Slutbetyg: VG

Min syn på skolan.

Hej, jag heter Mattias och är snart 16 år och hör till de som har trött-
|nat rätt så mycket på skolan.
Man börjar skolan klockan halv nio och slutar vid fyratiden. Sen har man
oftast läxor från minst två olika ämnen att göra när man kommer hem. När
man sen är klar med läxorna så brukar klockan vara vid halv sex. Håller du
då på med nån sport så hinner du inte göra mycket annat. Därför så vore det
bra om det var idrott flera dagar i veckan och längre än det är nu. Det
vore också bra om man fick välja nån speciell idrott som man vill hålla på
med. Sen när man har haft idrott och tagit ut sig så blir man hungrig och
äter mera än vanligt. Därför så borde man satsa mera pengar på skolmaten än
vad man gör idag. För nu så är den inget vidare och man vill gärna äta sig
mätt. Och om man är mätt så jobbar man också bättre på lektionerna. Allt
blir lättare då och man kan koncentrera sig bättre på ämnet. Så istället
för att ha en lektion på en timme så skulle det vara bra om den var på två
timmar och man hade en rast emellan. Det skulle vara bra för både lärare
och elever om de slapp växla mellan ämnen hela tiden. Då skulle man lära
sig mera och lärarna som oftast är stressade skulle kunna ta det lugnt och
hinna hjälpa alla ändå. Och några läxor skulle inte behövas eftersom
lektionen är längre och läxorna som man annars skulle fått ingår i
lektionen. Det finns många sådana viktiga förändringar man kan göra men en
av de kanske viktigaste är prao-tiden. De två veckorna i åttan och de två i
nian som man är ute och praoar är väldigt lärorika och borde förlängas med
minst en vecka till. För man får ju också känna på hur det är att vara ute
och jobba. Man skulle kunna skriva tusen såna här förändringar till men nu
är tiden slut. Men kanske är det så här 2000-talets skola kommer att funka.

Skolor på olika kontinenter!

Afrika

Första gången jag skulle byta skola var när jag var sex år. Då hade min
pappa fått jobb i Etiopien. Vi skulle åka till Afrika! Var min första
tanke. Jag tänkte alldrig på hur det skulle vara att lämna mina vänner.
Eller om jag alldrig skulle få se dom mer? Den enda tanken jag hade var att
jag skulle få komma till en ny kontinent.

Men när vi väl var frame i staden addisabeba så blev jag lite fundersam på
vad jag hade get mig in i. Ute på gatorna såg jag hjälplössa människor.
Folk gick som uppklämda mot bil rutan, för att vi skulle ge dom pengar. Jag
kunde se alla dessa sjukdomar framför mig. Det var fruktansvärt! Jag kunde
bara inte förstå hur landes regering inte gjort något för att hjälpa dessa
stackar människor.

Men väl framme vid huset där vi skulle bo började det i alla fall se lite
männskligt ut. Huset var rent och fint. Den natten kunde jag inte sova. Där
låg jag, i min varma säng och tänkte på hur det skulle vara i skolan.
Skulle jag få några kompisar

Nästa dag var det dags för mig att besöka min skola. När jag kom in på
skolgården såg jag en massa barn. Det tog inte lång tid inan jag hade
bekantat mig med dom. Dom berättade vad som fans att göra här. Vilka
aktiviteter som fans. Jag fick en fin relation med mina vänner. lärarna var
enormt snälla. Men vi var inte kvar så länge i detta land. Utan redan efter
fyra månader skulle vi åka hem till Sverige.

Men när vi kom hem till sverige åkte min pappa till det mäktiga arablandet
Saudiarabien.

Vi skulle också följa med honom med visum som vi behövde för att komma in i
landet skulle ta ett tag att fixa fram. Så jag, min syster och mamma åkte
till Ecuador som ligger i västra delarna av Sydamerika. Där skulle vi vänta
på att visumen skulle bli klart.

Sydamerika

Efer några veckor i Sydamerika så tyckte mina föräldrar att det var bäst
för mig att börja i skola där. Jag komihåg hur jag grät när jag sulle börja
i skolan. Ingen kude prata svenska jag kunde inte spanska så bra även, fast
min mamma pratar det med mig dagligen.

När jag kom in på skolan såg jag dessa stora elever som jag alldrig hade
sett förut. Jag skakade i hela kropen när jag gjorde entre i lektions
salen. Jag satt där på bänken och såg hur läraren lyfte linjalen för att
slå eleverna. Men lärarna var väldigt snälla mot mig. Dom förstog nog att
jag hade det svårt.

På rasterna stog barnen i kö för att höra när jag talade svenska. Dom hade
nog aldrig hört svenska förr. Det var nytt för dom. Precis som latin är för
mig.

Det var en lättnad när min pappa kom med nyheten att visumen var färdiga.
Men endå så tänkte jag., nej inte byta skola igen.

Asien
Planet hade landat! Jag steg ur jumbojettet. Jag såg bara sand och åter
sand. Men när vi senare lämnat flygplatsen såg jag hur enormt fint dom hade
gjord städerna. Det var marmor plattor på gatorna. Afärer med guld vid
varje gata. Det var precis som att komma till Aladins hemtrakter. Men en
sak tyckte jag var underlig. Hur kvinorna döljde deras kropar med svarta
skynken.
I den här värme tänkte jag. Det är nästan 45° grader i solen. Jag kunde
bara inte förstå. Men när jag kom till skolan som bara låg några hundra
meter ifrån huset. Såg det riktigt fint ut. Alla barnen var svenskar. Här
var det minssan inte svårt att hitta väner Här växte vänner och glädje
nästan som på träden Vi stanade här i två lyckliga år inan vi åkte tillbaka
till Sverige. Nu fem år senare skriver jag detta prov ur egen upplevelse.
Vi är här i livet för att uppleva lycka såväl som bedrövelse.
Allt är till för oss att dra lärdom av! Jag ser framåt att byta skola igen.

Mina skolår
Det brukar påstås att låg- och mellanstadiet är vad som lägger fundament
för senare lärande. Om detta är faller så är min grund instabil.
På mellanstadiet gick mestadels av timmarna i mitt, 6Bs klassrum åt till
att jämt och ständigt behöva lyssna på en ideligen tjatande gammal tant som
påstod sig vara kvalificerad att lära ynglingar veta hut.
Hela timmar gick förlorade då hon tills hes som en kråka skrek med vrede i
blicken åt mig och mina lika skyldiga klasskamrater. Vi satt helt tysta och
väntade tålmodigt på ett slut på detta meningslösa försök att få barn att
inte låtas förbli barn, ett slut som tycktes befinna sig bortom horisonten,
ej synligt för våra unga ögon.
Men sen äntligen så kom det, vårt elände förvandlades med intet mer än ett
steg över tröskeln till ett skratt, ett nästan hånande skratt, ett skratt
vi så ofta tillägnade vår bittra och lite smått haltande lärarinna.
Hon var självaste defenitionen av en tant, nästan så man undrar om inte
hennes man myntat uttrycket.
Väl ute ur klassrummet avtog allvaret som med järnkättingar höllt oss tysta
på lektionen.
Vi kunde leka igen, leka som de oskyldiga barn vi ville förbli.
Men det var ändå allvar och inte lek som hade en övergripande roll på
mellan|stadiet.
På lågstadiet därimot var det helt andra bullar, då var vi ännu lyckligt
omedvetna om den värld som vi endast några år senare skulle slungas
framstupa uti.
Minnerna från denna tid i mitt liv sviker mig något må jag säga, det är
snarare händelser från senare tid som ännu ligger färska och nära till
hands.
När vi var små och lekte och hittade på hyss förklarades det med att ”Dom
är ju bara barn”, nu när vi är äldre och fortfarande hamnar i knipa anses
vi som rebelliska.

Starka minnen som aldrig någonsin bör lämna en ung människa på väg att växa
upp är såklart hur det var att den där nervkittlande första dagen gå till
skolan.
Men kanske är man redan på väg, på väg att glömma bort något som ända sedan
dess begynnelse varit något centralt i ens liv.
Jag kommer inte ihåg vilken dag på veckan jag började skolan, inte hur ja
kom dit, förmodligen blev jag kör av morsan men detta är antaganden inte
minnen, jag kommer inte heller ihåg hur jag innerst inne kände då jag
närmade mig skolan i den förmodade bilturen.
Var jag nervös, förväntansfull eller kanske till och med rädd över vad som
hägrade innanför klassrummets för mig enorma portar?
Det var ju ändock början på något helt nytt. Eller vid närmare eftertanke
så var man åtminstone lite förberedd i och med förskolan.
En förskoletid som var så förberedande den kunde vara, vill nästan gå så
långt som att kalla den avskräckande. Detta var under tiden då jag och min
familj bodde i det inte fullt så gästvänliga Saudi-Arabien, förskolan jag
tvingades sätta min fot i varje dag.
En förskola som drevs av tyranniska franska nunnor som inte hade förstånd
nog att tycka synd om och hjälpa en liten blond svensk pojkvasker som då
inte heller kunde ett ord engelska, vilket var det enda språk som talades
på skolan.
Till min hjälp hade jag istället en jämnårig norsk vän, han assisterade mig
i min ständiga kamp att över huvud taget förstå vad fransyskorna babblade
om.
Men kanske gjorde denna mentala pers att jag hårdnade, att jag som de
flesta inte satt och gömde mig bakom en skolbänk i all sin ängslighet, utan
jag visste att detta inte kunde vara värre än den påfrestande tid i
förskolan jag bara nått år innan genomgått. Jag visste att jag skulle klara
av skolan lika lätt som de franska nunnorna hade för att tala engelska.

Av: Oliver Hjelte

Hej!
Nu går jag mitt sista år i grund|skolan på Duvedskolan. Så jag tänkte
informera dig om vad jag har tyckt är bra och dåligt i skolan.
Det känns bättre att börja med det negativa för då blir brevet posetivt i
slutet.
Det som jag kan känna ibland är att skolan planerar lite dåligt speciellt
med prov. En vecka kan vi inte ha något prov o inlämningar men nästa kan vi
ha två prov och tre stora inlämningar.
Det känns lite tufft men vem har sagt att skolan ska vara lätt?
Sen tror jag också att miljön har stor betydelse för skolarbetet och
undervisningen. För om lokalerna är mörka och trista så blir det inte
roligt för lärarna att undervisa o speciellt inte för eleverna att lyssna.

Både lärare och elever mår bättre när det är friskt o ljust i skolan.
Något jag personligen är lite ledsen över ät att vi inte har mer idrott på
schemat, när man rör på sig klarnar hjärnan o kroppen mår bättre. En annan
sak som jag tycker är att vi ska få ha större inflytande på saker och ting
i skolan. Så lärare och elever bestämmer mer ihop.
T ex hur vi ska lägga upp proven den här terminen o om det är något
speciellt vi vill göra. Men jag tycker skolan har blivit bättre på den
punkten. Nu är jag klar med dom negativa sakerna, det var väl inte så
farligt?

Det som jag känner är så bra med skolan är att jag känner mig trygg. Om jag
har det jobbigt hemma eller är rädd för något så är det lika tryggt i
skolan. Varför det är så tror jag för att lärarna strålar ut värme och
uppskattning. Om något är svårt så är dom där o hjälper än. För att man ska
orka en hel dag så behöver man mat. I vår bamba är det inte alltid så god
mat men den är helt okey. Bättre en den flesta skolorna.
Ett minne som jag har är när jag för första gången och såg
lekplatsen. Den såg så rolig med massor av saker att göra. Mamma fick hålla
ett fast grepp om mig så jag inte skulle smutsa ner mig första skoldagen.
Det här var bara ett lite avbrott i mitt brev.

Nu efter 9 år i skolan så har jag några tips som jag tror skulle förbättra
skolan i allmänhet. Att man försöker att alltid hålla det rent och snyggt i
skolan.
Nytt matrial och ljusa lokaler. Att man struktuerar upp arbetet lite mer så
man har mer tid att förbereda sig på.
Något som jag tror skulle vara bra är att man har mer samman|beten och mer
diskutioner.

Men om jag ska göra en resumé av min skoltid så är jag mycket nöjd. Dom här
tre sista åren har varit dom tuffaste i mitt liv. Vi har många motgångar
men det tror jag bara har gjort mig till en starkare person. Så jag har
skolan att tack för mycket. Med detta avslutar slutar jag mitt brev.

MVH Cecilia Sander 9A på Duvedskolan.

Mina skolår
Jag kommer knappt ihåg hur det var att börja ettan, nervöst vet jag i alla
fall att det var. Vi i byn kände ju redan alla så det var väl inte det som
var nervöst, utan att träffa nya lärare och det som man oroade sig mest för
var läxorna. Men ettan var ju inte så värst jobbigt som man trott, lärarna
var snälla och allt ornade sig. Maten på byskolan var oftast god.
Vi hade samma lärinna tills trean.
Hon hette Sabina Andersson och alla hade olika uppfattning om henne som
lärare en del tyckte inte alls om hon men själv tyckte jag att hon var
hyffsad. Jag kommer inte ihåg så mycket från den tiden, mellan ettan o
trean det som jag mest kommer ihåg var när vi började 4:an. En ny
lärarinna, nya matteböcker, nya bänkar och allt annat. Men någonting som vi
alldrig blev av med var vårat klassrum, i och för sig så var det stort och
bra, men i alla år så har man ju velat vara på övervåningen, men det skulle
vi aldrig få. Lärarinnan hette Katarina ”Kattis” Backlund, de flesta
upplevde henne som en bra och snäll lärare, henne skulle vi dras med i 3
år.
I 4:an började man på riktigt märka av läxorna och då började även proven.
Sedan så flöt det på jag har alltid haft ganska lätt för mig i skolan och
Nationella-proven gick bara bra knappt några fel, och oftast bra på övriga
prov. Någonting som jag inte glömmer i första tagen var när det var
bandycup varje år, jag fick vara med när jag gick i fyran, men då förlorade
vi allt, men när vi gick i femman o i sexan så vann vi bägge åren. En final
gick till straffar, där jag gjorde mål. I ettan och sexan var man ute på
varje rast, vi spelade bandy, hoppade hop|prep, hittade på lekar och mycket
mer. Jag minns när jag slutade sexan vissa fick tårar i ögonen men jag
tyckte att det skulle bli ganska kul med en ny skola. Sommarlovet var slut
och sjuan skulle börja, man var nog dubbelt så nervös när man började
sjuan, allting var nytt, precis allt. En lärare i varje ämne, massor av
olika klassrum, uppvärmd mat (tacka vet jag byskolans mat). Vi har nog
aldrig haft mer läxor än i sjuan precis varje vecka cirka 3 läxor. Men
sjuan är ju lite av en repetition av sexan så det är ju inte det svåraste
högstadie|året. åttan hade man ju hört av alla vuxn skulle bli ett svårare
år men det flöt väl på ganska bra. Det var i alla fall mycket nytt inom det
flesta ämnena i varje fall i matten. I åttan fick vi ju betygen, vilket jag
tyckte var spännande, jag fick väl de betyg som jag trodde jag skulle få.
Men åttan var ändå inte så svår och nu sitter jag här och skriver de
Nationella proven i nian hittills har det gått bra. Har behållt muna betyg
och har sökt in på en gymnasielinje nämligen teknik|programmet som jag
troligtvis kommer in på. Jag längtar då dit iaf för jag är less på
grundskolan och det ska bli kul att komma till en ny skola och en ny klass
återigen.

Av: Johannes Westman
klass: 9E

Inskannad version

Min syn på skolan

Jag liksom många andra upp|lever att skolan kan kännas som tråkig och så
vidare.

Men det finns också bra saker med skolan och det är t.ex. att träffa och
lära känna kompisar och även att lära sig nya saker.
Ingenting kan ju heller aldrig bli för bra! Men en sak som jag tycker
eller rättare sagt var bättre förut var betygssystemet 1-5.

Det betygssystem som vi har nu G, VG och MVG kan jag som elev rätt ofta
känna vara orättvist, speciellt på senare tid.

Jag var en sån elev i 8:an som hade betyget VG på allt jag gjorde före jul
men på senare tid haft betyget MVG i en hel del av ämnena och i betyget
fått VG, då jag har kännt att jag åtminstone var värd en eller två MVG.

Därför tycker jag att vi ska gå tillbaka till betygsskalan 1-5 för att dem
som i mitt fall är värda en 4, för att en 4 i betyget känns bättre än ett
VG.

Skillnaden mellan G och VG och VG och Mvg känns väldigt stora men i
betygsskalan 1-5 känns det som om 1 = G
2 = G+
3 = VG
4 = VG+
5 = MVG

Jag tror att elever skulle känna det mer rättvist om man har fler
betygsskalor.

En sån här sak är svår att förklara men jag hoppas ni förstår vad jag
menar.

En annan sak är idrottstimmarna. Forskare har ju kommit fram till att man
både mår bättre och kan tänka bättre ju mer man är fysiskt aktiv.

Och då är min fråga varför bara 100minuter i veckan när det finns mer tid
och när alla tycker det är roligt med idrott?

Jag som skriver det här spelar både hockey och fotboll, men då brukar jag
tänka på dem här i min klass som antingen bor långt bort så att föräldrarna
inte orkar skjutsa dem men också dem som inte har råd men tycker att t.ex.
fotboll är en rolig sport och skulle vilja börja.

Hur bra mår dem med att röra på sig 100 minuter i veckan?

Och så finns det även dem som jag som skulle vilja ha extra idrottstimmar
på t.ex. elevensval så man kan träna på det som man är mindre bra på.

Mitt förslag är alltså att ha mer idrottstimmar i veckan och ha möjlighet
att förbättra sig på skoltid i den idrott man håller på med utanför skolan,
på vissa skolor är det redan så men det borde finnas på alla skolor.

Nått som jag ska berömma just våran skola för, men som även finns på andra
skolor är nått vi kallar för SOL (självorgani|serat lärande) som vi har
varje onsdag från 0930-1125.

SOL är alltså den tid man får ansvara för själv d.v.s. lärar|lösa
lektioner.

Vi började med det här i år och jag tycker att det är det bästa med skolan,
just för att om man har varit sjuk eller har svårt för skolan eller något
liknande kan man ta igen det på den här tiden, men man kan ju även fördjupa
sig inom något.

Jag tycker att alla ska ha den förmånen någongång i veckan, även om man
inte får använda timmarna till idrottstimmar som på våran skola.

Om man ska sammanfatta mina förslag för en bättre skola så är det:
Ändra betygssystemet
Mer idrottstimmar
Införa självorganiserade lektioner minst en dag i veckan.

Sen finns det ju mycket mera man kan ta upp men dem här punkterna tycker
jag man borde lägga ner tid på och förbättra!

Del 1 Min skoltid (Mobbingen).
När jag gick på dagis längtade jag efter att få börja skolan, inte för att
jag inte trivdes på dagis utan för att jag tyckte precis som alla andra i
min ålder att man blev ett snepp äldre då man börja skolan. När jag väl
började första klass blev det inte riktigt som jag trodde. Nämligen
eftersom jag hade både utlänsk bakrund och svart hår plus ett par stora
glasögon blev jag mobbad. Efter ett halvår var det inte så skoj eller
roligt att gå i skolan längre och jag ville hälst av allt stanna hemma.
Jag brukade faktiskt låtsas vara sjuk för att slippa få en knytnäve i
huvudet så att mina glasögon inte skulle ramla ner på marken och en av
killarna som mobba mig skulle trampa sönder dom. Trots att jag blev mobbad
var jag ganska duktig i skolan eftersom jag läst ganska många serie
tidningar om bland annat Superman, i och med det så kunde jag jämnföra hans
och mitt liv och oftast hade han också varigt med om allt skit som jag gick
igenom. Det gav ganska mycket inom skolan också nämligen att jag utvecklade
mina läs egenskaper med hjälp av serietidningarna. Jag var också klassens
bästa på engelska eftersom jag tittade mycket på TV, mest tecknat som
nästan alltid var på engelska.
Jag slutade bli mobbad då jag börja fyran eftersom det var då jag inskaffa
linser, det gjorde ganska ont att sätta in dom i början men vad gjorde man
inte för att slippa bli mobbad. Men då jag började med linser blev dom som
mobbade mig ganska sura, så att dom började slås istället för att mobba.
Och det resulterade till att jag ganska ofta hamnade i slagsmål. När jag
kom i slagsmål var det inte så att jag började slås utan jag stod still och
tog emot ganska många smällar innan en lärare kom ut och satte stop för
det. Men visst hände det att jag slog tillbaka men då var det oftast för
att det inte kom någon lärare eller för att slagsmålet var avskärmat.
Just den tiden var ganska jobbig för man ville ju inte gärna säga till
mamma och pappa för då hade man antagligen blivit mobbad på grund av att
man sa till sina föräldrar.

Slut på del 1.

Del 2 Min skoltid (Pappa försvan).
När jag höll på att sluta sexan hände något som påvärkade mitt liv enormt.
Jag vaknade en morgon då det var kalt och min pappa skulle precis köra till
jobbet. Han fråga om jag kunde komma ner och säga hej då till han men jag
orkade inte gå upp ur sängen. När dörren stängdes efter han kände jag att
det var något som inte stämde, den morgonen blev en morgon som jag inte
vill komma ihåg. När jag var på väg ner och äta frukost kom där inrusande
en ambulans|förare och sa att vi skulle snabba oss in i ambulansen. När vi
kom fram till sjukhuset fick jag sitta i 3 timmar utan besked om vad som
hänt.
Tills en doktor kom in och sa att min pappa hade avlidigt i en bilkrock.
Jag visste inte vad som hände utan plötsligt exploderade all ilska som jag
under alla dom gångna åren hållt inom mig.
Efter smälen i mitt huvud blev allt lungt och skönt och ingenting spelade
längre någon roll. Efter olyckan sjönk min skolgång bara djupare och
djupare ner. Men när jag började sjuan var jag ialla fall inte mobbad
längre, och dom som då mobbat mig blev mobbade av alla andra på skolan. Som
sagt det gick inte vidare bra i skolan och det var inte förens i åttan jag
började ta tag i mina studier och varken kunde eller ville bry mig om något
annat.
När jag började nian blev jag skoltrött och mina betyg sjönk.
Det var säkert inte förens jag hört den musik som än idag inspirerar mig än
idag som betygen började att stiga. Så just nu är jag varken mobbad eller
har dåliga betyg. Men jag ser nog fram emot gymnasiet trots allt pluggande
och läxläsning som väntar där. Så det är bara att hitta sin stil och sitt
tempo så går allt bra.

Slut på del 2.

Mina skolår!
Jag kommer ihåg när jag började i fyran. Förut hade jag gått på
”Mackaskolan” och nu skulle jag börja på Kungsängsskolan. Den var mycket
större än min gamla skola så att det var väldigt nervöst. Vi skulle få vara
i den helt nya byggnaden men den blev inte klar förrän efter jullovet.
Första terminen spenderade vi på en gammal nerlagd fritidsgård. Det var
faktiskt ganska roligt där och eftersom där inte gick några andra elever,
lärde vi känna varandra ganska snabbt.
ny sida
Jag minns den första dagen när alla kom dit med sina föräldrar Vi gick in
och satte oss i ”klassrummet” och vår nya lärarinna Inger pratade lite. När
det var rast, gick allas föräldrar hem och vi var kvar helt själva, hälften
av min gamla klass och hälften av en annan klass.
I början var det ganska uppdelat, men allt eftersom började vi leka ”kurra
gömma” och tillslut var alla med.

Jag kommer också ihåg när jag började sjuan. Jag var jättenervös innan, för
att skolan var så otroligt stor och det var så många klasser. Jag minns den
första dagen. Alla sjuor samlades utanför huvudingången, där våra mentorer
tog emot oss. Göran och Olle stod och vinkade med en skylt där det stod 7E
på och vi följde efter dem till klassrum nr 412. Vi gick in och satte oss
och Göran och Olle berättade lite om det förestående läsåret.
Det första året kände jag mig inte trygg med klassen. Det var mycket bråk
och prat på lektionerna. Men tiden gick och klassen lugnade sig. Nu trivs
jag jättebra och det är med blandade känslor som jag lämnar det här för att
börja på gymnasiet.

Inskannad version

Mina Skolår
Det jag nu kommer skriva om är alla dummhetor och tokerier som har hänt
mig. Det mesta hände när jag gick i första till tredje klass men mycket
hände under fyran och femman. Allt har hänt i verkligheten och är
nedtecknat som jag kommer ihåg det.

Prolog
Vi tre, jag, Oscar och niklas hängde nästan alltid ihop. Jag och Oscar är
födda nästan sammtidigt, våra föräldrar träffades på BB och det blev så att
dom träffades efteråt och vi lekte. Även en annan person föddes då, en
flicka som nu går i min klass. Hon var också med när föräldrarna träffades
och vi barn lekte. Jag mins en gång när en sådan träff var förlagd hos
henne, vi lekte med dockor i ett dockhus. Och för att få leken mer
realistisk bestämde jag och Oscar att låta vädrets makter spela in. När
dockskåpets ägare gick för att hämta kakor så tog vi den gula vattenkannan
och fyllde den med vatten fårn toaletthandfatet. Vi gick tillbaka till
dockhuset och fortsatte leken med vädrets makter i bakfickan. Vi började
hälla vattnet över dokhuset för att imitera regn. När dockhusets ägare kom
till|baka såg hon sitt fina dockhus bak flyta av taket, Skrikande sprang
hon ut i köket och berättade för våra föräldrar. Vi fattade att nu var det
kört. Vi gömde oss fort under hennes säng men dom upptäckte vårt briljanta
gömmställe direkt. Våra föräldrar blev sura, Varför visste vi inte, vi
lekte ju bara.

Detta var nog det första dummhet vi gjort tillsammans. Flickans namn har
jag valt att utelämna. Flickan i fråga har aldrig glömt denna historia och
vi har fått höra den under hela våran skolgång.

Kap1 Dagis och Strandskolan
Detta var en episod långt innan skolstarten. Sedan började vi på olika
dagis och slutade träffas. Jag började på dagiset trasten och träffade
Christoffer. Vi blev kompisar och hade mycket kul. Jag har inte så många
minnen från dagis tiden, det enda jag direkt kommer ihåg var att dom
brukade ha grodyngel i ett akvarium och att Christoffer ofta fick sitta i
skamvrån.

Efter dagis blev det lekis uppe vid Strandskolan. Där träffades vi igen,
där blev vi tre också niklas blev den nya kompisen. Vi hade mycket kul
tillsammans. Vi gick på upptäcktsfärder bort till den avlägsna och
förbjudna delen av skolan. Ibland vågade vi till och med gå in i
personalrummet och ”låna” kakor. Vi spionerade på vaktmästarna för vi
trodde dom drack whisky på jobbet. Efter många farofyllda expeditioner in
på vaktmästarnas kontor kunde vi konstatera att flaskorna inehöll
Vichyvatten. Efter vissa konfrontationer med lärare angående att öppna
föråden med alla roliga sparkcyklar och liknande saker smög vi in på
fritids och stal nycklarna till föråden Efter stort övervägande använde vi
inte nycklarna utan gömde dom i skogen brevid skolan. detta var inte
uppskattat av lärarna och vi återlämnade nycklarna när lärarna kom på att
det var vi som tagit nycklarna (troligtvis fick dom ett ”anonymt” tips).

Det hände mycket på Stranden men jag kan inte återge allt för många saker
mins jag inte, andra minns jag inte nog bra, en del vill jag inte berätt om
för dom har varit för pinsamma.

Kap 2 Björkängsskolan 4-5
I början på björkängstiden var vi ganska lugna, men den friden varade inte
länge. Vi upptäckte snart att det fanns en grön soptunna i
kopieringsrummet. Denna gröna soptunna var nästan alltid full med roliga
papper. Väldigt ofta var vi där och plockade på oss en massa papper. Detta
tog vi upp till vårat klassrum och la i en IKEA kasse som vi hade mellan
våra bänkar. Den kassen blev full på en termin. Vi började ta hem allt
ihopsamlat papper, Då kom nästa problem, vart skulle vi lägga allt papper.
Efter moget övervägande kom vi fram till att den bästa platsen var Oscars
garagetak. En annan sak hände av liknande natur men den är för pinsam och
folk kan nog fortfarande vara arga.

I slutet på femman var vi ute och tältade med klassen. Det var väldigt kul
men ingen direkt händelse som passar i den här berättelsen utspelade Eller
rättare sagt så törs jag inte berätta om dessa händelser, det är på tok för
pinsamt.

Det var nog kortfattat allt som hände på björkäng. Nej föresten en sak till
hände. Vi var med i träningen till vi i Femman och vann i Länsfinalen i
Kronobergs Län. Jag går inte närmare in på det för det är en seriös bit av
mitt liv och denna berättelse är tillägnad allt som inte är seriöst.

Kap 3 6
I sexan började vi på Munkers. Vi blev mycket lugnare då, det fanns inte så
mycket att göra. Det direkt utmärkande för sexan var vår klassresa till
danmark. Där hände det VÄLDIGT mycket tokerier. Bland annat icke befogat
användande av nödutgångar (jag höll på att missa bussen så enligt mig var
det befogat). Busknackande på dörrar hör till när man bor på Vandrarhem.
Lite porslin gick i golvet men det var inget dyrt som sprack. Vid
frukostbufén så såg jag den häftigaste osthyveln jag någonsin sett. Det var
en rund skiva man stälde två ostar på. Mitt på skivan var det ett hål som
det gick en spiral igenom. Längst upp på skruven så satt det en vev med en
kniv på. När man snurrade på veven åkte skivan med ostarna uppåt och kniven
skar av en lagom tjock ostbit. En del annat hände men det orkar jag inte gå
in på.

Det var ungefär vad som hänt mig under några år. detta är bara ytan av allt
som har hänt men jag hoppas det räcker för att skapa en bild av mitt
förflutna OBS Detta är det enda det absolut oseriösaste som hänt mig mycket
mer oseriöst har hänt och en del seriöst men det minns jag inte mycket av.

Inskannad version

MINA Skolår
När jag tänker tillbaka på min högstadietid märker jag en stor utveckling
på kort tid. I 7:an tog jag inte skolan på samma allvar som nu. Rasterna
var roligast och på lektionerna längtade jag dit. Nu när jag ser tillbaka
på det förstår jag inte hur rasterna kunde vara roliga. Nu i 9:an är det på
rasterna som jag längtar in till lektionerna. Det var troligtvis 9:orna som
förgyllde mina raster till nöjestid. De var nämligen mycket trevliga och
roliga att prata med. Jag fick en bra start på 7:an eftersom vi från
Grönestad i 6:an hade lektioner på Berghedsskolan en gång i veckan. Första
dagen i 7:an gick alla nykomlingar längst väggarna som vettskrämda får men
jag och mina kompisar kände ju väl till skolan. Vi gick, som kontrast till
resten av av 7:orna, med bestämda steg genom korridorerna. Vi var ett gäng.
9:orna respekterade oss och de skämdes inte över att sitta ner på rastera
och prata med oss. En av de första dagarna i 7:an minns jag väl. Det var en
kille ur 9:an som ropade till mig: ”Öh, kom hit”. Först undrade jag om det
verkligen var mig han ropade på. Eftersom han tittade på mig antog jag att
det var så. Jag tog mod till mig och gick fram. Han ställde några frågor
till mig och den sista löd: ”Har du någon pojkvän?” Jag svarade med ett
försiktigt ”Nej”. ”Varför”, blev nästa fråga. En klump satte sig i halsen
och jag hoppades på att inte låta rädd. – Öhm, började jag, Jag tror på
Gud. Ryktet gick snabbt, som med vinden och allt fler ställde frågor. Nu
kände jag mig på ett sätt populär. Medans de andra 7:orna knappt vågade
säga ett pip diskuterade jag livsfrågor med 9:orna (!). Detta var mitt
genombrott. Jag tror alla 7:or någon gång får sitt genombrott, jag fick det
tidigt. Andra kanske inte får det förrän i 8:an eller 9:an i värsta fall.
En del får aldrig sitt genom|brott, det är de som oftast blir mobbade.
Ibland var det jobbigt när de häftigaste 9:orna ropade ”lillgud” efter mig
men ändå måste jag säga var det en slags befrielse för mig. Jag kände mig
stor i 7:an och på ett sätt vuxen. Nu ser jag de flesta 7.or som små och
omogna. Man undrar ju om jag egentligen var lika liten som de fast att jag
kände mig större. Jag trodde mitt genombrott var fullbordat och att jag
aldrig skulle bli utsatt för sådant som andra 7:or blev t.ex. uppkastade på
skåpen och instängda på toaletterna. Jag hade fel. Det var en helt vanlig
dag i matsalen. Jag hade precis tagit min mat och letade nu efter det bord
där mina vänner satt. När jag såg dem riktade jag mina steg ditåt. På
bordet innan vännernas satt ett gäng killar ur 9:an och när jag gick förbi
dem sköt en av dem ut en stol som blockerade vägen för mig. Generositeten
steg och innan jag visste ordet av var jag röd som en tomat i ansiktet. Jag
svettades. Vd skulle jag ta mig till? Snabbt försökte jag komma på en
utväg. Jag tog mod till mig, drog in den lilla magen och pressade mig
nonchalant genom springan mellan den utdragna stolen och bordet mittemot.
Detta var min stora revolution. Mina kompisar tyckte att jag skulle hällt
min saft över honom men det vågade jag inte. Jag minns en gång när jag och
min kompis Pernilla skolkade från gympan för att cykla till Haverboskolan
och spana på en snygg kille i 9:an. När vi stod utanför skolan beslutade vi
i fall vi skulle gå in i skolan med risk att bli sedda av lärare eller att
stanna kvar ute med risk att inte se honom. Vi valde det första. Väl inne
visste vi inte vart vi skulle ta vägen. Som tur var såg vi några toaletter
och gick snabbt in i en. Vi andades djupt och efter att vi tagit mod till
oss gick vi ut. Han syndes inte till någonstans och gick lite irriterande
ut igen. När vi stod där ute såg vi entrédörren öppnas och en kompis till
oss gick tillsammans med killen ut. De kom mot oss och den första frågan
när de kom fram var: ”Varför är ni här?” Vi skrattade lite och försökte
byta samtalsämne. Det blev pinsamt så vi ljög om att vi snart hade en
lektion som vi inte kunde missa