Slutbetyg: VG

Att byta skola/Att byta klass.

Min flytt från Järbo till Gävle.

Jag heter Andreas Månsson och går sista året här på Vale skola klass 9 a.
Jag har brun/orange hår, 175 cm lång och väger ca. 86 kilo. Gröna ögon och
för övrigt ganska vältränad. På fritiden tränar jag på gym två gånger i
veckan. Jag har också orange bälte i JuJutsu som jag tränar tre gånger i
veckan på Gävles JuJutsu klubb. Förra året var jag och några till ner på
vår första tävling i kamp som gick bra. Jag håller också sen åtta år
tillbaka på med tävlingsdans, rättare sagt bugg. För ett tag sen lämnade vi
in vår ansökan till gymnasiet där jag valde Hotell och restaurant. Jag vet
inte är om jag har kommit in eller inte. Den här berättelsen handlar om
mina två sista dagar här i Järbo och dom två första på förhoppningsvis HR i
Gävle. Nog om mej, nu börjar vi.

Det är torsdag och vanlig skoldag, fast så vanlig är den nog inte. Det är
nämligen dan före av||slutningen. Den stora dagen som innebär
traktor||vagnsåkning, avslutningsfest m.m. I dag fick vi våra avslutnings
tröjor och i kväll är det dags att göra iordning vagnarna. Men det
åter||står en dag av arbete kvar, eller arbete och arbete. Det blir nog
inte så mycket av den varan idag. Alla pratar om morgondagen, vad dom ska
göra, vad dom ska ha på sig under avslutningen och avslutningsfesten. Jag
själv ska nog ha ett par svarta slitna jeans och någon snygg T-shirt. Efter
matten där jag lyckade med några få tal var det dags för sångträning och
inmarsch i gympahallen. Efter det så var det dags för lunch och matrast då
vi för det mesta hänger inne på koppen som är våran kafeteria, eftersom det
är sista ”arbetsdagen” går vi bara till tio över ett. Sista timmen
tillbringade vi i gympahallen med ett sista genrep. Så var sista dagen i
skolan slut och alla åkte hem för att äta och byta om för att sedan åka
till en klasskompis som heter Andreas vars pappa heter Keny och är den som
ska köra traktorn i morgon. När alla var där började vi med att klä vagnen
med björkris, några fixade med ljudet medans andra målade skyltar och
fixade med maten som vi skulle äta hemma hos mig i Högbo. När vi var
färdiga med det for jag och pappa in till Gävle för att träna ju jutsu. Den
här gånger körde vi ett stenhårt fyspass där både jag, pappa och resten av
gruppen körde slut på oss, efter träningen var det åter uppladdning i
bastun.

När jag kom hem så gick jag till kojs nästan på en gång, men jag somnade
inte då utan låg och tänkte på morgondagen med allt det roliga som kommer
att hända. Jag tänkte på alla sånger, och åkandet på traktorvagnen, jag
tänkte på hur det ska bli att börja på HR programet och. Så slog det mig
plötsligt, vad händer om jag inte kommer in på HR, på vilket program hamnar
jag då och vad händer med alla kompisarna. I morgon är det kanske sista
gången jag träffar några av dom, vad händer på gymnasiet får jag några nya
kompisar eller? Det är tur att jag känner Ted som går på tredje året i HR.
Att sluta nian är kanske inte så roligt som alla säger. Ju mer jag tänkte
desto tröttare blev jag och till slut somnade jag.

Fredag morgon. Jag fixade med min utklädnad som ska föreställa en gammal
tomat. Jag har röda kläder som är fullproppade med kuddar och en grön
mössa. Mamma undrar hur jag hade tänkt att komma ut ur bil dörren och det
kan jag säga, det undrade jag också. Efter en jobbig ”resa” med bil till
skolan var jag äntligen där och det var dags för kortknäppning. Vi slutade
tolv den dagen för att vi skulle hinna hem och byta om innan själva
avslutningen. I grå kostym vit skjorta, svart slips och svarta lackskor var
jag redo för avslutningen som flöt på bra utan några missöden. När den var
över var det dags för den årliga suckningen, sen var det bara att kasta av
sig kostymen och hoppa i Jeans och avslutningströjorna. Så när det entligen
var dags kom vagnarna med våran, 9as största vagn längst fram. Nu
åter||stod bara en grej, betygen och visst gick det bra för alla, Andreas
Månsson ropade mentorn. Jag öppnade försiktigt kuveret och där stod slut
poängen: 250p och jaa! Jag lyckades med att komma in på HR. Nu var det bara
att hoppa in i vagnen och ha roligt. Avslutnings||festen flöt på bra och
jag träffade en gammal kompis från gäv och vad som hände mellan henne och
mig tar vi en annan gång. Nu är det sommarlov och jag ska bara slappa.

Skolstart. Nu måste jag kliva upp ännu tidigare för att hinna med bussen in
till gäv. När vi närmade oss Vägbro ringde jag till Ted som fix möta mig
vid antren. När jag klev av bussen stod han där med Patrik en annan kompis
som går HIT stod också där. Alla Nybörjarna träffades i aulan för att
lyssna på ett välkomsttal av rektorn. Sedan gick jag och Ted ner till
Franzen som är en restaurant där HR eleverna håller till. När vi kom dit
drog Ted plus fem till in mig på toan och lindande in mig totalt i
toapapper. Detta var för mig inte så farligt. Jag hade kunnat fått en värre
nollning. Första dagen på gymnasiet fick vi hämta ut kläder och så fick vi
gå en rundtur på Franzen. Efter den var det lunch och sist men inte minst
fick vi våra första böcker. Efter skolan gick jag, Ted och Patric ner till
gymmet för att träna. Efter det gick jag ut till bussen för att åka hem.
Väl hemma gick jag i säng på en gång efter att ha ätit middag.

Andra dagen i skolan började vi med en massa prat om hur alla olika
maskiner i köket fungerade och till sist så fick vi laga vår första
maträtt, Äppelplättar med kanel och socker. Efter lunchen var det dags för
en timme matte. När den timmen var slut gick jag och min klass till en
timme med serveringsteori. Näst sista timmen tittade vi på tredje års
eleverna som städade, diskade m.m i köken. Den sista timmen hade jag
specialidrott, Jujutsu med våran tränare Daniel. Sedan var det dusch och
bastu inna pappa hämtade mig.

Nu när jag skriver detta går jag tredje året på gymnasiet och jag tänker
tillbaka på åren som gått och jag har verkligen hunit med mycket. Jag har
t.ex. varit på praktik i Frankrike och jag har sen ett år tillbaka ett fast
helgjobb på en restaurant i Hofors som heter StadsHotellet. Jag är nöjd med
mitt val och hoppas kunna sticka utom lands om ett år ungefär.

G- Ledigt & vardagligt språk, bra berättande, men formar en typ av ”prao-
uppsats”. Inga jämförelser före & efter bytet av skola, mer skriven som en
dagbok, många frågor förblir osvarade, inget konkret om hur det var på
första skolan – jämfört med gymnasiet? Blandar tempus, missar stor bokstav
ibland

Att byta skola

I sexan valde jag som elevens val drama när jag skulle börja högstadiet.

Det var jag och en till och från min gamla klass. Jag hade lite svårt att
passa in men till slut fick jag en kompis i klassen. Anna hette hon. Men så
var vår klass en ”värsting klass” och ”värstingarna” ville ha någon att
plocka på. De började på Stina, min gamla klasskompis, och när jag och Anna
hjälpte henne började de plocka på Anna istället. Kuratorn kom och pratade
med oss, men det hjälpte inte. Jag får nog säga att alla var inte såhär.
Det var jag, Anna, ”Minna” och Maria som gjorde som vi blev tillsagda. På
våra dramatimmar blev det ingenting igentligen. Vi började på ”Grease”, men
jag vet inte hur det går för dem.
sidbyte
När jag valde till sjuan hade jag funderingar på Ekskolan, Men kom inte
mycket längre än att tänka på det. Det var igentligen musik jag ville ha
och när jag valde drama trodde jag att det var mycket musik.
Vi hade 40 min halvklass! De andra klasserna hade iallafall helklass. Det
är hemskt, tycker jag.
Ibland stannade jag hemma för att jag inte trivdes, sa att jag inte mådde
bra.
sidbyte
Men så pratade Jonas Holmberg med mig och vi kom överens om att jag skulle
”praoa” på Ekskolan i en vecka.
När jag först kom till skolan pratade jag och pappa, som följde med mig,
med Nicklas. Han sa att vi skulle leta upp Anja och Sofia för Anja åker
också buss. Mitt första intryck av skolans korridorer var att de var långa
och smala. Jag förstod inte hur alla människor fick plats.
sidbyte
Jag var med på lektioner och jag blev alldeles paff.
De var ju tysta och räckte fint upp handen och lyssnade på läraren och
varandra.
En dag missade Anja bussen och jag visste inte var jag skulle vara. Som tur
var kom Jonas ut på trappan och hjälpte mig ner till fysiken som vi skulle
ha.
Alla var snälla och jag trivdes jätte-bra.
Jag började på Ekskolan* i åttan mest för att gå i musikklass men även för
att den har bättre miljö och mycket bättre lärare än på Bredvik som jag
gick på innan.

Jag fick massa nya kompisar och har utvecklat mig mer än väntat i både
musik och andra ämnen.
Matten t.ex. **På Bredvik gick man kurser: algebra, geometri, vardagsmatte
och sidbyte statistik och sannolikhetslära. Efter varje kurs fick man
göra ett prov. Om man klarade det fick man välja en ny kurs även om man
fick en poäng från IG.
På Ekskolan har man två grupper. En lite bättre och en som tar det lugnare.
Vad jag saknar på Bredvik är Engelskan och NO-ämnena. I Engelskan blev vi
uppdelade i fem grupper (Alla sjuor. 4 klasser.) Där grupp 1 tog det lugnt
sidbyte sen stegrades svårighetsgraden upp till 5 där vi gick igenom
ett kapitel i veckan ungefär.
NO-ämnenan och Teknik hade jag på engelska. Vi gick igenom på engelska och
gjorde våra arbeten på engelska. Det saknar jag.
Vad jag också saknar är mina gamla kompisar.
*När jag slutade på BV hade redan 3 st slutat eller bytt klass.
** har aldrig varit min starka sida
Jag har kontakt med dem men inte så mycket som jag skulle vilja.

Det här med att åka buss gör mig ingenting. Det är det värt. Jag trivs
jätte bra på min nya skola.

Min tid på lågstadiet

Jag kommer ihåg första gången jag kom till den stora gula skolan. Där var
fullt av barn som jag aldrig sett innan. Dom sprang omkrin och lekte,
medans föräldrarna stod och pratade med varanndra.

Alla barn som skulle börja i min klass fick sätta sig i en ring och så
skulle man säga vad man hette. Alla barn var närvösa.

Jag älskade skolan vi fick göra massa med roliga saker som måla, rita,
spela spel, hjälpa till att laga maten vi skulle äta, höra på när fröken
läste ur en bok och lekte lekar på idrotten.

Jag lärde mig att läsa när jag gick i förstaklass. Allt blev så mycket
tråki|gare i förstaklass. Man fick läsa, skriva och räkna matte vilket jag
inte var så bra på.

Det värsta av allt var att jag inte lärde mig klockan förens i femman. Jag
våga inte säga det till någon, för att jag tyckte det var pinsamt. Jag
trodde ingen ville vara kompis med mig då. Men så var det inte. Det va
istället så att alla flickor i min klass var avundsjuka på mig. Men inte
för det med klockan utan att när vi lekte ”kysse plött” så va det bara
pojk|arna som jagade mig och inte dom.

Jag kännde mig som en prinsessa i mitt långa blonda hår och mina stora blåa
ögon som pojkarna gillade hos mig. Det känndes som en dröm, när alla pojkar
bara ville pussa på mig.

Men på någotvis gullade dom ändå mig, för att dom bråkade om vem som skulle
sitta brevid mig i klassrumen.

Jag var alltid den som syntes och hördes. Jag var alltid i rampljuset kan
man säga. Som när vi bruka ha roligatimmen så bruka flickorna mima till
olika låtar. Jag var alltid den som skulle mima solo, medans några anndra
flickor i min klass fick stå bakom mig som kör. Det tyckte jag mycket om.
Ibland så tog alla dom som var i samma grupp på sig likadana kläder och
sminka oss så att vi skulle bli fina när vi uppträdde. Vi bruka visa upp en
dans som jag och dom anndra flickorna själv kombinerat till den låt vi
skulle ha.

Jag kännde mig aldrig utanför. Jag var en av dom populäraste på lågstadiet.
Dom på mellanstadiet ville alltid hålla på att ge mig massvis med
komplimanger.
ny sida
Det ämnet jag gillade bäst var idrott. Jag kunna det mesta som
idrottsläraren bad mig att göra. Alla flickor störde sig på mig. Fast dom
var inga problem för mig.

Jag hjälpte oftast dom som jag såg blev mobbade. För att han/hon som blev
mobbad inte skulle känna sig utanför, så fråga jag om han/hon ville leka
med mig.

Då sluta mobbarna genast. Jag hatade mobbning.
ny sida
På sommaren i skolan var det som ett paradis, tyckte jag. Gröna träd,
blommor som dofta ljuvligt. Vi fick sitta utomhus och räkna matte, läsa och
skriva då. Man hörde fåglarna kvittra i vet soliga vädret. Jag kunde
konsentrera mig bättre i skolan när det var sommar.

Jag tyckte inte jag lärde mig så mycket på lågstadiet, för att jag fick så
mycket uppmärksamhet av alla, så jag brydde mig nästan inte om skolan. Jag
lärde mig läsa, skriva och alfabetet långt efter alla dom andra i min
klass. Jag tyck-|te mer om att göra pjäser och sjunga.

Av: Johanna Östlund 7/2 -03

Uppgift: 2 Min första kompis
Jag vaknade upp av att solen stod och sken rakt in i mitt ansikte. Jag tog
kudden över huvudet för att somna om på nytt igen. Men det gick inte.
vad jag än gjorde så tänkte jag bara tillbaka på allt som varit. Hur alla
pratat skit, klankat ner och gett mig hatiska blickar, på hur många gånger
jag kommit hem från skolan med tårarna rinnandes ner från mina tjocka
kinder. Och alla samtal jag haft med mina föräldrar, lärare och rektorer,
Men ingenting hade hjälpt. Jag var fortfarande lilla tjocka Hanna.
Igentligen var jag inte så tjock. Det var mer att alla mina kompisar var så
långa och smala.
– Ehh vilka kompisar mumlade jag för mig själv.
Jag hade ju inga kompisar, jag var alldeles ensam på raster, luncher,
lektioner och på friatiden. Fast jag hade min katt Lena, hon ställde alltid
upp och lyssnade. Men i morgon skulle jag börja en ny skola, en skola som
precis hade öppnats. Så det var nog fler än jag som var nervösa över att gå
dit i morgon. På natten låg jag i min säng och studerade alla klara
stjärtnor.
– Tänk om man vore en stjärna viskade jag.
Den kvällen sov jag inte mycket, låg bara och tänkte hur allt skulle bli.
På morgonen kom mamma inspringandes:
– Sanna, Sanna vakna! klockan är kvart i åtta.
Jag kastade av mig täcket, for in i duchen, ut igen och på med min röda
kofta och ett par tajta jeans. Sen var det dags att bege sig till skolan.
Eftersom att skolan låg precis vid mammas jobb så hade vi följe. När jag
närmade mig skolgården kom klumpen i magen precis som förr. Men denna dagen
var det inga blickar, ord eller tårar. När jag kom in i klassrummet satte
jag mig sidan om en kort, ljushårig tjej. Sen kom läraren in och hälsade
oss välkommna, och ropade sedan upp våra namn för att se vilka som kommit.
Efter prat om hur vi skulle arbeta, sitta och utdelning av scheman var det
rast. Jag gick ut och tog på mig min jacka, när jag kännde mig väldigt
iakttagen. Där stod tjejen jag suttit med i klassrummet. Efter vi tittat på
varann ett tag sa hon:
– ska du med ut?
Jag blev helt chockad, skulle någon så söt som henne vilja vara med mig?
Ett tag efter de fick jag fram ett svagt:
– Ja.
På rasten gjorde vi inte så mycket, satt mest och pratade. Hon hade också
varit mobbad i många år, så vi hade något gemensamt. Efter rasten skulle vi
ha hemkunnskap, jag arbetade med Fia som hon hette. Och när dagen var slut
frågade Fia om vi skulle göra något efter skolan. Det var så jag fick min
första kompis på en helt ny skola.

Att byta skola/Att byta klass

Jag var elva år. Jag gick i femman i Eckö skola i Handen. Mamma hade
bestämt att vi skulle flytta ut på landet och det skulle vi göra så fort
som möjligt.
Det gick några månader åt att packa och städa lägenheten där vi bodde
innan.
Det var ganska kul faktiskt. Att packa alltså. Jenny, min bästa kommpis,
som också gick i Eckö skola i min klass, brukade också hjälpa till med
packningen.
ny sida

Och så kom flyttningsdagen.
Mamma skjutsade mig till skolan och följde med mig in i klassrummet för att
ta farväl av alla i min gamla klass.
De verkade inte alls upprörda över att jag skulle lämna klassen och skolan.
Det var väl bra på sitt sätt men ändå så kändes det dåligt.

Jag minns hur jag stod i klassrummet och drog in ett djupt andetag av den
lite unkna morgonluften som alltid brukade tränga sig in i mina näsborrar
när jag öppnade dörren till klassrummet på morgonen.

Jag visste iallafall vilka jag skulle sakna mest

Först kom ju självklart Jenny. Men en klar tvåa var ju Oliver.

Oliver var den snyggaste,underbaraste, bästa killen jag någonsin känt.
Det var bara ren och enkel kärlek när jag talade med, och om honom. Han
kände förstås inte samma sak för mig.
Plötsligt kom jag tillbaka till klassrummet där jag stod in mina egna
sorgsna tankar.
ny sida
Vi tog farväl av klassen och gick ut till bilen.
När jag spände fast säkerhetsbältet kände jag hur magen knöt ihop sig och
en tår rann Långsamt ner från min kind.
Jag hade aldrig trott att det skulle kännas så jobbigt att sluta i Eckö
skola. Mamma torkade bort tåren från min kind och pussade mig på min andra.
Hon startade bilen och sa: ”Det går över. Vi kommer att få det så bra” och
log betryggande mot mig.
Vi kom fram till huset som låg i slutet på en väg nere vid en gård som
hette Skogsund.
Huset var fint och stort.

När vi kom in i huset stod det massa kartonger på köks- och
vardags|rumsgolvet.
Vi hann packa upp en del, det viktigaste, men sen blev vi så trötta så att
vi gick och la oss.
Dagen efter väckte mamma mig halvåtta på morgonen.
”Kom nu”, sa hon glatt ”Vi ska åka och besöka den nya skolan som du ska gå
i”. Hon log mot mig, fast hon såg att jag var ledsen.

Jag gick upp med en positiv in|ställning. Jag tyckte faktiskt att det
skulle bli ganska kul, även om jag helst hade velat att Oliver och Jenny
skulle följt med.
Mamma hade gjort frukost åt mig, men jag petade bara i flingorna. Jag var
så nervös att jag inte visste vad jag ska ta mig till.
Vi åkte iväg till skolan med gott om tid på oss.
Vi satt knäpptysta hela bilresan. Jag hade ju fullt upp med att tänka på
hur skolan såg ut, vilka gick i kassen o.s.v.

Vi gick in i skolan och fick information om vart min nya klass var
någonstans för tillfället och gick dit.
Mitt första intryck av skolan var att den var liten, men mysig.
Alla stirrade på mig som om jag var en utomjording och det kändes
obehagligt. De satt tysta i klassrummet och bara tittade med öppna munnar.
ny sida
Då bestämde jag mig för att jag inte tänkte byta skola. Jag skulle gå kvar
i Eckö skola punkt slut.
Jag fick börja i Eckö skola igen några dagar senare. Det kändes bra, allt
kändes bra.
Det var lång bit till skolan men det var det värt. Jag fick ju vara med de
som verkligen tyckte om mig, mina riktiga vänner.


*du beskriver intressant dina känslor inför ett skolbyte, men det görs inga
reflektioner av generell natur utan du stannar vid de egna, personliga
erfarenheter
*slutet är oväntat och intressant
* språket är korrekt
VG

Mina skolår

Mobbning och mosade pajalabollar

Mina år i skolan har inneburit både positiva och negativa upplevelser, mest
negativa. Min klass har bråkat sedan den första dagen som vi träffade
varandra.

Jag minns fortfarande dagen då jag började i skolan som att det var igår.
Jag hade på mig min blåa klänning som mamma hade tvingat på mig och jag
kände mig fruktansvärt obekväm. När jag och min mamma gick in i klassrummet
var luften så tjock av alla spänningar att man nästan kunde ta på den. Mina
för|väntningar steg allt eftersom min blick vandrade från person till
person, när mitt hjärta plötsligt sjönk som en sten i bröstkorgen. Där satt
Hon, min ärkefiende från dagis, Maria Lövkvist.

Vi hade alltid bråkat, ända sedan vi började på parallellavdelningarna
Grisen och Kossan. Oftast bråkade vi till ingen anledning. Det kunde vara
om struntsaker som ingen av oss egent|ligen brydde sig om. Det var sällan
som något verkligen hände som gjorde att man hade en anledning till att
vara sur, så därför bråkade vi i det tysta.

Åren gick och vi bråkade mer och mer och i fyran skulle man kunna säga att
jag blev mobbad. Då hade det gått så långt att hon hade fått med sig hela
klassen, men en dag fick jag nog. När hon sparkade mig, sparkade jag
tillbaka. När hon sa något elakt till mig sa jag något tillbaka och det tog
hårdare på henne än vad jag hade väntat mig. Till slut var mitt
självförtroende så pass stort att jag inte orkade bry mig något mer, så
bråket slutade. Vi var inte vänner, men vi kunde sitta i samma rum.

Jag förstod aldrig varför jag blev mobbad. Kanske var det så att jag var
ful, men senare insåg jag att det var hon som bara hade en dålig självbild
av sig själv och jag var bara ivägen. Jag var inte den enda som var det,
Alla som inte gjorde som hon sa blev med en gång retade och utstötta. Det
var därför som det kunde gå så långt, alla var rädda för henne ny sida
så ingen vågade säga ifrån.

Våran klassföreståndare var inte en särskillt bra lärare. Hon hette Karin,
men vi kallade henne för Charin, när man sa det riktigt fort lät det som
Kärring. Hon sa inget om det, hon vågade nog inte.

Karin hade sina ljusa stunder ibland. Hon lät oss sammla in pengar till en
klassresa, så varje månad gick vi en runda runt lovön och sålde polka
grisar eller pajalabollar (som mumsmums ungefär). Varje gång så gick vi
till den tjocka tanten och sa.
– Hej! Vill du köpa pajala bollar?
och varje gång svarade hon.
– Nej tack, jag har diabetes. Med en överdrivet trevlig röst.

Jag förstår inte varför hon inte bad oss att dra åt Helvetet. Vi visste ju
att hon hade diabetes och vi gick ändå dit. Varför vet jag inte, det var ju
bara slöseri med tid.

Jag minns särskillt bra den gången då jag och Elsa sålde pajalabollar
tillsam|mans. Det var min tur att bära påsen med förpackningarna och av
någon underlig anledning fick vi för oss att vi skulle springa. Vi hann
inte ens springa tre meter förrän jag snubblade över ett cykelställ och
flög över påsen och mosade alla pajalabollar. Trots att de flesta
förpackningarna var mosade var vi ändå tvugna att sälja dem, så vi
fortsatte att knacka dörr och när någon snäll själ sa.
-”Ja, jag skulle vilja ha en förpackning”,
så var vi tvugna att komma med följd frågan
-”Vill du ha mosade eller hela pajala|bollar?”

Att byta skola/Att byta klass
… katrin och Lisa, ja det var 7d’ det. Sa våran magister Arne och ett
jubel ljöd i klassrummet. Jag suckade och viskade lågt till min bänkkompis
och bästavän Alice.
– Stackars dig, kommer i samma klass som Kristina, katrin och Lisa, vem
skall du vara med på lektionerna?
Alice suckade hon också. – Synd att vi inte kom i samma klass då hade det
inte spelat någon roll om vi kom med dem. Svarade hon lågt.
– Mmm… var allt jag fick fram.
Magisterns röst praktiskt taget vrålade ut i klassrummet för att överrösta
allt mummel, nä Arne hade nog inte haft det så lätt med våran klass detta
året.
Men det var inte vårat fel att han som ny lärare fick börja med en stökig
sexa.

Medans jag tänkte tillbaka på året av föräldrarmöten och bråk i skolan
hörde jag plötsligt mitt namn roppas ut och direkt efter det hörde jag
Lisbeths.

– Neej! Skrek det i mitt huvud inte den.
Jag kände en klapp på min axel o när jag vred huvudet åt höger så såg jag
Alice lätta men sorgsna leende.
Alice tänder var lika vita som hennes hår, kommer sakna att inte kunna
sitta och prata med henne under dem tråkiga mattelektionerna.

När klasserna var uppropade gick jag fram till katedern för att prata
allvar med Arne, – Vad menade han med att splittra på mig och Alice och sen
sätta ihop mig med min värsta ovän Lisbeth?
Jag var så rasande att jag stod och stampade på det mörka trä|golvet i det
svagt belysta klass|rummet. Det var vinter och mitt humör var inte på topp
när jag kollade in i Arnes bruna ögon.
– Jag tror att det blir bäst så här, kanske ni till och med kommer överäns
tillslut, sa han överlägset.

Jag blev så chockad att jag sprang ut ur klassrummet och smällde igen
dörren bakom mig.

När terminen äntligen tog slut och sommarlovet var över skulle jag börja i
7d’ i Uggleskolan, nervös var jag väl ändå inte bara förtvivlad över att
komma i en klass där jag inte kände en kotte, jo en tjej som jag umgicks
litegran med i sexan. Även deta sprack när vi fick reda på att Annika och
jag kom i olicka halvklasser.

Men som tur var hade vi rasterna ungefär samtidigt som d’ och jag började
mer och mer umgås med personerna i den klassen.
Alice och en ny kompis till henne, Maja, umgicks jag med så ofta jag bara
kunde.

Men lektionerna hade aldrig vart så tråkiga eller så långa som dem var nu.
Jag antar att dem känns längre när man har tråkigt. Jag kunde inte heller
konsentrera mig och tillslut så fick jag nog och bestämde att nu skulle jag
byta klass.

Deta val gjorde jag ca två veckor efter terminens start. Jag gick till
rektorn samma dag. Efter många möten med rektorn gick han och lärarna med
på att jag skulle få byta klass till d’.
Jag blev så glad att jag bestämde mig för att byta klass redan följande
dag.

Dagen efter var jag jätte nervös och det kändes som att jag hade hundra
fjärilar i magen.
Jag kunde inte första varför för att det var ju deta jag ville, kanske var
det glädje som flög runt i magen, vad vet jag? Jag blev vilket fall som
helst bra motagen av klassen och kände mig välkommen.

Från att ha gått i en klass som jag inte trivdes i eller ens kunde
konsertrera mig i, till att gå i en klass där jag gör allt deta. Sen går
jag ju även med min bästa kompis och sitter bredvid henne i klassrummet.
Det känns som att i denna klassen har jag roligt och kan vara mig själv.

Jag går nu i nian på Uggle|skolan och trots att klassen inte längre är den
lugnaste så trivs jag jättebra och ångrar inte alls att jag bytte.
Vill man byta skall man säga ifrån och kämpa för att få sin villja igenom.
Kolla bara på mig nu slipper jag Lisbeth och får vara med de människorna
som jag tycker om.
Tack alla som hjälpte mig så att jag fick byta klass.

Att byta skola
Jag har precis börjat i 7:an på en ny skola. Man fick ju välja vem i
klassen man ville ha med sig. Jag valde då mina bästa kompisar Sofia och
Sara. Men tyvärr fick jag inte någon av dem, men dem hamnade i samma klass.
Vilket jag tycker är orättvist, men som jag alltid får höra utav mamma:
”livet är orättvist”. Jag har pratat med rektorn om att jag vill ha mina
vänner i min klass. Han säger att han inte kan göra något. Säkert han är
bara för lat och han orkar inte hjälpa mig.

Första dagen jag började, så hade jag ingen att umgås med. Alla andra hade
ju redan sina kompisar och behövde inte någon mer i sitt ”gäng”. Men som
tur var, så placerade våran lärare ut oss. Det var tur för annars skulle
jag säkert sitta ensam i ett hörn och jobba. Dom som hamnade vid mig var
klassen tuffingar Hanna och Fia och den super söta killen Tomas. Det var
mest dem tre som satt och pratade. jag satt bara och lyssnade. Men helt
plötsligt så börjar Hanna att prata med mig.
– Var har du din kompis då? sa hon med spydig röst.

– Eeee….. Dem går i en annan klass, sa jag med en darrig röst.
– Så du känner ingen i klassen?
– Nepp….
– Du kan hänga på oss sedan, om du vill?
– Visst, om de är okej med er?
Jag var så glad att jag ville spricka. Jag trodde aldrig att dem ville bli
kompis med mig. På rasten så följer jag med dem till rök|rutan. Dem ställde
sig där och började och röka.
– Vill du inte ha ett bloss? frågade Fia.
– Nej tack, jag har aldrig testat!
– Men någon gång måste vara den första.
Så jag tar ciggen och drar ett bloss.
– Det var väll inte så hemskt?
– Nej det var faktiskt ganska gott.
Fast igentligen höll jag på att spy.
Jag tittade ner på klockan och såg att vi hade börjat.
– Vi har börjat! sa jag och var på väg att gå in.
– Som om vi skulle bry oss! sa Fia tufft.
– Häng på oss ner på stan vet jag! sa Hanna.
– Men får vi inte kvarsittning då? sa jag.
– Säg bara att du mådde dåligt. Det ska vi göra.
Vi gick ner på stan och tittade i affärerna. Där nere hittade jag en snygg
tröja som inte hade stöld märkts.
– Sno den! sa Hanna tyst.
– Men tänk om dem kommer på mig!
– Det gör dom inte! sa Pia.
– Har någon kommit på oss tidigare, eller?
– Har ni tagit något från varje affär vi har varit i? sa jag tyst.
– Ja det är klart. Hur tror du annars att vi har råd med cigg? Vi kommer
inte från någon jävla socitetsfamilj! sa Pia och lät nästan som att hon
skulle börja gråtta.
Jag gick in i provhytten och satte på mig tröjan under alla mina andra
tröjor.
När jag går ut så känns det som att jag håller på att dö. När jag väl
kommit ut, så känner jag mig hämsk. jag har aldrig gjort så här innan. Men
Pia och Hanna blev helt plötsligt stolt över mig. ev. radbrytning När
jag kommer hem, så sitter mamma och skriker åt pappa i telefonen. Dem har
nyligen separerat. När mamma slänger på luren, då går jag in på mitt rum
och ringer upp Sofia. Jag berättar vad jag har gjort idag. Men hon lät inte
stolt, utan mer arg.
– Jag frågar vad hon är arg för!
– Hur kan du vara så dum att sno saker? skrek hon i örat på mig.
– Du har ingen jävla rätt att skrika på mig så slängde jag luren i örat på
henne.
Jag går och lägger mig på sängen och tänker igenom vad jag har gjort. Men
jag känner mig inte så hemsk trots det jag har gjort.
Dagarna går och jag pratar fortfarande inte med Sara och Sofia. Jag börjar
må dåligt av det. Igentligen så saknar jag dem men det säger jag inte till
någon.
När jag sitter med Hanna och Fia så skrattar vi åt dem som ser ut som
töntar. Igentligen så känns det elakt men jag vet inte varför jag gör det.
Sofia och Sara har gått förbi många gånger och varje gång sitter jag och
skrattar åt dem. Jag har många gånger tänkt att ringa dem men det har inte
blivit så. Men jag vet inte varför jag har blivit elak. Men jag tror att
det är Hanna och Fia som gör mig så. Jag bestämmt mig för att säga vad jag
tycker till dem.
När dem kommer till mig så sätter dem sig på sängen, och jag frågar rätt
ut:
– Varför är ni så elaka?
Dem tittar på mig som en varg tittar på en kanin innan han ska ätas.
– Och vad exakt menar du med det? Allt vi gör är du med på, sa Pia med en
dödande blick.
– Jag menar hur normalt är det att sitta och skratta åt folk som ser
onormala ut.
Dem säger inte något tillbakak utan dem går bara. Nu känner jag mig riktigt
stolt. Men nu har jag inga vänner. Så jag står själv i slutändan. Jag gav
upp minna riktiga vänner för ett par idioter. Men jag antar att jag
förkännar det!


Jämförelse saknas.
Missuppfattning av ämnet.

Att byta skola/klass

Det är kallt ute, vinden sliter henne i håret. Hon är på väg till skolan,
den nya skolan.
Plötsligt stannar hon. Hon vill bara vända sig om och springa därifrån.
Tillbaka hem, till alla kompisarna. Hon vill verkligen inte gå till den nya
skolan. Hon känner ju ingen där. Men hon vet att hon måste. Hon suckar och
går med tunga steg vidare.
Det är en fin skola, det måste hon faktiskt erkänna.
Hon går genom korridorerna och stannar utanför ett klassrum. Läser på
lappen hon fått. Jo, här var det.
Innan hon hinner ändra sig, knackar hon på dörren.
Hela klassen sitter redan där, alla tittar nyfiket på henne. Läraren visar
var hon kan sätta sig. Nervositeten släpper lite, men hon vet ändå inte
riktigt vad hon ska göra.
På väg hem tänker hon igenom dagen, på skolan, på alla nya människor.

Hon hör snabba steg bakom sig. En tjej från klassen kommer springande emot
henne. Hon bor i samma hyreshus som Ann visar det sig. De gör sällskap hela
vägen hem. De bestämmer att de ska ses senare på kvällen.

Väl hemma möts hon av mamma som ger henne en orolig blick. Hon öser frågor
över henne. Ann känner sig lättad över att det faktiskt gått så bra.
Men Emil, hennes lillebror, är inte lika nöjd. Han sitter framför TV:n och
surar. Mamma skakar bara på huvudet när Ann frågar.
Hon tar med sig telefonen in på rummet och ringer till sin bästa kompis där
hemma.
De pratar jättelänge om allt möjligt, om Anns nya skola, om stället där hon
bor. Ann ska åka hem och hälsa på under sportlovet. Hon längtar verkligen
efter alla där hemma.

Mamma ser inte alltför glad ut när hon kommer tillbaka med telefonen. Ann
har en tendens att hålla telefonräkningen uppe. Men hon säger inget. Mamma
förstår. Ann bestämmer sig för att ge allt en chans. Det kanske blir bra
det här ändå. Med ett leende skyndar hon sig nerför trappan.

Skrivuppgift 4, Min syn på skolan.
Brev till skolministern.

Hej skolministern!
Jag är en elev i nian på en skola utanför Luleå. Jag tycker att skolan har
varit bra i alla de nio år som jag har gått i skolan. Men ibland har det
varit jobbigt med skolan. Till exempel när jag har varit trött.
Det är få skolor som är perfekta. Men jag tror att många skolor kan bli
förbättrade.

Som jag ser det borde skolan vara som ett andra hem. Man tillbringar flera
timmar genom att vara i skolan. Då måste skolan vara trivsam, så att
ungdomarna kan gå till skolan och vara glada.

Det finns flera bra saker med skolan som jag går i. Framför allt så får vi
jättegod mat. Det är inte ofta som jag går och äter någon annanstans. På
vår skola har vi ett eget elevfik. Där kan vi elever köpa dricka och
godis.

Nackdelarna med vår skola, det är att det är ganska gråa väggar. Om det
skulle vara några roliga färger istället kanske att man skulle bli lite
gladare. Sen är det inte så trevligt när det är ”sprättade” snusar på
väggarna. Men det är inte skolans fel. Det har vi elever själva orsakat.

Alla elever är inte morgonpigga. De elever som inte är det får ändå hasa
sig upp tidigt på morgonen. Prestationsförmågan blir sämre om man är trött.
Därför borde samtliga skolor göra någon form av flextider. Fast det kan nog
vara ganska svårt att genomföra. Men att skolan börjar lite senare och även
slutar lite senare. Då tror jag att eleverna orkar mer.

För att göra skolan till en plats där man trivs och har lätt för att
prestera saker. Då borde skolan få ändrade tider, finare väggar och maten
ska vara bra. Alla skolor borde också ha flera datorer, ungefär så många så
att 5-10 elever har en dator. Eftersom dagens samhälle är mycket tekniskt
utvecklat kan det vara bra att kunna handskas med datorer.
ny sida
Sen borde lärarna vara välutbildade och mycket trevliga. Elever och lärare
ska nästan kunna ha en kompisrelation. Det kan man nog vinna mycket på tror
jag.
Rektorn ska också vara snäll och trevlig. Han /hon ska veta hur eleverna
mår. Även kunna lyssna på eleverna.

Det är de här grejorna som jag tycker att framtidens skola ska ha. Då kan
man komma långt.
Sen är det också ett stort plus i kanten om skolan är snyggt designat
byggt. Då blir det trevligare.

Hoppas att du får någon nytta av mitt brev. Att det blir någon förändring
och förbättring på skolorna.
/en nionde klassare