Slutbetyg: VG

Mina skol år.

När jag tänker tillbaka på mina nio skol år, så förstår jag varför jag är
så skoltrött nu. Jag vill absolut inte sluta skolan nu, utan jag vill gärna
gå vidare till gymnasiet och kanske till högskola. Jag tänkte sammanfatta
alla mina nio skolår så att andra kan ta glädje av dem.

När jag väl kom till det som kallades skola, var jag sju år gammal och hade
kommit tillsammans med mina föräldrar. Än idag kommer jag ihåg min att min
första skoldag på Östra skolan, gick ut på att bara sitta ner på en stol
och lyssna till en lärare som gav information om skolan och vad vi skulle
göra. Jag var så full av energi i kroppen och var så himla nyfiken på vad
jag skulle göra i skolan. Min lärare hette Kerstin Andersson. Hon var nog
lite över 40 år men hon gick alltid i kläder som gjorde att hon såg äldre
ut.

Nästa dag så delade vår lärare ut skolmaterial. Pennor, sudd, kritor,
matteböcker, svenskaböcker, skrivhäften och massor med andra saker. Vi hade
inga bänkar eller skåp utan vi hade en trälåda som man kunde dra fram ur en
hylla. Borden var nya och stolen var ny. Allt var nytt i vårt klassrum för
den var ju nybyggd. När tiden kom för att lära sig att läsa och skriva var
min nyfikenhet så stor, att jag inte kunde sitta still. Läsa kunde jag
redan men jag kunde inte skriva. Sedan kom matematiken. Att räkna var
jätteroligt, men det var bara grunden till en oändlig mängd siffror. Detta
var allt vi gjorde och jag såg fram emot min långa tid på östra skolan.

Tiden gick och snart kom sommaren. Sommaren försvann och helt plötsligt så
gick man i årskurs två! Det var nästan som i årskurs ett. Det var bara att
allt hade blivit ett snäpp svårare. Själv så minns inte jag så mycket av
andra årskursen. Den var så lik den den första. Gymnastik hade lagts till
på schemat. Vi höll på med att läsa och skriva fortfarande. Det var just nu
som min energi och studie iver tog slut.

Tredje årskursen var jobbig. Vi hade bytt klassrum, från vårt nya klassrum,
till ett gammalt på andra sidan skolgården. Längtan att komma upp till
högstadiet var olidlig. Allt som var spännande och roligt var nu trist och
träligt. Det enda som var roligt var historian och engelskan som vi hade
börjat lära oss. Våra lärare Kerstin som var så snäll blev allt elakare för
var dag som gick. Vi kallade henne för ”hexan” bakom hennes rygg. Allt
denna tristess var hämsk, men det var här som jag lärde mig att bita ihop.
Tiden i tredje årskursen gick så sakta. En lektion råkade jag t.o.m somna.
När tiden kom för att sluta för sommaren var alla glada. Nu skulle vi
slippa Kerstin och all den tråkiga undervisningen. Nu skulle det riktiga
börja trodde vi.

Vi flyttade in i klassrummet bredvid vårt gamla. Det klassrummet var också
gammalt. Svart griffeltavla, gammla bänkar och tråkiga tapeter. Vår nye
lärare Leif Råstedt var snäll men sträng. Han var 48 år gammal när vi
började i fjärde årskursen. Vi hade fel när vi trodde att det riktiga
allvaret började. Allt vi gjorde var att repetera allt vi hade gjort i
årskurs tre. Det kändes konstigt på något sätt. Jag hade återfått all
energi. Fråga mig inte hur för det vet jag inte äns själv. Mer än såhär
kommer jag inte ihåg från fjärde årskursen. Allt jag minns är vad vi har
lärt oss under den perioden och det roliga jag hade med mina kamrater.

När sommaren tog slut på nytt och en femteårskurs väntade så började åter
igen min energi att ta slut. Jag vet inte varför det bara blev så. Årskurs
fem var bara för underbar. Tonvis med kunskap som bara väntades på att
slukas. Ett nytt ämne var Fysik, men det vi fick lära oss om ämnet var bara
Newtons lag och hur kolkraft|verk fungerade. Det var hur roligt som hällst
även om det låter tråkigt. Tiden gick så fort. Det kändes som om man hade
börjat igår när man slutade.

Helt plötslig blev det årskurs sex och glädjen var så stark att det snart
var slut på mellanstadiet, att jag inte tänkte på något annat. Det var en
glad stämning i klassrummet. Den var glad ända tills vår lärare leif blev
sjukskriven p.g.a utbrändhet. Vi fick en trevlig vikarie vid namn Tomas,
vars efternamn tiden har suddat bort från mitt minne. Månaderna gick
långsamt och vi fick en ny vi fick en ny vikarie vars namn jag inte tänker
skriva då hon var så elak som man kunde bli. Genast utsåg hon några till
syndabockar. Hon gjorde de sista tre månaderna på mellan stadiet svåra för
mig, men hon gjorde också glädjen att börja på högstadiet var starkare.

Äntligen högstadiet. Den alldrig sinade strömmen av årskurser har kommit
till årskurs sju. Hormonerna i kroppen gjorde mig arrogant och jag brydde
bara om mig själv. Tiden jag kommer att tillbringa på Norra skolan såg jag
fram emot. Vi fick ett skåp att förvara våra böcker i. Massor med nya ämnen
strömmade in i mitt huvud. Kemi, biologi, geografi och massor med annat.
Jag kan ej beskriva hur jag kände mig. Jag kommer att skriva vidare om mina
skolår någongång när jag slutar gymnasiet. Då kan jag skriva om årskurs
åtta som jag börjar nästa år framtill jag tar examen och jag ser fram emot
mina sista skolår för nu har jag massor av energi i kroppen.

Hej Ministern.

Det är rätt så bra på Åboskolan. Det är bara några få saker som man bör
rätta till:
Nedskräpningsskydd/övervakning, som kameror eller några personer som håller
ordning i korridorerna på rasterna, skulle vara bra. Det är väldigt mycket
nedskräpning överallt. Sedan finns det även några datorer som brukar
krångla. Det är förstås de mer klåfingriga eleverna som orsakar problemen.
Ett exempel är en dator i ljusgården som verkar ha blivit av med både
Windows och kommandofilerna till DOS. Annars tycker jag att det är bra att
det finns så många datorer i Biblioteket, och att de fungerar. Ibland på
lunchtid på speciella dagar, t.ex. då en klass är ledig från en lektion, så
brukar det bli överfullt i matsalen. Jag tror inte att det går att ändra
det, utan jag bara påpekar. Jag vågar inte säga något om skolmaten, så jag
låter det vara. Bildsalen är stor och ljus, och man trivs där.
Gymnastiksalen är bättre nu än innan, och omklädningsrummen ligger bra.
Lektionerna och lektionstiderna kan jag inte finna något fel på. Den extra
terminen med musik i nian är toppen, låt det vara så!
FRIStiden brukar inte alltid användas till att arbeta på, men är ändå bra
att ha när det blir kort om tid för ett speciellt arbete. Lärarna skulle
kunna påminna eleverna om vad de bör eller borde arbeta med.

De nya bänkarna i klassrummen är väldigt bra. De gamla bänkarna skulle inte
ge samma känsla av sekretess eller personlighet av platserna, och därför är
det mycket lugnare i klassrummen tack vare de nya. Det finns ingen dator i
mitt klassrum. Den togs bort för att man använde den på fel sätt. Det är
inte bra med datorer i klassrum, det blir mindre gjort pga. dem. Det är
bättre att ha datorer på öppna eller översiktbara platser, som ljusgården,
Oasen och biblioteket, med mera.

Tja, nu vet jag inte riktigt om det finns någonting mer som jag kan komma
på, så jag slutar skriva nu.

Vänliga hälsningar

Inskannad version

Mina skolår
Jag, Henrik är född år 1984. Så egentligen ska jag gå första året på
gymnasiet nu.
Men istället går jag i nian nu. När jag gick på lekis med de andra 84:orna,
så var alla eller nästan alla de andra större än mig. Därfor bestämde jag,
min mor och min far att jag skulle gå på lekis ett år till. Och sedan börja
ettan med 85:orna istället. När jag gick hos dagmamma fick jag en kompis
som hette Eskil. Eskil var 85:a och vi var bästa vänner. Så att när jag
började ettan fick jag gå med honom.
Jag minns min första skoldag ganska väl. Hur solen sken, och när min far
körde mig till skola i vår röda Volvo.
Vi kom fram till skolan och letade upp vilket klassrum jag skulle gå i. Jag
och min far gick in och hälsade på fröken som hette Berit.
Sedan väntade vi på att alla skulle vara samlade.
När alla var samlade, började fröken att ropa upp alla namn.
Alla var samlade.
Dagen gick fort, vi lekte bara lite ”lära känna varandra lekar” hela dagen.
Dagen tog slut och vi åkte hem. Nästa dag vi ungefär lika saker som dagen
innan. Men idag var det inga föreldrar med oss.
Dagarna gick och gick.
Hela ettan gick jätte fort.
Jag minns specielt en sak som hände mig i ettan.
Det var en dag som vi satt och skrev ord på ett papper. Jag minns inte vad
det var för ord, men att vi skulle skriva de under varandra på ett papper
som vi fick.
Jag hade skrivigt ungefär halva pappret när fröken kom fram till mig.
Hon kollade på mitt papper.
Sen tog hon i det, och höll upp det för klassen. Jag trodde att jag hade
gjort något bra så jag blev ganska stolt. Sedan frågade fröken om de andra
eleverna såg något fel.
Någon sa att mina ord inte stod på raderna utan svävade ovanför raderna.
Fröken sa att det var så man inte skulle skriva.
Så jag skämdes lite och tyckte det var pinsamt.

Åren gick, och snart skulle man börja tvåan och sedan trean.
De tre första skolåren bara flög iväg. Snart var det dax att börja fyran.
Det var hemskt för nu skulle vi byta lärare.
Jag tyckte inte alls att det var någe kul.
Vi hade Berit som lärare och alla i vår klass älskade henne.
Men så kom fyran, vi bytte lärare till en som hette Magdalena. När vi
började lära känna henne upptäckte vi att det inte alls var så dåligt att
byta till henne. Fyran och feman var nog det roligste skolåren. Vi hade
jätte kul med ”Madde” som vi även kallade henne.
I slutet av feman fick vi komma hem till Madde. Vi satt där i hennes soffa
och hon berättade alla saker hon hade gjort som ung. Det var en av
höjdpunkterna vi hade väntat på i hela fyran och feman.
Men sen så kom den stunden i slutet av feman som vi var tvugna att välja
tre personer som man ville ha med sig till sexan.

Nu kom det en till sån här situation, när vi var tvugna att byta klasser.
En dag i feman fick vi gå till samlingssalen för att träffa våra nya
klasser till sexan.
Vi träffade alla nya elever och lärare.
Men vår handledare, Ann var inte där. Så vi fick lov att vänta till nästa
termin för att träffa henne.
Sommarlovet gich och vi började sexan.
Det kändes lika jobbigt den här gången att behöva byta lärare. I början av
sexan trodde jag att Ann skulle vara en dålig lärare. Men det visade sig
att det var tvärt om. Att hon var en jätte bra lärare.
Sexan gick och såsmåningom lärde man känna alla i nya klassen. Sjuan gick
också väldigt fort. Men det var ett bra läsår. Jag minns väldigt väl att
jag, Jesper och Danne var väldigt bra på matte. Vi räknade ut våra
matteböcker så vi fick lov att byta till åttornas böcker.
Vi började åttan och det var dax att få betyg för första gången. Det var
spännande men läskigt på samma gång.
Jag trodde att åttan skulle vara jobbig. Men det var faktiskt ett ganska
lugnt och roligt år. Vi fick våra första betyg och jag var rätt så nöjd med
de betygen jag fick. Det närmade sig slutet av åttan. Dagen innan vår
avslutning var jag, Jesper och Stina iväg till skolan på kvällen för att
kolla på alla nior som skulle iväg på bal.
Jag minns hur jag stod där och tänkte:
Nu är det bara ett år kvar tills vi står här.
Dagen efter var det skolavslutning. På avslutningen fick jag ett
idrottsstependium. Jag blev jätteglad och det var en stor sak för mig att
få det.
Det känns skönt att jag snart är klar med grundskolan. Men samtidigt
tråkigt att behöva splittras från alla vänner.

Inskannad version

Mina skolår
Jag kommer ihåg den första skoldagen i mitt liv. Då var jag alldeles
uppspelt och ville inget mer i hela livet än att gå till skolan.
Föräldrarna fick följa med under hela första veckan, eller var det under
första dagen? Ja, ja. Det var min far som följde med iaf. När vi började
närma oss skolgården började det pirra i hela mig men när det började avta
när jag väl var inne i klassrummet. Jag som var en liten lustigkurre
lättade upp stämningen med ett litet skämt som alla skrattade åt.
Uppdraget slutfört.
I början var vi inte en hel klass utan vi var uppdelade i pojkar och
flickor. På morgonen var flickorna i skolan och pojkarna gick på fritids.
Vi bytte efter lunch. Jag förstår inte riktigt varför det var så men det
var väll något pedagogiskt över det hela.

Tiden flöt förbi och vi började lära oss alfabetet och lära oss räkna. Det
var lite annorlunda sätt vi lärde oss siffror och sådana saker på. Först
skulle man göra en ciffra i lera för att sedan trycka in den i boken så att
man kunde rita av den. Mystiskt.

Jag kommer så väl ihåg ”Matte historierna”. Då skulle man rita en bild och
sedan skriva en text till den. Detta skulle då bli ett mattetal.

Dan som gick i en klass högre än jag skulle gå om och börja i min klass. Vi
kände varandra sedan dagis. När det var något som vi skulle göra två och
två så var det alltid jag och Dan som var tillsammans.
Vi var kanske inte den bästa kombinationen för vi var ena riktiga rackar
ungar. Hela tiden något nytt ofog på gång.
Vi umgicks inte på fritiden förrän senare.

Jag minns en gång när det var en sådan där ”föräldra dag” då föräldrarna
fick komma och hälsa på. Till höger om mig satt Frans och mellan oss två
satt min mor. Frans pratade med min mor oavbrutet så till slut fick hon lov
att säga ”Nu måste jag nog se vad Martin håller på med”. Så redan på den
tiden höll han på med sitt ”pladderi”.

När man kommer till lite högre klasser så som trean så började vi med
engelska (eller så var det i tvåan.) Detta var på riktigt hög nivå.
På ett papper fanns det en hund som pekade på ett fönster. Sedan fanns det
ett ord att välja på – window. Tänk att man tyckte det var svårt.

Som tidigare sagt så var jag och Dan ett på busfrön, visst det var väll
skojigt att hitta på något ofog då och då och vi kunde bli uppskaddade med
ett skratt.
Men med detta följde ett problem, så fort någon gjorde något så var det vi
som fick skulden.

När trean närmade sig sitt slut och det var dags för mellanstadiet och att
byta lärarare så tyckte jag att det var skönt.

Sommarlovet tog slut och det var dags för mellan stadiet. Vi hade fått
besök av vår nya lärare några gånger under 3:an och hon verkade helt reko.

Terminen började som de flesta terminer efter sommar|lovet ganska lugnt så
att Margit (som vår lärare hette) kunde lära sig alla namn.

Vi bestämde att vi skulle börja samla till en klassresa till Idre. Först
lät det som en ganska tråkig idé men det visade sig vara väldigt kul.

I början av femman så hade vi lärarpraktikanter och det var ju bra. Då var
det tre lärare som hjälpte varandra och då behövde man bara andas för att
få hjälp.

Vi gjorde mycket teater i 4:an och 5:an och vi forskade om många olika
ting. Sedan när vi skulle redovisa blev allt väldigt bra. Vi forskade om
rymden och en grupp hade byggt en rymdraket och smikat sig gröna.
Ett mycket bra sätt att få lyssnarna att vakna till. Vi brukade också filma
mycket saker. T.ex det här rymdarbetet filmade vi och alla ville att jag
skulle filma. Det var man väl lite stållt över.
En mycket bra sak var att om man var sjuk så skickade läraren hem läxor med
en kompis som bodde i närheten.

En ny kompis anlände i femman Michel Sol eller Dahlin som han heter nu. Vi
var tillsammans lite på fritiden men inte så mycket. Han bråkade väldigt
mycket på den tiden. Men det blev som tur bättre innan vi for iväg till
Idre.

Väl i Idre så fick vi dela upp oss i grupper och bo i stugor. Det blev jag,
Elias, Michel, Dan, och Frans.
Första dagen fick vi göra vad vi ville men andra dagen skulle vi ut och
vandra upp för Städjan. När vi gjorde det så tyckte jag att det var drygt,
mycket drygt, men så här i efterhand så var det en härlig upplevelse.

En annan skojig sak som vi gjorde var att vi gick och badade Kl 23.00.
Vattnet i poolen var inte alltför varmt. Så när vi kom tillbaks så satte
sig Elias i torkskåpet.

Dags för högstadiet. Nu började allvaret med betyg. Jag och Dan började
umgås allt mindre och jag började umgås med Hasse och John. Dessa två
filurer var två nya nissar som kom från 5A.

Det var nu ping-pong kom in i bilden. Det var en viktig sysselsättning i
6:an och 7:an. Varje rast spelade vi. Alla ville spel. Hade man inget
racket så spelade man med händerna eller så gjorde man ett på träslöjden.
Men som de flesta saker så försvann intresset för ping-pong i 8:an

Nytt i 8:an (eller om det var i 7:an) så var kreativa veckan. En vecka som
man gör det man har valt hela veckan. En ganska bra idé men en vecka kändes
lite lite.

Nu är det sista terminen och en massa prov på gång. Det känns lite tungt
men det ordnar sig nog.

Till skolministern.

När min lärare kom med förslaget att jag skulle skriva ett brev till
skolministern som en skrivuppgift, tvekade jag inte en enda sekund.
Förresten, mitt namn är Johan Sten och går det sista|året på Rydskolan i
Karls|hamn. Först och främst vill jag tacka er och regeringen för att ni
låtit renovera våran skola. Jag tycker inte bara att just det materiella
har blivit bättre, utan också själva stämningen på skolan. För två år sedan
när vi gick i slitna, dåligt ventiler|ade korridorer var det en helt annan
atmosfär. Maten smakade dåligt, lärarna var usla, det fanns inget att göra
på rasterna osv.
Nu när vi har kommit till den nya Rydskolan kan jag säga att allt det
jag räknat upp har vänts till motsatsen. Den mat som vi får kan vi inte
klaga på. De flesta lärarna gör ett bra jobb och vi gör alltid något på
rast|erna. Jag tror att de flesta har fått en mer positiv syn på skolan
efter att vi flyttat in i den fina byggnaden.

Det finns också de saker som inte fortfarande är så bra på skolan.
För fyra år sedan när jag bara var tolv år, fick jag börja på
högstadiet. Självklart tyckte jag att det skulle bli spännande och väntade
med iver för att börja. Det var som att vänta vid en grind som ledde vägen
till vuxenlivet. Grinden öppnades och jag var en aning närmare mitt mål.
Efter att jag gått på Ryd|skolan i ett halvår som sexa, förstod jag att
det inte var något bättre eller mer spännande än på min gamla skola. Jag
var van att på rasterna gå ut och hoppa hopp|rep, spela bandy och göra
andra utomhusaktiviteter. I stället satt man och spelade kort och sprang
runt och retade de äldre eleverna. De som gick i nians årskurs gjorde ju
allt för att undvika oss och vissa lärare tyckte till och med att vi var
irriterande små kräk.

Nu är jag själv nia och jag måste erkänna att jag inte är så positiv
till att man tar in tolvåringar på högstadiet. Det är inte bra för de
själva eller för oss äldre elever.
Tolvåringar är fortfarande barn som har ett behov av att leka. När
möjligheten finns att vara inne än ute är det så klart att man väljer det
förstnämnda. De glömmer bort att leka och att vara barn, vilket gör att de
fördriver tiden med att störa oss äldre. Det är för stor åldersskillnad
mellan sexor och nior. Man märker tilloch|med hur mycket mognare sjuor är
än sexor. Jag ser det som självklart att tolvåringarna ska gå på
mellanstadiet. Det är bara ni politiker som måste inse att det är så.
För alla skulle det bli bättre. Lärarbristen skulle nog inte vara lika
stor som den är idag, eftersom att det är lättare att utbilda sig till
mellanstadielärare än högstadielärare.

Ett stort problem i dagens skola är mobbing. Jag kan själv säga att jag
blivit ut|satt för det många gånger och det är många fler som blivit det
också, men jag måste faktiskt erkänna att mobbing har blivit mer sällsynt
på våran skola. Det har med den fina miljön att göra och att vi har så bra
kisare. Något som skulle minska mobbing är att ha lärare eller kisare som
går runt i korridorerna och ser till att ingen är dum mot någon. Självklart
tycker jag att vi nior har ansvar att se till de yngre eleverna, och föregå
med gått exempel.
När jag var mobbad saknade jag en lärare att prata om det med. Jag var
för rädd att söka kontakt själv och undrade vad mobbarna skulle utsätta mig
för som straff. I stället höll jag det för mig själv och försökte intala
mig själv att jag inte var mobbad.
Det skulle vara lättare för eleverna som är mobbade om en lärare
försöker ta kontakt och prata. Därför tycker jag att klassens kontaktlärare
ska ha ett privat samtal med alla elever varje år för att mobbing ska
upptäckas och förhindras. Det ska också finnas en kurator tillgänglig under
elevernas skoldagar, så att den som vill prata har möjlighet till det.

Nytt för i år är att vi har något som kallas ”studie|pass” på schemat. Det
är till för att vi elever ska lära oss att ta eget ansvar och kunna välja
själva vad vi vill jobba med. Studiepassen ska förbereda oss att kunna ta
eget ansvar på gymnasiet.
Själv är jag inte så positiv till dessa typer av lektioner. Meningen är
ju att vi ska arbeta med det ämne vi ligger efter med eller det vi behöver
arbeta med. I stället blir det att man arbetar med det ämne man tycker är
roligast. Om jag ska vara riktigt ärlig jobbar man nästan inte alls. Det är
ingen lärare som går igenom något och styr upp det hela på studiepassen så
vi elever har god tid på oss att prata och skratta med varandra.
Studiepass lär en inte att ta eget ansvar. Faktum är att man inte lär
sig något på studie|passen. Vi har ju egna arbeten och redovisningar där
det är meningen att vi ska ta eget ansvar och det gör vi också. Jag tror
att vi i själva verket har studiepass för att skolorna är tvungna att
anställa personal som inte är utbildade till lärare. Är det inte så att ni
politiker försöker underlätta arbetet för de lärarna med hjälp av
studiepass? Är det inte så att man har studiepass för att de lärare utan
den ut|bildningen inte ska behöva ha genomgångar? Jag kan ge er det rådet
att ni bör satsa pengar på att utbilda lärare. Det gör så att vi elever
inte be|höver ha studiepass och att vi kan ha riktiga genomgång|ar på
lektionerna. Resultatet blir att eleverna lär sig mer och får bättre betyg.

Jag ber er, gör inte så att barn och ungdomar är tvungna att växa upp i
förtid.

Med vänliga
hälsningar
från Johan Sten

Att byta skola

Inledning:
Jag har den erfarenheten att när man byter skola så känns det jobbigast
strax innan. Precis när man har ställt in sig på att klassen ska splittras.
Men när man sedan börjar på sin nya skola så käns det inte alls lika
jobbigt längre. Jag hade tänkt att berätta lite om hur det kan vara när man
byter skola och ännu inte vet vilka kompisar man får med sig.

Vi fick reda på att vi skulle välja kompisar till vår nya klass ungefär två
veckor i förväg och alla hade känt sig både glada och ledsna inför tanken
att börja högstadiet. Dels betydde det att man kände sig stor och dels att
man fick börja en annan skola inne i stan. Och ingen hade en aning om hur
deras nya klass skulle se ut. För vissa kom det nästan som chock. De hade
inte tänkt på att de så snart skulle börja högstadiet. Det kändes på något
sätt så overkligt att man nu var en av de där stora killarna som hade sätt
så farliga ut när man gick i lågstadiet. Sen efter sommarlovet hade de
plötsligt försvunnit och några andra killar som inte såg fullt så stora och
farliga ut hade tagit deras plats. Nu var det våran tur att byta skola och
det kändes konstigt.

Så var det dags. Första lektionen ringde in och när vi gick in i
klassrummet fick vi varsin vit lapp som vi skulle skriva tre namn på.
Namnen på de tre personer som man hellst ville ha i sin nya klass till
hösten. Jag hade inte funderat igenom detta så mycket innan så det kändes
svårt att behöva välja bara tre av sina kompisar. Första valet visste jag.
Jag skrev snabbt ner namnet pa min bästa kompis med en etta framför. Olle
hette han och vi hade varit kompisar sedan ettan. Nummer två och tre fick
bli Martin och Jonas. Två andra killar som jag också hade känt sedan ettan.
Jag lämnade in lappen till fröken och satte mig ner för att vänta på att de
andra skulle lämna in sina lappar. Olle gick fram med sin lapp och jag var
säker på att mitt namn stod framför ettan.

De kommande veckorna gick fort och vi pratade inte särskilt mycket om att
vi skulle byta skola men de flesta kände sig nog oroliga. En morgon delade
fröken ut listorna med de nya klasserna och nu blev det fart på oss vi
skyndade oss att titta igenom listorna. Där var mitt namn. Jag kom i klass
7C. Var fanns Olles namn. Ja, där stod det Olle. På samma klasslista. Och
även Martin och Jonas var med. Jag kände mig otroligt lättad. Nu började vi
prata om att vi skulle byta skola nästan varje rast. Och det spreds rykten
om hur elaka niorna var mot de nya eleverna. Jag kände mig inte särskilt
orolig för det men man kan ju aldrig vara riktigt säker. När det var en
vecka kvar till sommarlovet fick vi träffa våran nya klass. Det verkade bli
en bra klass och jag blev lugnad av det. Och en vecka senare när jag kom ut
från avslutningen var alla tankar på skolan som bortblåsta.
Det var först när bara någon vecka återstod av lovet som jag påminnde mig
om skolan. Hur skulle det gå? Det gick faktisk bra och niorna var inte i
närheten av så elaka som alla hade sagt. Jag hade en bättre klass en innan
och jag hade bra lärare. Högstadiet var mer omväxlande än mellanstadiet.
Jag började undra varför jag hade oroat mig. Skolan flöt på och jag kände
mig nöjd.

Jag skrev detta utan namn på killen som det handlar om därför att det blir
lättare att känna igen sig då. När man ska börja en ny skola och byter
klass så känner de flesta sig någon gång oroliga men det för de flesta inte
så jobbigt som de föresteller sig. Högstadiet är bara en fortsättning på
mellanstadiet.

Mitt namn är Mikael men jag har kallats Micke enda sedan födseln. Mina
första år gick jag i Åbyhedsskolan i Örebro.
Där hade jag det bra, många vänner och en bra lärare. Men på höst|terminen
i trean sa min mamma och pappa att vi skulle flytta. Jag blev lite små rädd
vid tanken att jag skulle flytta ifrån mina kompisar, men jag trodde att
det skulle bli bra i alla fall.
Vi skulle flytta efter jul sa dom.
I slutet av terminen började jag bli lite orolig över flytten. I alla fall,
vi flyttade efter jul till ett ställe utanför Örebro som heter Råvik, det
var fint där och jag fick ett eget rum och allt var bra.
Första dagen i den nya skolan, som ligger i en by utanför Örebro som heter
Ljunghed. Jag fick presentera mig för den nya klassen och fick en plats
bredvid en kille som heter Jens som gick i mitt hockey lag.
Allt var bra, jag blev kompis med en kille som heter Erik som jag var med
mycket.
Ja, allt var bra.
Jag gick i den skolan enda tills årskurs fem då det var dags att byta skola
igen. Vi skulle börja i en skola inne i stan (Svenskolan). När vi skulle
välja klasser ville jag gå i en klass med mina gamla kompisar inne från
Åbyhedsskolan, fast jag hamnade i en annan klass med andra elever.
Jag lärde skänna nya kompisar och allt blev bra.
Nu går jag i nian och går i samma klass som jag har gjort nu enda sedan
sexan och nu är det dags att byta skola igen till gymnasiet. Det var allt
jag hade att berätta om och jag hopas att deta ska räcka.

Mina skolår

Första klass

Det började nån gång i Augusti 1994. Ulla vår lärarinna kallade fram oss en
i taget till katedern. Vi fick berätta lite om oss själva, var vi bodde,
vad vi hette och (så vidare.) Sen när alla hade presenterat sig så fick vi
en bänk lite kritor, pennor, sudd, böcker och lite annat smått och gott.

Efter rasten så kom vaktmästaren och ställde in bänkarna åt oss. Och sen
lekte vi lekar resten av dagen. Resten av veckan så blev vi ”presenterade”
för våra böcker och ämnen. Redan före vi började så förstod jag att
gymnastik/idrott skulle bli mitt favorit ämne. Terminen flöt på och vi blev
mer och mer hemmastadda med själva skolgången.

I början av September så var det som vanligt på våra raster, brottning och
det gick till så att, osäker på om det ska vara kommatecken eller punkt
Alla ställde sig i en ring med mig och Jonas Dahlén i mitten. Det blev ofta
jämna tillställningar där ute på gräset för jag var liten och relativt
smal. Jonte däremot var lite längre men också lite smalare. Den femtonde
September var jag extra laddad, efter att klassen hade sjungit ja må han
leva för mig. Den dagen vann jag alla matcherna och fick en massa fina
presenter, det är nog en av de bästa födelsedagarna hitills.

Tiden gick och sen kom höst låvet och då åkte jag och min familj till
Mormor i Kristianstad. Sen kom Jul låvet då åkte jag pulka och firade jul.
Julen har vi alltid firat hemma hos oss för vi har det största huset.
Vilket jag själv tycker är mycket skönt, inte behöver sätta sig i en kall
bil och åka hem, brrrrr. På nyåret så sköt vi raketer och åt god mat.

Sen kom Januari och allt var som vanligt nån läxa i veckan, nån som
skadades i snöbollskrig och några som fick kvarsittning. Nu hade
vaktmästaren spolat isen så nu åkte man skridskor också.

Fredag och dags för roliga timmen, det var inte många ettor som var med och
uppträdde men idag så var vi några som skulle vara med. Vi skulle göra
fångarna på fortet, jag var en av dvärgarna. Vi hade övat mycket själv hade
jag övat mycket på, den karakteristiska löpar stilen och det speciella
sättet att visa antalet nycklar laget hade. Det blev en succé och vi fick
mycket applåder, det var mycket kul och det pratades mycket om hur mycket
jag hade sprungit som dvärgen.
Vi var inne i maj och på rasterna spelade vi landhockey men det blev mer
och mer fotboll. Jag hade kommit till slutsatsen att mina starkaste ämnen
var idrott och matte.

Den sista veckan så var vi mest på utflykter eller lekte lekar. Men så kom
då den dagen som vi alla väntat på, avslutningsdagen. Vi gick till kyrkan
sjöng avslutnings psalmerna, rektorn höll tal sen fick vi åka hem. Jag var
glad, det hade varit kul att gå i skolan men sommar lovet slog allt.

Att byta skola/Att byta klass

Flytten till Spanien kommer jag inte direkt ihåg. Därför kan jag inte
riktigt beskriva vad jag tänkte eller kände. För mig var det nog mer som en
vanlig utflykt med mamma och pappa. Att jag inte skulle få träffa mina
kompisar från Malmö på flera år hade jag inte en tanke på. Åren i Spanien
kommer jag ihåg som varma. Både vädret och människorna. Vi brukade ofta
bjuda hem kompisar och ha trevliga och varma kvällsmåltider. Språket lärde
jag mig snabbt. Till stor del av att min pappa ofta pratat spanska med mig.
Så när jag skulle börja skolan hösten 93, var jag inte speciellt nervös.
Jag hade redan hunnit skaffa några vänner och deras lekar var ungefär samma
som i Sverige. Så mitt första skolår vid sex års ålder gick bra. Våran
lärare Trini var mycket snäll, i alla fall om man jämförde med vissa andra.
Jag kommer ihåg hur några av mina kompisar i parallellklassen berättade hur
deras lärare delade ut örfilar hej vilt. Så när jag fick som straff att
skriva sjuans gånger tabell tjugo gånger efter att ha glömt bort sju gånger
sju kändes det nästan som en befrielse.
Så gångertabellen och disciplin lärde vi oss snabbt. Vid tvåans avslutning
sju år gammal fick jag mina första betyg. Nästan allt var bra utom pratsam,
konstigt nog i religion fick jag inget betyg. I det fick jag inte vara med
för mamma. Så när nunnan undervisade klassen (enbart om katolism) fick jag
och två juhovasvittnen sitta i ett avskilt rum.
Sommaren 96, efter att min lillasyster hade fått åka till sjukhus, på grund
av att ha lekt med ett av dagisets stora däck fick mamma nog av Spanien. Vi
skulle vi flytta, tillbaks till Sverige. Till ”Gnällbältet” Närke. En plats
värd sitt namn. Det var en stor förändring för mig. Allt kändes mörkt och
trist till en början och även om jag inte har förträngt mina minnen
därifrån så känns det mesta ganska suddigt. Skolan som jag började heter
Backskolan. Där fick jag några kompisar så småningom och trivdes rätt så
bra. Vid utvecklingssamtalen fick jag nästan alltid höra: Hon är bra på det
mesta men har fortfarande lite svårt för å, ä och ö… Senare förstod jag
att det antagligen berodde på att jag bott i Spanien.
Men så till slut efter tre år och efter tre nästan out-|härdligt långa och
mörka vintrar fick vi nog av det otroligt gnälliga släkte och bestämde oss
för att flytta. Ännu en gång. Den här flytten är den ända som jag har
starka minnen av. Även om jag inte hade någon riktigt speciellt bra vän,
kändes det ändå jobbigt att säga hejdå. Men nästan ännu jobbigare och det
som gjorde mig orolig var tanken på det som väntade. Kommer jag att få
några vänner? Är lärarna snälla? Vad ska jag ha på mig på första skoldagen?
Frågorna och tankarna virvlade i mitt huvud och jag sov oroligt flera
nätter. Men tillslut så var vi framme i Karlsborg. Min första tanke när jag
kom fram var; hur kan människorna sova här med de fruktansvärt högljudda
fiskmåsarna. Jag fasade för min första skoldag på Södra. Men som tur var
kom den snabbt. Som jag hade befarat kände jag mig stel i hela kroppen och
tänkte på om jag verkligen hade köpt rätt skor. Nått av det värsta jag
varit med om, var när min nya lärare presenterade mig för min nya klass.
Jag kände mig helt utlämnad och deras grundligga blickar fick mig att vilja
sjunka genom marken. På rasten fanns det en tjej som pratade väldigt
mycket. Hon började prata med mig och det var en lättnad även om hennes
frågor var lite påfrestande. Dagarna gick och som jag gjort flera gånger
förut, började jag anpassa mig. Några månader senare berättade jag
skrattande för mina nyfunna vänner hur nervös jag hade varit första dagen.
De sa att de aldrig märkt det, men att de hade tyckt min dialekt var lite
rolig i början. Vi skrattade alla tillsammans och jag kände mig lycklig.
Det var sol och varmt och jag tänkte på alla fördelar som det fanns i och
med en flytt. För tillfället kunde jag inte komma på någon nackdel.

2. Att byta skola/att byta klass
Jag tittade ut genom fönstret, solen sken. Solen sken rakt in i mitt
hjärta, jag var lycklig. Jag var nog den lyckligaste i hela skolan. Allt
stämde, kompisar, skolan, ja ”you name it” allt. Men jag visste att allt
det där skulle förändras snabbt. Jag gick nu i fjärde klass. Men fyran var
snart över och då skulle vi flytta, för pappa hade fått ett nytt jobb. Fan,
tänkte jag, fan fan fan också. Jag vill ju inte flytta, inte nu i alla
fall, kanske senare men absolut inte nu. Solen gick i moln och det skulle
nog min framtid också göra om vi flyttade. Men jag ville inte ge upp, nä,
aldrig ge upp. Jag beslöt mig för att ha så kul jag bara kunde ha, den
tiden som var kvar. Jag gick till skolan och allt var som vanligt, den
kunde inte vara något annat för jag hade inte berättat om att jag skulle
flytta till någon. Inte ens till mina bästa kompisar, inte ens till min
absolut bästa kompis Emma, hon som alltid hade ställt upp i alla lägen. Men
nu var det dags att berätta det, för Emma i alla fall. Jag kom fram till
skolgården, jag var sen, klockorna hade redan ringt in alla barn. Jag
sprang mot dörren när jag plötsligt såg Emma komma springande mot samma
dörr, hon grät. Hon grät så att tårarna sprutade. Jag visste inte vad det
var, jag hade ingen som helst aning. Hon brukade ju aldrig gråta, inte på
det här sättet. Vi möttes samtidigt vid dörren.
– Vad är det, varför gråter du? frågade jag.
– Det kan jag inte säga, inte nu, inte än! svarade hon.
– Varför inte det? frågade jag fundersamt.
– Nä, det går inte bara! kontrade hon aggresivt.

Vi gick in i klassrummet utan att säga ett ljud till varandra. Det kändes
inte bra. Jag vet inte vad som förändrades den dagen men något var det. Det
gick några dagar och så plötsligt kom Emma fram till mig och vi gick iväg.
Jag visste inte vart vi skulle gå men jag hade inget annat val än att följa
med.

Emma bad om förlåtelse för att hon hade varit så dum mot mig och att hon
bara hade struntat i mig. Hon berättade varför hon hade varit så ledsen den
där dagen. Hennes föräldrar hade skillt sig, och jag var helt ”paff”. Emmas
föräldrar hade väl alltid haft det bra eller, tänkte jag. Men jag hade
tydligen haft fel.

Det var bara några veckor kvar till skolavslutningen och jag blev snart
tvungen att berätta för Emma om flytten.

Jag hade skutit det framför mig i flera veckor nu och det var dags att
berätta det. Jag tog ett ljupt andetag och berättade alltihopa för henne,
till en början tog hon det ganska bra men sedan förstod hon att vi nog inte
skulle ses så mycket när jag flyttat och då brast hon ut i gråt.
Veckorna gick och det blev snart skolav|slutning. Jag började nu tänka på
hur det skulle bli utan Emma och alla andra kompisar, kanske skulle det bli
jätteroligt att träffa massor med andra kompisar och lärare, kanske skulle
det vara mycket bättre dit vi skulle flytta. Men det kunde ju också vara
helt ”skit”. El det är mycket oklart vilket ord som inleder denna
mening man måste ju tänka positivt också, lite i alla fall.
Skolavslutningen var nu här och alla var finklädda, alla barn, lärare och
till och med rektorn hade samlats på skolgården och flaggan var
naturligtvis hissad i topp som på alla andra skolav|slutningar. Vi
marscherade mot kyrkan till trumvirvlar och magpukor. Det var lika tråkigt
varje gång. Ja, ja, det är en tradision att minnas i alla fall. Efter
avslutningen ställde sig jag och Emma och pratade med varandra och sade
hejdå. Vi kramades säkert i tre minuter. Tre minuter av sorg, sorg att jag
skulle behöva flytta härifrån.
Jag ville inte flytta men jag var så illa tvungen för jag kunde ju inte bo
själv kvar, det gick ju inte. Vi flyttade in i det nya huset och jag skulle
börja i skolan som låg några kvarter bort. Jag vaknade den morgonen två
timmar före jag hade tänkt vakna. Jag låg och tänkte på den hemska första
skoldagen i den nya skolan. Det var hemskt, hemskt att behöva ligga där och
må dåligt över att inte veta vad man ska säga eller göra första gången. Ska
man vara glad och sprallig eller ska man vara lugn och blyg. Den första
skoldagen kom och var snart förbipasserad. Jag var ingen av de där
personerna, jag var mig själv. Lite av varje, precis som jag brukade vara.
Inte för sprallig och inte för blyg, bara alldeles alldeles lagom. Det gick
bra, jag har många kompisar och allt går bra. Det är bra att skriva det här
att få ur sig sina tankar och allt som ligger och trycker. Vi ses!

The end!