Slutbetyg: G

Att byta skola
När jag var 11 år gick jag på en skola som heter Holmbroskolan, det var en
bra skola och jag trivdes där. Men när man ska börja sexan, då får man inte
gå kvar, och i mitt fall fick jag flytta upp till Mannerstädsskolan, och
det får alla som går på Holmbroskolan göra om man inte flyttar eller något
dylikt.

Jag var jättenervös och rädd innför bytet till en ny skola, och det var nog
för att jag aldrig bytt skola eller bytit klass innan. Men det gick över
efter1-2 veckor.

Jag träffade en ny kompis som var jättesnäll mot mig och som hon är
fortfarande. Jag träffade inte bara henne med de andra som jag träffade i
sexan var jag inte med mycket, utan som jag mest bara pratade med ibland.

Jag gillade inte min lärare mycket, för hon var ganska sträng ibland, men
hon var oftas trevlig mot mig, eftersom jag inte pratade på hennes
lektioner. Det var ganska mycket prat när jag gick i sexan, men det blir
det nog nog när det kommer elever från olika skolor. De kom mest från
Danneåskolan till oss.

Nu har jag berättat om hur det var att byta skola m.m. Men om jag ska
sammanfatta det, var det jättenervöst att byta till en skola där man är
yngst, och alla andra äldre.
Men det går över med åren som man går, man blir äldre och mognare man är
inte rädd längre. Om jag nu ska jämföra hur det var innan och efter bytet,
då blev det bättre efter.

Jag är nöjd att jag kom i den klass som jag kom i, jag ångrar inget.

Mina skolår!
Jag minns när jag började i ettan, vi hade precis flyttat och jag kännde
inte några andra barn. Mamma följde med till skolan för jag var ganska
blyg, när vi kom in i klass rummet var det fullt av andra barn som sprang
runt och lekte.
Jag vet inte varför men jag började gråta som en liten bebis. Då kom fröken
fram till mig, hon var liten och hade runda kinder och ett stort rött hår.
Hon sa till mig att jag kunde komma tillbaka i morgon då alla busfrön
(barnen) lugnat ner sig. Några veckor senare hade jag fått många nya vänner
och var inte alls rädd för att gå till skolan. Och ämnena hade jag lätt för
att lära mig speciel matte för det hade redan mamma lärt mig. (plus och
minus.)

Sedan i mitten av tvåans termin var vi tvugna att byta skola till en
nybyggd skolam, därför att den andra gamla skolan skulle bli en vuxenskola.
Jag hade redan sett den nya skolan för jag var med i elevrådet, så vi hade
redan varit där och tittat flera gånger. Den nya skolan var en ny
miljövänlig skola. Allt som vi gjorde var miljövänligt. Toaletterna hade
till och med två hål, ett till kisset och ett till bajset.
Resten av terminen kändes lite konstig men vi vande oss med allt
miljötrams.
Sedan började vi fyran då fick vi en ny lärare. Hon hette Lisa och hade
konstig dialekt.
Men hon var en spännande lärare för hon höll på att dyka i sjöar. I fyran
började vi med engelska för första gången, det var ganska lätt för jag har
lätt att lära mig nya saker. Men, men så var det ju också en miljöskola så
varanan vecka fick vi ta långa promenader till vårat ”uteklassrum”, det var
svinjobbigt och tråkigt vi fick studera olika växter och djur.
Men på slutet av vår terminen hände det, jag var tvungnen att flytta.

Jag började femman i Helsingborg, men det var inte alls farlig för jag hade
med mig en kompis från min gamla skola han hade också flyttat, så det var
skönt. Men jag fick även snabbt nya kompisar. I femman var det även dax att
göra Nationella proven. Det var välldigt jobbig för att jag stressade upp
mig så mycket på att jag inte skulle klara av det.
Men det gick bra så jag började sexan som alla andra.

Sexan var ett roligt skolår därför att vi fick en ny lärare och en massa
andra nya elever började i våran. Tex: min polar Adde. Och vi fick även gå
här upp vid alal stora elever (för att sexornas klassrum var uppe vid
högstadiet.) Men det var ett problem vi fick den sämsta läraren i världen.
Vi lärde oss knappt ett enda dugg. Vid flera tillfällen slängde hon ut
nästan hela klassen så tjurig hon var. Man annars var det bra. Vi fick även
nya ämnen tex: no och språkval. No gillade jag för vi fick ”labba”.

Vi fick även nya lärare i sjuan det är dom lärarna vi har just nu, dom är
bra för man lär sig mycket mer på deras lektioner de är bra. Vi fick även
ett nytt ämne här såkallad SA. På SA får vi gå till dom lektioner som vi
har skrivit in på våra ”SA-scheman” i början av veckan. Nu hade vi även
börjat växa jag och mina kompisar började låta som hesa björnar när vi gick
runt och skrek till varandra.

Åttan var ungefär samma som nian förutom att alla lärarna ”Bombade” oss med
pro. Säker två eller tre prov i veckan. Och så visste man att snart började
allvaret.

Nian: same shit but different.
Redan i början av nian fick vi börja tänka på vilka gymnasier vi skulle
kunna tänka oss att gå på. Själv så valde jag Tågaborg och Ragnvalla
gymnasiet. Och så vardet även dax för Nationella provet igen. Men den här
gången ska det nog också gå bra. (får jag hoppas) THE END!

Mina skolår

Tänkte skriva om mina skolår, för nu när man går i nian är det rätt kul att
tänka tillbaka, då man skulle gå till skolan för första gången.

Hade precis lämnat dagis, där man alltid vart så liten. För att nu börja
skolan, börja i första klass.
Man skulle få lära sig skriva, läsa och räkna. Men också mycket mer, som
man kanske inte tänkte på så ofta då. Eftersom det egentligen inte har så
mycket med skolan att göra.
Ettan till femman har varit dom mest lärorikaste skolåren för mig. Då lärde
man sig det som man ska kunna hela livet, och helt omedvetet. Jag och min
bästa kompis ”Reus” (Rebecca) sprang alltid ner till hennes mammas jobb,
som låg precis utanför skolgården.
Dit rymde vi på varje rast för att äta munkar och dricka saft. Vi var
alltid ute på äventyr jag och Maria, som fortfarande går i samma klass,
gick alltid på upptäcksfärd runt om i skolan. Vi hade verkligen hur kul som
helst.

Det kändes riktigt aldrig som man gick i skolan förrän man började sexan.
Då skulle man få ny lärare, komma till en ny klass med nya klasskompisar.
Och för första gången ett nytt schema. I fem år hade vi haft rast och bamba
vid samma tid.
I sexan blev man mer fri. Man fick gå vart man ville på rasterna. Det var
ingen som hade koll på än, på samma sätt som i lågstadiet.
Men man fick också lära sig att ta mer ansvar, skolan fick man ta på sitt
eget ansvar.
Sexan var rätt kul eftersom allt var så nytt, men jag kommer inte ihåg så
mycket från den tiden, för det var så opersonligt att gå i sexan här.
Man kände inte så många, man fick aldrig någon riktig kontakt med läraren.
Fast det beror nog mest på att man hade sin klassföreståndare i ett år.
I sexan såg schemat lite mer annorlunda ut, man hade längre skoldagar.
Sovmorgon för första gången i sitt liv, men nu skulle man få fortsätta
jobba efter med.

I sjuan hade alla lärt känna varandra lite mer och klassen var lite lugnare
än i sexan. Då hade man börjat i högstadiet med, ännu mer förändringar,
innan man fattat vad som hade hänt i sexan. Skulle man börja sjuan.
Sjuan var lite roligare iallafall, men nu fick man jobba ännu mer efter
skolan, och det började ta mer och mer på ens fritid.
Man fick också nya klassföreståndare, fast som man nu skulle ha i tre år.
Nytt schema, igen. Ännu fler ämnen, mer lärare, nästan olika lärare för
varje ämne. Vilket man heller aldrig vants sig vid riktigt än.

Sedan skulle man börja i åttan, få betyg för första gången. Så det skulle
innebära ännu mer plugg efter skolan.
Åttan var det jobbigaste året, för då kändes det som om man skulle kunna
allt. Man hade mer press på sig.
Men bortsett från ”skoldelen” var åttan ändå då man hade roligast på
rasterna. Det har hänt en del på dom rasterna kan man ju säga, både det ena
och det andra.

Nu, när jag går sista året i grundskolan kommer jag inte ihåg allt jag vet
jag har gjort, lärt mig o.s.v.
Känns som om det var hundra år sedan som jag gick i sjuan. Och att det
aldrig skulle ta slut. Men nu är det bara några veckor kvar, innan man
lämnar den här skolan, lärarna och klassen. Känns skönt, men på något sätt
rätt tråkigt, för nu har alla mognat till. Man känner alla mer och bättre.
Nu när det börjar bli roligare så ska man sluta.
Man har fått se alla mogna till med, därför har sexan till nian vart dom
mest intressanta måste jag säga.
Men trots att man ska lämna skolan nu, kompisar och allt ska det bli
riktigt skönt. Att äntligen få göra det man vill. Och få utbilda sig till
det man ska göra större del av livet sen.

Man har fått lära sig så mycket som inte ens har med skolan att göra. Och
jag tror att det är det som gjort mest intryck på mig. Att skolan är så
mycket mer än vad man förväntar sig från början.

Jag minns fortfarande hur ivrig jag var, nykter och uttåtriktad. Tankarna
bara gick i huvudet. Efter all väntande, så var det äntligen min tur. Jag
Skull börja årskurs ett. Det var som om min högsta önskan hade gått i
uppfyllelse för den tidsåldern. Jag brukade på morronen stå vid
fönsterkanten och vinka av min storebror som var fem år äldre än jag. Min
blick bara följde alla barnen som sprang och lekte och såg outtrötliga ut!
Men nu var det min tur, jag skulle få uppleva det jag drömt om så länge jag
kan minnas. Jag hade redan packat min lilla väska med ett penfack, och
Skrivböcker, som jag skulle ha till hands.

Med raska steg, gick jag tillsamans med de andra barnen som också skulle
börja skolan. De allihopa såg ut och vara lika ivriga och glada som mig,
för att börja skolan.

Där satt jag vid min bänk, som alla de andra barnen gjorde. Hade nog aldrig
tidigare vid den åldern sett en sådan tyst omgivning. Alla hade skarpa
blickar. Min magister såg ut och vara en trevlig person. Och det var han
också.

Har än idag minesvärda stunder som jag kommer ihåg. Lågstadiet som det då
hette var värkligen minesvärd.

Dagarna gick och det kändes som om jag inombords hade haft för höga
förväntningar. Lågstadiet var bokstavligt sagt – en uppföljelse av
förskolan, och inte alls som jag hade tänkt mig. Inga nya förändringar som
skede, ansåg jag. Men jag kan inte förneka hur roligt jag haft. Oj vad vi
allihopa lekte och skojade. Vi alla hade en fantastisk gemenskap. Både
eleverna och lärarna på skolan.

Tiden gick och min tid på Lågstadiet var över. Jag insåg aldrig vid den
tidpunkten var skillnaden var mellan Låg – mellan stadiet. Men det åter
stod och se, för min del.

Nu började skolåren likna mina ”drömmar”, som jag ständigt hade haft. Vi
hade börjat med lätta matematiska uppgifter.. Egna läroböcker fick vi
också. Den kanke mest största skillnaden mellan låg – mellan stadiet, var
att vi skulle börja med ett nytt språk. – Engelska Det var värkligen
spänande. Så mycket nytt som skulle hända nu. Och visst var det på det
viset! En tryghet som jag hela tiden haft under den perioden var nog att
jag kände mina gamla klasskamrater samt lärarna vi hade fortfarand den
gemenskapet i klassen. Som vi från första årskurs hade haft.
Tack och lov för det! Jag

Jag beskrevs Som en kritisk och högförväntad elev, som siktade högt. lite
tidigt för det ansåg mina lärare. Jag hade alltid tankar och funderingar
över saker och ting. Som skulle ske om minst fem år. Dom tankarna och
funderingarna fick jag i tidig ålder, inspirationen fick jag nog mest
hemifrån. Jag började redan prata om betygsättningen, gymnasival, samt val
av linje. Jag hade till och med planlagt hela min framtidsplan. – Märkligt
barn kanke många tyckte. Men min målmedveten|het har jag och tacka för.
Mina ”grund” mål i livet som jag redan hade för ca: fem år sed|an, har jag
i princip med stor anstränghet nått, – känner Osäker om ”känner” är det
rätta ordet, p g a dålig kopiering jag. Men inte riktigt än.

Tiden bara gick allt snabbare, kändes det som, och dagen kom där jag skulle
lämna min ”barndoms”tid som jag haft i låg – mellan stadiet.

Men det ville jag med all vilja inte göra. Hur kunde jag bara lämna den god
Samhörigheten, den gemenskapet som vi hade. Skulle jag värkligen lämna det.
Och börja på högstadiet. Var jag värkligen redan mogen för det. Jag var ju
fortfarande den, naiva, kritiska, målmedvetna Nesa som jag alltid varit.
Min personlighet var det samma. Men jag ville inte lämna trygheten Som jag
alltid haft på Sjöuddsskolan. Men det var inte så mycket jag kunde göra åt
saken – Tiden läker alla sår, som jag brukade säga. Och så var det minsan!
I sexan var allt nytt. nya klasskamrater, nya erfarna lärare en helt ny
skolmiljö. Nu hängde inte längre alfabetet som alltid hade en bild på varje
bokstav som bilden började på, på väggen av klassrummet, Eller nåra
grundtalssiffror. Heller inga färgglada målningar. Nu hängde det kartor.
Massvis med böcker stod rakt och prydligt i hyllan. Nu gällde det och kämpa
för att få en vidare stabil grund och stå på. Årskurs sex påminde
fortfarande mig om den gammla skolgången. Änn fanns den känslan kvar.

Men alla årskurser har sitt slut lika så denna. Jag fick änu en gång lämna
skolbyggnaden och börja på en ny. Nu började det jag hade brunnit för.
Äntligen skulle jag börja sjuan. Efter det var det dags för
betygssättningen. Årskurs sju var över. Och nu gällde det, betygen skulle
delas ut. Har nog aldrig lagt ner så mycket tid under nån årskurs|tid som
jag nu gjorde. Kände mig ibland helt isolerad. Bara en massa studerande var
det som gällde.

Höstterminen 2001, var det utdelning av betygen. Jag mins att när jag
öppnade det vita kuveret som det stod mitt namn på, hur besviken jag blev.
Kände mig inte alls nöjd. Jag kunde inte inse varför jag inte fått de betyg
jag ansåg vara rättvist, för just mig. Kände mig hela tiden som om jag inte
ansträngt mig så mycket, enligt betygen så var det ju så. Kanke känner jag
så här med tanke på de höga krav som jag har på mig själv.

Fanns inte så mycket jag kunde göra åt saken, än att anstränga mig änu mer.
Och ansträngning ger resultat må jag säga. Denna uttmatade årskurs var
slut. Det känns riktigt Skönt faktiskt. Nu har jag en änu starkare grund
och stå på, inför nian.

Kan fortfarande inte inse att tiden gått så himla fort, känns fortfarande
som om jag är den lilla flickan som satt vid skolbänken, och inte nådde upp
vid bänkens kant.

Just nu går jag mitt sista år på Nymmersedsskolan i Stockholm, lästerminen,
2003. Terminen börjar närma sig sitt slut och ett kapitel är klart. Nu
väntas ett helt ny studieår för mig. Och jag har mina Värdefulla kunskaper
att stå på, har mina lärare att tacka för det, samt föräldrar som hjälpt
mig, och min bror som nästan fungerat som en mentor för mig! Jag kommer
aldrig att sluta ha de höga krav på mig själv som jag har på mig själv,
samt den målmedvetenhet, och förnuft som jag har! Jag börjar närma mig mitt
mål i livet. Jag vill värkligen lyckas med det jag gör i skolan och allmänt
också.

Det känns på ett sätt ganska bra att få lämna högstadiet.
Nu är det dags att komma ut i samhället på egen had, och pröva sina vingar.
Nu är det bara tanken och kunskaperna som kan Vägleda dig till nya
framgångar samt välja de val du gör i framtiden. Men det känns inte alls
bra och lämna skolan här, trots dess nackdelar. Men vilken skola har inte
det? Alla lärare som hjälpt mig under dessa kämpiga tre år, och alla goda
vänner som man skapat en nära relatikon med! Men livet måste ju gå vidare,
och man får hoppas på det bästa! Kunskap ger makt, och är det värdefullaste
som finns i livet, ju mer kunskap du har, desto rikare person blir man!

Mina skolår
När jag första gången började i skolan så kändes det spännande men
samtidigt så var jag nervös.
Jag kommer ihåg att jag gick in till Klassrummet och där var alla mina nya
klasskamrater. Och min nya lärare, han hette Carl Filip. Han var så lång så
jag var lite rädd från början, men han var jätte snäll.
Jag fick några bra kompisar det var Ada, Andrea, Desirée, Carolin, Sofia,
Cecilia och Jossan. Sofia bodde på min gård så jag kände Sofia innan vi
började i skolan.

När jag började i tredje klass så fick vi en ny lärare, som hette Lisa
Jansson men nu heter Finér i efternamn.
Det var nog i tredje klass som Sibel började i min klass.
Det var roliga år det.

Jag började nu i fjärde klass, fick vi en ny lärarinna som hette Jessica
Philipsson. Hon var jätte snäll. Min Klass har varit pratig sen första
klass, så inget har förändrats.

Åren gick och jag började i femman. Vi har fått nya lärare sen i tredje
klass. I 5:te klass hade vi en lärarinna som hette Emilia. Hon var snäll
men väldigt sträng.
När vi läste engelska så fanns det några sidor i boken som det var flera
personer med i, som en teater.
Då fick dem som ville ställa sig framför klassen och spela upp den teatern.
Det gick några månader och vi fick en ny tjej i klassen. Hon var från
Spanien och hette Gabriela, hon var snäll men kaxig också. Några stycken
ifrån vår klass gick i en liten grup hos en lärare, där läste vi Svenska.
Gabriela kunde inte så bra Svenska så vi retade henne.
Efter nån månad så bytte hon skola, hon orkade inte med våran klass.

På skolavslutningen så fick alla femmor en röd ros med en lapp på som det
stod ens namn och ”lycka till”.

I sexan så fick vi nya klass kamrater, så blev vi en ganska stor klass.
Vi hade roligt tillsammans, ingen som bråkade. Jag fick Lisa som lärarinna
igen. Alla sexor åkte till Skara Sommarland, det var så roligt.
Jag, Filippa och Helena vi var kompisar men jag var med Ada mest i 6:an.
När jag började i sjuan så kände jag mig ganska stor. Vi fick nya
lärarinnor, Stella och Gunnel.
De är jätte snälla. Vi fick ju en ny elev i klassen också, det var Jing.
Jag blev vän med han väldigt snabbt. Jing é en bra kompis han är sig själv.
Sjuan var rätte rolig men mycket läxor.
På skolavslutningen så var vi i klassrummet. Jag ville inte sluta sjuan för
då började jag i åttan, och i åttan så får man betyg.

Efter sommarlovet så började jag i åttan. Nu gällde det att jobba lite mer
för att få bra betyg. I åttan så praoade vi i två veckor. Jag praoade på
Tech company, det var så slitigt och det enda man fick var ett bälte. Vi
åkte till Orust, det var så roligt.
På skolavslutningen så fick vi vårt första betyg. Jag var så nervös.

Nu var det nian då. Jag ville verkligen inte börja nian för då var det ju
sista skolåret. Nians första termin gick vi fick våra betyg, jag var nervös
men inte så som i åttan.
Nu så ska vi åka antingen till Björnholmen eller Tollered. Det ska bli
roligt, och så har vi balen kvar.
Men jag känner mig inte redo för gymnasium ännu. Jag vill inte lämna
högstadiet.

Mina skolår
När jag tänker tillbaka på mina skolår ser jag många glada minnen men också
en del sorgliga. Men så är det för alla. Skolan kan inte vara bra jämt.
Inte heller dålig jämt.
Jag hade det bra under mina första skolår. Jag började ettan på
Finnsta|skolan i Råby. i klass 1-2-3-D. Min frö|ken hette Lena Hassmén. Hon
var en mycket bra fröken, henne hade jag under hela lågstadiet. Det är
alltid lite små läskigt att börja i en ny klass och speciellt att börja i
skolan. Men hon fick mig att vilja gå till skolan på morgonen, jag hade
verkligen jättekul på dagarna. Vi fick en bra grund att stå på. Jag lärde
mig att snabbt att läsa, skriva och räkna. Men jag hade väldigt lätt för
att lära. I Finnstaskolan hade vi morgonsamlingar. En morgonsamling var som
en teater som man visade upp för hela skolan i matsalen. Den
morgonsamlingen jag minns bäst är den vi gjorde i trean. Svingelskogen. Vår
lärare tyckte att den var så bra att vi spelade upp den för dagisbarn. Vi
fick in väldigt mycket pengar. Dom pengarna spenderade vi på en klättervägg
till skolan. Efter lågstadiet började jag i en klass på mellanstadiet.
Började i klass 4-6D. Jag fick en ny lärare som hette Malena Rönnbäck. Jag
trivdes inte alls i den klassen. All mina kompisar hade bytt skola efter
trean. Jag var ofta hemma från skolan eftersom att jag var väldigt utfryst
i klassen. I och med att jag var hemma mycket kom jag efter i alla ämnen.
Det märktes sen när jag började i femman. Jag på sam|ma nivå som fyrorna i
klassen. Men jag lyckades att arbeta mig mig uppåt. Det var mycket tack
vare min dåvarande lärare. Hon hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Jag fick
också en ny kompis. Lotta kallade jag henne. Vi hörde verkligen ihop. När
vi kunde gjorde vi grupp|arbeten tillsammans, hon var ett år yngre än mig
så det var inte alltid vi gjorde samma saker på timmarna. Hon kunde t.ex.
ha matte medans jag hade geografi. Vid den här tiden var klassen ingen 4-5-
6:a längre. Utan nu var det en 4-5:a. Det fanns två 4-5:or, 4-5D och 4-5C
istället för 4-5-6D och 4-5-6C. Rektorn på skolan tyckte att sexorna från
blandklasserna skulle bilda en egen klass. Det var en väldig skillnad
mellan fyror och sexor rent psykiskt menade hon. Det blev faktiskt bättre
sammanhållning i klasserna efter det.
Att börja i sexan var jättekul. Man blev störst på skolan, fick släppa in i
matsalen, stå skolpolis. Man fick lära sig att ta ansvar och det fick en
att känna sig stor. Jag fick ännu en ny lärare. Hjördis hette hon. Henne
var det ingen i klassen somm gillade. Vi hade våra skäl också. Hon
särbehandlade elever och personal, favoriserade vissa elever. Vi hade ingen
samman|hållning i klassen, bara när vi gaddade ihop oss mot Hjördis. Nu när
jag tänker tillbaka på alla elaka saker vi gjorde mot henne kan jag inte
hjälpa att jag tycker synd om henne. Många gick till rektorn för att
försöka få bort henne men det var utan lyckat resultat. Trots detta gick
hon med på att anordna en klassresa för oss. Vi åkte till Österby Bruk
strax innan sommaravslutningen. Då såg jag att klassen gillade faktiskt
varandra även fast vi hade så mycket bråk. Sen kom äntligen
skolavslutningen. Lärarna grät, om det var av lycka eller sorg vet jag inte
men vi var överlyckliga iallafall.
När jag började i sjuan på Broskolan kände jag spänning men jag var mest
livrädd. Jag hade både läst, sett på TV och hört om sjuor som blivit
mobbade och trakasserade av nior. Jag var också rädd att jag inte skulle
hitta i skolan. På låg- och mellanstadiet satt man vid sin bänk i
klassrummet hela dagarna. Men nu skulle man springa mellan skåpet och
lektionerna varje dag. Som tur var var det inte så fasligt svårt att hitta
rätt klassrum. Man lärde sig snabbt vart allt låg. Efter jullovet i sjuan
fick vi en ny klassföreståndare Johnny Rosén. Han var en ganska mesig
lärare. Trevlig men mesig. Vi hade honom i svenska. Han vågade inte riktigt
säga till när vi var för bråkiga.
I åttan fick vi klassen bättre sammanhållning. I sjuan var det mest
halvklassgrupperna som hade det. När vi var helklass kändes det aldrig som
om vi var en hel klass, trots att det stod så på klasslistan. Nu känns det
forfar|ande lite så, att vi är två grupper men inte alls lika mycket. Vi
har ju gått i samma klass i snart 3 år och om ett halvår ungefär ska jag
skiljas från denna klass också. Efter sommaren kommer jag att börja i en ny
skola och i en ny klass. Jag är livrädd.

Mina skolår
Jag går nu i nian och kan se tillbaka på mina skolår med ganska stor
erfarenhet. Jag kommer speciellt ihåg min första dag i skolan. Jag skulle
börja i ettan och var jätte nervös. Det fanns väldigt höga förväntningar
inom mig. Jag tyckte att det var jätte kul med skolan i hela ettan och
tvåan men redan i årskurs tre började jag tröttna. Jag har alltid haft
svårt för matte, och jag tror att det beror lite på att jag inte fick lära
mig de rätta grunderna på lågstadiet. I mellanstadiet blev det svårare och
då kom det även nya grejer att lära sig. Men jag har nu, efter ca nio år,
äntligen lärt mig de rätta grunderna för mattematik.
Eleven markerar nytt stycke både med ny rad och indrag, ungefär hälften
av gångerna, resterande enbart med ny rad När jag började i fyran var det
dags att byta skola till hovsbyskolan, där det fanns klasser upp till
sexan. Jag var jättenervös när jag skulle börja där men efter ett tag blev
sammanhållningen i klassen mycket bra. I hela mellanstadiet gick jag i en
fyr-sexa, det är ganska bra med sådana klasser men det händer att man får
höra saker om och om igen bara därför att dom yngre i klassen aldrig hade
hört det förut.
När jag gick i femman blev jag allvarligt sjuk och var borta från skolan i
över två månader. Läkarna på sjukhuset visste inte vad det var för fel på
mig, men jag kunde inte gå till skolan för att jag hade så ont i ryggen så
jag fick ha en sjukhuslärare. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den
läraren var lite korkad, jag var bättre än henne på allting. Jag räknade ut
tal snabbare än vad hon gjorde så jag kan ju inte vara helt värdelös på
matte.
Jag missade väldigt mycket i skolan och när jag äntligen blev frisk var det
redan slutet av femman. Jag kom till skol|avslutningen på kryckor och så
var det skolåret slut.
I sexan flöt skolarbetet på bra och när jag sedan slutade i den klassen
fick jag och en annan tjej stipendium för att vara bästa kompisarna i
klassen.
När jag började i årskurs sju bytte jag skola igen och det är den skolan
som jag forfarande går på, Ängsbyskolan. Det finns inte så mycket att
berätta om dom tre åren jag har gått på den här skolan för dom är alla tre
väldigt enformiga. Jag går till skolan dag ut och dag in och tycker att det
mesta inte är så kul men jag kämpar på ändå.
Just nu känns det skönt att snart få sluta grundskolan. Det blir säkert mer
självständigt arbete men det tror jag att jag kan klara av. Det är klart
att jag är lite orolig att jag inte ska komma in på den linje som jag har
valt, men jag tror nog att det ska gå bra.

G

Mina skolår!
Min första skoldag började en blåsig och grå måndag morgon 8.20 1994.
Jag var för första gången på väg till skolan med min mamma och mina 3
dagiskompisar Isabelle, Albin och Elias och deras föräldrar Vi var jätte
nervösa och gick som stela pinnar.
Jag hade börjat fundera på hur våran fröken såg ut, ifall hon var snäll,
ifall hon kunde mycket m.m. När vi äntligen kom in i klassrummet berättade
våran fröken att hon hette Marlene Plusjenki lr något liknande.
Så efter att hon berättat om sig själv delade hon ut en varsin skrivbok åt
oss. och i skrivboken skulle vi rita vårat fantasi|troll och skriva vad
han/hon hette.
Det var nog det jag kommer ihåg av första skoldagen. Jo jag hade fått en ny
väska också som var rosa och hade en björn på sig.
När vi sedan gick i 2:an, 3:an nånstans en varm sommar dag gick vi hem jag,
Elias, Albin och Isabelle men när vi gick förbi en nyponbuske som fanns
längst vägen så fick Albin och Elias för sig att stoppa kli pulver innanför
min och Isabelle tröja. Så vi gick som två små hundar som hade fått loppor
lr något liknande. och Elias och Albin bara skrattade.
När vi efter 4 år hade haft Marlene som lärare var det dags att byta. Vi
skulle övergå till Älgen som den avdelningen hette. Det var lika nervöst
där som det var när vi började ettan för vi skulle ju nu komma upp till den
äldre delen och inte vara små längre men det gick bra där med även om man
var lite rädd att läraren skulle slå av pekpinnen som hon hade gjort året
innan.
när vi efter det långa året i 5:an skulle få en ny fröken när vi började
6:an gick det också bra för den här fröken Desirée Sundgren var jätte snäll
mot alla.
Men sen när vi hade gått ut 6:an fick vi inte stanna kvar på fågelby längre
utan flyttades till Eneby. Här fanns det också en och annan snäll lärare.
Blandannat Lisa som vi hade som både klassföreståndare och SO lärare i
7:an. Det finns ändå fler bra lärare som Kjelle han har vi i mitt favorit
ämne matte.
Något som jag eller dom flesta andra inte gillar i skolan är maten. t.ex
fisken, den skulle dom kunna ta bort.
Rasterna är helt underbara. Dom har aldrig varit så bra som dom är nu i
9:an, men det beror nog på klassen.
Två av dom i den här klassen har jag gått med sen jag började 1:an. Det är
Klara och Madelene. Och Isabelle har jag levt med sen jag var 4½ år.
lektionerna är väll kanske lite pratiga ibland när vi blir trötta så
snackar vi gärna. Men idag har vi varit tysta faktiskt eftersom att vi
sitter och gör nationella prov i svenska och jag är så gott som klar nu.

Mina skolår
Om jag ska vara ärlig och tänka tillbaka så tycker jag att skolan har varit
jätte|rolig men även något som jag har hatat, så känner nog många pga alla
läxor och prov osv. Men det som är så lockande är nog alla utmaningar, med
det så menar jag tex. praktiken, alla friluftsdagar osv.
När jag började min första skoldag var jag jätte nervös. Fast det tror jag
inte jag var ensam om. Jag var så nervös att jag inte ens ville stiga upp
ur sängen den dan Men till slut gick allt bra. Jag tyckte att alla redan
kände varandra och att jag var den ända som inte hade någon kompis när vi
stod där ute med våra föräldrar och väntade på att vi skulle gå in.
De flesta kände varandra från dagis och hade redan någon att leka med.
Under mellanstadiet var det nog tråkigast jag vet faktiskt inte varför men
jag tror att det berodde på kompisarna, att man växte ifrån varandra osv,
Som liten var jag väldigt blyg och vågade inte säga vad jag tyckte och
tänkte så mycket, men det är ju så att man utvecklas och lär sig ju äldre
man blir.
Att lämna grundskolan känns så stort för mig det är så mycket eget ansvar.
Det är även ett stort steg man tar. Under hela vägen från ettan har jag
haft med min vän Madde, vi har gått i samma klass i snart 9 år, och hon
betyder mycket för mig. Vi har inte alltid varit bästa kompisar men nu är
hon den bästa och henne vill jag inte lämmna, men jag vet att jag får nya
vänner och det får hon med.
Den kompisen som jag lekte med under mellanstadiet heter Jenny och vi
gjorde nästan allt tillsammans men sedan efter 6an så flyttade hon och jag
trodde att jag skulle dö när jag skulle börja 7an utan henne, men det
gjorde jag inte, jag klarade mig fint.
Just nu har vi inte någon kontakt vilket vi låvade att vi skulle ha.
Men det gläder mig att jag iallafall har Madde kvar.
När jag började 5an så hamnade vi i en klass med nya elever och en ny
lärare det var spännande. Den nya läraren hette Desirée och hon var den
snällaste läraren jag hade haft, fast jag var inte den ända som tyckte de,
nästan alla andra tyckte samma sak.
Hon var alltid så trevlig och omtänksam och henne kunde man snacka med.
Just nu idag har jag inte sett henne på länge, men jag vet att hon
fortfarande är lika omtyckt.

Att byta skola!
Jag Sofia femton år har gått i min klass i över nio år och känner alla
jätte-bra! ”Alla är liksom kompisar med varandra, och det är ingen som är
dum eller elak!” Det är verkligen skönt att jag har fått gå med samma klass
hela tiden, det är klart att det har varit några som har flyttat och att
det har kommit några som är nya i klassen, men det är ändå samma klass! Nu
går jag i slutet av terminen i nian och det känns jätte-tråkigt att behöva
lämna alla kompisar som man har samlat på sig och lärt känna i högstadiet.

Nu är det inte långt kvar innan vi allihop måste börja gymnasiet och alla
kommer att vara spridda över hela Sverige…
Vi har bestämt att vi aldrig ska glömma varandra!
Jag har alltid varit populär och omtyckt i min klass. Jag har alltid vetat
vad som händer och har alltid kunnat planera upp precis hur allt ser ut
veckan framöver osv, men nu näär jag ska börja gymnasiet så vet jag
ingenting! Jag vet inte vilka personer som är där, hur dom är eller om jag
ens kommer att komma in på ett gymnasium över huvud taget! Det enda jag vet
är att ingen i min klass ska välja samma gymnasium som mig,
”Haganaturbruks|gymnasium”.
Man har ju hört en del om att det är jätte-svårt att överhuvudtaget få
godtjänt på gymnasiet, och att det kommer att bli hur mycket läxor som
helst, och att man bara jobbar själv|ständigt alltså att ingen lärare
kommer att hjälpa en mer än en gång med det man behöver hjälp med…
Jag vet att jag har väldigt mycket fördomar om gymnasiet men det är ju bara
normalt, eller?
Jag menar, tänk om jag inte får en enda kompis eller ännu värre, att jag
blir mobbad! Nej, jag måste förbereda mig på det värsta! Det är bäst att
jag sminkar mig ordentligt och tar på mig snygga kläder första dagen, bara
för att se vilka ”typer” det är där. innan jag vågar vara mig själv…
Terminen går… Skolavslutningen är över och Sofia kom in på
Haganaturbruks|gymnasium! Det var inte alls som hon hade förväntat sig.
Alla eleverna som var där, var minst lika nervösa som hon och hon hittade
ganska snabbt nya kompisar som hon kunde prata och umgås med. Snart hade
hon nästan glömt bort sina gamla kompisar som hon hade på högstadiet…
Nu kände hon att det var nog ganska bra att hon fick byta skola, för att
känna att det var inte lika farligt som hon hade förväntat sig…
I högstadiet kände hon alla, men här är allting nytt och spännande. Här
kände ingen någon och man kan prata om vad som helst med vem som helst!
Fördomar kan vara bra, men dom kan nog gå lite överstyr ibland…