Född i Sverige samt minst en svensk förälder – Sida 62

Min syn på skolan!
Vad ska man säga om skolan det går upp och ner från år till år. Det är
relativt stor skilnad mellan de olika kommunerna i Sverige beroend på hur
mycket pengar de har. På gotland har det bara blivit mindre pengar och det
tjatar hela tiden våra lärare om. Och jag börjar bli trött på det. Att igen
ser någon ljusglimt i ekonomin. Nu börjar vi med bristerna. Det finns
alldeles för lite lärare till så mycket elever, det blir både jobbigt för
läraren och eleverna. Läraren blir lätt utbränd och eleverna lär sig
mindre. Det är också för lite gympa i skolan, vi har två ggr 45 min i
veckan. Vi skulle behöva minst ett pass varje dag. Jag tycker också att
lärarna har för lite betalt för det stora jobb de gör. Klasserna är också
för stora med det hör väl ihop med lärar bristen. Nu till de inte allt för
stora bristerna i skolan, skolmaten radbyte ni skulle vara hemskt snälla
om ni gav lite mer pengar till skol maten så den håller lite bättre
klass. ny sida
Nu till det lite mer positiva med skolan, de lärare som finns är mycket bra
och håller mycket hög klass. Samma när det gäller fräch heten i skola. Men
det bästa av allt att lagen mot mobbing har blivigt bättre och strängare,
ni som fixade det är de bästa inom politiken.
Några förslag till att göra skolan bättre. Om man sänker riksdagens alla
349 ledamoters löner med 10 000 i månaden så blir 349000 kr och på ett år
blir det ganska mycket pengar och de pengarna kan användas till att ge
lärarna lite mer lön och mer läromedel till skolan. Gör även klasserna
mindre och fler lärare till varje elev så skulle det vara mycket bra. Men
det är trotts allt en bra skola vi går i. Det är inte alla som har det så
bra som vi har det.

Du har verkligen egna synpunkter och tar upp dem med en viss
utförlighet, men i slutet sammanfattar du bara ett område med förslag på
lösning. De andra glöms bort. OBS! Dela in i stycken mellan varje område!
G

Inskannad version

Mina skolår
Så är grundskolan snart till ända och jag har väl mest ljusa minnen från
skoltiden, ja iallafall från de första fem åren, de gick ju som en dans på
rosor och man längtade till skolan varje dag. Det är ju en liten skillnad
mot vad man gör nu!

När jag var sju år började jag i skolan, som de flesta andra barn gör. Min
första skola hette Kyrkskolan, som tyvärr inte finns längre.
Jag kommer inte ihåg att jag var orolig inför att börja skolan, jag vet
bara att jag hade längtat till att få börja skolan riktigt mycket.
Jag kommer ihåg dagen innan den stora dagen (alltså första skoldagen, fyllt
år hade jag redan gjort och julafton fick jag vänta på ett bra tag till),
jag var hemma hos Linda, vi var inne i köket och drack saft eftersom det
var så varmt ute. Hennes mamma kom in i rummet och frågade:
-Hur känns det nu att börja skolan imorgon?
Kul svarade jag, och det var just det jag kände. Jag tyckte att det skulle
bli kul att börja skolan.

Kyrkskolan var en väldigt mysig gammal skola (min mormor har nämligen också
gått där), det bara fanns tre klasser en etta, en tvåa och en trea. Jag
tyckte det var bra att börja i en liten skola eftersom det är ju ändå under
de första åren i skolan som man ska lägga sina grunder i det mesta som har
med livet att göra.
Jag gillade skolan och de tre första skolåren på kyrkskolan gick fort,
många roliga saker hände, så som cirkusen vi hade, Maja-föreställningar
eller varför inte vår stenålderskväll eller spökkvällen (eller pökkvällen,
som killarna i klassen gick omkring och kallade den), där vi skrämde
föräldrarna (trodde vi iallafall).
Men tiden gick som sagt fort och tillslut blev vi tvungna att säga Hej då,
till vår fröken Majken.
Vi började, så fort sommaren var slut, i fyran på Häggaskolan.
Jaha, så var man där, spänd av förväntan och oro, jag hade ju hört rykten
om hur min nye klassföreståndare, Svante, alltid var sur och grinig.
Men efter första dagen på den ”stora” skolan älskade jag den och jag ville
tillbaka så fort som möjligt.
Inte bara därför att vi hade fått egen bänk och att man kände sej, på något
konstigt sätt vuxen, utan att vi hade fått en parallellklass.

Men även de två trevliga åren på Hägga tog slut, och även min sista tid med
min klass (eller första klass kanske det blir).
Det var nog det värsta. Att behöva lämna den klass som man under fem års
tid hade lärt känna så väl. Den klass som jag älskade. Men det fanns ännu
en orsak till, varför jag inte ville lämna min klass: Nästan precis alla i
den nya klassen som jag skulle börja i kände jag inte. Det var högst två
tjejer som jag hade lekt med när jag var yngre – resten var totala
främlingar – eller inte riktigt alla, jag fick ju med mej Stina, Sanna och
Linda från min förra klass. Men saken gjordes ju inte bättre genom att få
höra att de flesta av killarna i klassen var s.k. ”värstingar”.

Men när jag nu tänker tillbaka så skulle jag nog inte klarat av att gå fyra
år till med dem.

Så kommer man då in genom Nybyskolans dörrar för första gången, man hade ju
ingen aning om vart man skulle gå eller till vem man skulle vända sej. Här
måste jag nog tacka Linda, utan henne skulle jag aldrig ha hittat rätt, men
det gjorde vi, tillslut!
Men att börja på Nyby var jag nog mest nervös över, tänk alla dom där stora
och farliga niorna! Som tur var var ju min syster, Emma, en nia, och hon
kunde ju alltid komma till undsättning ifall någon stor nia fick lust att
hoppa på mej.

Så satt man där vid skolbänken för första gången på Nyby med tretton nya
personer som man inte visste ett skvatt om. Men det gick ju det med och nu
har man fått nya vänner.
Måste ju ändå säga att det var tur att vi bytte klassföreståndare, annars
hade jag nog inte klarat av det!

Men även åren här på Nyby har gått fort, med alla sina motgångar, prov och
läxor. Ljusa stunder finns ju självklart också. Jag tycker det känns
konstigt att man snart ska byta klass igen och behöva lämna den trygghet
som man känner att man har här på Nyby, men jag vet ju redan nu att det
finns personer som jag inte kommer att bli av med, än på tre år, men det
kommer nog gå det med och det enda jag ser fram emot nu är att få börja
gymnasiet och träffa ännu mer intressanta personer. Fast först ska jag bara
klara av ett sista läsår!

Inskannad version

Mina skolår!
Det började med småskolan där jag kom helt ny, hade inga kompisar från
dagis med mig. Vilket den första dagen var enormt jobbigt eftersom jag var
väldigt blyg. Men redan första dagen var det en kille som hette Hannes som
tog kontakt med mig. Det tog sin lilla tid att hitta de rätta kompisarna,
men tillslut hittade jag dom. De hette Marie och Lisen, ett par gulliga
tjejer som redan kände varandra innan småskolan.
Sedan kom ettan vilket blev ganska jobbigt eftersom allting var så nytt.
Det blev mycket mer ansvar, läxor med mera. I ettan till trean hade vi en
hemsk lärare som både var sträng och otrevlig. Alla var livrädda för henne,
om hon sa något så sa ingen emot. Under den tiden hade killarna ganska
mycket makt, det var dom som bestämde det mesta och hördes mest på
lektionerna. Vi tjejer var nog mer rädda för klassföreståndaren än
killarna.
Men sedan från fyran till sexan så var det tjejerna som styrde och ställde.
Jag tror det berodde lite på att vi började gå in i puberteten och kände
oss mognare än dom. Det var under den här perioden som man frågade chans på
varandra Vilket var väldigt nytt och spännande.
En rolig upplevelse var när vi uppträdde som Spice Girls på roliga timmen
och Johan Mattson som nu går i 9d var Viktoria. På en av träningarna
filmade vi även in det på band. Vilket är oerhört roligt att se nu.
Killarna i min dåvarande klass var helt underbara i början men sedan
förändrades det. I slutet av sexan så skulle de vara så himla coola. Jag
har länge funderat vad det kan bero på…. De började dricka och snusa, det
fanns nästan inte en enda kille som inte gjorde det. Vilket jag tyckte var
oerhört töntigt. Jag och några av mina kompisar blev ovänner med killarna
för att vi hade gått ner till toppaffären och sagt att de skulle sluta
sälja snus till minderåriga. Butiksägaren bara nekade allt och sa till oss
att vi aldrig mer fick sätta våran fot där inne någe mer. Vilket vi inte
brydde oss om men däremot så blev det jobbigt med killarna. Jag var både då
och nu nöjd med att jag gjorde de jag tyckte var bäst även fast jag visste
att det skulle bli uppror i klassen. Efter några månader fick våran fröken
hjärtproblem så hon kunde inte ha våran klass något mer. Under den tiden
bytte vi vikarier som jag byter underkläder. Till slut var det en vikarie
som stännade. Hon var helt värdelös hon hette Kajsa och var enormt jobbig.
Ingen hade respekt för henne dels för att hon inte kunde få tyst på klassen
vilket en lärare måste kunna. Alla bara spårade ur ur tillslut sprang hon
gråtande upp till rektorn. Det var en jobbig tid för oss alla, vi hade
blivit en riktig problemklass. Det var även i sjuan så att killarna skulle
vara coola och ha så mycket respekt, vilket de försökte få på helt fel
sätt. Alltså genom att slåss. Allting blev nytt i sjuan det var nästan som
att starta om igen från början. Det var så viktigt för nästan alla att
hamna i det ”coola” gänget. Man märkte att alla dom som hade haft det lite
jobbigt i mellanstadiet verkligen kämpade för att inte bli töntarna i
skolan.
I åttan så var det nog inte så stor skillnad förutom att det blev mer läxor
och lite fler fester på slutet.
Sedan tillsist är det nu i nian alla har blivit mycket trevligare och det
är bättre sammanhållning i klassen. Men däremot märker man att alla har
blivit mer stressade än vad de var förut. I sjuan och åttan så blev jag
lite deprimerad för att allt gick så segt att det inte hände något. Men nu
i nian så är det helt perfekt, jag har allt som jag skulle vilja ha, vilket
känns väldigt bra. Jag hoppas att det fortsätter så.

MIN SYN PÅ SKOLAN.

Hej Skolministern!

Jag ska i detta brev till dig försöka förklara och berätta om mina
synpunkter på dagens skola.
Jag ska försöka att få med det mesta som jag tycker behövs förbättras.
O så självklart någon liten positiv sak också.
Om jag nu ska ta och berätta om hur jag skulle vilja ha min skola.
O det jag jämför med är den skola jag går i nu.
Personligen vill jag ha det så att man läser ”tätare” skoldagar. Alltså att
man har lite kortare raster och slutar lite tidigare. Så jag tycker att man
ska disponera ämnena lite bättre över hela veckorna.
Alltså att man delar upp ämnena på lite kortare lektioner fast på flera
dagar.
Det kan ju kanske bli lite svårt, men man kan ju alltid försöka iallafall.

För att t.ex börja halv nio och sluta tjugo över tre fast man bara haft tre
lektioner är liksom inte så kul, eller vad säger du? Att läsa ett ämne tre
dagar i veckan är självklart okej, men inte när det rör sig om 1,5 till 2
timmarslektioner.
Så som sagt, jag vill hellre ha tiden utspridd på fler dagar i kortare
lektioner.
Detta är min åsikt om själva skoldagarna.

Om vi då tar och övergår till arbetsmiljön.
Jag vill ha fräscha rena och ljusa lokaler som är rymliga. Jag tycker också
att det ska finnas bra och sköna stolar att sitta på, bra om arbetsutrymmen
och bra skolmaterial att jobba med o.s.v.

Jag syftar alltså på det att det är inte så himla skönt att sitta på
vanliga pinnstolar en hel skoldag när man arbetar. Skitiga lokaler och
dålig luft är heller inte så jättetrevligt

enligt min mening. Så därför tycker jag att det är allas rätt att ha en
bekväm och fräsch skola att gå i. O det hoppas jag du håller med om? Fast
det är ju klart att det handlar om pengar också. Men jag tycker att det är
viktigt att man satsar på skolan, för det är ju dock dom som går där som
ska ta över så småning om?

Men visst finns det även en positiv bit av dagens skola också.
T.ex så tycker jag att skolan idag är säker och trygg fast det säkerligen
förekommer en hel del mobbing och taskigheter.
Men för att få den ännu säkrare så kanske man borde satsa lite pengar på
just det.
T.ex. mer elevstödjare.

Men om jag då ska ta och sammanfatta och dra en slutsats om hur jag skulle
vilja ha dagens skola.

Jag vill ha dagens skola på följande sätt:
Väldisponerade och välplanerade skolveckor med ”täta” ord har fallit
bort och ljusa lokaler med gott om arbetsutrymmen och plats. Även bekväma
sittplatser och bra arbets|möjligheter.
Plus Fler utbildade och trevliga lärare. O så slutligen, en säker och trygg
skola.

Så nu hoppas jag att du tagit del av mina synpunkter i detta brev och
försöker förbättra dagens skola till det yttersta.

Tack på förhand!

MVH / Karl Stenbäck

Tar upp flera problem + lösningar till dessa. Brevformen tydlig. Direkt
tilltal men ansträngning till korrekthet. Inget om undervisning och
inlärning. Få formella fel.

Högermarginalen är genomgående mycket ojämn, men det ser inte ut som att
eleven försökt göra några styckeindelningar överhuvudtaget. De ställen där
det ser ut att vara radbrytning är troligtvis bara tillkomna av en slump,
men jag har ändå markerat dessa som ny rad.

Att byta skola.
Jag satt och tittade ut genom fönstret.
det droppande ljudet från fönsterbläcket gjorde mig alldeles lugn i hela
kroppen. Men jag kände ända fortfarande hur hela kroppen fortfarande
darrade efter ett stort bråk mellan familjemedlemmarna. Det började bli en
vana efter alla bråk mellan mina föräldrar på sista tiden. Jag bodde i en
”trea” med min mamma Karin och min pappa Otto. Min pappa var alltid på en
massa fester om han inte jobbade. Min pappa var fiskare. Det var lite av
förklaringen varför vi bodde i dö trista Nynäshamn. Min pappa kunde vara
borta i flera veckor i mellan åt. När han kom hem var min mor mycket arg,
de kunde bråka i flera veckor. Min mor var sjuksköterska. När jag brukade
fråga henne vad hon tycker om sitt jobb svara hon alltid, jag lever för att
rädda andra. Vad hon nu kan mena med det vet jag inte men en sak är i alla
fall säker jag skulle inte kunna leva utan min mamma. Jag går i sjätte
klass på Vallängskolan. Jag börjar snart högstadiet. Det passar nog mig
ganska bra för min fröken säger att jag är duktig i skolan. Det blir nog
bra för mig med lite extra ansvar. Denna dag var inte allt som det skulle.
Min katt Sixten hoppade upp i mitt knä och spann tryckt. ny sida
Jag satt stilla på en stol då plotsligt ytterdörren drogs upp. Och stängdes
med en smäll tätt efter. Vi bodde på tredje våningen så det var ganska lätt
att höra när någon kom uppspringande för dom sega och grå trapporna. Pappa
kom inklampande genom dörren med en bolagskasse i ena handen och ett
cigarettpaket i den andra. Mor kom uttågande genom sovrummet och började
genast bråka med pappa igen.
Det var inte precis det här jag ville vakna upp till på söndagsmorgonen.
Dagen gick sakta men säkert frammot, det blev en ganska grälfri söndag ändå
för pappa sov hela dan och och drog ut på kvällen. Den natten drömde jag
att det skulle bli bra mellan min mor och far och att far skulle vara hemma
lite mer och sluta dricka. Redan nästa dag kändes allt lite bättre men ändå
konstigt. Mor kom in och väckte mig klockan 07.30 och sa att frukostern var
serverad. Medan vi åt satt jag och kollade på klockan och det slog mig,
skulle inte mor vara på jobbet om 10 minuter? Med en marmelad smörgås i
munnen försökte jag få framtill svårläst ord min mamma att hon var
försenad. Min mor sa lungt, jag skall inte gå till jobbet idag. Självklart
blev jag nyfiken på varför men min mor sa bara, jag berättar varför när du
kommit hem från skolan. Jag blev mäkta orolig över min mors lugna tal med
hade inget val. Det vara bara att bege sig till skolan och tänka på något
annat. ny sida
Jag tyckte mycket om min klass. Alla var snälla och rädda om varanrda. Det
var 10 killar och 12 tjejer i vår klass. Vilket inte var så eftersom alla
demokratiska beslut föll tjejerna i smaken. Det fanns en tjej i min klass
som var vakrare än alla andra tjejer. Hon hette Hanna. Hon var den jag
älskade mest i hela världen. Bara det att det var inte bara jag som tyckte
hon var vacker, det tyckte hela skolan. Min bästa kompis Erik däremot var
inte alls intreserad av tjejer, han tyckte mer om att bygga saker och
exprementera. Jag sprang hem från skolan bara för att jag var så nyfiken på
vad min mor hade att säga. När jag öppnat dörren till lägenheten stod där
en massa lådor fulla med våra saker. Jag tittade in i köket där båda mina
föräldrar satt, min mor började förklara att vi skulle flytta för att min
mamma inte kunde leva ihop med min pappa mera. Marken försvann under
fötterna på mig, det kändes som att få ett knytnävslag rätt i ansiktet. Jag
började sakta känna tårarna sippra ner från mina kinder jag slängde mig i
min mors famn och brast i gråt. Efter ett tag berättade min mor att hon och
jag skulle flytta till Gotland. Men pappa då frågade jag, vart skall pappa
bo frågade jag. Jag bor kvar här svarade han kort. Pappa har sitt jobb kvar
här men jag har fått ett nytt jobb på Gotland sade min mor. ny sida
Efter vidare konversationer fick jag veta att jag skulle gå i en skola som
heter Österskolan. Den skolan ligger i Visby, gotlands enda stad. Jag
skulle få hällsa på min far på helgerna. Efter en tid flyttade jag och min
mor ner till Gotland, det var en ganska vacker ö. Jag tillbringade nästan
hela sommaren på ön. Till slut kom dagen. Det första skoldagen.
Jag kände mig mycket osäker när jag klev inför portarna. Det var det värsta
som kunde inträffa, att börja sjuan i en ny skola! Min klassföreståndare
som hette Lisbeth var mycket bra och visade mig tillrätta direkt. Jag blev
förvånad över hur dom välkomnade mig alla var jätte snälla och vissade mig
runt. Det visade sig senare att det var en ny skola för många andra också.

G. saknar perspektivet efter bytet för att få VG.

Det var i mitten utav Sommarlovet och solen sken. Vi satt på ett berg ute i
skärgården och pratade om skolan. Det var bara jag som inte hade börjat på
högstadiet ännu. Så frågade en utav killarna som hette Fredrik, vilka som
hade hamnat i min klass.
– Den där divan Linda Karlsson och dom.
– Aha, jag har varit ihop med henne och hon gillar fortfarande mig så jag
ska kanske bli ihop med henne igen, svarade han. Jag skämdes så att jag
trodde att hela ansiktet skulle sprängas, så röd blev jag.
Vi pratade inte mer om skolan och det var tur det, annars hade jag nog
gjort bort mig ännu mer.
Jag åkte direkt från en fotbollsmatch till mitt första möte i Solängen.
Vi var fem stycken som kom ifrån samma skola, i min nya klass. Alla hade vi
sökt till Solängen istället för vår gamla skola.
Vi höll ju på att bli stora nu, inte kunde vi gå kvar med alla små töntar i
ettan i klassrummet bredvid, ne nu krävdes förändring. Vi gick in i A2 och
satte oss. Föräldrarna fick sitta längst bak, de var det ingen som ville
sitta bredvid.
Nu var vi inga småbarn längre utan stora tjejer som skulle börja sjuan.
Alla de coolast tjejerna ifrån Bergplatsen satt vid ett bord och pratade om
hur barnsliga killarna va.
Jag kände nästan ingen utav de andra, förutom mina gamla klasskamrater. Jag
minns att jag redan från början tyckte att en utav killarna var väldigt
söt.
Nästa dag diskuterade jag och min bästa kompis hur vi skulle klara av att
hitta i den nya stora skolan.
Förut hade vi haft samma lärare och klassrum på varje lektion. Vi kom fram
till att vi nog behövde en karta. Så vi gick ut på internet och besökte
Solängsskolans hemsida. Vi hittade tyvärr ingen karta, men idag är det nog
tur att vi inte hittade någon. Hur hade det sett ut om vi hade orienterat
oss runt till Solängens olika klassrum med en karta i handen.

Så blev det dags för min första dag i den nya skolan. Jag hade ett par
korta uppvikta jeans och en rosa Diesel tröja på mig.
Håret hade jag satt fast i en hårt åtstramad toft i nacken. Klockan halv
åtta på morgonen kom Malin hem till mig. Vi hoppade upp på våra cyklar och
gav oss iväg. När vi hade kommit ut från alla kvarter med fullt av hus,
stod en utav killarna från sjön där.
– Följ bara vägen rakt fram hela tiden så kommer ni snart fram, sa han och
hånflinade lite åt oss.
Vi log lite och cyklade vidare, herregud trodde han inte att vi hittade
dit.
När vi väl hade kommit fram till skolan samlades alla i NO6. Där fick vi
block och penna av vår nya klassinformatör Rolf. Alla var spända och ingen
vågade säga något. Min första tanke var att här kommer jag inte trivas, jag
hade inget gemensamt med dom där rökarna.
Men oj vad fel jag hade. Nu är det den bästa klass jag någonsin gått i och
vill verkligen inte skiljas ifrån alla små gullungar.
Men en sak har jag lärt mig, man ska inte dömma folk efter rykten och
utseende.

Att byta skola/Att byta klass.

Mitt namn är Sara Nilsson och jag är 16 år gammal. Jag bor tillsammans med
min pappa Niklas, mamma Kerstin och min stora syster Jessica. Vi bor i en
fin villa i Helsingborg. Där har jag bott enda sedan jag var liten bebis.
Jag går i nian, men ska snart börja gymnasiet. Det är synd att klassen
måste sprittlas för vi hade det väldigt bra och roligt tillsammans, alla
kände alla. Ingen blev mobbad eller utstött.
På fritiden brukar jag vara med min bästa kompis, Cilla. Vi brukar vara på
stan eller hemma hos mig och laga mat.
Vi skulle inte klara oss en dag i från varandra.
Jag och Cilla måste ha samma person kemi, för vi är lika glada och
spralliga hela tiden.
En dag när jag var på väg hem från skolan gick jag och tänkte på hur mycket
jag trivdes här i Helsingborg. När jag kom in i huset märkte jag att hela
familjen satt runt köks|bordet. Jag gick fram och satte mig. Efter några
minuter frågade jag om det var någonting som hade hänt, men jag fick inget
svar. Då kände jag hur orolig jag började bli.
Pappa berättade att hans jobb skulle flytta till Göteborg.
Jaha, tänkte jag det var väll inte så farligt. Men sen sa han att hela
våran familj är tvungen att flytta med dit.
Jag föll i mammas famn och började gråta. Jag sa till mamma att det inte
gick, för jag och Cilla hade redan valt florist lingen i Helsingborg. Mamma
berättade att hon inte kunde göra någonting åt saken, så jag fick söka i
Göteborg istället.
När jag berättade för Cilla reagerade hon precis som jag och vi satt och
grät i en timme. Men sedan kom vi fram till att det kanske inte var så
farligt och hon kunde ju faktis|kt komma och hälsa på.
Det var jobbigt att packa ner alla saker i banankartongerna och det enda
jag tänkte var farväl kära barndomshus. Alla minnen och alla lukter dom
kommer bara att försvinna, för alltid.
Pappa och mamma satt redan i bilen och tutade på mig och syrran, så efter
vi var klara åkte vi iväg. Några timmar senare var vi framme i Göteborg,
pappa hade fått hyrt världens läckraste lägenhet mitt inne i centrum. Den
var fantast|isk, men det var ingenting mot i Helsingborg.
Jag tog några dagar ledigt för att undersöka saker och ting.
Hela helgen satt jag och tittade på TV, som jag inte har gjort på väldigt
länge. Det är ju inte så konstigt för jag har ju inga kompisar här! Den
kommentaren lade jag in i varenda mening, för att pappa och mamma skulle få
skuld känslor. Det hade dom nog redan, men om dom inte hade det skulle dom
få det.
Jag vaknade på måndags morgonen klockan sju av att mamma stod och sjöng
medans hon lagade frukost, som alltid.
Första dagen i den nya skolan, usch! Jag gick och satte mig vid bordet, när
jag var klar gick jag i väg till skolan som låg någon kilometer från
lägenheten.
Det första eleverna gjorde när jag kom in i klassrummet var att kasta
suddigummi på mig och jag ska inte tala om rasten.
Både tjejer och killar stod och gapade och slog mig. Jag var helt hopplös.
När alla hade gått in i skolan igen gick jag hem för att inte lärarna
skulle se att jag hade blod i ansiktet. Jag grät för jag visste att mamma
aldrig skulle låta mig vara hemma från skolan om jag inte hade 40° hög
feber. Jag skulle få vara hemma om jag skulle berätta vad som hade hänt men
jag vågade inte säga någonting.
Jag blev slagen och hotad varje dag i ett helt år. Det går inte beskriva
känslan, jag vet bara att jag är alldeles tom innombords. Jag hatar
människorna som gör så här mot mig. Men en dag när det kom en tjej till
skolan blev allt annorlunda. Hon hette Lisa och hade varit utomlands med
sin familj och pojk|vän. Hon var den mest populäraste tjejen på hela
skolan.
På rasten blev jag som vanligt slagen. Då kom Lisa vandrandes som en
drottning på skolgården. Hon sa till personerna som slog mig att dom skulle
sluta med det dom höll på med. Inte ett slag till fick jag. Alla var knäppt
tysta.
Lisa tog tag i mig och tog hand om mig, tillslut blev vi bästa komp|isar.
Lisa var med i skolans mobbn|ings grupp, ”Friends”, så när vi blev kompisar
gick jag också med där. Vårat ordspråk vi har är att alla är lika mycket
värda.
Efter det var det ingen som mobba|de mig igen. Och till folk som
respekterade mig var jag inte dum mot och jag utnyttja ingen.
Nu trivs jag väldigt bra och jag pratade med Cilla igår och hon ska flytta
upp hit till mig.
Och jag vet att man kan ha minnen kvar, det är bara att plock fram dom när
man vill. Men dåliga minnen håller jag mig borta från.

ATT BYTA KLASS
Jag tittar ner på provet som ligger framför mig på bordet. ”Nationellt prov
Engelska del C” står det på det. Jag är redan trött och ännu har jag inte
ens vänt på det.
Istället för att vända på provet tittar jag ut över klassen. Jag ser
riktigt hur vissa greppar pennan och ideérna flödar, mednas andra knyter
nävarna av ångest.
Det här är min klass. Som mitt liv som jag går till varje dag. Jag trivs
här och är glad och nöjd. Det är en stimulerande känsla att tänka på allt
jag lär varje dag. Dagen då jag kom hit känns avlägsen, men minnena från
innan och efter är ändå nära.

Det var för ett och ett halvt år sedan som min värld förändrades ganska
drastiskt. Min mormor dog och vi fick ärva hennes hus. Visst var det roligt
att få flytta till ett hus i stan, något som vi önskat oss. Men det betydde
att jag skulle blir tvungen att byta klass.
Jag skulle få lämna min underbara, trygga klass och flytta från landet in
till stan. Jag trivdes så bra i klassen, så trygg som jag kände mig i
klassen kommer jag nog inte känna mig igen.

Redan första dagen i den klassen kände jag mig välkommen och omtyckt. Det
kändes som om de andra gillade mig och så upp till mig. Det var en härlig
känsla, jag var så lycklig.
Jag träffade ganska snabbt Veronica, en söt och trevlig tjej, som jag kom
att umgås mycket med. Då trodde jag att jag skulle komma att stanna länge
på skolan, att det skulle bli mitt liv i många år.
Minnen från den tiden är nästan bara fina, och jämför jag dem med dem som
jag har härifrån så vill jag nog till|baka. Därborta litade de andra på
mig, det var en liten skola och jag tror att de andra bara hade förtroende
för några få. som Lilla Anna. Hon tog mod till sig och berättade för mig om
hur hon sett två äldre elever slå en yngre. Hon litade på mig och visst
kände jag mig betydelsefull när jag kunde hjälpa dem att reda ut sina
problem.

En sådan sak skulle nog inte inträffa här. De andra har inte så stort
förtroende för mig som de hade i min förra klass. Nu skulle dom nog hellre
gå till ”Stödenheten” med en sådan sak istället för att prata med mig. Här
känner jag mig mer osynlig och betydelselös som person.
Dagen då det bestämdes att vi skulle flytta hade jag en stor klump i
magen när jag gick till skolan. Jag kände att jag inte ville lämna
tryggheten och gå in i en framtid i ovisshet. Jag började gråta när jag
berättade det och klängde mig fast Veronica som nog förstod mina känslor,
då hon hade flyttat ganska mycket.
Sista dagen i min klass, då det var dax att ta farväl, grät jag också.
Det är hemskt att tänka på. Jag vet att många av de andra också var ledsna
men försökte ”hålla masken” för min skull, det värmde faktiskt det med.
Jag bjöd klassen på glass med kola|sås, något som var uppskattat. Den
dagen hände också något speciellt, ett kärt minne. Det fanns en pojke i
klassen som jag visste var ganska ensam. Jag hade försökt få kontakt med
honom men han var avvisande mot mig. Men så precis innan jag skulle åka kom
han fram till mig och sa:
”-Tack för att du har brytt dig om mig. Synd bara att jag inte tog bättre
vara på det”.
Jag fick då nya tårar i ögonen och ömheten för pojken var stor. Jag var så
glad att jag kramade honom framför alla andra. Det kanske var pinsamt för
honom, men det får han leva med.

Den första tiden här blev jobbigare än jag trott. Det var inte alls lika
lätt att skaffa sig förtroende här som det varit innan. Detta är en mycket
större skola än den förra. Allting är mycket stressigare här och
sammanhållningen är mycket sämre. På den förra skolan var jag nog mer en
snäll person som man kunde prata med om roliga ting, än som det det är nu
när det känns som om mina kunskaper är det de andra talar med mig om. I den
förra klassen var det inte så mycket mina kunskaper som var av betydelse
utan mig som person, nu är det nog mer för mina kunskaper, men
förhoppnings|vis inte bara därför, de talar med mig.
Som igår när Dan kom till mig och frågade om Ukrainas inställning till
EU. Han skulle ju ha kunnat gå till nån äldre person, ex. Arne som är den
äldsta läraren på skolan och mer än väl insatt i sådant, men han kom till
mig. Jag frågade faktiskt varför han kom till mig och då sa han:
”- Du är mycket trevligare än Arne.”
Det värmde. Så kanske kommer det om ett tag att bli lika bra här som i min
förra klass.

Tillbaka till verkligheten nu, ryck upp dig! Du har faktiskt prov här. Mina
minnen fick ta överhanden en stund. Jag tittade mot klockan, åttio minu|ter
hade gått, provtiden var slut. Det började tisslas och tasslas i klassen.
” – Tyst i klassen! Tiden är ute, lämna proven här på katedern och ta
rast.
När klassen lämnat salen tog jag luntan med prov och gick mot lärarrummet
för att dricka kaffe.

Mina skolår
Första dagen i ettan var jag mycket nervös. Endel av barnen kände jag
redan, men det var många nya ansikten.
Vår lärare, Sofie lekte lekar med oss, så att vi skulle lära oss varandras
namn.
Dagen var väldigt rolig, vi gick runt i skolan, och Sofie visade oss vart
toaletterna och matsalen låg.
Några i sexan gick förbi, och jag minns att jag inte ens vågade titta på
dem. Jag gömde mig bakom min bästa vän, Charlotte. De såg så stora och
farliga ut. Tiden gick ganska fort, och när dagen var slut skyndade jag mig
hem, och berättade allt för mamma.
Senare under det första året skaffade jag mig många nya kompisar, men även
endel ovänner. Kristina, som nu är min bästa vän, hatade jag. Hon var jämt
dum mot mig, och jag mot henne. När vi gick förbi varandra gav vi varandra
iskalla blickar. Själva skolarbetet gick bra, utom skrivstil och matte. Jag
hade väldigt svårt för att räkna, och förstod mig inte på alla siffror som
skulle läggas ihop. Min handstil var ful, och ämnet skrivstil, eller
välskrivning, avskydde jag. Jag fick inte till bokstäverna, utan det blev
nästan helt oläsliga krumelurer, som såg ut som allt annat än bokstäver.

En sak som jag minns starkt ifrån ettan var när jag gungade med Charlotte,
och bröt armen.
Vi var ute på matrast, och sprang ner till gungorna. Vi gungade i hög fart,
och eftersom jag alltid skulle utmana ödet när jag var liten, släppte jag
händerna från kedjorna. Inte så smart, tycker man ju efteråt. Jag flög
iallafall av gungan, och landade på min vänstra arm. Charlotte sprang in,
och hämtade Sofie, som följde med mig till skolsyster. Sedan fick jag åka
till sjukhuset och gipsa.

Mellanstadietiden minns jag tydligt, man började bli stor.
Redan i fyran började jag förstå det där med plus och minus, matten gick
bara bättre och bättre. Vi hade tre matteböcker, med fyra ”steg” i varje
bok. Matten blev jätterolig, och i femman var jag bäst i klassen. Jag kunde
hela gångertabellen, ett till tolv, utantill. Vilket ämne man än hade, så
tävlade man med de andra i klassen, om vem som var bäst. Om man fick bäst
resultat på ett prov eller läxförhör, var man mycket nöjd, och stolt. Kom
man tvåa, och fick bara ett halvt poäng mindre än vinnaren, kände man sig
dålig och missnöjd.

På lågstadiet kom killarna i klassen alltid bra överens, men i femman och
sexan vände det.
Jag minns hur synd det var om honom, Thomas. Ibland gick alla killar i
klassen emot honom, jagade in honom på en toalett. Sedan slängde de hans
mössa i en pissoar, eller tryckte ner hans ansikte i handfatet, och spolade
vatten på honom, tills han skrek så högt att en lärare kom. När läraren
frågade vad som hade hänt vågade Thomas aldrig berätta allt, han var rädd
att killarna skulle bli värre då.
Vi tjejer i klassen var medvetna om det hela tiden, men gjorde inget åt
det. I vissa fall stod vi på de andra killarnas sida. Idag kan jag inte
förstå hur vi bara kunde låta det pågå i ett år. I sexan, vid jul slutade
Thomas att komma till skolan ibland. Han vågade tillslut berätta vad som
hade hänt, och då var vi i klassen tvungna att ha krismöte med kuratorn en
gång i veckan, under hela vårterminen.

Jag tror att den roligaste helg jag har upplevt var på klassresan, några
veckor innan vi slutade sexan. Vi åkte till Stockholm, och bodde på
vandrarhem. På dagarna gick vi till olika kända platser i staden, som t.
ex. Kaknästornet och Cosmonova, eller så gick vi på en shoppingrunda i
Gamla staden.
Det sämsta med resan var att vår lärare, Kerstin följde med oss.
Alla i klassen hatade henne. Hon var orättvis, och hade kollektiv
bestraffning. En gång när två killar i klassen hade bråkat, fick hela
klassen sitta inne en hel dag, utan en enda rast. Jag minns att jag var så
förbannad. Bara för att de hade bråkat, tyckte Kerstin att det var hela
klassens fel, för att ingen hade ingripit. Vi tjejer hade ju inte ens sett
bråket! Hur skulle vi då ha kunnat ingripa?

Nu går jag här på Vallängen. Det är min sista termin, men ändå känns det
som om jag nyss började här.
I sjuan var jag rädd för niorna, precis som i ettan, då man var rädd för
sexorna. Fast nu var det inte så att man trodde att niorna var farliga,
utan man var jätterädd för att göra något pinsamt när det var en nia i
närheten.
På elevensval i sjuan hade jag musik. Jag valde det därför att jag tyckte
om att spela piano, men när jag hade haft musik i ungefär en månad,
upptäckte jag att jag hade en dold talang. Jag kunde sjunga, riktigt fint
också.
När jag var yngre hatade jag att sjunga, jag försökte inte ens. Utan mimade
bara, eller mumlade ut texten. Nu är sången mitt största intresse.

I början av högstadiet tyckte jag, tyvärr, att kompisarna och utseendet var
viktigare än skolan. Visst, jag fick inga IG, men mina VG+ och MVG- gick
ner till VG.
Jag är ändå riktigt nöjd med mina betyg nu i nian, (270 poäng är inte så
dåligt!) men jag ångrar att jag inte ansträngde mig mer i åttan.
Matten som gick så dåligt på lågstadiet, men bra på mellanstadiet, är nu
mitt bästa ämne. Musik också, då förstås.
Nu när vi snart slutar nian får man göra en sista kraft ansträngning, sedan
kommer det härliga sommar lovet. Mellanrummet mellan kraft och
ansträngning samt mellan sommar och lovet är något mindre än mellanrummet
mellan övriga bokstäver, men större än mellanrummen mellan bokstäver inuti
ord. Jag längtar ändå inte till sommaren, för det är nu i nian man har
lärt känna alla i klassen ordentligt. I våran klass har vi en sådan fin
gemenskap, och alla är snälla mot varandra. Jag är inte van vid det, efter
som det inte var så i min tidigare klass. Därför kommer jag att sakna alla
så mycket, nu när vi slutar!

Mina skolår

När jag tänker tillbaka på de nio åren som gått, fylls jag av både pinsamma
och läskiga minnen, men mest av allt roliga. Jag började lekis när jag var
fem år gammal och inte som sexåring. Minnet från när mamma och pappa
berättade om alla de positiva sakerna i att börja ett år för tidigt sitter
forfarande kvar. De sa att jag skulle kunna ta ett sabbatsår och resa
världen runt. Alla som var arton skulle då istället vara tvungna att börja
högskolan. Det hela med att börja ett år för tidigt lät väldigt bra i mina
öron. Det jag inte tänkte på då var att jag skulle komma in på olika
uteställen, skaffa körkort och bli vuxen först ett år efter alla de andra.
Men fördelarna överväger forfarande nackdelarna. Nu vet jag att de kompisar
jag har från första klass skulle jag troligtvis inte umgåtts med annars.
Min lekisperiod var mycket intensiv, och kanske också det roligaste året i
min skolgång. Kompisar och leksaker var då det enda som mitt liv kretsade
kring. Ingen dag var någonsin jobbig eller ansträngande. Som liten blev jag
aldrig kär, vilket annars förmodligen skulle resulterat till ett antal
problem.
Mamma lade alltid fram kläder till mig innan jag åkte med skolbussen till
lekis. Men just den dagen när skolkortet skulle tas, var hon inte hemma.
Pappa kunde förstås ha hjälpt till men eftersom han inte ens hade någon som
helst koll på vad han själv hade på sig var han portförbjuden från min
garderob. Därför skulle jag, en femåring, bestämma för första gången mina
kläder själv. Jag ville förstås inte göra mamma besviken så jag valde min
finaste broderade blus och vad jag trodde var en matchande kofta. Sedan tog
jag mina favoritbyxor, med gröna päron, röda äpplen och gula bananer. När
jag sedan också tagit på mig mina ill-rosa och gröna tofflor, tyckte jag
att jag var den sötaste i hela klassen. Ett år efter den händelsen fick jag
inte bestämma över vad jag skulle ha på mig.
De följande skolåren upp till fjärde klass gick relativt snabbt. Jag har
inte så starka minnen från den tiden, förutom att jag tyckte lektionerna
var roligare än rasterna. Men den uppfattningen ändrades snabbt i
mellanstadiet. Då uppkom plötsligt planeringar i alla ämnen, ett extra
språk, och ännu fler läxor. Mornarna blev mycket segare och jobbigare. Jag
började bli mer stökig i klassen, precis som alla andra. I lågstadiet
tyckte jag att allting läraren sa var intressant, men i mellanstadiet blev
fröken bara jobbig. Jag tyckte då att det enda skälet för att åka till
skolan var att träffa kompisar. Varför skulle man gå på lektioner och lära
sig saker? Precis som de flesta andra av mina funderingar förändrades mitt
tankesätt ännu en gång när jag började sjuan. I början av terminen var allt
kul, jag träffade massa nya kompisar, men många släppte jag kontakten med
fort, i tro om att jag skulle träffa nya nästa dag. Jag blev mer och mer
tävlingsinriktad inom skolan och betygen. Jag kunde bli väldigt ledsen om
något prov eller läxa inte gick bra. Nu när jag går i nian har jag blivit
mycket mer avslappnad vad det gäller skolan. Inte på ett negativt sätt,
utan om jag ska skriva ett arbete, skriver jag alltid om något kul och inte
något jag tror jag ska få bra betyg i. Nu när jag ska lämna grundskolan
fylls jag av längtan till att börja gymnasiet, men också av saknad av det
som förflutigt.
Skolan som jag ska gå de nästa tre åren i, ligger en bra bit bort, vilket
betyder att jag måste flytta hemifrån. Mina klasskompisar som jag gått
tillsammans med sedan lekis kommer jag sakna väldigt mycket. Samtidigt
kommer jag förhoppningsvis träffa en hel del nya vänner, men det viktigaste
av allt är att jag inte släpper kontakten.