Mina skolår
Nu är det sista terminen i nian. Om ungefär fyra månader är det
Sommarlov. osäker om det är en punkt eller inte eftersom trycksvartan är
svag Då ska man börja i en ny skola, i en ny klass med nya lärare. Jag har
alltid känt mig Väldigt trygg i skolan. Ända Sen ettan faktiskt. Jag minns
det så väl vi hade precis flyttat från Fingelsta till Rundelsövägen. 1994
Första skolåret. Jag hade gått i en annan skola i Fingelsta innan jag
började i Morganshall. Men bara i ungefär två veckor. Jag kommer inte ihåg
så mycket om klassen och skolan, men jag kommer ihåg att fröken hette
Majken och var väldigt sträng. Jag kommer också ihåg en pojke som hette
Jonny. Han var väldigt bra på matte och låg alltid först i matteboken. Jag
kommer också ihåg att jag tyckte han var sötast i klassen. Men sedan så
flyttade ju vi och då började jag i klass 1:B. Första dagen i den skolan
kommer jag ihåg som att det vore igår. Jag och mamma hade gått hela vägen
till skolan och jag kommer ihåg att jag tyckte det var jätte långt till
skolan. Men när vi äntligen kom fram så var skolgården alldelles tom. och
mamma visste inte vilket klassrum vi skulle gå till. Men så kom det en
lärare och vi frågade henne om hon visste vart vi skulle. Det visste hon.
Hon pekade på klassrummet längst ut och berättade att det var Anna-Lenas
klassrum så vi gick dit. När vi kom in skakade jag och fröken hand (Mamma
gjorde det också) Klassrummet var fint tyckte jag. Det hängde teckningar på
väggarna och i taket hängde det små garnbollar som bildade en orm. Eleverna
satt i en ring mitt i klassrummet och fröken höll i en skylt som det stod
KAN på. Jag fick skriva mitt namn på tavlan. MARIANN skrev jag med Stora,
Krokiga bokstäver. Jag fick sätta mig med de andra i ringen. Anna-Lena sade
att alla skulle säga en mening med ordet Kan i. Anna-Lena sade ”Jag Kan
rida”. Det kommer jag ihåg för då stönade alla flickor och sade att de
ville säga det. Jag sa ”Jag Kan klappa en katt”. I ettan var jag lite med
alla. Men kanske mest med Erika och Daniella. I tvåan kom Lana. Hon var
jätte rolig. Hon kunde göra så roliga miner. Jag och Daniella skrattade
jätte mycket åt henne. Lana var också väldigt bra på engelska. Nu för inte
så länge sen så berättade hon att efter hennes Första Skoldag, så satt hon
och knöt sina skor och skulle just gå hem så kom Daniella och sa: Lana jag
tycker att du är mallig! Det tyckte jag lät så roligt. I trean så kommer
jag ihåg att i början av terminen hade vi en sång och dans vecka i skolan.
Då kom det pojkar och flickor till vår skola som kunde dansa och sjunga och
som höll på med sånt. Vi blev indelade i grupper. Jag Erika och en tjej som
heter Sanna kom i samma grupp. Vi var grupp 1 1:an är inringad (Sanna
har flyttat till Blekinge nu. Hon är jätte|snäll och älskar hästar. Hon
flyttade när vi skulle börja åttan tror jag). Ledarna för vår grupp var en
pojke som hette Peter och två flickor men jag kommer inte ihåg vad de
hette. Peter hade långt hår längre än till axlarna. Han var snäll och
rolig. Varje grupp fick göra en egen låt. Man fick en melodi så skulle man
hitta på en text så här lät vår: ”Vi gillar raster och vi gillar lov. Alla
vi går här i Rundelsöbruk”. Det var i trean som vi började i
Rundelsöbrukskolan. I tvåan så vart vi tvungna att flytta upp till Myran
och få i skolan där för att vårt klassrum i Morgan mögglade. Och sen i
trean så fick vi börja i Rundelsöbruk. Under den där musik|veckan så blev
jag, Erika och Sanna väldigt bra kompisar. Jag och Erika gick hem till
Sanna nästan varje dag efter skolan. Vi lekte med barbie nästan varje gång
vi var där. Sanna hade så mycket barbies och barbiesaker vi hade väldigt
roligt tillsammans. När vi började fyran fick vi en lärare som hette Rolf.
Han var dum. Han snusade och luktade svett. Han skrek alltid på oss och
ingen gillade honom. Så våra föräldrar skrev ett brev till rektorn. Och
Rolf slutade. Vi hade många vikarier efter honom. Jag kommer ihåg en som
hette Annica. Hon skulle göra lumpen sen. Innan varje rast fick vi göra
givakt eller manöver. Det var jätte kul. Annica hade kort hår och hon var
alltid snäll och skrek inte Som Rolf. Henne hade vi ungefär i två månader
kanske, jag kommer inte riktigt ihåg. I fyran så var alla tjejer i klassen
jätte kära i en kille i Femman Som hette Morgan. När han stod på skolgården
och vi hade lektion så slängde sig alla tjejer framför fönstret. I slutet
av fyran fick vi läraren vi skulle ha resten av mellanstadiet James. James
var lång och smal hade blåa ögon och alltid rutiga eller randiga skjortor.
Han var snäll och honom trivdes vi med. Annica hade börjat lumpen och
skickade brev till oss ibland. I fyran blev jag och Erika bästa kompisar.
Jag tror inte att någon fattar förutom hon och jag hur kul vi hade. Varje
dag efter skolan gick vi hem till mig eller henne och åt mellanmål. det var
under mellan målen vi hade som roligast. Vi skrattade jämt. Och högt också
så våra föräldrar blev galna. En gång mitt i vintern så skulle vi gå ut och
gå med min hund Nolte. Nolte var väldigt Stor, hårig och Svart (en
Newfoundland). Han drog oss nedför backen och det var jätte kul. När vi kom
ner mötte vi en gubbe med en liten hund mindre än hälften så stor som
Nolte. Så här sade han: ”Är det där en hanne”?
”Ja sa vi. ”Se upp det kan bli fight! Sade han. OO gud vad vi skrattade åt
det. Det var så himmla kul.
I början av femman så började Kim. L i vår klass. Alla tjejer tyckte han
var jätte snygg. (Jag med) men absolut inte längre! Jag kommer ihåg att
Jennie blev ihop med honom. Jennie, Lana och Göte var bästisar, och de
tuffaste i klassen. Jag och Erika var klassens fjollor. Men det brydde vi
oss inte om, vi hade så himla roligt. Vid den här tiden var jag bara med
Erika kanske med Daniella nån gång ibland, men det var inte ofta. I skolan
var jag duktigt på ”forskning” hette det det var roligt. Jag kommer ihåg
att jag forskade om Lövgrodor. I sexan började Charles, Anton, Jerome och
Maricka i vår klass. Alla tjejer blev jättekära i Charles. Maricka hade
jättefina naglar kommer jag ihåg. Men hon vägrade visa dem. Jag och Erika
blev väldigt bra kompisar med Maricka och det var kul. I sexan skildes mina
föräldrar och det var lite jobbigt. Men men. På rasterna lekte vi burken.
Vi hade väldigt bra sammanhållning i vår klass och det var kul. Jag kommer
ihåg Daniellas och Lanas fest från sexan. Då lekte vi Snurra flaskan (eller
hångel-leken) och jag fick min första kyss ett ritat hjärta runt ordet
kyss På skolavslutningen i sexan fick James en klocka av oss. Det var lite
sorgligt tyckte jag och lite skrämmande. Efter sommaren skulle jag börja på
Högstadiet. Första dagen i Sjuan kom jag och Erika försent det var jätte
pinsamt. Alla tittade på oss när vi kom in i Aulan. Efter rektorns tal
följde vi med Peter hyck in osäker på vad det står ”hyck in” till hans
klassrum. Upprop. Sen gick vi hem. Sjuan bara flög förbi. Men det var
mycket nytt. Vi hade fått egna skåp. Våran klass hade fått de gröna skåpen
i mitten. Jag tror att jag hade nr 272 brevid Maricka tror jag. Det var kul
att titta på alla killar i åttan och nian. Gud vad jag tyckte dem var
stora. I sjuan började jag även ta skolarbetet på större allvar. Det kändes
lite konstigt att inte ha en egen bänk, och inte bara ett klassrum och inte
bara en lärare. Det hade blivit ersatt av skåp flera lärare och fler
klassrum. Rasterna var även kortare. Men jag tyckte jag klarade det ganska
bra. Det var inte så farligt. I åttan började jag känna mig mer och mer
trygg i skolan. Jag blev jätte bra kompis med Lana, Göte, Daniella och
Jennie. Vi började vara med varandra på helgerna också och inte bara i
skolan. Sjuan och åttan bara flög förbi. Det gick verkligen jätte fort.
Läskigt fort! I åttan började jag plugga och kämpa för betygen. Det gav
resultat. Första terminen i åtan fyra Vg resten G. Jag var nöjd och glad.
Andra terminen åtta Vg resten G. Då var jag också nöjd. Sommarlovet åttan
till nian var bäst hitils. Jag var med mina kompisar nästan hela sommarn
och vi hade jätte roligt tillsammans.
I nian nu känner jag Stor press. Första terminen nu hade jag 11 Vg resten
G. 215 ”215” är inringat poäng. Jag vill läsa Samhälle Sam på Fria och
hoppas verkligen att jag kommer in. Jag ska försöka höja mig med 10 poäng.
Att byta skola käns som att lämna tryggheten men haft här. Det känns
skrämmande att man ska komma till en ny klass med nya lärare. Men samtidigt
roligt med lite förändring. Jag kommer sakna alla i den här klassen jätte
mycket. Väldigt många av dem har jag gått från ettan till nian med och det
kommer kännas jätte sorgligt att inte gå med dem längre. För min del Spelar
Skolans miljö inte den Största rollen utan jag tycker att klassen och
Skolans elever gör skolan. Miljön spelar ju roll men inte lika stor som
eleverna som går där giör. De här nio åren har varit jätte bra. Och jag är
väldigt nöjd med min grundskoletid. Nu ska jag njuta av den tid som är kvar
och invänta Sommarlovet. Sen ska jag börja på Fria och göra mitt bästa.
Slutbetyg: VG
Att byta skola
Om det bara inte hade hänt. Om bara inte den dagen hade kommit. Då
förändrades allt. Det var då det hela började, mitt helvete.
Det var en helt vanlig onsdag. Vi höll på att göra oss i ordning, jag för
skolan och pappa och mamma för jobbet. Jag stod vid spegeln och försökte
bestämma mig för vilken tröja jag skulle använda, den lila eller den
svarta. Det fick bli den svarta, den passade bäst till mina jeans. Mitt
mörkbruna hår hade fått sig en snelugg med hjälp av ett hårspänne och
baktill var det uppklippt och spretade åt alla håll. Mina mörkgröna ögon
fick en framtoning genom mascara. Sen sprang jag ner för trappen, tog på
mig jackan och ryggsäcken och fortsatte vidare till bussen. Där stod Joakim
och Daniel. Två kanonbra kompisar. Joakim hade en svart mössa med oranga
fiskar. Utan mössan ser han riktigt bra ut. Mörkbrunt hår som är klippt som
en så kallad popfrilla, alltså medellångt och lite hackigt i topparna och
så har han guldbruna underbara ögon.
Daniel har ljust kortklippt hår med en liten tuppkam, stora blå ögon och
synliga kindben.
De finns båda kvar i mitt liv.
Bussen kom och vi klev på.
Skoldagen var som vanligt men det var det som hände efteråt som förändrade
mitt liv totalt.
Jag och pappa hade en passion för skidåkning. Vi åkte varje onsdag, på
vintern. Lika så den här. Vi tog på oss våra skidkläder och drog iväg. Det
var väldigt halt på vägarna och det hade inte blivit sandat. Vi gjorde som
vi brukade, vi pratade om allt som hänt under den gångna veckan och vi
sjöng till gamla schlagers och 60-talshits. Mitt under ”Sleepy Jean” med
”The monkeys” såg vi en lastbil komma emot oss. Vi närmade oss varandra,
när vi bara var några meter ifrån fick lastbilen sladd och körde rakt på
oss. Lastbilen välte och vi for ned i diket.
Efter några minuter vågade jag öppna ögonen för att se om det var sant.
Tyvärr var det sant. Jag såg att pappa slungats ur bilen, han hade inte
använt bilbälte som vanligt. Genom några tappra försök lyckades jag ta mig
ur bilen genom fönstret och tog mig fram till honom. Jag försökte på alla
tänkbara sätt få liv i honom, men det gick inte. Jag tog fram mobilen och
larmade. De var på plats en tio minuter senare.
Tårarna strömmade ner för mina kinder. De tog in mig och pappa i en
ambulance och lastbils|chaffören i en annan. När vi väl var på sjuk|huset
blev tårarna till en flodvåg när läkarna sa att de gjort allt i deras makt
för att rädda min älskade pappa men inte lyckats. Mamma hade hunnit komma
dit lagom i tid till att få höra beskedet. Där stod vi och grät
tillsammans. Det brände i bröstet på mig.
Redan en vecka efter begravningen höll vårat hus på att tömmas. Vi skulle
flytta, för att glömma allt hemskt. Men för mig blev det bara värre. När
jag tänkte på att lämna mina vänner, min skola, allt som kännetecknar mig
ville jag bara gråta ut i min kudde. Jag hade känt mig så trygg här i
Persby.
Flyttbilen hade redan åkt och vi lade in den sista väskan i bilen. Mamma
satte i nyckeln och vred om. Motorn gick igång och vi var på väg. Det var
sista gången jag såg mitt barndomshem.
När vi kom fram till Huskvarna ett par timmar senare och jag fick se vart
jag kommit kände jag att det inte skulle fungera. När det sen var dags för
skolan hade jag redan på morgonen en klump i magen, den blev bara större
och större. Jag stod nu framför spegeln en halvtimme och valde kläder.
Mamma skjutsade mig till skolan. Jag gick på darriga ben mot skolan,
öppnade dörren och gick in.
När jag efter strapatser till rektor, kurrator, lärare och rektor igen fick
se min klass blev jag inte lugnare, tvärtom. Tjejerna såg ut som att de
ville klösa ögonen ur mig och killarna tittade på mig med avsmak. Jag fick
två vänner, Pelle och Nils. Men en tjej, Emma, blev min värsta fiende. Hon
mobbade mig under hela mitt sista år i grundskolan. Tillslut fick hon reda
på varför vi flyttat och hon började prata strunt om min pappa. Då orkade
jag inte längre. Jag gav henne en smäll på käften och fick gå hos kurratorn
i en termin. Men det fungerade bra med Pelle och Nils. Vi hittade på en
massa kul. Var i gallerian, åkte skateboard och mycket annat. Men jag
saknade Joakim och Daniel och pappa. Jag var inte helt komplett utan de.
Flytten hade haft en posetiv inverkan på mamma och hon stortrivdes. När vi
äntligen kom fram till skol|avslutningsbalen var jag överlycklig. Jag hade
klarat av flytten. Balen var inte så lyckad den heller. Tjejerna pekade och
fnissade. Killarna trampade mig på tårna och Emma hällde bål på mig.
Så nu när jag gör mig i ordning för våran klassåterträff efter 10 år och
tänker på allt som hände under mitt sista år i grundskolan är jag inte
nervös för att återse de. Jag har lyckats bra i livet. Jag är gift med
Joakim, har tre underbara barn och har en lyckad karriär inom arketekturen.
Jag är stark nu och jag trivs med livet. Äntligen är jag lycklig.
Jag tror att allt som hände det sista året fick mig att bli mer
självständig och få en längtan efter att bli bättre än de andra. Vilket jag
lyckats med.
VG
Mina skolår
Jag går sista året på Lingonblomsskolan. Har gått här ända sen jag började
ettan, så det är ju ett tag nu. Jag går med en klass på 23 elever, 9 tjejer
och 14 killar. Killarna är för det mesta bråkiga och högljuda. Men det
spelar ingen roll. Man har blivit van vid dom eftersom man har gått
tillsammans med dom flesta i snart nio år.
Tjejerna som är väl mest lugna dom, men kan vara lika bråkiga och högljuda
som killarna brukar vara.
Jag kommer ihåg i fyran när det var en kille i min klass som fråga chans på
mig. (Som man då sa när man var liten). Jag ville nog inte bli tillsammans
med han men jag blev det ändå. Blev nog det för att två kompisar tjata på
mig att jag skulle säga, ja. Som jag slutligen gjorde. Det var en rolig
tid. Fast det höll ju inte så länge mellan oss, ett par veckor bara.
Sen har vi ju ett roligt minne ifrån femman då det började en ny tjej i
våran klass. Det hade ju också börjat nya elever hela tiden i våran klass
men efter ungefär en månad så flytta dom igen. Men den här tjejen stanna.
Hon är kvar i klassen än och det är jag jätte glad för. Blev jätte bra
kompis med henne och är det än. Det är nog en av mina bästa kompisar som
jag har i klassen. Hennes namn är Monica, är väl inte det finaste men hon
är den snällaste.
Jag har jätte många roliga minnen från skolan, fast det också finns
tråkiga.
Ett tråkigt minne är en sak som hände i sjuan. Det var ju så att jag bröt
armen i skolan. Inte för att jag vet hur jag kunde göra det. Det var så att
jag och några kompisar sprang runt och jagade varandra när jag plötsligt
ramla och landa på något konstigt sätt. Det gjorde jätte ont och på
sjukhuset visade det sig att jag hade brutit den. Det var inte roligt men
jag hade ganska så kul med gipset ändå. Kompisarna skrev ju roliga saker på
gipset som jag nu har sparat. En sak som Leya har skrivit på gipset är:
”Min lilla plommonstjärt, bli bra i din lilla purolöks arm”. Vilken fantasi
och humor alla hade. Det finns ju såklart fler tråkiga minnen än bara när
jag bröt armen men dom är inte nå roliga att berätta om. Så vi tar dom
roliga och bra minnena istället.
Ett till roligt minne som jag kom på nu va ju när vi gjorde eld-ballonger,
eller vad jag ska kalla dom.
Det var så att vi tog silkespapper och gjorde en kvadrat, med inget
innehåll och öppet på sidorna. Det skulle vi sedan ha som en ballong genom
att ha ett ljus i en av ändarna. Alla i klassen hade gjort såna, som vi
sedan skulle prova. Dom skulle såklart prova min, Mariettes, Daniels och
Brittas först. Vi hade gjort en tillsammans med det gick inte så bra när vi
skulle prova den eftersom att det var första gången man hade gjort det här,
och skulle prova våran först så gick ju allt skit. Våran brann upp, medans
alla andras kom iväg upp i luften. Vi blev ju besvikna men vi skrattade
också mycket. Balo hade ju brunit upp. Vi hade döpt den till Balo. Det är i
alla fall vad jag kommer ihåg. Jag kommer inte just på så många fler
minnen, fast det finns hundra. Så det här får väl räcka.
Snart börjar jag gymnasiet också. Jag längtar tills jag byter skola. Det
ska bli spännande att få byta miljö, träffa nya elever och få nya lärare.
Men det ska också bli tråkigt. Att lämna allt som man har så många minnen
ifrån, alla lärarna som man nu känner och så lämnar man ju kompisar som
kanske ska flytta och gå gymnasie någon annanstans. Dom kommer man ju
säkert inte att hålla kontakten med och inte träffa igen. Men så är det och
man får väl ta och lära känna nya människor som man får som kompisar.
Omdöme; Mycket talspråk och bra episoder i en salig blanding, Skrev du
en krönika för skoltidningen?
Byta klas
Jag har gåt i skolan i snart 9 år och har hitils byt klas 2 gånger. När jag
börgade skolan gick jag i 1C. Det var jätte kul, alla lekte med alla, vi
spela Fotboll på rasterna gungade gungor lekte jage och massa andra roliga
saker. Men ju mer åren gick desto mer grupper blev det. Dom rika och snygga
tjejerna i en grup och så jag i min grupp. Jag var väl inte lika snygg som
dom andra var tror jag. Det var Först i 5:an som jag sa till lärarna vad
jag kände. Jag kände mig utFryst. Jag har många minen kvar Från deta. Dom
brukade spela baskiet på gården, jag blev Förbanad och skrek på dom För jag
var den enda som inte Fick vara med. Dom gav mig då bolen och sa att jag
Fick ha den och planen den här rasten och dom den andra rasten. Sen gjick
alla iväg. Så där stod jag i rengnet, ensam med en baskiet korg och bol och
spela För mig själv. Fröken tog up det och För klasen, men inte va det väl
någon som bryde sig om det. På gympan börgade killarna kalla mig tjokis och
då sprang jag in i omklädnings rumen och grät. Jag bad lärarna om att byta
klass men dom tyckte inte det. För att dom jobbade just För att Få ett slut
på mobingen. Det var Först när jag drog med mig mina Föräldrar till skolan
som jag Fick byta klass. Efter sommar låvet Fick jag börga i 6B. Jag Fick
en massa nya kompisar som hade Fotboll som intrese. Jag hade börgat spela
Fot boll då. Det var de roligaste läsår jag hadr haFt hitills.
Nästa år börgade vi i högstadiet och det kändes både bra och lite pirigt.
Jag hade då Fåt med mig 4 av mina bästa kompisar i samma klas som jag. Från
klas 2-5 hade jag inget själv Förtroende alls men med tack av 6B byggde jag
up det helt och hållet och var därFör inte så jätte pirig av att börga i
klas 7d.
719310 har skrivit om varje ämne. Ämnet ”Byta klas” har bedömts av
läraren
1 Kommunikativ kvalitet
Förmedlar händelser, men även känslor och engagemang. Fokuserar på sina
tidiga skolår, och den utfrysning som ledde till att hon bytte klass inför
6:an.
2 Uppslag och tankeflöden inte säker på om tankeflöden är det rätta
ordet
Utvecklar bakgrunden till klassbytet väl. Trovärdig – självbiografisk, ej i
novellform. Konkreta exempel, på hur tillvaron såg ut före klassbytet fr.
a. Den egna tankegången framgår.
3 Sammanhang och disposition
Kronologiskt sammanhang. Tydligt fokus på ämnet, början/slut passar till
ämnet.
4 Språk
Ordval med viss variation, ganska omväxlande mb. Strävan e. personlig stil.
Lite talspråkigt.
5 Skrivregler
Mkt stavfel (dyslektiker trol. – ej utredd). En del inkorrekt
avslutande/påbörjande meningar (viss formell osäkerhet). Många
särskriningar. Ingen styckemarkering.
Sammanfattning
Kort, men lättläst text, trots alla stavfel (som ändå drar ned betyget).
Når utan problem G-kriterierna (utom för stavn) och även en del VG-
kriterier. Har missuppfattat hela provdelen och skrivit om varje ämne
(därför rätt kort text?) Sa att hon ville att denna text (”Byta klas”)
skulle bedömas.
Betyg: G
Hög stadiet
Jag har nu nästan gåt 3 år i den här skolan och snart är det slut. Nu är
det dax att välga lingge till gymnasit och det känns skönt men endå litte
sorgset. På den här skolan har det hänt så mycket som man komer att minas
resten av livet, tex Första dan.
Jag och dom 4 andra kompisarna som jag hade Fått med mig Från melan stadiet
skulle mötas vid biblioteket. När vi stod där kom det Fram andra tjejer som
också skulle börga i vår klas, och det verkade ganska trevliga. Det kändes
typiskt att börga skolan den dan, Det var blå himel och inte ett endaste
måln syntes solen sken Fasten klockan bara var 8. Jag tror det var ca 16º
ute. Det var Fult med Folk på gården många var glada och piriga För den nya
skolan. Sedan ropade läraren up i mikro|Fon vart vi skulle stå någonstans,
där stod vår klas Föreståndare som tog med oss till vårt nya klas rum.
Särskilt nyt var det väl inte eFtersom min pappa hade haFt deta som sit
hemklas rum när han var i min ålder. Vi satte oss på bänkarna och börga
prata lite. Minuten senare presenterade sig läran För oss och vi För henne.
Vi Fick ett par paper och sedan gick vi hem Inte viste jag då vad som
skulle hända på skolan.
Första läsåret var inte bra alls, Folk var tykna och det blev oFta bråk och
jag orkade inte pluga särskilt mycket. Andra läsåret var så där, jag
börgade bara umgås med en person och hon Fick mig att inse att det var
viktigt att pluga så jag samlade väl ihop 180p tror jag. Och så har vi deta
året, mycket plugande, Fler väner och så har man skaFat pojk vänn Det har
varit ett livat liv på skolan med bra och dåliga minen och jag kommer nog
låta mina barn gå på den här skolan, om jag Får några
Utbildning
Jag är ”tröt” på alla latta klas kamrater som bara klagar på lärarna så
Fort dom gör Fel eller Få sänkt betyg. Dom påstar att lärarna Förstör deras
betyg, men om dom kanske skulle börga komma i tid till lektinerna och ha
med sig matrial kanske det skulle gå bätre. Men det har För dom ingen
betydelse, inte heller om att dom pratar på lektionerna eller är så kalade
sjuka när det är prov, inte ens då är det deras Fel att deras betyg blir
sänkta utan det är läraren som har not imot oss, säger kläskamerat|erna,
som jag har pratat med.
Jag är tack sam För skolan, utan den skule jag inte veta hur man stavar,
räknar med + – och x, jad skulle inte Förståt hur mäniskan, Fotosyntesen
rymden m.m, hur den skulle Fungerat. Jag hade troligen haFt sämre kondition
eFtersom jag inte hade rört på mig lika mycket och antagligen käkat Fel
mat. Hade det inte varit För skolan skulle jag väll aldrig ha Fått ståt på
skidor. Skolan är ett bra ställe där man utveklas och lär sig sammarbeta
med andra personer. Jag tror nog även att jag hade börgat röka om det inte
hade varit För skolan. Viserligen Finns det några nakdekar med skolan tex
skolmaten, Mer grönsaker och något annat köt i kötFärslimpan, den smakar
katt mat.
Om nu skolan vill att vi ska va Förbereda oss För Fram tiden tycker jag att
vi borde praua mera, För det har jag lärt mig ganska mycket på. Här lär jag
mig om industrin hur den Funkar och sånt och en hel del matematik.
Hej
Kära skol minister. jag skriver till dig angående av mina syn|punkter om
hur skolan på 2000-tallet kan se ut eller Förbätras.
Många elever är i dag tröta när dom kommer till skolan och inte har dom
skäkat någon Frukost heller. Det skulle vara bättre om dom kunde Få såv
morgon och jobba lite längre på dan istället. Många bor ju på landet och
måste ibland gå up 2tim innan skolan börgar man är ju tröt då så man orkar
ju inte käka något så tidigt på morgonen. Det är ju själv klart bätre om
dom komer till skolan utvilade och mätta. Desutom är dagens ungdom alldeles
för latta. Dom borde Få ha gjympa varge dag i skolorna. Det har ju gjorts
en undersökning som visar att Folk som gympar har bätre betyg än dom som
inte motionerar.
Jag tänkte även på det att det var en tysk proFesor som hade utalat sig om
att man jobbar bätre med klasisk musik. Vore inte det bra om Sverige var
det Första landet med att inFöra klasisk musik under lektionerna. Sen har
jag hört ganska mycket klagande av elever på att Folk Förstör datorer och
klotra lite var stans. Man kan väl gå ut med någon så kallad belöning. Den
skola som behöver minst pengar till skadogörelse Får ett pris eller nåt
sånt.
Ni skulle även behöva lägga till mer pengar på skolmats bespisningen. Maten
är ibland oätbar och det Finns knapt några grönsaker. Anars Får jag låv att
tycka att skolorna ser ganska bra ut. Vist kan alt bli bätre men det här är
det jag tror är mäst akutas. Vänliga Hälsningar
719310
Hur kan allt bli så fel?
– Jenny, har du gått upp än?! ropade mamma från köket.
Mina ögonlock ville inte öppnas. Jag låtsades inte höra henne och somnade
om igen.
– Sover du ännu, vet du vad klockan är? frågade mamma hysteriskt i
dörröppningen till mitt rum. Hon fick inget svar. Plötsligt tände hon
ljuset och drog av mig täcket.
– Vad håller du på med?! skrek jag chockat.
– Nu är du vaken ialla fall, sa mamma med ett leende på läpparna.
Hon gick ut ur mitt rum och in i badrummet. Jag satte mig på sängkanten och
kollade på klockan som stod på mitt svarta antika nattduksbord.
Kvart i 8.
Jag kommer försent till skolan, Typiskt!
Jag skyndade att ta på mig, kladdade på lite smink, slängde imig
en smörgås och begav mig iväg till skolan.
Väl i skolan.
– Jaså var har du varit? frågade Anna. Anna var våran nya lärare.
Rätt ung och hur snäll som helst. Förlåt att jag kom försent, jag försov
mig.
Ja, ja ingen fara. Du har inte missat så mycket.
Jag älskade min skola. Alla mina kompisar, lärare och alla snygga killar
förstås. Här vill jag leva för alltid, hela mitt liv.
Uddevalla ligger 3 mil norr om Göteborg, och här bor vi, Mamma och jag.
Pappa bor för tillfället i Stockholm, Men hos honom är jag nästan aldrig
och hälsar på.
Tillbaka till skolan
Jag satte mig bredvid in bästis Lollo
Henne kunde man lita på till hundra procent. En underbar kompis. Klockan
tickade och dagen gick jätte-fort. Det dröjde inte länge förrän jag var på
väg hem igen.
Jag öppnade våran ytterdörr och ut for os från mat. Det luktade gott.
– Mamma vad gör du för mat? frågade jag och himlade av förhoppning
– Pannkakor! Jag log.
– Kom och hjälp mig och duka är du snäll, bad mamma.
När maten var färdig och vi satt till bords, såg mamma på mig med en
konstig blick.
Jag tittade upp. Vad är det?
– Jag har pratat med pappa och…
– Och vadå? Svarade jag fundersamt tillbaka.
– Vi har bestämt att du ska flytta till honom, upp till Stockholm.
– Du måste skämta?
– Nej, vi har funderat på det här länge och nu har vi kommit fram till att
det är det bästa.
– Aldrig i livet, det kan du bara glömma!
– Nu är det så, ingen idé att opponera sig.
Jag kände inuti mig hur hjärtat krossades, gick sönder, fall liksom i små
bitar.
Det var en vecka kvar tills vi slutade 6:an.
Och efter sommaren, det var då allt skulle ske.
Att skiljas från mina kamrater.
Sommarlovet gick fort och utan att jag visste ordet av det var det dags för
mig att flytta upp till Stockholm. Jag tog farväl av mina kompisar och vi
lovade varandra att alltid hålla kontakten.
(Nu skulle jag börja 7:an. Komma till en ny skola där man inte känner
någon. Fy vad hemskt!)
”Första skoldagen”.
Den klassen jag hamnade i verkade vara den stökigaste på hela skolan.
I min klass hamnade, som jag och många med mig kallade ”Bimbo”.
Hur skulle jag kunna överleva här? tänkte jag medans jag tittade runt i
klassrummet på alla mina blivande klasskamrater.
Men allting gick bättre än vad jag väntat mig, jag skaffade kompisar redan
andra dagen.
Jag blev kompis med ”Bimbosarna”. Dom jag avskydde i början.
Men allt eftersom så började det gå utför. Jag började skolka, blev allt
tyknare, började röka och dricka. Var ute sent på kvällarna och festade
varje helg.
En kväll låg jag i min säng och tänkte. Vad har det blivit av mig
egentligen?? Jag som var så himla redig och ordentlig förut.
Att man kan bli så annorlunda bara för att man flyttar eller kanske byter
skola. Om jag fick välja själv skulle jag valt att inte flytta från
Uddevalla. Det var mycket bättre där. Då skulle jag säkert inte blivit
såhär.
Det är inte alltid föräldrar har rätt, men om jag tänker efter så är nog
allt detta mitt fel.
Att jag inte kunde säga NEJ till dom så kallade ”Bimbosarna”…
Mina kunskaper och erfarenheter
Efter snart nio år iskolan Så har jag märkt att skolan inte är en plåga Som
man är tvingad till att gå i. I Ettan till tvåan så var jag till en början
lite rädd för att utöka mina kontakter och träffa nya mäniskor jag inte
träffat förut. Men så småningom så märkte jag att det var kul att leka med
alla nya kompisar man skaffade och jag längtande att gå till skolan varje
dag. I tvåan till trean så var inte några av skolans ämnen jobbiga. Jag
tyckte mest om de mindre teoretiska ämnena Som t.ex. bild och idrott. Det
var när jag börja med bilden iskolan jag börja gilla att måla och rita
teckningar. Jag började även då med min första idrott, fotboll. Trean till
fyran var det första året som började kännas tråkigt. Jag gick ju trots
allt på en liten skola som man snabbt utforskar färdigt. Vi började också
med svårare avsnitt i de olika ämnena. Vi började tex med multiplikation i
matten Som jag tyckte var mycket svårare än addition och substraktion. Jag
fick under det året erfarenheter av att skolan inte är något man kan
”glassa” igenom utan att man måste anstränga sig för att lyckas. Jag hade i
trean min första ”riktiga” friluftsdag. Jag hade nämligen i tvåan bara haft
frilufts(dagar som bara varade i högst 2-3 timmar. Men i trean så fick vi
vara ute ibland en hel skoldag i skogen och vandra. Jag tyckte det var
roligt när man fick vandra med hela sin klass. Friluftsdagarna brukade
Sluta med att vi grillade korv ute i skogen. I fyran till femman så var
mitt favorit-ämne träslöjd. Läraren vi hade i träslöjden heter Steffen han
var ofta sur och butter. Jag gillade träslöjden mycket men jag tror att det
var pga Steffen Som jag alldrig fick kunskapen att vara kreativ och
ambitiös vad det gäller att komma på nya lösningar och saker jag skulle
tillverka. Steffen gav nästan aldrig beröm Som jag tror behövs när man
försöker tillverka olika saker. I femman och sexan hade vi många olika
projekt och tema-veckor. Det mest intressanta projektet vi hade var om
förintelsen. Under den veckan lärde jag mig mycket om hur mäniskor kan
tänka hur människor kan tänka och om hur mycket hemsk som har hänt under
andra världskriget. När jag började sjuan var jag ganska nervös om hur det
skulle vara att börja i en större skola. Men Samtidigt så tyckte jag det
var väldigt spännande. Efter sjuan hade jag 185 poäng. I åttan så hade jag
fått mer kompisar och mer kunskap i de flesta ämnena. I sjuan tog jag inte
skolan på allvar, men efter att jag hade fått alla de 16 ämnenas
bedömningar så tänkte jag över hur jag ville ha det. Jag tänkte att om jag
anstränger mig under alla skolår så behöver jag nog anstränga mig mindre
när jag har ett bra jobb. Under åttan hade jag min första praktik. Jag
praktiserade på min pappas jobb under en veckas tid. Under den veckan fick
jag lära mig mycket om hur arbetslivet kunde se ut. Jag hamnade på ett
ställe där man jobbade som reparatör till olika maskiner. Jag fick under
den veckan kunskapen att man skall nog plugga så gott man kan. Efter åttan
hade jag 210 poäng i betyg. Nu i nian så har jag lärt mig mest inom
samhällskunskapen. Jag praoade på Onjack som är ett lackeringsföretag. Jag
fick under de två veckorna packa upp och packa ner varor som hade lackeras.
Jag fick efter praon ännu klarare för mig att jag måste plugga för att
komma nånstans här i livet. Efter nians betyg ordet är överstryket,
osäker på om det är 719303 som strukit över eller om det är rättat första
betyg fick jag 245 poäng i betyg och nu kämpar jag för det sista riktiga
slutbetyget. Skolan är en tid man skall ta vara på och umgås så mycket man
kan. Skolan är rolig men ibland stressig.
Begripligt innehåll – redovisar händelser
Tankar om vad som är viktigt i skolan nämns/utvecklas något. Olika exempel
Kronologiskt sammanhang, OK struktur, bra början och slut, men lite väl
korta.
Enkelt ordval. Korrekt mb (oftast), inte så varierad. Några språkfel som
inte stör läsningen.
Ingen styckemarkering. Några stavfel och särskrivningar.
G enligt bedömningsunderlag
2. Att byta skola/Att byta klass
Berättelse
– OK, nu gäller det, tänkte jag beslutsamt innan jag gick in genom de
dystra skol|portarna.
En ny chans att passa in.
Det var vad jag hade fått, efter åratal av utfrysning och mobbing skulle
jag få en ny chans.
– Tänk om det blir samma sak här, tänk om det är mig det är fel på!
– Nej, svarade jag mig själv. Det här kommer gå bra, äntligen kommer jag få
känna att jag passar in.
Plötsligt såg jag rektorns ansikte framför mig som i en dröm.
Han såg lite besvärad ut.
– Jo, Klara, började han. Skolstyrelsen och jag har beslutat att eftersom
det råder lite… hrm… speciella förhållanden här, så är det nog bäst om
du förflyttas till en annan skola.
Medan han pratade märkte jag att han tittade ner i bordet och försökte
hålla ögonen ifrån mitt sargade ansikte.
– Han har väl dåligt samvete, tänkte jag och rörde lite vid mitt uppsvullna
öga.
Jag förstod aldrig vad jag hade gjort dem och ännu mindre förstod jag
varför lärarna och de andra eleverna blundade för vad de gjorde mig.
Tills de helt enkelt inte kunde blunda mer.
Efter så många år av förtryck, bestämde jag mig för att helt enkelt inte ta
emot mer. Om jag sade emot kanske det skulle upphöra tänkte jag. men så fel
man kan ha. Istället för att bli bättre hade de blivit rasande för min
”uppkäftighet” och det fanns ingen gräns för deras ilska.
Ett uppsvullet öga, blåmärken och sårskorpor över hela kroppen och ett
brutet ben i armen hade det svaret kostat mig. Nu log jag plötsligt när
jag gick i korridoren.
– Det var det värt, tänkte jag lyckligt.
Varje steg jag tog i korridoren var ett steg mot ett nytt liv, en
lyckligare tillvaro. Jag kände på ansiktet, såren var nästan helt läkta
nu. Jag var bara lite röd på ena kinden och hade en liten sårskorpa över
ena ögonbrynet.
Till slut var jag framme vid det klass|rum som jag skulle till och jag
öppnade dörren och gick in. Varenda ansikte blev vänt mot mig och jag log
lite tveksamt. – Du måste vara klara, sa läraren.
Jag nickade.
– Det här är klara, hon ska gå här med oss, sa han vänd mot klassen.
– Det finns en ledig bänk längst ner som du kan ta.
Jag gick genom raderna och kände blickarna efter mig. Modet sjönk som en
sten i bröstet.
Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att allt skulle bli annorlunda
här? frågade jag mig själv. Allt kommer bli precis som det alltid varit.
Det kändes som skoldagen var en evighet lång, men till slut tog den slut
och jag gick raka vägen hem. När jag kom hem gick jag genast upp på mitt
rum, slängde mig på sängen och grät.
– Vad är det för fel på mig?! skrek jag med ögonen fulla av tårar.
Det här var ju min chans till en ny tillvaro, jag måste klara det här!
Nästa dag började likadant som den förra, men plötsligt så hände det.
På rasten innan matten kom en flicka fram till mig.
– Klara, va?
– Ja, sa jag.
– Välkommen till vår klass, klara! sa hon och log. Jag heter Cecilia,
förresten. Hon såg på klockan.
– Jag tänkte gå bort till matten nu, vill du följa med?
– Gärna, sa jag med en stor klump i halsen.
Jag fick nästan lyckotårar där jag gick brevid Cecilia.
Och äntligen, efter flera års väntat kändes det som jag passade in
någonstans.
Flytten (att byta skola/klass)
Klara sitter på sin säng i henner nya rum. Hon hör sin mamma fixa & dona
med något ute i hallen. En tår rinne nerför hennes kind. Vad gjorde hon
här?, i denna främmande lägenhet i Sala. Varför blev det som det blev? För
ett halvår sen hade hon varit lycklig. Då hade hon haft båda sina föräldrar
och många kompisar. Älmhult hade varit en stad hon gillade och kännde sig
trygg i, men nu var allt det borta. Varför var hennes pappa död?, varför
var det just han?
Hon tittade ut genom fönstret i hennes nya rum. Det var mörkt där ute, bara
en liten lampa långt borta var tänd.
Hennes tankar återvände till sin pappa och allt kul de hade gjort. Nu var
det borta.
Ännu en tår rann ner från hennes kind.
Nu tänkte hon på sin bästa kompis, Hedda. Hon bodde fortfarande kvar i
Älmhult. De hade alltid varit bästisar och de hade alltid så kul.
När Klaras pappa dog i en bilolycka för ett halvår sedan förändrade det
hela Klaras liv. Hennes mamma ville inte bo kvar i Älmhult pga alla de
minnen som skulle väckas. Hon sökte & fick ett jobb i Sala. Hon hade inte
äns frågat om Klara ville flytta. Efter olyckan hade hennes mamma blivit så
förändrar, nästan kall, man blev nästan lite rädd för henne.
Klara hoppade ner från sängen och tog på sig pyjamasen. I morgon var det
hennes första dag i den nya skolan. Hon var lite nervös. Allt var ju så
nytt. Kompisarna, lärarna och skolan och så. Hon kröp ner i sängen och
somnade.
Följande morgon vaknade hon tidigt så att hon inte skulle komma försent.
Hon var ganska seg på morgonen. Hennes mamma körde henne till skolan. De sa
inte ett ord till varandra på hela vägen.
När de kom fram till skolan öppnade hennes mamma munnen och sa:
– Är du säker på att jag inte ska följa med dig in?
– Mamma, jag går i åttan. Jag klarar mig.
– Okej, då kommer jag och hämtar dig sedan då.
– Visst, gör det.
Klara hoppade ur bilen och hennes mamma körde iväg. Hon gick in i skolan
och vidare mot expeditionen. En tant med stort, rött, krulligt hår följde
henne till hennes blivande klass. När hon öppnade dörren vändes alla
blickar mot henne. Läraren som hette Östen Karlsson välkomnade henne och
bad henne stiga in.
– Detta är Klara Fredriksson & hon ska börja här.
Det blev tyst i rummet. Tillslut var det en i bakre raden som sa
– Kom och sätt dig här.
Hon pekade på en tom bänk vid hennes. Hon var lång & smal. Kort svart hår o
glasögon. Klara gick till bänken och satte sig.
– Jag heter Hanna, sa tjejen o log.
– Klara, svarade hon.
Efter att skolan var slut ringde Klara til hennes mamma och sa att hon inte
skulle hämta henne. Hon skulle gå med Hanna och en annan kompis, Anders
hem. Han var snygg tyckte Klara. Han var 1.70, blond med några få fräknar
över näsan. Han var ganska lik henne själv. Hon som var 1.68, axellångt
ljust hår och fyrkantiga glasögon med svarta bågar. Först släppte de av
Hanna, sedan när de kom hem till Klaras hus pussade Anders henne lite lätt
på kinden och gick hem till sig. Hon gick upp till sin lägenhet och
berättade för hennes mamma om Anders & Hanna.
– Jag ska hem till Anders på fredag kväll och titta på film.
– Vad roligt, sa hennes mamma.
När så väl fredagskvällen kom och hon hade lärt känna Hanna & Anders mer
skulle hon hem till Anders. Hon tog på sig ett par svarta byxor, en röd v-
ringad tröja och ett par vita sockar med stjärnor på.
Hon tog sin beiga sommarjacka och gick ut genom dörren. Hennes mamma hade
åkt på kurs så hon fick låsa dörren.
När hon kom fram till Anders dörr fixade hon till håret lite och sedan
plingade hon på. Anders öppnade dörren.
– Hej, vad fin du är, sa han.
– Du också, sa hon och gick in i hallen. Hon tog av sig jackan och de gick
in i vardagsrummet och satte på en film.
Klara tittade inte på filmen, hon satt och tänkte på Anders och hur bra det
hade blivit när hon kom hit. Plötsligt vände Anders på huvudet och kysste
henne. Hon var inte alls berädd på det, men det gjorde inget. Klara drog
tillbaka huvudet för att få luft och kyssen upphörde.
– Förlåt mig, sa Anders.
– Det gör absolut ingenting, sa Klara.
Denna gången var det hon som tog insiativet och kysste honom. Han blev
förvånad men visade det inte.
När filmen var slut följde Anders henne hem och när de kom hem till Klaras
lägenhet kysste hon honom godnatt och gick sedan in i lägenheten. Hon satte
sig på sin säng.
Det var bra att de flyttade hit tyckte hon. Hon hade fått en bra kompis och
en kille hon älskade. Hon började tänka på Hedda, men kom på att hon kunde
hälsa på henne, eller de kunde ringa varandra.
Den kvällen kröp hon ner i sin säng, slöt ögonen och började drömma om
Anders.
Mina skolår
Nästan varje dag i nio år av mitt liv har jag gått i skola. Jag har
stigit upp tidigt på mornarna, inte av den anledning att jag ville lära mig
något, utan för att jag var tvungen. Lärarna kanske skulle sluta att tycka
om mig om jag inte kom. Vad skolan gav mig förstod jag inte då, men nu vet
jag at den gav mig väldigt mycket speciellt under de första åren. ”Jag
kanske vet, men jag förstår inte” det uttrycket använder en av mina vänner
väldigt ofta. Jag förstod inte först innebörden av det, men nu när jag har
ägnat det lite mer tanka så förstår jag att ungefär så var det för mig
under lågstadiet.
I mellanstadiet blev det många lärarbyten eftersom att båda våra
lärare slutade. Jag minns att jag tyckte väldigt bra om en av våra nya
lärare, men mindre om den andra som lärde oss saker som inte var sant. Hon
kunde stå uppe vid vita tavlan och predika om något som hänt ute i världen
för flera år sedan, och vi lyssnade med stort intresse på alla dessa
spännande saker, men när vi senare berättade för andra fick vi veta att det
inte var sant.
Mellanstadiet var tuffa år för mig. Till skillnad från ettan, tvåan
och trean, då jag var vän med de flesta, började jag nu bli utstött. Fyran
klarade jag bra, eftersom att jag då var väldigt mycket med killarna i
sista årskursen på mellanstadiet, och de försvarade mig mot tjejerna som
gärna trampade ner på mig. Men när de slutade och jag började i klass fem
hade jag ingen som försvarade mig längre, och jag var inte särskilt bra på
det själv. Allt blev bara värre, och jag fick höra saker som inte alls fick
mig att må bra, och hemska stunder som jag fortfarande har minne av. Tack
och lov så hade jag min bästa vän, som jag fortfarande håller ihop med i
alla väder, som stöttade mig och alltid fanns där för mig. Hade det inte
varit för henne så vet jag inte hur det hade varit nu, för hon var den som
hjälpte mig hela mellanstadiet, upp ur gropen jag var på väg att falla
alldeles för långt ned i.
Det var väldigt spännande och nervöst att börja högstadiet. Alla nya
människor, vad skulle de tycka om mig, och vad skulle jag göra för att
passa in? Jag hade väldigt många frågetecken som cirkulerade runt mig då.
Hur skulle jag ”inleda” för att de inte skulle tracka ned på mig? Det var
en otroligt nervös trettonåring som klev på bussen den morgonen, och som
inte hade den blekaste aning om hur denna tid skulle förändra henne.
I sjuan började det ungefär som i ettan. Lärarna tyckte om mig, men
jag tyckte fortfarande att det var tråkigt och ointressant. Jag var väldigt
blyg inför alla, och jag sa nästan ingenting varken under lektionerna eller
på håltimmarna. Betygen var dock väldigt bra, och jag låg väldigt nära MVG
i många ämnen.
Men i åttan vände det. Från första terminen kände jag att det var
något som var fel. Jag orkade inte med någonting längre, och jag ville bara
sova. Och för att inte tala om den fruktansvärda värken jag hade i
fingrarna! Mina betyg sjönk drastiskt, och istället för nästan MVG låg jag
nu på gränsen till IG i många ämnen. Jag klarade höstterminen med godkänt i
allt, men med nöd och näppe. När vårterminen började var allt fortfarande
lika jobbigt som höstterminen. Jullovet hade inte gjort någon skillnad.
I slutet av januari tog mamma mig till en läkare för att undersöka
mina fingrar, som bara hade blivit värre. Efter många om och men och resor
hit och dit till olika läkare så konstaterades det att jag hade reumatism.
Jag hade förberett mig på det värsta, men det kom ändå som en chock. Jag
skulle alltså dras med denna värk resten av mitt liv? Nej, det skulle jag
inte och det är jag otroligt glad för. Det fanns mediciner. Jag fick börja
att prova olika mediciner för att komma fram till vilken jag skulle ha, men
trots att de hjälpte i början så slutade de alltid och värken blev värre
igen. Därför byter jag väldigt ofta medicin, vilket påverkar skolan väldigt
mycket. Men det var inte allt som påverkade skolan, jag hade även blivit
väldigt nära vän med en kille som var självmordsbenägen, och det tog mig
fruktansvärt hårt alla de gånger han försökte ta sitt liv. Stor del av min
tid ägnade jag till honom, och det blev inte mycket över till läxläsning
och koncentration under lektionerna.
Men i nian förändrades jag igen. Värken i fingrarna var fortfarande
hemsk, men helt plötsligt var jag inte blyg längre. Jag kunde prata med
nästan vem som helst utan att jag blev så sjukligt nerös och rodnade så att
mitt ansikte såg ut som en blödande tomat, jag hade lyckats att få min vän
som förut var helt bestämd på att han ville dö att börja kämpa för att
överleva och allt verkade bli bättre. Ledvärken spelade nu inte lika stor
roll som förut och betygen började sakta arbeta sig uppåt igen. Visst är
det fortfarande mycket jag har problem med, och minnen som aldrig lämnar
mig men det blir bättre hela tiden.
Dock är ett sänkt betyg mycket svårare att arbeta upp än vad det är
att hålla kvar ett högt betyg, men förhoppningsvis så har jag höjt ett steg
innan nian är slut.
Av: Emma Lundberg
Att älska men inte älskas är att dö…
Att leva är att vänta på döden…
Den blinde ser mer än den blåögde…
Life took me down in deep caves, to leave me alone and in fear… life gave
me someone to love more than anything else, just to have the pleasure to
take him away from me end leave me in pain… life chose to let me life,
but only because I was sensitive and easy to torment… and still you try
to convince me that life is something beautiful..?
You say you didn’t trust me but you did… you say didn’t like me bud you
did… you say you mean it but you don’t… does this mean I’m not your
friend..?
eleven har skrivit texten på dator
Att byta skola/att byta klass
Jag har bytt skola en gång, klass två gånger.
Det har inte varit dåligt, snarare tvärtom. För varje byte har jag
utvecklats lite mer som person. Det har helt enkelt varit lärorikt, ibland
välbehövligt känns det som.
När jag började ettan så gick jag med samma pojkar och flickor som jag gått
med på förskolan. Jag gick med de och några till som var ett år yngre (från
tvåan till fyran) fram till femman. I femman slog vi ihop våran klass med
de andra femmorna och de yngre bildade en egen klass.
Vi var ungefär 40 stycken i våran klass. Våran klass var den lugna på
skolan, de andra fyrorna var den vilda, de bytte lärare ofta, vi aldrig. Så
i femman var vi alltså en klass, och det fungerade bra. Före så var jag
väldigt blyg och tillbakadragen, efter de två åren med de nya pojkarna och
flickorna hade det släppt något i alla fall. Man kan säga att jag har
börjat öppna mig som person.
När vi skulle börja sjuan så skulle klassen vara väldigt förändrad. Fem
tjejer och nitton pojkar skulle klassen innehålla, varav nio stycken var
pojkar från Hallsudden. Jag spelar ishockey och fotboll, så jag kände
nästan alla litegrann sådär, men ändå inte riktigt. Vi skulle ju börja
högstadiet, en ny skola, med äldre elever från byarna omkring. På
Västerängskolan hade vi varit störst, här på Börnfix skola var vi plötsligt
minst. När jag gick i skolan, var man rädd för niorna. Nu är sjuorna
uppkäftiga, och tror att de är något. Men det kan ju också bero på att
årets nior är väldigt snälla. När man började sjuan kom massa nya saker.
Det fanns Uppis, datasal, skåp mm.
I sjuan är ju de flesta i puberteten, även jag. Så det hände ganska mycket
i sjuan. Man var ju tvungen att mogna, och det gjorde man också. Min
blyghet är idag begränsad till vissa saker, annars flyter det på bra. Jag
vill påstå att alla de här olika bytena i mitt liv spelat stor roll till
att jag är den person jag är idag. Men det här är mitt liv, mina byten. Jag
har aldrig varit mobbab, som så många andra har. För andra har säkert
klassbyten varit ödesdigra, de har blivit mobbade och kanske även fått men
som finns kvar än idag. Men som sagt, det här är jag och mitt liv. Inte
någon annans.