Etnicitet: Själv invandrat

Hej Kära Skolministern!!

Jag tycker att det skulle vara trevligt med ett café så man kan gå dit när
man har lust.
En mobbinggrupp skulle vara bra för skolan, en i varsit arbetslag, så dom
skulle föhindra mobbingen i skolan.
Det som är dåligt i skolan är att maten suger man kan ju alldrig äta där.
Så ska det vara mycket musik på i cafét så man kan ha det trevligt med sina
polare.Många elever kommer att tyka om skolan tror jag och kommer att få
bätre betyg. Och så ska det vara en extra lection efter skolan, så om man
liger efter i något ämne så ska man jobba sig framot där eller om man har
lexor.
Så det va mina förslag. Jag hoppas skolan blir bättre.

Kära hällsningar Bengt.

”Mina skolår”

Tiden är väldigt viktig. Under tiden händer en massa grejer, positiva och
negativa. Vi lär oss från våra misstag, de negativa händelserna, och
försöker samtidigt glömma det hemska som hänt. Dem osäker om det står
Dem eller Dom positiva följer oss livet ut, det är dem som blir minnen för
livet. Alla har vi haft ett sådant minne. Frågetecknet som står för livet
är en gåta vi har i uppgift till att lösa.

Lågstadiet var en härlig resa. Man lärde känna andra barn och man hade inte
en himla massa läxor som man har idag. Att få en bra lärare var nyckeln
till den härliga resan. Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag inte att
min lärarinna hade det lika härligt som mig. Galningen i klassen stämde på
mig. Jag var rena tortyren. osäker på om tortyren är rätt ord Det jag
tyckte och tänkte ville jag att dom andra skulle hålla med om. Gjorde dom
inte det kunde det hända som med den gången då jag sprang efter min
klasskamrat Johan. Jag minns att jag sprang efter honom runt skolgården och
skrek;
– Jag ska döda dig!
Orsaken till den tragiska händelsen var troligen för att han inte gjort som
jag befallt.
Sedan när jag fick den ”lilla” utskällningen av fröken Siv satt jag där i
min stol och grät. Sur var jag för att aldrig fått som jag velat och ledsen
för utskällningen. Att sitta där och skämmas, under det att alla satt och
stirrade var droppen.
– Vad tittar ni på!? Sluta stirra!
Det var lite pinsamt att alla skulle sitta och se på mig medans mitt snor
rann ur min näsa ner på bortet.

Vi hade en otroligt bra lärarinna som hette Marie-Louise Florin. Henne
glömmer jag aldrig. Hon var en ”stödlärare” eller vad det nu hette. Hon var
en riktig kärring som blev grinig för vad man än gjorde. Svarade man fel på
ett tal för många gånger, blev hon sur och fyllde i alla svaren åt en. När
hon skulle skriva svaren i räknehäftet var hela tyngden av hennes ilska vid
handen. Skaftet på pennan gick alltid av när hon skulle fylla i med tex
svaret tre. Därefter lät hon hennes aggressioner riva sönder bokens sidor.
Men inte hela sidor. Annars hade vi fått köpa en del mera tejp än vad vi
redan gjorde.

Mellanstadiet, inte så mycket snack, bara en massa tjafs. Där var det lungt
mycket mindre läxor. Nationellaprov också i sexan. Jätte tråkigt men
härligt när man får veta att man klarat av sexan och inte behöver gå om.

I högstadiet började allvaret. Jag fick skärpa mig med ”diktaturstilen”. Nu
fick jag tänka på att om jag ville hålla kvar mina vänner skulle jag få
lägga ner med mina fasoner att tvinga dem tycka och tänka som mig. Ett år
var det kvar tills lärarna skulle börja sätta betyg i de olika ämnena. Men
jag minns att när jag gick i sjuan, gjorde jag inte mina läxor eller brydde
mig om skolan. Jag var orolig för mina betyg, eftersom jag var helt
okunnig. Jag hade inte ansträngt mig till mitt lärande det minsta tidigare.

När åttan sedan kom blev jag en plugghäst. Jag var en plugghäst som tävlade
med dem andra. En som ville få bättre resultat på proven än dem andra osv.
Det fick jag också. Jag var nästan lika bra som dem bästa i klassen. Mina
kompisar förstod ingen|ting. Hur kunde en sådan okunnig person veta så
mycket nu? Jag satt hela eftermiddagar och pluggade tills jag uppfattade
det jag studerade. Kompisarna träffade jag på helgerna. Minnen, de
negativa, inte direkt om plugget men.. jag var fortfarande knas. Jag ville
göra något spännande. Allt var för blekt. Jag och mina vänner köpte öl av
en kiosk som fanns runt hörnet. Idag finns den inte kvar, kanske för att
försäljarna blev upptäckta av att de sålde öl åt minderåriga. Jag tyckte
att det verkade rimligt att plugga på vardagseftermid|dagarna och supa på
helgerna. Roa mig helt enkelt! Jag förtjänade att ha det kul efter alla
studier.
När mitt första kuvert med betygen kom blev min far jätte glad. Mina betyg
var faktiskt bra, bättre än vad mina bröder fått då de gick i åttan.
Det viktigaste för mig är att bli nöjd med mina arbeten och mig själv så
klart. Det blir jag inte alltid men nästan. Jag har aldrig varit en positiv
tjej heller vilket gör det svårare för mig att vara stolt. Betygssystemet
är inte det bästa som finns. När vi håller på med något vet jag att G, det
får jag inte! VG, det får jag, det är jag säker på. Men om jag nu lägger
ner mig får jag bara VG+! Det är för svårt att få MVG. Alltid samma betyg!
Hur ska jag du kunna vara nöjd. Jag är en tävlingsmänniska. Det är inte fel
med det men att inte vara stolt över sig själv är inte bra, där är
problemet.

Tiden är svår att få ordning på. Man blir bara stressad och jag blir
pressad. Mina kompisar som har bra betyg, som är lika bra i skolan som jag
eller bättre får mig att känna mig pressad. Ett negativt minne jag kommer
att bära livet ut men försöka glömma. Att jag aldrig riktigt hade någon att
prata med under mina skolår på grundskolan kommer också vara ett dåligt
minne.
En bra sak är att jag inte behöver känna mig ensam om att inte veta vad jag
ska göra med mitt liv, yrkesvalet. Frågetecknet står kvar och de härliga
minnena.

SLUT

Mina skolår!
Jag har snart gått nio skolår, snart lämnar jag grundskolan och tar nya tag
på gymnasiet.
Jag kommer lite smått ihåg hur det var första skol dagen.
Det var upprop och alla satt förväntansfulla på sina bänkar och föräldrarna
stod bakom.
Våran fröken hade gjort namnskyltar på våra platser så att alla viste vad
de skulle sitta.
Direkt när jag satte mig vid bänken så såg jag att det var något fel med
min namn skylt, fröken hade skrivit mitt namn med ”k” istället för ”c”.
Jag sa det till min mamma som berättade det för fröken.
Solveig Johansson hette våran fröken, hon sa att hon skulle rätta till
felstavningen så fort som möjligt.
Dagen efter när våran riktiga skol dag började hade hon mycket riktigt
rättat till felstavningen och det stod nu Marcus med ”c”.
Då förstod jag att vi hade fått en bra och snäll fröken.
Det första skolåret i övrigt tyckte jag nog var väldigt spännande. Det
beror nog på att allt var så nytt och man fick nya kompisar och man lärde
sig en massa saker.
Jag kommer ihåg hur vi lärde oss alfabetet med hjälp av papper som det var
en bild på av något som började på en speciel bokstav.
På bokstaven A var det en apa, och på U var det en u-båt.
Så fick man ett papper med en bokstav, alla började självklart med A, och
så skulle man färglägga bilder.
Vi fick också lära oss vilka bokstäver som var vokaler och konsonanter med
hjälp av en trumma. Vokalerna betonades i mitten av trumman så att det lät
högt och tydligt, och konsonanterna på kanten.
Jag kommer också ihåg ”Anna-boken”.
Det var en bok med korta texter i, på 1 sida ungefär, och en bild på den
andra.
Nu ljög jag det var två böcker, en blå och en gul.
I den blåa var det hela stycken och färgglada bilder.
I den gula saknades vissa ord och bilderna var inte färgglada.
Våran fröken läste i den blå boken och sedan i den gula, sen sa hon vilka
ord som saknades och slog dem på trumman.
Sedan fick alla blunda och hon slog ett ord på trumman och petade någon på
axeln så fick den personen skriva ordet på tavlan.
Det är ungefär det jag kommer ihåg av det första skolåret, matten minns jag
inget av fast jag kommer ihåg att jag inte gillade idrott, konstigt
eftersom jag älskar det nu.

När vi började tvåan så var man stolt.
Då var man inte minst på skolan längre eftersom då kom det nya ettor som
inte viste så mycket om skolan och allt sådant.
Nu började man kanske tröttna på vissa saker också, och komma på vad man
tyckte var kull och vad som inte var kul.
Jag kommer ihåg att jag inte gillade matte så mycket. Idrotten var
fortfarande inte så kull men det var lite roligare.
Vi började så smått med engelska i tvåan, och det tycke jag var skoj.
Årskurs två var ganska likt åk ett annars.

Trean däremot var anorlunda, vi fick byta klassrum och hamnade på samma
skolgård som femorna. Nu höll vi på ordentligt med alla ämnen och man var
ibland lite trött på att gå till skolan, fast man var för det mesta glad.
Nu var man också redigt trött på ”Annaboken”.
Man var också lite stolt över att man var äldst på lågstadiet.
Nu gjorde vi också vår första lilla skolresa.
Vi åkte till gränna och visings ö.
Jag kommer inte ihåg så mycket av den men det var nog kul.
I slutet på trean fick vi reda på att vi skulle byta klasser till fyran, vi
fick välja ett par styckna som vi ville gå i samma klass med från de andra
klasserna.
I fyran var allt nytt, vi fick byta klassrum igen men framför allt så fick
vi en ny lärare och nya klasskamrater.
Man viste ju vilka alla va men man kände ju dem inte. Man hade ju med sig
någon av de gammla klasskamraterna förstås så man kände ju sig inte helt
utlämnad.
Våran nya lärare hette Pernilla Glanshammar Lang.
Hon var ganska bra, förutom att hon var sjuk hela tiden. Hon var också
socialdemokrat och var med i komunfullmäcktige och var borta mycket p.g.a
det.
Den nya klassen var mycket stökigare än den gammla.
Vad det berode på vet jag inte, kanske att många ville vara lite tuffa och
vara kaxiga mot lärarna.
Fast det var ju inte så alltid utan för det mesta var det en bra klass.

Femte skolåret är det jag kommer ihåg mist av det ända jag istortsätt
kommer ihåg av är att jag sköt sönder en ruta med en boll på en rast.
I slutet på femman fick vi reda på att vi skulle få en ny lärare i sexan.
Varför vet jag inte riktigt, men så blev det.

Det sjätte skolåret hände mycket, det kom en ny lärare vi hade lucia tåg
och det blev en skolresa. Våran nya lärare hette Jessica Gålmark.
Hon var kanon bra och alla tyckte om henne. Fram mot lucia så skulle vi ha
lucia tåg för hela skolan och föräldrarna, det har alla sexor på
Åstorpskolan varje år.
Lucia tåget var väldigt lyckat. Det innehöll självklart Lucia, tärnor och
sjärngossar.
Det innehöll också pepparkaks gubbar, sockerbagare, tomtar, en ren och tre
möss.
Förutom att vi lussade för skolan och föräldrarna så lussade vi på
Kvarnbacka AB. Där var det stor publik, det var över tusen personer som
tittade på.
Fast vi såg bara ca sjuttio – åttio personer som stod nära oss.
Vårat Lucia tåg pratar de fortfarande om på Åstorpskolan, så bra var det.
Någon gång på vårterminen så åkte vi på skolresa till Bornholm.
Vi var där i 3 dagar och det var väldigt kul. Vi bodde på ett pensionat och
vi var ca sju-åtta personer i varje rum.
Vi hade fått välja innan vilka vi ville sova med. I sexan fick vi ju också
göra valet att söka till fotbollsklass på stadshagsskolan.
Det gjorde jag på en gång.
När jag fick reda på att jag kommit in blev jag jätte glad.

Sjude skolåret. Allt var nytt, det var en ny skola, nya lärare och väldigt
massa nya kompisar. Det var jätte kul att träffa de som kom från andra
skolor och de nya lärarna.
Nu hade man ju också en speciel lärare i varje ämne och det var lite
spännande. Men det roligaste var att gå i fotbollsklass och få ha fotboll
på skol tid.
Efterssom allt var så nytt och allt var kul så gick sjuan jätte fort.
Jag fick en helt annan personlighet, på mina utvecklingssamtal beskrevs jag
nu som pratig istället för lugn och tyst.

Sjuan gick fort och helt plötsligt gick man i åttan. Ett spännande år, då
skulle man ju få sina första betyg.
Nu kände man också alla väl och hittade med lätthet överallt.
För övrigt var åttan ganska likt sjuan.
Fast nytt var ju praon.
Det var kul, jag praoade på ett dagis i Åstorp.
Annars gick åttan också väldigt fort, och helt plötsligt gick man i nian.

Nu är vi niondeklassare.
Höst terminen i nian flög förbi och helt plötsligt började vi öva för Lucia
tåget.
Det var ju inte direkt som i sexan eftersom nu var vi ju många fler.
Men det gick jättebra den här gången med och kommer att vara en sådan sak
som man kommer att minnas när man blir stor.
Så började vårterminen, men den har inte gått lika fort eftersom nu vet man
att det här är sista terminen och snart börjar man på gymnasiet. Det känns
lite konstigt för då lämnar man en del kompisar och kanske alldrig träffar
dem igen. Min pappa berättade det för mig i år att en del som han gick
med i nian har han inte träffat sedan dess.
Men samtidigt är det spännande att börja gymnasiet och börja något nytt.
Nu sitter jag här och skriver och ska snart gå på lov.
Vad som kommer ske i framtiden vet jag inte, jag tar dag för dag.
Slut
Godkänd. Bra avslutning

– Sluta nu navid. Vi var ju överens om detta!
Navid ignorerar sin mors röst och stirrar missnöjt mot sin spegelbild. Han
ser samma Indiska pojke som innan dock lite äldre (hela 16 år) med
halvlångt svart hår.
Varför ska detta hända nu? Allt var ju så bra.
Han suckar och ser sig omkring, En ny lägenhet, ett nytt rum, nya
människor.
Det var det som en flytt innebar. Navid kunde inte förstå varför de vart
tvungna att flytta, det var så orättvist.
Han suckar igen. Det var ett fint rum han hade fått, större än hans gamla,
med utsikt mot en fotbollsplan. Men vad gör det, hanhade ju inga kompisar
att spela med. Det var en helt ny stad, ett helt nytt landskap. Hur hade
hans föräldrar tänkt? Kunde det inte räckt med att flytta till andra delen
av skåne? Var de tvungna att fytta äna hit till Öland?
Plötsligt knackar det på dörren.
– Får jag komma in? hörs en späd liten röst.
– Ja visst, kom in!
Han reser sig och går bort mot fönstret. Fåglarna flyger fritt mot den
klarblå himlen. Vår, hans favoritårstid. Eller iallafall vanligtvis.
– Varför sitter du här inne och surar, undrar hans 8 åriga syster Pamina,
följ med ut och spela fotboll, det är jättefint väder.
– nä jag orkar inte, svarar han surmulet.
– Okay, säger Pamina och stänger den ljusbruna trä dörren efter sig.
– Faan, tänker han och sparkar till den stora flytt kartongen på golvet. Om
hans pappa inte köpt Tobakshörnan i Borgholm skulle de nog stannat kvar.
Navid vet att det komer vara svårt att ta sig in i det Svenska samhället.
Hans föräldrar är från Indien men själv är han Svensk. Han är född och
uppvuxen här.
– Navid, ropar hans mama från köket. Kom hit en stund är du snäll!
– Va är det undrar navid, när han ser sin mama.
– Här säger hon kort och sträcker fram 500 kr, gå och köp någonting som du
kan ha på dig i skolan imorgon.
– Tack muttrar navid och traskar iväg.

– Vakna, Vakna!!
Båda navids systrar, Pamina & Anjali hoppar upp och ner i hans säng.
– Ja, jag är vaken nu, gå!!
I dag ska han börja på borgholmsskolan.
Efter ungefär en time är han på väg. Han vet var skolan ligger och går
snabbt. Idag har nytt hopp väckts inuti honom. Väl frame känner han hur
hans ben blir allt svagare.
Det är en stor vit skola med en stor skolgård.
Han skyndar sig in i skolan. Han ska till sal 304.
Navid upptäcker en skylt med salsnumrerna på. Utan för sal 304 känner han
hur paniken slår sina klor runt honom. Han hejdar sig från att springa
iväg.
– Knack knack.
Dörren öppnas han ser ett runt leende ansikte, det är Annsofie hans
lärarinna. Hon är en stor medelålders kvinna.
– Välkommen till klass 9D säger hon och visar in honom i klassrummet.
Under tiden som hon presenterar honom blickar han ut över klassen. Han ser
att det finns många tjejer. Längst bort i högra hörnet sitter två killar
med rakade huvuden, svarta jackor och svarta kängor. Plötsligt höjer en
utav dem handen och pekar finger åt navid. Den andra drar sitt finger
hotfullt över halsen.
– Du kan sitta jämte Filip, säger Annsofie och väcker navid till liv.
Klassen börjar återigen att arbeta och man hör fnissninga lite här och där.

– Hej, säger den blonda pojken bredvid honom, Jag heter Filip.
– Hej, Navid, säger navid och känner sig bättre till mods.
När lektionen är slut har han glömt de hotfulla gesterna och allt känns bra
igen.

På lunchen sitter han med Filips gäng. Det är Jenny, en pigg, glad tjej med
rött hår och fräknar, Jessica med blont kort hår och tokiga ideer (som
filip presenterat henne). Sedan är det Justin, som är en fotbolls tokig
person som ”vet allt”.
Trots att maten inte faller Navid i smaken äter han sin ärtsoppa. Han
slevar i sig utan att tänka, han är glad över att dagen gått så bra, 4 nya
kompisar på en dag. Visst har en del frågat massa konstiga saker som Har du
en ko hemma?. Men det har bara varit kul. Plötsligt känner han hur någon
tar ett hårt tag i hans huvud och skakar det.
– Duktig blatte, ät upp nu. Heil Hitler!!
Navid vrider sig och ser upp mot ett hånleende ansikte. Det är samma pojkar
som pekat finger åt honom. Fast nu är det tre st till med. Två tjejer och
en kille. Alla stirrar på honom och skrattar åt honom när de två rakade
killarna doppar honom i ärtsoppan.
– Sluta, säger Justin bestämt.
– Ha, jävla tönt säger en utav tjejerna.
– Vad är det som händer här, en utav lärarna har kommit fram till bordet.
Han ser på navid som torkar bort ärtsoppa från ansiktet.
– Kom med här säger han och tar de båda pojkarna runt nacken, vi ska gå
till rektorn.
När de går försvinner resten av gänget. Filip och Justin berättar att de
var så kallade nynazister och att de två rakade killarna hette Lukas och
Max. De andra hette Klara, Karro och Kristoffer.
Senare på dagen får navid veta att Lukas och Max inte kommer tillbaks till
skolan mer. Det som hänt med honom var droppen.
De var även anmälda för grov misshandel utav 3 personer, stöld och
skadegörelse.
Med relativt lätta steg tar Filip och navid sällskap hem.
– Ska du me och spela fotboll vid 6, undrar Filip.
– Visst, kom och hämta mig då.
Den sista biten går Navid själv.
Vilken underlig dag, tänker han och ler för sig själv.

03.02.07
Örkelljunga
Kära skolminister;
Jag heter Emma Olsson och går i årskurs i Hälltorpskolan i ett litet
samhäll som ligger i hjärtat av Skåne, Örkelljunga.

Vår skola är inte så stor, det går bara ca 300 elever där men ändå märker
vi brister i det svenska skolsystemet, något jag tycker är helt absurt, jag
menar den svenska skolan ligger i världstoppen när det gäller både
pedagogik och kunskap. Eller, gör den verkligen det?
Varje dag i snart nio år har jag och mina kamrater gått till skolan och
sett hur skolsystemet inte håller. Den lovar mer än den kan hålla!
Varje regering så länge jag kan minnas har låvat mer lärare, mindre
klasser, ingen mobbning. Ändå så är vi här med utbrända lärare, för få
extra lärare, för stora klasser, med mobbing som ett ständigt aktuellt
problem när den inte alls borde finnas, vikarier non stop, en rektor som är
över väldigad med arbete och det bara i vår lilla obetydliga skola
någonstans i mitten av Skåne.
Alla pratar om att spara pengar, du förstår vi är en fattig kumun, vi har
historieböcker som är skrivna 1959! Vi lär oss tex att Sovjetunionens
huvudstad heter Moskva!
Men ändå så sparar vi, sparar på det viktigaste vi har, otroligt löjligt
och helt ologist egentligen. Håller du inte med? Det kanske låter som en
kliche och kankse det är men, barnen är framtiden och börjar vi inte snart
investera i framtiden kommer Sverige inte längre vara en ledande nation, i
något!
Självklart är det inte bara bara dåligt i den svenska skolan. Jämför man
med flera andra nationer är Sverige i topp, än så länge.
Delvis så tror jag att det beror på det humana sättet att se på skolgången.
I andra länder som tex mitt hemland, Bosnien. I Bosnien får man bara en
chans och sen är det upp till var och en vad man gör med den, vi har
fortfarande många steg att ta. Lyckligtvis har vi länder som Sverige att se
upp till och plocka vad vi tycker är bäst.
Ni tolererar och accepterar, fryser inte ut dom som inte
resterande del av uppsatsen saknas

Att byta skola

Positivt eller ej

Att byta skola, det innebär så mycket mer än att bara byta skolnamn, t.ex
från Björktorpskolan till Kunskapskolan. Det innebär faktiskt en hel rad
förändringar, ialla fall för mig. Jag har bytt skola mer än en gång under
min korta livstid. Men den första gången var nog värst.

Jag hade ett så kallat fantastiskt liv innan denna förändringen, eller?…
Jag tyckte iallafall det. Jag hade precis början förskolan, träffat
kompisar som jag trodde att jag skulle växa upp med och dela mitt liv med.
Men gissa om jag hade fel? Plötligt kom KRIGET (hatet). Men det kom så
plötsligt att jag inte änns märkte det. Men jag var ju bara ett barn, jag
kanske inte borde ha märkt det alls? Jag menar föräldrarna kommer ju inte
bara fram till sitt barn och säger:
– Nu så är det krig.
Förresten så visste jag inte änns vad krig var för nått, eller hur hemskt
och allvarligt det egentligen var.
Men hur visste jag egentligen att kriget hade startat? Ja, det brukar jag
själv oftas tänka på. Jag tror att allt började med skolan. Min klass var
inte längre en hel klass. Dom hade delat in oss i ”grupper” kroaterna,
serberna och bosnierna (muslimerna). Just då var jag mycket förvirrad, för
jag visste inte riktigt i viken grupp jag tillhörde. För jag var ju bara
ett barn, vad fan visste jag om religion. Jag ville helst bara leka med min
kompis Zorana, men hon tillhörde inte min ”religion”. Jag kommer ihåg att
jag kom hem den dagen från skolan alldeles gråtfärdig. Den dagen blev min
sista skoldag i Bosnien. Kriget förstörde allt.
ny sida
Så äntligen, 1993 den 4 mars steg jag och mina föräldrar av en flykting båt
uppe i Luleå. Det första jag märkte om Sverige var att det var mycket
kallare än i Bosnien, men det brydde jag mig inte om. För att nu så hade
jag hittat min frihet och snart så skulle jag börja skolan och ha ett så
kallat stabilt liv.
Så kom dagen när ringklockan för första gången ringde in för klass 1B,
gissa vem som först stod i ledet? Jag tror inte att jag någonsin hade varit
så lycklig i mitt liv som just i detta ögonblicket, men det varade inte
länge. När vi väl hade kommit in och skulle sätta oss så ville inte någon
sitta bedvid mig och på rasterna ville inte någon leka mig med. Men ibland
hände det att dom ville leka, t.ex ”polis och tjuv” men då ville inte jag
leka det. För att lekarna verkade för riktiga och våldsamma, för mig och
påminde om kriget. Efter sånna raster brukade dom ”mobba” mig mer.
Dagar, veckor, månader gick och jag började sakta men säkert förstå hur jag
skulle bette mig för att dom andra barnen skulle titta åt mitt håll.
ny sida
jag fick för det första sluta vara den person jag egentligen ville vara,
den personen som jag gillade att vara. Min ”Sanna” personlighet fick jag
helt enkelt bara kasta bort. För den var varesig välkommen eller
respekterad. Från början, kändes det ganska svårt. Det var svårt att spela,
låsats vara någon man inte är, men sedan kändes det hur normalt som helst.
Efter det flyttade jag till Ånge i Småland, där var det inga som helst
problem att skaffa vänner, allt man behövde göra var att spela någon
annan…
Det som fick mig att sluta spela, var när jag fick reda på att min bästa
kompis Sandra tog självmord. Hon hade som jag lärt sig att ”spela” teater
redan som ung, men när hon flyttade till Malmö hjälpte det inte att spela.
Hon hade det svår att blev inte respekterad och gjorde massa ”onödiga
saker”. Hon började dricka och använda droger redan vid tolv års ålder. Sen
kunnde hon inte klara av pressen så hon tog sitt eget liv. Efter det lovade
jag att alltid vara sann mot mig själv t.o.m i de värsta situasionerna.
För det finns ingen annan ”JAG” än den riktig JAG…
ny sida
Det jag menade med denna ”novell” var att berätta min historia. Lycklitvis
slutar den historien ganska bra jämfört med vissa andras, men den kanske
hade slutat dåligt om mina riktiga vänner och vissa av mina lärare hade
slutat bry sig.
Det jag vill säga är mest för elever, man ska inte ändra sig för andras
skull. Men också för lärare, ju mer lärare visar att dom bryr sig och visar
att dom har kontroll, desto mer känner eleverna sig säkra.
Vi behöver regler och diciplin för att mogna, men också någon att tro på
oss.

Av: Zajana 9A

Mina skolår

Jag har aldrig varit någon stjärna i skolan, men inte heller någon nolla. I
lågstadiet var jag ganska bråkig. Jag mins en kille, Alex hette han. Vi
bråkade ofta, nästan varje dag. De var i allafall vad jag minns.

Men en sak i skolan var jag bra på, det var kompisar. jag, Nick, Fredrik,
Viktor, Thomas och Nisse vi var kompisar. Vi var alltid polare på rasterna,
och spelade fotboll, vi hade ett eget fotbollslag. Vi tränade varje fredag
efter skolan.

Jag minns inte så himla mycke från låg stadiet. Men i mellanstadiet fick vi
byta skola från Bergskolan till Långängskolan. Jag fick välja en kompis,
jag valde Viktor vi kom i samma klass 4A. Vi hade varit i Långängskolan
innan, vi hade slöjd där en gång i veckan. Jag kommer ihåg hur mycket jag
gillade slöjden på Långängskolan.

Viktor och jag börgade i samma klass på Långängskolan. Där mötte jag massa
nya kompisar, vi tyckte det var roligt att gå i skolan igen.

De första året bråkade jag mycket med en kille som heter Nick, inte samma
Nick som i lågstadiet utan flax Nick. Vi kallade han dumbo, för att han
hade så stor öron.
ny sida
Jag blev mycket orättvist behandad av alla lärarna på skolan, för att de
bara skyllde på mej. Nick var ingen ägel precis, han mobbade mej lika mycke
som jag mobbade honom. Men ändå så var det jag som var mobbaren.

I femman börgade kaoset, våran lärare Sofie tror jag hon hette blev
sjukskriven. Vi hade massa vikarier vi blev skolans stökigaste klass. Om
det kom en vikarie som skulle vara där i två veckor så var vikarien i
klassen i en dag, för att vi var så jobbiga.

Jag kommer ihåg de roligaste vikarien vi hade, tyckte jag iallafall. Det
var en millitäroffiser, som skulle få ordning på oss. Men vad tror du
hände, nej just de inget. Vi gick in i klassrumet och alla började prata,
så skrek han:
– TYST!
Alla kollade på han i några sekunder sen börgade vi prata igen. De var
facktiskt kul tyckte jag och många andra.

I högstadiet var det kul i ungefär två veckor, sen blev det tråkigt. I
sjuan gick det dåligt med mina betyg eller som man sa då omdömen. Nästan
alla ig. Men sen i åttan börgade jag och plugga. Jag har hittat massa nya
kompisar, de är nog de ända som är bra med Nusnässkolan. Det kommer att bli
sjukt skönt att lämna denna tråkiga skolan och börga på gynasiet.

Att byta skola / Att byta klass.
Jag kommer ihåg när min mamma och pappa sa till oss att vi skulle flytta
första gången. Då blev alla i familjen jätte glada, men när dom sa att vi
skulle lämna Långängen så blev jag lite rädd för det. Tanken slog mig att
jag inte skulle kuna träffa mina andra kompisar mer, för att inte tala om
min bäste kompis, Ville, men tyvärr blev det så. Det blir alltid så. Nästa
dag när gick alla till skolan som vanligt. På vägen dit träffade jag
Villiam min bäste kompis, som bodde exakt ovanför mig. Han hälsade som
vanligt, och frågade: – Varför är du så ledsen idag? Sorgligt nog hade jag
inte modet att säga till att min familj skulle flytta. Men dagarna gick och
jag sa till honom en varm sommar-|dag i början på maj månad. Han tittade på
mig en stund och sa:
– Du skojar.- Nej, det är inte på skoj. Tror du att jag dum nog att komma
på en sån sak. Han tänkte till, ø sa: – Du har nog rätt. – Okej, men var
ska du flytta då. – Jo, till Åse, sa jag. – Det är inte så nära sa han. –
Nej, det är det inte.
– Men då kan vi inte vara vänner längre, sa jag. – Jo, det kan vi, varför
kan vi inte det. – P.g.a. att min familj ska flytta. – Det spelar väl ingen
som helst ”roll”! Vi fortfarande träffas då ”ø” då! Dagarna gick snabbt,
tills veckan innan skolavslutningen. Alla i min förra klass blev ledsna. Så
när jag såg hur sorgsna dom var blev jag illa till mods. Efter den dagen i
skolan var det så fint väder att vi bestämde, att vi skulle spela ”bandy”.
Min kompis sa till alla att vi skulle träffas på skolan om en halvtimme.
Jag tyckte att det var ”skit roligt” med andra ord. Den dagen glömmer man
inte. Det var sista gången vi hade så kul innan jag flyttade därifrån.
Sommarlovet kom snabbt och det var dags att flytta till ett ställe där vi
inte kände någon. Den sommaren ”flög” förbi med andra ord. Nu var det på
tiden att börja på Brunkeberg skolan. Så jag gick där ett par år där.
Dagar, veckor, månader, år gick innan jag blev i bra kontakt med andra barn
på skolan. Men fick inte en riktig kompis som Ville där. Det blev inte
bättre än så i sjätte klass och det blev andra ”puckar” senare. Mittemot
skolan fanns ”Godis Boden”. Namnet säger för sig själv vad som finns där.
Elever på skolan handlade där varje dag. Tills en dag så flyttade ägarna,
och en ny kille flyttade in. Sen sjätte klass blev vi vänner. Han tog över
Villiams plats med andra ord. Min tomhet inom mig blev fylld igen. Sen dess
blev allting i sjätte klass bra. Båda mina kompisar var snälla och trevliga
mot mig. Man kan inte jämföra sina vänner. Om dom är bra och riktiga
vänner. Han hette Fredrik, som tog över Villes plats.

kära skolministern
Jag skriver detta brev till dig för att berätta vad man skulle kunna göra
bättre i skolan. Jag har ju gott i samma skola i 10 år snart och ska snart
in på gymnasiet. Skolan jag går på hetter Klövsjö skola och ligger Mitt i
samhället Klövsjö.
det är en ganska lagom stor skola som har alla klasser från lekis till
årkurs 9:o.
När jag gick i årkurs 3-5 så önskade vi Bandu mål och någon
klätterställning. Det fick vi när vi började 7:an. Men jag tycker alla
borde ha sådant på sina raster.
Nu när jag är äldre vill jag ha mera idrott i väkorna. Vi har två 50
minuters lektioner i väckan. Det vore bra om man hadde fler för man vaknar
till och kan arbeta bettre äfter en idrotts lektion.
Sedan tycker jag att det skulle vara trevliggare med lite roligare och
trevligare färger i klassrummen. det gör att man trivs bättre i skolan.
Man ska också ha tillgång till någon slaks biblotek där Man kan hitta fakta
om det är något Man forskar om t.ex. dattorer och internet är ocks ganska
vigtigt.
MVH Hans Johnson 9A i Klövsjöskola

//Emmy Johnsson 9B

Att byta skola/att byta klass
– Jag heter Stackenborg och jag har bytt skola två gånger och det hade jag
tänkt att berätta en kort berättelse om. De gångerna som jag bytte skola
slutade alltid med att det var delvis positivt på sitt sätt, berättar Ola
för journalisten.

– Jag föddes i Stockholm men jag flyttade därifrån när jag var fyra år
gammal så det har jag inga vidare minnen av och då gick jag ju dessutom
inte i skolan. Från det att jag var fyra och till det att jag gick i ettan
bodde jag där jag bor nu, på Strömsnäs. Mycket av den tiden innan skolan
var jag hemma och självklart som de flesta andra barnen gick jag på dagis,
sa Ola till mig medans jag antecknade så fort jag kunde. Jag heter Sven-
Bertil, jag vet, mitt namn är pinsamt men jag är väl själv något av en
nörd, för en nörd kännetecknas väl av sådana som jag, lite halvmullig,
stora tjocka glasögon och aldrig har jag några nya kläder. Gör man en
novell om Ola’s liv och skriver in den i skoltidningen då måste man väl
vara lite nördig. Jag önskar att jag kunde göra sådant som alla andra
killar i klassen kan som t.ex. att spela fotboll eller innebandy. Nu är
inte jag skapad för det utan mitt liv är nog till för att gå med cykelhjälm
på huvudet och hela tiden vara rädd för att trilla och förblöda hela
huvudet.

Dagen efter intervjuen skrev Sven ner allt om Olas liv till en enda kort
novell och tryckte den senare i skoltidningen. Berättelsen löd på detta
viset och den blev högt uppskattad.
ny sida
Ola steg upp på morgonen och hade vaknat av att hans mamma väckt honom
ovanligt tidigt, han hade fortfarande inte fattat varför utan visste bara
att det var något om dagis som hans mamma pratat om så många gånger
tidigare men som han själv aldrig riktigt förstått var det var eller
innebar. Att det innebar att Ola skulle få nya kompisar i hans egen ålder
och att han skulle slippa leka med sin syster dagarna i ända, hade inte
gått upp för honom.

Det var en solig och varm dag i maj, Ola steg upp ur sin säng och åt sin
frukost. Hans mamma väntade på honom i bilen och han fick skynda sig att
äta klart och tillslut körde de iväg till dagiset. När Ola kom dit såg han
en massa barn springa omkring och leka runt ett stort rött hus och Olo
trodde att det var något fängelse för små barn som varit olydiga samtidigt
som hans mamma öppnade den gröna stålgrinden. Han höll hårt om hennes hand
medans de gick längs den lilla grusgången fram till dagiset.

Dörren till huset var stor och vit med små fina rutor mitt på, själva
dagiset var ett rött tvåvåningshus av trä och runtom den fanns en
finträdgård med fina äppelträd och päronträd samt fyra små picknickbord av
trä.

När Ola kom in i huset fanns det en pytteliten hall som var helt
fullproppad av skor och till vänster om hallen fanns ett litet rum som var
fullt med olika Playmo leksaker och olika sorters plastdinosaurier och till
höger fanns ett ganska stort rum där fullt av ungar sprang omkring och
lekte. Helt plötsligt kommer en stor tant fram och pratar med Olas mamma
Gunilla och tanten och Gunilla går in i det högra rummet medans Ola stannar
kvar i hallen.

Efter ett kort tag undrar Ola var hans mamma tagit vägen och han går själv
in i det högra rummet. När han kommer in ser han ett litet barn som sitter
och trycker sig mot väggen under ett bord och han går fram till barnet.

– Vill du vara med på kurragömma? frågar han Ola och så kommer ett annat
barn in mellan Ola och barnet och skriker något om att barnet under bordet
är taget och så springer båda två iväg.
– Vet du vad kurragömma är frågar barnet samtidigt som han springer fram
och tillbaka i rummet. Utan aning om vad det är svarar Ola att han
självklart vet vad det är och så springer han också med runt i rummet utan
att ha den blekaste aning om vad han gör för något.

Det var första gången Ola träffade sina första, bästa kompisar under
lågstadiet. De hette Kalle, David, Johan och Linus.

När Ola sedan blev äldre och det snart var dags att börja i skolan hade
Kalle och David, hans bästa kompisar, redan börjat där. Att byta dagis mot
lekis var något som Ola länge hade sett fram emot och han kom inte att
sakna sitt dagis.

Första dagen i lekis och Ola hade fått gå själv första dagen. Den dagen var
första gången han träffade nya kompisar, sina klasskamrater. Alla hade
tagit med sina föräldrar utom Ola. Ola tyckte personligen att han var
väldigt modig och tuff som inte behövt sin mamma med sig på förstadagen i
skolan. Alla barnen satte sig i en ring med föräldrarna sittandes i
bakgrunden efter det att vi alla fått hälsa på våra nya lekislärare.

Lekislärarna berättade om vad de skulle hålla på med och försöka lära sig
under de kommande läsåren. När de tog upp räkning och matematik var det en
liten unge mittemot Ola i ringen som sträckte sig upp och frågade vad det
var och lärarna förklarade för honom att det var när man skrev olika
siffror och liknande och sen försökte räkna ihop vad det blev sammanlagt
och den lilla ungen slängde sig efter sin nya gröna skolväska och letade
fram en jättelinjal som han började vifta med och var oerhört stolt över
att han visste att man kunde rita ettor med hjälp av den. Barnet fick Ola
reda på senare att han hette Jimmy.

Två år senare…
Ola satt vid sin mattebok och försökte på bästa sätt förstå hur man över
huvud taget fick det att gå ihop. Att två streck med ett kort emellan sedan
två minusstreck över varandra och att det sedan skulle bli en tvåa, det
förstod helt enkelt inte Ola visserligen var det kanske inte så lätta tal
som han hängde upp sig på men matten gick verkligen inte bra, alla låg före
Ola i matten. Han hade rasten innan varit i halvt som halvt bråk med hans
kompis Kalle och han hade sagt att det skulle bli kul när han skulle flytta
ifrån den lilla byn Ekne även fast han innerst inne inte tyckte det.
Kvällen innan hade hans mamma och pappa berättat det för honom att de
skulle flytta till Sälen och bo där i ett och ett halvt år. I början hade
Ola stormtjutigt, han ville inte flytta ifrån sitt rum, sina kompisar och
hela bygden men det fanns ingenting att göra. Ett och ett halvt år kändes
som en evighet. Skulle han vara tvingad att bo någonstans där det bara
snöade och inte fanns en enda människa att prata med. Alla hans kompisar
han hade i Ekne skulle han inte mera få se kändes det som.

När det väl kom till kritan och när Otto hans familj skulle flytta var det
jullov. Det snöade ute och det var lördag. Allting var packat och bilen var
helt fullproppad av olika grejer. De var sex stycken personer i bilen; Ola,
hans syster Hanna, hans bror Viktor, Pappa Valter, mamman Jessica och
familjens barnflicka som hette Elin. Möbler och sådant hade skickats upp
med flyttbilen innan. Vid tolvtiden på dagen bar det iväg till Sälen och
Ola sade hej då för sig självt till klassen, kompisarna och hemmet
samtidigt som de åkte ut ur Ekne.

Den bilresan var nog den längsta tid som Ola någonsin suttit i bil. Först
åkte de upp till Stockholm för att säga hejdå till Olas mormor och morfar
för nu var de betydligt längre för dem att åka och hälsa på.
Sammanlagt att bara åka bil tog det lite mer än nio timmar att åka till
Sälen och inte nog med att de var sex personer och en massa packning så var
dessutom familjens hund Abba med.

De kom dit vid elva på kvällen och för första gången såg Ola sitt blivande
hus som han skulle bo i de kommande ett och ett halvt åren. Ola, Hanna och
Viktor var dödströtta då så det första som de gjorde i huset var att gå och
lägga sig. Eftersom huset var totalt omöblerat och bara Olas pappa bott i
huset ett par veckor sammanlagt så fick alla tre sova på madrasser på
golvet medans mamman, pappan och Elin började skruva ihop möblerna.

Första dagen i Sälens skola kom han in i ett stort klassrum där alla satt
och väntade vid sina bänkar och Ola fick gå fram framför klassen och
presentera sig osv. Det var den dagen Ola fick träffa alla sina nya
klasskamrater och han kände genast på sig att åren i Sälen inte skulle bli
så dåliga som han hade trott hemma i Stavsnäs och i den punkten hade han
rätt. Åren i Sälen var de bästa åren i hans liv. Han fick en hel del nya
kompisar och det hände alltid någonting i Sälen och om det inte fanns något
att göra så ringde han alltid en kompis så stack de och åkte skidor i
backarna som bara var ett hundratal meter ifrån. Varje helg var det
slalomtävlingar och i veckorna efter skolan fanns det alltid någon
aktivitet man kunde göra, allt från att klättra isklättring i något fruset
vattenfall till att åka längdskidor över Sälenberget.

Den förändringen som kom att bli den tråkigaste var när Ola var tvingad att
lämna Sälen och det intensiva friluftslivet och de ständiga aktiviteterna
till att åka tillbaka till Ekne där det aldrig hände något men att äntligen
få träffa sina gamla kompisar igen.

Dagen då Ola flyttade tillbaka till Ekne var en sommardag, hela huset var
tomt och Ola hade precis avslutat en fotbollsskola som tv 4 höll i på
Sälens fotbollsplan. Det var sista gången Ola såg sina kompisar och när han
sade hejdå till dem uppfattade de inte riktigt att han skulle flytta hem,
utan bara att han skulle åka till sitt hus.

När Ola kom tillbaka till Ekne träffade han alla sina kompisar där och hade
väldigt kul där med men Sälen var ändå det roligaste. Det som han innan
hade trott skulle vara det tråkigaste och sorgligaste delen av sitt liv har
nu passerat som den absolut roligaste delen av hans liv. Han hade lärt sig
en hel del i Sälen, där var det mesta bättre, han hade lärt sig matte och
skolan mycket bättre än vad han hade lärt sig i Ekne, han kunde nu åka
slalom- och längdskidor hundratals gånger bättre än vad han någonsin kunnat
innan.

Men detta var inte det ända skolbytet i Olas liv men det sista skolbytet
var inte hälften så mycket förändrande, det var skolbytet mellan sexan och
sjuan då Ola skulle gå från den pyttelilla skolan i Ekne till den mycket
större skolan i Nederum, kändes det som då…

I Nederum fick han också där nya kompisar men de gamla kompisarna han haft
innan skulle han inte glömma bort, kompisarna från dagis som nu går på
samma skola, klasskamraterna i Ekne och alla hans kompisar i Sälen, ingen
av dem försvann och han fortsatte hålla kontakten med de i Sälen.

Han delades i Nederum i en helt ny klass med delvis människor som han
aldrig hade sett förut och delvis människor som till och med gått i samma
klass som honom i Ekne. Det bästa med bytet till Nederum var att äntligen
få slippa den lilla pytteskolan i Ekne.

Alla dessa skolbyten tycker Ola har varit väldigt lärorika, speciellt det
till Sälen och han lärde sig oerhört mycket av att komma till helt nya
klasser, han fick chansen att öva sin sociala förmåga och skaffa nya
kompisar och fritidsliv etc.. I alla byten och ställen där man kommer till
en helt ny klass eller bekantskapskrets gällde det att visa vem han
verkligen var och att han verkligen var sig själv. Om Ola bara hade gått i
en skola i sitt liv hade han definitivt inte varit samma personlighet som
han är idag.

Nu är det också snart dags att göra ännu ett byte till gymnasiet vilket
även det kommer att innebära en stor förändring i ens liv om inte större än
de skolbyten som Ola har gjort, men huvudsaken är ändå att man alltid trivs
med de människor man umgås med.

Så slutar berättelsen om Olas olika skolbyten. Sven-Bertil gick till slut
media linjen och blev en mycket känd journalist och författare. Hans
ärftliga blödarsjuka avvecklades helt plötsligt och han lärde sig spela
fotboll. Ola gick naturvetenskaps linjen i Stockholm där han fick en hel
del nya kompisar och livs-|erfarenheter.

SLUT

AV: Ola Stackenborg 9 B