Slutbetyg: G

Att byta klass
Det hela började med att vi skulle flytta till en liten stad i Skåne. Pappa
hade fått ett nytt jobb. Jag och mina bröder Christian och Emil skulle
börja i helt nya skolor och helt nya klasser.
Christian skulle börja tvåan på gymnasiet, Emil sjuan och jag nian. Mamma
visste inte vad hon skulle göra än men tänkte att det säkert skulle lösa
sig. Det var så det hela började.

Det var ungefär en halv dag kvar av sommarlovet, jag, Christian och Emil
var på stranden för att njuta av den sista sommarlovsdagen. Helt plötsligt
kom det förbi en tjej i min ålder. Hon tittade på oss och log lite
försiktigt. Sen gick hon därifrån. Senare på kvällen när vi hade ätit så
skulle jag hjälpa mamma att plocka in disken som stod ute på altanen. Då
stod hon där igen och log på precis samma sätt som hon hade gjort tidigare
på standen. Sen gick hon därifrån igen. Jag berättade det för Christian och
Emil och de tyckte att det var lika konstigt som jag.
Vem var hon?

Nästa morgon skulle skolan börja. Jag och Emil hade följe eftersom att vi
skulle börja på samma skola. Så nervös jag var när jag stod utanför dörren
till klassrummet där min nya klass satt i. Tänk om de inte gillar mig, tänk
om de är elaka eller tänk om jag inte får några kompisar. Alla möjliga
tankar for igenom mitt huvud då. Men till slut tog jag mod till mig att gå
in.
När jag väl var inne i klassrummet, såg jag ett ansikte och ett leende som
jag kände igen. Det var tjejen på stranden och utanför huset. Skulle vi gå
i samma klass? Var det därför hon hade lett mot oss? Ville hon bara få
kontakt? En massa tankar for återigen genom huvudet på mig, samtidigt som
jag gick och satte mig bredvid en tjej med kort lockigt hår. Hon hette
Filippa och var riktigt trevlig, vi kom genast väldigt bra överens. Så bra
att vi tillochmed satt och åt tillsammans på lunchen. Jag frågade henne
lite diskret och tjejen vem hon var och var hon bodde.
Det var då jag fick reda på det.
Hon hade förlorat sin bror i en hemsk olycka, och hon pratade inte längre.
Jag förstod genast att jag var tvungen att försöka prata med henne. Hon
hade ju inte kommit till mig utan en anledning, hon ville kanske prata. Jag
tog min bricka och gick genast för att leta upp henne.
Jag hittade henne, hon satt i korridren och målade något. Jag fick
försiktigt fram och frågade om jag fick slå mig ner. Hon log när hon
tittade upp på mig och nickade. Först satt vi bara där, helt tysta. Men det
var ingen pinsam tystnad utan bara helt vanlig tystnad. Tillslut sa hon
bara:
– Du kanske undrar varför jag har tittat på dig och dina bröder?

Jag hann inte svara förrän hon fortsatte.
– Men när jag ser er påminner ni mig om hur det var när jag och min bror
umgicks.
Hon fick en ledsam blick men leendet var fortfarande kvar, och det lät som
om hon hade gråten i halsen. Sen fortsatte hon att berätta om vad som hade
hänt och varför hon inte pratade med någon. Hon berättade också varför hon
just börjat prata med mig. Sedan visade hon bilden som hon hade målat, det
var ett porträtt av hennes bror, hon var jätte duktig på att måla.

Efter den dagen började vi umgås mer och mer, och prata det gjorde vi också
bara mer och mer. Det blev en början till en stor vänskap.

Mina skolår

Året var 1995 när jag började skolår ett, ända sedan förskolan hade jag
gått på en kristen skola i alingsås, Edengården. Var dag började med en
morgonsammling, som vi hade kyrkoslalen. Vi gick igenom vad som skulle
hända idag, om det var något anorluna osv. där efter gick vi som vanligt
till våra klasser. Vi var inte så många på skolan, i min årgång var vi fem
stycken. När vi gick i ettan gick vi tillsammans med tvåorna och tvärtom
när vi gick i tvåan.

Jag hade inte så många kompisar dom tre första åren i skolan det fanns ju
inte så många i min årgång. Två som jag umgicks mest med var Jonas och
Fredrik, jag umgicks även med andra både äldre och yngre, men inte lika
mycket.

När jag gick dom tre första åren i skolan så bodde alla mina syskon hemm|a,
inte så lätt alltid, vi fick dela rum två och två dom älsta fick ett eget
rum. Jag har 8 syskon alla är tjejer, alla jag har träffat frågar om det är
jobbigt med så många syskon och alla tjejer också, men jag tycket facktiskt
inte det, det har flytit på bra.

Efter som vi var elva stycken i familjen så bodde vi i ett ganska stort
hus. Vi bodde ungjefär två mil utanför den fina staden Alingsås, i
Hedbylund, en gansk stor by med cirka 10 000 invånare. Vi bodde i ett rött
hus med vita knutar, vi hade en stor trädgård med ett skjul som vi kallade
”röda huset”.

Jag hade två grannar som jag lekte ganska mycket med Albin o Per, v i kom
väll inte så bra överens när vi var alla tre.

I trean berättade jag för mina kompisar att jag skulle byta skola till
Hedbyskolan. Eftersom jag byte skola halkade jag ifrån kompisarna i
Edengården, och numera umgås vi alldrig, vi pratar inte ens m|ed varandra
om vi skulle träffas av en händels, vilket är ganska sällan.

Första skoldagen i den nya skolan, började med en dålig frukost, jag var ju
närvös. Efter frukosten bestämde min tredje älsta syster vad jag skulle ha
på mig, efter det gjorde hon i årdning min fresyr, så eleverna skulle få
ett gott intryk.
Klockan fem i åtta tog jag mitt första steg mot skolbussen med min granne
Albin som var ett år yngre. På bussen träffade jag Per, som som tur var
skulle gå i samma klass, som jag.
Jag mins tydligt när jag gick mellan åtta röda baraker mott min barak, det
kändes läskigt, men det gick faktisk bra, jag tror att man oroar sig för
myck|et i bland.

Efter en vecka eller två lärde jag känna Fredrik, som jag senare blev bästa
kompis med.

Andra året på Hedbyskolan var ungjef|är som i fyran, förutom att
tjejbas|bacillerna försvan. I min klass var vi 16 killar och 6 tjejer. I
femman hade vi dom första nationella proven, som gick ganska bra, förutom
Engelskan som var lite knaglig.

Nu hade även mina två största syskon flyttat hemifrån och jag fick mig ett
eget rum.

År sex var som år fem, men lite svårare bara. Vi hade sexualkunskap som
nästan alla killar tyckte om. I slutet av sexan skulle vi välja
klasskompisar till sjuan. Jag mins att jag valde en kille som hette Jonny
som kom från Ringasjö, alla skolor runtomkring Hedbylund hade bara 1-6 så
alla sjuor fick börja på Hedby|skolan.

Hemma så skulle min älsta syster gifta sig med Jonas Karlsson som kom från
Boråstrakterna. Bröllopet ägde rum utomhus vid Hovsnäs, vid en sjö som
heter Åsunden, där ligger även Torpa sten hus, som är ett slått från Gustav
Wasas tider.

I sjuan flöt allting på bra, jag hade bra lärare, som elevern hade stor
rispäckt för, det gick bra med läxor och annat men det blev värre i åttan

År åtta gick ju som det gick. Vi fick en ny rektor som hette Josef
Jankovik, han kom från Jugoslavien och han hade blandannat varit djup
havsdykare. Lärarna hade in|get förtroende för Josef, han lysna|de inte på
lärarna utan han skötte allt själv. I mitten av åttan slutade hälften av
alla lärare jag fick byta klass föreståndare 3 gånger. Istället för
beh|öriga lärare fick vi vikarier och färdigstuderande, eller så fick vi
inställda lektioner ofta kunde man komma till skolan och få massa
instä|llda lektioner upp till två timmar.

I åttan fick alla reda på att vi skulle flytta till Halmstad. Jag är ganska
glad att vi flyttade, det är bättre lärare i skolan, nu kan jag segla mera.
Men kompisarna är alldrig roligt att lämmna, men jag träffar dem nog till
sommaren.

Första besöket i Frövik, gjorde vi samtidigt som vi tittade på vårt ny hus,
besöket var välldigt jobbigt i början men de tog bra hand om mig, och det
känndes bättre första skoldagen.

Nu när jag har bott här snart ettår känns det mycket bra, jag trivs i
skolan, jag trivs i Halmstad, det är bara vintrarna som är lite dystra.

Ämnesval och lärarkommentarer står på ett försättsblad.

Mina skolår.

Livfullt berättat, men bara ett enda minne!

G

Varje mening börjar på ny rad.

Miljoner olika tankar och minnen snurrar i huvudet när ämnet kommer på
tal.
Det finns så mycket roligt, tråkigt och sorgligt att berätta om nio år av
sitt liv.
Men allt har passerat förbi så otroligt snabbt, så en del minnen har
suddats ut och blivit lite oklara, men med hjälp av min fantasi och av det
jag minns starkast ska jag försöka att skriva så bra jag kan.

ny sida

Utflykt med klass 3b.
Det var en varm sommardag och jag var en stolt, precis nybliven tredje
klassare och idag var det dags för utflykt.
Röda, gröna, blå och gula ryggsäckar täckte skolgården.
Alla var förväntansfulla och lyckliga den här dagen.
Två och två i ett långt led traskade vi mot utomhusbadet.
Efter den långa halvtimmes gångtiden som bara hade bestått av skratt och
sång var vi äntligen framme.
Våra färgglada sommarkläder bytes snabbt ut till olika bikinis, baddräkter
och badbyxor.
Alla sprang livligt ner i det varma vattnet och lekte och stojade.
Vi njöt helt enkelt av den fina sommardagen.
Men allt det harmoniska avbröts med att en av barnen i poolen gav ifrån sig
ett fruktansvärt skrik.
Jag och min klass var först fram för att kika på vad som hade hänt.
Vi började med detsamma att skratta.
Det var ingen olycka som inträffat och inte heller hade någon farit illa,
utan det var en lång och sliskig ål som simmade runt i poolen.
Han hade kommit ganska fel den dagen och pga honom fick vi inte bada mer.
Men lika glada var vi för det, eftersom att vi hade ett roligt minne att
dela med varandra och det tog väldigt lång tid innan vi slutade prata om
”ålen i poolen”.

ny sida
Jag skulle antagligen känna mer skräck idag om jag mötte en ål i en pool.
Men det skulle än idag vara en rolig och annorlunda upplevelse och ett
enormt underligt minne att dela med sig av till vänner och familj.

Att byta skola/att byta klass

– Vakna Louise! Du ska börja i din nya skola idag, skrek mamma ifrån köket.
Jag visste inte om jag ville byta klass eller inte, för i min gamla klass
så var jag rätt så mobbad. Det var inte så att de slog mig men ingen
pratade med mig, det var som om jag var luft. Men nu i den nya skolan så
ska jag bli en helt annan person. Jag gick till den nya skolan och in i
korridoren. Jag var ganska sen så jag skyndade mig igenom hela korridoren
bort till klassrummet. Jag stod utanför dörren och hörde dem prata där
inne.
Jag knackade försiktigt på, Men ingen öppnade. Jag knackade en gång till
men lite hårdare.
Dörren flög upp och träffade mig rakt i huvudet.
– Oj förlåt, sa en kille i öppningen. Det måste vara du som är den nya
tjejen. ”Ja”, sa jag och han visade mig in i klassrummet.
Fröken tyckte att jag kunde ställa mig vid henne och berätta för klassen
vart jag kom ifrån och så. Så jag gick fram dit och berättade för nu skulle
jag sluta vara den mesiga typen som inte vågade någontig. Men jag berättade
såklart inte om att jag hade varit mobbad. På rasten så kom massor i
klassen och frågade hundratals frågor. t.ex vart jag kom från. Om jag hade
några syskon. Och jag tyckte att jag började bli populär. För redan efter
en vecka hade jag vart hemma hos fyra tjejer i klassen och det är flera än
vad jag hade varit hos i min förra klass. Mamma var jätteglad att jag hade
fått så många vänner men nu oroade hon sig lite för läxor och pluggandet.
Men jag sa bara att vi knappt hade några läxor, men då ljög jag för vi hade
läxor varje dag. Men jag skyllde bara på att vi höll på att packa upp saker
där hemma och att jag inte fick någon tid att plugga på. Lärarna tyckte det
var okej men att jag skulle börja plugga så fort jag kunde. Det hade gått
några dagar och jag kände att jag inte saknade min förra skola alls utom
att den hade mycket bättre mat än den nya. Men ”kompisarna” i den förra
saknar jag inte alls för de i den hära är så mycket snällare. Fast jag har
upptäckt att det är en kille som är ganska mycket utanför. Så eftersom jag
är ganska mycket med killarna så har jag försökt att prata med honom så
inte han blir som jag var. För det var inte speciellt roligt. Han som
smällde upp dörren i huvudet på mig heter Christian och är min kille nu.
Man kan säga att det var kärlek vid första smällen. För han har smällt
dörren i huvudet på mig en gång till. Det är han, Karin och Lasse jag
brukar var med i skolan och efter. Jag tycker Karin och Lasse ska bli ihop
men Karin är för feg.
Fast jag säger att det är bara att chansa. För hon är ju kär i honom. Nu
har det gått en termin och jag älskar min klass. Jag vill absolut inte
skiljas ifrån den, men det ska vi ju om något år ändå, för då ska vi börja
gymnasiet. Och jag hoppas den klassen blir lika bra.

Imorgon är den första dagen.

I augusti år 2000 började jag och nästan alla kompisar jag växt upp med i
en högstadie|skola i Nacka.
Förväntansfulla till bristningsgränsen började vi en ny termin i en ny och
mycket större skola än den vi gått våra första sex skolår i.
Till en början verkade allt bra, vi fick större frihet än mellanstadiet
erbjöd och man lärde känna nya människor nästan varje dag.
Men efter ett par månader började det spåra ur.
Vi hade helt enkelt fått för mycket frihet, man började strunta i lektioner
och det var inte så ovanligt att man gick upp till centrum och stal
småsaker i affärerna.
Utan att man tänkte på det själv så var pressen hård på en, om man inte
gjorde som alla andra så blev man mer eller mindre utstött.
Många började röka, dricka och ett antal började testa droger.
Man blev kaxig hemma, vägrade att göra som ens föräldrar sa åt en.
Och så började det.
Skolan blev snabbt uppdelad i två grupper: De häftiga och de utstötta.
Ingen var iförsig lämnad ensam, för man hade alltid kompisar i sin ”grupp”.

Sedan fanns det en liten ”grupp” till, för de som inte riktigt passade in i
någon av de stora grupperna.
Ungdomarna i den lilla gruppen var mest ”svansar” till de ”häftiga”.
Det var ”svansarna” som var ”tvugna” att testa allt, för de var så pass
osäkra på sig själva att dem i vilket fall som helst föll för grupptrycket.

Jag var nog en i den lilla gruppen. Jag passade aldrig riktigt in i den
skolan, det kände jag ganska snabbt. Jag spelade någon annan i ett helt år.
Någon som tyckte det var ballt att röka, dricka, sno grejer och testa
droger. Men när andra terminen närmade sig sitt slut bestämde jag mig; Jag
byter skola! Och så blev det.
Det var en otrolig lättnad jag kände när jag sa hej då till alla kompisar
innan sommar|lovets början, när jag gick hem från den skolan för sista
gången.
Sommarlovet förflöt lugnt, och i slutet på juli hade jag bestämt mig för i
vilken skola jag ville börja; Östra Dalvik.
Jag kände ingen som gick där och jag hade ingen aning om ifall skolan var
bra eller dålig. Det var en liten chansning, men jag mådde iallafall bättre
än jag hade gjort på länge. Sista dagarna innan skolstarten gick jag som på
glöd, jag var hur nervös som helst. Så kom den stora dagen.
Den morgonen fick jag skjuts av pappa, och innan jag stängde bildörren
önskade han mig lycka till.
Sedan gick jag in.
Östra Dalvik var raka motsatsen till skolan jag gått i innan, det var rent,
fräscht och luftigt.
Och bättre atmosvär.
Självklart så gick jag vilse direkt, men det hör till på något sätt!
Jag var iallafall så pass tidig att i princip ingen hade kommit än.
Så hittade jag det klassrum jag skulle vara i och satte mig på en bänk i
korri|doren utanför. Och väntade.
Efter en stund började det komma ungdomar, och jag blev ännu mer nervös.
Men det hade jag absolut inte behövt bli, alla var jättetrevliga, öppna och
positiva. Jag hittade in i klassen direkt, och jag kände att jag för första
gången på länge kunde vara mig själv.
Efter ungefär en månad kändes sjuan läskigt avlägsen, jag hade fått nya
kompisar och ett nytt liv kan man säga.
Men jag hade fortfarande spår kvar i mig efter sjuans bravader, det kunde
jag inte förneka.
Ett antal av de saker man började hålla på med i sjuan slutade jag inte med
i åttan. Jag kunde inte!
Men jag lämnade den påbörjade drogperioden i sjun, och skolkandet och
drickandet dämpades ner.
Likaså gjorde jag med snattandet.
Men allt man gör och är med om under livet, inte minst i början av
puberteten, sätter spår i en för resten av livet också.
Man säger ju att man lär sig av sina misstag, och jag är inget undantag.
Jag vet vad som är rätt och fel, vad man får göra och inte göra.
Det är bara det att vissa saker stannar kvar för att man har lyckats bli
beroende av det. Men alla har sina brister, dolt eller öppet, det är bara
att acceptera – eller helt enkelt göra någonting åt det.
När jag idag tänker på mitt första hög|stadieår skäms jag över mig själv.
På alla sätt och vis.
Jag föll för grupptrycket, jag började röka, dricka, snatta, ta droger och
skolka. Jag snackade skit om folk jag växt upp med för att jag kände mig
tvungen till det. Jag spelade någon annan för att jag var så osäker på mig
själv. Skolan och många elever som gått där längre än mig och mina kompisar
gjorde mig osäker.
Mitt självförtroende var oidentifierbart, jag stod inte upp för mig själv.
För mitt riktiga jag. Att byta skola är bland det bästa jag gjort, och att
det var till just Östra Dalvik gör bara saken ännu bättre.
Känslan av att kunna gå osminkad till skolan, att klä sig som man vill och
säga vad man tycker, den går inte att förklara.
Det närmaste man kan komma är nog ordet underbar, men det räcker inte till
på långa vägar! Om jag skulle ha stannat kvar i min första skola skulle
mitt liv se ut ungefär såhär: Jag skulle röka, dricka, blivit mycket mer
krimi|nell än i sjuan, jag skulle definitivt vara beroende av droger och
mitt självförtroende skulle ligga långt under minusstrecket. Jag skulle
antagligen vara djupt deprimerad, och jag skulle inte ha den nära kontakten
med mina föräldrar som jag har idag.
Och jag skulle definitivt inte börja i gymnasiet efter sommarlovet.
Låter det som ett lyckat liv? För den som aldrig har varit där kan inte ens
föreställa sig, inte jag heller.
Men jag kan titta på hur kompisar som jag växte upp med, gick i samma klass
som, och utvecklades med, på deras liv idag.
Då kan man nog få en liten glimt av hur min framtid skulle ha blivit om jag
stannat kvar.
Idag ser allt däremot mycket ljusare ut. Jag har kompisar som bryr sig om
mig, jag har betyg som faktiskt inte är så dåliga, trots allt. Jag har
skaffat mig en klar åsikt om vad jag känner och tycker om Sverige och
världen. Jag är politiskt engagerad i Ung vänster, jag satsar på att komma
in på ett bra gymnasium, och jag fyller sexton år i slutet av den här
månaden.
Man kan byta både livsstil och livssyn bara man bestämmer sig för det, det
är inte så svårt!
Det kan jag med säkerhet säga eftersom jag är på god väg åt det hållet.
Jag är inte där än, det säger jag inte heller, men jag försöker.
Och om man försöker så når man tillsist sitt mål.
Imorgon är den första dagen till resten av ditt liv.
Det är upp till dig själv vad du gör av den.

Högermarginalen är mycket ojämn och det är svårt att bedöma var
radbrytningar gjorts. Det är också väldigt svårt att se var det ska vara
punkt, komma eller ingenting alls, samt svårt att skilja mellan gemen och
versal.

NÄR JAG BYTADE SKOLA
(När jag gick i årskurs 6 på Uggleskolan tyckte jag det skulle bli jätte
läbbigt att byta till en annan skola inför årskurs 7.
Jag bytte till en skola som heter Killebäckskolan.)
Det var en gong på sista terminen i 6an som vi skulle åka till,
Killebäckskolan det pirrade i hela kroppen, för jag var så nervös för att
de andra eleverna i min nya klass inte skulle tycka om mig.
Men när jag och mina gamla klasskompisar som också skulle burga i min nya
klass, kom in till det nya klassrummet och träffade de andra från bland
annat en skola som heter Stenåsskolan så var det bara en enda elev som kom
fram och hälsade.
Han hette Stefan och jag tyckte att han värkade snäll men han var inte
riktigt så snäll som jag trott.
Men det visade sig att en annan kille som jag då tyckte såg ut som en
värsting, en elak mobbare, visade sig, vara jättesnäll. Han hette George,
men han sa direkt till alla i rummet: Jag vill att ni uttalar mitt namn
Jorge för jag hatar att bli kallad George.
Det var allt jag ville säga just nu, och så satte han sig.
Jag däremot var helt och hollet livrädd. Jag beundrade George’s mod att
resa sig upp och prata som han gjorde.
Men när jag tyckte nu var det fanemej daks att gå fram och hälsa på
George.
Men när jag hade rest mig och burgat röra mig frammot så vek sig mitt mod
jag vågade inte gå fram.
Sedan en liten stund senare så var turen över jag och mina gamla klass
kamrater gick tillbaka till vår gamla skola. De sista veckorna av den
terminen bara sprang förbi och den sista veckan kom till sist.
Den sista veckan, då hade vi skit-kul, vi hade roliga lekar fråge-sport med
mera, vi hade inga riktiga lektioner den veckan med man ville inte att
skolan någonsin skulle ta slut.
Men det gjorde den i alla fall då som sommar lovet tio hela härliga veckor
men under lovet så gick allt så himla fort sommar lovets tio veckor kändes
som bara två. Det hela gick för fort snart var det dags för skolstart.
Skolstarten moste känt på sig att jag var livrädd men det var inget att
gjöra åt det.
Den sista dagen kom jag kunde inte hitta på något tiden var för knapp för
att gjöra något. Jag ville bara sova och bli bortglömd men jag satt hela
kvällen och grillade med min familj sedan var det läggdags mamma tvingade
mig i säng.
Det var ett rent HELLVETE att somna den natten. Jag låg sömn|lös och
försökte somna men det gick inte att somna.
Men när jag väl hade somnat hade klockan hunnit bli fem och jag skulle gå
upp klockan sju.
Klockan slog sju, min alarm-klocka burgade pipa. Jag vaknade helt
kallsvettig jag undrade om jag skulle kunna sova i cirka trettio minuter
till men just då kom mamma in och sade
– Älskling, det är dags att gå upp nu, jag har gjort några mackor till
dig.
Jag tänkte nu vill jag dö.
Nu var klockan 07:25 jag hade ätit och klätt mig jag var på väg till
toaletten för att borsta tenderna och kamma mig men den var upptagen.
Klockan slog nu 07:45 jag fick toan men jag hann bara borsta tänderna för
nu var det dags att åka till skolan.
Jag gick så longsamt in till mitt kapprum som möjligt men jag kom ju så
klart fram till slut jag kom in i klass-rummet alla vi som kom från
Uggleskolan satte sig vid ett bord och så gjorde även de andra. Våra nya
lärare kom in och sade till oss att resa oss upp alla reste sig upp och
lärarna sa nu ska vi ha upprop. Sedan skall vi byta platser så ni inte
sitter bara med era gamla kompisar.
Vi blev mixade och blandade jag kände mig som om jag just suttit i en
shaker och någon hade skakat den.
Jag modde verkligen illa, jag önskar att jag bara hade sjunkit ner igenom
golvet. Jag hamnade vid ett bord med två tjejer och en kille.
Tjejerna hette Tina och Maria medans jag stod där vid min plats så kom
killen som hette George (Jorge) och ställde sig bredvid mig. Jag blev paff,
han hade slutat att se ut som en värsting, han såg lika rädd ut som jag
gjorde.
Vi fick sitta bredvid varandra jag frågade hur han kände sig han sade till
mig att han modde illa och helst skulle varit hemma.
Jag sa till honom att jag kände lika-dant.
Lektionen burgade med att vi skulle berätta om oss själva för kompisen
bredvid. Jag burgade med att berätta att jag heter Lars och att jag ville
bli kompis med honom han såg paff ut när jag sade det.
– Jag ville lika dant jag är glad att du sade det för jag hade inte vågat
sagt det till dig.
Vi blev väldigt bra polare efter det. Jag längtade äfter rasten för att få
prata mer med George rasten komm och vi pratade om allt möjligt, det
var radbyte var den roligaste rasten någonsin. Jag hade så roligt, jag
blev inte retad som på Uggleskolan. Där blev jag mobbad varje rast.
George presenterade mig för sina polare och vi snackade hela rasten.
Den dagen tog slut fortare än jag kunnat sagt HEJ.
(Jag och George holler fort farande i hop nu i nian vi är bästa polare just
nu.)
SLUT

Styckeindelning (ej blankrad)
Stavning vokaler u, o, ä, e (t. ex. burgade, gjöra)
Skiljetecken: Punkt!

Bra att och har använts istället för som tidigare o!

UPPGIFT 4. Min syn på skolan.
Kära skolminister

Det som jag skulle vilja att ni förbättrade i skolorna är skolmaten. Jag
tycker att skolmaten är aldeles för dålig, det är kanske en gång i veckan
som jag äter mig mätt, men det är knappt att jag äter mig mätt en gång i
veckan. Ni måste ädra skolmaten så att fler barn äter. För jag vet själv
att det är många som går hungriga hella dagen i skolan.

Och så tycker jag att ni måste få fler till att utbilda sig till lärare.
För på vår skola (Söderport) så ha vi väldigt många lärare som inte har en
utblidning som lärare, och då är det svårt för oss elever att kunna lära
sig på ett bra sätt, och iblan så kann dom lärarna som kommer ingeting och
då så lär sig ju eleverna ingeting ändå. Men dom lärarna som är utbildade
tänker jag inte klaga på för dom vet hur dom skall få eleverna att tycka
att det är kul att lära sig. Men om det nu kommer en lärare som inte har
utbildningen så blir det oftast att eleverna tar över och eleverna sitter
ändå och gör ingentin, eller om man nu får en uppgift och eleverna vet att
han inte kan någonting så struntar eleverna i det ändå, och där är vi där
igen, eleverna lär sig ingeting.

men nog pratat om allt som är dåligt i skolan. Det som jag tycker är bra i
skolan är att man alltid har sina väner runt sig, och att man får många nya
vänner. Då blir även lektionerna roligare och man tycker att det är
roligare att lära sig. Det tycker i allafall jag. Men det som jag tycker
och jag vet att nästan alla tycker det är det roligaste i skolan är ju
rasterna. Men det värsta är att man inte har så mycket att göra. Men om dom
på skolan kanske hade gjort ett upphåls rum med några soffor massa mysiga
kudar och kanske en tv och video så hade man i alla fall haft något att
göra. Men nu vet jag att våran skola ligger back i pengar, men man kan ju
iallafall ha det i åtaken. För att det kommer ju inte att ske nu under
våran sistta termin, men man kan kanske försöka tills nästa termin med att
kanske göra ett uppehålls-rum för eleverna. För att det kommer ju att gå
elever här i 1, 2 och 3 år till och det kommer ju alltid in nya elever.

Men jag har en fråg till dig skolministern hur mycket pengar får skolan
varje år. och när får dom pengarna. Kan man inte höga budgetet litte, så
att dom pengarna som högs går till att göra ett uppehållsrum för eleverna.
Så att rektorerna försöker att göra det bättre för eleverna. Jag vet att
dom redan nu försöker att göra det bättre för eleverna. Men om skolan
kanske hade litte mer pengar så skulle dom kuna göra det änu bättre för
oss. Men jag tycker att detta är den bästa skolan.
Jag hoppas att du läser detta berev och tar det på allvar. För detta som
jag nu har skrivit är så jag tycker att det är i skolan.

Med vänliga hälsningar

Johanna Berg-Svensson
På Söderport skolan

Stavning
För få styckeindelningar
Upprepningar
Flera Bra synpunkter, men de kunde ibland utvecklats bättre.
Korrekt brevform

Min syn på skolan

Hejsan kära skolministern!
Efter att ha gått i grundskolan i nio år vill jag ge mina förslag till att
göra den svenska skolan bättre jag tänker börja med att berätta om de
fördelar och bra sakerna som den svenska skolan har:
Trivseln i skolarna är den viktigaste ingrediensen för att elever ska må
bra och trivas i, för man tillbringar ändå minst fem timmar om dagen i den
skolan man går i. För att trivseln ska fungera måste lärare vilja ha det
fint runt omkring sig för det är ändå dom som styr det mest men visst kan
elever också påverka den delen genom elevråd som ska finnas på skolan.

Eget arbete som blivit populärt bland Sveriges rektorer är en väldigt bra
undervisning metod men då krävs att eleverna tar sitt ansvar och jobbar med
det dom behöver. Ett bra exempel är Lidingö skolan som infört SA
(självständigt arbete). Det är av SA tiden som rektorn anser är orsaken
till att de höjt sitt genom snitt betyg. Även en bidragande orsak till det
är också att de får av de sex SA timmarna i veckan använda två till att
motionera, som gör att eleverna blir piggare fysiskt och det smittar också
av sig tror jag på skol arbetet.

Matematiken: Många lärare använder sig av en planering till hela sin klass
men detta tycker jag är fel, för att varje elev ska ha sin egen utformade
planering. Och det kan planeras på utvecklings samtal eller liknande
beroende på vad skolan har för alternativ. Eftersom alla elever inte är
gjorda för att räkna matte vissa har det jättesvårt att räkna medan kanske
andra är födda för att räkna.

Här börjar det som jag tycker borde förbättras i den svenska skolan:
Mera idrott: Idrotten i Sveriges skolor är på tok för lite. I den skolan
jag går i har vi endast två femtio minuters pass i veckan. På nyheterna
visar man statistik på hur feta Sveriges ungdomar är, medan man går i
skolan som tonåring och har i stort sett hur mycket ork som helst, men inte
får den uträttad.
Ett förslag hur man ska kunna göra så att skolan får tillgång till mer
idrott. Utöka skoltiden med tio minuter i veckan, då har man en ökning med
femtio minuter och då har vi en hel lektion idrott till för mig går på
Söderbäck i Söderköping kommun. Det skulle göra en liten minskning på
statistiken. För de som är feta ser ofta inte sig själva utan behöver hjälp
med att motionera och då är skolan ett bra ställa att göra så att de får
den motion de behöver.

EA (eget arbete): Vissa skolor har redan börjat med att ha mer EA, men jag
tycker att skolor runt om i landet borde uppmanas att peta in mera EA
lektioner på schemat. Sen finns det alltid några elever som struntar helt
EA tiden de får, men det är en viktig del att lära sig att kunna ta ansvar
för saker som behöver göras och inte. Det är också en del av fördelen med
tiden man får att kunna ta ansvar och planera tiden till fullo precis som
man blir tvungen att göra sen när man blir vuxen.

Café: Nästan varje högstadium har en cafeteria, ofta ett café där det säljs
läsk, tuggummi, bakelser och godis. Och detta hör självklart ihop med fetma
delen. Det borde infattas regler eller lagar om vad som ska få säljas och
inte för att kunna kontrollera ungdomars kalori intag, och att kunna
förebygga fetma och dåliga tänder med mera som ofta uppkommer av skräp
maten. Och om man skulle kunna ordna det kommer också fler att äta maten
som serveras i skolan.

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare.

Mina skolår
När jag började på en skola i väster by karl då var jag 6 år. Jag kände
inte någon jag hade inte gått på något dagis eller något sånt. Det tog ett
tag innan man började lära känna några kompisar, man var ju inte så framåt
vid den åldern. När man började få ett par kompisar så började man också
var med på massor med andra aktiviteter. Jag har ett speciellt minne från
den tiden, vi hade en liten bandy plan ute där på ett ställe. Det var en
mycket händelse rik plats, det var mycket saker som hände ibland var det
till och med bråk där.
Sen gick tiden ganska fort när man hade fått kompisar man var på väg mot
högstadiet, man var lite rädd för att börja där.
Man visste inte riktigt hur det skulle vara att byta skola för första
gången det var en pirrig känsla man hade i sig.
När man väl hade börjat var det ganska okej, men visst fick man ta lite
skit i början men det får man ju nästan över allt.
Sen gick man här på den lite skräckinjagande södertorp skolan men den var
inte så hemsk som man hade hört ryktas om, alla ligister som hade härjat på
skolan.
Men nu när man tänker till så är man nästan lite stolt över alla som härjat
runt på skolan, men för dom flesta slutar det inte så bra.
Man försöker plugga på så bra det går, man försöker arbeta sig upp i livet
och göra någonting med det. Man har ju stött på lite motgångar här och där
men det är bara att resa sig upp och försöka komma vidare.
Det är kanske inte så lätt alla gånger man kan ha problem med lärare hemma
eller något annat.
Men för mig själv tycker jag att det har gått bra under alla dessa år jag
har inte nått högsta betyg eller något sånt, men jag har klarat av det
värsta av den tiden som har passerat förbi.
Men jag vet inget speciellt minne som jag har tror jag det ska va en gång i
femman eller sexan jag hamnade i bråk, det var ganska vanligt men jag
lyckades dra mig ur, men jag gick hem från skolan efter den omgången. Några
av min polare blev tagna av då varande rektor men jag och en kompis till
lyckades fly fältet.
Det är nog det schysstaste minnet jag har från den skolan.
Många skulle nog tycka att det där är väl inget jag har med om häftigare
saker säger dom, men för en del är äventyret inte självklart.
Jag tror jag är någonting av en liten äventyrare jag gillar att testa
gränserna när det gäller hastighet och andra saker som är en risk och kan
vara livsfarliga.
Det är så här min historia slutar efter dom här åren, men jag har
fortfarande tänkt gå i skolan fast nu är det på en mycket större skol där
jag hoppas nå framgång.

G-

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare.

Mina skolår

Först när man skulle börja i 0:an så var det ganska kul, men man längtade
till den riktiga skolan för att få spela fotboll på rasterna.
När man började närma sig 1:an så fick vi komma till den klassen vi skulle
börja i efter sommaren.
När vi var där fick vi veta vem som skulle bli vår fader och vi fick äta i
den stora matsalen med alla som gick i grundskolan.

Fader en som skulle hjälpa ås om vi hade några problem.

Efter sommaren så var det ett stort steg från 0: an till 1: an, för man
fick ha lektioner med äldre och man visste inte om man skulle komma in bra
med dom äldre.
Vår lärare var Marie-Louise.

I 0: an fick vi inte ha exakt lektioner men vi hade timmar där vi
pysslade.

I 2: an så var det inte någon större skillnad för utan att det kom upp nya
i 1: an och vi fick ta hand om dom.

I 3: an fick vi byta klasser och lärare då fick jag Mona, för dom hade
bestämt att det kulle bli en klass med 1: an å 2: an, en klass med 3: an 4:
an och en med 5: an 6: an.
Jag vet inte varför dom gjorde det men det blev bättre än det vi hade i
ettan och i tvåan.
I 4: an så skulle vi få baracker så länge fick vi gå på Valla för våra
lärare kulle göra i ordning i barackerna som till exempel ställa upp böcker
i hyllorna och ställa borden på plats.

I 5: an fick vi byta till en annan barack där fick vi nya lärare.
Från 4: an till 5: an var ett stort steg för man fick ta mer ansvar för
sitt pluggande.

I 5: an fick vi Eva och Monike

I 6: an var det ingen större skillnad från 5: an för utan att vi fick
flytta in i skolan igen.
På den dan vi sluttade fick vi spela brännboll mot lärarna jag kommer inte
ihåg vann men kul var det.
Senare på dan fick vi äta mat med lärarna och dom sjöng en lått om oss.

Från 6: an till 7: an va det största steget hittills i mitt liv.

Man fick inte visa sig svag för då fick man ett tönt rykte och man fick
inte vissa sig för tuff helar för du fick man ett dåligt rykte.
I början av 7: an så åkte vi till Granögården på Barnens ö där hände en
stor sak som jag inte skulle göra om.
Vi hade kul där förutom det som hände då men vi skulle ändå få vårt
straff.

I 8: an var det inte så stor skillnad men vi hade kul i klassen och vi hade
det tufft med vissa lärare men vi skulle bli bättre.

I 9: an så blev det mycket tuffare än i 7: an och 8: an för man skulle ta
igen allt man hade missa men hittills så har det gåt ganska bra.
Dom här åren i Kvarnberg har varigt dom bästa skol åren i mitt liv.
Vi fick en sån bra klass, vi har så bra sammanhållning i klassen.
Vi har kul tillsammans.

–