Slutbetyg: VG

Att byta skola/Att byta klass
Ja ha! Nu sitter jag här i min skolbänk och tänker tillbaka på alle de 10
åren i skolan. Tänk vad mycket det är som har hänt!
Allt sammans började när jag var sex år gammal. Mamma och jag promenerade i
rask takt, hand i hand tillsammans till skolan, lite sena som vanligt! Jag
var glad och sprallig, jag tyckte att det skulle bli kul att börja skolan.
det var pirrigt, jag hade fullt av fjärilar i magen. När vi kom in i
klassrummet satt det en massa barn med sina föräldrar. Vi gick och satte
oss vid ett runt bord i mitten av klassrummet. Alla tittade nyfiket på
varandra medans fröken stod framme vid den gröna tavlan och pratade.
Eleven markerar ny rad både med ny rad och indrag Efter den första
dagen i skolan var jag både trött och glad, jag låg hela kvällen och tänkte
på alla nya ansikten jag sett. Det hade helt enkelt varit en lyckad dag.
Dagarna gick snabbt och jag fick en massa kompisar och trivdes som en
kung.
Året då jag skulle fylla sju kan man väl egentligen säga att skolan började
på lite mer allvar. Jag och min bästa vän Stina var alltid tillsammans, vi
gjorde allt ihop. Vi var ungefär lika bra i skolan, spelade fotboll
tillsammans, ja! Vi var värkligen bästa vänner.
Åren gick och vi skulle börja trean. Jag plingade på Stinas dörr den
morgonen, Stina satt med ytterkläderna på i trappan och väntade på mig. Vi
gick tillsammans till skolan, det brukade vi alltid göra. I skolan hade
ingenting förändrats alla såg typ ut som förut tyckte jag. När jag kom hem
fram på eftermiddagen känndes det som om något var fel. Mamma och pappa var
så underliga. Senare på kvälle berättade de att vi skulle flytta till
Göteborg. Pappa hade fått ett jobb där. Jag blev helt shockad jag skulle få
byta skola och alla mina kompisar och Stina, min allra bästa vän vad skulle
jag säga till Stina! Jag grät den kvällen, tårarna rann ner från mina
kinder. Allt skulle ju bli så anorlunda.
Efter en månad hade jag varit på besök i min nya klass. Den var väl rätt
ok. Men absolut inte lika bra som min gamla. Mamma sa alltid att allt
skulle ordna sig med jag visste inerst inne hur det skulle bli.
Efter en veckas tid i den nya klassen hade jag kommit in rätt bra! Jag
pratade med de flesta. Fast skolan tyckte jag inte längre var lika kul. Att
gå i min förra klass var roligt där hade jag Stina. Det var hon som jag
saknade mest. Någon ting var det som gick snett, jag kom efter i skolan och
allt blev bara tråkigare och tråkigare. Stina och skrev ofta brev till
varandra, hon skrev alltid att allt var så bra och att allt var roligt. Jag
var värkligen ledsen, ingenting var roligt längre. Mamma och pappa trivder
jättebra. Och det verkade som om de inte alls brydde sig om mig. Det kändes
som om allt var värderlöst. En dag fick jag ett brev av Stina, jag blev
glad. Vi hade inte pratats vid på ett tag så jag var nyfiken på vad som
stod i brevet Jag öppnade brevet och det stod såhär:

Hej min vän!
Hur är det med dig egentligen? Har allt ordnat sig nu? Med skolan och så
tänker jag på? Här är iallafall allt toppen, skolan går bra faktiskt, och
livet förövrigt är helt ok. Har nyss träffat Christoffer (Min pojkvän) Han
är det bästa som finns, du skulle bara träffa han. På fredag ska jag på
klassfest, det ska bli jätte kul, och klassen undrar om du inte kan komma
hit och hälsa på. Du får gärna komma på festen om du vill, det skulle vara
så himla kul, har ju inte träffat dig på så himla länge. Aja men du får ha
det så bra. Och lova att du hör av dig!

MVH Stina

När jag hade läst färdigt hade jag tårar i ögonen. Jag var glad för hennes
skull och jag tänkte på det där med festen, kunde i och för sig vara ganska
så kul. Jag pratade med mamma och pappa och dom tyckte definitivt att jag
skulle åka till henne. Helgen kom och jag hade pakat en stor väska, orkade
knappt bära den själv så mycket hade jag med mig, mamma frågade om jag
skulle vara borta i ett helt år, vi började små skratta båda två. För ett
ögonblick var allt så bra. Jag skulle få träffa Stina igen. Jag satt och
tänkte i bilen dit hur viktigt det egentligen är med vänner. Jag undrade
hur mitt liv skulle se ut om jag hade bott kvar i stan och gått kvar i
samma klass, jag var säker på att allt skulle vara mycket bättre. Det var
inte alls långt kvar tills vi var framme, jag var jätte nervör och hade
fullt av fjärilar i magen. Tillslut var vi framme och Stina stod utanför
huset i ett par mörka jeans och en svart bomulls tröja. Hon såg glad ut,
lika glad som jag var. Jag gick ur bilen och hon kom fram till mig och gav
mig en stor kram. Det var precis som om vi bara hade varit ifrån varandra i
ett par dagar. Mamma åkte iväg och vi gick in i huset. Det var ingen mer
hemma, henns föräldrar jobbade än, de skulle inte komma hem förän vid sju.
Vi gick in på hennes röda fina rum, det var nygjort. Jättefint! Vi satt i
sängen och bara pratade och pratade, vi hade så mycket att prata om. Jag
skratta så att jag tjöt. Så här roligt hade jag inte haft på länge. Hon
undrade hur jag hade det på min skola, och jag berättade för henne hur allt
låg till. Hon kramade mig och sa att allt snart skulle ordna sig. Det var
hon säker på sa hon. På kvällen träffade jag alla mina gammla
klasskompisar. Ingen var sig lik. Jag hade så roligt den kvällen så jag
hade nästan ont i magen när jag skulle sova. Efter den helgen kändes allt
så himla bra igen. Efter att ha berättat allt för mamma i bilen hem var jag
så trött så jag somnade med en gång när jag kom hem.
Ett halvår efter så tyckte fröken i skolan att jag hade blivit mycket
bättre i skolan hon sa alltid: Du kan om du bara vill. Och jag hade bestämt
mig för att kämpa på med skolan. Jag pratade med Stina var enda dag i
telefon. Minns i en halvtimma, mamma var inte allt för glad när
telefon|räkningen kom. Men på nått sätt kändes allting mycket bättre nu.
Snart skulle jag sluta sexan och det skulle bli sommarlov, jag skulle resa
till Stina och vi skulle bo tillsammans en hel sommar. Den sommaren var den
bästa sommaren någonsin, den kommer jag aldrig att glömma.
Ja, nu sitter jag här och det är inte alls långt kvar tills jag slutar
nian. Det går bra i skolan eller ja, relativt bra i alla fall. Jag kämpar
på så gott jag kan. Snart är det med andra ord dags att byta klass igen,
jag kommer att sakna min klass som jag har haft här, den har varit
underbar. Men det ska bli kul att börja på holmen, jag har en massa
kompisar här nu och telefonräkningen blir bara dyrare och dyrare. Stina och
jag pratar var enda kväll. Det är tur att jag har haft henne. Hon är det
bästa som har hänt mig. Utan henne hade jag nog inte klarat det här.

Mina skolår!

Jag gick i Munktorp skola och jag började där 1993 då jag var 5½ år.
Jag var nog blyg ibörjan men jag fick kompisar. Lärarna har alltid tyckt
att jag har varit glad och positiv tjej.

Jag var kompis med Jennie Martinsson för hon gick i min klass. Det var bara
vi två tjejer som var lika gamla i min klass. Det var tråkigt, för i den
andra klassen var dom fyra tjejer. En av dem vara Sofia Andersson som jag
också var kompis med. Vi bor ganska nära varandra så vi lekte ofta.

När man började skolan så hade man inte några långa lektioner utan man
gjorde lite allt möjligt. Vi fick lära oss läsa, skriva, räkna lite och vi
fick lära oss alfabetet. Man fick heller inga läxor dom första åren. Det
fick man sen när man blev lite äldre.

Rasterna var roligast dom 3-4 första åren. Jag brukade bygga fina kojor med
några nere i skogen. Sen gungade jag, åkte linbana och hängde knäväck uppe
vid fotbollsplanen. Vi lekte också datten och hoppade hopprep.

I matsalen satt man vid speciella bord och borden hade olika namn på saker
och ting. Ibland hade vi tävlingar för att samla ihop poäng till sitt
bord.

Något som jag minns är att när rasten är slut så ringer det i en klocka.
Man drar i ett snöre så ringer klockan. Det har jag fått göra några gånger.
Det var svårt att dra i snöret för det var trögt och man fick ta i ganska
hårt.

Sen när man började i 3-4 så började man få lite läxer och man hade längre
lektioner. På rasterna då så spelade man king fast jag hoppade ofta
hopprep.
Man kanske hade 1 eller 2 små prov.

När man gick i 5-6 så blev det mer läxor och hårdare lektioner. Man hade
också mera prov. När man gick näst sista året så fick man vara med dom
barnen som nyss hade börjat skolan. Man fick läsa för dom och vi pysslade
och var ute ibland och bakade. Vi gjorde mer saker. Det var roligt att vara
med dom minsta. Vi var med dom bara för dom som gick sista året hade tyska
eller franska.

När jag gick sista året så läste jag franska och det var roligt. Sista året
hade vi ännu mer läxor och prov. Det var ganska jobbigt det sista året men
det gick fort som tur var. Vi var också och hälsade på, på Valskog skolan.

Nu har jag gått ur Munktorp skola och efter sommarlovet ska jag börja i
Valskog. Det skulle bli kul men pirrigt. Längre dagar. Schemat var först
svårt att förstå men man lärde sig snabbt.

Det första året på Valskog skolan gick fort men det var ännu mer läxor och
speciellt mer prov. Lektionerna blir längre och mera på en dag.

Andra året är samma som det första fast lite jobbigare.
Sist men inte minst så har vi det sista året kvar. Det jobbigaste av dom
alla. Men också den bästa för det går fortast. Nu kanske man får en vecka
med mycke läxor och prov. Sen kanske man har en vecka med lite läxor och
prov.
Sen har vi ju dom här ”jätte”roliga nationella proven ”jippi”. Plus att vi
ska göra några undersökningar också.

Vi har också valt till gymnasiet. Jag hoppas att jag får mitt första val.
Barn och fritid.

Jag tycker att detta året har varit bäst. För nu känner man många på
skolan.

Att byta skola!
Tårarna flödade nedför mina kinder. Aldrig hade jag trott att det skulle
vara såhär svårt att säga farväl. Även fast jag bara skulle flytta några
mil bort kändes det som om jag skulle flytta till andra sidan jordklotet.
Jag var född och uppvuxen här i Söderhamn och att behöva flytta från mitt
barndomshus och alla vänner tog verkligen knäcken på mig. Nu stod jag där,
utanför den fulla flyttbilen och skulle strax ge mig av. Eller, inte bara
jag utan även min mamma, pappa och min nyfödda lillebror skulle med.
Hela min klass stod uppradade utanför bilen för att ta ett sista farväl, så
även min släkt. De flesta i alla fall. Jag kramade om min bästa vän, Lina,
en sista gång. Därefter startade pappa bilen och jag hoppade in och satte
mig. Alla vinkade som galningar när vi började rulla iväg nedför gatan.
Några av mina klasskompisar började springa efter bilen men efter några
sekunder var de borta. Så var vi slutligen påväg. Om någon timme skulle vi
vara framme, framme vid vårat nya hus, min nya skola och staden vi nu
skulle bo i, Gävle. Resan gick ganska snabbt. När vi rullade in på
uppfarten var det som om en liten sten i magen försvann. Huset var faktiskt
finare än vad jag hade tänkt mig. Solen sken och det doftade syrén. Pappa
plockade upp nyckeln ur fickan och nästan sprang fram till dörren. Han såg
ut som en liten pojke på julafton, så lycklig var han. Väl inne i huset
gick jag direkt och kollade vart jag skulle ha mitt rum. Tillsist bestämde
jag mig för ett litet rum på övervåningen, med utsikt över älven. Jag
började packa upp lite småsaker men långt ifrån allt. Min nya säng hade
inte kommit än så jag var tvungen att ligga på en madrass, men det skulle
nog gå bra det med. Imorgon skulle jag iallafall börja min nya skola. Jag
och pappa hade åkt dit en gång förut för att kolla hur det såg ut och så.
Det verkade vara en bra skola. De lärare jag hade stött på verkade trevliga
och lokalerna var fräscha. Självklart var jag lite nervös för att träffa
alla elever i min nya klass men det skulle nog gå bra. Jag gick och la mig
tidigt den kvällen, för att vara utvilad dagen efter. Natten tickade iväg
väldigt snabbt och helt plötsligt var det morgon. Jag kände mig inte
speciellt pigg och jag hade en fruktansvärd huvudvärk, och ont i magen. Det
är väl bara för att jag är nervös tänkte jag och brydde mig inte mer om
det. Frukosten stod fram|dukad på köksbordet men jag fick bara i mig en
halv macka. Jag tog på mig mina kläder och tog min ryggsäck och gick ut
till cykeln. Skolan var bara några 100 meter bort så jag hade väldigt nära.
Klockan var bara tio i åtta när jag kom fram så jag gick in och började
söka igen mitt klassrum. Många ögon kollade på mig och några viskade lite
och pekade på mig. Men jag förstod dem, jag var ju ny. Tillsist hittade jag
dörren som stod ”8A” på. Jag knackade på försiktigt och steg in. Det blev
knäpptyst i klassrummet och alla stirrade på mig. Jag kollade på min fröken
och hon log.
– Välkommen Sara, du kan gå och sätta dig därnere vid Astrid, sa hon och
pekade på en ledig bänk. Jag gick med raska steg och satte mig.
– Vi startar direkt med lite matte nu då, sa fröken och plockade fram allt
material till mig. Efter mattelektionen hade vi rast. Jag var just påväg ut
från klassrummet när jag hörde att någon ropade på mig. Jag vände mig om
och där stod Astrid.
– Hej, vill du ha en liten guiding genom skolan? frågade hon.
– Ja, tack! sa jag och log.
Vi började gå genom vår korridor och hon visade några klassrum, tex. kemi-,
fysik och biologisalarna. Sedan fortsatte vi bort till matsalen och vidare
till idrotten. Vi började sedan vandra tillbaka till vårat hemklassrum för
vi skulle strax ha engelska. Då helt plötsligt kom det. Den halva mackan
jag hade ätit i morse och middagen igår. Jag spydde rakt på Astrid. Hennes
kläder var dränkta av spya. Jag trodde jag skulle dö. Det var första dagen
i en ny skola och vad gör jag? Jo, jag spyr på en klasskompis.
Jag sa förlåt om och om igen, och somturvar förlät Astrid mig.
Hon blev senare min bästa vän, min bästa vän som jag spydde på första
gången vi träffades.

VG

ATT BYTA KLASS!
Solen värmde mot kinden, där vi satt lutade mot skolväggen. Vi hade just
slutat den sista skoldagen innan sommarlovet, och vilken dag sen! Fåglarna
kvittrade, solen sken och barnen lekte i lekparken.
Jag, Jenny, var 14 år och skulle gå ut åttan. Min bästa kompis, Malin, satt
bredvid mig i solskenet. Det här var livet, men det skulle inte vara för
alltid. Under det kommande sommarlovet skulle jag och min familj flytta.
– Jenny? Sa Malin.
Jag slog upp mina blå ögon och mötte Malins gröna.
– Ja, vad är det? Sa jag.
– Nu går vi hem, Sa Malin
Vi reste på oss och traskade hemåt.
Nu var det sommar!

Under följande veckor hade jag fullt upp med att packa. Malin tittade in
nästan varje dag och hjälpte mig. Ibland for vi till någon närliggande
badplats och badade, men oftast hann jag inte.
Så kom dagen ”D”. Huset var tomt på grejor och lastbilen med våra möbler
hade stuckit. Jag hade varit med Malin hela dagen, vi hade farit in till
stan och tagit en fika. Vi hade suttit länge och pratat om allt möjligt. På
vägen hem lovade vi varandra att skriva.
– Jenny, skynda dig, ropade min mamma Lena.
Jag gav Malin en stor kram. Tårarna rann nedför min kind. Så packade vi in
oss i bilen, mamma, pappa och jag själv.
Jag satt och tänkte, skulle allt bli bra därborta? Kommer Malin att glömma
mig? Vi skulle ju trots allt flytta ca. 40 mil bort. Jag lutade huvudet mot
fönsterrutan och blundade. Sen somnade jag.

Vi kom fram nästa morgon. Jag vaknade av att mamma ruskade i mig.
– Vi är framme nu, sa hon.
Jag sträckte på mig och klev ur bilen. Där var det, vårt nya hus. En gul
villa med vita knutar. Äppelträd var planterade på framsidan. Jag gick
uppför trappan och in i huset. Det var större än vårat gamla hus. Mitt rum
var på övervåningen. Jag fick en balkong. Det här började kännas bättre och
bättre.

Veckorna gick och jag spenderade största delen av sommarlovet till att
ströva om|kring. Jag skrev ett brev till Malin och berättade hur jag har
det och att jag saknade henne. Hon har inte skrivit till|baka än.

Sista sommarlovsveckan var jättetråkig. Det fanns inget att göra. Jag har
inte heller träffat någon i min ålder. Jag längtar tillbaka till Malin.

Så kom den första skoldagen. Jag var väldigt nervös. Det kändes som om alla
stirrade på mig. Och det gjorde de säkert. På morgonen hade mamma frågat om
hon skulle följa, men det hade blivit pinsamt. Där var mitt klassrum. ”9F”
stod det på dörren. När jag kikade in genom fönstret i dörren, satt alla
och lyssnade på läraren. Jag knackade försiktigt på dörren. Såg att alla
vände sig om och tittade på mig. Jag gick in och våran fröken presenterade
mig.
– Ja, det här är Jenny Petersson, som ska börja i våran klass, sa fröken.
Gud, vad pinsamt, tänkte jag.
– Du kan sätta dig där borta brevid Anna, fortsatte fröken och pekade på en
blond, fräknig tjej, som såg OK ut.
Jag smög mig mellan allas bänkar och satte mig brevid henne.
– Hej, sa Anna.
– Hej, sa jag och log lite osäkert.
Det här skulle nog gå bra ändå, tänkte jag.

Följande veckor lärde jag känna Anna bättre, och även en tjej som hette
Alva. Vi blev bra kompisar ganska fort. Allting gick bra tyckte jag. Jag
kom in i klassen ganska fort.
Jag och Malin brevväxlade nästan varje dag. Hon kommer hit till jul.
Jag längtar!

Betyg: VG

Mina skolår
Det var en helt vanlig sensommardag men inte för mig, det var första dagen
i skolan.
Året var 1994 och jag skulle börja 1.an. Jag och min mamma cyklade
tillsammans till skolan.
Jag minns hur det pirrade i magen men mamma sa att det skulle gå bra. Vi
sammlades i klassrummet för upprop av fröken.
Vår fröken var inte den där jag tänkte mig att hon skulle vara. Jag tänkte
mig en fröken som mer var som en mamma, snäll, trevlig omtänksam och som
alltid hade det där leendet på läpparna.
Tyvärr må jag säga var hon inte det. Hon såg ut som min farmor men hennes
inre var långt ifrån en farmors.
Hon roppade upp oss efter klasslistan. Det knötsig i magen på mig.
Än i dag kan det göra det på mig, även fast jag nu är 15 år och kan säga
mit namn klart och tydligt utan några som helst problem. Jag vet inte
riktigt varför det gör det.
Men den dagen förstår jag mig själv det var ju endå första dagen och jag
kände knapp nån i rumet. Jag kommer ihåg hur jag ställde mig upp vid min
bänk och svarade tydligt på mit namn.
Efter att Astrid som vår fröken hette hade ropat upp oss och pratat lite
fick vi gå hem.

Ettan och tvåan var ganska snarlika för mig. Ofta när jag tänker tillbaka
på de åren kan jag inte skilja på dem. De var nog förlika de två åren. Vi
var ofta ute i skogen eftersom vår fröken var en friluftsmänniska som
älskade att vandra i skogen. Jag hade många vänner i min klass som jag
lekte med både i skolan och på fritiden.
Jag kan komma ihåg vissa gånger att jag var ganska prat glad. Att fröken
var tvungen att säga till mig många gånger att vara tyst. Även på rasterna
var jag olydig, vi kom ofta försen jag och mina kompisar efter en rast.
Många gånger av dem med flit, vi ville helt enkelt ha kvarsittning och det
fick vi. Eftersom vår fröken var rättså sträng. Många säger att hon nästan
var försträng. Jag kan hålla med om det vissa gånger. Som en gång när hon
sa till en kille i min klass som pratade väldigt mycket, hon tog i så
mycket att han inte vågade prata något mer. Härifrån skriver jag in från
elevens kladd, som eleven inte hunnit renskriva Han blev som en annan
person han slutade prata helt, han sa aldrig någonting. En i dag säger han
inte så mycket.
Hon var hård med många andra men de tog det inte lika hårt som han.

3:an var ett år med mycket bråk och mycket tårar.
Vi var 5 tjejer som ofta var med varandra men det blev mycket små bråk i
mellan oss. Jag tror att det blev så för vi alla var sånna starka
personer.
Jag vet igentligen inte riktigt vad vi bråkade om men oftast var det små
saker. Vi fick ofta sitta och prata med nån vuxen efter rasterna när vi
bråkat. Jag grät många gånger under dessa samtal det gjorde de andra fyra
många gånger också. Eftersom det var min bästa kompisar var det
kännsloladdat. Vi redde ut det många gånger och blev kompisar igen.

När vi skulle börja 4:an skulle vi va tvungna att splitra våran klass för
att blandas med två andra klasser. Så att det blev 2 st i stället för 3
klasser. Vi fick önska två stycken personer vi ville gå med. Jag vet
fortfarande i dag villka två jag valde.
Efter det skulle lärarna sätta ihop klasser som skulle bli så bra som
möjligt. När det var klara tog vår fröken först ut alla tjejer i vår klass
för att berätta. När hon gjort det visades det att jag inte hade kommit med
nån jag ville. Jag tog det väldigt hårt och blev ledsen, grät mycket gjorde
jag.
Mamma pratade flera gånger med fröken om att jag skulle få byta klass. Men
det fick jag inte
Sommaren kom det var en sommar med tårar. Min bästa kompis skulle flytta
från stan.
Men vi höll kontakten det gör vi än i dag även fast vi inte ses så ofta.

4:an var helt okej. jag hittade nya kompisar men var fortfarande ofta med
mina gammla kompisar i den andra klassen.
Vi fick Tre stycken nya lärare vid namn Petra, Stefan och Martin. Fyran
flöt fram bra och gick ganska fort.

Det var i 5:an jag kände av alvaret med skolan. Vi fick göra nationella
prov. Jag minns hur vi trodde att man var tvungen att gå om skolan om man
inte klarade dem. Jag vet inte hur mycket som var saning i det men jag
klarade de och behövde inte gå om. Det var nog i femman som våra lärare
började ha olika grupper i Svenska, Engelska och Matte.
Jag som inte var särskilt bra i varken Svenska eller Engelska fick gå i den
så kallade sämsta gruppen. Ofta var jag ensam tjej i de här grupperna
medans mina tjejkompisar var i de bättre grupperna.
Jag fick dåligt själv förtroende av det här. Jag vågade knappt säga
någonting på engelska, jag ville heller inte skriva på svenska för jag var
rädd för att stava fel.
Jag vet inte om det här har hjälpt mig med min Svenska o Eleven skriver
”o” med ett understreck Engelska. Men jag kanske hade vågat mer om någon
hade berömt mig nån gång i stället för att trycka ner mig längre ned.

I 6an började jag på Slånet det var lite spännande, den här gången hade jag
inte med mamma.
Det var lite nervöst första dagarna mycket eftersom det gick så många äldre
på skolan. Första gången jag var inne i skolan trodde jag aldrig att man
skulle hitta i den. Det kan jag skratta åt i dag eftersom att nu vet jag
att den inte är så stor. Under detta år hann jag hitta många nya vänner,
många från Strindåsen klassen.
Det var dags för den andra splitringen för vår klass. Vid det här laget
trivdes jag mycket bra i vår klass i gemförelse med i fyran.
Även denna gång fick vi önska villka vi ville gå med. Men den här gången
fick vi önska fler än två. Jag tror det var en onsdag i maj som vi skulle
få veta de nya klasserna.
Det var kl 1300, vi skulle få lappa om villka vi hamnat med.
Jag min hur jag och mina kompisar räknade tiden fram till dess. När vi väl
fick veta blev jag mycket nöjd, jag hade fått hamna med många av mina
kompisar.

Så kom det den Stora dagen jag skulle börja Högstadiet.
Det var en Onsdag kväll vi skulle börja. Skolan var tom det var bara vi som
skulle börja sjuan och våra föräldrar. Även denna gång var det mamma som
följde mig till skolan. Allt gick bra vi fick hälsa på våra nya lärare och
klassföreståndare. 7:an inne bar många nya ämnen som Kemi, Biologi, Fysik
och nya SO ämnen. Andra språk hade vi börjat med redan i 6:an.
Jag hade då valt Spanska men var osäker på om jag inte skulle tagis Engelsk-
Svenska.
Men det blev Spanska och det är jag glad för att jag valde.
Resten av 7:an gick bra.
Första veckorna var väl kanske lite jobbiga eftersom vi hade nya lärare
näst intill i alla ämnen. Men det gick bra efter att jag lärt känna dem.

8:an tycker jag bara flöt fram på nåt sätt. Fast många prov hade vi, många
säger att 8:an är den värsta årskursen på högstadiet. Men det var inga
problem. Till julen fick vi våra första betyg med blandade känslor.

Nu när jag sitter här och bara har några månader kvar på grundskolan kan
jag undra vad jag lärt mig och vad man ska ha det till.
Jag känner även hur alla dessa år gått så fort. Vad mycket kul man gjort
och många tråkiga saker man har gått igenom.
Lucia tåget i 9:an var någ bland de roligaste jag gjort hitills i skolan.
Det var sånn känsla att göra det och det var så kul att det blev så
lyckat.
Nu ser jag fram i mot skolavslutningen och resten av detta läsår med
ljussyn. Jag kan bara hoppas att gymnasiet kommer gå lika bra som de här
åren gått och att jag kommer ha lika mycket glädje i livet som jag haft
hittilds.

Betyg: VG

Mina skolår

Jag gick i lillegrop, det var så våran klass hette. Våran parallell klass
hade skolans värsta lärare, hon var jätte sträng och jätte gammal.

Lillegrop var skolans bästa klass tyckte jag, vi hade en stor bild på
Lilleskutt på dörren till våran del av skolan.

På rasterna så brukade vi (killarna i klassen) spela bandy, det blev en
farlig sport eftersom att alla hade klubborna högre upp än de själva var
långa och alla gjorde slagskått. Jag gillade att vara back, jag var nog en
av de bättre i min ålder faktiskt.
Jag var tuffingen som tog emot alla hårda smällar framför målet och sedan
sprang upp med bollen mot motspelarnas mål och skjöt, därför la jag också
många mål.
Jag brukade ha blåmärken över hela kroppen eller ivarje fall låren efter en
skoldag, men det gjorde ingenting eftersom att jag hade haft kul. Jag
burjade faktiskt nästan alldrig att gråta, jag burjade bara gråta när jag
fick bollar på ansiktet, då satt jag mig på en bänk medans de andra
fortsatte att spela men sedan kom jag tillbaks, när det kändes bättre.

Det där med bollar i ansiktet kan ha att göra med att jag nu är lite
bollräd.
Vi hade en gång ett SM i vår skola men vi spelade inte bra, planen var
liten och de som brukade spela längst fram i vårat lag hade gjort dåligt
ifrån oss. Jag hade visserligen räddat några bollar men de tog oss ändå.
Det var fnatte vi mötte, när jag tänker på det så vann nog fnatte nästan
varje SM i vår skola, även deras tjejlag.

Min skola var bra, den hette Malegårdsplans skolan och var stor med högt
till tak och den var gul.
Högst upp hade den en stor klocka, den liknade en kyrk klocka faktiskt. Jag
har länge drömt om att få vara på taket och kolla ned på alla människor som
gick där nere.

Det fanns många olika tävlingar i våran skola. Vi hade en stor pol men med
lågt vatten utan för skolan. Där hade vi många tävlingar med båtar som
klassen gjort själva. Båtarna var gjorda av det man ville ha och klassen
hjälptes åt att skissa fram modeller på båten och när den äntligen var
färdig så rejsade man med dom genom att blåsa vind med plattor. Alla båtar
var alltså segelbåtar, det var några som försökte fuska genom att sätta på
små motorer men de lyckades alldrig. Även där var det offtast fnatte som
vann.

Vi hade också stora lådbils rallyn i skolan där klasserna gjorde sina egna
lådbilar och körde med dem i Slåttparken som inte ligger speciellt långt
ifrån skolan. Vi hade gjort en röd vit bil med Lillegrop på framsidan, men
jag kommer inte ihåg vem som vann. Men vi hade kul.

Det fanns också ett spel som hette handflata. Det fanns som en djup
nedsänkning vid trä- och sy- slöjden, vi tog med oss en tennis|boll och så
spelade man.
Regler: man fick inte hålla bollen med tummen utan bara med handflatan och
med de fyra andra fingrarna man offtast har på handen, det gick ut på att
få ut de andra medspelarna genom att skjuta bollen på dem.
Jag rockade på det, jag van offta så jag blev lite ökänd. Så de spelade
inte lika mycket när jag var där.

Vi hade en fotbolls plan också, men jag har alldrig gillat att spela
fotboll. Kanske var det för att jag var bollrädd.

På sommrarna var tiden bäst, jag brukade vara med kompisar och spela
bränboll på ett förbjudet område som låg bakom ett stängsel. Vi var där för
att det var det ända stället som hade gräs.
Man fick inte gå dit för att det till hörde något annat, en annan skola,
kanske Bull skola eftersom att de ibland öppnade fönster och försökte
träffa oss med ägg.
Vi brukade bada i plaskedammen som polen hette och så låg vi och solade.
Jag var nog en av klassens popisar, jag var den som umgicks med de lite
udda och självklart med de andra, Tilda kommer jag speciellt ihåg, hon var
ganska stor men extremt snäll. Hon betydde mycket för mig. Jag kommer ihåg
att hon hjälpte mig att fuska i matten en gång.

På vintern så hade vi alltid stora snöbolls|krig, det var alltid alla mot
alla stora som små. Tork – skåpen var alltid fulla av Lillegrops jackor och
overoler.

Ett snöbolskrig kommer jag speciellt ihåg. Det var vintern 1995 det var
många 9or ute och vi retade alltid dem. Det var jag och några till, vi hade
billdat ett litet gäng. Vi blev välldigt offta både mulade och nerknuffade
i snön av 9orna. Men tillsist så tog vi mod till oss och hoppade på en av
de elakaste 9orna och slängde ner honom, jag tror vi var 5-6 stycken så det
var förståligt att han ramlade. En på ryggen en på varsin arm och en på
varsitt ben.
Sedan när han ramlat ned så höll de fast han medans jag och en annan tog
ett stort is-snö flak och krossade det på hans skalle. Han fick nog inte
ont men låg kvar ett tag och visst blev vi mulade och så men sen dess har
niorna inte varit lika taskiga och mer i lågstadiet har vågat ställa upp
för sig.

Vi var också i Sofiabacken vid Sofiaskolan och åkte pulka och snowraser.
Vid den tiden var jag ihop med två tjejer Ida Minotala som hade en finsk
mamma och Stina som jag inte kommer ihåg speciellt mycket.
I varje fall så hade jag med mig en sådan duk som man brukar ha på barkalas
eftersom att de har en plast sida som inte kan förstöras. Ivarjefall dom
fungerade jätte bra att åka på och man kunde åka i en grupp så där åkte vi
tillsammans och hade kul.
Jag kommer ihåg att jag var ganska cool efter som att jag hade den duken.

En gång så skulle jag ha ett mini disko. Jag hade planerat det långt innan
och tillochmed gjort en egen diskokula av en balong, pape mashe och glas
bitar som pappa köpt på någon afär i ett hus som vi kallade Glashuset.
Ivarjefall jag hade köpt godis för ca 200 kr som var jättemycket för mig.
Jag skulle få min soffa att lukta gott och tillsisst så luktade inte bara
soffan Björn Borg parfym utan även mina plast växter och stolar.
De inbjudna var Ida M, Stina och Morgan Link. Jag hade gjort det mysigt och
diskobollen funkade bra.
När de inbjudna kom så gick vi inn i mit rum och hade det trevligt, men
mitt i allt så ramlade Mogan ner från stolen han satt på och plötsligt så
höll alla på och gjorde någon slaks lek när man dök ned från skolan.
Misslyckat!

Morgan var nog en av mina bättre kompisar, han var kär i Ida men jag var
ihop med Ida. Morgan var också ganska rolig eftersom att när han retade mig
och jag sedan retade tillbaks så började han att gråta.

Min bästa kompis hette Kristofer och var ett år älldre än mig. Han spelade
Magich kort och var välldigt. Hans mamma bjöd på bullar och varma mackor
med creme frash och sylt. Jag tyckte nog att de var coolaste i världen
efter min pappa förståss.

Men vi blev älldre, många flyttade och det blev trassel med klasserna så
jag bytte skola till Stenbergskolan som jag nu går i. Den här skolan är
faktiskt helt Ok men jag saknar nog min gammla skola lite.

Lite särskrivningar + stavfel. Upprepningar på några ställen. Säker
språkligt, om än inte avancerat. Kronologiska nedslag. Betyg: VG

ATT Byta skola/ATT Byta klass
Innan jag bytte skola gick jag på Vall skolan i klass 5B. Skolan var väl
helt ok sexorna hade bytt skola så man var ju stört bäst och starkast.
Lärarna var rätt bra men dom bästa hade redan slutat. Min Engelska lärare
var en riktig kärring hon var den enda läraren på skolan som alla hatade
hon skrek och klagade på eleverna. En dag fick en elev nog (Han hette
Markus) och klappade till henne hon fick en sådan chock att hon svimmade.
Ingen hade någonsin satt henne på plats förr.

Gympa läraren hade jag hört historier om från kompisarnas store syskon. Han
brukade gå in i tjejernas dusch rum och säga åt dom vart dom skulle tvätta
sig. Historierna behövde ju inte vara sanna men jag trodde på dom.

Till sexan så valde jag att börja på Långvalls skolan jag hade hört en
massa skit om den men den låg närmast så jag valde den i alla fall.

Jag hamna i klass 6c med Mange, Patrick och Månsa som jag kände sen
lågstadiet. Vår klass fick snabbt ett ryckte om att vara stökiga. I klassen
träffa jag också Kristian, Klas och Nicke. Vi alla blev snabbt kompisar och
gick runt som ett litet gäng på skolan.

Skolan var helt ok och förtjänade inte sitt dåliga ryckte. Niorna röjde en
hel del men det skall man väl göra i nian. Våran klass mobbade ut en kille
(vi var väl uttråkade eller nått) som var lika snobbig som en Södermalmare
och pluggis.

Till sjuan hade mobboffret slutat och bytt skola. I sjuan hände det inte så
mycket förutom att vår klass lugna ner sig. Det var faktiskt en lärare som
lugna ner oss. Hela klassen gillade henne och hade stor respekt för henne.

När jag började i åttan så kände jag nästan alla niorna och livet lekte.
Jag började nästan att älska den här nya skolan om man jämför med den
gammla med sina töntig regler jag kände mig nästan fri. Jag och Klas fick
våran första snus av en av niorna. Jag kände mig snurrig det var en mycket
skön känsla. Både jag och Klas har snusat sen dess men jag saknar kicken
man fick i början.

När nian hade börjat så va vårt gäng kungar på skolan. vi röjde en hel del
men vi va ju störst bäst och starkast. Jag hade börjat hata läraren vi hade
i hemkunskap vi kan kalla henne för Pia. Hon snacka hela tiden om sin jäkla
mat cirkel. Jag äter väl fan vad jag vill. Det tog alltid 20 min för henne
att starta lektionerna för att hon hela tiden snacka om hur man skulle göra
för att köpa två liter filmjölk. Hon var allmänt irriterande och sa att vi
var dåliga.

Jag vet inte om jag har lärt mig så mycket i plugget för jag har så taskigt
minne. Nian har nog varit det bästa året under hela min skol gång men jag
har fått sjukdomen som kallas skoltrötthet. Snart börjar gymnasiet vi får
se hur det går.

Lära för livet
De flesta val vi gör här i livet innebär både fördelar och nackdelar. Man
försöker välja de alternativ som ger fler fördelar än nackdelar. I många
val får man aldrig veta om beslutet man gjort var rätt eller fel, eftersom
man inte vet hur det blivit om man valt ett annat alternativ. Det ämne jag
valt att skriva om är musik. Det beror på att ett av de stora val jag gjort
i mitt liv var att välja att gå i musikklass. Det tror jag var rätt val för
mig.
Eleven markerar nytt stycke både med ny rad och med indrag I min skola
har vi duktiga lärare så jag lär mig mycket innom själva ämnet. Jag
utvecklar min sångröst och min musikalitet. Men musiken hjälper även till
att förbättra mitt självförtroende. På musik|lektionerna lär jag mig att
våga visa vad jag kan, våga göra fel och våga synas. Detta trots att jag
inte är den som sjunger bäst eller är jätteduktig på att läsa noter. Jag är
nästan sämst i klassen på att spela trummor, och bas är inte heller min
starka sida.
Detta, att våga göra saker är något jag har nytta av hela tiden i mitt liv,
till exempel i skolan. Att våga svara på frågor även om man är osäker,
eller att våga prata med läraren om olika saker innebär ofta fördelar.
För mig är musik inte ett ämne där man sitter och latar sig och trallar
med. Musik är ett krävande och ofta väldigt svårt ämne. Man måste vara
koncentrerad och uppmärksam, och detta om något är en kunskap man har
annvändning av i klassrummet under såväl matte- som bild lektionerna. Och
om det är som jag tror, kommer jag att annvända dessa kunskaper i
arbetslivet och i det allmäna livet som vuxen.
Jag anser att både de konkreta kunskaperna, som sång|tekniken och
musikerfarenheterna, och de mer abstrakta kunskaperna, som självförtroende,
målmedvetenhet och att våga visa sig själv, kommer att vara viktiga för mig
i framtiden. Det är till exempel lättare att få jobb och andra möjligheter
om man vet vad man vill och tror på sig själv, och alla har nog glädje av
att kunna sjunga.
Jag tror att detta inte bara beror på att jag går i musikklass. Jag tror
att musikundervisningen på andra skolor kan ge lika mycket om eleven vill
lära sig och tar till sig kunskapen.
Under mina skolår har jag fått uppleva, och upplever, mycket roligt. Jag
har medverkat i musikaler där jag fått spela teater, dansa och sjunga. Vi
har även gjort många koncerter, luciatåg och andra sånguppvisningar, vilket
gjort musiken och skolan rolig.
Jag vill fortsätta med musik och det är lektionerna i skolan, och det som
hör till, som fått mig att upptäcka något otroligt roligt som jag skulle
kunnat missa helt. Jag älskar den pirriga känslan innan ett uppträdande.
Jag älskar sorlet från publiken som tystnar när lokalen släcks ner. Jag
älskar sången och uppträdandet, jag älskar överraskningarna, och jag älskar
känslan efter en bra föreställning.

Innehåll: Lära för livet. Mycket trovärdigt o genomtänkt. Form: Artikel
– ej gått igenom instruktioner. Många bra formuleringar. VG +

Att byta skola
Jag vaknade av att mamma kom in i rummet och sa:
– God morgon.
Solen tittade över horisonten, in i mitt. Det var en speciell dag, jag
skulle börja i en ny skola på andra sidan stan.

Jag klev upp med en känsla av oro inom mig, tog på mig kläderna och gick ut
mot köket för att äta frukost.
Min mamma och jag satt ensamma till bords den morgonen. Vi pratade om hur
roligt det skulle bli att börja i en ny skola, jag såg i hennes blick att
hon också var orolig. Orolig över den långa bussresan, det var faktiskt
över en mil dit och jag skulle byta buss i centrum. Mamma berättade att min
granne Catrin skulle åka med på bussen. Hon gick också på den skolan men i
en årskurs över mig.

Klockan började närma sig halv 8, jag tog på mig ytterkläderna och gick ner
mot busshållsplatsen. Solen hade vandrat upp på himlen och dess starka ljus
gav mig hopp om att detta skulle bli bra en dag. Jag mötte Catrin nere på
grusvägen och vi började gå ner mot storavägen där busshållsplatsen låg.
Bussen kom några minuter över halv 8 och gav ifrån sig ett fruktansvärt
ljud när den bromsade in vid sidan av oss.

Jag klev på och betalade med en fribiljett som jag hade kvar från
lågstadiet. Busschaffören gav mig ett kvitt och jag gick och satte mig
längst bak i bussen. Hela bussresan satt jag med huvudet lutande mot den
vibrerande fönsterrutan tills jag äntligen fick gå av, i centrum.

Folket sprang som galningar runt omkring mig. Vissa var sena till bussen,
andra skulle hinna köpa morgontidningen innan tåget avgick. Catrin och jag
tog oss till den andra bussen som innehöll ett väldigt liv av barn som
skrek och skojade. Catrin gick till sina kompisar och började prata. Det
såg ut som om hon hade längtat efter dem hela sommaren.
Jag stod kvar och höll med ett fast handtag i en tjock järnstång för att
inte tappa balansen.
Jag såg skolan växa sig större större genom fönstret och när bussen
stannade sprang alla barnen ut och bildade grupper som gick tillsammans in
på skolgården. Catrin gick med sina klasskamrater. Själv gick jag ensam,
osäker och rädd. Jag hade varit på skolan förut så jag visste var mitt
klassrum låg. Men då var skolan öde och tom nu sprang alla barnen omkring
och lekte alla möjliga lekar. Jag tittade med stora ögon på den
utsmyckningen som fanns på skolgården. Det var borgar och king-rutor
överallt. Jag vågade inte gå fram och fråga om jag fick vara med och leka.
Istället gick jag mot mitt klassrum med osäkra steg. Nu var jag rädd, rädd
för att vara ensam.
Jag drog upp den tunga dörren till skolan och klev in i korridoren. Det
första jag hör är två röster skrika:
– Jonte!
Jag vänder mig om och känner modet och glädjen ta över min kropp. Framför
mig står Jocke och Krille som jag gick tillsammans med på lågstadiet. Vi
hälsar på varann och jag ler, jag ler för första gången på denna dag.
Tidigare på morgonen har jag varit rädd och ängslig, nu känner jag hur
lycklig och glad jag är. Lärarinnan ropar in oss i klassrummet. Jag, Krille
och Jocke sätter oss bredvid varann. Nu vet jag att mitt val av skolbyte
var ett bra byte. Nu är jag inte ensam och jag gör det jag vill göra.
Sjunger.

Innehåll: Handlar om övergången. Ej före eller efter. Vad bytte du
ifrån? Form: Novell som delvis är självbiografisk. Ett vackert språk med
fler metaforer; som av solen och Catrin som finns som en trygghet. Betyg:
G+

Att byta skola/klass
Kinna är 16 år och går i 9:an på en skola där det ofta är bråk och tjafs.
Kinna har alltid haft det jobbigt hemma med en alkoholiserad mamma,
bortgången pappa och en storebror som blev ihjälskjuten för ungefär ett år
sedan.
När först hennes pappa dog i cancer och sedan när hennes bror blev skjuten,
blev det för mycket för henne, hon försökte ta livet av sig flera gånger.
Hon hade alltid varit omtyckt av kompisar och människor runt omkring, men
hon började dra sig undan dem och verkligheten mer och mer.
Hon pratade bara om hon blev tilltalad.
Annars fanns hon inte, ingen varken såg eller märkte henne längre. Ingen
såg att hon mådde dåligt, ingen såg hennes misslyckade självmordsförsök på
handlederna, hon var bara luft.
Skolan gick sämre och sämre, betygen dalade.
Hon blev kallad till möte på rektorsexpedition med sin mentor Patrik och
skolans rektor, hennes mamma var också tillkallad till mötet, men hon var
för full för att ens ta sig dit. När rektorn frågade var hennes mamma var,
svarade Kinna att hon jobbade, hon skämdes för att berätta att hennes mamma
låg hemma i soffan med säkert en hel vodka flaska som hon bälgt i sig.
Medan rektorn pratade om hennes betyg som bara gick neråt och hur förändrad
hon hade blivit det senaste året.
Ingen av dem frågade varför hon blivit så förändrad, och ingen av dom
frågade hur hon mådde.
Men i och för sig, vem skulle bry sig om henne?
Hon var ensamast i världen.
Kinna satt ofta vid sin pappa och brors grav.
– Jag kommer snart också att ligga här med er, snart. säger hon högt
Sedan kommer tårarna, – Jag saknar er så himla mycket, hur kunde ni göra
såhär mot mig?!
Hon slog knytnävarna i marken, hårdare och hårdare och ju hårdare hon slog,
desto högre grät hon. Hjärtat blödde, hon orkade inte mer!
Plötsligt stod det någon framför henne, det var prästen.
Han tog hennes händer och hjälper henne upp, han tar henne i sin famn och
håller om henne. Hon hammar händerna mot hans bröst och låter känslorna
flöda ut.
Han tar med henne till pastorsexpeditionen, hon berättar allt för honom.
Hon låter hela hennes liv passera revy.
Två veckor senare är det klart, hon ska flytta trettiofem mil från orten
där hon växt upp och bott framtill nu.
Så fort hon fick reda på att hon skulle flytta gick det en lyckokänsla
genom henne, skulle livet börja nu?
Hennes nya fosterfamilj var helt underbara. Familjen bestod av föräldrarna
Lena och Pär och deras två barn Natalie 17 år och Gustav 9 år. De alla fyra
tog emot henne med öppen famn. Hon fick ett eget rum som var målat i blått,
sängen var en vit himmelsäng.
Bredvid sängen stod ett vitt litet nattduksbord och på stod en blå lampa.
I rummet stod också en byrå, en garderob och en tv-bänk med tv och video.
När hon synat klart rummet, satte hon sig på sängen och brast ut i gråt.
Natalie gick just förbi sin ”lillasysters” rum och hörde snyftningar
inifrån.
– Hur är det? Frågade hon när hon gick in i rummet, varför gråter du?
Kinna tittade upp och makade sig sedan åt sidan så att Natalie kunde sätta
sig.
– Det är bara det att, allt är så fint här och ni är så snälla mot mig,
allihop.
Mitt liv har bara varit fyllt med hat, sorg och besvikelse.
När min pappa dog och min bror blev skjuten av en full gubbe, rasade hela
mitt liv.
Kinna berättade allt för Natalie den kvällen. De kom varandra närmare och
närmare för varje timme som gick.
Två dagar senare skulle Kinna börja i sin nya skola.
Natalie gick i samma skola, så Kinna kände sig trygg. Men hon var ändå
nervös, benen skakade och hjärtat dunkade hårt.
Det ringde in och Natalie var tvungen att gå på lektion, hon var ensam nu.
Kinna Persson stod ensam i korridoren utanför klassrummet, där hennes nya
kompisar satt.
Hon knackade, någon ropade kom in.
Hon tryckte sakta ner dörrhandtaget och klev in. Klasskamraterna stirrade
nyfiket på henne.
Kinna var så nervös att hon höll på att svimma, tiden stannade.
– Det här är alltså vår nya elev, Kinna Persson sa läraren och ledde henne
till ett bord.
Runt bordet satt 5 tjejer.
De frågade en massa saker, vart hon bott tidigare, och varför hon hade
flyttat.
Hon berättade precis som det var.
De 6 tjejerna blev vänner och hängde ihop i vått och torrt.
En fredagskväll när familjen satt i vardagsrummet och åt, fick Kinna en
överraskning.
– Kinna, vad skulle du säga om vi skulle säga att vi skulle vilja att du
skulle bli vår dotter, det är du ju redan på ett sätt i och för sig, men vi
skulle gärna vilja adoptera dig.
Familjen väntade förväntansfulla på henne. Hon nickade bara och en tår föll
på hennes kind.
– Ja. Jag vill bli adopterad av er, grät hon.
Lena tog henne i sin famn och kramade henne hårt. – Vi älskar dig, gumman,
sa hon och strök henne över håret.
– Och jag älskar er! Jag har aldrig varit så här lycklig i hela mitt liv.
Dagar, veckor, månader och år gick.
Kinna var lycklig som aldrig förr. Skolan gick bara bättre och bättre, hon
hade många kompisar och folk som såg och lyssnade på henne.
Hon ville absolut inte tillbaka till sin gamla skola, dit tänkte hon aldrig
mer återvända.
Inte ens för ett besök.
Hennes liv lekte.
Men så kom en dag då livet vändes upp och ner. Två socialare kom till
skolan och vill prata med henne. De berättade att hennes biologiska mamma
låg för döden.
Hon hade drabbats av cancer liksom sin man.
– Hon vill så gärna träffa dig, sa en av dem.
– Men förstår ni inte att jag inte vill träffa henne, hon har förstört 16
år av mitt liv!
Dagen efter åkte hon tillbaka till minnena.
Hon tvekade utanför rummet, där hennes mamma låg.
Sedan öppnade hon beslutsamt dörren och gick in. Hennes mamma grät när hon
såg henne, sedan kom alla ”förlåt” och all ångest.
Kinna satt bara tyst och lyssnade. Ibland sa hon något enstaka ord, ibland
grät hon.
Hennes mamma dog i hennes armar.
En läkare kom och ledde ut flickan – som just fått alla svar hon grunnat på
i nästan 19 år.
Nu ville hon bara hem. Till paradiset.