Mina skolår
När jag skulle börja på högstadiet i sjuan, var jag nervös. Jag var nervös
därför att skulle få träffa nya kompisar, lärare och få nya ämnen. Det var
spännande och intressant i början. I början av sjuan gick det bra. Men
allteftersom tiden gick blev det också sämre. Bråken började hägra. Vi
brydde inte oss om skolan. Vi tjafsade och koncentrerade oss inte. Våran
klass var den sämsta på skolan. Efter ett tag hade vi krismöte med vår
klassinformatör. Där vi diskuterade vad vi skulle göra för att det skulle
bli bättre. Alla var eniga:
– Sluta bråka!
Men det hjälpte föga. Situationen blev allt värre. Det blev mer bråk
istället för mindre. Lärarna fick ringa föräldrarna, för att se om de kunde
göra något åt det. Läget blev bättre ett tag, kanske i en vecka eller nåt.
Men sen var det som förut gamla dåliga tider med mer bråk och mer
tjafsande, att lärarna inte visste vad de skulle göra för att ändra på det.
Rektorn fick säga vad han tyckte för att se om det skulle hjälpa. Men icke
sa Nicke.
Hela årskurs sju handlade bara om bråk.
I årskurs åtta började läget att se bättre ut. Två av mina skolkamrater
hade flyttat. En till Skövde och en till en annan skola i sta’n. Det var
nog då allt blev bättre, bråken slutade vi gick in fört i skolan. Man kan
nog säga att årskurs åtta var en så kallad ”lyft” för oss. Det var kanske
bråk då och då, men inte jämt och ständigt som förut.
En dag var vi med i en volleyboll-turnering.
– Vi vann.
Det var tillochmed så att vi utklassade motståndarna i finalen. Men allt
var inte bra. Alla i klassen umgicks inte med varandra. Så att när vi
skulle välja lag till turneringen, skulle vi ha med två lag. Första laget
bestod av enbart svenskar, medans det andra laget var blandat. Lag ett
ville inte ha med utlänningar i laget. Mina intryck var att lag ett inte
trodde att utlänningarna inte var bra, och de andra svenskarna som var med
i lag två, inte var sportintresserade, men inte alla, några höll på med
sport.
Jag tror att lag ett ångrat sig så här efteråt. Åttan var ändå ett hyfsat
bra år, och dessutom mycket bättre än sjuan.
När vi började nian hade alla vuxit och såg äldre, mognare och klokare ut.
Dem var som helt nya människor. Det kändes som om jag bytt klass eller
liknande. Men det hade jag inte gjort, det var precis samma klass som i
åttan. Nu pratade alla med alla och det var inte som i åttan att vissa
pratade med vissa. På rasterna umgicks alla med varandra. Inga bråk, vi
lyssnade och koncentrerade oss mer på skolan. Allt var frid och fröjd.
Men så en dag inträffade det något. Vi var på väg till idrotten, började
byta om, när en strumpa började flyga runt från en till annan. Då kom en
annan kille in, strumpan landade bredvid honom men han sa ändå en sak som
fick den som slängde strumpan att reagera. Den andra killen sa: någonting
om hans mamma. De började att putta på varandra. Jag och min kompis
stoppade bråket tillfälligt och sade till den ena att gå ut. Men han
fortsatte att tjata om att dem skulle göra upp någon annanstans. Väl när
han var ute, skulle jag och mina kompisar se om han gått. Den andra
inblandade följde efter. De började tjafsa och det blev bråk igen. Den här
gången kunde vi inte göra någonting. Följden blev att en fick näsan knäckt,
och fick åka till sjukhuset i Trollhättan. Den andra blev avstängd i två
dagar. Vissa i klassen pratade inte med en av dem inblandande. Det blev
mörkt ett tag.
Men efter en tid blev det bättre igen. Vi skulle vara med i en handbolls-
turnering för pojkarna i nian. Vi vann. Läget mellan de två som bråkade
störde inte laget. Nian var nog det bästa året.
Nu när jag ser tillbaka på de tre åren (bortsett från sjuan) som gått, ser
jag ändå ljust på dem. Så när man nu ska välja till gymnasiet, lämnar jag
skolan med goda minnen. Men man får inte glömma alla bråken heller ..