Slutbetyg: VG

Inskannad version

Mina skolår

För nio år sedan då lekte livet. Det var då vi alla 16-åringar skulle börja
skolan, första klass.
Alla var spända och förväntansfulla. Att börja i skolan var en stor sak.
Från att gå till sexårs|gruppen till första klass var ett stort steg.

Första dagen var det upprop. Alla i klassen var så söta och små. Flickorna
hade fina klänningar på sig och även pojkarna var finklädda. Våran nya
fröken hette Liselotte, en trevlig fröken.
Efter uppropet sjöng vi och hade det roligt. Man riktigt längtade till
nästa skoldag.

Klassen kände jag redan innan. Eftersom vi hade gått i samma sexårsgrupp.
Skolan som vi började i hette Bursjöskolan. Det är nog den sötaste skola
jag vet, lagom stor och bra. Den ligger i ett så fint område också. Bakom
skolan är det en skog, där man hade sina äventyr på rasterna, gjorde kojor
osv. Några tiotal meter bort ligger en damm, Backa dammen. Fast ibland fick
man inte gå dit. Det kunde vara farligt på vintern när det låg is på den
lilla sjön.
På sommaren brukade jag gå dit med min mormor eller mamma för att mata
änderna. Det tyckte jag var kul. Lite längre bort ifrån staden ligger det
två vattentorn. Där var det lite farligt, dit vågade bara de ”tuffaste” gå.
Jag trodde det fanns fyllegubbar där, därför vågade jag inte gå dit.

I tre år gick jag i Bursjöskolan, tre underbara år. Vi hade många bra
lärare, Liselotte som var allas vår sjungande gosefröken. Med henne hade vi
alltid roligt och mysigt.
Det första året arbetade vi inte så mycket. Vilket både är bra och dåligt.
Nuförtiden känns det som att barnen börjar plugga matte vid femårsåldern.
Det tycker jag är hemskt, man ska ju vara barn så länge det går. Leka och
njuta av sin barndom.
Fasst visst arbetade vi också, läste och skrivde.

Jag har nu för mig att det var andra året som vi fick en ny lärare. Även
detta var en kvinnlig lärare, men vi fick två nya lärare då. En som hette
Ulla-Britta och en som hette Charlotta. Två härliga människor. De var nog
bland de bästa lärarna vi någonsin haft, tycker jag.
I vårat klassrum fanns det två blåa soffor. Jag minns att Ulla-Britta läste
Tsatziki för oss på morgonen. Alla satt tätt samlade i sofforna, och
lyssnade noga på när hon läste högt. Det var så skönt, stora och härliga
soffor. Från den boken fick man många skratt. Kan erkänna att jag längtar
mycket tillbaka till den gamla tiden. Det var bättre förr, så som ens
föräldrar och morföräldrar brukar säga.

När man hade gått klart sina tre år i Bursjöskolan, bar det av till
Grindsjöskolan. Där jag går nu. När vi var nere där för att ha slöjd tyckte
jag att alla var så stora här. Vi var ju bara små barn och de var
jättestora!
Nu är det vi som är jättestora, känns lite konstigt.

Även här fick vi bra lärare. Våran lärare som vi hade i fyran och femman
hette Lotta Landgren. En liten sträng dam, men som var en väldans bra
fröken. Det är hon som har ”läxat” upp klassen. Hon lärde oss en massa nya
saker. Av henne har man fått kunskap! I mellanstadiet och nu i högstadiet
har det varit lite struligt. Vi har haft en massa olika lärare, bra och
dåliga. En hade vi bara i en termin, vilket jag tycker är dåligt.
Annars har det varit bra här. Tiden har gått väldigt snabbt.

Nu går vi i nian, och snart skall klassen skiljas åt. Fast kanske inte
alla. Jag Stina och Jeanette har sökt till
Odenslundagymnasit/Samhäll|vetenskapliga programmet. Kanske börjar vi i
samma klass.
Det ska bli spännande att börja i gymnasiet. Få chansen att lära känna nya
människor. Få se lite nya ansikten, än dem som man har sett nästan varenda
dag i nio år. Det känns som om att man har tröttnat lite på klassen.

Dagen då vi slutar kommer det bli lite sorgligt. Att skiljas efter så många
år, men men sådant är livet. Synd att man inte har lärt känna alla i
klassen som man kanske skulle vilja göra.

Något som jag ser fram emot är när vi skall ha klassträffar. När vi är
omkring trettio år, det skall bli himla kul!

Jag är nöjd med min skoltid, men än är den inte slut!

Inskannad version

Skolan
Jag började mina första 2 år av grundskolan på ”Klingesta”. Den skolan har
inte samma läroplan som på Löve kan man säga.
I mitten av andra klass flyttade jag till Haveboskolan.

Den första lektion som jag hade så måste jag börja med skrivstil och
engelska…… och jag som knappt kunde läsa men fröken insisterade på det
så ja inte skulle komma efter.

I Mellanstadiet var det jag och Henrik som var bråkigast i klassen, men det
gick bra ändå.

Inskannad version

Mina skolår
Under låg och mellanstadiet har jag gått på Tunbergaskolan i Rävlinge.
Jag minns väl min första dag i skolan,
jag var ivrig att lära mig något nytt och samtidigt kändes det lite pirrigt
i kroppen att jag inte skulle göra bort mig för de andra eleverna. Under
den tiden var varje dag i skolan en ”bra dag”. Jag kom hem till min mamma
och jag brukade berätta vad jag fått lära mig och vad jag hade varit med
om. Det gick ganska bra för mig i skolan och jag hängde med på alla
undervisningar. Jag fick många nya vänner och en av dem var Isak Levin som
fortfarande går i min klass än i dag. Mina lärare hette Maj och Elsa under
lågstadiet. De var väldigt duktiga och erfarna lärare. Varje gång jag hade
svårigheter inom någonting så var dom till hjälp, det behövde inte bara
vara problem i matte eller något annat ämne som man hade svårt med. Det
kunde någon gång vara att jag var osams med någon annan och då var dom
alltid där till hjälp. Bland pojkarna i min ålder handlade det ofta om makt
under rasterna, endel ville vara något mer än de andra och brukade komma
och reta en för att på något sätt dölja sitt eget dåliga som fanns inom en
själv.
Detta märktes tydligt under åk 2-3 då sådana som hade halkat av i
undervisningen lite grand, sådana mådde dåligt och började pukla på andra
som då var flitiga.
Men det kan hända att jag tar fel när det gäller mig. jag menar att det
kanske var pågrund av min kristendom som jag blev retad. Som tur var så var
jag inte svag varken i mitt inre (känslor) eller yttre (muskler). Så det
var en stor fördel annars hade jag säkert varit mobbad. Men senare under
mellanstadiet blev jag trots allt mobbad av några elever på skolan. Den
mobbingen varade ungefär ett år och det började då gå trögt för mig i
skolan eftersom jag inte längre trivdes i den miljön jag vistades i. Det
hela började ungefär med att jag blev retad för att jag var norsk och var
inte som alla de andra i skolan. Jag tog faktiskt åt mig en hel del av
deras komplimanger och visade det med att jag ibland försvarade mig med
ord. Hade jag inte visat att jag inte tog åt mig så mycket av deras
rappakalja så hade jag säkert klarat mig undan från allt det där, men det
är lätt att säga så nu. Ibland tänkte jag att jag skulle gå till mina
lärare och berätta hur det stog till, men då hade jag också en tanke av att
då kommer situationen att förvärras och då kommer dom att fortsätta reta
mig ännu mer för att jag gått och skvallrat inför lärarna. Det gick en
liten tid och det var någon gång i 4:an då jag tänkte att jag går och ger
alla stryk så att allt skulle ta slut någon gång. Men det blev inte så
mycket av dom tankarna. Min mor såg att jag inte mådde så bra och undrade
vad som hade hänt med mig. Först ville jag inte svara på hennes fråga men
sedan kände jag att det var lika bra att säga som det var.
Det hela slutade med att det blev en liten utredning i klassen och nästan
allting ordnades upp. Jag fortsatte då som vanligt att jobba i skolan och
allting verkade mycket lättare. Senare under 5:an började jag att träna
fotboll och det gick väldigt bra för mig i fotbollen men jag lade av med
den efter ett år. Men inte helt, vi spelade nästan alltid fotboll på
rasterna och det var roligt.
Jag mindes särskilt en lärare på skolan när jag gick i 6:an det var en
slöjdvikarie han hade vi hela 6:an ut eftersom Hasse Palm (riktiga läraren)
skulle vara lärare i några mer ämnen på Häverudsskolan. Den vikarien han
kunde nästan ingenting, han bara stod där i salen och såg på. Han var inget
vidare till lärare.
I 4-6:an var jag mycket med Peter Aronsson och vi brukade fara till
Undvallabacken och åka slalom men en gång när vi var där bröt jag benet och
det var en av orsakerna som jag slutade med fotbollen. ja även slalomen,
jag började åka snowboard istället och det gör jag än idag.
I 7:an började jag Häverudsskolan men lite osäker jag hade lite funderingar
på att gå på Tingbackaskolan innan jag började eftersom jag hade haft många
vänner där som jag kännt sedan tidigare.
I 8:an fick jag åter Hasse Palm som slöjdlärare och jag var väldigt nöjd
att få samma lärare tillbaka. Jag tycker att min tid i grundsskolan har
gått väldigt bra trots att det har hänt en del otrevliga saker. Jag hoppas
också att det fortsätt bra också nu under åk 9.

Inskannad version

Hej!
Här kommer lite om vad jag tycker om skolan, lite förslag på förbättringar,
men också sådant som jag tycker är bra med skolan.

Innan jag skulle börja sjuan så fick jag välja några personer som jag ville
ha i min klass. Det tycker jag är bra, därför att jag var ganska nervör när
det började närma sig att byta skola. Då kändes det ganska bra att ha några
kompisar med sig, så man vet att man i alla fall känner några i den nya
klassen. Nästan det första vi gjorde när vi började på Torpa var att åka på
hajk. Jag tyckte det var mycket roligt och så fick man lära känna alla de
nya klasskompisarna. På hajken gjorde vi mycket sammarbetsövningar, vi
lagade mat och umgicks. Alla 25 stycken fick såva i en liten stuga som var
avsedd för max 10 pers.
Jag tycker det är viktigt att lära känna sin nya klass, och detta tycker
jag var ett bra sätt.
Nu ska jag skriva lite om hur det var i själva skolan också: När man gick i
sjuan var man (i alla fall jag) ganska rädd för niorna. Jag kom ihåg att på
vintern var det några sjuor som blev ”myllade” och jag var ganska rädd för
att bli det med. Det här kan man gott göra något åt. Kanske ha mer
rastvakter.
Det första intrycket jag fick av själva skolan var att den var ganska
gammal. Möblerna var gamla och endel trasiga. Skolan såg allment risig ut.
Ventilationen om sommrarna var ganska dålig. Detta påverkar trivseln mycket
och därför tycker jag att man ska göra något åt detta.

Rasterna är något att se fram imot när man sitter på lektionerna. Därför
tyckr jag att det ska finnas saker att göra då. Vi har visseligen ett café
men det är inte så kul att sitta där alla rasterna. I korridorerna finns
det lite bänkar att sitta på, men det skulle vara fler tycker jag. På
skåpen får man inte sitta, så om bänkarna är upptagna så får man antingen
stå eller sitta på golvet.
Detta påverkar också trivseln och miljön i skolan och är därför en viktig
sak i 2000-talets skola.

Lov är också något att se fram emot. Loven behövs för att man ska kunna
vila upp sig så att man orkar med skolan ett tag till. Det skulle vara bra
om man hade ett par mer lovdagar på höstterminen också. Då skulle det vara
enklare att klara av alla prov och skrivningar som är vid den tiden.
Lektionerna är nog det som eleverna tycker är det tråkigaste i skolan.
Därför tycker jag att det är viktigt att göra dem så roliga som det går.
Praktiska arbeten är alltid roligt, och om man har lektioner som är över
1timma lång så kan det även vara bra om man har en liten rast på 5min, då
hinner man gå ut och ta lite frisk luft eller gå och köpa något i cafét.
Jag tycker också att man ska få ta med sig dricka eller någon frukt till
långa lektioner eller prov. För att man ska få arbetsro i klassrummet krävs
också att det är ordning på läraren, annars blir det lätt stökigt på
lektionerna och man får inte så mycket gjort.
För att man ska lära sig så mycket som möjligt i skolan är det viktigt att
man har en bra och duktig lärare. Jag tycker att en lärare ska vara
framförallt kunnig i det ämnet som han undervisar i. Han ska vara snäll,
men inte för snäll för då förlorar han respekten hos eleverna och då blir
det ingen disiplin i klassen. Vissa lärare har ingen respekt hos eleverna
och deras lektioner blir ganska lätt stökiga. Det skulle vara bra om vissa
lärare lärde sig hur man får mera respekt hos eleverna.

Mobbning är något som man till alla pris ska försöka förhindra. På våran
skola har vi något som heter bestis|rådet. Två personer från varje klass är
med där och de får lära sig hur man kan förhindra mobbning, dom ska också
förhindra mobbningen om dom ser någon. Jag tror att det föregår nog mer
mobbning på låg och mellanstadiet än vad det gör på högstadiet och
gymnasiet.
Det är också viktigt att man har idrott relativt ofta. Vi har två lektioner
i veckan och det är för lite. Man kan om man vill välja till mer idrott men
det är det nästan ingen som gör. Jag lästa att på något ställe hade man SH-
tid 6 tim i veckan, där får man välja själv vad man vill göra, och där kan
man välja idrott. Det tycker jag låter som en bra idé och det tycker jag
att man kan ha på flera skolor. Vi har något liknande som heter tema. Två
timmar i veckan får vi jobba med olika teman. Ibland har vi eget arbete på
tema tiden, då kan man jobba ifatt sig i de ämnen man ligger efter i.

Skolmaten är också en viktig del i skolans miljö. Jag tycker att skolmaten
är ganska okej.

Inskannad version

Mina skolår
Vad hade jag varit utan denna älskade och hatade skola?
Det är något jag ofta funderar över. När jag började sexårsgruppen var jag
som en skrämd katt. Jag satt helst i ett hörn och gömde mig. Under
samlingarna vågade jag inte ens att säga mitt namn.
Min första skoldag har jag inget minne av men den andra, då det var dags
för klassens första samling, den glömmer jag aldrig.
Vi satt i en ring och rullade en boll. Den som fick bollen skulle säga sitt
namn. Jag var bland de sista som fick den. Jag tog den snabbt i mina
händer, rörde lite på läpparna och rullade den till flickan mittemot. Min
nya fröken bad flickan att rulla tillbaka bollen till mig, för hon hade
inte hört mig säga något. Jag tog bollen och satt med den tyst i knäet. Min
nya fröken försökte att prata med mig, men jag stängde mina öron, tills jag
hörde henne säga att jag fick rulla bollen vidare.

Under årens lopp gick det allt bättre, men fortfarande var jag väldigt
blyg. Jag hade inte så många kompisar, fast jag försökte inte heller att
skaffa mig några. I min tysta ensamhet kunde jag drömma mig bort. I ett av
mina tappra försök att göra dröm till verklighet, gick jag (i 5:an) en hel
vecka med Madickenklänningar och svarta stövlar med klack och snörning. När
man ser tillbaka på det skulle man kunna säga att jag var skolas enda
”flum”.

Först i 6:an kom min stora räddning; En vändning på min skolgång.
Alla mina klasskamrater skulle börja i en högstadieskola i hemkommunen.
Alla utom jag. Aldrig ville jag sätta min fot i samma skola som någon av
mina gamla klasskamrater.

Nu går jag mitt sista år i musikklass på Drottningskolan i Tyresta.
Människorna här har fått mig att vilja gå till skolan, något som jag för ca
3 år sedan skulle se som omöjligt.
Här får jag vara hur blyg jag vill, men det vill jag inte.
Man kan säga att vi är som frön när vi börjar skolan.
Mina 6 första skolår ville fröet aldrig gro, man trodde då att fröet var
sjukt.
Men sedan, när jag kom till Drottningskolan, växte fröet upp till en
blomma; allt det behövde var lite hänsyn och kärlek. Jag blommar nog lagom
till gymnasiet. Det finns nog många människor i världen som inte får en
chans att blomma. Jag vill så gärna hjälpa dessa människor. Kanske blir jag
lärare en dag.

Inskannad version

Mina skolår
Lärare, nationella prov, snus och musik

Jaha. Nu sitter jag alltså här, sal 10 på Stenhagaskolan i Gilspång.
Nationellt prov var ordet. Nationellt prov som ska genomföras på 2 timmar
och 45 minuter.
Vi har fått papper om hur detta ska genomföras. 4 uppgifter att välja
mellan. Jag har valt uppgift nummer 1, att skriva en krönika om mina
skolår. En ganska lätt uppgift tänkte jag. Men nu, några minuter in på
lektionen, inser jag att det kanske inte alls var en så lätt uppgift. Var
ska jag börja? I ettan eller kanske i sjuan? Jag börjar nog någonstans i
mitten. Varför inte i femman? När jag sist satt med ett sånt här nationellt
prov i handen. Fast det jag mest kommer ihåg från den tiden var att det
handlade om matte, matematik. Inte som i det här fallet, svenska. Och då, i
femman, tog jag det mest som en lek. ”Nu ska vi ha ett Nationellt prov små
barn. Det här provet gör alla som går i femman. Jobba nu ordentligt!”
Frökens uppmaningar om att jobba ordentligt. De hade man hört många gånger
förut, varför skulle de betyda något alldeles särskilt nu?
Det är nog inte bara jag som lagt märke till de här orden. De tre ”magiska”
orden. Alla lärare och fröknar säger de jämt. Men jag funderade (och
funderar) nog ganska mycket på just de orden ”Jobba nu ordentligt”. Det
kanske är en mening som alla blivande lärare måste lära sig säga. De kanske
sitter och tränar på dem, ”Jobba nu ordentligt, jobba nu ordentigt..” Eller
kanske inte, men man vet ju som aldrig. Lärar yrket är nog inget av mina
drömyrken direkt.
Tänk att behöva stå där framför en klass, skrikandes ”JOBBA NU ORDNTLIGT!!”
och ingen lyssnar. Att få rätta alla dessa prov och läxförhör, och hela
tiden längta till sommarlovet. Fast lärarna är nog lite som oss elever. Vi
längtar ju också till sommarlovet. Och även fast det är lärarnas uppgift
att just lära oss saker, så lär nog vi elever dem ganska mycket också.
Livet lär oss nya saker varje dag! Oj, det där lät nästan som en prästs
ord.
Så, vad var den här uppgiften om? Att skriva om mina intryck från
skolåren.. Intrycken är många, och än så länge har jag väl lyckats ganska
bra i alla fall?!
Nu kanske jag kan berätta om lite intryck från den här skolan, ”Stenis”.

Innan vi ens hade börjat här, i sexan fick vi höra av andra att sjuorna
skulle få ”smaka toastolen” den första dagen. Men skulle bli doppad i
toaletten. Vi var skit rädda första skoldagen. Ingen sjua vågade nog gå på
toaletten under den första veckan. Hellre kissade man på sig, än gick på
toa.
Men sen släppte det och vi vågade gå. Niorna var inte så farliga som de såg
ut. Hemskt stora, ja. Men ungefär lika farliga som min Sprite flaska.
Jusste, det är med läsk är också ett starkt intryck. På Stenhagaskolan får
man nämligen äta godis och dricka läsk i korridorerna. Och kiosken ligger
alldeles bredvid. Mini-Ica eller Ica-Bosse, kalla den vad du vill.
Dit går man ganska ofta. Och varje gång möts man av orden ”Cha, vad ska du
ha nu då? Är det äcklig mat igen?” Och alltid köper man samma sak. 3
choklad bitar för 10 kr. Sen bjuder man alla kompisar, så man nästan inte
får något kvar själv. Och har man inga pengar så lånar man av någon. Efter
en vecka har man kommit upp till ganska höga skulder. Men vad gör man inte
för lite godis?
Ett tredje intryck är snuset.
Nu, efter snart tre år, har jag vant mig för jag ser det inte lika mycket
längre. Men förut, i sjuan, var snuset överallt. Inte bara under läppen på
de ”coola killarna” utan även på väggarna, i taket, på väggarna, under bord
på TV:n, ja överallt. Många gjorde sin ”snusdebut” redan i sjuan. Jag har
aldrig gjort min.
Där gick vi alltså. Vi små sjuor, bland alla stora åttor och nior. Rädda
var vi. Rädda för att få smaka toalett, rädda för att åka fast för snatteri
på Mini-Ica även fast vi inte gjort något, rädda att bli träffade av
nerramlande snus från taket. Men det var som en spännande rädsla, en nästan
rolig rädsla. Tidigt lärde vi oss vilka man passade sig för. Vilka som var
snälla och vilka som inte var det.
Under hela min högstadieperiod har musik spelats. Eftersom vi hade turen
att få våra skåp i TV rummet hörde vi och hör vi jämt på musik.
MTV står på, på högsta volym, alltid. Man måste nästan skrika när man går
förbi. Men nu, under nationella proven, är den avständ. Det hänger en lapp
på den, med orden ”TV:n stängd pga nationellt prov i årskurs nio”.
Det är nästan alldeles tyst i korridoren, hela klass rummet är tyst.
Vi är en klass med rykte att vara skrikiga och bråkiga, men nu är det lugnt
och tyst.
Men i mina hörlurar spelar National teatern ”Vi är barn av vår tid”.Och det
är väl just vad vi är, barn av vår tid.
Jag dricker nu de sista klunkarna av min Sprite och avslutar med Bob hunds
sköna ord.
Nu är det revulotion på gång!

Inskannad version

Min syn på skolan

Till skolminister Tomas Östros

Jag har blivit ombedd att skriva ett brev till dig angående den nuvarande
uppläggningen av skolan och hur jag senare i livet vill se hur det
utvecklas.

Jag tycker att skolans värld är relativt orättvis! Kanske det är
ömsesidigt? Lärarna behandlar eleverna orättvist och eleverna behandlar
lärarna orättvist. Det är i alla fall så jag ser det! Under mina 9 skolår
har jag sett många bra lärare och även många dåliga. Men jag har bara hört
om dåliga lärare!
Det tycker jag är tråkigt att höra, för det finns även så många bra lärare
man kan prata om! Så att de också får lite kredit. Skolan har också regler.
Vissa bra och vissa mindre bra. Jag kan ge exempel på några bra:
Att man inte får äta godis/dricka läsk på lektionerna. Det kan man väl lika
gärna göra före eller efter lektionen? Och sen så ska man faktiskt
koncentrera sig på lektionerna! Inte på godiset, utan på lektionen!
Min egna drömskola för framtiden ser ut som så att det är inte alltför
stora skolor med för många elever i varje klass. På så sätt kan eleverna få
bättre hjälp och då bildas också starkare band mellan elever och lärare.
Det ska också finnas relativt nya och nyligt uppdaterade läromedel så att
eleverna får rätt information för just det året eller året innan!
Rekryterade och kunniga lärare är också förstås väldigt viktiga inom
skolans värld! Lärarna ska då förstås också vara tålmodiga och snälla, men
ska också kunna säga ifrån.
Skolan får gärna erbjuda eleverna att åka på fler kulturella evenemang. Det
lär ju även eleverna av! Det är roligt samtidigt som att eleverna tar in
och lär sig t.e.x. teater eller ett uppträdande med sång e.d. Skolmiljön är
ju såklart också avgörande för ett barns skolgång! Man blir gladare och
piggare och mer alert av en bra skolmiljö!
Det är även viktigt att eleverna lär känna varandra och jobba ihop som par
eller grupper. Mest är det viktigt att tjejer ock killar lär sig att jobba
till sammans och samarbeta, eftersom att det kommer man göra livet ut.

Kära ministern! Jag hoppas att du tycker att mina förslag och åsikter kring
skolan är rimliga! Denna information är väldigt relevant för framtidens
skolungdomar!
Tack för att jag fick möjligheten att uttrycka mina känslor kring skolan!

Med vänliga hälsningar!

Inskannad version

Mina skolår
Jag kände mig väldigt nervös och ängslig första gången jag for till skolan.
Visserligen kände jag nästan alla i min klass redan innan. Jag spelade
fotboll med en tredjedel av klassen och hade gått på dagis med de flesta.
Det var nog inte det jag var rädd för utan mer om jag skulle klara av
skolan. Jag märkte redan efter förta dagen att det inte skulle bli några
som helst problem. Ettan gick som en dans medans tvåan och trean också
gjorde det. Eftersom våran klass var en sportig klass, spelade vi fotboll
eller nigger på de flesta rasterna och vi vann dessutom Råbro cup i trean.
Det är en innebandy cup

Dagarna innan jag skulle börja mellanstadiet var jag inte nervös, jag kände
alla i min klass och var inte rädd att skolan skulle bli tuff. Jag hade
rätt, den var inte så jobbig. Jag behärskade alla ämnen och mitt favorit
ämne var idrott. Vi fick se Big Muzzy på engelskan och göra uppgifter
efteråt och prata om avsnittet vi såg.

På rasterna under mellanstadiet spelade vi nästan bara nigger på varenda
än. Det var mycket bråk och munnhuggningar när vi spelade för att alla var
oersig osäker om ”oersig” är rätt ord om bollen var inne eller ute.
Vi fick då gå till Margareta och Marit en gång i veckan för att reda ut
allt. Det fanns bara 8 rutor så att alla kunde inte vara med. När varenda
lextion var slut rusade alla ut för att få en niggeruta, men också för att
få en bra. Nigger var den klart mest populära leken på sommaren i vår
klass, ända tills vi gick ut mellanstadiet.

I femman skulle nationella proven gå av stapeln. För mig gick det inte
speciellt bra. Jag klarade mattens prov bäst. Jag kommer ihåg att jag
började få lite problem i Engelskan under årskurs 5, men inte några stora
problem.

I sexan gick det bra i alla ämnen förutom engelskan. Jag valde att gå i en
speciel grupp för att jag hade det svårt. Matten var mitt starkaste ämne
och idrott mitt roligaste. Vi regerade på ”teppan kullen” under vintern och
spelade som vanlig nigger på våren och hösten. I svenskan hade vi en bok
som hette lingva. Det var allas hatbok. När jag tänker tillbaka till den
tiden får jag rysningar i kroppen. Vi hade en vikarie som alltid sa att vi
skulle jobba i den och det var pest. Vikarien hette stefan och kallades för
”Steffe”. Han slog förövrigt sönder fyra pekpinnar för att vi var så
stökiga och olydiga.
Inför sjuan var jag nervös. Jag visste ingenting förutom vilka som skulle
gå i min klass. Det var 4 st från min förra klass. Jag hade inga problem i
sjuan, allt var lätt som en plätt. Vi hade inga betyg och inga svåra prov.
Jag lärde mig känna de flesta och jag blev dessutom mycket bättre på
engelska.

I åttan skulle vi få betyg i alla ämnen. Det kändes ganska spännande
eftersom jag aldrig har fått betyg. Det mästa gick bra och jag hade nio Vg
efter åttan Ett av mina vg’en var i engelska. Det hade jag aldrig kunnat
förutspått.

Nian har jag inte gått klart en, men hittilts tycker jag att det har gått
ganska bra. Jag höjde mig till vg i tre ämnen och sänkte mig i ett. Jag ser
fram i mot att börja på gymnasiet Det verkar spännande eftersom man får
träffa och lära känna fler människor och dessutom få mer idrott på schemat.
Jag har alltid älskat idrott och valde därför idrottsgymnasiet på
Tiljaskolan. Hoppas bara poängen räcker till.

Inskannad version

Mina skolår:
Enda tills man kom upp i fyran eller femman så var skolan en dans på rosor,
iallafall för mig. Man brydde sig inte så mycket om hur man såg ut och
speciellt inte hur andra såg ut. Alla lekte med alla alltid så var det
bara.

Jag var bara sex år när jag började skolan, alltså ett år yngre än alla
andra. Den första veckan i skolan var kanske inte en dans på rosor
iallafall. Jag inbillade mig att de andra barnen skulle tycka illa om mig
för att jag var ett år yngre, men det var självklart att ingen brydde sig
om det.

Jag och mina kompisar bytade tjej att vara kär i varje dag nästan. Jag
minns att jag en gång satt med två kompisar runt en brunn på skolgården och
spelade kula och jag pekade på en tjej som gick förbi och sade:
– Den tjejen skall jag vara kär i länge!
Så enkelt var det att bli störtkär.

En dag i fyran gick jag över skolgården ensam en dag. Jag var på väg mot
stora ingången till skolan, jag hade varit och hämtat min tröja som jag
glömt vid rutschkanan. Jag gick förbi tre killar som gick i min
paralellklass, jag sade inte hej eftersom jag inte kände dem så pass väl.
Precis innan jag kom igenom porten till skolan så skrek en av de tre
killarna som stog en bit därifrån:
– Jävla tjejtjusare!
Jag visste knappt vad ordet tjejtjusare betydde men jag förstod att det var
något elakt. Jag tog det inte särskilt allvarligt eftersom ingen människa
hade någonsin sagt något dumt till mig. Den dagen förstod jag att allt är
inte som det alltid har varit. Jag började titta mig om och såg att folk
hade börjat bilda gäng i klassen, gäng som bråkade med varanndra.
Jag har alltid varit en sådan människa som är kompis med alla. Det skulle
vara omöjligt för mig att välja sida.

Efter ett stort bråk mellan två gäng fick jag ett telefonsamtal på kvällen
av en som heter Cornelia. Hon sade att jag var tvungen att välja sida,
alltså vilket gäng jag skulle vara med i. Jag berättade för henne precis
som det var, att jag inte kunde välja sida. Vi pratade i över en timme utan
att komma fram till något.

Nu har livet nått en vändpunkt. Nu börjar folk delas upp i grupper, de som
anses vara tuffa och snygga i en grupp och de som anses vara fula eller
annorlunda i en grupp. Motvilligt blev jag placerad i den förstnämnda
gruppen. Efter en kort tid hade man börjat vänja sig vid grupperingarna.
Jag vill inte påstå att jag var ett änglabarn som aldrig sa något dumt till
någon för det gjorde jag.

Grupperingarna har funnits med ända tills nu. Först nu i nian börjar folk
bli vuxna och förstå hur löjligt det är att bråka med folk utan anledning
eller bara för att de råkar se mindre bra ut än vad de själva gör.

Om man ser sig om idag så ser man att barn börjar vara taskiga mot varandra
redan i tvåan eller trean. De får inte vara barn särkskilt länge. De får
inte uppleva den ofattbara känslan av att inte ha några bekymmer alls så
länge som vi fick uppleva den, och inte minst hur länge våra föräldrar fick
uppleva den.
Då kan man tänka på hur nästa generation barn kommer att ha det.

Jag har haft turen att hamna rätt under hela min skoltid. Jag har sett hur
andra har hamnat och kan därför säga att jag har hamnat rätt. Jag har haft
bra lärare enda från första klass tills nu.

Det är i skolan man lär sig alla bra och alla dåliga sidor med livet. Man
kan inte välja att inte lära sig de dåliga sidorna eftersom de finns alltid
där.

Jag har alltid varit just en ”tjejtjusare”. Själv ser jag inte det som
något negativt men det har det varit vissa som har gjort. Av någon
anledning har jag just därför blivit kallad homosexuell av vissa killar.
Men det var inget att ta åt sig av eftersom det var populärt en tid att
kalla heterosex|uella killar för bögar.

Man måste säga att skolan har varit en otroligt lärorik plats där man har
fått lära sig meningen med livet.

Saker som händer utanför skolan som till exempel dödsfall har en stor
inverkan på livet alltså också skolan. Därför måste lärare respektera
elevernas privatliv. Även på den punkten har mina lärare lyckats.

Inskannad version

Kära Thomas Östros
Skolan kan förbättras på många olika sätt, det gäller bara att börja på
rätt ställe. Jag kan ge dig minst hundra olika förslag på en bättre skola
men vet inte var jag ska börja.

Jag kan börja med att informera dig om att varje dag blir jättemånga
skolelever mobbade. Men det borde du som skolminister redan veta? Så varför
gör man ingenting åt det? Om rektor, lärare och elever tillsammans hjälps
åt borde detta leda till en bättre skola där eleverna känner sig trygga.
Lärare och rektorer behöver utbildas. Ingen människa kan veta hur det är
att bli mobbad om dom alldrig har varit med om det. Många tror att det
hjälper att säga till en gång men oftast så gör det inte det.
Vissa tycks även inte vilja erkänna att det finns mobbing.
En skola står för att det finns mobbing kan heller inte göra något åt det.
Medans en skola som erkänner att det finns mobbing, kan lättare göra något
åt det.
Skolan är något man ska längta efter inte frukta. I skolan lär vi oss allt
vi bör kunna sen när vi går ut skolan. Ändå är det många som hatar skolan.
Vi går i skolan i nio år om man inte räknar med sexårs och gymnasiet. Under
den tiden utvecklas vi. Vi växer så det knakar. Då behöver vi god, nyttig
och näringsrik mat. Skolans mat är långt ifrån god, nyttig och näringsrik.

Jag är långt ifrån den enda som inte gillar skolmaten. Många går hungriga
varje dag. Det är absolut inte bra när vi växer, inte heller när vi Ska
lära oss saker. Om man inte äter så orkar man inte lyssna och detta orsakar
dåliga betyg. Varför får vi då så dålig mat?
Många klagar och alla får samma svar: ”Det finns inga pengar”
Vart tar då alla pengarna vägen? Vi är det land som betalar mest skatt i
Världen. Ändå är varken skolan eller statens sjukhus bra.
Till skolan går vi varje morgon kvart över åtta många är trötta men sen
till lunch kvicknar vi till och behöver energirik mat och vad får vi?
Någon slags barnmat god nog att Serveras till grisar.
Man äter inget och hela eftermiddagen är man trött och man lär sig
ingenting. Sluta slösa pengar på onödiga saker (Gudrun Schyman) och ge oss
godare mat! Lärarlönen bör också höjas. Det är vår framtid Vi pratar om, Vi
behöver fler utbildade lärare Ska mer än tjugotvå elever samsass på en
lärare?
Lärarna har också rätt att vara lediga och sjuka. Då behöver vi utbildade
vikarier. En vikarie utan kunskap om det vi håller på med är helt
värdelöst! Vår framtid står på spel. Hur ska vi lyckas lära oss utan
lärare?

Det är inte många som gillar skolan och man behöver det om man skall kunna
få bra betyg.
Nu går vi i årskurs nio, vi har redan gått klart grundskolan och vi kan
inte förvänta oss en förändring nu. För det är försent. Men jag hoppas att
du Thoms Östros kan ge nästa generation det du inte gav oss, en lycklig
skoltid

Mvh