VG – Sida 10 – Skrivbanken

inmediares. (i händelsernas centrum)
Daniela springer så fort hon bara orkar. Hennes hjärta bankar så det gör
ont. Benen känns tunga som bly klumpar. Hon vet inte vart hon är på väg.
Det ända hon vet är att hon bara vill bort från den dunkla, mörka skogen.
Hon kikar upp mot himlen. Det hon ser är ett svart täcke fullt av stjärnor,
och en måne. Det är fullmåne inatt. Hon försöker tänka tillbaka, vad var
det egentligen som hände.
Hon snubblar över en stubbe. Hon känner sig fortfarande lite lullig och ur
av allt hon drack. Nu ligger Daniela raklång på marken
– Fan med!!!
Det var ett rejält skrik. Hon hör något prassla i löven bakom henne. Hon
vänder sig om. Hon ser inte längre huset, det fina stora huset, inte heller
alla spyfärdiga ungdomar, spriten, ljusen, hon hör inte musiken. Daniel ser
hon inte heller.
– Daniel!
Skriker Daniela tvärt. Hon börjar sakta minnas vad som hände. Festen,
festen som spårade ut. Då hon och Daniel blev kvar sist i sovrummet efter
att dom alla spelat spritpoker. Nu var det daggs för alla att dansa loss i
vardagsrummet där musiken spelade för fullt. Daniela sitter i Pontus mammas
fotölj i det fina rika huset. Daniel och Daniela sitter och ivrigt
disskuterar tapeternas nyans.
– Citrongul färg är mysig säger Daniela.
– Du är mysig, säger Daniel och tränger sig ner i den lilla fotöljen för en
person.
Det blir så där mysigt trångt, vilket daniela inte har något emot.
Daniela är glad, sprallig och väldigt full.
– Kan det bli bättre? undrar Daniel.
Plötsligt byter dom låt ute i vardagsrummet. En lugn låt. En hångel låt.
Daniela och Daniel sitter nu tysta och är spända båda två. För att bryta
den pinsamt tysta spänningen frågar Daniel, daniela om hon vill dansa.
– Ja gärna!
Hon ställer sig upp och går mot dörren.
– Nej inte där ute. Dansa här med mig, och så ler han så underbart han bara
kan.
Dom gungade rytmiskt fram till musiken. Daniela kommer ihåg hur han höll om
hennes höfter och hur hon kysste honom på halsen, hur dom sedan lagt sig i
Pontus föräldras säng och hur Daniel sakta men säkert fick av henne
kläderna. Daniela tycker Daniel är gullig. Hans mörka hår och stora bruna
ögon gör det inte sämre. Daniel ser bra ut. Det vet han. Ute i
vardagsrummet byts det låt från den lungna till en riktig disko låt Dom
börjar kyssas vilt och nu ligger daniela nästan naken. Daniel kysser
Daniela på magen och beger sig sedan neråt. Daniela tvekar, hon slutar
kyssa honom och han tittar upp mot henne och ler. Han vet att hans leende
är oemotståndligt. Vad kan han göra!?! Ingenting. Om Daniel bestämt sig för
något så har han. Daniel tar tag i Danielas trosor med hjälp av munnen. Han
gör det så mjukt och förföriskt att hon bara inte kan säga ifrån. Plötsligt
öppnas dörren.
Daniela sätter sig förskräckt i sängen. Någon hade sett dom. Hon tittar ner
på Daniel och tårarna bara rinner på henne. Hon börjar förtvivlat leta
efter sina kläder. Tillslut får hon på sig dom. Hon vänder sig om och
tittar en sista gång på Daniel och så rusar hon ut ur sovrummet, ut till
hallen, förbi stora vardagsrummet där disko musiken nu byts ut till exotisk
hulla hulla musik. Hon var ute ur huset nu. Pontus bodde mitt ute i skogen.
Hon visste inte åt vilket håll hon skulle springa. Det ända hon visste var
att hon skulle bort därifrån, och nu ligger hon här på marken i den dunkla
skogen och grät. Grät för hon mindes. Grät för att hon hade ont, för hon
ville hem, Och för att hon var rädd. Men det hon visste var att hon aldrig
mer skulle umgås med bimbonna Lena och Emma som alltid söp och var på
fester, och Daniel skulle hon inte ens titta på. Varför blev det så här?
Varför stack pappa. FAN!!
Daniela reste sig upp och började leta efter en väg hem. Hon hittade ganska
snart stigen dom tagit för att komma till huset. Hon började traska hemåt
med sprit smaken kvar i munnen, med mascaran över hela ansiktet. Men hon
visste att hon snart skulle vara hemma. Danielas mamma skulle inte vara
hemma förens om två dagar. Då skulle hon både hinna städa undan och ringa
till Krister. Krister var Danielas pappa som lämnat dom för mindre än ett
år sedan. Sara som var Danielas mamma vägrade låta Daniela prata med
Krister. Han var inte bra för henne hade hon sagt. Men Daniela och Krister
brukade ringa varandra i smyg. Daniela tyckte mycket om sin pappa och kunde
inte riktigt förstå varför han stuckit. Men hon insåg snart att det var
bäst så. Den kvällen låg Daniela och tänkte mycket på festen, Daniel,
skogen och sin pappa. Dagen då hennes mamma Sara skulle komma hade hon
gjort en välkommtmiddag som dom båda skulle njuta av. Hon hade gjort det
rejält och allt var perfekt.
När Daniela dukat fram den sista grytan på bordet hörde hon Saras bil köra
upp på den lilla avfarten till det stora, ganska tomma huset. Det var trots
allt bara Daniela och Sara som bodde där. Men huset hade son charm. Till
sin förvåning ser hon sin mamma hålla handen med en främande man. Dom höll
om varandra och kelades som två gammlingar. Daniela blir så förvånad att
hon inte vet hur hon ska reagera. Han ser bra ut, det gör han.
– En stilig karl har hon i allafall fått med sig säger hon högt för sig
själv.
Vid middags bordet förklarar Sara hur allt ligger till. Hur hon och Roy
förälskades vid första ögonkastet. Hon berättar också om planerna dom har.
Väldigt förhastande men helt säkra på sin sak.
– Vi ska gifta oss!
– Vaa!!
– Ja, och vi, du, jag och Roy ska flytta till Malmö, vi ska bo i Roys
mormors stora hus vid skärgården. Jag har fått ett toppjobb där så vi
kommer att leva gott.
Daniela vet inte om hon ska skratta eller gråta.
Flytta!, byta skola, nya kompisar VA!! fotbollen då? Det går ju så bra för
oss i serien nu.
– Jo, det är faktiskt sant Daniela. Vi har redan bestämt oss. Datumet för
bröllopet är också fixat.
Daniela blev först ledsen och arg. Men hon tänkte efter ett tag. Hon hade
inte mycket kvar här ändå. Krister hade lämnat dom, festerna och kompisarna
därifrån skulle hon lägga ner. Det kanske ändå kunde gå.
– Vi flyttar nu snart så du direkt kan börja skolan där borta, efter
lovet.
Daniela visste att hon inte kunde säga emot. Hade Sara bestämt sig så hade
hon..
Huset var ett sött litet hus med havet bakom hörnet, Ett dröm hus.
Daniela tyckte först inte alls om det men efter några extra tittar så gick
det. Det gick verkligen. Roy presenterade Daniela för grannen. Maja i det
blå huset på kullen. Det visade sig att Daniela och Maja var själsfränder.
Dom hade så mycket gemensamt. Maja hade inte heller någon ”riktig” pappa.
Dom tyckte om samma saker, kände samma saker.
Härifrån är det ifrån elevens kladdpapper och är därför lite slarvigare
skrivet Sista veckan innan lovet var slut började Daniela oroa sig väldigt
mycket inför att börja i den nya klassen på en helt annan skola. Men Maja
lovade att hon skulle ta hand om henne.
På morgonen, nån timme innan skolan började kom Maja över till Daniela och
hjälpte henne lite med vad hon skulle ha med sig och vad hon skulle säga
och göra. Vilka hon skulle hälsa på och vilka hon inte skulle hälsa på.
Vägen till skolan var inte alls farlig som den där hemma i Enköping. Det
var bara 1 km. Dom cyklade till skolan och var snabbt framme. Dom hade
cyklat hemmifrån lite tidigare för Daniela var rädd för att komma för
sent.
-riiing!!
Det ringde in och ett nytt skolbörjade. Maja o o med ett understreck
Daniela gick bort till klassrummet och satte sig vid varsin bänk.
Dessa bänkarna var mycket modernare än dom på förra skolan. Läraren kom in
och sa:
– God morgon!
– (Alla) God morgon mentor!
Här uppe uppe stämmer inte riktigt geografiskt eftersom städerna är
utbytta hade man inga lärare utan metorer.
Det var lite avigt att säga mentor. Det lät lite lustigt tyckte Daniela.
Men redan där och då när hon satt i det klassrummet kände hon att detta
skulle bli ett bra läsår. Här hade hon en mamma, en pappa, Roy och Daniela
hade kommit så nära varandr på så kort tid, Daniela tyckte så bra om honom.
Hon hade verkligen behövt en pappa. Hon tittade runt. Alla ungdomar såg
trevliga ut. Hon visste att hon skulle lära känna alla och dom skulle bli
bra vänner. Även fast att läraren nu var en mentor skulle han vara minst
lika bra som dom förra lärarna i Enköping.
Här hade hon allt och hon kunde glömma och lägga händelserna på början av
lovet bakom sig. Efter festen som flippade ut så bröt Daniela kontakten med
kompisarna där. Hon umgicks bara med Ida. Ida var en snäll o o med ett
understreck rar kompis som Daniela tyckte bra om. Men Maja. Hon var mer än
bra. Hon var det bästa som hänt Daniela.

Daniela kikar fram i klassrummet och smygtittar på Alexander som är det
sötaste på jorden. Smail gropar, blå ögon med blont hår, och en
personlighet som liknar Majas.
Daniela visste hon skulle trivas här, även om hon också visste det skulle
bli tufft för skolan hade höga krav.

Här började hennes nya liv.

Hon såg bara ljust framåt.

”Jag önskar att allt kunde stanna nu, jag behöver tänka jag behöver lite
tid”. Sjunger den hesa rösten från freestylen. Det är precis vad jag
behöver. Tid att tänka. På väg till en ny skola, nya människor och ett nytt
liv. Gräset frös inatt.

Det går av om man trampar på det.

– Ush vad kallt! Kylan tränger sig ända in i benmärgen och känseln i
fingrarna försvann för länge sedan.
Nervositeten lägger sig som en klump i magen när jag öppnar dörren in till
Vasaskolan. Luften är tung och det är svårt att andas.
– Försenad första dagen! Helvete! viskar jag tyst och ser mig om i den
folktomma skolan. Jag börjar förvirrat och småspringande leta efter sal
256. Efter en stunds letande står jag framför dörren med skylten 256. Jag
hejdar mig innan jag sliter upp dörren. Benen skakar och jag kallsvettas.
Var lugn! Och sluta skaka! intalar jag mig själv i den kalla korridoren.
Det hörs ljud inifrån dörren. Till slut tar jag ett djupt andetag och
öppnar försiktigt dörren. Jag tittar ut över folk|massan och möts av 23
föraktligt granskade blickar. Alla stirrar. På mig. Rodnaden letade sig upp
till kinderna och jag är säker på att huvudet exploderar när som hellst.
– Hej och välkommen!
– Lars, sa läraren. En stor mörk 40-åring sträcker fram handen.
– eh. Zara. pep jag fram.
– Va?
– Zara, sa jag lite tydligare.
– Hej Zara! vad trevligt med en ny tjej i klassen. Sätt dig ner, där det
finns plats. Vi har precis börjat genom|gången.
Jag tittade mig runt förvirrat och undrade om jag fanns till eller om allt
var på låtsas. Jag gick med darriga ben förbi alla blickarna och slog mig
ner längst bak i ett hörn så långt bort som möjligt från de andra. Men det
hjälpte inte så mycket. Nedvärderande blickar kom kastande lite när som
hellst. Början på slutet. Tänkte jag innan jag satte på min freestyle och
gled in i min låtsasvärld. ”Och jag har inga vänner kvar visst är livet
underbart” Än en gång hade den hesa, klagande rösten helt rätt. Gud vad jag
hatade mig själv nu. Jag skulle ju svassa in så elegant med stil, men som
vanligt hade min blyghet tagit över och jag vågade inte ens andas. Och Gud
vad jag hatade mamma och pappa som tvunget skulle flytta när allt till slut
rett upp sig och jag hade fått några riktiga vänner. Jag längtade efter
dem, Anna och Sussi. Skolan var trevlig där också. Detta känns mest som en
iskall konservburk. Jag satt och funderade på min gamla skola ända till det
ringde ut. Jag väntade tills alla gått ut från klassrummet sedan tog jag
min väska och begav mig ut ur klassrummet. Ångesten gjorde sig påmind när
jag tänkte på de fullproppade korridorerna jag var tvungen att gå igenom.
En knack på axeln fick mig att rycka till och jag gjorde mig beredd på en
våg av kommentarer.
– Hej! sa en gäll röst och jag vände mig om och fick se en liten mörk tjej
som jag antagligen gick i samma klass som nu.
– Häng med till biblioteket så kan vi snacka lite!
– jah.
– Kom!
Hon slet tag i min arm och drog med mig genom de hemska korridorerna.
– Ah helvete det är lunchstängt! ropade hon till där vi stod utanför den
stängda dörren.
– Vi kan sätta oss här! Hon gick bort till en bänk.
– mm. jag kände mig totalt misslyckad.
– Vad heter du? jag kunde ana en släng av norsk brytning när hon pratade.
– Zara.
– Skysst namn. Jag heter Ingrid, är från Norge, vi flyttade hit för några
år sen. Skolan suger verkligen, men det är härliga fester på helgerna!
– Okej. jag är från Trollhättan, sa jag lite småblygt och blev för|vånad
över att det gick så bra.
– Vi flyttade hit för två veckor sedan, så jag känner ingen här än.
– Det är ju inte så kul, men nu känner du ju mig!
– Jag har fest på lördag och du får gärna komma om du vill! sa hon
trevligt.
– mm.. kanske.
– Jo! Klart att du ska följa med. Du kan komma innan och hjälpa mig att
fixa lite saker. Ok?
– mm.. okej.
– Men nu får vi skynda oss! Du vill väl inte komma försent igen?
– mm.. gå du. Jag ska hem!
– okej mår du inte bra?
– jo men vi ses väl imorgon?
– Det klart vi gör! Hejdå!
– Hej!

Glädjen bubblade i magen på mig när jag gick hemåt och i freestylen hördes
den hesa rösten: ”Min hand i din, när kapporna vänder efter vinden. Är du
lycklig nu?”

Ja. Jag var lycklig.

Att byta skola!

Jag satt vid mitt skrivbord och såg ut på alla människor som sprang ute på
gatan för att söka skydd för regnet som öste ner. Jag suckade tungt, en
salt tår rann ner på min kind och jag tänkte att jag aldrig skulle ha gått
upp den morgonen.
Det knackade försiktigt på dörren och jag hörde mammas röst från andra
sidan:
– Men snälla Mia, släpp in mig. Jag och din pappa måste få förklara oss.
Precis som om ni skulle ha något att säga till mig, muttrade jag tyst för
mig själv. Men jag reste mig och gick fram till dörren och låste upp.
Jag såg in i mammas rödgråtna ögon.
– Det blir bäst så här sa hon med gråten i halsen. Jag och din pappa kan
inte leva tillsammans längre. Det går bara inte.
Mamma tog ett djupt andetag och fortsatte:
– Jag och du ska flytta till en lägenhet mitt inne i stan. En stor och ljus
trea. Hon försökte låta glad men lyckades inte så bra med det.
– Vad då inne i stan?! Men det är ju nästan 13 mil här ifrån. Hur hade du
tänkt att jag skulle komma till skolan på mornarna? skrek jag.
– Mia lugna ner dig och lyssna på mig. Mamma drog efter andan:
– Du måste byta skola, sa hon sen.
– Men mina kompisar då?
Det var det sista jag sa innan jag sprang ut ur huset och smällde igen
dörren efter mig.
Nu har det gått två månader sedan det hände och nu sitter jag på mitt nya
rum i min och mammas nya lägenhet.
Jag ser på skolväskan som står packad och klar på sängen.
Jag hör mammas röst från köket.
– Mia! Skynda dig! Kom nu och ät frukost annars kommer du försent till din
första dag i din nya skola. Precis vad jag vill, komma så försent att jag
aldrig kommer dit, tänkte jag för mig själv.
Sen övergick mina tankar till att tänka på mina kompisar på min andra
skola. Undra vad dom gör nu?
Jag såg upp på min röda väggklocka. Halv åtta, bäst att jag går nu, tänkte
jag och gick ut i hallen.
Jag tog på mig mina skor och min nya kappa som mamma och jag hade köpt på
rea i helgen.
Mamma kommer ut från köket.
– Men Mia, ska du inte äta något innan du går?, undrade hon med orolig
röst.
– Nej tack. Jag är inte hungrig, svarade jag. Och det var sant. Just nu
mådde jag bara illa.
– Men vänta lite ta med dig en frukt i alla fall, sa mamma och gick ut i
köket.
När hon kom tillbaka hade hon en brun banan i handen.
Jag suckade tungt men tog imot den ruttna bananen. Sen gick jag.
– Ha det så bra i skolan!
Hörde jag mamma säga innan dörren gled igen med en smäll.

25 minuter senare stod jag utanför min nya skola.
Jag började sakta gå mot ingången. En trappa upp, tredje klassrummet till
höger, hade Else-Britt min nya lärare sagt när hon ringde dagen innan. Jag
såg upp på trappan som ledde till andra våningen. Den såg likadan ut som
den trappan i min förra skola, tänkte jag för mig själv. Jag fick tårar i
ögonen och tvingade mig själv att skjuta undan alla tankar om min gamla
skola.
Utan att ha tänkte på det hade jag gått upp för trappan och stod nu utanför
klassrummet. 9D stod det uppe på dörrens högra kannt.
Jag tog ett djupt andetag, räknade till tre och knackade sedan försiktigt
på dörren.
– Kom in, hördes det från andra sidan. Jag gick in.
Jag kände hur allas blickar riktades mot mig och hur mitt ansikte började
skifta färg till rött. Jag blev genast glad att jag hade tagit lite puder i
morse.
– Vi har en ledig plats till dig här framme, sa Else-Britt med ljus stämma.
Jag började gå mot den tomma bänken. Plötsligt fastnade min blick på en
mörk hårig kille i andra raden, Charlie. Jag kännde hur mitt hjärta började
slå snabbare och hur mina ben började skaka. När jag äntligen kom fram till
min bänk efter en halv timme (kändes det som i alla fall), så gav Else-
Britt mig en mattebok och ett räknehäfte.
Sen kom det jag hade fasat för i flera veckor.
– Men det höll jag på att glömma. Kom Mia, du måste ju berätta lite om dig
själv, sa Else-Britt.
Nej, jag vill dö, tänkte jag.
Men gick fram och ställde mig framför vita-tavlan.
Jag såg ut över klassen.
– Berätta nu lite om dig själv, sa Else-Britt.

Jag kommer fortfarande inte ihåg vad jag sa eller vad jag gjorde. Men de
fem minuterna var de längsta i mitt liv.

Jag vet inte hur men dagen flöt på och kvart i tolv var det lunch.
– Visa nu Mia till matsalen, sa Else-Britt.

Två ljushåriga tjejer kom fram till mig och drog med mig ut ur klassrummet.

– Kom med här nu ska du få smaka på något delikat, sa en av tjejerna och
log.
Jag heter Lina föresten och detta är Johanna.
Jag nickade bara till svar.

Matsalen var stor och idag serverades potatismos och korv.
– Inte så mycket, sa jag till mattanten med hårnät som öste på en stor slev
med potatismos på min tallrik. Hon såg bara surt på mig.

Vi gick och satte oss vid ett bord som stod vid fönstret. Jag tog en tugga
av moset. Det smakade och var som klister. Jag skulle aldrig ha klaggat på
maten i min förra skola, tänkte jag sorgset för mig själv.

17.34 klev jag in genom ytterdörren.
– Hur va första dagen i skolan?, frågade mamma
– Hemsk, sa jag bara och gick in på mitt rum och smällde igen dörren.

Jag slängde mig på sängen och började tänka igenom dagen. Hemsk, hemsk och
åter hemsk. Ok, Johanna och Lina hade ju varit snälla men dom kände sig
särket tvingade att vara med mig. Ingen var ju som någon i min förra klass
och sen pratade dom roligt. Sen kom jag och tänka på Charlie. Han hade
faktiskt pratat med mig efter lunch.

Att byta skola!

Det var en varm sommardag, jag var på väg hem från stranden. Sommar|lovet
var snart slut och min Familj och jag skulle snart flytta från det trygga
samhället på Öland till ett helt främmande ställe i Dalarna. Stället vi
skulle flytta till hette Falun, jag hade aldrig hört talas om Falun innan
mamma och pappa berättade att vi skulle flytta dit. Anledningen att vi
skulle flytta var att mamma hade fått ett jättebra jobb på en bank i
närheten av Falun. Jag fick reda på att vi skulle flytta några dagar innan
skolavslutningen. Jag tyckte inte alls om tanken av att flytta ifrån alla
mina vänner som jag hade haft sen förskolan. Det som känndes ännu värre var
att jag fick lov att flytta ifrån min underbara pojkvän. Vi hade varit
tillsammans sen början av årskurs åtta, så det var snart ett år vi vart
tillsammans. Vi försökte inbilla oss att vårat förhållande skulle fungera
fast jag flyttade ifrån honom, men innerst inne visste jag att det aldrig
skulle fungera. Vi hade setat och planerat hur vi skulle skriva brev och
hur vi skulle träffas, det vi inte tänkte på var att det var både dyrt och
långt att åka mellan Dalarna och Öland.
– Susann! skynda dig in, ropade pappa till mig med ett belåtet leende.
Medan jag sprang upp för den lilla trappen som ledde in i vårt fina hus, så
hoppades jag på att pappa skulle säga att vi inte behövde flytta, men så
var det inte.
– Kom får du se, jag har hittat bilder på vårat hus i Falun, sa pappa och
tittade fascinerande på huset vi skulle bo i.
– Var det bara det du ville visa mig? undrade jag och så missnöjd ut.
– Susann, gumman du ska inte vara ledsen, det kommer att bli bra ska du se,
huset ä i alla fall fint, tycker du inte?
– Mmm. svarade jag bara.
Visst tyckte jag att huset var fint, men jag ville fortfarande inte flytta
från mina underbara vänner och absolut inte ifrån min pojkvän, Magnus, som
jag älskade så himla mycket. Det var han som hade fått mig att våga visa
känslor och att kunna prata inför massa folk. Sommarlovet innan åttan och
innan vi blivit tillsammans så hade jag blivit sviken och utnyttjad av
flera killar. Dom hade bara varit ute efter att ha sex och inget annat,
eftersom jag tyckte om dem så mycket så blundade jag för verkligheten. Det
är ju inte så konstigt om man blundar för verkligheten när man är är
förälskad. Mina vänner varnade mig flera gånger, men jag sa att dom hade
ändrat sig och att dom inte alls va så knäppa dom bara ville utnyttja
tjejer, men jag hade fel.

– Har du börjat packa ihop alla dina saker? undrade pappa.
– Ja, jag är snart klar, har bara mina kläder och några böcker kvar, sa jag
och kände en plötslig ångest över att vi skulle flytta om en vecka och jag
hade ju inte börjat tagit farväl av någon. Jag och mina kompisar hade
knappt pratat om flytten. Dom enda jag tagit farväl av var mina gamla
lärare och dom klasskamrater som var borta den veckan jag flyttade. Det
känndes tungt på skolavslutningen när jag gick inne i skolan och skulle ta
farväl av alla lärare och ”mina” gamla klassrum som man har lärt sig en hel
vetenskap i. Det var inte förän jag gick där inne jag hade börjat fatta hur
mycket jag hade lärt mig och hur nyttigt det var med skolan, fast det kunde
vara tungt ibland. Utan mina vänner hade jag nog inte klarat skolans tuffa,
men lärorika gång.
– Hur skulle det bli nu?
Skulle jag klara att byta skola och skaffa nya vänner samtidigt som jag
skulle plugga sista året i grundskolan.

– Flyttbilen kommer imorgon vid nio tiden, sa pappa och lät lite stressad.

Nästa morgon så kom flyttbilen precis som vi bestämt, klockan nio.
– Oj, inte visste jag att vi hade så här mycket saker, sa mamma och såg
lite fundersam ut.
– Nej, det brukar alltid vara så att man har mer saker än man tror, sa en
av flyttgubbarna med ett leende på läpparna.
– Visst var det till Saltövägen 15? undrade den andra gubben.
– Ja, det är det, svarade mamma.
När flyttbilen åkt iväg kändes allt så himla tomt.
Dom sista dagarna innan vi åkte spenderade jag och mina vänner på stranden.
Jag var såklart med Magnus också. Kvällen innan vi skulle åka så satt jag
och Magnus hemma hos oss honom och pratade om tiden under vårat
förhållande.
– Tror du verkligen att vårat förhållande kommer att fungera? undrade jag
med en tveksam röst.
Jag såg att Magnus började få tårar i ögonen.
– Jag vet inte, men vill du inte försöka, undrade han och jag såg att hans
vackra blå ögon började fyllas med tårar.
– Jo, jag vill försöka, men vi borde tänka igenom det här, tänk på att vi
kommer träffa varandra typ 4 ggr om året, svarade jag och började nästan
gråta av smärta att behöva lämna honom.
Han kramade om mig och sa att han älskar mig, båda brast ut i gråt.
– Jag kommer inte klara mig utan dig, sa Magnus och började gråta ännu mer.
– Jo, det är klart du kommer, vi får ringa varandra varenda dag, sen så kan
du ju följa med när Malin kommer och hälsar på, på höstlovet.
Malin var en av mina allra bästa kompisar.
– Ja, det är klart jag gör! Vi gör så att vi är tillsammans och pratar i
telefon tills jag kommer och hälsar på, sen får vi se hur det blir då,
eller?
– Ja, det lät som en bra idé. Nu ligger vi här och myser till jag måste gå
hem, sa jag och tyckte att allt kändes lite lättare.
Magnus följde inte med till färjan utan vi tog farväl hemma hos honom. Vi
stod och kramade och kysste varandra samtidigt som vi grät. Nu förstod vi
verkligen hur mycket vi älskade varandra. När vi hade pratat varandr ett
tag så kom mamma, pappa och Malin för att hämta mig. Malin skulle följa med
till färjan för att ta farväl. Innan jag klev in i bilen så kramade jag om
Magnus och sa: Jag kommer alltid att älska dig vad som än händer, det lovar
jag.
– Jag kommer också att älska dig vad som än händer, sa han och kysste mig.

När vi hade börjat att åka mot Borgholm och mot färjan så berättade Malin
att hela min gamla klass skulle vara där och ta farväl.
– Är det inte snällt av Malin att fixa det, sa mamma.
– Jo, det var jättesnällt! sa jag.
Mycket riktigt så stod hela klassen där. Jag hann precis ta farväl av alla
innan vi klev på färjan. Jag trodde inte att jag skulle ta det så hårt som
jag gjorde.

– Allting kommer att kännas bättre när vi kommit fram och du har skaffat
nya kompisar, sa pappa som alltid ska vara snäll.
– Jag kommer aldrig att kunna få så bra kompisar som jag har nu, sa jag och
lätt irriterad.

Efter en mycket lång bilresa var vi äntligen framme vi huset där jag skulle
bo dom närmaste åren. Huset såg ut precis som det hade gjort på datorn, med
dom stora vita fönstrena och dom rödmålade väggarna. Det såg precis ut som
ett hus i Dalarna. Rummet som jag skulle få vara mycket större än mitt
gamla rum, men det var finare tapeter i det gamla. Dagarna gick fort och
imorron börjar skolan. Jag hade pratat med både Malin och Magnus varenda
dag. Nästa morgon var jag så nervös att jag inte kunde äta.
– Pappa försökte muntra upp mig hela tiden, men han lyckades inte så bra.
Det enda som kändes skönt var att jag hunnit bli kompis med min granne som
jag skulle gå i samma klass som. När jag väl kom till skolan så känndes det
inte så farligt, tjejen jag bodde granne med hette Sofia. Sofia visade runt
mig och presenterade mig för alla hennes vänner. Alla verkade glada och
trevliga. Lärarna verkade också snälla. Jag lärde fort att känna alla under
den första veckan. Nu kändes det inte alls så farligt att ha flyttat. Jag
är glad att alla tog imot mig som dom gjorde, annars vet jag inte hur det
skulle gått.
När Magnus och Malin kom upp på lovet kändes allt bra. Jag och Magnus
bestämde oss för att göra slut, men att fortfarande hålla kontakten.
Livet efter flytten var ganska lik mitt liv innan flytten. Falun var nästan
precis som Rälla där jag bott förrut.

Mina skolår

Nu har jag gått i skolan i 9 år. Det känns väldigt konstigt att lämna
grundskolan. Det känns som om det var igår jag började skolan men ändå
minns jag knappt någonting av första året. Allt har suddats ut. Däremot
minns jag lekis bättre. I Lekis var jag och min bästis Pelle alltid
tillsammans. Han var nämligen dagbarn hos min mamma så vi hade varit
bästisar sen vi bara var 2 år. Ett starkt minne ifrån kuddrummet som vi
hade i lekis. Där fick den starke flest kuddar. Pelle var starkast och vi
delade alla kuddar. Vi var lekisets ”maffia”. Vi hade 2 lekis på Saltö. Vi
hade aldrig träffat de andra förut. Den här dagen fick vi träffa det andra
lekiset. Det var första gången jag träffade Gefvert och Dahlin. Vi spelade
bandymatch mot varandra. Då hade vi ingen aning om att vi (senare under
våran skoltid) skulle umgås extremt mycket.
Jag minns inte mycket från mitt första skolår. Mitt andra skolår minns jag
desto bättre. Vi hade börjat spela caps. Vi spelade jämt och ständigt. Caps
och fotbollen var vår sysselsättning på rasterna. I tvåan blev jag kär för
första gången i en tjej som heter Mia. I trean blev jag och Mia
tillsammans. Vi kände oss så stora. Vi var störst i lågstadiet! Livet lekte
i trean, så det är inte konstigt att jag tänker tillbaka på trean som det
bästa året under min skoltid. I fyran började jag och Pelle tappa kontakten
Det var nu jag började umgås med Fredrik. Idag är han min bästa vän. Femman
minns jag inte. I sexan var jag jävligt skoltrött. Dagarna var långa, få
raster, långa lektioner. Sexan var det jobbigaste året. I sjuan var man för
första gången vuxen. Man kände sig så stor. Åttan likaså. Nu i nian kan jag
titta tillbaka på alla åren och känna att jag haft tur. Jag har gått i en
bra skola utan mobbing. Jag har träffat många olika personer. Jag har haft
det bra under min skoltid.
Nu när jag tittar tillbaka ser jag en mening med allt. Jag har varit kär,
varit tillsammans med en tjej, bytt vänner och blivit stor. Jag tycker att
de som går i trean är mycket mindre än vad vi var när vi gick i trean
likaså sjuorna. Jag tror att man hela tiden känner sig större än vad man
är. Jag minns hur stora niorna var när jag gick i trean. Det tråkigaste
under den här tiden var att jag och Pelle gled ifrån varandra, men på så
vis träffade jag fredrik. En sak är helt klart. Jag kommer aldrig glömma
grundskolan.

2. Att byta skola/Att byta klass
När jag var liten och gick på lågstadiet var allt bra, jag hade inga
bekymmer förutom när jag hade hoppat i vattenpölar på vägen hem eller varit
störig på lektionerna, för då blev mamma sur. Nu när jag är 15 år har allt
förändrats, mamma skriker och gormar alltid åt mig, jag orkar inte göra
något hon beordrar mig att göra, och mina gamla kompisar verkar ha glömt
mig. När jag var 14 år, alltså för ett år sedan, skildes min mamma och
pappa. Det är det värsta som någonsin hänt mig.
Eleverna markerar nytt stycke både med ny rad och indrag När de hade
skilt sig hade mamma inte råd med att bo kvar ensam i det stora huset, så
vi var tvungna att flytta. Mamma sa att hon ville börja om på nytt igen för
att lättare glömma allt som hade med pappa att göra. Vi flyttade från
huset, från området, från skolan, från kompisarna till en lägenhet i ett
annat område, vid en annan skola med andra människor. Jag inte kände en
kotte här!
Eftersom vi flyttade på sommarlovet hade jag några veckor på mig att vänja
mig vid lägenheten innan jag behövde ta itu med skolan.
Jag ville lära känna någon, vem som helst, innan skolan började, så nästan
varje kväll hittade jag på en anledning att gå ut, kanske för att handla,
eller bara få lite frisk luft.
Redan första kvällen såg jag ett gäng, både killar och tjejer, i min ålder,
stå och röka vid några buskar. Jag tänkte att dom vill inte jag lära känna,
jag är inte deras typ.
De tänkte tydligen detsamma om mig, för när jag hade gått förbi började de
skrika glåpord efter mig.
Typiskt sådana ”tuffa” gäng som aldrig vågar säga något till en när man är
nära, utan bara vågar skrika.
När det hade gått två veckor i den nya lägenheten låg jag sömnlös nästan
hela natten, för det var den första skoldagen i min nya skola dagen efter.
Jag var väldigt spänd och nervös. Två dagar innan skolan skulle börja hade
jag valt vilka kläder jag skulle ha på mig och vilken frisyr jag skulle
ha.
När jag äntligen somnade den natten drömde jag om att jag kom till skolan i
tid, men inte hittade klassrummet! När jag väl hittade klassrummet satt
hela klassen och skrattade hånfullt åt mig.
När klockan ringde på morgonen, en timme tidigare än vad som var nödvändigt
blev jag lättad.
Äntligen skulle jag få träffa min nya klass!
Jag var fortfarande nervös, men glad också. Jag kände att nu skulle allt
bli bra igen.
Jag kom till min nya skola tio minuter innan vi gick in.
Det kändes som om allt folk i hela rasthallen hade ögonen fästa vid mig.
Inte på ett elakt sätt, bara nyfiket.
Eftersom jag skulle börja nian var det förmodligen inte många nya i
klassen.
Nu ringde det in och fjärilarna i magen blev allt fler. Jag visste var jag
skulle gå för att jag hade fått prata med min blivande lärare dagen innan.
Hela klassen tittade uppmärksamt på mig när jag kom in i klass|rummet.
Det värsta var när läraren bad mig att presentera mig själv.
– Ehmm. Jaa, jag heter ju då Matilda. Jag är lika gammal som några av er,
jag är fjorton år.
Jag satte mig snabbt ner och skämdes. Jag hörde inte ett ord av vad läraren
sa på resten av lektionen, jag tänkte bara på vad jag hade sagt, och hur
mycket jag hade stammat.
Jag har aldrig i hela mitt liv stammat så mycket, aldrig varit så nervös.
På rasten kom det fram två tjejer till mig, Anna och Johanna hette de.
De berättade för mig att Anna hade gått i denna klassen i alla år, Johanna
hade flyttat hit och börjat i klassen i sexan. De var bästisar och gjorde
allt tillsammans.
De berättade om alla i klassen för mig:
– Daniela, hon är ful och divig. Hon tror att alla vill ha henne, Kenny är
den enda!
– Kenny?, frågade jag.
– Jaa, den långa blonda killen där, sa Johanna och pekade.
Jag kände igen honom som en av killarna i det ”tuffa” gänget jag hade sätt
ute. Han kände som tur var inte igen mig. De fortsatte att berätta om
klassen, och den verkade bra, alla var väl ganska trevliga, förutom Daniela
och den där Kenny. När jag kom hem från skolan var jag glad. Hela dagen,
nästan, hade varit lyckad!
Det var så roligt att lära känna klassen att jag riktigt längtade till att
gå i skolan, något jag aldrig gjort förr. I min gamla klass var det jämt
bråk mellan elever och mellan lärare och en elev. Lärarna på min nya skola
var bättre. Lite gamla kanske, men definitivt bättre.
Veckorna gick, och trots att jag skrev brev till mina kompisar där jag
bodde innan fick jag aldrig något svar.
Dom hade lovat mig att skriva minst en gång i veckan, men efter tre veckor
hade jag fortfarande inte hört något från dem. Johanna och Anna sade åt mig
att strunta i det, men det var inte världens lättaste sak att göra. De hade
trots allt varit mina bästa kompisar nästan mitt liv.
Jag, Anna och Johanna blev bästa kompisar. De var smarta och roliga,
snackade lagom mycket skit om andra, och de hittade alltid på något att
göra efter skolan.
I början av terminen ägnade jag inte mycket tid till skolan och läxorna, då
var allt bara kompisarna som gällde. Nu när jag har kommit in i kassen mer
och känner alla är det lättare att bry sig om annat t.ex. skolan. När jag
hade gått i klassen i några månader fick jag ett brev från min gamla bästa
kompis.
Hon skrev att skolan hade tagit så mycket tid så att hon inte hade kunnat
skriva till mig innan.
Jag tänkte att ett brev kunde ta fem minuter att skriva om man var snabb,
men jag förlät henne.
Vi träffas knappt längre, inte alls ofta. Bara på lov eller helger eftersom
vi bor så långt ifrån varandra. Min pappa träffar jag nästan varannan
helg.
Jag får brev från mina bästa kompisar där jag bodde innan, jag har fått två
bästa kompisar här.
Mamma skäller inte lika mycket längre och skolan går bra!
Jag trivs här och vill absolut inte flytta tillbaka.
Jag är helt enkelt lycklig och trivs med livet!

Min syn på skolan
Hej!
Som du själv sa innan så har vi nu gått här i 9 år och vi har hunnit
uppleva både posetiva och negativa saker.
Jag tänkte börja med dom negativa för att sedan avsluta lite posetivt.

Något jag anser är en av dom allra största bristerna på vår skola är
lärarna. Det är absolut inget fel på deras metod att lära ut men deras
ständiga tjat om betygen får många att må dåligt psykiskt. Ena sekunden
blir dom sura och irriterade på grund av att vi nämner att vi är rädda om
våra betyg. Då får man genast höra ”Ni är helt otroliga! Tänk inte så
mycket på era betyg”. Lätt för dom att säga eftersom att det inte är deras
framtid. Sedan kan det gå ett par dagar också står samma lärare och säger
”Alltså nu får ni skärpa er! Är ni medvetna om att jag ska betygsätta er
denna terminen? Då vill det till att ni skärper er!” Hur tror ni att det
känns? Att ständigt veta att ett snesteg kan krossa ens framtida drömmar.
Jag anser att lärarna pressar eleverna för hårt och många elever mår
otroligt dåligt utav detta.

När man gick i Låg-Mellansatdiet var det alltid kul att gå till skolan och
man trivdes.
Varför?
För då fanns det inga betyg som bevisade hur bra eller dålig du var som
elev. Inga lärare som hotade med att sänka eller några kamrater som mådde
dåligt. Man var bara barn. Jag är fullt medveten om att kraven ökar i
högstadiet och allt blir svårare. Men är det en anledning att hota barnen
och dess framtid. Man kan lätt som lärare bli ”blind” och inte ser hur
dåligt eleverna faktiskt mår. Men som elev är situationen spegelvänd och
man hör och ser i princip allt som händer. Jag vet själv hur det är
eftersom jag själv ett flertal gånger har varit på väg ner. Men lyckligtvis
så har jag kommit på bättre tankar.
Tyvärr finns det allt för många i dagens skolor som aldrig orkar tillbaka.
Just därför anser jag att detta är något nu måste ta tag i.

Det finns även andra incident där man har bytt lärare mitt i terminen.
Följden har blivit att ens betyg automatiskt sänks. Oavsett om du presterat
allt som krävs för att uppnå VG så väljer läraren ändå att sänka en till
ett godkänt. Med motiveringen ”Du är duktig och muntligt aktiv, men tyvärr
så känner jag inte dig så väl. Jag vill se att det du presterat denna
terminen inte bara är en tillfällighet”.
Vad är det för rensonering?
Är det mitt fel som elev att skolan väljer att anställa en ny lärare?
Dessutom så är det väl för guds skull inte lärarens uppgift att lära känna
mig! Deras uppgift är att undervisa mig och bedöma mina kunskaper.
Det finns inget som är så viktigt som rättvis betygsättning. Det är trots
allt vår framtid.

Jag som elev kan nog inte ensam förbättra det här utan jag behöver din
hjälp. Om du tagit upp det med lärarna och förklarat för dom hur vi elever
känner så hade kanske saker och ting förbättrats. I sådana fall hade jag
varit mycket tacksam.

Nog om klagomål!
Nu hade jag tänkt gå in på den lite trevligare delen av skolan nämligen
klassrumen och maten.

Låt oss börja med våra färg|glada och trevliga klassrum. Vårterminen 2002
satte läraren en pensel i allas händer och vi bestämde oss för att piffa
upp dom enformiga klassrummen och ge dom liv.
Idag är klassrumen fyllda av färger och växter och alla trivs.
Det var en mycket bra idé.
Där samarbetade elever och lärare för en god sak. Hoppas på fler bra och
fiffiga idéer och för slag där vi kan samarbeta.
Sedan var det skolmaten.
För ett par månader sedan tillkom en ny måltid i vår matsal nämligen
vegetarisk kost. Det är ett mycket bra beslut som många framförallt
vegetarianerna är nöjda med. Det ger alla elever möjligheter att välja vad
dom vill äta så att dom mår bra.

Det finns givetvis 100 andra posetiva och negativa saker till att ta upp
men jag valde dom som jag ansåg var viktigast.

Det var allt från lilla mig!
Vänliga hälsningar 775206

G+

Att byta skola
Eleven markerar varje nytt stycke genom att både byta rad och att göra
ett indrag När jag gick på slutet av tvåan och vi bodde i Mölndal,
Göteborg, fick min pappa veta att han fått ett jobb i Norge. Och min familj
ville flytta, naturligtvis. Jag ville också flytta till min hemland, men
jag vil|le inte lämna alla mina kompisar.
Jag kom till skolan i Norge och gick som sagt på slutet av tvåan. Första
dagen var jättespännande, men jag visste att mina föräldrar var där med
mig. Jag stog i korridoren och väntade på läraren. Helt plötsligt kom det
massa elever. Troligen mi|na blivande klasskamrater. Alla tittade på mig
som om jag hade gjort något fel. Äntligen kom läraren och visade mig
klassrummet och min plats. Jag skulle sitta bredvid två killar, som jag
inte kände. Sen började läraren prata, på svenska naturligtvis, jag var ju
i en språkbadklass, som skulle betyda att jag skulle ha de flesta ämnen på
svenska.
På rasten skulle mina klasskamrater visa mig skolan. Nästan alla tävlade om
vem skulle visa mig skolan. Jag valde de mest snällaste flickorna. Och från
den dagen har jag haft de mest finaste och ärligaste människorna som mina
vän|ner. Men jag visste att dagen jag skulle flytta tillbaka till Sverige
skulle komma nån dag.
Sex år senare kom min mardröm. Då fick jag veta att min pappa hade fått ett
bättre jobb, i Finland. Jag kunde inte röra mig när jag hörde det. Allt jag
tänkte var att jag skulle förlora alla mina vänner. Nästan varje kväll grät
jag bara. Tur att jag hade vårterminen i Norge kvar. Jag skulle vara så
mycket som möj|ligt med mina vänner. När flyttet närma|de sig skulle mina
vänner ha en fest för mig. Vi övernattade hos mig. Vi hade köpt allt
möjligt. Vi skulle äta godis och chips och dricka coca cola. När klockan
var tio på kvällen skulle vi börja titta en skräckfilm, som vi hade hyrat.
Då sa mina vänner att de hade en present för mig. Jag öppnade paketet och
fick se en fint lakan. Alla mina vänner hade ritat och skrivit på lakanen.
Den var den fi|naste presenten jag aldrig fått.
När sommaren var nästan flyttade vi till Haparanda. Vi hade köpt ett hus i
Seskarö, som skulle bli mitt ny hem. Vi fick alla våra grejer dit till vårt
hus och jag skulle sedan på kvällen sova i en främmade plats. Nästa dag kom
det fem tjejer, som fråga|de om jag ville komma ut. Jag tyckte att de var
helt okej och gick med dem. Men när de började prata visste jag att det här
skulle bli svårt. Språket var helt annorlun|da än vad jag tidigare hade
hört. Jag tänkte att: ”hoppas jag skulle bli van vid det”. Två veckor
senare när jag kom till skolan var jag helt förskräckt. Jag kände ingen
från min blivande klass. Eleverna kom och samma sak som på tvåan hände,
fast nu var jag på nian och mycket äldre. Men på insidan av mig bodde
fort|farande ett litet barn. Då kom lärarna. Jag satt på en bänk och
väntade. Nu skulle lärarna presentera mig åt klassen. Som tur behövde jag
inte prata mycket. Men alla tittade på mig i alla fall. Det här skulle bli
ett mardröm för mig. Vad jag än gjorde ingen skulle väcka mig från det. Mot
slutet på dagen lärde jag känna några från min klass. En av dem bodde också
helt nära mig så jag kunde gå med henne. Senare har jag lärt känna mera
människor och nu har jag vänner. Men fortfarande saknar jag mina vänner i
Norge jätte mycket.
Något positivt kan jag hitta. Man lär känna nya människor och man skapar
nya minnen med dem. Och man kan ju alltid gå tillbaka i minnen och tänka de
bra minnen, som jag skapat med mina vänner i Norge.
Snart ska jag gå till gymnasiet och då måste jag byta skola igen.

Slut!
VG

Inledning
Jag ska berätta om mina skolår. Hur det var för mig att börja skolan. Vad
jag tyckte och hur jag trivdes i klassen och skolan.
När jag började skolan kunde jag inte prata på svenska så bra som de andra
barnen i min klass Mina föräldrar är från Ungern så när jag var liten
pratade jag bara ungerska. Det var när jag började dagis med min lillebror
som jag lärde mig prata på svenska.
Ja, nu ska ni få höra hur allt började.

Mina skolår
Det började när jag skulle börja settan. Jag såg verkligen fram emot det.
Att få – lära mig nya saker, träffa nya kompisar. Men allt det förändrades
snabbt. Dagar gick och jag mådde allt sämre. Jag hade inte fått några nya
klasskamrater. Jag trivdes inte alls i skolan. Dagar gick och blev till
veckor och jag ville inte gå till skolan. Men mina föräldrar försökte
förklara för mig varför jag skulle gå till skolan och att allt skulle bli
bättre med tiden. Så jag fortsatte att gå till skolan. Men inget
förändrades. Jag mådde bara sämre. På rasterna satt jag ensam i kapprummet
och väntade på att det skulle ringa in, medan de andra barnen var ute och
lekte och hade roligt. På lektionerna var jag också väldigt tystlåten.
När jag kom hem gjorde jag läxorna (det var inte så mycket) och sedan lekte
jag med min lillebror.

Jag kommer ihåg när jag lärde mig läsa. Jag var väldigt glad, jag hoppade
runt och berättade det för alla. Okej, nu kanske jag överdriver lite, men
jag var väldigt glad.
Men i skolan trivdes jag fortfarande inte. Jag hade fortfarande inte fått
några kompisar, och på rasterna satt jag ensam i kapprummet eller var i
klassrummet när jag fick det.
Dagar gick och blev till veckor och veckor blev så småningom månader, och
till slut blev det sommarlov. Det som jag hade längtat till sedan den dag
jag började skolan.
På sommarlovet hade jag det roligt, men som alla sommarlov, så slutade det
också fort, och jag började tvåan. Men den här gången såg jag VERKLIGEN
inte fram emot det.
Ja, dagar gick och inget förändrades. Jag vantrivdes fortfarande.
Men när halva tvåan (ett HELT halvår) hade gått så ”fick” jag kompisar, två
stycken. Men innan dess hade det varit rena HELVETET för mig (så kände jag
det). Nu mådde jag bättre. Jag hade någon att vara med, prata och
framförallt så var jag inte ensam. Jag hade två kompisar som jag trivdes
rätt bra med. Men ändå så mådde jag inte 100% bra. Visst hade jag kompisar,
men jag hade också minnena från innan.
Tvåan gick och det blev sommarlov. Den sommaren åkte jag och min mamma och
lillebror till Kalifornien för att hälsa på våra släktingar. Sommaren gick
fort och jag började trejan. Jag har inte så mycket att berätta därifrån.
Trejan gick och jag skulle börja mellanstadiet. Vi skulle få en ny lärare.
Jag var lite nervös för jag visste inte hur läraren skulle vara. Med det
vissade sig att hon var väldigt snäll och att jag hade varit nervös i
onödan. Mellanstadiet var bättre än lågstadiet, men jag trivdes fortfarande
inte helt bra. Jag kom fortfarande ihåg hur det hade varit innan.

Tiden gick förbi och jag började högstadiet (sexan). Jag var nästan
fortfarande lika tystlåten som då.
Sexan hade inte speciellt farlig, vi hade inte haft så många läxor och
prov. Feman hade varit värre.

Jag har inte så mycket att berätta om sexan, sjuan och åttan så jag hoppar
direkt till nian. Förutom att jag fick en hund (det var familjens hund)
innan jag skulle börja sjuan (tror jag, jag är inte riktigt säker på
tidpunkten). Han var ungefär tre år när jag fick honom. Jag var VÄLDIGT
GLAD när jag fick honom. Han har varit ett bra stöd. Ja, men i alla fall,
tillbaka till nian, som jag går i just nu. Det har blivit bättre, ju längre
det har gått. Jag är inte lika tystlåten som då. det tycker också lärarna
(i högstadiet), men jag pratar ändå inte så mycket i alla fall inte på
lektionerna. Jag har fått nya kompisar och inte bara i min egen klass.
Men jag trivs fortfarande inte riktigt bra i skolan. Jag tänker ibland hur
det var innan. Men jag hoppas få en bättre start när jag börjar gymnasiet.

Nu kanske det verkar som jag bara har dåliga minnen från skolan. Ja, de
flesta minnena är dåliga, men jag har också bra minnen som t.ex. då när jag
lärde mig läsa.
Men jag kommer ALLTID att komma ihåg när jag började skolan.
Jag har haft tur till skillnad med andra barn, eftersom jag har haft stöd
från mina föräldrar. De har hjälpt mig på vägen. Bättre föräldrar kan man
inte ha!