Att byta skola/Att byta klass
Jag bytade skola när jag slutade trean. Vi skulle dela in klassen i två
grupper som vi sen skulle gå med. Vi fick välja två till tre kompisar vi
ville gå med. Sen kollade lärarna vem vi ville gå med och delade in oss,
men indelningen tyckte inte så många om så lärarna fick göra om den några
gånger så dom flesta fick som dom ville. Det gick rätt bra när vi kom till
den nya klassen, men dom som jag valde att gå med var jag mest med i början
sen fick jag andra kompisar som också hade gått på samma skola som jag men
som jag inte hade varit så mycket med. Vi blev bättre kompisar än vad jag
hade varit med dom andra vi hade liksom fler intressen, det har vi
fortfarande vi spelar ex innebandy i samma lag och har annat gemensamt
också. Jag är inte ovän med mina andra kompisar men vi ses inte mer och dom
har också andra kompisar som dom är med. Nästa gång jag bytade skola och
klass var när jag slutade mellanstadiet och skulle börja sjuan. Då skulle
vi också välja några kompisar men nu hade jag fler så det blev lite
svårare. Man tror att man ska komma själv i en klass utan kompisar men det
gör man inte och om man gör det är det bara till att byta klass, det gjorde
en som går i min klass nu. Hon blev ovän med dom hon hade valt så hon
bytade till vår klass. Jag var lite närvös innan jag fick veta vem jag kom
med. Men jag kom med alla som jag ville så det var ju bra. Sen har vi
träffat nya kompisar som vi också är med som kom från andra skolor och
klasser. Nu när jag går i nian har jag ju valt in till gymnasiet och då
väljer man ju inte kompisar utan den linje man vill gå. Alla vi valde olika
linjer så vi kommer inte gå samma. På ett sätt är det bra för då får vi nya
kompisar också och dom man kommer med har man ju lite samma intresse som
efter som man valt samma linje. Men jag och mina närmsta kompisar har lovat
varandra att fortsätta vara kompisar även sen. Vi går ju fortfarande på
innebandy så där ses vi ju, utom en som inte spelar men vi ska ändå
fortsätta vara kompisar.
Slutbetyg: VG
1. Mina skolår — ritad pil Mellanstadie och högstadie
Nu börjar något nytt. Det var min första tanke när jag skulle börja
högstadiet. Att få en ny start på mitt primitiva liv. Inte visste jag att
förändringen skulle bli så stor som den blev. Att komma från en skola där
alla känner alla och klassdiscona var höjdpunkten på året, till en skola
där man knappt känner någon och det händer nya saker varje helg förändrar
kanske mer än vad man tror. Nu när jag tänker tillbaks på mellanstadietiden
så kan jag inte undgå att känna en viss längtan. En längtan av att slippa
oroa sig och bry sig om omvärlden. Det största beky-|mret som man hade på
den tiden var väl vilken kompis man skulle umgås med på eftermiddagen.
Högstadietiden fick nya tankar att dyka upp i mitt huvud. Tankar som jag
aldrig trodde att jag skulle tänka. Mina tankar förändrades, jag
förändrades. Men vad förändrades jag till, till mig själv?
Vem är jag? En vanlig fråga som man ofta frågar sig men troligen aldrig
kommer att kunna svara på. ”Bara du är dig själv så går allt bra”, jag
citerar min mamma. Hur ska jag kunna vara mig själv om jag inte vet vem jag
är?
ny sida
När jag gick på mellanstadiet visste jag vem jag var. Jag visste vad jag
ville och inte ville. Jag behövde inte bry mig om framtiden, den tog hand
om sig själv. Ka-|nske är det det som gör att allt känns bättre när man är
liten. Att man känner att man vet så mycket. Man känner sig så säker i
rollen som sig själv.
På högstadiet blir allt annorlunda. Varför denna förändringen sker just på
högstad-|iet kan man fråga sig. Kanske har det med pubertet att göra.
Kanske har det med skolan och människorna att göra. Jag vet inte, ingen
vet. Kanske förvandlas jag till ett tredje jag på gymnasiet.
De starkaste minnena som jag har från mellanstadiet är framför allt hur
roligt jag hade. Allting gjorde man för att det var kul. Man hade inga
förpliktelser. Men jag minns också hur jag såg upp till eleverna på
högstadiet. Hur jag län-|gtade tills jag skulle få bli en av dem. Jag ville
bli vuxen.
Känslorna och minnena från högstadiet är blandade. Något som verkligen
märks på högstadiet är falskheten och spelen mellan människor. Man märker
verkligen hur folk genomgår någon slags mellanperiod där man ska låtsas
vara någon man vill vara. Under denna perioden kan man inte lita på någon.
Alla vill så gärna ”passa in” och skvallrar gärna bakom ryggen på en för
att få en chans att göra detta. Alla är så rädda för att bli utpekade för
att vara ”annorlunda”.
Denna perioden kommer man så småningom över. Jag gjorde i alla fall det.
Men i åttan kom för mig en ännu värre period. En period av depression. Allt
jag mins från åttan och halva nian är en dimma. En dimma där jag var ledsen
i princip hela tiden. Jag hade varken ork eller lust att göra någonting.
Jag förlorade många kompisar och min bästa kompis flyttade utomlands. Detta
händer tydligen fler än mig. Man hör ju på nyheter att ungdomar idag har
problem med stress och depress-|ioner. Men mitt i detta mörker så fanns det
ändå något som sade mig att allt skulle bli bättre, att det inte skulle
vara i evighet. Detta något hade rätt.
På jullovet i nian hände någonting. Det var som om en lampa tändes i mitt
lilla, mörka inre. Jag blev glad igen. Uppriktigt glad, inte det där falska
leendet som satte sig på mina läppar, utan hela jag blev glad. Varm, glad
och lycklig.
Även om det inte var en speciellt trevlig period så är jag på något sätt
glad att jag fick uppleva den. Jag skrev mycket under den tiden, dikter och
korta texter. Jag blev mer kulturellt intresserad. Detta öppnade en annan
sida av mig själv. Man kan säga att jag knöt starkare band i vänskapen med
mig själv.
Idag kan jag bryta ut i ett fniss ibland, bara sådär. Ett lyckofniss,
precis som på mellanstadiet. Men det är lyckofniss över olika saker. På
mellanstadiet kunde jag bara lyckofnissa åt något roligt. Idag lyckofnissar
jag över livet. Över hur bra jag har det och över hur mycket fint det
finns.
Även om jag inte har min framtid planerad så kan jag bara ta det lugnt
medans framtiden vilar tryggt i mina händer.
Mina skolår
Hej jag heter Johannes Karlqvist och går i klass 9D på Södergårdsskolan i
Nässjö.
Jag har tänkt berätta om mina skolår som lugnt flöt fram till fyran, sedan
började äventyren. Berättelsen kan börja.
På den tiden behövde man inte bli väckt när man skulle till skolan, som
började tio över åtta. Jag flög upp som en kanon i en racerbil. Innan
klockan slagit sju satt jag framför tv-n och kollade på alla barnprogram
som min lilla hjärna kunde absorbera. När Mamma eller pappa ord
oläsligt ropade att det var frukost så var det nästan en omöjlighet att
slita bort mig från tv-n. När de hade tryckt i mig frukosten så var det
dags att ge sig iväg till den där stora byggnaden som visst kallade sig för
skola. (I mitt fall Aspegrenskolan) som vanligt gick jag ner för gatan,
stannade i korsningen och väntade. Trettio sekunder senare kom han, ganska
lång men annars inte så mycket mer märkvärdig än mig. Personen jag talar om
är givetvis Julian Nicklasson. Min kompis, vi bor på samma gata än idag.
Julian och jag gick till skolan varje dag. Vi hade tävling med två tjejer
som vi inte visste vad de hette. Det gick ut på att komma först till
skolan. De startade oftast före oss och bodde närmare skolan än oss, så
oftast vann de kampen, men ibland lyckades vi slinka förbi dem och ta
segern.
Skolan som senare kom att bli min värsta mardröm var som en dans på rosor.
Jag älskade skolan, tyckte allt var roligt.
Det bästa av allt var ändå rasterna, med de svettiga fotbollsmatcherna som
nästan kokade över av prestige mellan röda och gröna gruppen. Segra blev
oftast vi i röda gruppen och det berodde främst på en sak; Jonas Enderberg.
Han var kung på fotboll, med han i laget kunde vi knappast förlora mot
resterande text saknas
Lära för livet
Kunskap är någonting viktigt, och i skolan får man en gratis chans till
kunskap under minst 9 år. Jag tycker att man ska ta tillvara på den tiden
för det är skolan som bygger grunden för hela livet.
Ett ämne som i början kändes lite onödigt, men som jag nu har förstått
betydelsen av är hemkunskap. men tänkte man att mamma lagar maten, jag
kommer inte att börja med det förän jag är vuxen och då har jag glömt bort
allt. Men där hade jag fel.
Om man t.ex. tränar nästan varje dag så behöver man få i sig mat och
om inte mamma är hemma så får man laga den själv, helst ska det då inte
bara vara en panpizza utan något som är näringsrikt så att man orkar med
träningen.
Den kunskapen kommer man att ha med sig hela livet, för det är någonting
som man änvänder, så man glömmer inte bort det.
Ett annat ämne som är viktigt är engelska. Jag har haft det i 6 år nu så
jag börjar kunna kommunicera med det. Förra veckan så krånglade en sak på
min dator och jag skrev ett e-mail på engelska. Nästa dag fick jag ett brev
tillbaka och jag löste problemet.
Sådana vardagliga ting inträffar regelbundet, i skolan hemma, eller när man
är på semester.
En annan sak som jag kommer ihåg var när vi hade en friluftsdag i slutet av
åttan. Vi fick lära oss första hjälpen, och det är en kunskap som kan rädda
liv.
Det käns också tryggt att veta att många som är runt omkring en kan det.
Fast det viktigaste av allt är nog blandningen av alla möjliga kunskaper –
Biologi, matte, svenska, historia religion osv. Om man inte hade kunnat
allt det som man lärt sig så skulle det vara svårt att bara prata med folk
som är någorlunda allmänbildade. Man har verkligen nytta utav det varje dag
när man träffar andra perssoner.
Det är därför som det är så viktigt att ta tillvara på de åren som man får
i skolan. För annars så få man det svårt i livet.
Du löser skrivuppgiften på ett bra sätt. Din text skulle ha passat bra i
Ungdomsrådets tidsskrift. Du ger relevanta exempel på värdefull kunskap som
skolan förmedlar, och dina exempel har också en personlig anknytning.
Texten flyter på bra. Du gör en relativt korrekt styckeindelning och du göt
bara några få språkfel.
1 Att byta skola/att byta klass
Jag, en tjej på 15 år, bytte skola till sjuan då jag skulle börja
högstadiet.
Jag var ganska posetivt inställd till bytet, av skola, men ändå medveten
och rädd för miljö förändringen som skulle ske, nya vänner, nya lärare m.m.
Jag var rädd för hur min nya klass skulle fungera i samband med mig, men
även för hur stor skillnad det skulle bli i jämnförelse med min gamla
skola.
Min gamla klass var en relativt stökig klass och vi hade lyckats bli av med
många vikarier men även lärare.
Det kunde vara ganska besvärande ibland men vi hade ändå lyckats ganska bra
med att behålla en god stämning och sammanhållning i klassen.
Jag tror att det beror på att vi trots allt gått antingen i samma klass
eller i parallell klass till varandra sedan ettan.
När jag äntligen skulle börja högstadiet, vilket jag såg fram emot eftersom
de som gick på högstadiet var så ”stora”, var jag bara 13 år gammal och
ganska blyg, i okänd miljö, men samtidigt såg jag fram emot att få träffa
min nya klass. Klassen visade sig dock att inte vara så ”farlig” utan kunde
redan under första dagen få några nya vänner i klassen. som i stora drag
delade mina intressen.
När höstterminen i sjuan startade var det ganska roligt att gå till skolan,
dock inte pga. studierna utan mer pga. att lägga märke till förändringarna
och att få möjligheten att lära känna nytt folk och träffa lärare osv.
Det visade sig att skolan skiljde sig ganska mycket från den lilla skola
som jag gått i innan, men inte bara till miljö utan också alla människor
som jag träffade i skolan, näst intill ingen var som i den gamla klassen.
Jag tror att det skiljde sig så mycket eftersom de flesta inte kom från en
mindre skola utan gått i samma skola sen tidigare. När det gällde
olikheterna i studie sättet var det inte så mycket skiljnad utan mer
skiljnad på schemat där det var mer no/matematik, eftersom jag valt att
börja i en klass med den inriktningen.
Om jag skulle jämnföra de olika klasserna skulle jag nog sga att årskurs
ett passar bäst in om man tänker på inställning och stämning eftersom allt
var nytt, i alla fall för mig, och man hade inte hunnit skaffa sig en
uppfattning av skolan eller klassen än.
Men till åttan blev det en förändring inte bara det att alla blev äldre
utan alla hade även hunnit skaffa sig en uppfattning, vilket omvandlade den
”harmoniska” stämningen till en mer ”kritisk och ogillande” stämning.
Stämningen och sammanhållningen i klassen medförde även att endel slutade
eller släpade sig igenom vardagen, som jag.
Jag hade nu ändrat min uppfattning till skolan och släpade mig ur sängen på
morgonen för att gå till den grå mulna skolan, som jag nu uppfattade den.
Anledningen till detta anser jag vara pga den bibringade stämningen som
skapats.
Nu i nian har stämning trots allt lättat något men som i åttan ångrar jag
lite att jag valde just den skolan istället för en annan, men nu att man
inte bytt i åttan.
Men jag vet själv varför jag inte bytte och det pga betygen, som skapar oro
i en elevs vardag.
Om jag nu skulle blicka tillbaka på de gångna åren kan jag tydligt minnas
många fram och motgångar, men tydligast är nog den dåliga stämningen som
jag inte tror kommer att försvinna helt, det pga att det kan vara svårt att
ändra sina uppfattningar.
Jag skulle inte kunna säga om det är bättre att gå i en mindre eller större
skola för jag själv skulle nog anse att det är bra med att ha gått i båda
två och inte enbart i en skola. För mig har bytet gett mig en förmåga att
anpassa mig lättare efter olika miljöer och det pga en förändring, vilket
hjälper till att inte bli trött på skolan.
Att byta skola/Att byta klass
Jag kommer ihåg det så väl.
Mamma kom in till mig. Jag låg i sängen och läste djungelboken.
– Hej. Vad läser du?
– Djungelboken.
– Är den bra?
– Ja det är den väl.
– Jag måste prata med dig!
– Ja, om vad?
– Vi måste flytta.
– Va, varför? sa jag lite skräckslaget.
– Nu när du fått en lillasyster och allt är den här lilla tvåan för liten.
– Men vi kan ju inte flytta. Vi måste bo här. Mormor och morfar bor precis
brevid oss och jag har mina kompisar och skolan här. Vad kommer att hända
med mig?
– Ta det lugnt lilla gumman. Allt kommer att ordna sig.
Mamma vände sig om och gick.
Jag låg där. Det kändes som om någon bara hade kommit in och sagt: ”jorden
kommer att gå under imorgon”. Som om någon hade stuckit in en kniv i mitt
hjärtat. Jag fick ingen luft. Det var helt offatbart att vi inte skulle bo
i lägenheten som låg precis brevid mormor och morfar. Vi som levt
tillsammans hela livet. Skulle jag bara lämna dem, och alla mina kompisar.
Det var en känsla som inte går att beskriva. Jag finner inga ord.
Veckorna gick och tillslut blev det sommar|lov. Det skulle vara nu på
sommarlovet som vi skulle flytta.
Jag skulle lämna alla mina kompisar. Men mamma hade sagt att jag fick gå
kvar i min gammla skola. Det gick en buss utanför vårt nya hus til min
gammla skola. Men jag visste redan då att det aldrig skulle funka. Jag
skulle bo för långt bort för att jag och min bästa kompis Henny skulle
kunna fortsätta och ha den bra kontakten som vi alltid haft.
Det visade sig efter en termin att mina misstankar mot våran vänskap
faktiskt blev till verklighet.
Henny började vara med andra och jag var inte med överhuvudtaget.
Jag var med de andra tjejerna från andra klassen, eller så stog jag själv.
Jag gick ofta till min hemliga plats. Det var i skogen precis brevid
skolan. Där kunde jag sitta och titta på när andra lekte. Jag satt ofta och
kollade på Henny och hennes nya kompis Caroline.
Jag kände aldrig någon ilska mot Henny för att hon inte ville vara min
kompis längre. Det var som på något konstigt sätt att jag förstog henne.
Medans jag satt där i skogen tänkte jag alltid på Henny och varför det
blivit så här. Det var något som jag inte kunde släppa. Dessa tankar
förföljde mig, både dag och natt.
Jag förstog att jag var tvungen att göra något åt detta.
Andra terminen i trean blev bara jobbigare. Jag var inte en i gänget
längre. Så en dag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag orkade
inte mer, så efter sommarlovet började jag i den nya skolan som bara låg en
kvart från mitt nya hus.
Det blev den första dagen på en ny termin i en ny skola. Jag kommer
ihåg det som om det skulle ha varit igår.
Jag klev in genom klassrums dörren. Jag kom lite senare än de andra
för jag och mamma hittade inte till klassrummet först.
Det blev helt tyst i klassrummet när jag kom in.
– Hej, sa fröken glatt.
– Hej, sa jag lite förnämt.
Jag fick berätta vad jag heter och lite om mig själv. Men det kändes som
ingen lyssnade. Det kändes som alla kollade på min äckliga fula små
blommiga klänning som mamma hade tvingat på mig. Jag ville verkligen inte
hade den men för att inte bråka med mamma tog jag på mig den. Sen fick jag
sätta mig. Jag satte mig ner brevid en annan tjej som verkade jättesnäll.
Det kom att visa sig senare att jag hade rätt. Hon och jag hade samma
konstiga humor och vi kunde stå ut med varandras intressen. Vi blev
kompisar. Inte så jättebra kompisar från början, men med åren växte vår
vänskap och idag är vi som bästa vänner. Vist tycker vi olika om saker och
ting och det välldigt ofta men det finns alltid något där som gör att vi
alltid hittar tillbaka till varandra.
När jag hade bytt skola så förendrades mitt liv. Jag slutade tänka på
Henny och alla funderingar om det. Jag tänkte inte på henne på tre år.
Efter tre år så ringde hon till mig. Hon ville höra hur det var. Vi
hade mycket att prata om och vi pratade i nästan två timmar. Vi bestämmde
att vi skulle träffas till helgen.
Det gjorde vi också.
Men det var inte som vanligt. Alla tankar kom tillbaka när jag såg
henne stå där vid stationen och vänta på mig.
För Henny verkade det som om jag bara hade varit på en lång semester.
Hon berättade om allting som hade hänt och vad alla gammla klasskompisar
gjorde idag. Vilka som var ihop med vilka o.s.v. Men för mig kändes det som
om jag satt och lyssnade på en främling. Alla namn och olika berättelser
blev som ett ända surr i huvudet. Idag kommer jag inte ihåg någonting ifrån
vad hon sa.
Det var den enda gången som vi träffades efter att jag bytt skola. Henny
ringde och frågade efter mig ett par gånger men jag ringde aldrig tillbaka.
Jag ville inte bryta med gammla. Det kändes som om jag på nåt sätt fick ge
igen. Hon fick känna på hur det var att bli ignorerad av någon man gillade.
Som var ens bästa kompis.
Kanske var det ändå det bästa som hände, att vi inte tog upp
kontakten igen. Jag skulle nog aldrig kunna glöma och förlåta det som hade
hänt. Det hade satt så djupa spår i hjärtat, och jag hade det bra i min nya
skola. Jag hade ingen anledning till att ta upp kontakten igen.
Min nya kompis Nilla och jag hade det bra, och jag är glad för att
jag bytte skola och fick känna på ett nytt annorlunda liv.
Mina skolår!
Snart är jag 16 år! Det känns spännande och roligt men samtidigt inte. 16
år, för gammal att kallas barn och för ung att vara vuxen, man är nån stans
mittemellan! Ändå ska jag vara vuxen nog för att göra ett av livets
viktigaste val, Gymnasievalet!
På ett sätt känns det skönt att få slippa grundskolan, läxor, långa
skoldagar, alla småbarn och gnälliga lärare men på ett sätt inte, för i
gymnasiet får man säkert också läxor, långa skoldagar, gnälliga lärare och
man blir ju själv yngst, skolans ”småbarn”. Men jag kommer sakna
grundskolan. Där har man ju varit nästan varje dag dem senaste nio åren,
där har man alla sina kompisar och alla sina minnen. Både bra och dåliga
minnen. Jag minns första dagen i skolan, mamma och jag hade köpt nya kläder
till mig och en skolväska med en massa tillbehör, jag minns hur stolt jag
var när jag fick min rosa keps med en 1:a på! Vi fick sitta på en stor grön
matta på golvet, alla 17 elever! Föräldrarna fick sitta på stolar. Vi hade
upprop där man skulle ställa sig upp när man hörde sitt namn så att alla
såg en.
Skolan var kul fram till i 5:an unge|fär när man börja få svåra prov och
så! I 6:an ändrades mycket, inte bara det att man var äldst på skolan man
bytte kompisar. De kompisar som jag hade varit med sedan i ettan och tycker
mycket om blev nu tråkmånsar och jag fick andra kompisar som var mer
”vuxna” och gick på discon och smygrökte. Man gjorde allt för att få vara
med dem, dem coola! Jag minns en gång i sexan när vi hade 10-rast, då vi
brukade, jag och mina kompisar alltid retas med dem mindre barnen, visa att
det var vi som bestämde. Så denna gången så höll vi på att knuffa en tjej i
fyran mellan oss, men vad vi inte var bereda på var att hon skulle säga
till sin storasyster som gick i åttan. Men det gjorde hon och då var det
jag och mina kompisar som sprang till lärarna.
Sen börja man 7:an och i högstadiet. Efter halva sjuan bytte jag skola för
att jag gick i en väldigt bråkig och störig klass.
Det var väldigt pinsamt att byta skola, när jag kom in i klassrumet på min
nya skola så skämdes jag så extremt mycket. Men det släppte snabbt när jag
såg att alla såg så snälla och trevlig ut. Inte alls som i min gamla klass.
Där hade alla killar skrattat och slängt pappersbitar på en. Det kändes
tryggt när jag såg att läraren log och såg glad ut. Det gjorde aldrig
lärarna på min gamla skola. Jag fick fort kompisar i klassen och efter typ
1 halvår kände jag mig inte alls ny i klassen. Jag fick snabbt en bästa
kompis med och hon är fortfarande det.
Nu går jag i nian och har valt gymnasie och allt.
Jag tycker att grundskolan har format mig mycket som människa och gjort mig
till den jag är idag.
Att byta skola
– Hahaha… Kolla in tjejen där borta, hon med tandställningen och dom
stora fula glas-|ögonen.
– Hahaha… Ja, herre Gud hur kan man ens visa sig sådär. Det är ju pinsamt
sa som hon ser ut.
– Hahaha…..
– Riiing… Katrin rycker till, det var bara en dröm. Tack och lov tänker
hon. Sakta går hon mot toaletten. Hon känner att allt vänder sig i magen på
henne. Detta är första dag-|en på ett nytt helvete tänker hon. Idag ska
Katrin börja på en ny skola, 4:e gång-|en detta året. Det är en mardröm för
henne, hon har aldrig haft en endaste kompis, aldrig haft en pojkvän ens,
och detta är ändå hennes 9:e år i skolan. Katrin går in i köket för att äta
lite.
ny sida
Där står ju mamma och stryker, medans pappa gör frukost.
– Ska inte ni va på jobbet nu? frågar Katrin.
– Nä, men lilla gumman. Det är din första dag på den här skolan. Det är
klart att vi är hemma då och hjälper dig med allt, säger pappa.
– Ska vi följa med dig? frågar mamma.
Katrin vill igentligen att dom ska följa med, men vill inte att eleverna på
den nya skolan ska få ännu en chans att mobba henne.
– Nä, tack ändå, säger Katrin.
Nu är klockan 7.30, skolan börjar om 45min. Katrin springer upp och tar på
sig kläderna hon lagt fram dagen innan. Hon hade tänkt att ha sin egen stil
för en gång skull. Ett par stentvätt-|ade jeans med en rosa tröja till, som
text på den står det Eminem, hennes idol.
Nu är klockan 07.58, och pappa kallar på henne. Katrin springer nervöst ner
för trappan. Nu var det dags, det finns ingen återvändo för henne nu.
Dom går ut i bilen. Mamma står i fönstret och vinkar. Det är ganska varmt
idag och nästan ingen vind.
Fem över åtta är dom på skolan. Pappa önskar henne lycka till och ger henne
en stor kram.
Pappa kör iväg, och nu står hon själv som vanligt. Hon går in på skolans
område. Det är en mycket fin skola, den är glad på nåt sätt. Det är inte så
svårt att hitta dit hon ska för det skulle ligga precis vid basketplanen.
Katrin går en liten bit till, och då kommer hon till basketplanen. Där var
det massor med söta pojkar som spelade. Då kom det plötsligt en boll mot
henne. Hon fångar den, men ångrar sig snabbt efteråt. Killarna går mot
henne. Katrin är rädd att dom ska säga något dumt eller kanske slå henne,
men nä, inget sånt. Dom kommer bara fram helt normalt. Då frågar en jätte
söt kille om hon vill vara med.
Vill vara med?! , tänker hon. Hennes hjärta slår och slår.
– Klart ja vill vara med, säger hon lite nervöst.
– Wohoo… skriker alla killar. En brud som spelar.
Katrin känner en värme strömma igenom henne. Hon har nog aldrig varit så
här glad. Detta här känns rätt, nu har jag funnit min plats.
Under dom få minuter hon spelade kändes det som en hel evighet av lycka och
hon lärde känna alla. Alla ville veta allt om henne. Efter skolan följde
t.o.m den söta pojken med henne hem. Detta var den bästa dagen i hennes
liv.
Att byta skola/klass
Att byta skola respective klass är Väldigt jobbigt ibörjan.
En del känner man en del inte.
Man blir nervös.
Visst det är ju positivt att få nya kompisar, men man lämnar de gamla.
När jag slutade sexan för att börja sjuan, så splittrades hela klassen. På
sommarlovets första månad var okej, men när hösten närmade sig blev man
allt mer nervös, visst några från sexan skulle börja i samma klass men
ändå.
Tillslut kom den där fruktade höst dagen i augusti.
När man steg upp den där dagen kände man sig illamående och liten, men man
tänkte ändå att de skulle säkert inte vara så farligt, som att börja en
vanlig skoldag.
När man började gå till skolan kände man att för varje steg man gick, så
blev man mer nervös, och helt plötsligt stod man där utanför en av
ytterdörrarna. Elever från olika skolor stod och pratade.
Själv stod jag och såg upp på den skolan jag skulle gå på. Jag minns att
jag tänkte: här inne kommer jag att gå vilse.
Tillslut kom lärarna och föste in oss i ett klassrum.
Lärarna presenterade sig och bad oss berätta lite om oss själva. Det gjorde
allihop.
Nervösiteten försvann tillslut, jag lärde mig känna alla mer och mer.
Så nu går jag här i 9:an med samma personer.
Men sorglig nog kommer vi splittras igen.
Alla börjar på sina skolor och olika linjer.
Visst denna klass kan vara jobbig men jag kommer att sakna dem allihop.
När 9:an är slut börjar väl nervösiteten igen, att genom gå samma känsla
som i sjuan. Fast egentligen ska man inte var nervös, allt kommer säkert gå
bra i alla fall.
Men det är ändå så många tankar kring allt.
Vad kommer att hända???
Varför måste vi sluta nu??
Men nu för tiden vet jag att allt kommer att gå bra.
SLUT
Mina skolår
tiden har förändrats
Det var inte så länge sedan jag knappt vågade gå till skolan själv, och nu
drömmer jag om att få åka till andra sidan jorden på egen hand.
Tiden har förändrats eller är det kanske jag? En sak är i alla fall säkert,
det blev inte som jag hade tänkt mig. Skolan har blivit som ett andra hem
för mig. trygghet, kärlek och värme är något som alla bra hem har. Skolan
är ett bra hem.
Högstadiet kommer alltid att vara en del av min personlighet. Personlighet
bygger mycket på upplevelser och på vad man sett och gjort. En stor del av
personligheten kommer därför från barn- och ungdomen. Det är därför mycket
viktigt att man inte tar till sig dåliga upplevelser till sin
personlighet.
Man måste lära sig tänka. Tänka det gör människor olika mycket. Endel
behöver inte tänka mycket och andra är det livsnödvändigt. Det är viktigt
att kunna tänka och dra slutsatser. Det är någonting man lär sig i skolan.
Du kan träna upp ditt tänkande, och ditt minne. Ju oftare du tänker
tillbaka på någonting som hänt desto lättare blir det för dig att komma
ihåg händelsen. För den dag då du får frågan ”Vad har du gjort under dina
skolår” Ska inte svaret ”vet inte”.
Att lämna lågstadiet var lätt, att lämna mellanstadiet var svårare hur blir
det att lämna hela grundskolan.
Livet rullar på det är ingenting man kan stoppa. Ibland vill jag verkligen
inte lämna nian och ibland vill jag bara bort!
Jag kommer ihåg hur arg jag blev på mamma när hon berättade att jag skulle
börja ettan att jag inte längre kunde leka hela dagarna. Hon tröstade mig
och sa att jag kunde leka när jag kom hem.
Då visste jag inte vad det innebar att börja skolan, nu vet jag inte vad
det innebär att sluta
Första gången jag kom till högstadiet var den dag då jag börja 7:an.
Allting var nytt, skola, lärare, elever. Olika kulturer, nya ämnen, nya
kompisar. Nu tre år senare vet jag bättre.
Jag tror att man blir starkare som person av att få testa på nya saker. Att
sluta grundskolan och börja gymnasiet kommer att kännas konstigt. En del av
utvecklingen. Visst har tiden förändrats sedan jag börja skolan, men
ingenting jämfört med vad jag har gjort.
Det blev inte som jag hade tänkt mig, men det blev inte dåligt heller.
Slutsatsen är mina skolår är en mycket stor del av min personlighet och
utveckling.
G