Mina skolår
Mina skolår har varit dom bästa dagarna i mitt liv. Upp till sexan var det
bara plugget som jällde. Sen när man började sjuan var det bara kompisarna
som jällde. Man började inse att skolan är vigtigt fast det va förssent man
hade nu slössat ett hellt år. Men jag böjade plugga igen. Det känndes
skönt. Men ofta så tänker jag att Jag går i 9:an och det är min sista
termin. Hur kommer det att kännas att börja en ny skola? och att få nya
kamrater? att jag nu ska ta en annan väg till skolan inte den som jag har
gått i 9 år känns konstigt. Och kommer mina nya kompisar gilla mig lika
mycket som mina andra kompisar gjorde i skolan? Men jag tackar gud att jag
fick den möjligheten att gå i skolan. För att skolan är gätte vigtigt.
Istället för att säga att skolan är trogigt och att Jag vill hoppa av.
Tänk på hur mycket kunskap och lära vi får i skolan. Nästan allt vi lär oss
är det de våra lärare har lärt oss. Jag ågrar inte ett enda minut att jag
går i skolan. Jag tycker att skolan är en bra förebild för mig. Och jag
tycker att andra ungdomar borde också tänka på att istället för att hänga
utte i stan av den tiden kan ni gå i skolan istället. Mina skolår kommer
jag alldrig att glömma Det är så kul när jag tänker tillbacks men när jag
tänker på att sluta så blir jag litte leässen men jag säger till mig själv
va glad att du fick ha domkära dagarna i ditt liv (Tack).
Så till alla ungdomar tänk på innan ni hoppar av skolan om ni gör rätt och
ni som redad har hoppat av börja skolan igen fast ni tycker att det är
svårt. Vill tacka tidningena att ni vill ha min åsikt om skolan
MVH 752211
Slutbetyg: G
Mina skolår.
Som 7åring fick jag snapt lära mig att barn kan vara gryma. Med mina stora
framtänder fick jag elaka ord kastade på mig varje dag.
Mobad kan jag alldrig riktigt att jag var. Men för att ta utt min ilska på
någon var vi flera stycken som mobade en tjej vid namn Emelie. Nu i dag kan
fortfarande få skuld känslor men jag har heler inga bra minen i från henne.
Den popularaste tjeje i från ettan till feman var min bästa kommpis. Många
gånger har jag nog henne att tacka för att jag inte blev licka mobad som
Emelie.
Att alltid har såt i skyundan i min bästis utstrålnig har djort att jag tar
mer plats nu en då. I trean börja skolan gå allt trögare jag försvan alltid
när vi hade sv, det visades sen att jag var Dyslektiger. Nu sista året är
det lika djobigt när vi ska stava men nu vet jag vad som är problemet. Det
tar fortfarand mycket på självförtroendet att se alla andra som stavar
perfekt sitta där och skriva.
I feman visade sig att den popularaste killen gillade mig, till en början
var jag gäte glad men efter många funderingar sa jag nej när han äntligen
fråga scans på mig. Varför viste jag inte kance var det för att jag har
alltid varit räd för att det ska vissas att allt varit ett stort skämt och
att jag ska bli sårad. Och det är jag än i dag. Ett riktigt förhåland har
jag alldrig haft och jag bara mig själv att skyla, att vara räd för att bli
sårad är något man måste ta om ma gillar en kille måst man ge sitt
självföroende en kick och ta red på om han gillar en tillbaka. Att sitta
här och skriva det är änklare att göra det i värkligheten. Men var man än
går i livet kommer det att finnas risker man måste ta inte bara i skolan
även i riktiga livet.
Alla desa känslor som välade över en när det äntligen var sista dagen i
sexan man skulle slipa de elak lärarna det tråkiga klasrumet och jag skulle
slipa minna klaskamrater, som att jag inte trivdes fick jag byta till den
andra klasen. Deta var en lätnad att få börja om i en ny klas få nya väner
nya lärare, och en masa nya klasrum. I slutet av sommare var jag så närvös
att jag inte kund somna ätta eller göra någon ting. Då kom den 20 agusti
alla var stela och formulela ”Hej jag hetter Mia jag kommer i från
Valentuna” så här pågick det i dom främsta dagarn men det försvan hellt
sedan.
Livet lekte i sjuan man bryde sig inte om betygen för man fick ju bar
omdöme. I åttan kom det som en sjok man var tvungen att anstränga sig för
att få bra betyg.
Nu i nian går dagarna på rels fort men lungt och i takt.
Nu är det bara två månader tills vi börjar gynasiet.
Tankarna och frågerna avlöser av varandra lika fort som det kommer. Valde
man rätt linje? Vad händer om det är fel? Kommer man få några vänner? får
man många läxor? Men man är nog inte lika nervös nu som man var när man
börja sjuan.
Man har fåt skansen att utväklas under högstadiet, det har gjort så att jag
har fåt skansen att tenka efter vad jag tycker och tänker om mig själv om
andra och framför allt i politik om värden och andr viktiga saker. Man har
blivit mer målinriktad än vad man trot.
Nu är det den ända sista saken man måste göra att gå utt nian med gåt
självförtroend och veta att man klara det.
Mina Skolår
Jag var sex år gammal när började på lekis. Men det var ju mest lek och att
träfa kompisar visa av dom går jag fortfarande med tex Emil, Daniel,
Robban, Tim och Markus. Men sen att börja etan det var lite spänande att få
en riktig lärare och att få börja läsa, skriva och räkna. Räkna gick bra
för mig det lärde jag mig snapt, men inte att läsa och skriva, skriva
började jag väl också med i ettan men läsa började jag inte med för än i
tvåan. Vi fick faktis byta lärare efter etan för hon vi hade slutade. Men
det gjorde ingen ting för hon vi fick var mycket bättre än den gamla. Tvåan
gick jätte forte jag lärde mig att läsa då och allt var bra. Sän började
trean allt var rolig tills en dag då min bästa kompis Eliot sa att han
skulle flyta till Lindmark utanför uppsala. Det var inte rolig då vi
träfades två tre gånger i vekan minst. Efter halva tredje klass så flytade
han och det var väl inget mer med det jag hade lju ändå andra kompisar. Sen
när man skulle börja fyran så var det rolig att få börja på melan stadiet.
Man fick nya böker och börja forska mm. Och man fick som en ny täning igen
allt var nästan rolig igen. Det ända som var lite tråkig var att man var
mins igen alltså på melan stadiet. Men när jag började feman så var det
rolig igen för det började två nya i klassen Fredrik och Peter. Men jag
blev bättre kompis med Fredri. Vi blev också utbildade till Skolkamrater
men man blir inte det för än i sexan. Skolkamrater = på rasterna när man
går i sexan så ska man setil att det inte blir bråk på rasterna man kan
även för söka fiksa lekar. I början av sexan får vi prova i köket och på
dagiset det var lika rolig båda två. Lite senar på tärminen får vi åcka och
träfa Centrum skolans sexsor och Åbysödras sexsor. Första gången var vi på
Centrum skolan. Andra gången var på Åbysödra skola men det var presis inan
sommar lovet, men jag var skjuk den gången. Inan sjuan var det lite närvöst
med en nästa helt ny klass nya lärare och skola allt var nästan nyt. Men
jag kände redan ganska många. och det var sjuvan som nästan var det
roligate året hitils i skolan. Och åtan bara rulade på. Sen nu, nu siter
jag här och skriver om min skolgång. Den har varig jobbig, rolig och
spenande men överlag rolig.
Jonte Eriksson 9 A 8/3-03
Att byta skola/Att byta klass.
Vi gick sista terminen i sexan på Västgötaskolan.
Det var jag och min allra bästa kompis Sofie. Vi hade kännt varann sen vi
var fem år, vi gjorde allt tillsammans, vi hade till och med samma namn.
Men lärarna var tvugna att säga Sofie. B till mig och Sofie. M till henne,
men vi båda reagerade alltid.
Jag hade aldrig haft så kul med någon som jag hade med henne.
Sista terminen i sexan var vi bara fyra tjejer, men det var bara Sofie jag
kännt sen flera år tillbaka.
En dag i Mars ringde hon hem till mig och berättade att hon skulle till
Irland på semester, hon skulle vara borta i två veckor. Hon var både glad
och lessen.
Hon sa att hon inte ville åka utan mig men hon var sammtidigt glad för
våran favorit grupp Westlife var ifrån Irland. Men hon sa att hon lovade
att ringa.
Nu hade hon varit borta i en vecka, jag hade B-språk i Akalla skolan,
franska var det. Akalla skolan var den skolan vi hatade allra mest, så vi
båda hade sökt till Centrumskolan. Det var så tomt på lektionen utan henne.
Efter lektionen gick jag med dom andra tjejerna i sexan tillbaka till
Västgöta. När vi kommer fram så får alla utom jag gå in i klassrummet. Min
lärare Kristin sa att hon behövde prata med mig.
Vi gick ut och satte oss i ”grupprummet” och jag glömmer aldrig de orden
hon sa:
– Sofie. M. kommer inte tillbaka hon har flyttat till Irland, hennes mamma
har fått ett jobb som chef på ett hotell där.
Jag kunde inte säga något jag satt bara och stirrade, men sen kom dom
tårarna. Jag satt och grät.
Kristin sa åt mig att gå hem och vila. Jag trodde att mitt liv skulle vara
över, vi som skulle flytta till Frankrike tillsammans.
Jag gick hem men slutade aldrig att gråta.
På kvällen ringde telefonen det var Sofie, jag klarade inte av att prata
men jag försökte.
Hon berättade att hon inte visste någonting innan dom åkte, men att hon
kommer på Skolavslutningen.
Jag gick inte till skolan på en vecka, jag kännde mig helt död.
På skolavslutningen åkte jag till Arlanda för att möta henne.
Där gick hon med sina fyra syskon. Vi sprang imot varann och gjorde våran
klappramsa, som vi alltid gjorde när vi träffades.
Vi tog taxin till västgöta.
Jag visste att jag efter sommarlovet skulle få börja i Centrumskolan helt
ensam.
Sofie stannade hos mig i en månad medan hennes syskon bodde hos deras
morbror.
Nu går jag sista terminen i nian på Centrumskolan och har det jätte bra.
Jag har fått massa nya kompisar och det var inte alls så jobbigt att börja
en ny skola som jag trodde att det skulle vara.
Sofie och jag pratar i telefon två gånger i veckan och träffas tre månader
om året.
Mina Skol år
det käns som i går men endå var det sex år sen jag började i den
här i skolan.Det är mycket roligt som har hent under mina skol år fast allt
har gott så fort. Nu går man i nian det är vell ganska kul fast man vill
ändå till baka till minena. Jag komer ihåg när man lekte vid gungerna och
när vi såv i klassrumet eller när vi åkte till örn bovet! Ja jag kan prata
hur mycket som helltst om allt kul jag haft i skolan. Åren går så fort man
henger inte med det var sex år sen men det käns som sex dagar sen. Och om
ett par år så börjar jag joba det käns som en lång venntan fast sex år är
ju en lång venntan men det så fort! Jag kanstje upp repar mig men jag kan
inte tro att allting har gott så snabbt! Och det var i ottan jag började
här i bas så det är inte lika monga minen i det här klassrumet men kul i
bas det är det men den klass som jag har mest minen är 9D. Fast det är som
att jag inte käner dom lengre. Jo visst har jag kontackt med några gammla
kompisar men dom anndra käner jag inte lengre fast jag känt dom så monga
år. Det är lite konstit att det är så. Jag komer ihåg en rolig sak när vi
åkte till barnens ö när jonas och jag åkte kanot och när några i min klass
också åkte kanot dom var så monga i kanoten att den vellte och sköngk å vad
vi skrattade dom som sköngk började grina det kul tyckte jag. Vi hade en
lärare som var äcklig som fan han hade svett ringar i armhålerna hålerna å
han skrek och hade sig det var ingen bra lärare. Så vill jorde så att han
fick sluta. Jag har haft jette kul under mina skolår Hej då!
Mina skolår
Från det att jag var 5 och gick på lekis till det att jag var 11 och gick i
sexan gick jag i en skola som hette Skogsduvan. I den skolan kunde man bara
gå till sexan och det var tur det!
När jag gick i fyran hade jag jobbat upp mig ända till sexan. Kompisar hade
jag inte så många av i min klass, de flesta gick en eller två klasser över
mig. Så det blev ett ganska naturligt beslut att hoppa över femman och gå
direkt till sexan. I sexan hade jag alla mina kompisar. Vi var en väldigt
liten klass, vi var bara 12 stycken. Och av dessa 12 var bara 4 killar, men
ändå stod vi varandra så nära. Vi ordnade fester ihop, vi var på Gröna Lund
tillsammans. Och hela tiden hade vi så otroligt kul ihop, aldrig hade vi en
lugn stund! Sen kom den dagen då vi skulle splittras. Det var avslutningen
i sexan. Många av oss grät. Av alla oss var det bara 5 som skulle till
samma skola: Sandsbrohed. Sommarlovet gick snabbt förbi, jag hade varit
nervös hela sommaren! Jag hade hört så mycke om Sandsbrohed, både bra och
dåliga saker. Sen kom den dagen, första dagen i den nya skolan. Det visade
sig då att av oss 5 som skulle gå i Sandbrohed så skulle 4 av oss gå i
samma klass! Vi var så glada att vi hade varandra. Vi letade oss fram till
rätt klassrum. Där satt redan resten av klassen. Jag kunde känna hur jag
blev alldeles röd om kinderna. Hjärtat bultade värre än någonsin! Fröken
bad oss att komma in och sätta oss, så de gjorde vi. Alla andra stirrade på
oss som om vi kom från yttre rymden medans vi sakta gick och satte oss på
de utspridda lediga platserna. Leendet på vår nya lärare, Anita, försvann
plösligt. Hon blev stel och tittade ilsket på de andra i klassen ”Och det
här året ska det inte vara lika mycket strul som det var förra året! Är det
förstått?!” – Skrek hon högt och tydligt. Ingen svarade. Någon nickade till
lite, men det var fortfarande ingen som svarade.
Det blev tyst en kort stund och sedan började alla i hela klassen skratta.
Även jag. Anita himlade med ögonen. Jag förstod inte vad det var med henne!
Var hon bara en gammal surkärring eller hade hon någon annan erfarenhet av
klassen?
Ja, den frågan har jag i alla fall svar på nu i efterhand.
De första veckorna var lite stökiga, men jag tänkte att det nog skulle gå
över. Alla var vi ju lite spralliga så här efter lovet. Men detta stök bara
fortsatte att förvärras. Till slut var det så kaotiskt att rektorn samlade
in alla föräldrar till ett krismöte. Vad som sas där är för mig en gåta,
men vad jag i alla fall fick höra dagen efter var att de var några som hade
blivit randiga om baken.
Men ändå skedde ingen förändring. Vissa elever kastade ut stolar genom
fönstren och efter ett tag kastade de tillochmed ut andra elever. De var
helt ur kontroll! Jag kännde genast att jag ville bort. Mina föräldrar
talade med rektorn om att byta klass, men varken andra lärare eller elever
ville ha något att göra med någon från klass 7 D. Det var då jag bestämde
mig för att söka till Vasaberg.
Jag kom in! När jag berättade de för klassen blev jag utbuad och de skällde
på mig för att jag skulle till en ”rasseskola”. Jag brydde mig inte.
Sommarlovet kom och gick. Sedan var det dags igen! Ny skola, nya elever.
Hjärtat bultade värre än någonsin. Jag fick presentera mig högt inför
klassen. Den verkade bra, mycket bra. I alla fall i gämförelse med min
tidigare skola. De kommande dagarna studerade jag dom noga. De var mycket
trevliga och lät mig komma in i gänget direkt! Att söka hit var nog det
bästa vad jag gjort i mitt liv. Nu går jag sista terminen i nian och ska
snart börja på gymnasiet.
Och vem vet vad som kommer att hända då?
1. Mina skolår
När jag tänker tillbaka på tiden från dem första skolåren så gick jag i
Gösbäcksskolan. Jag kom ihåg första dan när det var upprop. Jag var jätte
nervös men inte så mycket rädd. Det kan nog bero på att förskolan var en
liten prövning innan själva ”skolan” startade. Jag kom ihåg att vi gick in
i klassrummet, som jag sedan skulle ha från årskurs 1-3. Vi elever bildade
olika små grupper vid oläsligt ord . Medans våra stolta föräldrar fick
oläsligt ord vid oläsligt ord och se glada ut för deras barn
äntligen skulle börja skolan. Det vi fick göra var att rita på ett papper
det första man kom och tänka på. I mitt fall blev det ungefär som ett berg
med tre stora stenar även och fråga mig inte varför den bilden jag fick i
huvudet kom nu till papperet. Efter att man ritat klart skulle man redovisa
vad man hade gjort. När det var min tur att berätta så förklarade jag vad
jag tänkt på när jag ritade bilden. Alla skrattade och tyckte att det var
kul och det tyckte jag med. Och detta gjorde att den jätte stora klumpen av
nervositet oläsligt ord funnits innan nu försvann och fram kom istället
en självsäker rolig Daniel. Första skoldan blev trots allt bra och det
verkade ju funka med att man bara har lite fantasi. En sak som jag sedan
frågade dan efter när det var riktig skoldag var en verkligen intressant
fråga då. Och det var att om det verkligen var sant att det fanns rast. Att
börja skolan var nu passé nu gick man i skolan och var stor tyckte man. Men
det var en sak som har orsakat problem hela låg och mellanstadiet i
princip. Det börjar med att vi sitter i klassrummet och mina lärare
berättar att vi ska till stan på en utflykt jag kom inte ihåg riktigt vart
i stan det var. Alla i klassen skrek ja!!!! och började peta på varann och
blev barnsliga som visst är helt naturligt. Jag blev också glad och tänkte
(ja va kul). Men då visste jag inte vad som skulle komma dom 4 närmsta
åren. Utflyktsdan kom och vi skulle till stan. Vi sätter oss på bussen och
far in mot min blivande värsta mardröm. Vi kommer in till fridhemsplan går
ner till perrongen och väntar ivrigt på tåget. Tåget kommer och alla går in
och sätter sig. Vi kommer fram till en station och går av nu är det ruskigt
nära. Vi går på perrongen och kommer fram till rulltrappor. Höga
rulltrappor och det säger stopp. Jag kan inte åka jag har fobi för
rulltrappor. Och jag kan inte åka det går bara inte skräcken för höjden är
för stor så detta betydde att en lärare var tvungen gå med mig och åka hiss
eller gå runt på nåt vis. Detta var ju ett jobbigt problem dem första åren
det blev ju bättre och bättre men det tog tid. Idag har jag inga problem
med höga rulltrappor. Fobin har jag klarat av och det kan jag nog känna mig
lite stolt för även fast om man tänker efter så är det egentligen inte så
farligt. Låg och mellan stadiet har för mig varit jätte bra inte minst
naturen som ligger runt omkring. Jag gick ju i Gösbäcksskolan innan jag kom
till oläsligt ord . När man gick i oläsligt ord så var dem största
eleverna läskigt stora och man själv var pytteliten. Det man tänkte var att
få bli lika stor som dem. Och oläsligt ord lika kom ju. I sexan fick
jag ett av mina största uppdrag jag någonsin gjort. Vi höll på med kampanj
angående barnarbete i Pakistan. Och det började med att vi gjorde planscher
med fakta och bilder och sedan var det tänkt att man skulle redovisa detta
i gympasalen för hela skolan. Men detta skulle bli ännu större. En tjej som
var från oläsliga ord såg det här och blev jätte intresserad. Så hon
ordnade en uppvisning i Hässelby centrum där vi i gruppen skulle få
framföra dikter vi hade gjort som handlade om barnarbete. Och självaste jag
skulle vara konferencier. Det var jätte stort. Det var rätt mycket folk och
det var nervöst men det gick jätte bra. Dem här dikterna trycktes sedan i
små böcker och kom ut sedan ialla skolor här i hässelby för två år sedan.
Inte nog med det där uppträdandet i Hässelby centrum få var vi också hos
komunfullmäktige, och framförde våra dikter. Och inte nog med det så var
det också oläsligt ord i radio. Det blev stora evenemang med detta och
jag var riktigt nöjd med vad vi gjorde och hur vi framförde det. Det man
kände och känner är stolthet och att ha gjort nåt bra. Men nu går jag ju
som sagt i 9: an i Gösbäcksskolan. Gymnasiet närmar sig och jag längtar
väldigt mycket till att få komma dit det känns som jag är bakom en tröskel
och vill komma förbi den och tröskeln i det här fallet är tiden. Men det
gäller ju att förvalta tiden bra med bra läxläsning och mycket fokusering
och koncentration på lektionerna. Jag har inte bra betyg nu men vill
verkligen höja dem. Det är ju inte så smart att börja jobba sista terminen
som det känns oläsligt ord som jag gör. Men jag ska kämpa för att få
upp betygen. Och gymnasiet tänkande har det ju vart mycket, om man kommer
in, hur det skulle vara att gå där, och att träffa nya människor som ska
bli jätte kul och bra för en själv. Jag tycker att min tre år här i
Gösbäcksskolan har vart bra inte jätte bra och inte jätte dåligt. Men jag
tycker att min sektion nummer två har haft dem bästa lärarna helt ärligt
det tycker jag faktiskt. Men jag har också fått bra kontakt och bra
kompisar under dem här tre åren. I början kom ju jag, Nicke, Magnus och
Pelle och kunde stötta varandra och det har vi gjort under dem här tre
åren. Och jag tycker det har gått riktigt fort det känns så. Men jag tycker
ändå att Gösbäcksskolan har vart en bra skola och den kommer jag att minnen
ifrån. Mina tre år är snart över här i gösbäcksskolan och det känns bra.
Hoppas bara det ska gå bra i framtiden för mig. Jag spelar ju ishockey på
sidan om och det har väl funkat rätt bra med kombinationen hocky-skola. Och
jag hoppas även det gör det i framtiden så jag kommer kämpa på.
Jag valde punkt: 2 och lite 3
Jag bodde i Ange när jag var liten på en lite väg som heter Orustvägen. Jag
bodde på 29:an och min bästa kompis då Niklas bodde 27:an. jag är 3 månader
äldre än honom. När vi skulle gå första dagen i skolan var vi 7 år. Vi åkte
till skolan med våra Mammor. Det var inte så pirrigt att börja skolan för
att man kände dom flesta i sin klass så man kände sig ganska trygg.
Skolåren gick inget speciellt hände. Jag hade börjat spela fotboll som dom
flesta. Jag va faktiskt bland dom bästa i mitt lag. Ungefär när jag gick i
3:an när jag var 9 år sluta jag med fotbollen jag tyckte träningarna var
tråkiga. Allt gick bra i skolan också men sen en dag på sommarlovet när jag
och Pappa var på landet så sa han att han och Mamma skulle skilljas. Först
trodde jag att han skoja men ju mer jag låg där och tänkte på det så
förstod jag med tiden att det var sant. Vi kom hem efter någon vecka eller
något så började vi göra i ordning allt för flytten. Vi gjorde i ordning
alla rum ,mitt rum mina systrar os.v. Jag hälsa på den här klassen innan
jag börja så jag fick se hur dom hade det.. Dagarna gick vi var runt och
kolla på en massa lägenheter som vi skulle bo i. Mamma och Pappa skulle ha
en egen lägenhet var men dom är fortfarande vänner. Så när vi hade fått i
ordning allt och flyttat så var det jag, Mamma och mina systrar Caroline
& fastän & är skrivet med ett o och ett streck inunder Carin som bodde
tillsamman men det var bara där temporärt tills Caroline & fastän & är
skrivet med ett o och ett streck inunder Carin hade en egen lägenhet. Dom
bodde där ett ganska bra tag, Men så en dag var det dags att gå min första
dag i skolan. Jag var väldigt nervös. När jag öppnade dörren till rummet
där man skulle hänga av sig jackorna var min puls uppe i 120 slag i
minuten. Jag gick in ingen brydde sig speciellt mycket, tror jag vissa bara
kolla på och undra vem jag var, och vissa kom fram och hälsa. Det vär väl
som i vuxenlivet man skaffa sig vänner och fiender, Men efter några dagar
hade jag flyttit in ganska bra. Jag hade börjat på innebandy i Lagosö FK
men dom flesta i min nya klass spela i FK Järnet då som var bättre. Dom i
min nya klass fråga om jag ville börja där men då kom Imir tillbaks från
Cypern som jag inte träffat än, han sa att det var över 2000 i kö, som
vänta på att få komma in i laget som jag för övrigt inte trodde på. Men han
sa att han kunde få mig före den där ”kön” jag hade ju mina ”kontakter”
(Imir). Men så småning om så börja jag i Järnet. Tiden gick jag hade hittat
en kompis där jag bodde nu också han heter Markus Costos. Det var igenom
honom jag fick kontakt med fotbollen igen. Så småning om hade jag börjat på
fotboll i Lagosö FK. Allt gick bra i skolan nu också det enda som var lite
knepigt va matten den hade jag det lite svårt med. Efter ett år med klassen
så var det inte så speciellt längre det var som om jag hade gått i den här
klassen jätte länge. Nu var det ett nytt år med klassen 6:an skulle börja.
Vissa hade blivit bråkigar för vissa hade det fått det svårare i skolan.
6:an var inte ett så speciellt år inget hände som förutom att vi var ute på
utflykter och sånt. Sen när vi börja 7:an då hade vi börjat högstadiet då
var vi värsta ”coolingarna”. Alla nior tyckte sjuorna var jobbiga och det
förstår jag i dag varför. Man går runt där och tror att man är störst bäst
och snyggast. Det var nya lärare och nya elever på så sätt att vi gick
tillsammans med 8:or och 9:or. Också fick man skåp ny också det var lite
häftigt. Men så började 8:an som alla sa skulle bli det jobbigaste året på
grund av att man skulle få sina första betyg. 8:an var ganska rolig för att
då var man näst äldst i skolan. Men det var ändå ganska många prov men det
gick ändå bra. Hela den här grejen med att byta klass och skola är inte så
stor som man tror. Det gick bättre för mig när jag bytte klass och skola
för att man kan börja om på nytt jag var nästan en lite bråkmakare på min
föra skola jag hade fått som en stämpel som sa att jag var en bråkmakare.
Jag fick i vissa fall skullden för något jag inte gjort. Så nu kunde jag
börja om som nu spelar jag fotboll och innebandy jag har bra kondition. Jag
tycker båda sporterna är roliga. Vem vet? Om jag hade gått kvar i
Lassisskolan hade jag kanske blivit en bråkmakare i högstadiet också, vem
vet? Men nu snart när jag ska börja gymnasiet ser jag mer fram emot det för
att det verkar så mycket annorlund man får göra andra saker det är liksom
inte samma tuggande. Jag har liksom fått en ny start på livet tack vare att
jag böt skola. Jag tror faktiskt att jag har haft roligare i den här skolan
än dom andra haft i min gamla klass som nu går i Västerängbyskolan.
SLUT!!!
Egna reflektioner några av generell karaktär. Språket torftigt utan
imperf. böjn. o styckeindelning
Min syn på skolan
Hej jag är en tjej som går sista terminen i nian.
Jag skulle vilja berätta om saker man kunde ändra på och saker som är bra.
Vi börjar med de man skulle kunna ändra på.
Jag skulle vilja förändra miljön i skolan för den är ju inte den bästa.
Luften skulle man också kunna göra nått åt, för om luften är dålig så blir
man bara trött och man årkar inte jobba.
Jag tycker också att man kan införa speciella klasser så att om man har
svårt i nått ämne så kan man byta ut en lektion i veckan för att hålla på
med det man har svårt med, eller att man gör mindre klasser så att det inte
blir så stökit på lektionerna.
Man kan kanske även förbättra maten och matsalarna.
För om man inte äter så får man ingen energi och då kan man inte
konsentrera sig och så är det för många elever.
Miljön i matsalarna är väl inte heller så bra, eftersom på vissa skolor
ligger korridoren precis utanför matsalarna och dom som äter kanske blir
störda av dom som springer i korridoren.
Så om man istället gör väggar runt matsalen så blir man inte störda av dom
andra eleverna.
Skolgården är ett stort problem på vissa skolor, det är verkligen nått man
skulle kunna ändra på. Förslag på vad man kan göra för att förbättra
skolgården är kanske att man kan sätta ut lite mer bänkar med bord som man
kan sitta vid och spela kort eller vad som helst.
Man kan ju göra det lite lite fint också man kan ju plantera blommor i
stora blommlådor som står på ben.
och det är bara lite man kan förbättra på skolgården.
Nåt jag skulle vela att det fanns var ett rum dit man skulle kunna gå på
rasterna för att koppla av lite så det inte är massa skrik och spring runt
en hela tiden, för vissa kan det vara jobbigt och är det jobbigt så
konsentrerar man sig inte lika bra som man annars gör osäker på om det är
742217 som dragit en pil i texten för att markera att gör ska vara innan
annars, eller om det är läraren som rättat .
Nåt som man kunde införa en timme i veckan är avslappning, det hade vi på
min förra skola jag gick på och det var väldigt skönt och man kunde
konsentrera sig bättre efter åt.
Vägar till skolor kunde också förbättras på vissa ställen, som exempel på
hur det var innan jag gick på den skola jag går på nu kan jag berätta att
när mina systrar gick på den här skolan så fick dom gå på vägen för det
fanns ingen cykelväg och det var ju inte så bra specielt på vintern.
Så vägar är nått man kan diskutera.
Man skulle kunna införa i alla skolor lite mer aktiviteter eller att alla
skolor i samma kommun träffas en eller två gånger per år, en gång på våren
och en gång på hösten. På den skolan jag går på så skulle man kunna ha
cafeterian öppen lite längre eller att man öppnar den lite tidigare.
Ifall att man inte har ätit i skolan, för då kan man köpa en frukt eller en
mixmax t.ex så att man blir lite mätt i alla fall.
Vad gäller lektionerna i t.ex. slöjd skulle man kunna göra lite längre.
Det var sånt man kunde ändra.
Sånna saker jag tycker är bra med den skolan jag går på nu är lärarna dom
skulle jag inte vilja ändra på.
Rasterna är också bra dom är det nu iallafall förut hade vi så korta raster
att man kände sig stressad, men nu är det bra.
Det är även bra att vi har ett bibliotek det skulle jag inte heller vilja
ändra på.
Det är bra att vi har så pass många datorer som vi har också.
2000-talets skola skulle i allafall jag att den skulle ha bra miljö, bra
luft, bra lärare och det skulle inte vara massa dumma komentarer elever
mellan och det skulle inte vara nå mobbing.
Mindre klasser
Vänliga hälsningar från 742217
G
Nu sitter jag här vid min bänk och har Nationella provet i Svenska. Det
märks och Känns att det här är sista året. Pressen är stor. Prov varje
vecka, Stressiga tider. Nu är det allvar. När jag sitter här vid min bänk
och tänker tillbaka till förr i tiden, när jag började ettan. Jag var
Klassens bråkstake, Kunna aldrig vara tyst eller sitta stilla vid min
plats. Men jag var också den första i Klassen som Kunna alfabetet och läsa.
Det var pappa som hade lärt mej i en tidig ålder. Jag minns så väl första
dagen i skolan. Jag var ute på Skolgården och lekte som alla andra barn. En
flicka vid namn Maria kom fram till mej och fråga vad jag hette. Jag
svarade aldrig på frågan, jag knuffade henne baklänges, så hon föll ner i
leran. Så snäll var jag första dagen. Tiden gick och jag blev inte bättre
med tiden, jag skrek och pratade på lektionerna, bråkade med dom andra
barnen, gjorde dom okonsentrerade på lektionerna. Så vad skolan beslutade
var att jag skulle få special|undervisning, vilket jag fick en kort tid där
efter. Den första tiden var inte rolig kan jag säga. Läraren jag fick var
gammalmodig och sträng.
Där var det ingen idé att oläsligt ord upp sej. Specialundervisningen
hade jag till jag började 3:an. Då placerades jag i min gamla klass igen.
Och det var inte det lättaste kan jag lova.
Eftersom att jag hade varit så elak och bråkig mot klasskompisarna förut
när jag hade börjat ettan så hämnades dom på mej nu.
Alla fryste ut mej. snackade bakom min rygg, och sa sårande ord till mej.
Det var inte alls roligt. Så jag satt oftast tyst vid min bänk och arbetade
på snällt. Jag hade en kunskap som andra barn i den åldern oftast inte
hade. Jag kunde redan gångertabellen flytande och lite engelska kunde jag
också. Så här hade jag det varje dag. Det hände en dag i fyran när vi
skulle på friluftsdag. Vi skulle till en skog, som låg ganska nära skolan.
Vi skulle gå tre och tre i varje grupp. Alla hade valt grupperna, så jag
blev utanför, som vanligt.
Men läraren satte in mej i en tjejgrupp med klassens stöddigaste tjejer.
Dom som var elakaste mot mej. Dom gick och viskade saker till varandra hela
vägen till skogen. Väl borta vid skogen så band dom fast mej i ett träd och
lät mej sitta kvar i några timmar, när mörkret sakta tog över ljuset så
anlände lärarna och mina föräldrar. Efter den händelsen så tål inte jag att
någon håller fast mej. När jag gick ut fyran och skulle börja femman så
hade det börjat en ny i vår klass. Det var en pojk som kallades Jesper. Nu
såg jag en chans till en kompis för första gången.
Jag och Jesper blev kompisar efter ett tag och det hade jag fått kämpa hårt
för. Vi bråkade ofta, men blev vänner fort igen. Jesper hade varit den
töntiga, tysta killen i sin förra klass, men i den här klassen blev han
poppis mycket fort. Hans pappa ägde en circus och hans mamma jobbade på
circusen, och alla tyckte att Jesper var så spännande pågrund av det. Tiden
gick och vi alla skulle börja sexan på en annan skola, vilket var spännande
och skrämande på samma gång. Det fanns tre allternativ vad som kunna hända
då: Det första var att allt blev värre och hela den skolan blev imot mej.
Det andra var att ingen la märke till mej, det sista att jag faktiskt kunna
få nya vänner. Men det sista som var troligt var att få vänner. Sommarlovet
gick välldigt fort, och jag satt oftast hemma från morgon till kväll. Jag
umgicks inte med Jesper så ofta som jag hade vela. Han var ute med sin
familj och Circusen. Så jag satt hemma och gjorde ingetting. Dagen vi börja
sexan så gick jag till skolan minns jag, och det var en annan tjej som
också gick samma väg. Hon frågade mej vilken skola jag gick på och jag
svarade henne, det visades att hon också gick på samma skola och även samma
klass. Vi gick och pratade hela vägen till skolan.
Det visades att vi hade samma intressen och humor. När jag mötte skolgården
så såg jag mina gamla klasskamrater. Det högg till i magen på mej, vår
gamla klass hade då delats upp i tre nya klasser, vilket var välldigt
skönt. Då kanske jag äntligen skulle slippa lovisa anna och Susanna. Men
sån tur kunde väll inte jag ha. Nej Nej.
Alla tre gick i den nya klassen. Jesper kom aldrig till den nya klassen
vilket jag är ledsen över. Men den nya tjejen som jag hade tagit sällskap
med börja iallafall i klassen. Hon hette Jenny. Jag satt brevid henne i
klassrummet. Och det visades sej att Jenny var en välldigt populär tjej på
skolan. Så nu vela lovisa, anna och Susanna bli kompis med mej igen, men
det kunde dom glömma. Jag fick fler och fler kompisar, och snart blev våran
”liga” populärast på hela skolan och alla vela vara med oss. Jag förs
alldrig någon utanför, för jag vet hur det känns. Dom enda människorna jag
känner riktigt mycket hat till är dom tre tjejerna som förstörde hela
lågstadietiden och en del av mellanstadiet. Man måste kunna förlåta, visst
jag var inte så snäll själv i ettan, men jag ändra mej och försökte, men då
vände sej klassen imot mej istället. Jag önskar jag kunde ändra på tiden
som varit, men det går ju inte. Nu är Lovisa, anna och Susanna skolans
töntar och jag den ”populära”.
Så ge aldrig upp hoppet, det hade jag gjort för länge sedan, men jag hade
fel, jag lyckades finna riktiga kompisar. En dag i sjuan fick jag ett
oväntat samtal. Det var Jesper som ringde. Jag minns att jag var jätte
förvånad, vi pratade länge och det visades att dom sålt Circusen och skulle
flytta hit i gen. Jag tyckte det var jätte spännande att få återförenas med
han igen. Han kom en vecka senare. Jag blev alldeles häpen!
Han var totalförändrad, mycket snyggare och inte alls så barnslig, han var
helt enkelt Läcker. Dagen efter så var det Disco på skolan och då blev vi
ihop. Det var första gången imitt liv jag hade pojkvän och jag var så
lycklig. Men jag visste inte hur man gjorde när man har kille, jag hade
aldrig pussat någon eller kramat. Men det löste sej ganska snart. Nu sitter
jag här slutet av nian och har nationella prov och har hela framtiden
framför mej. Och jag är fortfarande tillsammans med världens bästa kille.
Jag undrar hur det gick med Lovisa, anna och Susanna, dom bytte skola i
åttan för att dom blev mobbade. Jag var aldrig på dom, jag sjönk inte så
långt. Jag hade vela att dom skulle se mej nu, när jag sitter vid min bänk
och gör prov. Visa att jag klarar mej bra i skolan trots deras mobbing.
Bevisa att jag är stark. Men dom var troligen inte så starka, inte enns
tillsammans, jag var ensam i mot en hel klass. Jag mot resten av världen.
Nu sitter jag här med bra betyg, kille och en massa kompisar. Livet är inte
lätt, men av motgångar blir man starkare iallafall för mej. Nu är jag jätte
rädd om mina kompisar och min kille, vill inte förlora någon av dom. Men
vad kommer hända efter skolan? Jag hoppas att jag får hålla på med dans och
teater. Det är min framtidsdröm, sedan vill jag flytta ifrån den här hålan
och skaffa familj. Jag har min special lärare att tacka igentligen, hon som
”uppfostrade” mej i tre år. Jag vet inte hur jag hade varit utan hennes
special hjälp. Jag som kände fruktan imot henne. Jag ska tacka henne en
vacker dag, troligen när jag går ut nian.
Så min skolgång har inte varit den roligaste och lättaste precis.
Sen har jag Jesper och Jenny att tacka en massa för också.
Tack