Född i Sverige samt minst en svensk förälder – Sida 60

Mardröm eller inte?

Maria vaknade av att klockan ringde. Hon hade ställt den på halv 7, för att
vara säker på att hinna. Idag skulle hon nämligen börja i en ny skola. Hon
var nervös, hade tänkt på att hon kanske inte skulle få några vänner i den
nya klassen. Skulle hon passa in? Skulle hennes nya klass respektera henne,
trots att hon var ny? Sådana frågor åkte ständigt runt i hennes huvud. Hon
ville inte flytta, eftersom hon trivdes så bra i Falkenberg. Nu hade hon
flyttat till Ängelholm, tillsammans med resten av familjen. Hennes pappa
hade nämligen fått ett nytt, & bättre jobb här. Visst, hon kunde ju ta
tåget upp till Falkenberg ibland, för att träffa sina kompisar där. Men det
var ju inte bara kompisarna hon saknade. Fotbollslaget, mormor & morfar, &
Café Franzén, där hon & vännerna tillbringade tiden efter skolan, på
helgerna & när de hade en stund över. Hon saknade så otroligt mycket. I
Falkenberg hade bott i en stor gul villa, med stor trädgård & utsikt över
havet. Nu bodde de mitt inne i Ängelholm i en 4: a. Maria fattade inte
varför de skulle bo i en lägenhet, men hennes föräldrar sa att det inte
fanns något hus som de hade råd att köpa.

Det första hon gjorde när hon gick up ur sängen var att titta sig runt i
det nya rummet. Hon hade fått i ordning det mesta, det stod bara några få
lådor kvar på golvet.
Vilka kläder hon skulle ha på sig hade hon bestämt kvällen innan, så nu var
det bara att gå ner & duscha. När hon sedan skulle äta blev hon mer nervös.
Nu var klockan 07.15 & det var bara 45 min. kvar tills skolan började.
Hon gick direkt efter att ha ätit frukost, borstat tänder, & gjort sig i
ordning, in till föräldrarnas sovrum.
– Mamma!, sa Maria & skakade försiktigt på Eva.
– Mm., fick hon till svar.
– Du måste gå upp nu om du ska hinna köra mig till skolan, fortsatte
Maria.
– Ja, jag kommer strax svarade Eva tyst.
Maria gick ut & satte sig i soffan, tittade på klockan igen, 07.35. Hon
satte på TV: n, men stängde av igen efter att ha sett på MTV, i 5 min.
Eftersom Eva inte skulle jobba idag, kunde hon köra Maria till skolan.
I Falkenberg hade hon jobbat i en H&M-butik & nu hade hon fått ett jobb på
H&M i Ängelholm också, vilket hon var väldigt nöjd med.
När klockan var 07.50 åkte Eva & Maria iväg, nu var Maria mer nervös en
någonsin, det pirrade ständigt i magen. När de kom fram till skolan frågade
Eva om hon skulle gå med in men det nekade Maria direkt till, och sa att
det bara skulle bli mer pinsamt. Så de bestämde när Eva skulle hämta Maria
och sedan sa Maria hejdå till sin mamma och gick. Det var inte så svårt att
hitta huvudentrén, eftersom skolan inte var så stor. Det gick enbart
högstadieelever på denna skola. Maria hade ju redan gått halva 8: an i
Falkenberg så hon började mitt i ett läsår. Hon kände att det kanske hade
varit bättre om hon börjat i början av 8: an eller 9: an för då kanske det
skulle finnas någon mer ny elev i klassen. Men nu var det som det var, &
det fick hon helt enkelt respektera.
Högadalsskolan stod det med svart text på en skylt över ingången till
skolan.
Hon öppnade dörren & gick in. Det hon visste var att klassen som hon skulle
gå i var 8C, så nu var det bara att leta upp 8C: s klassrum. Hon hittade
det utan problem & gick in i kapprummet för att hänga av sig jackan. Vid
ett bord satt en grupp tjejer. De sa direkt när de såg Maria:
– Hej Maria!
Maria tittade förvånat, men glatt på tjejerna & svarade:
– Hej!
– Kom & sätt dig får vi presentera oss för dig.
Maria satte sig på en stol & så presenterade sig tjejerna en åt gången:
– Johanna, Frida, Lina, Charlotte, Sara och Emelie.
Maria kom snabbt att tänka på Emelie i Falkenberg, hennes bästa kompis
sedan de börjat på dagis. Det var otroligt svårt att behöva lämna en så
nära vän, men hon hade inget val.
Nu ringde det in.
Tjejerna tog med sig Maria in i klassrummet.
– Du kan sätta dig här, sa Frida & pekade på den lediga stolen bredvid
sig.
– Okej, tack svarade Maria och satte sig ned. Läraren log mot Maria och sa
därefter:
– Hej, & välkomna till en ny termin här på Högadalsskolan. Vi har en ny
elev i klassen. Maria Dahlbeck, välkommen hit till klass 8C. Hoppas du
kommer trivas här hos oss. Idag får ni visa Maria runt så att hon hittar
allting.
– Det ordnar vi!, ropade Charlotte och Johanna till svar.
– Bra tjejer!, svarade läraren som förresten heter Katarina. Om du undrar
något Maria är det bara att fråga.
– Okej, sa Maria.
Maria kände sig inte längre nervös. Hon kunde inte drömma om att hon skulle
få ett sådant välkomnande. Killarna i klassen hade sagt:
– Hej, & välkommen.
Och alla tjejer hade ju pratat med henne. Efter första lektionen som varit
svenska gick Maria med Charlotte & Johanna bort till cafeterian för att
köpa en bulle & ett glas saft.
– Hade ni cafeteria i Falkenberg? undrade Charlotte.
– Jadå, det hade vi allt. Fast vi gick oftast till ett jättemysigt café på
håltimmar & så.
– Jaha, vi brukar fika tillsammans ibland, du kanske vill följa med någon
gång?, undrade Johanna.
Gärna, svarade Maria med ett leende på läpparna.
– Vad gör ni annars på fritiden? undrade Maria.
– Vi spelar volleyboll & fotboll, svarade Johanna.
– Alla tjejer i klassen? fortsatte Maria.
– Ja, fast vi är ju bara 6 st, 7 med dig. Du kanske vill prova på fotboll?
Vi har träning idag 18.30.
– Jag spelade fotboll i Falkenberg, det vore kul att få fortsätta spela.
18.30, sa du?
– Ja, vi kan komma vägen om och hämta upp dig vid 18.00, om du vill?
frågade Charlotte.
– Jättesnällt, sa Maria.
De åt upp sina bullar & gick sedan tillbaka till klassrummet eftersom de nu
skulle ha matte. När klockan var 14.30 slutade skolan för dagen. Maria sa
hejdå till sina nya kompisar och gick ut till bilen. Hon öppnade bildörren
& satte sig ner i framsätet bredvid sin mamma.
– Hej, hur har det gått idag då?
– Jättebra, jag har fått nya kompisar, och alla är jättesnälla mot mig,
svarade Maria glatt.
– Jag ska förresten iväg & träna fotboll med tjejerna i klassen sen, de
hämtar mig 18.00.
– Jaha, så de spelar också fotboll, det var ju bra, sa hennes mamma.
De åt pizza när de kom hem, och när Maria ätit klart gick hon upp på sitt
rum för att ringa till Emelie. Det gick fram 4 signaler innan hon fick
något svar.
– Svensson!, svarade Lasse (Emelies pappa)
– Hej, det är Maria!
– Hej Maria, hur är det med dig då? Trivs du?
– Jo, det är allt bra här, och jag trivs allt, men det är klart att jag
saknar alla där ”hemma”.
– Jo, det förstår jag.
– Är Emelie där, eller?
– Nej, hon har inte kommit hem än. Ska jag be att hon ringer, eller?
– Jag kan ringa igen imorgon. Du kan bara hälsa att jag ringt.
– Det ska jag göra, Hejdå Maria.
– Hejdå, svarade Maria & lade på.

Hon lade sig ned i sängen och läste. När klockan var 17.45 gick hon och
bytte om.
Sedan gick hon ut, när hon såg att de kom. Hon satte sig i bilen & hejade
på allihop. Fotbollsplanen låg ungefär 15 min bilväg från Maria’s lägenhet.
När de kom fram tackade de Emelies mamma som kört och gick in i
klubbstugan. Där satt redan Frida, Lina & Sara plus tränaren som hette
Tommy Pettersson. Efter Maria & dem kom ytterligare 6 personer. När Maria
presenterat sig för de andra gick de ut för att spela. De gjorde lite olika
passningsövningar och sedan spelade de resten. Maria fick beröm, utav både
tränare & tjejerna i laget.
När hon sedan kom hem duschade hon och lade sig sedan i sängen och tänkte.

– Jag som trodde detta skulle bli en mardröm. Det har varit raka motsatsen
till vad jag förväntat mig. Det kunde inte ha blivit mycket bättre än så
här, förutom att det var ärtsoppa i skolan!!!

SLUT!

Min syn på skolan.
Till skolministern,
Hej, mitt namn är Karl-Johan Rosengren. Jag är 16 år och går i 9a på en
skola i Uddevalla, Södervångskolan. Jag går i en klass med 26 st elever,
ganska lagom tycker jag. Vi har 5 st nior på denna skola. Vissa av niorna
är stökiga andra inte. I min klass är det lungt och bra ibland. Vissa dagar
kan det vara ett väldigt stökigt. Bråkstakar och vandaler finns det ju så
klart som på alla andra skolor förmodar jag. Det är ganska mycket
skade|görelse på denna skola, söndriga stolar, söndriga bord och trasiga
soffor. Detta kan nog eleverna ändra på mer än vad du kan. Idag är det ju
så att man får betala ersättning för något man gör sönder men oftast så tar
lärarna inte så hårt på detta utan dom låter kanske han/hon slippa betala
och låter skolan betala. Detta drabbar både lärarna och eleverna på skolan
eftersom skolan får mycket sämre ekonomi om dom ska betala allt som går
sönder. Dom elever som har gjort sönder något ska också få betala för
detta. Detta måste skolorna ta hårdare på, eller hur? Det är kanske en av
orsakerna till att många skolor har brist på behöriga lärare. Detta tycker
jag att du ska försöka ändra på. Här på Södervångskolan har vi inte så
många behöriga lärare. Fast det skiljer sig från år till år. Behöriga
lärare tycker jag är viktigt, för att eleverna ska få en bra utbildning och
då blir även standarden på arbetena högre i framtiden, om man får en bra
grundutbildning. I min klass så har vi en behörig och en icke behörig
klassföreståndare. Vissa nior har också mer respekt för dom behöriga
lärarna än vad dom har för dom icke behöriga. Mer behöriga lärare gör helt
klart skolorna bättre på att undervisa. Detta tycker jag du ska grunna lite
på. Men allt på denna skola är ju inte så klart trist. Jag själv trivs bra
i denna skola, det är en skön stämm|ning. Jag är ganska sport intresserad,
och på denna skola har vi ganska många olika tävlingar inom sport. Detta
tycker jag är bra och det passar mig utmärkt. Idrott är ju också viktigt
och nyttigt att ha. Dom som idrottar har oftast högre betyg än dom som inte
gör det. Så det är väldigt bra med idrott i skolan. Det du kan försöka
ändra på är vandaliseringen på skolorna, ett förslag är att ta hårdare på
att eleven ska få betala det han/hon gör sönder. Det är skadegörelse som
man gör och det är ett brott. Om man berättar detta för eleverna och om man
får hjälp från polisen kanske man kan minska skadegörelsen på skolorna. För
om skolorna ska betala det som eleverna gör sönder så får dom mindre pengar
till att anställa behöriga lärare. Då får dom anställa sådana som inte är
behöriga, detta hänger ihop. Och det är viktigt att man tar detta på
allvar. Det kanske inte går att ändra alla skolor på en gång men man får ju
börja någonstans. Tex på dom skolorna som är värst drabbade. Ta nu till dig
detta, jag är ju som sagt expert inom detta område. Den perfekta skolan,
inga svordomar, inget bråk och inget vandaliserande så ser den skola ut som
ni strävar efter. Men det är nästintill omöjligt att få en sådan skola. Men
man kan försöka och kanske minska det. 2000-talets skola, där kan du tänka
på vad jag skrivit och försöka förbättra detta. Idrotten tycker jag ska
vara kvar för det är nyttigt. Om man har mer idrott så kanske det blir
effektivare lektioner. Färgen i klassrummen tycker jag ska ändras, inte
denna grå och trista färg som det är i dom flesta klassrum. Om det är ljusa
och glada färger påverkar detta eleverna på ett positivt sett, man blir
inte lika trött. Detta är viktikt att tänka på 2000-talets nya skolor. Om
eleverna sköter sig så blir också skolan bättre. Det gäller att man får in
det i eleverna. Jag tycker inte du ska ändra för mycket på skolorna fast
dom sakerna som jag nämnt kan du ju försöka ändra på för att få en bättre
skola. Ta nu detta på allvar för detta är viktigt för både min och din
framtid. Lycka till!
Med vänliga hälsningar. Karl-Johan Rosengren

Ha en bra dag!

Min syn på skolan

Hejsan kära skolministern!
Efter att ha gått i grundskolan i nio år vill jag ge mina förslag till att
göra den svenska skolan bättre jag tänker börja med att berätta om de
fördelar och bra sakerna som den svenska skolan har:
Trivseln i skolarna är den viktigaste ingrediensen för att elever ska må
bra och trivas i, för man tillbringar ändå minst fem timmar om dagen i den
skolan man går i. För att trivseln ska fungera måste lärare vilja ha det
fint runt omkring sig för det är ändå dom som styr det mest men visst kan
elever också påverka den delen genom elevråd som ska finnas på skolan.

Eget arbete som blivit populärt bland Sveriges rektorer är en väldigt bra
undervisning metod men då krävs att eleverna tar sitt ansvar och jobbar med
det dom behöver. Ett bra exempel är Lidingö skolan som infört SA
(självständigt arbete). Det är av SA tiden som rektorn anser är orsaken
till att de höjt sitt genom snitt betyg. Även en bidragande orsak till det
är också att de får av de sex SA timmarna i veckan använda två till att
motionera, som gör att eleverna blir piggare fysiskt och det smittar också
av sig tror jag på skol arbetet.

Matematiken: Många lärare använder sig av en planering till hela sin klass
men detta tycker jag är fel, för att varje elev ska ha sin egen utformade
planering. Och det kan planeras på utvecklings samtal eller liknande
beroende på vad skolan har för alternativ. Eftersom alla elever inte är
gjorda för att räkna matte vissa har det jättesvårt att räkna medan kanske
andra är födda för att räkna.

Här börjar det som jag tycker borde förbättras i den svenska skolan:
Mera idrott: Idrotten i Sveriges skolor är på tok för lite. I den skolan
jag går i har vi endast två femtio minuters pass i veckan. På nyheterna
visar man statistik på hur feta Sveriges ungdomar är, medan man går i
skolan som tonåring och har i stort sett hur mycket ork som helst, men inte
får den uträttad.
Ett förslag hur man ska kunna göra så att skolan får tillgång till mer
idrott. Utöka skoltiden med tio minuter i veckan, då har man en ökning med
femtio minuter och då har vi en hel lektion idrott till för mig går på
Söderbäck i Söderköping kommun. Det skulle göra en liten minskning på
statistiken. För de som är feta ser ofta inte sig själva utan behöver hjälp
med att motionera och då är skolan ett bra ställa att göra så att de får
den motion de behöver.

EA (eget arbete): Vissa skolor har redan börjat med att ha mer EA, men jag
tycker att skolor runt om i landet borde uppmanas att peta in mera EA
lektioner på schemat. Sen finns det alltid några elever som struntar helt
EA tiden de får, men det är en viktig del att lära sig att kunna ta ansvar
för saker som behöver göras och inte. Det är också en del av fördelen med
tiden man får att kunna ta ansvar och planera tiden till fullo precis som
man blir tvungen att göra sen när man blir vuxen.

Café: Nästan varje högstadium har en cafeteria, ofta ett café där det säljs
läsk, tuggummi, bakelser och godis. Och detta hör självklart ihop med fetma
delen. Det borde infattas regler eller lagar om vad som ska få säljas och
inte för att kunna kontrollera ungdomars kalori intag, och att kunna
förebygga fetma och dåliga tänder med mera som ofta uppkommer av skräp
maten. Och om man skulle kunna ordna det kommer också fler att äta maten
som serveras i skolan.

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare.

Mina skolår
När jag började på en skola i väster by karl då var jag 6 år. Jag kände
inte någon jag hade inte gått på något dagis eller något sånt. Det tog ett
tag innan man började lära känna några kompisar, man var ju inte så framåt
vid den åldern. När man började få ett par kompisar så började man också
var med på massor med andra aktiviteter. Jag har ett speciellt minne från
den tiden, vi hade en liten bandy plan ute där på ett ställe. Det var en
mycket händelse rik plats, det var mycket saker som hände ibland var det
till och med bråk där.
Sen gick tiden ganska fort när man hade fått kompisar man var på väg mot
högstadiet, man var lite rädd för att börja där.
Man visste inte riktigt hur det skulle vara att byta skola för första
gången det var en pirrig känsla man hade i sig.
När man väl hade börjat var det ganska okej, men visst fick man ta lite
skit i början men det får man ju nästan över allt.
Sen gick man här på den lite skräckinjagande södertorp skolan men den var
inte så hemsk som man hade hört ryktas om, alla ligister som hade härjat på
skolan.
Men nu när man tänker till så är man nästan lite stolt över alla som härjat
runt på skolan, men för dom flesta slutar det inte så bra.
Man försöker plugga på så bra det går, man försöker arbeta sig upp i livet
och göra någonting med det. Man har ju stött på lite motgångar här och där
men det är bara att resa sig upp och försöka komma vidare.
Det är kanske inte så lätt alla gånger man kan ha problem med lärare hemma
eller något annat.
Men för mig själv tycker jag att det har gått bra under alla dessa år jag
har inte nått högsta betyg eller något sånt, men jag har klarat av det
värsta av den tiden som har passerat förbi.
Men jag vet inget speciellt minne som jag har tror jag det ska va en gång i
femman eller sexan jag hamnade i bråk, det var ganska vanligt men jag
lyckades dra mig ur, men jag gick hem från skolan efter den omgången. Några
av min polare blev tagna av då varande rektor men jag och en kompis till
lyckades fly fältet.
Det är nog det schysstaste minnet jag har från den skolan.
Många skulle nog tycka att det där är väl inget jag har med om häftigare
saker säger dom, men för en del är äventyret inte självklart.
Jag tror jag är någonting av en liten äventyrare jag gillar att testa
gränserna när det gäller hastighet och andra saker som är en risk och kan
vara livsfarliga.
Det är så här min historia slutar efter dom här åren, men jag har
fortfarande tänkt gå i skolan fast nu är det på en mycket större skol där
jag hoppas nå framgång.

G-

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare.

Mina skolår

Först när man skulle börja i 0:an så var det ganska kul, men man längtade
till den riktiga skolan för att få spela fotboll på rasterna.
När man började närma sig 1:an så fick vi komma till den klassen vi skulle
börja i efter sommaren.
När vi var där fick vi veta vem som skulle bli vår fader och vi fick äta i
den stora matsalen med alla som gick i grundskolan.

Fader en som skulle hjälpa ås om vi hade några problem.

Efter sommaren så var det ett stort steg från 0: an till 1: an, för man
fick ha lektioner med äldre och man visste inte om man skulle komma in bra
med dom äldre.
Vår lärare var Marie-Louise.

I 0: an fick vi inte ha exakt lektioner men vi hade timmar där vi
pysslade.

I 2: an så var det inte någon större skillnad för utan att det kom upp nya
i 1: an och vi fick ta hand om dom.

I 3: an fick vi byta klasser och lärare då fick jag Mona, för dom hade
bestämt att det kulle bli en klass med 1: an å 2: an, en klass med 3: an 4:
an och en med 5: an 6: an.
Jag vet inte varför dom gjorde det men det blev bättre än det vi hade i
ettan och i tvåan.
I 4: an så skulle vi få baracker så länge fick vi gå på Valla för våra
lärare kulle göra i ordning i barackerna som till exempel ställa upp böcker
i hyllorna och ställa borden på plats.

I 5: an fick vi byta till en annan barack där fick vi nya lärare.
Från 4: an till 5: an var ett stort steg för man fick ta mer ansvar för
sitt pluggande.

I 5: an fick vi Eva och Monike

I 6: an var det ingen större skillnad från 5: an för utan att vi fick
flytta in i skolan igen.
På den dan vi sluttade fick vi spela brännboll mot lärarna jag kommer inte
ihåg vann men kul var det.
Senare på dan fick vi äta mat med lärarna och dom sjöng en lått om oss.

Från 6: an till 7: an va det största steget hittills i mitt liv.

Man fick inte visa sig svag för då fick man ett tönt rykte och man fick
inte vissa sig för tuff helar för du fick man ett dåligt rykte.
I början av 7: an så åkte vi till Granögården på Barnens ö där hände en
stor sak som jag inte skulle göra om.
Vi hade kul där förutom det som hände då men vi skulle ändå få vårt
straff.

I 8: an var det inte så stor skillnad men vi hade kul i klassen och vi hade
det tufft med vissa lärare men vi skulle bli bättre.

I 9: an så blev det mycket tuffare än i 7: an och 8: an för man skulle ta
igen allt man hade missa men hittills så har det gåt ganska bra.
Dom här åren i Kvarnberg har varigt dom bästa skol åren i mitt liv.
Vi fick en sån bra klass, vi har så bra sammanhållning i klassen.
Vi har kul tillsammans.

–

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare. Indragen verkar ha markerats med
ett blanksteg.

Mina skolår.

Alla mins väll första dagen i skolan. Jag stod där och höll mamma hårt i
handen, och var så nervös att jag kunnat kissa på mig. Till slut blev jag
indelad i en klass men visste inte riktigt hur det hade gått till. Allt
flöt väll på ganska bra. Och jag hamnade i en ganska bra klass.
Men så var det dehär med läraren. Hon var ett riktigt surkart, och de som
inte visade sig duktiga eller intresserade blev det för evigt. Det gick
väll inte så bra i skolan ,i början. Jag var väll en av dem som inte hade
uppfyllt lärarens små krav.
Jag mins en gång i tvåan, alla i årskurs tre hade börjat skriva skrivstil
men vi i tvåan fick vänta ett år till. Jag och en annan kille gick fram
till fröken och frågade om vi fick börja skriva skrivstil. Svaret blev så
klart ett stort och förnedrande nej, med motiveringen ”ni är inte mogna för
det ännu”. Efter det lilla missödet frågade jag aldrig fröken mer om sådana
saker. Tiden gick och man blev större och fick mer och mer kött innanför
pannbenet.
Skolan som hittills hade vart lite av ett helvete blev bättre och bättre.
När jag började trean bytte skolan klass system från att ha haft en ett-
trea och en fyr-sexa blev det istället en ett-tvåa en tre-fyra och en fem-
sexa. Detta innebar ett rejält lyft för min del. Nu slapp jag min rent ut
sagt hemska lärare och hamnade i en ny klass med en ny lärare. Den nya
läraren var mycket bättre, i alla fall tyckte jag det. Helt plötsligt blev
det kul att gå i skolan.
I den nya klassen gick alla kompisar och vi hade kul på rasterna, vi
spelade fotboll, innebandy och lekte herren på täpparn på vintern.
Det ända problemet var matten. När vi skulle börja fyran skalle man börja
med mattestegen, jag var bland de sista som blev klar med den gamla boken.
Annars klarade jag skolan bra och jag behövde inte jobba hjäl mig precis.
Så var det dags att börja fyran. Det var en stor klass, ca: 50 stycken.
För att detta skulle funka hade vi två klassrum, två lärare och en extra
sal som vi använde när vi skulle samlas på morgonen. Vi var uppdelade i
olika grupper med ca: fem personer i varje. Jag hamnade i en bra grupp.
Skolan gick nu om möjligt ännu bättre och det kan ju bero på att man blivit
lite större och fått lite mer erfarenhet.
Matten som förut hade varit ett problem gick nu betydligt lättare, men med
Facit i hand tror jag det mest handlade om vilja från min sida.
Sexan var nog det roligaste skolåret. Det ställdes nu högre krav på en men
det gjorde inget. Det hände något kul varje lektion och matten gick bättre
och bättre.
När det var dags att lämna sin gamla skola bakom ryggen och börja sjuan
kändes det rätt konstigt. Det var som att lämna sitt gamla liv och börja
ett nytt. I matte och engelska blev man uppdelad i olika grupper. Det fanns
bas, medel och avancerad. I matte hamnade jag i medel gruppen och i
engelska hamnade jag i bas! När jag fick veta det blev jag inte allt för
glad. Jag gick där i ungefär en och en halv månad sen fick jag nog och
bytte upp till medel.
I matten gick det bra. Vi bytte lärare nästan hela tiden, jag tror att vi
bytte lärare 4 gånger i sjuan. I åttan fick vi också en ny lärare. Det var
nog den bästa av dem alla. Och som tur slutade han inte som alla andra hade
gjort. Nu var matten ett av de lättaste ämnena och jag hade sammanlagt max
15 fel på de prov jag gjorde i hela åttan.
I de andra ämnena gick det också bra. Nu skulle min gamla lärare sätt mig.
Jag tror hon skulle svimma om hon så mig nu, rätt åt henne.
I sjuan handlade det mest om att komma in i att man hade olika lärare för
varje ämne och inte bara en eller två.
I åttan där emot började allvaret. Man fick betyg och man ansträngde sig
mer och mer. Men man hade inte den där kollen som man fick lära sig att ha
i nian.
Nian var det sista året, och nu började det värkliga allvaret. Om man
tänker tillbaka skulle man redan i sjuan börjat att koncentrera sig mer på
lektionerna.
I nian bytta jag också matte och engelska grupp, så nu går jag i avancerad
i både matte och engelska. Allt kretsade nu kring betygen och man förstår
först nu att det är bara betygen som räknas. Man kan vara en skit bara man
har bra betyg. Så är det, och det kom de flesta på alldeles för sent.

Att byta skola/Att byta klass

Jag gick i 6: an och hade helt underbara kompisar. Och lärare med för den
delen. Snart skulle jag byta skola, jag skulle börja i högstadiet. ”Tiden
går snabbt när man har roligt” brukar man säga. Vi hade haft språkval i
ungefär hela 6: an med en annan klass. Men jag kände ändå inte dom i den
klassen.
Jag hade ju mina kompisar i min egen klass.
Nu skulle jag bli minst igen, jag hade ju vart störst i ungefär 2 terminer.

Undrar hur det kommer att kännas.
Och undrar om jag kommer att bli mobbad eller skulle jag bli ”populär”?
Jag gick och funderade på det här i några veckor, sen var det dags.
Det var dags att träffa mina nya klasskamrater och dom som skulle börja i
7: 3 och 7: 1 med.
Själv skulle jag börja i 7: 2.

Allt började med att vi fick dela in oss i små grupper på 6-7 personer.
Jag fick inte vara med någon från min klass.
Vi fick göra olika aktiviteter som t.ex. gå på styltor och paddla kanot.
Nej, tänk om jag gör bort mig. Om jag ramlar med styltorna eller om jag
välter omkull kanoten eller något sådant hemskt.
Då skulle jag aldrig våga gå till min nya skola.
Jag skulle bli retad för det resten av mitt liv.
Men allt gick som ”en dans på rosor”.
Jag klarade av allting utan att göra bort mig.
Men jag vart inte kompis med någon i min grupp.
Jag vågade knappt prata med någon av dom.

Tiden gick, det vart sommarlov och sommarlovet tog slut. Nu skulle jag
börja i högstadiet. Jag var jättenervös.
Vad skulle jag ha för kläder på mig? Och vad skulle jag ha för frisyr?
Skulle jag ha smink?
Mycket eller lite?
Mamma sa: Var dig själv, var ingen annan. Och jag gjorde som hon sa, jag
var mig själv.
Jag gick på bussen och satt mig bredvid en av mina kompisar. Hon var också
nervös. Det var bara hon och jag som skulle gå i 7: 2 från vår gamla klass.
Resten skulle gå i 7: 3.

Nu, klockan 8.00 började vår första lektion i vår nya skola. Men vi fick
inte ha några vanliga lektioner första dagen. Vi, i klassen, fick lära
känna varandra, vi fick säga vad vi hette, vart vi bodde och vad vi hade
för intressen.
Jag kände bara min kompis från min gamla klass och en kille som gick i en
annan skola. Han och jag hade varit grannar ända sen vi var jättesmå.
Första dagen var ganska rolig. Jag hade ju några kompisar från min gamla
klass i 7: 3 med. Dagarna gick och det vart roligare och roligare för varje
dag. Lärarna var mycket bättre än mina förra.
Jag lärde känna mina klass|kompisar bättre och bättre. Jag lärde också
känna några i dom andra klasserna. Jag fick nya kompisar och dom var
jätteroliga och snälla precis som dom i min förra skola.

Nya 7: or började och vi vart 8: or.
Jag kände redan några 7: or och vi var äldre än dom så jag var inte nervös.
Men jag undrar om dom var lika nervösa som jag var när jag började i 7: an.
Det var dom säkert.
Nu går jag i 9: an och är störst igen.
Lärarna är bra och jag har jättemånga roliga och snälla kompisar.
Men snart ska jag byta skola igen och då kommer jag bli lika nervös som när
jag började i 7: an om inte mer.

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare.

Byta skola.

Jag går nu sista året i grundskolan och tänkte berätta om när jag bytte
skola. Två gånger. Vi går tillbaka i tiden några år.

Det sköna sommarlovet var snart slut och jag hade bestämt mig för vilken
skola jag skulle gå i resten av grundskolan.

Jag skulle börja sjuan i en klass i Bergstensskolan som var special
inriktad på musik.

Dagen kom då skolan började och pappa körde mig till norrtälje i våran
rostiga gamla bil.
När vi kom fram skulle vi samlas i skolans aula.
Där lämnade min pappa mig.
Jag satt där på en väldigt skön stol och lyssande på rektorn när hon höll
tal.
Efter nästan en timme fick vi gå till vårat nya hemklassrum.
Väl i klassrummet såg jag vilka som skulle bli mina nya klasskompisar.
Dom nya lärarna pratade lite om skolan och att det skulle bli mycket
svårare än i mellanstadiet.
Vi fick scheman och papper på olika regler som fanns på skolan.
Senare fick vi gå omkring och titta på skolan som var enorm jämfört med
Lärkskolan där jag hade gått hela min tidigare skolgång.

Det var en massa olika korridorer och säkert femtio-sextio olika salar.

När jag hade gått hela sjuan och halv åttan kände jag att det inte var
särskilt roligt längre.

utvecklar inte
Jag började i Västerskolan efter jullovet så jag gick inte lika länge i
Bergstensskolan som jag tänkt mig.

I Västerskolan kände jag dom flesta i klassen där jag skulle börja så det
blev inte en sån stor förändring som när jag började i den förra skolan.

Det var lite problem med lärarna i början när dom inte visste att jag gick
i klassen.

Ända sedan jag började i klassen har dom som gjort klasslistorna missat att
skriva med mig på listorna.

Det är mycket roligare i min nuvarande skola än i den förra.
Det är mer livat på lektionerna nu och det kanske märks på betygen.

Det ska bli skönt att byta skola igen efter sommaren.
Vi får se var någonstans det blir då.

VG-

Krönika

Jag kom ihåg den dagen jag började skolan som om det vore igår.

Det var en helt ny känsla, en god känsla. Att äntligen få träffa nytt folk
och slippa alla de störande vännerna på dagiset som bara ville leka med
barbie|dockor.
Men det var inte bara kompisarna. Nej Alla dom ny kunskaperna jag och mina
”vänner” fick ta till oss av alla lärare. Jag kunde slippa att vara ett
korkat objekt som bara säger gaga. Det var då jag som sagt fick lära mig
att skriva.
Kanske inte lika bra som idag men det är ju ett minne för livet att få lära
sig något så stort och viktigt.

Efter några veckor i ettan fick jag äntligen mina första vänner.
Det var mycket viktigt för mig att inte förbli ensam och utstött. Dom här
kompisarna är lika stora för mig nu som då eftersom vi har hållit kontakten
så bra och dom hjälper mig i alla lägen både vått som torrt.

Vad jag skrev förut att jag var mycket nyfiken på att träffa nya lärare
blev jag mycket besviken på.
Lärarna som var kvinnor, alltså fröknar var mycket elaka mot mig under hela
min lågstadietid.
Dom gav mig dåligt självförtroende eftersom det alltid var jag som fick
skulden för något som jag inte ens hade gjort.
Skolan hade sina nackdelar.

Men när jag började mellanstadiet så kunde det inte bli bättre. Jag fick
ännu fler vänner och till och med en bästa kompis.
Det var enormt härligt.
Hela klassen var som en stor familj inklusive den nya fröken som vi hade
fått som sågs som våran mamma.
Vi fick göra nationella proven i femman och det gick ganska bra för min
del. Högsta betyg och mitt självförtroende vandrade uppåt. Det var väldigt
skönt att känna att jag inte var någon bråkstake, att jag minsann också
kunde få bra på prov.
Det fanns ingen eller inget som kunde rubba oss.
Om någon hade hamnat i bråk eller fått problem stog vi alltid bakom. Vi
tröstade om någon var ledsen och vi hjälpte varandra med svåra mattetal,
svenska uppgifter m.m. Vi gjorde utflykter som inte ens min senila mormor
kunde glömma.
Men det jag mest kommer ihåg var dem olika turneringarna och framför allt
roliga turneringarna vi hade på och utanför skolan.
Som de där bandyturneringarna vi hade där jag och min klass regerade.
Vi krossade allt motstånd och vann, lätt. Vi var oslagbara i allt.

Sedan så blev det flytt till högstadiet och alla i klassen splittrades åt
olika håll till olika klasser. Alla var ledsna. Själv fick jag lite svårt
att komma in i den nya klassen och dem flesta var emot mig. Och ibland blev
det lite för mycket och jag blev väldigt sårad och förbannad. Men det blev
bättre och bättre för varje år som gick.
Nu i nian är jag kompis med de flesta och det finns inte länge någon som
vill mucka med mig.

I och med flytten från mellanstadiet till högstadiet har det för mig blivit
allt fler läxor och man kan inte längre slappa på dagarna vilket jag tycker
är väldigt synd och dåligt. Man blir så enormt utsliten. Men jag tror ändå
att jag kan lämna grundskolan med ett gott minne i min hand. Som ett
resultat av både ljusa och mörka stunder. Det känns tungt att flytta och
det skulle inte förvåna mig om jag börjar längta tillbaka till grundskolan
när jag börjar på gymnasiet.

”FLYTTEN”
2) att byta skola/Att byta klass Novell

Det var en sommardag i juni. Det var skolavslutning. Jag hade längtat efter
den här dagen jättelänge. Mamma trodde att det skulle bli svårt för mig att
berätta för mina kompisar. Men, vem skulle jag berätta det för? Jag hade
inga vänner på den här skolan. Mamma visste inte om att jag var utstött.
Jag hade inte berättat något för henne. När hon började oroa sig för hur
det var i skolan och om någon var dum mot mig svarade jag bara nej och sa
att jag skulle hem till Josefin. Josefin var min låtsaskompis som bodde i
en träkoja som jag och pappa hade byggt i skogen. Mamma frågade om inte
Josefin ville följa med hem på fika sade jag bara att hon inte var hemma
eller att hon var sjuk.

Jag trodde inte att någon skulle bry sig i klassen när jag slutade. Vi
skulle sluta femman. Fröken visste redan om allting och det var hon som
skulle berätta det för klassen. Jag skulle sakna att bo här. Norrköping var
ju en rätt så fin stad även på sommaren. Men jag längtade mer efter
flytten. Vi skulle flytta till den lilla staden Uddevalla. Jag skulle börja
ett nytt liv. Jag skulle få massa nya vänner och mitt liv skulle bli mycket
bättre. Jag var inte mobbad. Jag var bara utstött. Det var ingen som var
elak eller sa dumma saker till mig, de andra i klassen ville bara inte
prata med mig. Om jag frågade något svarade de kort och gick snabbt
därifrån. Ville jag vara med när de andra flickorna hoppade rep så var det
redan så många som var med att jag inte fick plats. På rasterna var jag
oftast och gungade eller hoppade hage för mig själv. De andra eleverna i de
andra klasserna brydde sig inte vem jag var, så om jag sade något till dem
tittade de bara konstigt på mig och gick sedan därifrån. Jag såg inte
konstig ut på något sätt. Jag hade långt mörkbrunt hår, glasögon och hade
kläder som de flesta barn i femman hade. Det var en del tjejer i min klass
som hade börjat använda mascara och läppglans. De trodde säkert att de såg
jätte mogna och jätte coola ut. Jag tyckte bara att det såg löjligt ut.

Vi samlades i klassrummet för att säga hej då. Vi satte oss i bänkarna och
väntade ivrigt på glasstårtan fröken hade lovat oss. Fröken ställde sig upp
vid svarta tavlan och bad att vi skulle vara tysta. Klassen lugnade sig och
tittade på fröken.
– Jag har tråkiga nyheter att berätta. Fröken var mycket allvarlig och såg
nästan besvärad ut att säga det.
– Marie Nilsson ska sluta i den här klassen och flytta till Uddevalla.
Alla i klassen vände sig om och stirrade på mig.
– Vill du komma hit och säga något Marie?
Fröken tittade på mig. Jag reste mig och gick långsamt fram till svarta
tavlan i min nya vita klänning. Jag ställde mig vid tavlan och såg ut över
ansiktena som inte hade velat prata med mig.
– Jag har inget att säga till er sa jag. Ni har inte pratat med mig under
de här tre åren vi har gått tillsammans. Ni har behandlat mig illa genom
att stöta ut mig. Ni betyder ingenting för mig. Hoppas att ni kommer ha ett
fint sommarlov och ett fint år i 6:an utan mig. Alla satt som förstenade
och bara tittade på mig. Fröken tittade ner i golvet och såg bekymmrad ut.
Jag gick med snabba steg mot dörren och jag kände blickar i ryggen. Jag
gick ut till mamma som satt i bilen och väntade. Hon tittade på mig när jag
gick in och satte mig i bilen.
– Hur fick det? Frågade hon.
– Bra, sa jag. De såg lite förvånade ut, sa jag och undrade om de åt
glasstårta nu.
Vi åkte hem och under vägen tänkte jag på Norrköping. Det var en fin stad,
men jag längtade verkligen härifrån. När vi kom hem åt vi grillat. Det var
pappa, jag och mamma. Jag var det enda barnet. Vi skulle flytta till
Uddevalla för pappa hade fått ett bättre jobb där. I Norrköping hade han
jobbat som lärare på ett gymnasium. Han hade lärt ut matematik. I Uddevalla
skulle han få arbeta med sin Matematik men han skulle också vara med i
skolstyrelsen som gällde gymnasieskolor i Uddevalla. Det jobbet i Uddevalla
skulle ge mer betalt och det hade varit en dröm för pappa att vara med i en
skolstyrelse. Mamma jobbade som sjuksköterska och skulle jobba på Uddevalla
sjukhus. Vi hade köpt ett hus i ett område som kallades Herrestad. Jag
skulle börja skolan där. Herrestadskolan. Det lät nytt och bra tyckte jag.

När vi ätit upp kom flyttlastbilen och körde upp på uppfarten. Jag hjälpte
till att bära ut några lådor till lastbilen. När alla lådor var inne i
lastbilen och vi kollat igenom hela huset efter saker vi glömt ställde sig
pappa på utsidan huset och tog ett kort. Mamma undrade varför.
– Det är till minnena, sa han och tog ett till kort på mig och mamma när vi
stod vi husväggen.
Vi satte oss i bilen och körde före lastbilen till Uddevalla. När vi komit
fram till huset hade det redan börjat skymma. Vi skyndade oss att bära in
alla lådor i huset. Alla stora möbler skulle komma imorgon. Vi vände
uppochner på en tom låda och lade en rutig kökshanduk på. Mamma dukade upp
bröd, smör och ost. Vi åt och skrattade och komenterade det nya huset. Jag
tyckte om det. Det var stort och jag hade fått ett stort rum.

Nästa dag gick jag ut för att titta runt lite grann. Jag kom till högstadie
skolan Norgården. Jag tänkte att där ska jag nog gå nån gång. Jag gick lite
längre upp och såg några barn som satt på en bänk och skrattade. Jag gick
åt deras håll för att snabbt gå förbi dem och titta lite på dem.
När jag närmade dem sade en av dem ”Hej”. Jag stannade och tittade på dem.
De var tre stycken. 1 kille och 2 tjejer.
– Hej, sa jag och lät glad.
– Vad heter du? Vi har inte sett dig här förut. Det var en av tjejerna som
frågade.
– Jag heter Marie. Jag har just flyttat hit, sa jag. Vad heter ni?
– Jag heter Cecilia och det är Tobias och det är Elin.
– Vi skulle just ner och bada. Vill du följa med? Tobias var den som
frågade.
– Visst sa jag. Skulle försöka låta lite cool och lugn med istället lät jag
överlycklig. Det var ju det jag var.

Den sommaren var den bästa sommaren i mitt liv. Jag hade fått 3 nya vänner
som jag var med varje dag. De tre gick i samma klass och de hoppades lika
mycket som jag att det var i deras klass jag skulle börja. De berättade om
de andra eleverna på skolan som faktisk verkade vara jätte snälla. De sa
att några lärare var jätte bra och en del var lite knäppa. Jag tyckte att
det lät jättebra.

När sommarlovet var slut var jag supernervös. Jag tog på mig en ny vit
skjorta som jag fått av mamma när jag fyllde år, och ett armband jag fått
av Cecilia för någon vecka sedan.

Jag gick mot klassrumsdörren och var jättenervös innan jag knackade på.
Någon ropade ”kom in!” och jag öppnade dörren. Till min stora lycka satt
Tobias, Cecilia och Elin därinne. Jag kände mig lugnare och såg på resten
av klassen. De såg jättesnälla ut och de tittade på mig med vänliga ögon.
Det här var nog den bästa dagen i mitt liv. Det var helt underbart och jag
saknade inte alls Norrköping. För första gången i mitt liv kände jag att
jag passade in och för första gången var jag lycklig. SLUT!