Född i Sverige samt minst en svensk förälder – Sida 53

Att byta klass

Jag minns jag skulle byta klass från femman till sexan. Jag tyckte att det
skulle bli roligt att slippa dom jag inte tyckte om. Men dom jag inte
gillade då förstår jag nu att dom var riktiga och normala som inte gjorde
sig till för att få kompisar.
Men nu in efterhan så börjar fundera på valet, som bestämmde vilka vi
skulle gå med.
För jag tänker så här, att när vi gick i femman och skulle välja, vilka
kompisar vi ville gå med,
Så tänkte man inte på hur kompisarna var som personer. Utan hur tuffa
och modiga dom var.
Något man inte heller tänkte på var hur dom skulle förändras. Så när vi väl
bytte skola så märkte man hur kompisarna förändrades.
Som mina ”kompisar” började snusa och blev allmänt tuffa, vilket jag i
skälva värket tyckte var mesigt. Men det förstod jag inte när jag gick i
Tingsrydsskolan. För jag visste inte hur en riktig kompis var.
Så mina gamla ”kompisar” började jag glida i från, vilket nog var bra för
mig. För annars skulle jag bara hängt efter, och inte tagit egna beslut. Så
det var bara att börja söka efter nya kompisar. Vilket inte var det
lättaste, för jag var mycket blyg. Men tillslut så fick jag Nya kompisar.
Och dessa förstod jag att dom var var verkligen riktiga kompisar, såndana
jag alltid letat efter.
Och mina gamla kompisar fortsatte med deras skit. Men jag ignorerade bara
dom, vilket var svårt. Med mina nya kompisar kunde jag äntligen vara mig
själv. Jag gör precis vad jag vill och vad dom vill, och ingen av oss
känner sig utanför eller mobbad. Men så var det inte med mina gamla
kompisar. Där fick jag bara hänga med, och sa jag någonting så brydde dom
sig ändå inte.
Men jag förstår nu hur dåliga kompisar dom var/är. Så nu när jag tänker på
valet, så hade det inte spelat någon roll vilka jag hade valt för jag
träffade ändå nya kompisar. Så jag gjorde nog rätt val ändå.

Du uppehåller dig hela tiden vid kompisskapet i skolan oläsliga ord
vänner och s.k. ”kompisar”. Du tar inte upp något om de olika skolorna och
gör inga jämförelser mellan dem. Ämnet är angeläget, men du lyckas inte
reda ut begreppen. Det blir rörigt och osamman|hängande, och du upprepar
dig alltför ofta. Ordvalet är begränsat med många talspråksformer.
Meningsbyggnaden fungerar dåligt, men stavningen är i stort sett korrekt.

Svagt synliga ord verkar vara ifyllda av läraren/kopieraren.

Att byta skola/byta klass.
Där stod vi, längst fram i Breryds kyrka. Klass 5 från Brerydsskolan och
sjöng avslutningssånger, tror det var sjösalavals. Mamma och pappa satt i
främsta bänkraden och såg allmänt stolta ut efter min solo sång i slutet av
sissta versen.
Efter sången höll vår rektor Gunilla avslutnings tal och delade ut en ros
till var och en. Det var nog den ända gången på hela låg och mellanstadiet
jag såg henne med tårar i ögonen.
Sommarlovet gick fort som vanligt. Det var nog bara sissta veckan man
tänkte på att man om bara några dagar skulle börja på en ny skola. Klassen
skulle separeras till en a och en b klass. Innan vi slutat i 5:an i Breryd
hade vi valt vilka 2 killar och 2 tjejer vi heldst ville förtsätta gå i
samma klass som.
I sexan ställde lärarna större krav på en. Man fick ett eget skåp i
koridoren och en nyckel till det. Man fick en kalender där man skrev ner
läxor och andra påminn|elser. Skulle man råka glömma penna eller suddi-
gummi till någon lektion så fick man en prick. 5 prickar innebar en en
kvarsittning efter skoltid på 20 minuter.
I Breryd så hade alla lekt med alla Men på Skogsviksskolan blev man mer
eller mindre indelade i olika ”gäng”. Vissa gäng var häftiga andra gäng var
tönntiga. Det kändes som det inte fanns något mellanting ”antingen var man
först eller så var man sist.”
I Breryd hade vi lekt. Vi hade byggt kojor vi hade klättrat i träd på
rasterna… Leka skulle man inte göra i Skogsvik …Då skulle man ”vara”
även om det innebar samma sak… Ingen mera fottbol på rasterna… i
Skogsvik skulle vi antingen spela pingis eller så kunde man försöka smita
in till niorna i biljardrummet…

lärarkommentarerna för svaga för att vara läsbara

Mina skolår
När jag skulle börja i första klass, så var jag inte ett dugg nervös. Inte
vad jag kommer ihåg i alla fall. Jag var ganska bråkig och var dum mot
andra elever på skolan och i min klass.

När jag började i andra klass så bytte jag skola. Då var jag ganska nervös.
Men jag blev kompis med alla tjejerna i klassen redan första dagen.
Dom tjafsade om vem som skulle bli bästis med mig!
Det var ganska kul faktiskt. Jag har fortfarande kontakt med några av dem.
I mellanstadiet så bytte två utav mina tjejkompisar, till musikklass. Så
dom fick bytta skola. Jag var inte alls lika bråkig i mellanstadiet.

I femte och sjätte klass så var jag en helt annan människa.
Dom flesta killar tyckte om mig jätte mycket.
Men när jag skulle börja sjunde klass, då var jag nervös kan jag lova. Jag
skulle ju börja i samma klass som några jag vart dum mot. När den dagen kom
så var jag jätte nervös.
Men det gick över ganska fort. Men jag var ju inte precis omtyckt då,
eftersom jag hade varit så dum mot en del elever på skolan. En del utav dem
gick på min nya skola, och en del i min nya klass. Nu var det dom som var
taskiga mot mig i stället.

När jag började åttonde klass, så blev jag kompis med dom. Sen vart jag och
en tjej utav dom bästa vänner! Så det var kul.
Nu i nionde klass, är allt bra, förutom att jag inte är så duktig i skolan.
Men jag har jätte många kompisar.
Dom som jag varit dum mot är jag jätte bra kompis med också, sen dom som
varit taskiga mot mig i sjunde klass, har jag också blivit bra kompis med.
Så det är ju bra! Tycker jag i alla fall.

Jag är ju lite nervös inför gymnasiet! Om jag kommer in på den skola och
linje jag valt. Och om jag kommer ha några kompisar där eller inte, men det
ordnar sig nog!
Nu har jag inget mer att berätta. Så det här får räcka.

SLUT

Att byta skola
Ännu en gång skulle Sofia byta skola. Hon och hennes pappa hade rest runt i
hela världen. Han arbe|tade för en läkarmission och jobba|de överallt där
han behövdes.
Sofia skulle börja sista året i grundskolan och nu skulle hon byta skola
igen, men för sista gången. Efter grundskolan skulle hon börja på
internat.
Att resa runt och hela tiden byta skola och aldrig kunna rota sig
någonstans var väldigt påfrest|ande och hon kände att hon inte klarade det
längre.
När hon var liten hade hennes mamma lämnat henne och hennes pappa. Han var
den enda hon hade i sitt liv och därför ha|de hon flyttat med honom
värld|en över. Men han tycktes i bry sig. Han brann för sitt jobb, att
hjälpa andra människor, men sin egen dotter brydde han sig inte om. Hon
hade sökt kärlek och bekräftelse från honom, men han hade inte gett henne
det.
Hon hade sökt det hos alla klass|kamrater hon haft under åren, men de hade
inte sett henne för den hon var. Antingen hade de inte brytt sig eller så
hade de försökt forma henne till en individ som passade dem.
Sofia var egentligen en positiv och öppen tjej, men livet hade format henne
till att bli en sluten person. I alla nya skolor hon börjat i hade hon mött
fientlighet. Ingen hade sett vem hon var. Hon hade byggt upp en mur omkring
sig och lät ingen komma innanför den. Hon berättade aldrig för någon vad
hon tyckte och tänkte utan behöll allt inom sig. Hon hade satt upp ett mål
för sitt liv och gjorde allt för att nå det.
Att börja i en ny skola skulle säk|ert inte förändra någonting. Hon hade
börjat vänja sig vid att vara ensam, att hon var an|norlunda, kanske dög
hon inte som den hon var. Ibland önskade hon att hon hade någon att prata
med, någon att anför|tro sig till och som förstod hen|ne, men hon vågade
inte. Hon trodde att hon inte dög.
Första dagen i den nya skolan gick hon med långa steg genom korri|doren och
tittade rakt fram. Hon såg de nyfikna blickarna men besvarade dem inte. Hon
såg inte vänligheten i deras blickar, bara fientlighet.
De försökte prata med henne, bli hennes vän och en dag brast muren. Hon
orkade inte längre hålla allt inom sig, det barra väl|de fram. Hon
berättade om alla år av ensamhet, om sveket från hennes föräldrar. De
lyssnade på henne och förstod. Hon hade trott att de bara skulle skratta åt
henne och håna henne. Men de förstod. De såg och accepter|ade henne för den
hon var.
För första gången i sitt liv mötte Sofia människor som tyckte om henne för
den hon var. I skolan fann hon den trygghet och vän|lighet hon alltid
sökt.
Hon bytte tankar och funderingar med sina nya vänner och de lyssnade på
henne. De accepterade att hon ville läsa, de försökte inte göra om henne.
Sofias stora intresse var matema|tik. Hon fann en slags trygghet i att
betrakta logiken som finns i matten, antingen vi förstår den eller ej. Den
finns där för evigt, oföränderlig. Sofia var en begåv|ing och hennes vänner
uppmun|trade och stöttade henne. Det fanns ingen avundsjuka i deras
uppmuntran, bara ren glädje för hennes skull.
Sofia hade trott innan hon började i den nya skolan att det inte skulle
förändra någon|ting. Hon var säker på att hon skulle möta samma förakt och
fientlighet som tidigare, att hon skulle förbli ensam. Det fanns inget ljus
i hennes tunnel, allt var bara mörkt. Det kändes som om hon stod i ett
fullsatts rum och skrek, men ingen hörde henne. Som om hon föll över
kanten, men ingen räddade henne. Men så hade det inte blivit. Hennes liv
hade tagit en ny, positiv vändning när hon börjat i den nya skolan.
Hon hade fått vänner som upp|skattade henne, och som stöttade henne i
medgång och motgång. De hade fyllt upp det tomrum som fanns i hennes
trasiga själ.
Men djupt, djupt inne fanns det fortfarande ett tomrum. En und|ran om
varför hennes föräldrar övergivit henne. Vännerna betydde mycket för henne
men hon visste att det lilla tomrummet som fanns djupt i henne bara kunde
uppfyllas av hennes föräldrar.
En dag fick Sofia ett besked som kastade omkull hennes nya liv.
Hennes pappa behövdes i en annan del av världen där ett krig härj|ade för
fullt. Som vanligt tog han för givet att Sofia skulle följa med. Han såg
inte att hon skapat sig ett nytt liv här, och han insåg inte att hon varje
sekund skulle befinna sig i fara om hon följde med.
Men hon behövde inte följa med honom. En av hennes nya vänners familj
erbjöd henne att bo hos dem och Sofia tackade tveklöst ja.
När hon berättade för sin pappa att hon inte tänkte följa med såg hon något
sorgset i hans blick.
Några dagar senare tog hon adjö av honom. Hon vis|ste att det kunde vara
sista gången hon såg honom, men hon visste också att han trots allt älskade
henne.
Några veckor senare satt hon på sin säng i sitt nya rum och funderade på de
föränd|ringar som skett i hennes liv det senaste året.
Sofia hade från att varit en trasig och ensam själ i behov av kärlek,
blivit en trygg och harmonisk människa.

Du använder dig av väl beprövade språkliga grepp och poetiska
formuleringar. Resultatet bli en lyckad, intressant och läsvärd novell.
Kvaliteten sjunker något mot slutet. Vändningen kunde ha beskrivits
utförligare och knutits an tydligare till novellens första del.

Mina skolår

Det kändes skönt att få börja skolan. Man träffade nya människor. Några man
skulle komma överens med och några man inte skulle komma överens med. Några
skulle man leka men andra skulle man slåss med. En del skulle bli kallade
tuffa andra kallade mesar. Redan i lekis började rangordningen.

Sensommaren nittiotre började sjutton små livliga pojkar lekis. Sjutton
stycken som bara ville leka och ha roligt. Det var ingen som tänkte på
framtiden, eller den jobbiga skolgången. Livet lekte. Vi hade roligare än
vad vi någon|sin hade anat.

Tio år senare går jag fortfarande på samma skola. Vi har fort|farande
roligt, men är inte lika fria. Livet har blivit tuffare. Det ställs nu
högre krav på oss.
Vi har precis valt till gymnasiet. Ett val som jag tycker man ska göra
senare i livet. Det är ju trots allt resten av livet man planerar. Just nu
fastän vi redan valt går jag fortfarande och grubblar. Vad vill jag bli?
Vad vill jag göra med mitt liv? Jag är inte säker. Vi har dessutom fått för
lite information. Vi har bara besökt en gymnasieskola och den linjen jag
sökt finns inte där. Jag har ansökan klar men vet ingenting om skolan. Om
jag nu tänker efter har jag haft en bra skolgång. Har inte bråkat mycket.
Känt mig trygg. Jag har haft allt som behövs för att trivas. Men kommer jag
att trivas i den nya skolan? Kommer jag att känna mig trygg? Troligen inte!
Bor man som jag på en ort där alla känner alla och trivs där är det nog
svårt att komma till nytt ställe. Jag sa att det kändes bra att börja
skolan och träffa nytt folk. Jag har ångrat mig. Jag vill inte byta skola!

Kul helomvändning! Du har många intressanta tankar, men du har inte
riktigt lyckats formulera och beskriva dem. Några nedslag i skoltiden hade
varit på sin plats. Du har inte lyckats få krönikan att hänga

Mina skolår

Denna historia börjar med glädje och slutar med kluvet missnöje. Jag kommer
ihåg glad och tuff man ställde sig inför ”lekis”. Inställningen var liksom
”Det här är inte farligt, jag kommer lyckas galant”. Tänk så fel man hade,
det första som hände mig när jag började ”lekis” var att jag fick en klump
i magen. Jag kallar den klumpen hemlängtan. Helt plötsligt var jag inte så
tuff längre, jag kände inte en enda person på stället! Det enda gemensamma
jag hade med de andra barnen var nog att de kände sig precis likadant.
Dagarna i min klass ”Trasten” bara flög fram, det var faktiskt roligt att
gå i skola. Jag började känna dom andra barnen. Fast en sak kom att aldrig
förändras och det var den känslan som kallas hemlängtan. Antingen längtade
man bara hem för att man ville äta mammas goda gröt eller så var det att
man rädd att någon i ens familj skulle dö av diverse överdrivna
anledningar. Tänk vad döden gör sig påmind hela tiden, det måste vara
tevens fel.
I skolan var jag en snäll liten pojke som inte pratade så mycket. Jag hade
ett par goda kompisar och en del bekanta. Som liten var jag nog lite
inåtvänd, fast jag vet inte. minnet sviker.
Fast det var inte i lekis ”problemen” började utan det var bara där
”problemen” började gro. I ettan och tvåan kände jag mig hemsk. Hemsk var
jag också för jag var med i varenda bråk i lågstadiet. Vem vet. jag kanske
bråkade så mycket för att jag hade sån hemlängtan eller för att det
naturligt finns rivalitet bland barn. Jag skulle gissa på att det är en
blandning av båda.
Jag fortsatte att bråka men konstigt nog var jag ganska omtyckt bland
lärarna, det måste ha sin grund i att jag presterade ganska bra på
lektionerna. Ända fram till fyran var jag en bråkstake, i fyran lugnade jag
mig radikalt. Dels för att vi fick en ny strängare lärare. Man vågade helt
enkelt inte vara elak. I och med att jag slutade bråka kunde jag släppa
alla tankar om just bråk och koncentrera mig på annat viktigare liksom
musik och läxor. Självklart lyckades jag! Jag började lyssna på vad andra
kallar det ”ovanlig” musik och faktiskt börja göra läxorna. Tyckte att man
blev en bra människa, kändes i vilket fall så. Det resulterade automatiskt
till bättre uppförande. Jag kunde släppa känslan hemlängtan och äntligen
kände man sig på något sett fri.
Men ack så fel man hade. Nu skulle man plötsligt börja sexan. Alla visste
att klassen skulle splittras och man skulle dessutom välja vilka man helst
ville ha med sig. Fy fabian säger jag bara, att rangordna sina vänner. Jag
som kände så många och ville inte skiljas från alla mina vänner. Allt
resulterade i stort sett att jag lottade vilka namn jag skulle skriva. Tur
man har sig själv. Tur man har sig själv att skylla.
Till slut började vi sexan och historien upprepade sig. Jag kände mig
kluven och började stöta ifrån mig mina kompisar. Fast till slut undrar man
vad man håller på med så jag försökte reparera tidigare kamratskap och söka
nya. Jag som är så social.
Så upprepade historien sig och det är väl det enda jag har att säga, min
helt egna och fullt normala berättelse.

Du skriver personligt och varierat. Din inlevelse|förmåga färgar
läsaren. Avslutningen är ursäktande och självkritisk, vilket underminerar
din roll som kaxig

Mina Skolår

Mitt första skolår kommer jag ihåg med ett litet leende på läpparna.
Några veckor innan skolstarten samlades vi för inskolning. Jag hade haft
många oroliga tankar om skolan, för det var något nytt för mig och man är
alltid osäker inför det nya, vad det än är. Jag tänkte på alla som var så
mycket äldre mig, begreppet högstadium existerade inte i min alltmer
växande hjärna, det som oroade mig mest var alla ettor, tvåor och mest av
allt de fruktade treorna.

När man väl satt där så var det inte så farligt. Alla var lika oroliga som
jag. Lusten att leka var oemotståndlig så jag tog klivet upp ur tysnaden
och gick fram till en kille som hette Kristian, vi hade lekt några gånger
innan för vi bodde grannar.
Året fortsatte med lek, bråk, alfabetet, kuddkrig och mobbing. Då kan man
ju ställa frågan: Sexåringar som mobbar? Ja, vi mobbade faktiskt varandra
en hel del. Det var så här att den som kom sist till skolan av mig,
Kristian och Sebastian blev utfryst resten av dagen. och det blev en form
av mobbing i och med att jag och Kristian åkte tillsammans till skolan.
En dag hände det nått som jag aldrig kunnat vänta mig. Johans bror och hans
kompisar kom ner till vår lekplats och använde våra bänkar till
bänkbrottning! Vi var totalt chanslösa och då förstod jag att det finns en
högre makt än treorna.
Två år senare började jag trean, nu satte allvaret igång. Man var tvungen
att slåss för att klara sig.
Det pågick ständiga slagsmål mellan de olika gängen. Jag höll fortfarande
ihop med Sebastian och Kristian men nu sammarbetade vi istället för att
reta varandra. Jag hade även träffat en ny kompis men han var en väldigt
blyg pojke, hans namn var Johan Lundin.
Trean var en väldigt rolig tid. Man kände sig som ett lejon på savannen och
alla underlägsna djur var mina undersåtar och de fruktade oss. Men där
fanns ett djur som man själv fruktade nämligen människan. Människan var
alla fyror och uppåt. Man började även intressera sig för flickor, det hade
man nästan fruktat innan. Man hade hört allt skrock om tjejbacillerna och
deras hemska pussar. Man sa fortfarande att man avskydde pussarna fast
egentligen gillade man dem.
Hur som helst så fick nästan alla varsin tjej, hur man än såg ut (min tjej
hette Emma) Tiden gick och vi blev alltmer självsäkra, spydiga och coola.
På anslagstavlan hängde det som vanligt veckansmatsedel, en gammal lapp och
tiderna till snurran. Men denna gången hängde där en lapp och en
nybörjarkurs i trummor jag, Johan och Sebastian fastnade direkt för min
högsta önskan var få spela trummor med Alice Cooper. Vi anmälde oss till
kursen och vi gick dit och i samma ögonblick fick jag mitt livs chock! Där
utanför lokalen stod flera ungdomar och rökte, det var min första smak på
tonårslivet. Jag förstod senare att jag kommit till en fritidsgård och
ungdomarna som stod där och rökte var inte så mycket äldre än mig och jag
lovade mig själv att aldrig röka.
Man var två helt olika personer i skolan. På rasterna var man lejonet som
ägde skolgården och inne i klassrummet var man frökens lilla slav, förutom
när man hade Berit Berg då var man lejon igen.

Två år senare började man högstadiet och så blev man minst igen. Kristian
hade sedan ett år tillbaka flyttat till Nybro. Men nu hade Tingsrydsborna
kommit in i våra liv och det betyde bara en sak: nya tjejer och nya
kompisar. Nu var jag inte lejonet längre, jag var huvudet mindre än alla
andra, nu såg jag mig själv som en svag gazell. Men jag led inte så mycket
jag var ändå respekterad av lärare, tjejer och kompisar och det var det som
betydde nått för mig. Jag fick en ny tjej och en ny kompis och livet lekte.

Nu går jag i nian och är äldst igen. Jag ser inte mig själv som nått djur
utan som en vanlig människa och snart blir jag minst igen och kampen om
överlevnad startar om på nytt.

Jättehärligt, Nicke! Liknelser är effektiva, inte minst i krönikor: Att
du ständigt återkommer till lejonet på savannen och kampen för livet ger
din krönika en proffsig touch. Dina beskrivningar är målande och din ton
skämtsam. En del språkfel ”förfular”.

Jag gick igenom dörrarna och såg hur alla blängde på en som om dom sett ett
spöke. Det kändes obehagligt att gå genom alla oändligt långa korridorer,
och höra hur alla viskade då man gick förbi. Till slut kom jag fram till
rektors|expeditionen där rektorn och mina nya klassföreståndare stod och
väntade. Jag kunde känna pulsen slå då jag klev in i rummet, och då jag väl
satt mig ner kände jag mig som en dvärg bland jättar. Jag kunde inte prata
ordentligt utan mumlade bara i ett försök att få fram något svar på alla
frågor. Om bara mamma eller pappa varit där hade man iallafall känt sig
lite mer säker. Det var som om det satt en stor klump i halsen om man kunde
inte yttra ett ord. Efter något som kändes som en evighet fick jag äntligen
gå. Mina klassföreståndare eskorterade mig fram till ytterdörren och när
jag väl klev ut ville jag bara springa men istället gick jag lugnt till
skolan var utom synhåll och sprang sedan som om det gällde liv eller död.
Väl hemma i hängde jag av mig den gamla, trasiga jackan jag fått av
brorsan, tyvärr dog han förra vintern i en bilolycka. Jag saknar han, han
brukade ställa upp för mig när jag hamnade i trubbel. Med honom kände jag
mig säker. När jag klev in i köket sken mamma upp som en sol och började
genast ställa frågor om det varit. För att inte göra henne besviken sa jag
att alla varit trevliga och att jag redan skaffat mig kompisar. Sedan gick
jag raka vägen till teve-rummet och satt där tills jag somnade. Nästa dag
var det lördag och hela familjen var samlad till frukosten. Allting var
tyst, ingen ville heller bryta tystnaden även om jag såg att min syster
hade någonting att säga. Till slut bröt pappa tystnaden och frågade hur det
varit på skolan även om han var helt ointresserad om svaret. Bara för att
testa hans uppmärksamhet sa jag att hela skolan var full av kriminella som
bar vapen på sig. Pappa bara fortsatte att läsa sportbladet. Jag gick sedan
upp på mitt rum och slog på stereon. Strax där|efter bankade syrran på
väggen, ett tecken på att musiken var för hög. En stund senare kom mamma in
med ett leende på läpparna.
– Ska du inte ta och ringa till nån av dina kompisar, sa hon. För att inte
göra henne besviken lyfte jag på luren och låtsades slå ett nummer.
– Hej, är det Klas? Vill du göra nåt, typ fara ut och cykla eller nåt? Bra,
då kommer jag till dig. Hej då!
Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna och jackan
– Jag kommer hem om ett tag! skrek jag då jag gick ut genom dörren. Jag tog
cykeln och bara trampade utan att veta vart jag skulle. Jag hinner sitta
där länge innan en kille i samma ålder kommer cyklande. Jag försöker
ignorera honom men precis då han ska passera bromsar han in, och får fram
ett nervöst
– Hej
Jag mumlar nåt i gensvar, sedan är det tyst en lång stund innan han vågar
säga nåt mer
– Det är du som är den nya killen, eller hur?
– Ja, svarar jag
Det tar ytterligare en stund innan han yttrar sig igen
– Du. vill inte, typ följa med och cykla.. eller nåt
– Kan jag väl göra, svarar jag lågmält. Jag sätter mig på cykeln och vi far
iväg. Efter en stund börjar vi prata och jag får veta att även han gillar
att sitta framför tv: n och datorn. När vi cyklat en bit stannar han till
– Här bor jag, säger han stolt
– Jag skulle inte kunna få ditt nummer, frågar han sen
Utan att svara plockar jag upp en liten papperslapp och skriver ner det och
ger det sedan till han.
– Jag kanske ringer imorrn säger han då jag cyklar iväg. För första gången
känns det som om jag fått en riktig kompis.

Vänstermarginalen är så ojämn att det är svårt att avgöra om det är
styckeindrag eller ej, men eftersom de eventuella styckeindragningarna är
så pass inkonsekventa redovisas de ej

Att byta skola/att byta klass

MIRAS FLYTT
”ånej”, tänkte jag förtvivlat. ”Måste dom börja nu igen?”
Jag försökte ignorera det som vanligt. Slog bort allt ljud, och önskade mig
till Fredriks famn. Koncentrerade mig på min egna värld. Men när inte ens
det hjälpte, så orkade jag inte med längre. Med ett skri flög jag upp ur
soffan och rusade ut ur huset.
Jag sökte mig till lekstugan, bakom vårt hus. Det var bara ett litet rum
utan värme som hade stått orört i flera år, men det spelade ingen roll. Jag
hade ändå halvt om halvt bosatt mig där de senaste veckorna. I alla fall
när de höll på som värst.
Jag var så otroligt rädd.
De sa så hemska saker till varandra. Jag fruktade det värsta, men slog bort
mina aningar och stängde ute resten av världen när jag var i mitt ”rum”,
lekstugan.
ny sida
eller också stack jag till Fredrik. Väl inne i stugan, så slängde jag mig
raklång över sängen och brast ovilligt ut i gråt.
Jag orkade inte längre! Allt hade blivit som en mardröm.
Länge grät jag, vet inte hur länge, men till slut slocknade jag, helt
utmattad.
Senare, sent på kvällen, vaknade jag av att mamma strök mig över kinden.
Slog upp mina rödgråtna ögon och började snyfta igen, tröstlöst.
ny sida
då sa mamma:
– Du behöver inte gråta mera nu, gumman. Vi har pratat , jag och pappa ,
och…. Vi har bestämt oss för att skiljas.

*3 veckor senare*

Jag tittade mig omkring i den stora lägenheten.
– Är det här mitt nya hem? Frågade jag mej själv.
– Ja, Mira, det är det.
ny sida
Pappa hade omärkt kommit in i rummet och gav mig en kram.
– Tror du att du kommer att trivas?
Jag gick runt och kände på allt, för att känna hemtrevnaden.
Men det kändes bara tomt och kallt. Ingen historia. Inga minnen.
– Det är jättefint, svarade jag.
Jag saknade mamma.
Jag ville inte flytta från vår villa, i Västerås. Jag ville inte bo i en
liten förort i en konstig lägenhet med bara pappa. Jag ville inte flytta
ifrån mina kompisar och min pojkvän…. Och minst av alla ville jag inte
flytta ifrån min gamla skola och klass.
Där jag var klassens clown.
Vi hade så kul tillsammans, det var så fint och öppet. Man mådde bra och
det kändes tryggt.
Jag hade mina vänner där.
– Vadå, det blir väl skoj med nya kompisar, sa pappa när vi åt.
– Det var inget fel på mina gamla, sa jag. Men imorron gäller det. Jag
tittade dystert på honom.

– Hallå! Kan ni vara lite tysta?
Jag spanade ut över min nya klass, vilken läraren hade svårt att få ordning
på.
Fröken förklarade att jag var den nya eleven. Jag höll på dö av
nervositet.
När vi skulle börja jobba steg sorlet igen, och någon ropade:
– Du, tjejen! Snygg stjärt!
Jag blev röd som en tomat. Då hördes en röst från andra sidan klassrummet.
– Äh, lägg av, Jimmy! Du, Mira eller vad du hette: Kom hit och sätt dej om
du vill. Det var en mörk kille. Darrande stegade jag över till killen som
hade ropat åt mej. När jag kom närmare, så jag att han var det snyggaste
jag sett. Och han ville att jag skulle sitta med honom?
– Jag heter Viktor. Killen sträckte fram handen.
Vilken seger, tänkte jag och dansade på rosor resten av dagen.
Av bara farten blev denne kille min första och enda kompis i klassen…
Ingen tjej. Klassen innehöll bara fyra tjejer, som inte gick att prata med,
men jag brydde mej inte särskilt.
Jag och Viktor höll ihop hela veckan. Det var nåt visst med honom.
På helgen kom jag hem till honom, på fredagen. Jag var helt inne i det här
nya ”Viktor är min bäste vän”, så inne att jag glömde bort att jag hade
andra kompisar… och en egen pojkvän.
Vi satt och såg en dålig film, och skrattade åt allt hemma hos Viktor. Jag
fattade inte att man kunde ha så mycket gemensamt med en kille som var så
snygg. Jag svävade på moln. Och jag märkte faktiskt inte hur jag blev kär
ihonom direkt, inte förrän det hände.
Jag skulle gå hem, sent på kvällen. Tänkte säga hejdå på vanligt sätt när
han bara tog två steg fram och kysste mig. Det var ingen kompispuss… Den
var het. Jag gick ut ur hans hus….
Och kom med ens på vilken situation jag hamnat i.
Jag hade en pojkvän… Fredrik. Jag hade glömt honom. Jag kunde inte sova
den kvällen. Jag kunde inte fatta vad som hade hänt.
Sedan insåg jag det… Jag skulle bli tvungen att göra slut med Fredrik.
Det skulle inte fungera på distans.
Även om klockan var 3 på natten, så ringde jag. Jag ringde och gjorde slut
med Fredrik.
Nästa dag tog jag en promenad i parken, nedanför vårt hus. När jag gick på
bron som ledde över en liten lummig å, så såg jag ett par sitta och kyssa
varandra på en bänk på andra sidan. Fåglarna kvittrade och de var mycket
vackra. Jag kände först inte igen dem, men när jag kom en bit närmare, såg
jag vem killen var.
…Det var Viktor.

SLUT

Hej! (Min syn på skolan)

Mitt namn är Cristina Anjou – Lundgren och jag går i 9: an på
Storviksskolan i Luleå kommun.
Du har skrivigt till min skola om att du vill att några elever från 9: an i
varje kommun ska sätta sig ner och prata igenom vad som vi tycker måste
förbättras i skolan.
Jag ”nappade” direkt på detta för att jag tycker att detta är min chans att
få mina åsikter fram förda och kanske tillochmed genom förda. Så när jag
fick reda på vilka mer elever det var som skulle vara med och prata igenom
ämnet så ringde jag till deras skolor och bestämde tid och plats där vi
skulle träffas och prata igenom ämnet.
Men innan jag for till mötet så pratade jag med mina klasskompisar för att
höra vad dom har för synpunkter, för att även dom ska kunna få fram deras
åsikter och för att jag ska kunna få ännu fler punkter som måste tas upp.
Nu när mötet har varigt och alla har fått chans att fram föra deras åsikter
är det bara för mig att det bara för mig att sätta mig ner och skriva till
dig om vad vi kom fram till.

Det som alla skolor ville förbättra var idrotten, att vi måste få mer tid
till idrott i skolan, för att alla mår bättre av det så varför kan man inte
göra det i skolan? Det är ju bevisat att dom elever som rör på sig
regelbundet har lättare att prestera bättri i skolan.

Vi tycker också att det måste anställa fler personer som man kan prata med,
som har tystnadsplikt t.ex. kuratorer och sjuksköterskor (både manliga och
kvinnliga) så att bägge könen har någon att prata med, för du kan nog själv
tänka dig att en tjej som för första gången i hela sitt liv har fått mens
och törs nästan inte ens säga det till sin mamma och om det då skulle vara
en manlig sjuksköterska hur skulle hon kunna säga det till han då?
Eller om killar har ”personliga” problem vill dom nog inte prata med en
helt okänd kvinna.

Sedan var det några skolor som ville förbättr skolmiljön, jag tycker det
ska vara en själv klar het att alla skolor ska ha bra bänkar och stolar så
att inte eleverna ska få ont i ryggen eller nacken för skulle nog kunna
prestera och konsentrera sig bättre om man kunde slippa dessa problem.

Sedan var det några skolor som tycker att det är aldeles för stor
lärarbrist, dom upplever det som att lärarna inte har tid att sätta sig ner
och förklara uppgifterna till dom som inte förstår dom. Detta leder ofta
till att dom inte förstår uppgiften överhuvudtaget och det gör att dom får
problem med att prestera bra på proven som ofta har störst vikt i betygen.
Men då är det väll inte elevens fel som inte förstår hur man ska göra eller
vad den går ut på, för att det är ju läraren som inte har haft tid att
hjälpa?
Men det är ju inte alla lärare som är så här, vissa är helt underbara på
att ta sig tid och dom går verkligen i sitt jobb att hjälpa elever som inte
förstår till 100%, och det är så alla lärare borde vara. Sedan var det även
många skolor och elever i min klass som tycker att det borde föras in ett
bättre betygssystem, helst som det gammla med 1 – 5. För att elever som
knappt har klarat G i slut betyg får samma betyg som dom som nästan har VG
men inte riktigt klarat av att komma över ”ribban”. Är det inte bättre att
dom som knappt har G får en 1: a dom som nästan har VG får en 2: a dom som
har VG får en 3: a dom som nästan har MVG får en 4: a och dom som får MVG
får naturligt vis en 5: a.

Nu har jag nog fått med allt som vi elever i Luleå kommun tycker att det
måste förbättras eller för|ändras på.
Så nu tycker jag att det är dags för dig att få höra lite posetiva saker om
skolan men även vissa av dom skulle man kunna förbättra. (Så det kan du
tänka på men det är inte brottom).
Det som alla skolor tyckte var mycket bra var att alla hadde ett fungerande
elevråd som blir accepterade av både lärare och elever. Sedan tycker vi att
det är bra att våra rektorer lyssnar på vad vi har för åsikter om våran
skola och allt runt om kring. Så ett stort plus i kanten för dom.
Sedan var det väldigt många skolor som tycker att dom har fått väldigt bra
datasalar och tackar hämst mycket för det.
Jag hoppas du har fått några bra förslag som du kanske kan genom|föra eller
förbättra.

Tack på förhand
/ Cristina Anjou – Lundgren
Luleå kommun 2003 – 02 – 07