Inskannad version

Mina skolår
När jag var liten var jag en blyg liten pojke. Att börja skolan var för mig
lite läskigt och nervöst. Jag hade många vänner så det var inte det som
oroade mig. Att träffa så mycket nytt folk och att allt inte längre var en
lek var det som oroade mig. Dagen då skolan började kom och mamma följde
mig till skolan för upprop. Jag satte mig vid en bänk brevid en kompis och
såg mig omkring. Min nya klass värkade ganska bra. Dom flästa kände jag
igen från dagis och många kände jag sen tidigare. Dagarna gick och jag
började lära känna min klass. Jag visste nu vilka jag ville vara med och
vilka jag skulle passa mig för.
Vid skolan fanns det en liten skog som jag och mina kompisar lekte i. Vi
byggde kojor, hinderbanor och lekte burken.
Jag minns att matte var en riktig plåga för mig, jag tyckte inte alls om
våran stränga matte lärare. En dag hade hon genomgång. Efter genomgången
skrev hon upp ett tal på tavlan och pekade på mig och ville att jag skulle
svara. Jag öppnade munnen och gedde ett svar som visade sig vara fel. Jag
kunde höra hur hela klassen skrattade jag skämdes och kände att jag bara
ville gå upp i rök och försvinna. Det här var inte ända gången detta skulle
hända, senare hände det ganska ofta. Jag fick en idé, att varje gång det
var genom gång skulle jag räcka upp handen och fråga efter toa nyckeln. Men
i stället för att gå på toaletten så stod jag utanför klassrummet och
väntade på att genom gången skulle ta slut. Idéen funkade ända tills den
dan då våran lärare kom på mig. Jag tyckte inte om skolan alls på rasterna
levde man men på lektionerna kände man sig bara helt död.
En rast kom jag och en kompis på en ny lek, vi satt på gungorna och gungade
tills vi fick riktigt hög fart och när vi hade som högst fart så slungade
vi av oss skorna så att dom singlade långt ut över skolgården och sen
kollade vi vem som hade kommit längst. Den här leken vart känd, tillslut
ville hela klassen vara med på den nya leken. Jag satte mig på en gunga
bredvid en kompis och skulle visa ett riktigt bra kast. Jag tog hög hög
fart tog kraft och slungade iväg skon i en våldsam fart som träffade en
liten unge rakt i huvudet. Jag såg min kompis sko singla iväg långt ut över
gården medans den lilla ungen låg och skrek. För första gången fick jag en
rejäl utskällning, med hemringning och hela köret.
När jag började mellanstadiet vart allt bättre, det vart bättre lärare,
roligare lektioner och min matte gick plötsligt ganska bra. Mellanstadiet
flöt på ganska bra utan några speciella händelser. Efter mellanstadiet hade
jag nog provat på alla sporter som finns men ingenting verkade passa, men
under sommarlovet mellan sexan och sjuan såg jag en kille på en skateboard.
När jag såg honom hoppa och flippa med sin bräda tänkte jag att det där
måste jag testa. Jag började åka och detta som visade sig vara riktigt
svårt men samtidigt kul som fan. Jag tränade och tränade och nu är jag
faktiskt riktigt bra på det. Under den här perioden började jag även åka
snowboard. Högstadiet var spännande med mycket prov. Plötsligt hade man
inte lika mycket fritid längre. Skolan kändes nu mycket viktigare. Man var
ute mer på kvällarna och hittade nya intressen som brudar och sånt.
Skateboarden är mycket viktigare för mig nu än förut, även musik har blivit
ett stort intresse, det som förut var ointressant men nu så viktigt. Nu
sitter jag här vid nationella proven i slutet av nian. Jag ska snart börja
gymnasiet det känns konstigt.

Inskannad version

Min syn på skolan.

Hej Kjell!

Jag heter Tobias Mikko och är 16 år. Jag går i nio på Stattenabergskolan i
Örebro. Det var jättebra att du kom på besök i våran skola och berättade om
dig själv och ditt arbete som skolminister. Jag har snart gått nio år i
grundskolan och har nyligen valt vad jag ska gå för linje på gymnasiet.
Skolan har varit en stor hjälp i mitt val men det har inte varit lätt.
Jag har så länge jag minns velat bli kock och arbeta på någon fin
restaurang men sedan ändrade jag mig och ville bli någonting inom ekonomi.
Till slut blev det kemist och det är det jag ska utbilda mig till.
Det var kemi- och fysik lektionerna i högstadiet som fick mig att fastna
för naturvetenskap. Nog om mig!
Eftersom jag har gått i tre olika skolor genom åren så har jag många
erfarenheter och vet vad som är bra och vad som behöver förbättras. Här är
några förslag:
årskurs 1-3 (förskolan-3).

En lågstadieskola måste ha en bra och rolig skolgård med stora fria ytor,
gräsmattor, gungställningar och annat roligt. De som går där är ju
fortfarande bara små barn och de behöver leka och ha roligt varje dag.
Kompisarna och läraren/lärarna spelar också stor roll.
Jag tycker att det ska vara ett jämnt antal elever i varje klass med
hälften pojkar och hälften flickor.
De gör ju att man får både kill- och tjejkompisar vilket jag tror är
väldigt bra får ens utveckling och lärande. En bra och snäll lärare är
också viktigt eftersom han/hon blir som en faders-/modersgestalt för
barnen.
Studietakten i lågstadiet är väldigt bra och man får mycket tid och hjälp
så att man verkligen lär sig.
Årskurs 4-6.

I mellanstadiet är kompisar och kärlek det kanske viktigaste för många.
De flesta kanske är med om den första riktiga kärleken. Därför tror jag det
är viktigt med tex fritidsgårdar och andra samlingslokaler där man kan
träffas och ha roligt.
På fritidsgårdarna kunde man ha bla ett rum med mjuka soffor och sköna
stolar mm där man kan sitta och prata.
Andra saker som passar in på en fritids|gård är pingis- och biljardbord,
spel tex kortlekar och andra sällskapsspel.
Studietakten är väldigt bra man lär sig väldigt mycket men får ändå den tid
och hjälp man behöver.
I mellanstadiet börjar man lära sig mer om olika saker och ämnen.
Årskurs 7-9.

I högstadiet är det kompisarna, kärleken och det svåra valet till gymnasiet
som är det viktigaste.
Även på högstadiet är det viktigt med gemenskap och därför är det bra om
det finns någon form av fritidsgård eller liknande där man kan träffas
under och efter skolan.
Många ungdomar speciellt i den här åldern är oftast mycket trötta på
morgonen och hinner ibland inte äta frukost och sen blir man jättehungrig
framåt förmidagen. Därför skulle det vara bra om det fanns ett skolcafé som
man kunde gå till och köpa en macka eller något annat så att man orkar
jobba hela dagen.
Studietakten är lie för snabb och man måste verkligen kämpa för att hinna
med alla arbeten som ska lämnas in, proven som ska göras mm.
Det som är bra är att man får betyg och då kan man se vad som behöver
förbättras, man lär sig plugga och arbeta effektivt, ta ansvar för sitt
eget arbete och förbereda sig inför gymnasiet.

Det jag tror behöver förbättras på alla skolor:

Skolmaten:
Eleverna ska själva kunna vara med och bestämma bla matsedel.

Gemenskap och mobbing:
Alla elever ska känna sig trygg i skolan och inte behöva vara utanför.
Därför kan skolan ordna en grupp mot mobbing som hjälper de utsatta.

M.V.H

/Tobias Mikko

Inskannad version

Mina skolår!

Är detta min första skoldag? frågade jag min storebror med nervös röst. Ja,
svarade han. Släng i dig nåt att äta så följer jag dig. Jag minns att jag
åt flingor med mjölk som jag fortfarande äter innan jag går till skolan.
När vi var vid lekplatsen så kunde jag se den. Stora gula hus som för mig
såg ut som höghus. När jag väl var inne i min korridor som mitt första
klassrum låg vid stod en inte allt för gammal dam utanför klassrumsdörren.
”Du måste vara den första” sa hon med varm och trevlig röst. ”sätt dig
längst fram så ser jag dig bra”. Efter mig så kom det ett par killar som
jag inte tänkte så mycket på för jag höll på att studera mitt nya klassrum.
Och då, som en blixt från en klarblå himmel, kom hon in, inte för att jag
tänkt på nåt sånt innan men hon var riktigt snygg. ”Då tar vi och samlar
allihop” hörde jag lärare säga och jag vände mig om och släppte mina tankar
på henne blixtsnabbt.
”Jag heter Ingrid och jag ser fram emot en underbar tid tillsammans”. Det
var något i den nya lärarens röst som gjorde att jag ja kände mig trygg.
Året flöt på utan några större problem och tjejen blev bara sötare och
sötare för varje dag som gick.

Skolavslutningen i ettan att vi skulle byta klassrum, från det gamla
femtiotalshuset till ”nybygget” med nya fräsha lokaler. Det nya
klass|rummet hade till och med en soffa. Visserligen en väldigt hård sådan
men det var i alla fall en soffa. Det var i det här klassrummet som jag
lärde mig hela alfabetet riktigt. Nästan alla andra hade lärt sig det i
ettan men eftersom det nya klassrummet hade alfabetet uppradat på väggen så
kunde jag lära mig det då. Tjejens namn hade jag fått reda på och med hjälp
av klasslistan så visste jag nu också var hon bodde, Björkstigen 10. Nu var
vi stora nog att lämna tvåan och flytta upp till övervåningen som hade
utsikt över gatan som gick förbi utanför. Det var i den här vändan som vi
fick tillgång till datorer i skolan och vi fick i uppgift att kunna Hela
gångertabellen med hjälp av datorn som inte gick att lura.
Jag lärde mig alltihop sist av alla kommer jag ihåg, men jag kunde dom i
alla fall resten av dagen.

Trean var det sista året som vi hade vår underbara fröken, Ingrid. Alla var
rädda för att vi skulle få en sträng lärare i fyran men som tur var så fick
fick vi en ”färsking” som var jättesnäll vid namnet Karin. Karin hade tre
barn men det skulle senare komma ett till. likaså hon var jättebra men jag
saknade fortfarande Ingrid.
Engelska hade kommit på shemat så alla gick omkring och uttalade engelska
fraser hela första veckan. Enda problemet med tre barn är att dom turas om
att vara sjuka så vi hade inte våran Karin så mycket utan den elaka Agneta
Finell. Vi hade inga bildlektioner för att hon tyckte att det var tråkigt.
Anna som tjejen hade kom visst från nåt land kallat Frilan.

Det var i femman som vi hade två lärare. Karin och Johannes. Johannes var
från Algeriet och vi tyckt väl sådär om honom för på svenskalektionerna så
kunde vi nästa mer än honom, och så luktade han gammal köttbulle också.
Johannes skulle ha oss andra halvan av femman för Karin hade fått sitt
fjärde barn och slutade då. Hon pratade med mig. Anna alltså, och det var
pinsamt för jag hade spanat på henne i alla dessa år. Vi vet inte varför
men Johannes slutade efter ett förvirrat halvår med vilda 5A oc då fick vi
ännu en ny lärare som hette Siv.

Vi började sexan och Siv införde bildlektionerna igen så hon blev snabbt
omtyckt. Det var då vi kom på att man kunde använda datorerna till nått
vettigt än till att bara skriva på. Vi tog med oss så kallade diskettspel
till skolan som var så små att datorerna kunde klara av dom. Detta fick
vissa följder när ”datanisse” kom på oss. Han så ”Att ni sexor inte visste
bättre”! Dagen därpå så hade vi av någon konstig anledning ingen dator kvar
i klassrummet längre. Hur gick det med Anna då? Jo henne var jag ihop med i
två månader eller nåt men sedan tröttnade jag på henne och gav upp sex års
spaning.

I och med skolavslutningen så skulle vi byta skola till den där hemska som
man hade hört så mycket om. Eva-britt, Måd och Janne hette våra nya lärare,
Måd och Eva-britt var lite mer avslappnade än Janne i början, så för honom
var man lite rädd för.
Sjuan var full av spring fram och tillbaka till kiosken och betyg var ju så
långt bort ända, det gjorde att man kände sig gör fri. Det var i åttan som
man tänkte: Betyg kanske kan vara bra att ha ända, så jag började arbeta
lite hårdare och fick så pass bra betyg att mamma blev glad och då var det
ju bara att fortsätta.

Nian har jag upplevt som väldigt ansträngande för under proven så har man
bara tänkt på betyg, betyg och betyg. Janne har mjuknat av lite och han är
ju väldigt trevlig, om man sköter sig förstås, det är Eva-britt och Måd
med. Nu sitter jag här och skriver och hoppas på bra betyg, men du! Det ska
nog gå bra endå. smilegubbe efteråt =) fastän rättvänd

Inskannad version

Mina skolår

texten är skriven på dator
Aldrig för hade jag varit så nervös, men samtidigt så förväntansfull som
när jag skulle börja i första klass, Maleskolan. Jag kommer ihåg hur jag
gick med mina föräldrar som nog var minst lika nervösa som jag, ned för den
steniga vägen en hyggligt varm augistidag. När far öppnade grinden till
skolan fick jag för första gången se mina allra första skolkamrater. Det
var en livlig stämningen bland alla föräldrar och barnen. De bjöds på
kaffe, bullar och saft och mycket annat som för det mesta dels föräldrarna
gottade i sig. Väl efter mina föräldrar hade hälsat på mina nya fröknar
sprang jag bort till lekplatsen där alla andra förstaklassare lekte. Där
efter gick allt så fort. Innan jag ens visste av det, så gick jag på
mellanstadiet. Visst kände man sig en aning äldre, men fortfarande var man
ett barn. Maleskolan hade jag lämnat bakom mig, med en massa roliga minnen.
Nu var det Hedbergsskolan som gällde med Pog, fotboll och kompisar. På
lektionerna var det aldrig en tyst stund. Alltid fanns det någon som kom på
något nytt ståhej. Men jag fann min fridplats. Från vårat klassrum, från
min bänk, från min stol hade jag nog den finaste utsikten en fjärdeklassare
kan ha, ja, jag kände mig som en kung, med en utsikt över fotbollsplanen
och idrottshallen och alla träden, den branta, gräsiga backen, som var
vackrast när det hade regnat lite lätt på kvällen innan. Då var det ett
rent nöje att gå till skolan, bara för att få sitta på en sådan plats. Men
då kom dagen då läraren hade bestämt sig för att flytta runt alla eleverna,
eleverna som protesterade medan andra jublade. Själv grät jag nästan.

Och då så gick man i sjätte klass i Hedberg. Man var störst utav de minst
och man kunde nästa smaka makten i munnen. Det enda problemet var att man
nästan var som en hyena. Man skrattar tills lejonen kommer.
Högstadieeleverna. På rasterna fick vi lov att springa upp i
högstadieelevernas kafeteria och köpa godis. Jag var beroende utav klubbor,
helst köpte jag de som färgade av sig på tungan. Hur som helst, en rast när
jag precis hade köpt klubbor kom en nia förbi. Han frågade om han kunde få
en utav mina klubbor. Jag frågade vad jag skulle få utav han. Med ett
leende på läpparna svarade han: -skydd. Givetvis så gav jag honom tre
klubbor. Då var man en hyena som hade blivit adopterad utav lejonen, aldrig
vetande när de skulle bli hungriga. Med då kom tiden då mina föräldrar
beslutar sig för att skilja sig. Mor bestämde sig att flytta till Ekudden,
och far till Åsen. På så sätt skulle jag senare möta min nuvarande klass i
Sjöaskolan. Men fortfarande en termin kvar med min gamla klass i Hedberg.
Den terminen var nog den bästa jag upplevt i mitt liv än så länge.
Sent in på terminen så var det inte så mycket läxor och man kunde bara ta
det lugnt.
En sådan stämning kommer jag nog aldrig mer att få vara med om. Det går
heller inte att beskriva. Det är något som inte kan skrivas ner på blad
eller tryckas ner på ett tangentbord. Det finns inget ord som kan beskriva
en sådan stämning.

Då lade jag mig helst ner på den gräsiga kullen, kände mig lite grann som
tjuren Ferdinand, medan det andra alternativet, fotboll, inte tilltalade
mig så mycket just då. Inte heller de andra fotbollsnördarna valde att
sparka boll. Skolavslutningen och det efterlängtade sommarlovet närmade sig
med hast. Nu finns det inget skolarbete kvar, utan nu skulle lådorna
rensas, bänkarna tvättas och flyttas till en annan sal. Självklart var det
vi elever som skulle flytta och göra allt jobb. Skolavslutningen var nu
framme i vårat klassrum. Jag och mina klasskamrater hade samlat ihop pengar
till en stor bukett till våran lärare och hans hjälpassistent.
Hjälpassistenten hade gråten i ögat och halsen när hon tog emot buketten
som jag fick äran att ge. Alla sade adjö och önskade en trevlig sommar.
Sommaren det året var skapligt och jag hade inte tråkigt. Men en vecka
innan jag skulle börja i högstadiet, sjunde klass i Sjöaskolan, fick jag
fjärilar i magen. Jag hade inte tänkt på det innan så hemskt mycket men nu
när det var dags att köpa lite nya kläder för första skoldagen så slog det
mig. En helt ny, okänd skola, en helt ny okänd klass, nya okända lärare.
Då kom dagen då jag och min bror var tvungna att möta en helt ny värld.
Gelépudding var mer fast än vad mina ben var den dagen. Hjärtat bankade
vilt innan jag ens sett skolan. Jag hade tagit skolvägen bakom
idrottshallen och gick upp för trapporna bredvid fönsterna till
uppehållarn. Jag såg alla människor som är precis lika nervösa som mig men
ändå så verkar de så avslappnade, så lugna. Medan jag kollade på allihopa
undrade jag ”vilka utav dessa kommer att vara mina klasskamrater de
närmaste tre åren?”
Under hela min låg och mellanstudie tid hade jag aldrig varit ensam, hade
alltid haft en kompis vid min sida. Aldrig hade jag känt mig så ensam som
jag gjorde nu.

Jag fick veta att jag skulle ner i matsalen tillsammans med alla andra
sjunde klassare.
Där höll rektorn och vicerektorn tal men jag lyssnade inte utan spionerade
fortfarande på alla elever. Jag hade fått veta att jag skulle börja i 7A
och gå till en sal där jag äntligen skulle få träffa mina klasskamrater. Om
jag hade fått välja så hade jag nog valt att gå hem.
Då träffade jag en som frågade: – Ska du börja i 7A?
Nervöst kunde jag bara svara med ett simpelt: – Aa.
Tillsammans gick vi in i salen där vi skulle ta klassfoto. Där fick jag se
alla elever i 7A. Det var en präktig klass med en massa nya ansikten. Jag
talade inte direkt med någon, utan satt där under min nervositet och undrar
hur detta ska gå till. De första veckorna kände jag mig ganska ensam, men
sakta, sakta gled jag in i den nya världen jag har klivit in i.
Innan jag ens hann uppfatta det så hade jag en massa nya kompisar, inte
bara i min klass utan i hela skolan. Jag hann inte heller uppfattat
allvaret i att göra läxorna, eller att komma i tid i högstadiet, vilket
gjorde det ganska så jobbigt i åttan då jag var tvungen att ta igen allt.
Jag tror att en del lärare fick en ganska dålig bild utav mig då jag inte
skötte mig som man borde i sjuan. Men i åttan då man börjar med betygen
började jag tänka på gymnasiet. Om jag skulle komma in eller inte, med de
ganska halvtaskiga betyg jag hade. Under min tid som jag gick i sjunde
klass lekte jag bara, tog ingenting på allvar. Jag tycker att det är ett
under att jag står vart jag står idag så som jag slarvat i sjunde klass. Nu
medan jag sitter och skriver detta tänker jag på hur det kommer bli när jag
börjar gymnasiet. Kommer det att bli samma sak som att börja sjuan igen?
Eller kommer jag hantera det på ett bättre sätt? Jag har inte direkt något
stort präktigt minne från hela högstadiet, åtminstone inga trevliga. Jag
kan nöja mig med att jag har fått en massa nya kompisar.

Inskannad version

Jag kände nog dom flesta den morgonen. vi hade ju gått på samma förskola i
ett helt år men det var ändå pirrigt den morgonen då 17 små pojkar och
flickor kom till Åber skolan hållandes sina föräldrars händer. första dagen
på skolan. vi var bara fem killar i klassen och därmed gjorde tjejerna
ungefär vad dom ville med oss. Under dom fyra första åren han jag nog va
tillsammans med alla tolv tjejerna. Men det var alltid dom som frågade
changs, för det var så det funkade på den tiden. det var också alltid dom
som gjorde slut. Under den tiden hade vi nästan alltid Vikarie eftersom vår
ordinarie fröken ofta var på föreläsningar. Så vi lärde oss inte speciellt
mycke, alla vikarier lärde oss ungefär samma saker.

vi hade en parrarelklass också. På vintern var det alltid fullt krig mellan
A och B (jag gick i A). Vi var helt villda, det gick inte en rast utan att
någon grät och det var oftast en ur min klass eftersom vi bara var 5 och
dom var över tio.

I femman slogs våra två klasser ihop och vi fick två nya fröknar. En av dom
hette Gisela, hon lärde mig väldigt mycke. hon var nog den schihligaste
läraren jag någonsin haft. Hon var helt enkelt en riktig kvinna med riktiga
idéer. så fort vi hade slagit ihop klasserna slutade kriget och vi
allierade oss mot sexorna istället.

Nästa år gick vi i sexan och då slog vi ihop Lanfjordens fotbolls lag med
ranbergens. då lärde jag känna många av dom jag umgås med änn idag. sissta
veckorna i sexan handlade igentligen allt om vem man skulle gå med i sjuan.
Vi var väldigt många killar som ville gå i samma klass och jag antar att
varken lärare eller föräldrar hade hjärta att splittra oss.

Så i sjuan var vi alltså 19 killar och fem tjejer. det var alltså raka
motsattsen mot för i lågstadiet. vi började bra. härlig klass samanhållning
och massor med kompisar. sjuan flöt på bra. Det var nån lärare som anntyde
något om hur surriga vi va men det ursäcktades med att vi bara var sjuor.
alla proven gick bra. över lag var vi nog den bästa sjuan.

Så gick ännu en sommar med fotbolls segrar och sol. Så gick vi i åttan.
inget nytt bara väldigt surrigt nu började folk säga till oss på skarpen.
och i slutet av åttan hade vi ett par föräldra möten för att vi surrade så
mycket. Men betygen låg ändå över G i dom flesta ämnen.

Ytterligare några månader med sol och bad sedan tillbaks i skolan nu i
nionde klass, lite mognare o lite lugnare. vi har fått beröm av lärare för
att vi inte pratar lika mycket, vi har valt gymnasie linje och jag valde
natur. nu sitter jag alltså här på detta godis frossande dricka klunkande
skriv maraton och masserar min ömma handled.

Inskannad version

Mina skolår
Det var bra att man fick gå i sexårsverksamheten innan man började ettan.
Det var inte lika pirrigt eftersom man redan kände alla. Men att göra läxor
och vara nervös inför prov var inget som jag längtade efter.

Första dagen fick jag gå upp klockan 7. Det skakade i armar och ben. Jag
var inte så hungrig eftersom jag hade en konstig känsla i magen

Min Far körde mig till skolan och han skulle vara med precis som alla andra
föräldrar

När jag kom in i klassrummet stod våran fröken där. Hon såg väldigt snäll
och trevlig ut och jag blev genast lugnare. Fröken frågade oss vilka
årstider året hade. Det vara bara som räckte upp handen. Det var en tjej
som bodde några hus ifrån mig. Hon kunde svaret men jag visste inte ens vad
årstider var för något. Sedan fick vi saft och bulle och min rädsla för
skolan var borta

Efter skolan gick jag hem till min bästa vän Kristian och spelade tv-spel

Den första terminen lärde jag mig alfabetet. Jag försökte att läsa alla
texter och ord som jag såg. Det var kul i skolan. Vi fick fortfarande rita
och måla som på sexårsverksamheten Jag brukade gå till mitt fritids
rödarummet efter skolan. Jag brukade äta Lunch och leka där.

Den andra terminen var liknande fast med fler utflykter. Vi ritade
fortfarande mycket fast det var mest som hade med sommaren att göra.

I tvåan fick vi räkna mycket. Våran Matematikbok var som en berättelse med
massor av bilder. Jag ville se hur den skulle sluta. Mattetalen blev
svårare men jag klarade mig bra

Vi fick två läxor i veckan. Dom handlade mycket om oss själva och det
gjorde dom roliga.

Vi höll på mycket med dinosaurier och det tyckte jag var jättekul. Vi fick
också besöka flera olika museer.

På fredagar var det roliga timmen och jag var ofta med på charader.

Inför trean var jag väldigt rädd. Jag låg vaken länge på kvällarna och
tänkte på hur det skulle vara. Jag hoppades på det bästa

Efter några veckor i trean märkte jag att det inte var så farligt fast
läxorna tog upp mycket av min fritid. Nu var det en läxa varje dag och
proven var mycket svårare. En varm dag arbetade vi med nyckelpiggor. Vi
satt hela dagen. Jag skrev i hop en hel A4:a. Det var den jobbigaste
skoldagen jag någonsin varit med om.

I klassen fanns det några bussiga killar. Dom pratade på lektioner och
bråkade med flikorna. Jag och min vän Kristian var dom skötsamaste pojkarna
i klassen.

Jag var inte så bra på idrott men när vi spelade brännboll så var jag
oslagbar. Jag sprang snabbt och jag träffade alltid bollen. Jag blev bara
bättre och bättre på idrott.

I historia höll vi på mycket med vikingar och deras religion. Jag var
väldigt bra på det.

I matematik så blev det allt lättare och jag var bland dom bästa i klassen.
Vi började med multiplikation. Jag hade väldigt lätt för det.
Efter skolan så gick jag till min Mormor som bodde i närheten
Där gjorde jag mina läxor och lite till. Min mormor hade arbetat på en bank
så hon hjälpte mig mycket med min matematik.

Dagarna innan fyran så var jag nervös. Vi skulle få en ny lärare. Det var
en ung tjej. Vi var hennes första elever. Hon var väldigt trevlig.

Vi höll på mycket med Engelska och Historia. Engelska gillade jag väldigt
mycket.

Den första terminen lärde vi oss nästan ingenting. Efter vintern fick vi en
ny manlig lärare. Han hade långt brunt hår. Jag tyckte att han såg väldigt
lustig ut.

Jag fick nya vänner i klassen och blev pratigare på lektionerna.

Vår lärare hade välplanerade lektioner och han var väldigt bra som lärare.
Vi höll på med mycket intressanta ämnen. På måndagar var det ”helgsnack”.
Då fick man berätta om vad som hänt under helgen.

På idrottslektionerna var det bra stämmning och våran lärare var med
mycket. Det var tufft bollspel som gällde.

Jag och mina två vänner arbetade mycket tillsammans. Det fanns ett nytt
ämne som hette Elevens val. Vi fick välja på flera olika ämnen. Jag och
mina vänner gick med i skoltidningen. Vi var och interjuvade flera företag.
Det roligaste var Silja line.

I Femman umgicks alla killar i klassen och det var en extremt trevlig
stämning. Dagarna var inte så långa och det fans mycket att göra efter
skolan.

Det var tur att vi fick en ny lärare för han var den bästa vi någonsin
haft. Det gick lättare i alla ämnen för mig.

I sexan var alla bra vänner med varandra men det var trist att det snart
var slut. Desto äldre man blir desto snabbare går tiden. Jag tänkte mycket
på hur det hade varit genom åren. Det var synd att man bara kunde gå till
sexan i våran skola.

Dom åren som har varit var ju inte så farliga som jag hade trott. Det hade
varit kul i skolan. Det som jag hade lärt mig under dessa sex år var
väldigt värdefullt för mig. Det är något som jag aldrig kommer att glömma

Inskannad version

Mina Skolår
Det regnade nästan varje dag det där året, håret hängde i våta stripor som
piskade mig i ansiktet, gång på gång då jag knuffades åt sidan. Jag
tvingades blotta mina sinnen, ja, oftast mig själv & min förnekade realism,
men även det förstånd som länge kråmat sig i lerpölen & försökt hålla sig
vid ytan. Jag hängdes upp. Jag hängdes ut. Jag beordrades att stå trots att
jag föll. Dem sa åt mig att dölja såren & förneka tortyren. Jag skulle
skyla ärren bakom den frätande & bittra smaken av giftet jag dagligen
livnärdes på. Ibland spikades jag fast i en planka & hängdes naken upp så
att alla kunde se. Se & försöka förstå vad som var fel, för någonting var
det, eller hur? Jag frågade min lärare den frågan, hennes svar var
uppenbart, hon var bödeln själv. Hon såg till att hålla smärtan vid liv,
under det som för ett barn liknade en brutal avrättning. Fick verkligen
vuxna göra så? Jag lärde mig att sträcka mig efter dagens slut & förneka
smärtans tydliga existens Dagligen lekte min fantasi & förvillade mig allt
mer. Jag upplevde mig själv som en del av den verklighet som var menad att
vara sådär starkt tryckt mot min hud & smärta så Jag fanns till för att
befinna mig där, just då. Jag existerade & existerar än, för att vittna om
sarkasmens plågsama tortyr. Det var såhär jag upplevde det, det kan ingen
någonsin ta ifrån mig. Det här är min tokning av en historia som berättats
utifrån många olika versioner. Det här var jag, i mig själv, då.

Jag gick i feman. Jag var elva år. Vi fick en ny lärare. En annan klass på
skolan hade tidigare haft henne som vikarie, vilket hade resulterat i att
hela skolan hade fått reda på vilken mardröm det var. Hennes hårda finska
brytning gjorde hennes gälla stämma rå & vass som ett knivblad.

Hennes trick var väl dolda, men den rena förnedringen hennes dagliga
sarkastiska komentarer & agerande bidrog till är mer än nog för att känna
stark empati, vilja & engagemang för att de barn som idag utsätts för
liknande psykiska övergrepp, skall kunna befrias från sin svåra situation.

Varje dag gick jag till skolan med en ängslan som frågade mina avtrubbade
sinnen: ”Hur långt skall du låta det gå idag?” Anledningen till att jag
blev den finska lärarinnans lilla ”hackkyckling” är förståss för att jag
stod upp då de andra vek undan för att skydda sitt eget skinn. I mitt huvud
ifrågasatte jag hennes beteende & kom efter mycket överläggande & inre
konflikter fram till att det enda som var rätt att göra nu, var att agera.
Man kan inte bara sitta tyst & betrakta en situation som är på väg att
fullständigt klösa ögonen ur skallen på en. Jag gick till motattack.

Nu i efterhand ångrar jag inte att jag gjorde det, men under veckor &
månader av tortyr frågade jag ibland mig själv varför. En god sak min
styrka ledde till, var att mina kamrater, en efter en vågade stå emot mer &
mer, vilket ledde till att också många föräldrar fick upp ögonen för vad
som höll på att hända i skolan.

Nu hade dem inte bara sina barns blåslagna kroppar att vittna om. Utan även
barnens ord & berättelser om de upplevelser dem genomgått.

Ett tag var vi alla tysta av skräcken, nu hade det gått för långt… In i
det sista försökte ”hon” förneka in skyldighet till den mångsidiga miss
handeln hon utsatt oss för. Hon försökte även använda mig som sköld för att
stöta bort anklagelserna genom att utpeka mig som lögnaren, vars hot skrämt
klasskamraterna & fått dem att agera som dem gjorde.

Bara dagarna innan hon slutade gav hon sig på ett ordentligt försök att
förnedra mig inför den nya läraren, genom att snabbt överrösta mig & ta
över min presentation & med ”mild” stämma presentera mig som klassens lilla
fina prinsessa, som alltid trodde hon kunde allt & visste bäst, vilket hon
naturligtvis inte gjorde…”

Tortyren var inte riktigt påtaglig alla ganger. Hon var en mästare på att
med dolda trick träffa rätt & sänka.

Jag kommer alltid bära med mig det tunga minnena av mitt Skolår fem, då jag
upplevde & utsattes för förnedring & sarkasm, av min egen lärare. Jag
trodde att lärare skulle finnas som förebilder… Jag kommer alltid att
undra & spekulera i varför ”hon” dunkade Erik upprepade ggr medvetslös in i
klädskåpen, varför hon tvingade Caroline att ligga fasthållen, gråtande på
golvet inför klassen under lunchen, varför hon påpekade våra utseenden &
tog strypgrepp på Vendela. Varför hon sa att Rasmus var tjock & berättade
för klassen vad han vägde, varför hon hånsamt sa till oss att vi alla kunde
sluta som mördare. Ja, jag undrar & kommer fortsätta att undra varför hon
ibland rusade ut från lektionerna & inte kom tillbaks för ens dagen därpå.
Jag kommer alltid att undra vad det var som format henne & förtryckt henne.
Jag frågar ibland mig själv, det jag borde frågat henne, varför, varför
blev det sådär?

Jag tror att det är vanligt att som barn uppleva situationer som de jag
genomgick som delar i ett spel. Man kan bestraffas utan anledning, genom
att hamna på fel ruta. Ibland tvingas man stå över ett kast & ibland
utsätts man för prövningar. Det ingår i spelet. Det står i reglerna, förr
eller senare når man mål, Ibland är vägen dit svår. Jag antar att mitt
logiska tänkande räddade mig ur många svåra situationer som jag annars
skulle hamnat i. jag är glad att jag lyckades, iaf utåt sett behålla mitt
lugn, då paniken steg i takt med att klassrummet vattenfylldes.

Inskannad version

MINA NIO SKOLÅR

Min första skoldag såg jag fram emot och även få träffa mina nya
klasskamrater.
Det var en högtidsdag och mamma följde mig till skolan. Det var nog lite
nervöst.

Under lindberg-tiden trivdes jag bra med lärarna och kamraterna. Men när
dom upptäckte att jag hade dyslexi så blev det lite motigt. Jag blev
tvungen att gå ifrån klasen för att läs och skriv träna. Det kändes
konstigt att gå ifrån. Jag kände mig ut pekad.

Under mellanstadie tiden kändes det jobbigt. Att ha Dyslexi ställer till
med problem för jag måste kämpa mycket hårdare än alla andra. Det gäller
både hemma och i skolan. Men det ljusa var idrotten och hemkunskapen.
Egentligän är dom andra ämnena roliga men det är ju läsningen och
skrivningen som gör det tråkigt.

Under högstadie tiden då blev det en ny ljuspunkt. Det var att man fick ta
eget ansvar utan att någon lärare bestämde. Men jag blev också mer nervös
för hur det skulle gå för mig. Vilken hjälp kunde jag få? Det är många
sidor att läsa och det är mycket man ska skriva.
En stor hjälp har varit och är fortfarande Lejla. Hon har hjälpt mig att
läsa långa texter och skrivit anteckningar. Jag har också en bärbar dator
som ska underlätta mitt skrivande.

Att jag upplever skolan så jobbig är på grund av min dyslexi. Jag är
stressad i skolan och hemma, speciellt hemma tycker mamma och pappa. Jag
borde vara glad och tycka att det är kul att leva. Men nu är jag arg,
tjurig och butter. Alla lärare borde gå på en kurs för dyslektiker. Det är
alldeles för många lärare som inte vet något om dyslexi.

Några lärare uppträder inte schysst mot alla elever. De kan vara spydig.
Det borde ge konsekvenser.
Känner rektor och kolleger till att det finns lärare som gör så?

Nu ser jag fram emot gymnasiet. Då hoppas jag att jag har nya krafter för
nu känns det tungt.

Inskannad version

Att börja skolan är bland de pirrigaste jag varit med om. Jag kommer
fortfarande ihåg kvällen innan det var dags att börja skolan.
Man gick och la sig extra tidigt för att var pigg och alert till den första
skoldagen. Men det spelar egentligen ingen roll att man gick och la sig
tidigt för det var ändå nästintill omöjligt att somna. Men efter att man
legat vaken i sängen i två timmar somnade man. Morgonen därpå var man
väldigt nervös. Man la i sitt nya pennskrin i sin nya skolväska och började
gå till skolan med mamma och pappa. När man väl kom till klassrummet där
man skulle samlas tittade man direkt på vad det var för folk man skulle
tillbringa sina sex kommande år med. Vissa ansikten hade man sett förrut
andra var helt främmande. Nu väntade man på att få träffa sin första
lärarinna för att granska henne. Hon ställde sig vid sin Kateder och
presentera sig själv. Hon verkade faktist vara riktigt snäll. Efter att hon
presenterat sig själv bjöd hon på en liten tårtbit och efter det fick man
gå hem. När man sedan kom hem tänkte man att det inte alls var så farligt
som man trodde. Dagen därpå gjorde mamma mig sällskap till skolan och
lämnade mig vid klassrummet och önska mig lycka till. Den dagen började vi
lära oss början av alfabetet. Jag tyckte att det var kul att lära mig alla
bokstäver som jag sett överallt men aldrig kunnat tyda. Och vi började
också räkna lite smått.
När man gått i skolan i ungefär två månader hade man lärt sig hela
alfabetet. Då fick vi en läsebok och i den boken vi fick min första läxa.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kom hem och stolt gick fram till mamma
och sa:
Du får hjälpa mig, jag har en läxa. Efter ett tag började man tycka att
vissa ämnen var mer intressanta än andra. Jag jobbade tillexempel i
matteboken när vi egentligen skulle läsa i vår läse|bok. Det gillade inte
min lärarinna. Men jag gjorde det i alla fall. Så efter ett tag fick min
lärare gömma min mattebok och bara ge mig den när vi skulle räkna matte.
Jag tyckte att det var kul i skolan men jag hade tyvärr till en början inga
kompisar i klassen men det var inte så konstigt med tanke hur våldsam jag
var. Jag var ständigt i konflikt med alla femmor och sexor och även med
mina egna klasskammrater. Så efter ett tag fick jag en lärarinna som
ständigt titta till mig så att jag inte skulle hamna i konflikt med det
andra barnen. Hon skrev en dagbok där hon rapporterade till min mamma om
hur jag skötte mig.
Hon var med mig ända tills jag gick ut trean. Under den tiden hade jag
blivit betydligt lugnare jag hamnade inte lika ofta i konflikt det hände
men i lika ofta. Jag hade också fått två kompisar i klassen Jens och
Kristian. Innan hade jag bara kompisar i de andra klasserna men nu hade jag
också kompisar i min egna klass. När jag började umgås med Jens och
Kristian lugnade jag ner mig ännu mer. När jag började fyran så kändes det
lite som att börja i skolan på nytt. Man fick ett nytt klassrum i den stora
byggnaden med alla fyror, femmor och sexor och man fick en ny lärarinna.
Men allt gick bra och det fyran flöt på utan några större problem. Skolan
skötte jag bra och bråken blev färre och färre. Femman var ett roligt år
för mig jag började femman med att åka till Thailand sen kom jag hem till
Ninaläger som de flesta femmorna i kommen åker till. På lägret var det kul
men inte så speciellt intressant. Jag började tyvärr att missköta
skoljobbet lite. Jag hade blivit lite latare mot vad jag var förrut. I
femman hade vi också våra första nationella prov det var nervöst men kul
och jag fick ganska bra resultat på de. I slutet av femman tyckte jag att
det var tråkigt att sluta femman inte för att det var något kul med just
femman men jag hade fått nya kompisar i sexan och det var stort sett bara
dom jag umgicks med på fritiden och jag spelade i samma fotbolls lag som
dom. Och nu skulle ju dom sluta på Lindvallen och börja på Kapen och
Lyckhög.
Och det kändes som om man blev lämnad kvarlämnad ensam på Lindvallen.
Sommarlovet mellan femman och sexan kommer jag ihåg hur jag ständigt
tjatade på mamma om hur tråkigt jag kommer ha det när skolan börjar och att
alla mina kompisar kommer glömma mig och att jag säkert kommer dö av
uttråkan När jag sedan började sexan hade jag inte så tråkigt skolarbetet
gick bra och jag dog inte av uttråkan och mina kompisar glömde inte mig.
Under sexan tänkte man ständigt på hur det skulle vara att börja på Kapen.
Man hade ju hört så mycket om nollningar, lärare, betygen och alla farliga
personer. Tiden i sexan gick fort och på nolltid var det dags att sluta
Sexan och ha sommar lov. Sommar lovet var pirrigt man tänkte nästan hela
tiden på hur det skulle vara att börja på Kapen. Man hade ju träffat sin
nya klass och jag tyckte att den verka helt ok. Från min förra klass hade
Jag Alexander och Gustav så man var ju inte helt själv.
Den första dagen på Kapen var jag väldigt rädd för att bli nollad, jag höll
mig borta från dazzet och ville mest att att dagen skulle nå sitt slut.
Dagen därpå gick jag till dazzet och det var inget farligt med det och inte
var inte alla farliga personerna man hört så mycket om häller dom var ju
vanliga människor men det trodde man inte efter allt man hört om dom. Men
sjuan gick fort det var ett roligt år men skolarbetet tog man inte
speciellt seriöst det var mest lek.
När vi börja åttan hade jag tänkt och ta mig i kragen och bli seriös med
skolarbetet men det gick inte så bra.
Men åttan gick i alla fall bättre än sjuan och det var ju året då man får
sina första betyg. Det var både nervöst och kul att få betyg men man visste
ju nästan vad man skulle få innan. Vårterminen gick fort och skolarbetet
gick lite bättre. Nu var det dags att börja nian. Och nu måste man
verkligen ta skolarbetet på allvar för att kunna komma inn på den linjen
man vill. Nian har hittils varit rolig. Och skolarbetet går bättre och
bättre inte jättebra men ok. Och snart är det dags att återigen börja i en
ny skola kanske i Liunda kanske eller kanske i någon annan stad. Vi får se.
Du har skrivit en hel del om Dina skolår Bra! Men… I En del av
uppgiften, svårigheten i det hela, är att hinna klart i tid. II Skriv inte
man när Du menar jag. III Jag saknar en tydlig styckesindelning.

Inskannad version

Mina skolår
Nu har jag snart gått i skolan i nio år, den största delen av min
levnadstid! Nu när jag tänker tillbaka på mitt liv har jag svårt att minnas
tiden före skolan. Jag kommer ihåg alla kompisar, alla skratt och alla
gråt, men det är för det mesta från skoltiden och inte från tiden före.
Jag minns hur mycket lek det var på lågstadiet och hur livet för det mesta
bara var glädje och tillfredställelse. Jag minns också hur livet blev allt
hårdare och hur leken försvann ju äldre jag blev. Hur man sakta men säkert
blev tvungen att bli vuxen. Fast ofta ville man ofta det också man ville ju
inte bli kallad omogen heller. Det är svårt att bara genom en bild skildra
hela mitt skolliv, ibland kanske det behövs två, eller tre, eller tusen!

Kap 1 Första skolåret
Jag hade en lycklig barndom, jag fick mycket kärlek och tid från både
föräldrar och vänner, så det gjorde att jag kände mig accepterad redan
innan jag började skolan.
Lekis låg till grund för hela min skoltid i lågstadiet och mellan|stadiet.
Där träffade jag fort nya vänner, Love, Adam och lite grann Simon som är
min syssling.
De blev fort mina bästa vänner och jag lekte med Love nästan varje dag,
Adam lekte jag också mycket med, men inte riktigt lika mycket.
Jag kommer ihåg särskilt mycket hur jag och Love blev vänner.
Det var så att alla som skulle gå på lekis skulle med sina föräldrar träffa
de andra barnen en tid innan man började där.
Jag minns inte mycket av det men jag minns Love sitta stirrig i sin mammas
knä och Adam sitta helt lugn i sin mammas knä.
Love såg på mig och hade ett leende som gick ända upp till öronen Samma dag
när jag var hemma i trädgården och grävde en liten grop i marken framför
huset så kom Love gående, med samma leende som innan.
Han sa:
– Hej, kan vi leka
– Det kan vi väl
Mycket mer än det minns jag inte, men det var en av de finaste ögonblicken
i mitt liv som barn.
Tiden bara rann förbi och snart var det dags att börja skolan. Första dagen
presenterade man sig bara för varandra och åt bullar. (Det är i alla fall
vad jag minns) Jag trodde det skulle vara mycket värre, mina syskon hade
talat om för mig hur hemskt det var i skolan och hur äcklig mat det var.

Mina skolår II
Första tiden i skolan var inte jobbig alls. läxorna var lätta och få och
man fick mycket tid över för lek både hemma och i skolan.
Den klass jag hamnat i var en bra klass enligt mig, och våran lärare var
jättebra. Olyckligtvis var jag ingen liten mammas ängel, utan jag satte
ofta iväg med att skoja och prata på lektionerna, jag antar att jag hade
ett stort behov av att känna mig sedd och rolig. Det var jag också enligt
många, min barnsliga och extremt fantasifulla humor gick hem hos de flesta
och jag stormtrivdes. Det var inte så att jag var en riktig odåga utan
isåfall att jag var ovanligt ordet har fallit bort vid kopieringen

Kap III
Lågstadiet
Jag har svårt att placera de olika minnen jag har i vilka skolår de skedde
men jag minns dem inte mindre för det.
Jag kommer ihåg alla roliga lekar vi hade, jag tyckte särskilt mycket om
att leka affär, handelsman eller skattsökare. Jag tog ofta lekarna med
stort allvar vilket de flesta andra inte gjorde, förutom Simon som liknade
mig mycket där (måste väl vara något i släkten) så det blev ofta så att jag
var chef över de andra som fick arbeta under mig. Eller så var det jag som
ofta fick de bästa förmånerna när vi lekte affär.
Med tiden märkte man hur alla delade upp sig mer eller mindre. Indelningen
var ofta om vem man lekte med på rasterna eller på vems sida man var på om
det blev bråk. Man hade börjat lära känna folk mera och hade en aning om
hur de var.
Med tiden hårdnade det mer och mer. Lekarna var ofta istället för ”herren
på täppan” ”herren på lerkullen” eller på vintern ”herren på iskullen”
Läxorna började bli lite svårare nu och man märkte vilka ämnen man hade
lätt för och som var roliga, samt vilka ämnen som var mindre intressanta.
Det blev lite mindre tid för kompisar och konkurrensen ökade mellan
eleverna i klassen, man ville vara duktig, man jag hade fortfarande lust
och tid för kompisar. Även fast jag är text har bortfallit vid
kopieringen
tävlingsmänniska och ville gärna vara duktig i skolan.
Jag läste mycket läxor och min fröken sa att jag var duktig, särskilt i
svenska och engelska. Hon kallade mig svenska killen på kvartsamtalen.
Med tiden växte mitt ”busiga i skolan jag” bort dels p.g.a läxorna och dels
för att fröken hade börjat ge mig kritik, och jag tar väldigt hårt på
kritik och försöker förbättra mig ifall jag får någon.
Konkurrensen hade också börjat öka killar emellan, vem var starkast?, vem
var snyggast och vem skulle få mest tjejor. Jag hade en ganska bra fysik på
lågstadiet, min specialitet var långdistans.
Mina skolår III
Mellanstadiet
Att börja mellanstadiet innebar många förändringar, vi fick en ny fröken,
ett nytt klassrum, elever hade tillkommit och en del hade slutat.
Det kändes som om man hade en större press på sig att vara mer vuxen. Jag
märkte nu hur mycket skolan tog av min tid, och jag började få en blick på
hur världen verkligen var, att livet inte bara är lek och att man tids nog
är tvungen att inse det. Man tvingas vakna upp ur glädjen.
Jag hade fortfarande många vänner och jag skötte skolan, men ett nytt öga
hade öppnats för mig: tjejor.
Innan hade tjejor bara varit trams, i alla fall för det mesta och i fall
man gillade någon såvar det mest sådan där barnslig kärlek. Nu började man
gilla tjejor mer på riktigt. Jag har aldrig varit bra på att visa tjejer
att jag gillar dem, ifall det skulle bli något så fick de komma till mig.
Det var ofta en maktkamp mellan oss killar som gjorde att man fick tjejer,
eller så var man söt och trevlig, eller kanske både och. Jag var ihop med
en del tjejor på mellanstadiet, men det var aldrig något allvarligt, ofta
bara en dans på ett disco och att man kanske var extra snälla mot varandra.
Men man gillade i alla fall varandra och det hade växt fram mer och mer.
Fyran var ganska lik lågstadiet och det var någonstans nu som jag började
känna Per.
Per och jag började vara tillsammans oftare och oftare. Vi kunde träffa
varandra och bara vara, det var inte så med andra. Han var också den första
jag kunde säga allt till. Jag gav han ofta råd som hade med skolan att
göra, han tyckte han behövde det.
Jag hade många vänner och livet lekte, förutom den ständiga pressen man
hade att bli mer vuxen och att ständigt förbättra sig på allt för att kunna
imponera på tjejorna. Vilket blev svårare och svårare eftersom de började
bli allt mer mognare, vi killar är ju lite efter. Jag tror att det ökade på
konkurrensen ytterligare mellan oss killar, och som jag nämnt innan är jag
en riktig tävlings människa och jag gjorde ”allt” för att försöka hänga
med. I femman och sexan var det som sagt lite tuffare men i sexan lärde jag
känna en person som förändrade mitt liv till stor del: Jan Karlsten
Han var en av de som gick i den ”lilla gruppen” inte för att han var osmart
utan för att han var så busig.
Han var rolig och beundrade mig (kändes det som) och vi hade alltid roligt.
Han var lite trasig sedan sitt liv tidigare så jag försökte hjälpa honom.
Eftersom min familj är kristen ville jag att han också skulle bli det, för
jag vet alla gånger det hjälpt mig.
Dessvärre tog det i stort sett all min tid, han ringde mig varje dag och
var fruktans|värt idog om att va. Det blev nästan ingen tid alls över till
mina andra vänner text bortfallit vid kopiering
Mina skolår IV
Det började närma sig slutet av sexan och slutet på hela mellanstadiet, de
flesta var avslappnade och kampen samt konkurrensen som brukade vara en del
av vardagen var som bortblåst.
Det hade gått hyfsat bra på mellanstadiet, min fröken och jag kom bra
överens och skolarbetet hade gått bra.
Jag hade fortfarande många vänner, de ville fortfarande umgås med mig även
fast jag umgåtts med Jan så mycket

Sjuan
När jag tänkte på sjuan och högstadiet såg jag det som en evig kamp. Jag
skulle ge allt jag hade, hade jag bestämt mig för.
Samtidigt såg jag det som en ny chans. Man skulle hamna i en ny klass där
få visste vem man var, man kunde vara vem man ville. De som haft det svårt
förut fick en ny chans.
Jag var väldigt rädd och nervös inför sjuan, jag ville inte misslyckas. Jag
brukade be gud att han skulle hjälpa mig att klara av det som låg framför
mig och tack vare det (tror jag) gick det så bra som det gjorde. Jag
hamnade i en härlig klass med många bekanta och det var många tjejor i den
så den var ganska lugn. Jag märkte snabbt viken skillnad det var, jag kände
inte alls samma konkurrens och tjejorna som jag trodde redan skulle vara
vuxna och helt ointresserade av oss var riktigt trevliga och snälla.
Dessvärre kände jag en väldig ångest inför proven, så jag började plugga
väldigt mycket vilket medförde att tiden för kompisar drastiskt minskade.
Jag fick mindre vänner, dels för att jag spenderat för mycket tid med vissa
kompisar och ingen tid alls nästan med de andra, och för att skolan tog för
mycket tid.
Åttan
Åttan var nog det jobbigaste året i mitt liv. Jag pluggade mer än någonsin
och försökte samtidigt få tid med elgitarr friidrott och vänner. Det kändes
som om jag blev tvungen att växa upp för fort och att jag fått ta alldeles
för mycket ansvar för min ålder, jag mådde allmänt dåligt eftersom jag
axlat mig med för mycket. Jag ville ha allt.
Nian
När jag började nian trodde jag att det skulle vara lika hemskt som i åttan
men otroligtvis var allt mycket bättre. Alla var lugnare och jag kom
underfund med att man inte kan hinna med allt och orka allt. Den sista
tiden har gått bra, skolan har inte fått ta all tid.
Det känns som om det finns något större än allt det här och det är Gud.
Mina skolår V
Sammanfattning:
Nu när jag tänker tillbaka på skolåren förstår jag att det präglat hela
mitt jag. Det har medfört både positivt och negativt.
Man är tvungen att gå i skolan men om jag fått en ny chans då jag själv
fått välja om jag ville gå i skolan så skulle jag göra det.
De har medfört så mycket gott och det goda överväger det onda som också
skett