara sluta existera.
Jag fick en plats näst längst fram brevid en söt liten tjej med hästsvans.
Hon tittade nyfiket på mig med sina stora blå ögon. Hon såg snäll ut.
Facktiskt såg de flesta i klassen trevliga ut. Det kanske inte var så
hämskt endå att börja i den här klassen.
Killen längst bak i klassrummet skulle jag kanske få problem med, men med
tiden skulle jag nog lära känna de flesta.
Jag tittade ut genom fönstret där solen sken över skolgården. Livet här
skulle kanske inte bli lika bra som i Råby, men vem vet? Kanske mina
lyckligaste år blir här bland de blonda Skåningarna.
Lära för livet
Någon lärare har en gång sagt ”Vi lär oss inte för skolan utan för livet”.
Stämmer verkligen det?
Jag tänker granska skolan, där jag studerat i nio år, för att få reda på
sanningen. Det som jag tänker granska är: praktiska ämnen, teoretiska
ämnen, prao-dagar, temadagar och raster.
De praktiska ämnena.
Hit räknar jag gymnastik, slöjd, hemkunskap och bild. Gymnastik kan man
verkligen inte lära sig ”för livet”, man måste träna någorlunda regelbundet
för att behålla sin kondition och sina eventuella muskler. Så där kan man
inte tillämpa detta citat. Slöjd är ett bisarrt ämne som inte borde vara
obligatorisk i en modern skola. Kanske lär man sig slöjda för livet men har
man någon egentlig nytta av det? Hemkunskap är ett viktigt ämne där man lär
sig laga mat och annat viktigt. Det är ett av de få ämnen som kommer att
tillämpas i praktiken i resten av ens liv, tyvärr är det ett av de
tråkigaste ämnena. Kan det månne bero på övernitiska lärare? Bild är ett
orättvist ämne: vissa är urbegåvade sedan födseln, andra kan inte rita ett
böjd streck.
De som är duktiga i bild var nog redan det innan och de som är sämre har
inte förbättrats nämvärt.
De teoretiska ämnena:
SO-ämnena, NO-ämnena, Språk o.d. räknar jag hit. Samhällskunskapen är bra
för allmänbildningen, inte mer.
Naturämnena har man nytta av om man ska skaffa ett jobb med sådan
inrikting. Men ofta krävs det bra kunskaper i dessa ämnen i ett jobb som
inte har någon som helst anknytning till de ämnena. Språk kan vara bra att
kunna, där kan jag inte säga emot. Alla teoretiska man lärt sig i
grundskolan kan man glömma bort så fort man får en fast anställning.
Prao-dagarna:
Mina prao-dagar var hemska. Jag lärde mig att frukta arbetet, för livet.
Temadagarna:
Temadagarna i min skola var slappa och populära. Under en dags tid behövde
man bara luta sig tillbaka och lyssna på en föreläsning eller kanske
pyssla. Även om ämnet var intressant lärde man sig lite.
Rasterna:
Rasterna var viktiga. Här lärde man sig saker man inte lärde sig på
lektionerna, fast ibland tog man med sig snacket in i klassrummen. Det var
inga viktiga saker man lärde sig men nog så intressanta och roliga, och man
lärde sig för livet.
Slutsats:
Man lär sig mycket strunt och lärarna måste inse det eller sluta med sitt
hyckleri. Syftet med grundskolan är att lära sig för gymnasiet, som i sin
tur endast är ett IQ-test som ska visa om folk kan lära sig och förstå.
Vilka ämnen det handlar om spelar ingen roll. Vi lär oss inte för livet,
utan för skolan…
Ragnar Ök – civilekonom, Simrishamn.
då eleven hittat på en pseudonym själv har den behållts
Mina skolår
En gång för länge sedan fanns det en drake. Lika fantastiskt kommer man
ihåg sina första skolår. Man var så liten och hade så mycket att lära.
Varje dag hade ett eget intryck.
Även fast det var så länge sedan, känns det som det var förra veckan. Jag
och en kompis satt och gjorde oss i ordning för första dagen på fritids. Vi
började på fritids två veckor före själva skolan så vi kunde förbereda oss.
När vi gick till fritids blossade fantasierna upp. Tänk om fröken var en
apa, eller en drake, ett troll och kanske allting på samma gång.
Fem minuter senare fick vi reda på att vår fröken bara var en snäll 45
åring och det förstörde alla roliga förhoppningar.
Den första tiden på fritids började bra. Nämligen med att vinna över en
stor och stark ”tvåa” i fotboll. Han tog till försvar med att vi spelade
två mot en, men vadå. Han var ett år äldre. Två veckor senare började vi
skolan. Det var väldigt pirrigt att sitta där vid upropet med alla nya
ansikten. Vissa tyckte man om och några andra gillade man inte.
Första tiden i skolan flöt på bra. Vi lärde oss att läsa och skriva. Man
kan undra hur det skulle gått när jag skriver det här om jag inte gått i
ettan och lärt mig grunderna. Antagligen illa. Man fick även många nya
vänner. Tyvärr så fick jag fel vänner, tyckte i alla fall de andra
killarna. Då började elakheterna. Allt man gjorde var fel enligt dem. Fast
de själva gjorde samma saker varje dag, varje timma, så var det fel när jag
och mina nya vänner gjorde det. Men det var nog inte så farligt, eftersom
jag och mina kompisar var lika många som de elaka och tyckte likadant om
dem. Men ändå. Det lämnar starka intryck
De absolut hemskaste minnena från lågstadiet var ändå från ettan. Då var vi
tvugna att träffa lärarinnan Ulla och ha dans. Stackars oss!
Alla killar tyckte det var hur töntigt som helst. Varför dansa som tjejer
när vi lika gärna kunde leka krig och slåss på skolgården. Det skulle man
lära sig mycket mer på tyckte vi och tycker nog fortfarande. Men resten av
skolan var helt okej. Korta dagar. Vi hade nästan bara de tre grundämnena
och det flöt på rätt bra, tills den där dagen i juni 1996 då allt var över,
eller?
Vi skulle gå ut trean och efter tio veckor sommar börja skolan och då gå i
fyran. Allvaret skulle börja. Ny fröken, nya ämnen och framför allt; en ny
skola. Av allt man fått höra i lågstadiet var det ”niorna” i den nya skolan
man fruktade mest av allt. Alla sa, att så fort man gick förbi en nia så
slog han ner en, så rädd var man. Men självklart så var det inte så.
Mellanstadiet var inte så jobbigt som man hade trott, förutom matten. Den
tyckte alla hade blivit så svår med alla multiplikationer och divisioner.
Men annars var det rätt likt lågstadiet.
En stor avgörande skillnad var att vår gamla snälla fröken, hade blivit
utbytt mot en ond och grym förtryckare. Varje lektion var det bråk mellan
lärare och elever. Jag måste faktiskt erkänna att det var riktigt
underhållande. Men det var alltid läraren som vann och vi som kom ut i
korridoren i hela fem minuter.
Det som ändrades under alla dessa år var knappt någonting alls. Bara
svårigheten på skolarbetet. I högstadiet fick man mer ansvar och särskilt
när betygen kom in i bilden. Då var det dags att börja plugga ordentligt.
Det är betygen man förbereder sig till undet låg och mellanstadiet och
nationella proven som alla gör sig redo för nu. Man måste visa sin
kapacitet. För mig finns det väldigt mycket oro av vad som kommer gå bra
och vad som kommer gå dåligt. Det återstår att se.
En gång för länge sedan fanns det en pojke som började skolan. Så började
det hela och så slutar det också. Så kommer även mina barn ha det och man
hoppas att de får en lika händelserik uppväxt som jag fått, eller en helt
ny sorts uppväxt. Om 40 år kanske skolan har ändrats. Man kanske sätter på
sig en mössa och på en minut har man lärt sig hela grundskolan. Men det
återstår att se.
Slut.
Mina skolår
Kan ni några fler namn på era nya klasskamrater som börjar med M? Frågade
vår lågstadie lärare som hette Katarina. Vi hade redan sagt Mikael, Malte,
Maria, Magnus, och ingen tycktes komma något mer namn. När jag plötsligt
kom på ett till namn: – Emma (Mma), sa jag, och kände mig väldigt glad att
jag fått säga det. Våran lärare började fnissa lite, jag förstod inte
varför, jag borde få en applåd att jag var så begåvad tänkte jag. Nej Lina,
Emma börjar med ett E, inte ett M.
Det var min första dag i skolan, jag kommer ihåg den klart och
tydligt. Mitt första intryck var att lärarna bara krånglade till saker hela
tiden. Som den händelse jag nyss berättade om, jag hörde ju att när man sa
Emma, började man med ett m, jag konstaterade sen att lärare finns endast
för att säga till när man har fel, oavsett om jag hade rätt, som jag tyckte
att jag helt klart hade i det sammanhanget.
Åren efter ändrades min syn på hela skolan, jag förstod äntligen
att Emma faktiskt stavas med ett E, och lärarna faktiskt finns för att
hjälpa oss elever, även om vi har svårt att tro det ibland.
Man kan inte undgå att tänka på discona som vi gick på i
lågstadiet, platåskor, benvärmare och ”magtröja”, hippare än så kunde man
inte vara. Man skickade fram bästisen till killen man var kär i, så fick
hon fråga chans. Oftast blev svaret – ”kanske. svarar på måndag.
Tänk vad lätt det var då, skicka fram kompisen och fråga chans,
kanske funkar det nu också.
Men allt var inte helt lätt och problem fritt, det fanns ju dom populära
”jag-vill-inte-va-bästis-med-dig” bråken också. Dom var hemska. Barn kan
vara så fruktansvärt elaka, jag tror aldrig jag har varit så ledsen som den
perioden. Men bråken var aldrig så seriösa visade det sig. För veckan efter
fick man en lapp, där det stod: ”Vill du bli bästis med mig igen?” Jag blev
alltid så förvånad när jag fick en en sådan lapp, för antingen är man arg,
eller inte. Men då var det något mitt-i-mellan, och det var det värsta. Man
kunde inte lita på någon, för det kunde ju vara en fälla, för att få ur en
allt man tyckte om en person, för att sedan sprida ut det. Usch barn kan
vara så hemska mot varandra.
Och nu så går jag i sista terminen i årskurs nio. Kan inte fatta
att tiden går så snabbt, det känns som om det inte var så länge sen som min
storebror retade mig och skrek: ”Linas fröken är tjock, Linas fröken är
tjock.” Själv sprang jag efter och störtgrinade.
Men lyckligtvis kan jag säga att det var väldigt länge sen. Men
det är sådana minnen som sitter kvar, även fast man helst velat slippa
komma ihåg dom.
Skolan, eller hela livet har blivit allt mer komplicerat. Man
tänker mer på betygen, än själva lärandet i sig. På det viset kanske man
får ett bra betyg men glömmer det efter några veckor. Det känns jobbigt om
man jämför hur vi hade det i grundskolan. Inga betyg, vi tyckte bara att
det var roligt att gå i skolan. Man skröt för varandra hur mycket man hade
lärt sig, nu är det helt tvärtom. Nu verkar det nästan som om vissa skryter
för varann hur lite man vet, för man vill ju inte vara pluggis brukar det
låta. Nu blir man förvånad om det är någon som säger att det är kul att gå
i skolan. Det är inte så ofta man hör det.
Men jag längtar ändå inte tillbaka till lågstadiet, för då kunde
man endast drömma om att utbilda sig och bli något stort. Men när man blir
äldre kan man göra verklighet av drömmen. Komma bort från Ingenstans
(smedby) och bli nåt stort, och det är större och roligare än något
lågstadiedisco någonsin kan bli!
När jag började ettan var jag sex år och bodde i Tyskland. Alla barn hade
fina, robusta skolväskor, inte några sladdriga ohyfsade ryggsäckar. Jag
minns att det var en solig dag i september när vi, ett gäng från det lilla
”Bullerby”-bostadsområdet Baumgarten i det lilla Landau i det stora
Tyskland gick till skolans gympahall för att bli indelade i olika klasser.
Vi hade bara runt 300 meter till skolan men vi gick ändå hemifrån en kvart
innan vi började.
När vi kom fram var det fullt med folk. Blivande elever med deras
föräldrar, lärare, elever från andra årskurser som skötte underhåll|ningen
(några dåliga barnlåtar som de sjöng falskt, men konstigt tycker föräldrar
om sådant). Efter ”underhållningen” började de ropa upp namnen. Jag hade en
härligt pirrande känsla i magen som spred sig ända ner till tårna. Då
ropade de upp mitt namn och nervöst gick jag fram och ställde mig bredvid
en mörkhårig kille som stod och skrattade med en annan kille. Jag tyckte
att det var konstigt att man över|huvudtaget kunde skratta en sådan dag.
Alla mina kompisar från Baumgarten; Alex, Danielle, Monika och Tristan kom
i samma klass som jag. Underligt, tyckte jag, att jag hade en sån tur.
Efter att alla var uppropade gick vi till klassrummet i själva skolan.
Vårat klassrum låg längst inne i en korridor på andra våningen. Det var ett
ganska stort klassrum och kalt klassrum, kalt men ändå trevligt. När vår
fröken började prata blev det med ens tyst. Hon föreställde sig som Wilma
Rotenstein. Hon verkade sträng och hon var gammal, runt 50 år.
Vi fick en läxa också. Alla blev förtjusta och jag längtade hem tills jag
kunde göra min läxa. Det är konstigt vad man förändras med åren, från att
vilja ha läxor till att knappt göra dem. Första dagen slutade med att vi
fick måla ett självporträtt. Jag har fortfarande kvar mitt, det sitter på
dörren till mitt rum. Man kan inte låta bli att iallafall le när man ser
det, för det är så obeskrivligt groteskt fult. Tydligen måste jag ha tyckt
själv att jag såg ut som en gris.
När jag började trean fick vi en ny lärare som hette fru Dieter. Alla
avgudade henne, hon var så bra. Det kom också en ny kille till klassen som
hette Marius. Han var från Holland. Redan första veckan utmärkte ha sig som
klass-clown, och det tyckte inte jag om eftersom det hade varit min roll
innan. Det blev en slags tävling mellan mig och honom, men vi var nog
ganska jämlika. Han bodde även han i Baumgarten så vi blev ganska snabbt
kompisar.
Jag kommer ihåg mycket från trean eftersom det var den bästa tiden i mitt
liv. Innan jullovet så skulle vi få våra första riktiga betyg. Skalan var 1-
6 där 1 var bäst. Jag kommer ihåg att jag hade 4 ettor, 3 tvåor och två
treo, vilket jag inte var nöjd med. Senare på våren skulle vi ha en
volleybolls|turnering. Alla längtade och vi tränade bara volleyboll på
gympan. När sedan tävlingen kom så förlorade våran klass alla matcher kom
därmed sist.
I fyran fick vi en ny lärare för fru Dieter var ingen färdigutbildad
lärare, och så fick vi en av de mest hatade lärarna på skolan, fru Abhall.
Alla kallade henne fru Abfall, vilket betyder skräp. Hon var mycket sträng,
t. ex. när vi hade matteläxor så var vi tvugna att skriva med riktiga
bläckpennor och om man skrev för fult så var man tvungen att göra om det.
Det spelade ingen roll om man hade räknat rätt. Det hela slutade med att
ingen tyckte om henne.
Efter några veckor in i fyran frågade mina föräldrar mig och mina syskon om
vi ville flytta till Sverige. Jag och min lillebrorsa svarade ja utan
tvekan, trots att vi trivdes väldigt bra och hade många kompisar m.m. Så vi
flyttade i november. Skolan i Sverige var så annorlunda direkt. Allt var så
slappt. De hade läst engelska i två år och hade lärt sig lika mycket som
jag hade lärt mig av min syster (vi hade inte börjat med engelska i skolan
än). Jag var bättre än nästan alla andra i alla ämnen. Man fick kalla
lärarna efter förnamnet och ingenting var lika disciplinerat som i
Tyskland. Eftersom jag kunde allt de andra lärde sig gjorde jag inga läxor,
och den trenden höll i sig tills jag började åttan ungefär. Då började det
bli lite svårare och jag började göra lite läxor ibland. Högstadiet är lite
mer krävande, men jag undrar hur mycket jag inte kunnat nu om vi hade bott
kvar i Tyskland. Den svenska skolan är alltför slapphänt, men om eleverna
ska lyckas i en hårdare skola krävs det stöd och lite påtryckning hemifrån
så att man inte glider igenom skolan. Det är ungefär dessa tankar vad jag
har vad det gäller skolan.