Född i Sverige samt minst en svensk förälder – Sida 7

Mina skolår

För nio år sedan då lekte livet. Det var då vi alla 16-åringar skulle börja
skolan, första klass.
Alla var spända och förväntansfulla. Att börja i skolan var en stor sak.
Från att gå till sexårs|gruppen till första klass var ett stort steg.

Första dagen var det upprop. Alla i klassen var så söta och små. Flickorna
hade fina klänningar på sig och även pojkarna var finklädda. Våran nya
fröken hette Liselotte, en trevlig fröken.
Efter uppropet sjöng vi och hade det roligt. Man riktigt längtade till
nästa skoldag.

Klassen kände jag redan innan. Eftersom vi hade gått i samma sexårsgrupp.
Skolan som vi började i hette Bursjöskolan. Det är nog den sötaste skola
jag vet, lagom stor och bra. Den ligger i ett så fint område också. Bakom
skolan är det en skog, där man hade sina äventyr på rasterna, gjorde kojor
osv. Några tiotal meter bort ligger en damm, Backa dammen. Fast ibland fick
man inte gå dit. Det kunde vara farligt på vintern när det låg is på den
lilla sjön.
På sommaren brukade jag gå dit med min mormor eller mamma för att mata
änderna. Det tyckte jag var kul. Lite längre bort ifrån staden ligger det
två vattentorn. Där var det lite farligt, dit vågade bara de ”tuffaste” gå.
Jag trodde det fanns fyllegubbar där, därför vågade jag inte gå dit.

I tre år gick jag i Bursjöskolan, tre underbara år. Vi hade många bra
lärare, Liselotte som var allas vår sjungande gosefröken. Med henne hade vi
alltid roligt och mysigt.
Det första året arbetade vi inte så mycket. Vilket både är bra och dåligt.
Nuförtiden känns det som att barnen börjar plugga matte vid femårsåldern.
Det tycker jag är hemskt, man ska ju vara barn så länge det går. Leka och
njuta av sin barndom.
Fasst visst arbetade vi också, läste och skrivde.

Jag har nu för mig att det var andra året som vi fick en ny lärare. Även
detta var en kvinnlig lärare, men vi fick två nya lärare då. En som hette
Ulla-Britta och en som hette Charlotta. Två härliga människor. De var nog
bland de bästa lärarna vi någonsin haft, tycker jag.
I vårat klassrum fanns det två blåa soffor. Jag minns att Ulla-Britta läste
Tsatziki för oss på morgonen. Alla satt tätt samlade i sofforna, och
lyssnade noga på när hon läste högt. Det var så skönt, stora och härliga
soffor. Från den boken fick man många skratt. Kan erkänna att jag längtar
mycket tillbaka till den gamla tiden. Det var bättre förr, så som ens
föräldrar och morföräldrar brukar säga.

När man hade gått klart sina tre år i Bursjöskolan, bar det av till
Grindsjöskolan. Där jag går nu. När vi var nere där för att ha slöjd tyckte
jag att alla var så stora här. Vi var ju bara små barn och de var
jättestora!
Nu är det vi som är jättestora, känns lite konstigt.

Även här fick vi bra lärare. Våran lärare som vi hade i fyran och femman
hette Lotta Landgren. En liten sträng dam, men som var en väldans bra
fröken. Det är hon som har ”läxat” upp klassen. Hon lärde oss en massa nya
saker. Av henne har man fått kunskap! I mellanstadiet och nu i högstadiet
har det varit lite struligt. Vi har haft en massa olika lärare, bra och
dåliga. En hade vi bara i en termin, vilket jag tycker är dåligt.
Annars har det varit bra här. Tiden har gått väldigt snabbt.

Nu går vi i nian, och snart skall klassen skiljas åt. Fast kanske inte
alla. Jag Stina och Jeanette har sökt till
Odenslundagymnasit/Samhäll|vetenskapliga programmet. Kanske börjar vi i
samma klass.
Det ska bli spännande att börja i gymnasiet. Få chansen att lära känna nya
människor. Få se lite nya ansikten, än dem som man har sett nästan varenda
dag i nio år. Det känns som om att man har tröttnat lite på klassen.

Dagen då vi slutar kommer det bli lite sorgligt. Att skiljas efter så många
år, men men sådant är livet. Synd att man inte har lärt känna alla i
klassen som man kanske skulle vilja göra.

Något som jag ser fram emot är när vi skall ha klassträffar. När vi är
omkring trettio år, det skall bli himla kul!

Jag är nöjd med min skoltid, men än är den inte slut!

Inskannad version

Jag började ju i skolan som alla gör vid 7års åldern. Då började jag i
ettan. Det var pirrigt men sammtidigt riligt.
Jag gick i Brokils skola. Den var ganska bra. Som jag kommer ihåg så gick
första klass ganska bra. Snart var det dags för att börja i tvåan. Det var
inte alls lika pirigt som att börja i ettan. För att man hade ju gått ett
hellt år i skolan. Så då var man liksom van.
Att gå i tvåan var ganska kul men på sett och vis så var det ganska svårt.
Men om man bara kämpar på så går allt. Men det trodde jag inte på. Jag
kämpade inte, nästan ingenting alls. Jag fattade tydlig|en inte att man
måste kämpa. Jag var nära att få gå om tvåan, men jag bätrade mig till
sist, och klarade skolan. Så jag fick börja i trean. Å trean gick bra. Jag
fick bra på prov och läxförhör som jag kommer ihåg. Så trean gick bra rakt
igenom.
Sen var det dags för fyran. Å det var det värsta skolåret. För jag bråkade
på raster och på lektionerna. Jag bråkade mycket med tre killar som hette
Mikael Emerik, Pelle Jonnson och en som hette Anders Owembe. Vi fick sitta
inne på raster och fick hemringningar hela tiden. För att vi bråkade hela
tiden. Men jag hade ett och annat prov också som gick bra. Det var ett
Geog|rafi prov som jag bara hade ett fel på. Det var bra. Så var det dags
med femman. Ojj vad tiden går, tänkte jag. Så jag började i femman och det
gick väll bra. Tyckte jag. Så var det dags med sexan det sista året i
Brokils skola. Å det gick bra tyckte jag, men lite mer konsentrerad tycker
jag ja kunnat varit. Så jag gick ur mellanstadiet och började i hägstadiet.
Det tyckte jag var pirrigt.
Jag började i en skola i Linköping som hette Högabergskolan. Det var ganska
pirrigt. Men min storebror och min kusin John gick i den skolan så det var
ju bra. Men jag fick gå i speciall klass i sjuan. Det var inget roligt.
Så jag gick i den hela sjuan och halva åttan. Men effter julovet i åttan så
fick jag gå i normal klass igen.
Då gick det bättre. För då fick jag bätre lärare. Men betygen var inte så
bra i åttan. Men har bätrat mig tills nian, som jag går i nu. Så bara man
kämpar på så går allt.
/ Fredrik 9E

Inskannad version

Skolan
Jag började mina första 2 år av grundskolan på ”Klingesta”. Den skolan har
inte samma läroplan som på Löve kan man säga.
I mitten av andra klass flyttade jag till Haveboskolan.

Den första lektion som jag hade så måste jag börja med skrivstil och
engelska…… och jag som knappt kunde läsa men fröken insisterade på det
så ja inte skulle komma efter.

I Mellanstadiet var det jag och Henrik som var bråkigast i klassen, men det
gick bra ändå.

Inskannad version

Mina skolår

Jag kommer ihåg när jag började ettan. Jag tror att både mamma och pappa
var med, iallafall fick föräldrarna stå längst bak. Vi skulle få Agneta
Falk som lärare, en äldre dam från Karevik.

Man skulle säga vad man hette, bodde och telefonnr. Jag var nervös fast jag
kände de flesta sedan dagis.
Vi var bara där i några timmar sedan åkte vi hem.

Skolarbetet var enkelt, jag kunde läsa, räkna och skriva innan jag började
skolan, så det var inga problem där. Jag kunde tillochmed lite engelska.

Sedan flyter åren ihop, jag kommer ihåg vissa händelser, men jag har ingen
aning om det var i ettan eller fyran det hände.

Sedan ett par månader av femman gått, började jag på Duveskolan. Jag kände
bara en person på hela skolan, Lisa Larsson som också bytt från Igelunda
samtidigt som jag.

Dagen innan jag skulle börja, hälsade jag och mamma på min nya lärare,
Solveig Strand. Hon visade ett klassfoto för mig och berättade vad alla
hette. Medans vi satt och pratade i klassrummet, så kom det en tjej in, hon
hade långt blondt hår, blå cykelhjälm, rosa tröja och blåa joggingbyxor.
Men det konstigaste var att hon hade en låtsastatuering av någon sorts
blomma på kinden. Jag hade sett Anna Nilsson.
Några timmar senare ringde det på dörren. Där stod Anna, jag blev väldigt
förvånad. Hur kunde hon veta vart jag bodde?

Dagen efter, då jag skulle börja skolan var jag väldigt nervös. Jag cyklade
till skolan, kom till klassrummet och gick in genom dörren, det kändes som
om jag var ett djur på zoo. Alla tittade på mig, Lisa var redan där. Sedan
såg jag Anna som pekade på en stol bredvid sig. När jag satte mig och
började prata med henne kände jag mig bättre. Jag var med Anna efter skolan
nästan varenda dag och även på helgerna. Fast varannan helg var jag hos min
pappa i Forsberga, som ligger 24 km från Kvarnbo.

Jag har alltid haft det lätt för mig i skolan. De som satt bredvid mig
använde mig som ordlista, frågade vad det och det ordet betydde. Vissa
tillochmed skrev av mig.
Trots att jag är relativt duktig i skolan, har jag aldrig gillat att gå i
skolan. Jag vill lära mig på mina villkor, på mitt sätt. Jag är hellre
hemma och läser romaner, än sitter och tragglar i skolan med läroböcker.

Börja på högstadiet var också en omställning. Tillochmed här fast det nyss
hänt, flyter åren ihop. Hela min skoltid är en suddig period av mitt liv.
Men fortfarande är jag andras ”ordlista”.

Nu, när man snart ska börja gymnasiet, så är det mycket press, betygen ska
förbättras, saker man ska göra klart och prov, det känns som vi har prov
varje vecka. Som om det inte skulle räcka med de vanliga proven så ska vi
också ha dessa nationella prov. Många är nervösa över dem, men inte jag,
jag har aldrig varit nervös inför ett prov. Bara det muntliga känns lite
obehagligt, för jag tycker inte om att prata inför folk.

Det ska bli skönt med miljöombyte, när man börjar gymnasiet, för jag är så
trött på den här skolan. Dessutom vill jag flytta hemifrån, så jag nästan
längtar tills när jag börjar gymnasiet. Men jag kommer att sakna alla mina
vänner och klasskamrater, och eftersom jag tänkte gå på en skola långt
härifrån, där ingen av mina vänner ska gå, kommer jag inte träffa dem så
ofta. De flesta andra kommer gå på samma skola; och bo kvar i Kvarnbo.
Varför var det en omställning, få konkreta exempel o beskrivningar.
Felfritt språk, meningskonstrukt. o ordval varierat innehåll, stycken,
vardagligt språk. G+

Inskannad version

Mina skolår
Under låg och mellanstadiet har jag gått på Tunbergaskolan i Rävlinge.
Jag minns väl min första dag i skolan,
jag var ivrig att lära mig något nytt och samtidigt kändes det lite pirrigt
i kroppen att jag inte skulle göra bort mig för de andra eleverna. Under
den tiden var varje dag i skolan en ”bra dag”. Jag kom hem till min mamma
och jag brukade berätta vad jag fått lära mig och vad jag hade varit med
om. Det gick ganska bra för mig i skolan och jag hängde med på alla
undervisningar. Jag fick många nya vänner och en av dem var Isak Levin som
fortfarande går i min klass än i dag. Mina lärare hette Maj och Elsa under
lågstadiet. De var väldigt duktiga och erfarna lärare. Varje gång jag hade
svårigheter inom någonting så var dom till hjälp, det behövde inte bara
vara problem i matte eller något annat ämne som man hade svårt med. Det
kunde någon gång vara att jag var osams med någon annan och då var dom
alltid där till hjälp. Bland pojkarna i min ålder handlade det ofta om makt
under rasterna, endel ville vara något mer än de andra och brukade komma
och reta en för att på något sätt dölja sitt eget dåliga som fanns inom en
själv.
Detta märktes tydligt under åk 2-3 då sådana som hade halkat av i
undervisningen lite grand, sådana mådde dåligt och började pukla på andra
som då var flitiga.
Men det kan hända att jag tar fel när det gäller mig. jag menar att det
kanske var pågrund av min kristendom som jag blev retad. Som tur var så var
jag inte svag varken i mitt inre (känslor) eller yttre (muskler). Så det
var en stor fördel annars hade jag säkert varit mobbad. Men senare under
mellanstadiet blev jag trots allt mobbad av några elever på skolan. Den
mobbingen varade ungefär ett år och det började då gå trögt för mig i
skolan eftersom jag inte längre trivdes i den miljön jag vistades i. Det
hela började ungefär med att jag blev retad för att jag var norsk och var
inte som alla de andra i skolan. Jag tog faktiskt åt mig en hel del av
deras komplimanger och visade det med att jag ibland försvarade mig med
ord. Hade jag inte visat att jag inte tog åt mig så mycket av deras
rappakalja så hade jag säkert klarat mig undan från allt det där, men det
är lätt att säga så nu. Ibland tänkte jag att jag skulle gå till mina
lärare och berätta hur det stog till, men då hade jag också en tanke av att
då kommer situationen att förvärras och då kommer dom att fortsätta reta
mig ännu mer för att jag gått och skvallrat inför lärarna. Det gick en
liten tid och det var någon gång i 4:an då jag tänkte att jag går och ger
alla stryk så att allt skulle ta slut någon gång. Men det blev inte så
mycket av dom tankarna. Min mor såg att jag inte mådde så bra och undrade
vad som hade hänt med mig. Först ville jag inte svara på hennes fråga men
sedan kände jag att det var lika bra att säga som det var.
Det hela slutade med att det blev en liten utredning i klassen och nästan
allting ordnades upp. Jag fortsatte då som vanligt att jobba i skolan och
allting verkade mycket lättare. Senare under 5:an började jag att träna
fotboll och det gick väldigt bra för mig i fotbollen men jag lade av med
den efter ett år. Men inte helt, vi spelade nästan alltid fotboll på
rasterna och det var roligt.
Jag mindes särskilt en lärare på skolan när jag gick i 6:an det var en
slöjdvikarie han hade vi hela 6:an ut eftersom Hasse Palm (riktiga läraren)
skulle vara lärare i några mer ämnen på Häverudsskolan. Den vikarien han
kunde nästan ingenting, han bara stod där i salen och såg på. Han var inget
vidare till lärare.
I 4-6:an var jag mycket med Peter Aronsson och vi brukade fara till
Undvallabacken och åka slalom men en gång när vi var där bröt jag benet och
det var en av orsakerna som jag slutade med fotbollen. ja även slalomen,
jag började åka snowboard istället och det gör jag än idag.
I 7:an började jag Häverudsskolan men lite osäker jag hade lite funderingar
på att gå på Tingbackaskolan innan jag började eftersom jag hade haft många
vänner där som jag kännt sedan tidigare.
I 8:an fick jag åter Hasse Palm som slöjdlärare och jag var väldigt nöjd
att få samma lärare tillbaka. Jag tycker att min tid i grundsskolan har
gått väldigt bra trots att det har hänt en del otrevliga saker. Jag hoppas
också att det fortsätt bra också nu under åk 9.

Inskannad version

Hej!
Här kommer lite om vad jag tycker om skolan, lite förslag på förbättringar,
men också sådant som jag tycker är bra med skolan.

Innan jag skulle börja sjuan så fick jag välja några personer som jag ville
ha i min klass. Det tycker jag är bra, därför att jag var ganska nervör när
det började närma sig att byta skola. Då kändes det ganska bra att ha några
kompisar med sig, så man vet att man i alla fall känner några i den nya
klassen. Nästan det första vi gjorde när vi började på Torpa var att åka på
hajk. Jag tyckte det var mycket roligt och så fick man lära känna alla de
nya klasskompisarna. På hajken gjorde vi mycket sammarbetsövningar, vi
lagade mat och umgicks. Alla 25 stycken fick såva i en liten stuga som var
avsedd för max 10 pers.
Jag tycker det är viktigt att lära känna sin nya klass, och detta tycker
jag var ett bra sätt.
Nu ska jag skriva lite om hur det var i själva skolan också: När man gick i
sjuan var man (i alla fall jag) ganska rädd för niorna. Jag kom ihåg att på
vintern var det några sjuor som blev ”myllade” och jag var ganska rädd för
att bli det med. Det här kan man gott göra något åt. Kanske ha mer
rastvakter.
Det första intrycket jag fick av själva skolan var att den var ganska
gammal. Möblerna var gamla och endel trasiga. Skolan såg allment risig ut.
Ventilationen om sommrarna var ganska dålig. Detta påverkar trivseln mycket
och därför tycker jag att man ska göra något åt detta.

Rasterna är något att se fram imot när man sitter på lektionerna. Därför
tyckr jag att det ska finnas saker att göra då. Vi har visseligen ett café
men det är inte så kul att sitta där alla rasterna. I korridorerna finns
det lite bänkar att sitta på, men det skulle vara fler tycker jag. På
skåpen får man inte sitta, så om bänkarna är upptagna så får man antingen
stå eller sitta på golvet.
Detta påverkar också trivseln och miljön i skolan och är därför en viktig
sak i 2000-talets skola.

Lov är också något att se fram emot. Loven behövs för att man ska kunna
vila upp sig så att man orkar med skolan ett tag till. Det skulle vara bra
om man hade ett par mer lovdagar på höstterminen också. Då skulle det vara
enklare att klara av alla prov och skrivningar som är vid den tiden.
Lektionerna är nog det som eleverna tycker är det tråkigaste i skolan.
Därför tycker jag att det är viktigt att göra dem så roliga som det går.
Praktiska arbeten är alltid roligt, och om man har lektioner som är över
1timma lång så kan det även vara bra om man har en liten rast på 5min, då
hinner man gå ut och ta lite frisk luft eller gå och köpa något i cafét.
Jag tycker också att man ska få ta med sig dricka eller någon frukt till
långa lektioner eller prov. För att man ska få arbetsro i klassrummet krävs
också att det är ordning på läraren, annars blir det lätt stökigt på
lektionerna och man får inte så mycket gjort.
För att man ska lära sig så mycket som möjligt i skolan är det viktigt att
man har en bra och duktig lärare. Jag tycker att en lärare ska vara
framförallt kunnig i det ämnet som han undervisar i. Han ska vara snäll,
men inte för snäll för då förlorar han respekten hos eleverna och då blir
det ingen disiplin i klassen. Vissa lärare har ingen respekt hos eleverna
och deras lektioner blir ganska lätt stökiga. Det skulle vara bra om vissa
lärare lärde sig hur man får mera respekt hos eleverna.

Mobbning är något som man till alla pris ska försöka förhindra. På våran
skola har vi något som heter bestis|rådet. Två personer från varje klass är
med där och de får lära sig hur man kan förhindra mobbning, dom ska också
förhindra mobbningen om dom ser någon. Jag tror att det föregår nog mer
mobbning på låg och mellanstadiet än vad det gör på högstadiet och
gymnasiet.
Det är också viktigt att man har idrott relativt ofta. Vi har två lektioner
i veckan och det är för lite. Man kan om man vill välja till mer idrott men
det är det nästan ingen som gör. Jag lästa att på något ställe hade man SH-
tid 6 tim i veckan, där får man välja själv vad man vill göra, och där kan
man välja idrott. Det tycker jag låter som en bra idé och det tycker jag
att man kan ha på flera skolor. Vi har något liknande som heter tema. Två
timmar i veckan får vi jobba med olika teman. Ibland har vi eget arbete på
tema tiden, då kan man jobba ifatt sig i de ämnen man ligger efter i.

Skolmaten är också en viktig del i skolans miljö. Jag tycker att skolmaten
är ganska okej.

Inskannad version

Min syn på skolan!!
Klockan ringde! Jag satte mig yrvaken upp i sängen och försökte nå min
väckarklo|cka, den som jag fick i 15 års pressent av min lilla sysster. Det
kan ju också för|klara varför den ser ut som en sjöljung|fru.
Sakta men säckert vaggade jag mig ur min varma, sköna helt underbara säng.

Jag gick sakta till duschen och satte på vattnet. I början var det iskallt
men under tiden jag kissade han det bli varmt och skönt och jag klev in i
duschen. Efteråt tog jag på mig min kläder och åt lite frukost. På
morgon|en kan jag inte äta mer än en liten macka.
Sedan tog jag på mig min jacka.
Klockan var nu 7.50 och jag började kl 8 så det var dags att börja springa.

Jag kom in i skolan kl 8 prick och sprang in i mitt klassrum. Där framme
vid den vita tavlan stod det en helt främmande person.
Jag gick och satte mig i en bänk som var placerad långt fram i klassrumet.
Karln berättade att han var skolminister och han ville veta våran åsikt om
denna skola, så att den går göras bättre. Vi fick ett vitt papper där vi
skulle skriva de posetiva sakerna och de negativ sakern. Så jag satte igång
med en gång.
Min skola.
Jag trivs mycket bra på denna skola. Här kan jag vara mig själv.
Euförsej är det en gammal skola med ett dåligt ventelation. På sommaren när
man kommer in i klassrumet kan det vara varmt som i en bastu. PÅ vintern
när man kommer in kan det vara iskallt.
På väggarna är det mycket klotter. Det är inte så fint men jag tror det
skulle hjälpa med en klotterväg.
Skolkningen på våran skola är ganska vanligt. Folk går hem istället för att
gå på lektioner. De klagar på att de inte kan andas i denna skolan.
Annar så är maten mycket god och jag äter lunch varje dag. Det finns alltid
2 maträtter att välja på.
Jag som tycker om att idrotta tycker att det kan vara lite mer idrott på
vårat schema. Men lärarna säger att det inte finns tid och lärare till det.

Som i alla andra skolor finns det mobbing här. Inte i en så stor skalla men
det finns och det har vi försökt bekämpa i flera år. Det har minskat nu men
det finns lite kvar.
Jag fick höra av en kommpis som går på en annan skola att de hade haft drog
och nikotin information.
Det har aldrig varit någon på våran skola som har pratat om detta. Det
tycker jag är lite dåligt. Det har det!
Det finns en grej som jag tycker om med denna skola. Det är att det finns
så många fritidsaktiviteter. Varannan kväll kan man vara nere vid gården.
Ibland fixar skolan ishockey billjeter och fotb-|ollsbilljeter, ibland så
åker vi och badar. Detta är en vanlig skola som jag trivs mycket bra i,
hoppas alla andra gör det också.
Lärarna här är helt underbara, var tvungen att skriva detta. / Isak

Inskannad version

Mina skolår
Vad hade jag varit utan denna älskade och hatade skola?
Det är något jag ofta funderar över. När jag började sexårsgruppen var jag
som en skrämd katt. Jag satt helst i ett hörn och gömde mig. Under
samlingarna vågade jag inte ens att säga mitt namn.
Min första skoldag har jag inget minne av men den andra, då det var dags
för klassens första samling, den glömmer jag aldrig.
Vi satt i en ring och rullade en boll. Den som fick bollen skulle säga sitt
namn. Jag var bland de sista som fick den. Jag tog den snabbt i mina
händer, rörde lite på läpparna och rullade den till flickan mittemot. Min
nya fröken bad flickan att rulla tillbaka bollen till mig, för hon hade
inte hört mig säga något. Jag tog bollen och satt med den tyst i knäet. Min
nya fröken försökte att prata med mig, men jag stängde mina öron, tills jag
hörde henne säga att jag fick rulla bollen vidare.

Under årens lopp gick det allt bättre, men fortfarande var jag väldigt
blyg. Jag hade inte så många kompisar, fast jag försökte inte heller att
skaffa mig några. I min tysta ensamhet kunde jag drömma mig bort. I ett av
mina tappra försök att göra dröm till verklighet, gick jag (i 5:an) en hel
vecka med Madickenklänningar och svarta stövlar med klack och snörning. När
man ser tillbaka på det skulle man kunna säga att jag var skolas enda
”flum”.

Först i 6:an kom min stora räddning; En vändning på min skolgång.
Alla mina klasskamrater skulle börja i en högstadieskola i hemkommunen.
Alla utom jag. Aldrig ville jag sätta min fot i samma skola som någon av
mina gamla klasskamrater.

Nu går jag mitt sista år i musikklass på Drottningskolan i Tyresta.
Människorna här har fått mig att vilja gå till skolan, något som jag för ca
3 år sedan skulle se som omöjligt.
Här får jag vara hur blyg jag vill, men det vill jag inte.
Man kan säga att vi är som frön när vi börjar skolan.
Mina 6 första skolår ville fröet aldrig gro, man trodde då att fröet var
sjukt.
Men sedan, när jag kom till Drottningskolan, växte fröet upp till en
blomma; allt det behövde var lite hänsyn och kärlek. Jag blommar nog lagom
till gymnasiet. Det finns nog många människor i världen som inte får en
chans att blomma. Jag vill så gärna hjälpa dessa människor. Kanske blir jag
lärare en dag.

Inskannad version

1 Mina skolår på Grundskolan
Mitt första skolår på mellanstadiet gick bra, de var kul. Jag började inte
första skolåret, med att börja räkna och sånt. Utan det var mest att man
lekte, och lärde känna dom andra skoleleverna. Jag fick många kompisar, och
tiden gick snabbt. När jag blev lite äldre och skulle börja tredje klass,
då blev det lite hårdare. Då fick jag börja med att arbeta lite mer, med
matte och rättstavning och en massa andra saker. När jag kommit så långt
att jag skulle börja femte klass, blev det allt hårdare med allting. Det
blev allt fler och större prov, på alla olika ämnen. Tiden gick snabbt och
det var dags att lämna mellanstadiet och börja på högstadiet. Det var
tråkigt att lämna mellans|tadiet, för jag kände oro över att börja på
högstadiet. Där gick ju fler elever där, jag var mest orolig för att bli
mobbad av de äldre eleverna på skolan. För mobbad blev jag på
mellanstadiet, ett bra tag och det var inget kul.

Nu var sommar lovet slut och det var dags att börja första dagen på den nya
stora skolan. När jag kom till skolan första dagen, letade jag upp mina
kompisar. När jag gick igenom den långa korriden kände jag nervösiteten i
magen, det enda jag såg runtomkring mig var massa elever som satt och
pratade. När jag ser mina kompisar, kallar jag på dom. Vi gick upp till
Aulan för att samlas, efter en stund kom rektorn in för att prata med oss.
Han gav oss information om vilken klass vi skulle gå i m.m. När han var
klar med pratandet fick vi gå ner till klassrummet, där vi skulle vara. När
vi alla hade samlats så fick vi berätta lite om oss själva. Tiden gick
snabbt första dagen, vi fick vårt schema och en massa information. Tiden
gick snabbt, det hände inget speciellt i årkurs sju. I årkurs åtta hände
det lite mer. Vi fick flytta ner till gamla vuxna komvux skolan som nu
heter ”Filialen”. Detta var då pågrundav att det blev för många elever. Jag
tyckte detta var bra. Jag tykte det gick bra i hela årkurs åtta, det var
kul.

När jag bördade nian blev det värre Det blev många fler prov och läxor. I
nian har jag haft många prov, I de alla olika ämnena. Vi har alltid mycket
läxor, men det är vad jag tycker.

Sammanfattning om vad jag tycker om mina skolår från början till slut. Jag
tycker det är kul att gå i skolan, men ibland kan det bli för mycket.
Alltså för jobbigt, då menar jag att jag orkar inte när jag får för mycket
läxor och prov, men hinner helt enkelt inte med. Man gör läxorna bara för
det ska vara så, man förstår inte då. Inte det jag själv gör iallafall. Då
är det bättre att man inte har så mycket prov och läxor på samma gång. Men
det går för det mesta bra. Jag tycker det har varit kul alla dessa år inu.
Jag tycker det är bra att det finns skola för dom elever som verkligen vill
lära sig, och få en bra utbildning. Jag tycker det är bra att det finns en
skola, det tror jag nog att alla tycker det är bra. Det bästa är att det
finns lärare som ställer upp så att eleverna får en utbildning.

Inskannad version

Mina skolår
Lärare, nationella prov, snus och musik

Jaha. Nu sitter jag alltså här, sal 10 på Stenhagaskolan i Gilspång.
Nationellt prov var ordet. Nationellt prov som ska genomföras på 2 timmar
och 45 minuter.
Vi har fått papper om hur detta ska genomföras. 4 uppgifter att välja
mellan. Jag har valt uppgift nummer 1, att skriva en krönika om mina
skolår. En ganska lätt uppgift tänkte jag. Men nu, några minuter in på
lektionen, inser jag att det kanske inte alls var en så lätt uppgift. Var
ska jag börja? I ettan eller kanske i sjuan? Jag börjar nog någonstans i
mitten. Varför inte i femman? När jag sist satt med ett sånt här nationellt
prov i handen. Fast det jag mest kommer ihåg från den tiden var att det
handlade om matte, matematik. Inte som i det här fallet, svenska. Och då, i
femman, tog jag det mest som en lek. ”Nu ska vi ha ett Nationellt prov små
barn. Det här provet gör alla som går i femman. Jobba nu ordentligt!”
Frökens uppmaningar om att jobba ordentligt. De hade man hört många gånger
förut, varför skulle de betyda något alldeles särskilt nu?
Det är nog inte bara jag som lagt märke till de här orden. De tre ”magiska”
orden. Alla lärare och fröknar säger de jämt. Men jag funderade (och
funderar) nog ganska mycket på just de orden ”Jobba nu ordentligt”. Det
kanske är en mening som alla blivande lärare måste lära sig säga. De kanske
sitter och tränar på dem, ”Jobba nu ordentligt, jobba nu ordentigt..” Eller
kanske inte, men man vet ju som aldrig. Lärar yrket är nog inget av mina
drömyrken direkt.
Tänk att behöva stå där framför en klass, skrikandes ”JOBBA NU ORDNTLIGT!!”
och ingen lyssnar. Att få rätta alla dessa prov och läxförhör, och hela
tiden längta till sommarlovet. Fast lärarna är nog lite som oss elever. Vi
längtar ju också till sommarlovet. Och även fast det är lärarnas uppgift
att just lära oss saker, så lär nog vi elever dem ganska mycket också.
Livet lär oss nya saker varje dag! Oj, det där lät nästan som en prästs
ord.
Så, vad var den här uppgiften om? Att skriva om mina intryck från
skolåren.. Intrycken är många, och än så länge har jag väl lyckats ganska
bra i alla fall?!
Nu kanske jag kan berätta om lite intryck från den här skolan, ”Stenis”.

Innan vi ens hade börjat här, i sexan fick vi höra av andra att sjuorna
skulle få ”smaka toastolen” den första dagen. Men skulle bli doppad i
toaletten. Vi var skit rädda första skoldagen. Ingen sjua vågade nog gå på
toaletten under den första veckan. Hellre kissade man på sig, än gick på
toa.
Men sen släppte det och vi vågade gå. Niorna var inte så farliga som de såg
ut. Hemskt stora, ja. Men ungefär lika farliga som min Sprite flaska.
Jusste, det är med läsk är också ett starkt intryck. På Stenhagaskolan får
man nämligen äta godis och dricka läsk i korridorerna. Och kiosken ligger
alldeles bredvid. Mini-Ica eller Ica-Bosse, kalla den vad du vill.
Dit går man ganska ofta. Och varje gång möts man av orden ”Cha, vad ska du
ha nu då? Är det äcklig mat igen?” Och alltid köper man samma sak. 3
choklad bitar för 10 kr. Sen bjuder man alla kompisar, så man nästan inte
får något kvar själv. Och har man inga pengar så lånar man av någon. Efter
en vecka har man kommit upp till ganska höga skulder. Men vad gör man inte
för lite godis?
Ett tredje intryck är snuset.
Nu, efter snart tre år, har jag vant mig för jag ser det inte lika mycket
längre. Men förut, i sjuan, var snuset överallt. Inte bara under läppen på
de ”coola killarna” utan även på väggarna, i taket, på väggarna, under bord
på TV:n, ja överallt. Många gjorde sin ”snusdebut” redan i sjuan. Jag har
aldrig gjort min.
Där gick vi alltså. Vi små sjuor, bland alla stora åttor och nior. Rädda
var vi. Rädda för att få smaka toalett, rädda för att åka fast för snatteri
på Mini-Ica även fast vi inte gjort något, rädda att bli träffade av
nerramlande snus från taket. Men det var som en spännande rädsla, en nästan
rolig rädsla. Tidigt lärde vi oss vilka man passade sig för. Vilka som var
snälla och vilka som inte var det.
Under hela min högstadieperiod har musik spelats. Eftersom vi hade turen
att få våra skåp i TV rummet hörde vi och hör vi jämt på musik.
MTV står på, på högsta volym, alltid. Man måste nästan skrika när man går
förbi. Men nu, under nationella proven, är den avständ. Det hänger en lapp
på den, med orden ”TV:n stängd pga nationellt prov i årskurs nio”.
Det är nästan alldeles tyst i korridoren, hela klass rummet är tyst.
Vi är en klass med rykte att vara skrikiga och bråkiga, men nu är det lugnt
och tyst.
Men i mina hörlurar spelar National teatern ”Vi är barn av vår tid”.Och det
är väl just vad vi är, barn av vår tid.
Jag dricker nu de sista klunkarna av min Sprite och avslutar med Bob hunds
sköna ord.
Nu är det revulotion på gång!