Slutbetyg: VG

Dessa inledande kommentarer står på ett försättsblad.

Jag har valt att skriva en novell om hur det var att byta skola.

Inget om ”gamla” skolan!

G

Att byta skola
Jag kommer så väl ihåg tiden då jag levde i England. Våren där var ljuvlig.
Knopparna på träden hade börjat blomma så alla träden längs gatan hade den
mest underbara rosa färg. Överallt fanns det påskliljor och klimatet var
milt, inte för varmt, inte för kallt, utan perfekt.

Jag och mina föräldrar bodde i ett radhus på en gata som jag inte minns
namnet på vid stadsdelen Barnes i London. Jag gick i en svensk skola som
fanns i närheten. Jag hade precis avslutat sexårsverksam|heten och skulle
börja ettan vid slutet av sommaren när pappa sade att han hade fått ett
jobb i Sverige och att vi skulle flytta dit.

Sverige, jag kom så väl ihåg Sverige. Där blommade inte träden alls och
påskliljorna började visa sig runt juli mitt i sommaren. Och klimatet är
inte att tala om. Kall vinter, kall vår, regnig sommar och mulen höst.
ny sida
Jag hade nämligen bott i Sverige innan jag flyttade till England och innan
dess bodde jag i Monaco. Vänta! Jag gör det lite lättare: Sverige – Monaco
– Sverige – England. Och nu skulle jag alltså tillbaka till Sverige, igen.

Vid flytten gick allt rätt snabbt men när vi åkte från huset. Jag började
gråta i taxin när vi lämnade huset så jag sade till mina föräldrar att jag
inte ville bo i Sverige, jag ville bo i London, Barnes och på gatan som jag
inte visste namnet på. Men det gick inte, pappa hade redan tackat ”ja” till
jobbet, vi var alltså på väg mot Sverige.

När vi kom till Sverige så flyttade vi in i lägenheten som vi hade haft när
jag gick på dagis i Sverige. Den adressen kom jag ihåg. Evert Taubes väg 13
4 tr. Müllersdorf. Under sommaren hälsade vi på gamla bekanta, lärde känna
nya människor och innan jag visste ordet av var sommaren slut. Det var dags
att bli en ”ettagluttare”.

Jag skulle börja i en skola allmänt känd som Killebäck. Min lärares namn
var Arne Sjöberg och han hade en assistent vars namn var Conny Svensson.

Jag gick till skolan med mina föräldrar. Det varm sommardag i augusti,
fåglarna kvittrade, himlen var blå, men det brydde jag mig inte om. Allt
jag kunde tänka på var hur skolan och lärarna var samt hur långa
skoldagarna var. Kanske skolan var som ett koncentrations läger och lärarna
som onda demoner och lektionerna hur långa som helst. Eller kanske inte.

När vi kom in i skolan hängde vi av oss ytterkläderna på ett par
kläd|hängare och gick in i klassrummet, jag satte mig vid en bänk och mina
föräldrar stod vid väggen.
När jag såg mig omkring kände jag igen tre personer, Peter, Fredrik och
Annelie.
Peter, Fredik och jag hade gått på samma dagis tills jag flyttade till
England. Annelie hade jag känt enda sedan späd|barnsålder.
Då med en gång presenterade sig läraren (Arne). Han sade att det skulle bli
kul att arbeta med hela klassen. Efter Arne hade pratat lite presenterade
sig Conny (lärar assistenten) för klassen. Conny sade i princip samma sak
som Arne hade sagt. Efter det fick alla gå och då var första skoldagen
slut.
”Det var ju inte så svårt”, sade jag till mina föräldrar på på vägen hem.

Jag kommer inte ihåg så mycket om ettan förutom att vi åkte på många
utflyckter och att matten var lätt.

”Att byta skola var inte så svårt som jag trodde” sade jag till mina
föräldrar när vi hade kommit hem efter den första dagen i ettan.

SLUT

Mina skolår

Slammer av bänklock som öppnas och stängs. En stämning av förväntasfulla,
nyfikna miner. Ljudet av en penna som faller till golvet och någon som
generat plockar upp den. Det är ett skruvande i stolarna för att se vilka
som sitter bakom och brevid. Någon som viskar i mitt öra:
”Du har kommit till grupp B fast jag har kommit i grupp A.”
Den som viskade heter Linda. Vi hade kännt varandra sedan dagis.

”Hejsan och välkomna till ert första läsår här på ljungby|holmsskolan. Jag
heter Lena, men ni kan kalla mej fröken. Dom närmsta åren framöver är det
jag som ska undervisa er klass 1c. Det ska bli ett sant nöje och jag hoppas
att vi får det så roligt som möjligt!”

Föräldrarna längst bak i klassrummet klappade händerna. Ja, dom var så
stolta. Nu hade deras unge äntligen börjat i första klass. Efter
grundskolan var det bara rakt ut till gymnasiet vidare till högskolan
(inrikning kirurgi), sen var vi färdigutbildade läkare som kunde försörja
dom vid livets höst.
Ja, allt hade dom planerat in i minsta detalj. Ingenting kunde väl gå snett
nu?

Allt var så lätt i lågstadiet. Vi lärde oss alfabetet. A som i apa och B
som i banan. Vi lärde oss om brunbjörna, vad dom äter och varför dom går i
ide.
Allt var så lätt, vi var bara en bunt ettagluttare med stora, nyfikna ögon
som ville veta mer om det där och den här.

Slutet av mellanstadiet var isåfall mycket hårdare. Känslomässiga
svajningar och allt var bara ”jävla skit” och ”fan också”.
Man var tvungen att vara duktig för annars var man dum, men inte för
duktig, då var man en plugghäst och det skulle man passa sej noga för. Jag
var arj på ljungbyholmsskolan och trött på att gå i en ständig uppförsbacke
som aldrig tog slut.
Men jag kämpade på. Jag gick och gick.

Så äntligen kom skolavslutningen i sexan. Rektorn höll sitt sedvanliga tal
i tjugo minuter och avrundade det hela med att sjunga en sommarvisa.
”Barfota utan strumpor och skor, ska jag vandra med dej. Ut till sommaren
där vindarna bor, till ros och förgätmigej.”
Visan sitter etsad i mitt minne efter sex långa år. Det var alltid en plåga
och stå och lyssna på henne ute i solen. År efter år, samma visa och vi led
lika mycket varje gång. Men den dagen var det annor|lunda. För den dagen
var det sista gången vi stod där och trampade i väntan på att någon skulle
kommandera oss därifrån.
För nästa termin började vi i högstadiet.
Jag kom nästan ensam till Östra Berga skola. Det var jag och en annan tjej.
Jasmin hette hon. Resten hade jag lämnat bakom mej. Jag gjorde så gott jag
kunde i varje fall.
Nya klasskamrater. ”Är det nå’n som vill bli min vän?”
Nya intryck, nya regler att lära sej. Nya lärare. Vi hade fått Kristina som
mentor. Hon skulle undervisa i svenska och engelska. Och Jan, han skulle
undervisa i matte och teknik/fysik. Jan var dum, för han skulle försöka
lära oss matte. Matte är tråkit. Dumma Jan som försöker lära oss att räkna.

Jag var osäker på mej skälv. Jag höll mej undan från mina klasskamrater.
Hellre det än att dom fryser ut mej. Jag kom i bråk mina mina lärare och
jag kom i bråk med min familj.
Jag ville inte vara mej skälv. Jag ville vara någon annan. Någon som var
söt och hade fina kläder. Mitt liv var inget roligt. Jag satt hemma och
läste böcker varje kväll. Hoppades att i kväll skulle kanske någon ringa.

Men så en dag kom Elin fram till mej. Vi hade umngåtts lite den senaste
tiden i skolan.
”Vill du följa med till min dans ikväll?”
Det var den stora vändingen som jag hade väntat på sedan slutet av femman.

Allt gick mycket bättre. Skolan, vännerna, hemma. För ett litet tag. Snart
blev jag rädd och tänkte att om jag hade fått det bra så snabbt så kanske
det skulle tas ifrån mej lika fort. Jag började pajsra mej skolan. Bråkade
med lärarna på taskiga, nedsättande vis. Allt för att mina kompisar skulle
skratta. Det var inte deras fel, dom visste ju inte att det var för deras
skull jag gjorde det.

Det gick utför för mej i skolan. Jag kunde knappt vara hemma för det var
bråk hela tiden. Jag var som ett rovdjur på jakt. Redo att slå till när som
helst. Ingenting fungerade fram till åttan, då jag blev mer och mer säker
på mej skälv. Jag blev trevligare mot min familj och vänner. Lärarna såg
jag fortfarande som mina fiender men ändå var det en klar förbättring.

Det är inte förren nu som jag kan se saker klart. Jag kan förstå vilkas tår
jag trampat på och av vilka anledningar jag gjort det.
För nu har jag ett mål i livet. Mitt mål i livet är att vara lycklig. Jag
vill göra saker som gör mej lycklig, och göra andra människor lyckliga. För
jag är trött på det svarta molnet som jämt tycktes omsluta mej och min
tillvaro.
För nu vill jag må bra.

Mer allmänt i början – mer personligt på slutet. Röd tråd, fokus på din
egen utveckling finns. Slutet är bra, men knyter inte ihop med början
Många reflektioner och också tolkningar och värderingar. Inspirerat språk.
En del fel

Mina skolår 1.

Snart är det slut och det ska bli riktigt skönt. Men om man tänker så har
min skolgång varit riktigt rolig.

Jag minns sexårsverksamheten som en tid då man nästan bara lekte och åt
frukt. Visst var det mer man gjorde lite hantverk och så men det är dom
sakerna man minns. Rasterna var mycket roligare då, man hittade på mer
saker och fick nya vänner som ett antal man fortfarande umgås med än idag.
Sen var det bandyn, man lirade alltid klass mot klass så man kände en
större gemenskap inom klassen än vad man gör nu.

Ettan. Vad ska man säga? Det var en tid som blev lite allvarligare än
tidigare men ändå gjordes det mesta som lekar. Man fick en ny lärare, som
man hade större respekt för. Men jag hade turen att få en jättesnäll och
duktig lärare. Mitt första ord jag lärde mig läsa var apa. Minns det
fortfarande bra fastän det var ungefär åtta år sen. Vår lärare Marie-Louise
kallade ut oss en och en till biblioteket för att kolla hur pass bra vi
kunde bokstäverna. Det var inte förväntat att man skulle kunna läsa men dom
som hade äldre syskon klarade det och även jag, fastän jag är äldst av mina
syskon.
Livet i tvåan och trean var som tidigare fast man bytte böcker ungefär.
Stora händel|sen i trean var väl att vi fick ett nytt klassrum i den
nybyggda paviljongen. Det var det sista året med Marie-Louise men det
märktes inte förän hon var borta. Vi var på en klassresa men den minns jag
inte mycket av.

I Fyran fick vi Benny som lärare och det var min bästa tid i skolan. Han
gjorde allt så pass intressant att det var roligt att jobba och inte som nu
bara göra det för att man måste.

Femman fortsatte som fyran med alla slags tävlingar där priset oftast var
godis eller glass. Så alla ansträngde sig för att vinna, men det var nästan
alltid samma skara som vann och jag var en av dom. Vi hade många projekt
att samla in pengar till vår så kallade englandsresa i sexan. Här i femman
så gjorde vi Jorden runt på åttio dagar där jag hade en av dom största
rollerna som jag, När vi tidigare år gjorde Röda Nejlikan också hade.

Sexan, störst på skolan betydde mer då än nu kan jag lova. Då fick man
respekt för att man var störst som man nu också får men inte på samma sätt.
Hela året handlade mest om vår resa, vi skrev brev till familjerna vi
skulle bo hos och lärde oss engelska mynt och sedlar. Vi gjorde här De tre
musketörerna där jag valde att ta en lite mindre roll eftersom jag inte
hade så mycket fritid pågrund av alla sporter.

Sen kom resan som blev jättelyckad, där vi först bodde två nätter på hotell
i London och sen fem nätter hos värd|familjer. När resan var slut så var
också skolan slut det var bara några friluftsdagar kvar.

Jag började i Norra till sjuan för att slippa gå i Gensbo som hade ett
mycket dåligt rykte. Men det blev nog kan inte tyda ordet här, det var
hur stökigt som helst men jag gillade faktiskt det, för jag fick ett mycket
bättre självförtroende och hade inte varit samma person som jag är idag om
jag gått i en annan skola. Som sagt blev det inte mycket gjort det här
året.

Till åttan slutade det några i klassen och några blev flyttade till andra
klasser. Så vi killar som inte var så många kvar lungnade ner oss helt. Men
då tog tjejerna vid där vi sluta men det var ändå en förbättring. Vi fick
betyg för första gången.

Äntligen slutet på skolan och texten. Har gått nått grymt fort och är snart
slut, man håller på att välja skola igen. Men nu är det mycket vekligare än
tidigare. kan inte tyda ordet händelse var väl resan till Polen som jag
inte åkte med på.

Jag känner väl i efterhand att jag ångrar det beslutet lite eftersom dom
andra verkar ha haft det så kul men jag hade det ändå bra här hemma och
skulle saknat att få träna för mycket.

Så till slut så har ändå min skolgång varit bra men för lång, man tröttna
när åttan började. Nu är det bara härda ut några mån|ader sen är det slut.
Bara att hoppas att man kommer in på den skolan jag vill gå på.

Att byta skola

Det var en underbar varm dag i slutet på maj. Solen sken och Malin som gick
i klass 6b badade i det soldränkta vattnet. Klassen var tillsammans ute och
badade, detta var den sista utflykten tillsammans med klassen. Det var
nämligen skolavslutning dagen därpå.

Eleverna i den här klassen hade gått alla sina skolår till|sammans och alla
stortrivdes. Varför måste jag byta skola? tänkte Malin. Jag trivs ju så
bra. Men på ett sätt kände hon att det skulle bli spännande med ny skola
och nya kompisar. Nästa stopp högstadiet!

Flaggan hissades samtidigt som tårarna föll. Det var skol|avslutning och
för 6: orna var det deras sista dag på skolan.
Malin höll Annas hand när de sjöng alla varma sommar|sånger på
skolgården. Anna och Malin var bästisar och kunde jämföras med magneter. De
satt ihop. Men de skulle separeras nu till 7: an. Malin skulle inte ha
någon med sig som hon kände till nästa skola. Bra eller dåligt?

Sommarlovet var underbart och led mot sitt slut, och den nya skolan fanns i
tankarna. Skulle lärarna vara lika snälla och bra? Skulle klassen få lika
bra sammanhållning som 6b? Det var så mycket att tänka på, men nu var
sommaren här och den skulle inte gå till spillo, tänkte Malin och slöt
ögonen för solens varma strålar.

Dagen kom och Malin stängde bildörren när hon tackat sin mamma för
skjutsen. Nu var hon utanför skolan, som var så mycket större än hennes
förra.
När hon gick in i skolan tänkte hon att det här ska bli hennes
vardagssyssla de närmaste tre åren.
Dörrarna stängdes bakom henne.

”Dagboken
Hej Dagboken! Bytet har varit jobbigt. Det är en stor förändring. Jag har
varit där i en vecka nu och det känns inte bra. Alla tjejer i min klass
känner varandra sen innan och ingen pratar med mig. Killarna är inte alls
som i min gamla klass. De umgås inte med tjejer. Allting är så tråkigt, jag
är så ensam och tom på skratt.
Men det kanske blir bättre senare. Vad ska jag annars göra? Skriver
snart igen.”

Veckorna gick och förbättringen kom aldrig.
Hon tänkte tillbaka på sin älskade klass 6b. Den tiden var så bra! Hon
trivdes. Det var precis som en jordgubbstårta, alla fina, goda jordgubbar
samlade tillsammans på toppen av tårtan. Alldeles positiva! Så känner Malin
för sina gamla klasskamrater.
Nu var allt som en hög betong.
Tungt och grått.

Ensam, längst bak i klassrummet, tyst, kutryggad, kort sagt, ensam.
Bara tittande, som genom en tjock glasruta, på tjejgänget som
skrattade och levde.

Malin var mobbad. Hon hade inte gjort någonting. Ingen hade gjort något
särskillt mot henne heller. Men sårad nog var Malin när hon alltid var
själv. Hon var så ignorerad, tills den dag då Fredrik satte sig bredvid
henne på svenskan. Hon bara kom fram och satte sig ned och sa hej.
Malin var helt stum och tyst, men inuti sig kände hon hur hon växte
tillbaka till sig själv.

Nu, nu kom stunden Malin hade inväntat dessa långa månader i skolan. Från
och med nu var Fredrik och Malin jämt tillsammans. Nu var Malin sig själv
igen, den skrattande, glada, söta Malin. Nu.

Hon umgicks med Fredrik och alla killar. Hon trivdes. Tjejerna var nu
istället avundsjuka på henne istället för att tycka att hon var en
bortglömt flicka i hörnet. Det här var vändningen och den skulle bara
fortsätta uppåt.

Anna och Malin höll kontakten och träffades och pratade om allt. Anna hade
inga problem i sin skola med någonting. Deras nästa diskussion började
Malin med:
”Jag tror att jag gillar Fredrik! Han gav mig en ros på alla hjärtans dag!
sade hon och skrattade.

Så fortsatte det. Fnittrande och mysande en Lördagskväll hemma hos Anna.

”Det viktigaste vi har är varandra”
Det lyder om:
Kompisar, Familj som kärlek. Tycker jag iallafall.

(Mina skolår och) min syn på skolan.

Hej!
Nu så har snart jag och alla andra 87:or gått ut grundskolan. Våra lärare
bad oss då skriva ett personligt brev om våra tankar, förslag och minnen,
som vi har haft under våran skoltid.
Vi börjar väl med lågstadiet.
Då så gick jag i en skola på landsbygden. Denna skola undervisade på ett
lite mer annorlunda sätt, allt var rätt så fritt. Våra salar hade alltid en
soffa i sig, minst en data och några bord med stolar. Det var mycket
hemtrevligt över skolan. Vi hade inga riktiga lektioner utan ”eget arbete”,
då vi fick välja mellan grundämnena, ”forskning”, idrott, utedag och lek.
Genom detta fick vi lära oss att ta mycket ansvar, det var inte riktigt
alla som klarade detta, och fick då svårare senare i livet. Enligt mig så
skulle vi haft det lite mer kontrollerat, vi var för unga för så mycket
ansvar.
Lunchen är väldigt viktig, det är b.la. den som gör att vi klarar dagen.
Maten på skolan var hemlagad och väldigt god. På rasterna var vi tvungna
att vara utomhus, i efterhand så tycker man att det var bra.
På mellanstadiet gick jag på samma skola, med samma lokaler.
Grundämnena var utlagda på schemat, men vi hade även lite annat som drama,
bild, idrott och slöjd. Under mellanstadiet förlorade alla kontrollen,
ingen från våran skola i denna årskurs kan multiplikationstabellerna. Så nu
på högstadiet har det blivit svårt i matematiken. Ett annat ämne som inte
fungerar är idrotten. Varför? Det är rädslan som gör det, att man inte är
lika bra som alla andra, att man ser olika ut.
Sen kom vi upp på högstadiet.
Det blev tidiga morgonar och sena eftermiddagar. Det blev mer lektioner
inlagda på schemat. Man fick nya vänner, och en ny personlighet. Skolan i
sig var uppbyggd på ett annat sätt, denna skola var utsliten. Men
lektionerna funkade bättre man fick känna att man lärde sig något. Men man
får även ta ansvar på högstadiet med läxor.
Maten var en stor skillnad, man slutade äta lunch och förlorade mycket
energi.

Det som måste förbättras i skolan är:
– De utslitna lokalerna, om eleverna får vara med och rusta upp dem,
kommer man inte förstöra.
– Att få eleverna äta lunch, kan man få genom att låta maten se
aptitretlig ut.
– Att få eleverna medverka på idrotten är att sätta in hyttar/bås i
omklädningsrum. Få vara med och bestämma, och ha flera alternativ.
– Mobbningen finns det bara ett sätt, att lära sig acceptera varandra.


+
Du ger vissa svar på frågorna du ställer.
Bra att du tar upp hur du tycker de första åren i skolan påverkat dig och
dina kamrater.

–
Du kunde ha utvecklat dina resonemang lite.
Tydligare ämnesval.

G+

Uppsatsen är skriven på ordbehandlare

Mina skolår
Hej! Jag heter Eric Samuelsson och går sista året i grundskolan. Dom här 9
åren av pluggande, läsande och läxor har inte alltid varit så lätta, och
det tror jag alla håller med om. Jag kommer inte ihåg min allra första
skoldag, så jag ska inte ljuga och säga att solen sken och allt var glatt.
Men däremot kommer jag ihåg känslan, börja i 1an. Bli stor och gå i skolan,
jag tror alla kom ihåg den känslan, samtidigt var man rädd. Inte så där
livs rädd utan bara lite skrajsen. Efter skolan så fanns ju fritids, det
var där man bara lekte. Vi var ju inte så gamla direkt, blott 7 år och då
gillad man ju fortfarande transformers och sådana ting. Det var på fritids
som alla skräckscenarier utspelade sig. Jag har starka minne från mitt
fritids. 1,2 och 3:or gick på samma fritids, och självklart var 3:orna
bossar över alla. Det firitidset jag gick på hade ju också sina speciella
personer. Jag kommer ihåg ett barn som var rätt våldsamt, han hette Saime.
Han klippte folk i öronen, sparkades och var allmänt vild. Skolan som jag
gick i årskurs 1-3 hette Birger-Jarl skolan och låg inne i Jarla stan där
jag bodde fram till 9 års ålder, jag bodde på Dalslandsgatan 13. Det var
en liten tvärgata mellan Jarla parken och en stor väg (jag kommer inte ihåg
vad den vägen heter). I Jarla parken har ju alla människor varit, hoppas
jag i alla fall. För en sån rolig och spännande lekpark får man leta efter.
Jag har ett minne från denna park också, denna händelse involverar mig. I
denna park stod en gammal lastbil, det var en färgglad en, som hade gjorts
om till leklastbil. Det var alla små pojkars dröm (i alla fall som jag
kände) att sitta och leka i denna färgglada lastbil. Men så en dag, skada
lastbilen mig, det fanns en liten lucka mellan flaket och förarhytten på
lastbilen. Mitt huvud stack fram ur luckan och orden”hej hej” kom ut ur min
mun. När jag sedan skulle dra ut huvudet och fortsätta med min lek så kunde
jag inte få tillbaka huvudet genom luckan som mitt huvud satt fast i, jag
satt fast i den lilla luckan. Efter en lång räddnings operation med min
mamma i spetsen så lyckades jag återerövra kommandot över mitt huvud. Nog
om Jarla stan och Birger-Jarl skolan. En dag, det var på kvällen vid
middags tid så hade mina föräldrar bestämt att vi skulle flytta. Det var
4:de gången för dom, men min första. Jag skulle vara tvungen att byta
skola, Skaffa nya kompisar. Allting var jättetungt. Så kom den dan jag
skulle hälsa på i min nya skolan, Dalängskolan heter den. Jag går
fortfarande kvar här på mitt nionde år. När jag gick in i entrén så stod
det en skock på omkring 5-6 flickor där, när dom fick syn på mig som
vankade upp för trapporna, så rusade dom skrikandes iväg. Jättepinsamt
tyckte jag, mina föräldrar bara skrattade. Väl framme vid klassrummet så
stod där en lärare, Pia hette hon. Hon skulle vara min lärare i den nya
skolan. Min familj och jag hade flyttat till en villa, den var ljusblå
(numera gräddgul), och den låg på krukmakarvägen 7. Här skulle jag
förmodligen spendera resten av mina 5 år i grundskolan.Tiden gick och
årskurserna rullade på, i 6:an fick vi en lärare. En jättesnäll en.
Magdalena hette hon. Konstigt nog förändrade detta hela min skolgång, jag
var en helt ny person och helt plötsligt var det kul att gå i skolan. Hon
var som en elevmagnet för alla gillade henne. Men tiden går och 7:an stod
framför dörren. Tänk dig högstadiet, det är där alla tuffingar går. Alla
skolans värstingar går i högstadiet. Nu var det jag och min klass tur att
prova på lyckan i denna farliga miljö. 7:an var inte alls så jobbig som jag
och mina kamrater hade tänkt sig. Det var en rätt slapp årskurs. Inte alls
så många prov. Bara massa roliga nya ämnen där man fick elda. Ett sådant
”eld” ämne är kemi. Ett rätt kul ämne tyckte alla som gick i 9:an eller i 1-
3 ring. Jag tyckte också att det skulle bli kul med kemi. Ända tills dagen
då jag klev in i kemi|salen. Där stod en äldre man, med stora glasögon
hämtade direkt från 70-talet. Den här läraren var av det slaget att han
gillade att hacka ner på folk. Lägga spydiga kommentarer när man gör fel
eller dylikt. Men han var också väldigt kul. Antingen hatade man honom
eller så gillade man honom. Jag gillade honom. Han var så rolig, fast han
var ändå sträng. Men vi hade inte bara konstiga lärare. I 7:an börjar man
ju med b-språk också, och eftersom min far pratade flytande tyska så tyckte
jag att det var vettigt att lära sig tyska. Det var 9 stycken andra som
höll med om det. Det visade sig att tyska var kalaskul. Våran lärare hette
något så konstigt som Kjersti, men så kom hon ju från norrbotten också.
Tyska var dom roligaste lektionerna tack vare Kjersti. Hon gjorde
lektionerna roliga genom att berätta om sina dejter, aktuella saker i
tyskland och om sin karriär som idrottskvinna. Det sistnämnda var hon inte
så lyckad i, hon hade spelat handboll och fotboll. Som hon ofta pratade om.
När hon hade gjort det avgörande målet eller räddningen, och oftast gick
hela tyska lektioner åt att bara prata om struntsaker. Med tiden kom också
vår första klassresa, den skulle gå till Broviken. Oj! Så spännande tänker
väll dom flesta, men Broviken låg ungefär 7 km från våran skola. Vilken
klassresa va! Det roliga var att vi skulle cykla dit också. Så när dagen
kom stod alla med sina cyklar på dalängsstorget. Det tog kanske 1 timme att
komma fram, Broviken var någon slags scoutstuga, som vi hade hyrt. Våra
klassföreståndare som dels var våran pratiga tysk lärare och en norsk
svenska lärare som vi hade, en norsk svensk lärare! Ja, det var faktiskt
lite skumt. Hon pratade med en konstig brytning och hade ingen koll alls,
på något! Allt vi gjorde i 7:an i svensk väg var att läsa ur en antologi
bok, nog pratat om svenskan, , tillbaka till klassresan. Broviken var så
enormt tråkigt att jag och några andra som sov på övervåningen av stugan
var tvungna att göra den rolig. Detta genom att hålla sig vaken hela
natten. Den som somnade fick ett fint straff. Man blev utpyntad som en
julgran i ansiktet medans man sov, sedan blev det ett minnesvärt fotografi.
Sen började 7:ans årskurs lida mot sitt slut, och 8:ans mot sin början.
Lärare kommer och lärare går. Detta hände även oss, vår roliga tysk lärare
hade slutat för att hon fick för lite betalt.Våran dumma norska svenska
lärare fick slutade och vi fick en ny fysiklärare, och 2 nya
klassföreståndare. Fysikläraren var rätt trevlig, också han från dom övre
regionerna av Svearike. Dom 2 nya klassföreståndarna hade vi redan haft
lektioner med i 8:an. Det var SO läraren och våran biologi lärare (som hade
oss i fysik i 7:an). Också dom trevliga och betydligt bättre än dom två
innan. Nu började det bli ordning på saker och ting. Det började flyta mera
och allt blev lättare. Kanske tack vare våra klassföreståndare. Sen flöt
allt på och nu sitter jag här, går i 9:an, och har varit med om
fruktansvärt mycket roliga saker här i Dalängsskolan så även i Birger-Jarl
skolan. Jag ska inte glömma att berätta om den otroligt roliga klassresan
vi gjorde i 9:an. Det tog ett bra tag innan klassen var enad, och det fanns
otroligt skumma förslag, Vild weekend på Siljaline, Resa till Prag och till
Grekland, det är några exempel. Men inget av dom exemplen vann, utan det
gjorde ”Äventyrsweekend i Värmland” I början så var dom flesta negativt
inställda till detta. Det vi inte visste var att det skulle bli så
fantastiskt kul. Bussresan dit tog ungefär 5 timmar, under den tiden så var
det full hålligång på bussen, godis kastades, smällar utdelades, godis
delades och så tittade vi på film. En av mina kära klasskamrater somnade
under denna film och jag bestämde mig för att spela honom ett spratt, jag
tog en salt sill ur min godis påse, tryckte upp den i hans vänstra öra. Jag
och mina kamrater började skratta, riktigt mycket. Efter det kände jag en
hand på min näsa, den vred och slet tills min näsa släppte lös allt blod.
Det var min kära vän som hade fått en saltsill i sitt öra som hade bestämt
sig för att utdela hämnd. Jag sprang till toaletten med en blödande näsa,
jag lyckades skona mina medåkare med att bloda ner dom men med mig själv
vet jag inte, jag var alldeles blodig. Det såg ut som jag hade blivit
skjuten. Nog om våldet för ett tag. Väl framme så var där en liten röd
stuga och några järnvägsspår. Schysst klassresa tänkte vi ironiskt. En ung
man kom fram till oss och visade vägen till våran lunch. Efter det bar det
av. Vi skulle ut på ”äventyr”. Vi delade upp oss tvåoch två, och tog varsin
beckasin. Vi skulle cykla på spåren i 2 mil med beckasin. Det var hyfsat
kul men när vi kom fram till det ställe vi skulle slå läger så fattades en
del saker från beckasinerna. Dom sakerna skulle vi helt enkelt hämta på
hemvägen sa ledarna. Så delades vi in i tältgrupper, slog upp tälten och
sov. På hemvägen blev en av mina kamraters fot överkörd. Han skulle springa
bakom för att putta på när han istället ramlade, och den bakomliggande
beckasinen mejade över hans fot. Men ingen skada skedd, vi fortsatte att
trampa, och väl framme var det paintball time. Ont ont ont, det är allt jag
säger om det. Nog pratat om våran klassresa och tillbaka till årskurs 9. Nu
sitter vi alltså här, våra kunskaper testas några sista gånger, och våra
handlingar betygsätts. Våra liv avgörs i princip av lärarna, så det gäller
att ha god hand med dom. Jag vill nog inte påstå att jag hade det, inte med
alla lärare i alla fall. Nu, om 8 dagar ska våran ansökan till gymnasiet
vara inlämnad, Väldigt jobbigt. Att börja i gymnasiet känns lite som och
börja i skolan igen för första gången. Pirrigt sådär, men också spännande.
Vilket gymnasium kommer jag in på? Tänker man. Det är bara att bita ihop
och kämpa på, så klarar man sig.

Att byta skola/ Att byta klass

Jag tittade ner på pissoaren och på den lilla ditmålade flugan. Min pappa
har en gång sagt att den lilla flugan var till för att sikta på när man
skulle pissa så att man inte missade med strålen. Det var vetenskapligt
bevisat hade han sagt och skrattat till lite. Men nu stod jag där utan min
pappa och tittade ner på en likadan fluga som jag hade gjort för tre år
sedan. Istället för min pappa stod det nu en helt främmande man bredvid
mig. Han såg inte ut att vara så intresserad av den lilla flugan utan bara
stod där och visslade på någon gammal blues låt. Men jag bara fortsatte att
titta.

Samtidigt om man stått utanför toaletten när jag tänkte på flugan i
pissoaren så hade man hört detta.
– Men jag vill inte säger jag ju.
– Sluta nu Lisa nu går du in dit och säger till din bror att komma ut.
– Varför ska just jag gå in, gör det själv, du är ju ändå en kille.
– Men någon måste vakta bagaget och vad skulle du kunna göra mot en stor
och stark tjyv. Nej nu säger jag för sista gången gå in och säg till
din bror.
– Du är en jävla diktator du vet det va!

Om du varit en vanlig person som stått och tvättat händerna på
herrtoaletten två sekunder efter att man hört någon prata utanför dörren
till toaletten, så hade du sett detta.

En liten tjej runt nio år kommer in på herrtoaletten, hon tittar sig
förundrat omkring. Det tar kanske tio sekunder innan hon fastnar med
blicken på en pojke som kanske är i femtonårsåldern som står vid pissoaren.
Hon går fram till pojken pickar honom på ryggen och säger ”han vill att du
kommer ut” flickan går sedan ut från toaletten och pojken drar upp gylfen
utan att ha pissat. Pojken går sedan till handfatet spolar lite vatten på
fingrarna och lämnar sedan toaletten.

Jag kom ut från toaletten och där stod han ”diktatorn” som jag och min
syrra brukade kalla honom. Som vanligt hade han tänt en cigarett och
flinade så där som bara han kan göra. ”Nå så det var dags at komma nu, sa
han och tog ett till bloss av sin cigarett.
Jag orkade inte svara på frågan utan bara fortsatte att tänka på jag och
min pappa när vi stod där på toaletten och pratade om flugan. Den här
”diktatorn” var min låssas pappa. Min riktiga pappa hade dött för två år
sedan i en hjärntumör. Läkarna hade sagt att det var helt omöjligt att
rädda honom. Nu hade min mamma hittat en bra kille trodde hon och det tror
hon säkert fortfarande. Men för mig är han bara en diktator som inte bryr
sig om mig och min syster.

Det är nämligen så att han hade fått ett jobb i Göteborg på någon
advokatfirma. Eftersom min mamma bara var en underbetald lärare så hade hon
inte någonting emot att flytta till hit. För henne var det inga problem att
få ett nytt lärarjobb. Det är nämligen brist på lärare i hela landet. Men
ingen brydde sig om mig eller min syster. Båda vi trivdes hur bra som helst
i våra gamla klasser. Jag brukade alltid gå ut på helgerna med mina
kompisar men någon tjej har jag aldrig haft. Fråga mig inte varför men det
bara har blivit så. Hur som helst så trivdes jag hur bra som helst och jag
var nog bland dom populära i min skola.

Min syrra hade precis börjat i trean hon hade aldrig däremot riktigt trivts
i sin klass. Men hon hade en bästa kompis som hette Sofia eller Fia som hon
kallades. Dom två skrattade oavsett vad dom än gjorde. Läran hade till och
med skickat ut dom från ett prov en gång bara för att dom fnittrat så
mycket. Men dom var aldrig riktigt med dom andra i klassen. Det var alltid
dom två och ingen annan. När man ser på dom så förstår man uttrycket
”tjejer kan aldrig leka tre”.
Men allt detta var borta nu. Istället skulle jag börja på någon ny skola i
en förort till Göteborg. Skolan hette Engdalsskolan tror jag. Min syrra
skulle också börja där.

Efter att vi hade kommit till vårat nya hem eller hem kan jag nog inte
säga. För detta kunde jag inte kalla mitt hem. Det var ett tråkigt brunt
hus som någon gammal pensionär hade bott i men nu dött. Huset hade inte en
enda möbel och mamma ville absolut inte ta med sig några av våra gamla
möbler. Hon sa att hon bara ville glömma det gamla livet med pappa. Nu hade
hon ju ett nytt liv med ”diktatorn”.

När jag vaknade upp morgonen där på så frös jag nått så förbannat. Det var
isande kallt i hela huset och sovsäcken som jag låg i hade ett stort hål
längst nere vid fötterna. Det var bara att gå upp och sätta på sig kläderna
och börja röra på sig. Jag tittade på klockan hon var 6.30. Skolan började
om en och en halvtimme. Undrar hur skolan egentligen är. Jag hade hört att
dom kallade skolmatsalen för ”bamba”. Bamba vad är det för namn egentligen.
Bamba låter ju som dansen Samba. Mitt under denna tanke så kom min mamma
och la sin varma hand på min kind.
– Ska du inte äta gubben? Sa hon med sin snällaste röst.
Det var faktiskt ett tag sedan jag hörde den rösten. Men jag sa inget jag
bara gick iväg till våran matbox som vi hade haft med oss. I den fanns det
att välja mellan läckerheter som ett halvruttet äpple, en kaviarmacka, en
mosad banan, en skinksmörgås och en flaska med vatten. Jag tog
skinksmörgåsen och flaskan med vatten.

Efter min stadiga frukost var det dags att gå. Vi hade beställt en taxi så
att jag skulle slippa åka spårvagn den första dagen. Taxin kom 7.40 det var
en liten färgad man som körde. Jag fick senare på taxiresan veta att han
hette Bobbo. Han sa att det skulle ta ungefär femton minuter att köra till
skolan. Det tog tjugofem. Jag sprang som en dåre upp marmortrapporna i
skolan. Det kändes som att mitt hjärta skulle dunka sönder mitt bröst när
jag kom fram till det klassrum som det hade stått att jag skulle till på
den lapp jag hade fått från skolan någon vecka innan. Jag tittade på numret
ovanför dörren A122 jag tittade på lappen A122, det stämde. Jag tog ett
djupt andetag och knackade på dörren. Ingen hände jag kackade igen. Jag
tänkte precis knacka för tredje gången när dörren öppnades. Där stod en
kille med jeans, svart polotröja och blont hår. Han såg ut att va två meter
lång och hade fullt med finnar. Han sa inget utan bara gick tillbaks och
satte sig på sin plats igen. Jag tog ett steg in i klassrummet, tittade mig
omkring. Där satt kanske tjugofem stycken elever och alla tittade på mig
som om jag var en utomjording. Alla satt vid tre lika långa bänkar som var
vridna mot katedern. Min blick riktades genast dit. Vid katedern satt en
femtioårig lärarinna som ställde sig upp och gick fram till mig.
– Jaha så du måste vara du måste vara den nya killen som ska börja i
våran klass.
Jag mumlade någonting som lät ungefär ”mmmmm”.
– Du kan sätta dig längst bak bredvid Magnus.
Jag tittade bakåt i klassrummet och såg en hand sträckas upp. Jag antog att
det var Magnus så jag ditåt och satte mig bredvid honom.
– Tja Magnus, sa killen bredvid mig.
– Hhej, stammade jag fram.
Innan jag visste ordet av när jag fattade hans hand så drog hans sig till
mig och viskade: hoppas du gillar vatten.
Jag tittade konstigt på honom, och tänkte för mig själv vadå
gillar vatten. Jag fick snart reda på varför han sagt så. Precis efter att
jag kommit ut från dörren och gått kanske två meter från klassrummet så
kände jag hur någon eller några tog tag i mig. Det visade sig vara Magnus
och några av hans kompisar. Jag skrattade till lite och fråga vad dom höll
på med. Dom bara skrattade.
– Nu ska du få veta vad jag menade med vatten, sa Magnus och flinade ett
leende som var väldigt lik mammas nya killes leende.
Dom drog in mig på toaletten och öppnade toalettlocket. Det kändes som en
evighet. Vattnet var isande kallt och jag kände hur luften började ta slut.
Precis när jag trodde att mitt sista hjärtslag var slaget så drogs jag upp.
Allt blev svart.
Mitt huvud dunkade jag försökte ställ mig upp det gick inte. Det kändes som
att jag flög i tomma intet. Sakta öppnade jag mina ögon. Det kunde inte
vara sant, det kunde bara inte vara sant. Där låg jag bara i mina
kalsonger. Dom hade tydligen också tagit mina kläder. Jag ville bara dö.
Jag ville bara dö.
Karl Granlund
åk 9
Inledning – avslutning
Tydlig struktur – korrekt styckeindelning
Koncentration på inledningen – flytten och pappan
Berättelsen behandlar inte själva skolbytet
Inte mycket om före och efter. Inga jämförelser.

Uppgift 1 o 2. Att byta klass

Jag har tänkt att berätta om när jag skulle byta klass från 6: an till 7:
an. Jag var jätte rädd när jag skulle börja i sjuan. Jag hade hela sommaren
umgåtts med en tjej som heter Malin. Malin var ett år yngre än mig. När jag
gick i sexan gick vi i en ”femsexa” (När man blandar åldrar i en klass,
elever i både feman och sexan) så Malin hade inga problem med att gå till
skolan den hösten. Men det hade jag. Jag visste inte om jag skulle få några
kompisar över huvud taget.

Dagen kom fasten jag önskade att den inte skulle göra det. Den första dagen
på mitt nya liv. När jag kom in i klassrummet fick jag en chock. Det var
inte som jag hade väntat mig. Det var få personer som var kvar från när vi
träffades innan sommarlovet. Där satt ju bara en massa rå mesar. Jag trode
inte att jag skulle klara av att gå med de där ”missfostren” i tre år.

När jag kom hem den eftermiddagen komm|er jag med ånger ihåg vad ja sa till
mamma. – Mamma jag vill byta klass alla var ju mesar och pluggisar, sa jag.
Jag minns också vad mamma sa. Hon sa att jag skulle vänta och se ett par
dagar. Det är jag jätte tacksam för att hon sa.

uppgift 1. Mina skolår.
Jag bodde i småland tills jag var 6: år. I småland började jag i förskolan
redan när jag var fem. Vi bode lite vid sidan om alla andra och vi gick
inte i kyrkan så hela familjen var nog lite utstött. Men värst måste jag
nog säga att jag hade det.
Min storebror Tommy hade ganska många kompisar, Han var inte blyg. Men det
var jag. Jag minns att jag brukade känna mig otroligt ensam. Jag minns att
jag brukade sitta i ett trekant|igt bollplank, tycka synd om mig själv och
gråta. Omoget och barnsligt, Ja kanske det. Jag kunde ju ha frågat om jag
fick vara med. Men jag var ju bara femår, ensam, blyg och med dåligt
självförtroende. Sommaren efter det skolåret flyttade vi till Norköping.
Jag håller inte kontakten med någon från min gamla skola.

När vi kom till Norrköping hade jag inte riktigt världens bästa
självförtroende. Men Jag började om från början. I slutet av förskolan var
jag en av dom som var i centrum och jag hade hittat två ”bästisar”.

När jag började i ettan gick jag i samma klass som dom. Då började vi på
den nybyggda supermordärna Söderportskolan. Det mässta var bra där då. Det
kanske var en eller två elever som rökte, en eller två som gick i
modekläd|er och spände med att de hade börjat få tuttar. Det var inget
klotter. Det var inga dumma ideal och eleverna gjorde saker tillsammans,
utflyckter, pysseldagar temadagar. Det fanns på den tiden till och med
kompitenta lärare.

Tillbaka till mig nu. I ettan, tvåan och trean umgicks jag med tre personer
Susanna, Jonna och Maria. Vi var väl lite av klassens mesar. Fasst det
gjorde inget vi hade ju varandra. Sen kom trean och det var dags för oss
att byta klass. Vi fyra blev splittrade Jonna och Maria började i 3-4A. Jag
och Susanna började i 3-4B. Susanna började i trean att vara med killarna.
Jag tyckte inte att det var så där jette kul. Så var jag ensam igen.

Efter ett tag började min klasskompis Kristina rida i min ridgrupp på
ridskolan. Då blev vi ganska bra kompisar. Kristina hade en bästis som
hette Jessika. Vi började att vara tre. Men alla vet ju att tre tjejer
oftast inte går så bra ihop. Då började klassens ”drottning” vara det
fjärde hjulet i vårat lilla gäng. I och med att hon ansåg sig vara
jätte|häftig så fick hon mig att känna mig jätte häftig och jag älskade
det. ”Drottn|ingen” blev sedan ihop med en kille som hätte Robert och
Jessika blev ihop med en kille som hätte Erik. Då blev jag och Kristina
lite utfrysta. Men det gjorde inte så mycket för vi hade ju varandra.

Efter den sommaren skulle Kristina byta klass till 5-6: an. Men till en
början var det rätt okey. För det var inte bara Kristina som flyttades upp
en klass utan det gjorde både Erik och Robert också. Vi ersatte Kristina
med Emelie. En liten tjej som Jessika hade kännt i hela sitt liv
tillsammans med Nettan bildade vi sedan det första riktiga gänget och vi
var Spice Girls.

Men Spice Girls tröttnade vi snart på så vi slängde ut Emelie och Nettan
och tog in Katrin och bildade Popsie. De andra tjejerna bildade då en grupp
som hätte Solid Harmoni. Vi var alltid i bråk. Vi i Poppsie var alltid
jävligast. Vi stod alltid utanför vår dörr till vårt klassrum och mimade
till dessa grupper. Vi hade en STOR plublik och vi skrev ofta autografer

Sen i feman blev allt värre. Feman var jobbig. Jag kommer inte ihåg vad som
hände men jag blev utfryst i skolan. På fritiden var jag med Jessika, Nadja
och alla killarna jag tror att vi var ett ganska stort gäng redan från
början.

I sexan var det till en början inte häller bra. Jag svansade efter Jessika,
drottningen och de andra som en både döv och stumm liten hundvalp tills en
dag då jag fick nog. Jag började undra varför jag inte förtjändade riktiga
kompisar Jag kom på att jag gjorde det jag förtjänade riktiga kompisar. Det
var då jag började va med Emelie och vi hade jätte kul. Att hon var ett år
yngre spelade ingen roll inte förän Det var dags för mig att börja sjuan.

Ja, jag har ju redan skrivit hur det var att börja i sjuan,
Och det är först nu som det intresanta kommer.

Jag gjorde som mamma sa, Jag väntade några dagar. Så var det dags att
vandra på Åreskutan. Vi gick upp dit ganska gruperat och när vi stannade
för att fika satt alla i olika grupper. Jag satt med Jessika och Sofia. Vi
var så envisa så att vi vägrade att ha gummistövlar och regnkläder så vi
var blöta upp till knäna. När vi var ganska nära stället där vi skulle
tälta gick vi rakt in i ett jordgeting bo. Alla sprang. Alla utom Jessika
hon stod kvar och när jag och Sofia märkte det sprang vi tillbaka till
getingarna för att hämta henne.

Några getingstick senare var allt lungt igen. Någonting märkligt hände den
dagen jag vet inte vad det var. Jag kan inte förklara det men när vi kom
ner ifrån fjället visste jag att jag inte ville byta klass. Jag hade lärt
mig att aldrig mera dömma någon innan jag har lärt känna personen och
minnst gett honom/hene en chans!

Vill du veta mer om vad som hände efter det så får du läsa min krönika som
snart är klar

Flytten till ”urskogarna”

Jag kollar ut genom bil fönstret och ser bara skog som åker förbi. Hela
bilen är fullpackat med saker. Nu vet jag att det är sant. VI har åkt ifrån
det trygga och är nu på väg till något helt främmande. Jag har hela tiden
tänkt att det var än dröm och försökt förtränga allting. Nu har vi suttit i
bilen två dagar i rad. Vi sov på ett hotel i Uddevalla och fortsatte tidigt
i morse upp till det okända. Jag ville verkligen inte lämna alla mina
kompisar i Eslöv som jag bodde i. Kanske var det en tråkig lite håla men
det var i alla fall nära till Lund och låg inte i öde mark som Ludvika gör.

Ända sedan pappa tackade ja till jobbet som rektor på Ludvikas högskola har
jag inte pratat med honom. Mamma tycker det är kul och spännande att flytta
och så kommer hon närmare sina föräldrar och syskon som bor i Luleå. Med
det är då ingen som tänker på mig. Jag som är tvungen att lämna allt bakom
mig, alla mina underbara kompisar och en skola som jag trivdes på. Jag grät
när jag skulle ta avsked från kompisarna. Dem hade köpt en stor nalle till
mig som det stor ”We Love you” på. Sen så hade dem gjort ett kort till mig
där det var fotografier på dem och det stod en massa hälsningar under
fotografierna. Nu satt jag i bilen och höll om nallen. Det rann tårar ner
för mina kinder när jag tänkte på dem hemma i Eslöv.
Mamma och pappa hade suttit hela vägen upp och pratat om det nya huset och
jobbet. Jag vill inte höra vad dem pratade om, som tur var hade jag fått en
CD-freestyle i julklapp som jag nu satt och lyssnade på. Jag såg att pappa
ville säga något till mig men jag orkade inte lyssna på honom. Till slut
gav han upp.
Jag ville verkligen inte prata med någon jag ville vara för mig själv och
sitta i mina egna tankar. Det jag var mest orolig för var den nya skolan om
dem skulle acceptera mig.
Pappa körde in på Mcdonald’s och sa att vi skulle äta jag gick ur bilen
utan att säga ett ord. Jag var vekligen vrål hungrig så jag kunde ju inte
vägra att äta.
När vi satt oss i bilen efter vi hade ätit och innan jag hade hunnit sätta
på mig hörlurarna igen frågade pappa:
– Har du tappat tal förmågan eller? Du har inte sagt något till oss på hela
dagen. Det var jobbigt att inte prata med mina föräldrar men jag ville visa
dem hur sur jag var så jag sa fortfarande ingenting.
Pappa kollade länge på mig och när han märkte att jag inte tänkte svara så
fortsatte han att köra. Han visste att det inte var någon idé att tjata.
Efter att vi hade suttit i bilen i en evighet sa pappa att vi var framme.
Jag hade aldrig själv sett huset. Fast jag inte ville erkänna det så var
huset faktiskt väldigt fint. Det såg mysigt och hemtrevligt ut och inte som
radhusen, enformiga och kala. Mamma och pappa började genast bära in
sakerna som var i bilen. Flyttbilen hade redan kommit och börjat bära in
våra möbler. Man såg att mamma och pappa var överlyckliga.
– Mia, tag med dig några lådor och kom in och kolla i huset. Ropade mamma.
Jag tog mina egna lådor och gick in. Det första jag gjorde när jag kom in
var att krama om mina föräldrar. Det hade varit så jobbigt att vara sur på
dem och det kändes skönt att gråta mot deras axlar.

Nu har det gått tre veckor sedan vi kom hit. Vi har fått det väldigt mysigt
i huset och jag börjar trivas. Jag saknar fortfarande mina kompisar och
pratar med dem varje dag, så telefonräkningen har varit fruktansvärt hög.
Imorgon ska jag börja på den nya skolan. Jag har tusentals fjärilar i
magen. Jag och mamma hade varit och handlat nya kläder och varit hos
frisören. Mitt hår var längre inte rakt och tråkigt utan frisören hade
klippt upp det och lagt i några mörkbruna slingor i mitt ljusbruna hår. Jag
kände mig verkligen vacker i min nya frisyr.
Jag skulle börja 9:an på en helt främmande skola. Veckan innan hade vi
varit och hälsat på rektorn. Han berättade för mig att jag skulle börja i
klass 9b. Det var en hyfsat ny och fräsch skola. Imorgon skulle jag
tillbaka till den skolan fast då skulle det vara fullt med elever där. Nu
skulle jag gå och lägga mig så att jag är pigg imorgon när jag ska till
skolan. När jag låg där i sängen kollade jag på det kort som jag fått utav
mina kompisar, jag hade ramat in det och sättit upp det på väggen. Jag
saknade dem otroligt mycket och till helgen skulle jag ta tåget ner och
träffa dem igen. Det skulle bli så kul. Men nu skulle jag istället
koncentrera mig på morgondagen.
Jag gick upp klockan halv sju på morgonen för att hinna gör mig iordning.
Jag var så nervös att jag inte kunde äta något för att det kändes som om
jag skulle spy upp det igen.
När jag kom till skolan kändes det som om alla kollade på mig. Jag visste
inte vad jag skulle göra så jag satte mig vid ett bord och låtsades läsa en
tidning. Istället satt jag och kollade på alla som stod i klungor och
pratade om vad som hade hänt i sommar. Jag upptäckte att det var många
snygga killar på denna skola.
När jag satt där om en utav de tjejer som stått och pratat fram till mig.
– Hej! Jag heter Katrin. Är du ny här?
– Hej! Jag heter Mia. Ja, jag är ny här. Sa jag och vi skakade hand.
– Vilken klass ska du gå i? Frågade Katrin.
– 9B.
– Nej, va kul! Då ska vi gå i samma klass.

Ända sedan den dagen har Katrin varit min bästa vän. Jag har också träffat
en massa nya kompisar och stormtrivs här uppe i ”urskogarna”. Alla är hur
snälla som helst här uppe. Jag åker fortfarande ner och hälsar på mina
kompisar i Eslöv ibland. Pappa älskar sitt nya jobb och mamma har börjat
jobba i en butik som hon också trivs i.
Jag har nu fått lära mig att åka skidor eftersom det finns hur mycket snö
som helst här uppe på vintern. Imorgon ska Katrin försöka lära mig att åka
snowboard. Vi får väl se hur det går.

I början tyckte jag att det var jobbigt att åka ifrån alla kompisar och
stället som jag har vuxit upp i. Men nu ångrar jag ingenting. Jag trivs på
stället där jag bor och har nu dubbelt så många kompisar. Jag är glad för
min pappas skull som äntligen fått ett jobb han trivs med. Förändringar kan
göra en glad. Och förnya tillvaron.

Krönika – mina skolår!

När jag tänker tillbaka på min tidigare skoltid ser jag den som väldigt
rörig. Ända upp till tredje klass bytte vi lärare väldigt ofta. Jag kommer
inte ens ihåg alla lärare som vi hade! Men det är faktiskt tre lärare som
jag speciellt kommer ihåg. Lena, Lotta och Mia. Lena var en lång, smal,
brunhårig tant med ett kallt leende. Hon var väldigt sträng, man fick inte
ens gå på toaletten på lektionstid. Hon förstörde de två första åren helt
för mig. Hon sa till mig rent ut att jag inte kunde någonting, varken läsa
eller skriva. Hon satte mig i en specialgrupp, även fast jag visste att jag
inte var lika dålig som hon påstod att jag var. I flera år hade jag dåligt
självförtroende p.g.a henne. Hon känner fortfarande igen mig, för hon
hälsar ”glatt” när vi ser varandra. Jag kommer nog aldrig glömma henne.
Lotta däremot var en rätt knubbig tant som nästan alltid log. Men det var
p.g.a henne som vi hade så många vikarier. Vi hade henne i ungifär ett år.
Men under det året var hon aldrig där. Jag tror att vi hade minst sju
vikarier istället för henne. Så det var en jobbig tid! När vi började i
trean blev det ändring. Då fick vi en ny lärare som heter Mia, hon var den
gladaste människan man kan tänka sig. Hon har vitt hår, glasögon och ler
hela tiden. Jag lärde mig allt från henne. Jag tyckte om skolan väldigt
mycket när vi hade henne som lärare.
När jag tänker tillbaka tänker jag också på all mobbing som jag ut|sattes
för. Jag blev mobbad för mina kläder, mina åsikter och för att alla tyckte
att jag var tjock. Så jag har inte så många bra bilder från min tidigare
skoltid. Den var rent ut sagt hemsk tills vi fick Mia som stöttade och
hjälpte mig jättemycket!