Född i Sverige samt minst en svensk förälder – Sida 33

MINA SKOLÅR

Min tid på lågstadiet var en possitiv upplevelse, jag trivdes bra med både
lärare och elever. Vilka toppen lärare jag hade. De var människor man
litade på, de var förebilder. Favouriten var helt klart Jens, en ung man
som alltid skojjade och lekte med mig. Han trodde på mig.
Jag minns min första prao som om det var igår. Alla andra elever
praoade hos sina föräldrar eller eventuellt närstående släktingar. Men inte
jag, jag spenderade min prao hos storfavouriten Jens nya jobb. Han jobbade
på en golf bana och min uppgifft var att slå några golfbollar fram och
tillbaka på en otroligt stor gräsmatta samtidigt som Jens visade hur man
egentligen skulle göra. Ni kan tro att jag längtade till att få komma ut i
arbets|livet, det var så roligt att arbeta.
Jag drömde mig bort till hur det skulle se ut när jag blev
världsberömd skådespelare. Jag ryckte till med huvudet och vips var jag
tillbaka på gräsmattan igen.
Ett annat minne är från en svenska lektion i tvåan. Vi skulle göra en
intervju med lekisbarnen om hur det kändes att börja sklolan. Det var bara
en liten strunt sak men för mig var uppgiften enorm. Min mage var full av
flaxande fjärilar när jag intervjuade. Jag kände mig så stor och duktig.
Kanske var det då mina drömmar om att bli Journalist väktes till liv.

På mellan stadiet var det ett helt annat spel. Det var Djungelns lag
som styrde. Det starkaste över levde och dem som var lite svagare fick stå
där aldeles stilla och vänta på att bli krossade av lärarnas klumpiga
fötter. Min bästa vän var extremt duktig i skolan, hon lärde sig snabbt och
var alla lärares bästa elev. Själv var jag inte alls lika bra. Mattematik
var det svåraste jag visste. Ett starkt minne jag har från mellanstadiet
var när jag och min vän satt i ett grupprum och jobbade. Plötsligt kom två
lärare in och började tjaffsa med varandra om vem som skulle få hjälpa
henne och vem som skulle vara tvungen att hjälpa mig. Jag vart så trampad
på, så mosad att det var omöjligt för mig att samla ihop spillrorna.
Falskhet och lögner var vad lärarna stod för, för mig.
Vi hade fått en hemuppgift men jag förstod inte vad den innebar så mina
föräldrar ringde hem till den lärarinnan vi hade i ämnet. Klockan var nio
på kvällen då de ringde så pappa bad om ursäkt över att han ringde så sent.
Hon sa att det var absolut ingen fara och att det var en självklarhet att
de skulle ringa om det var något jag inte förstod. Uppgiften blev förklarad
och jag kunde gå och lägga mig lycklig över att allt gått bra. Dagen efter,
när vi satt alla sexor på hela skolan fick jag reda på att jag hafft fel.
Hon ställde sig bredvid mig och började skrika i mitt öra så att det
garanterat hördes även till klassrummen intill.
– Hur kan du vara så dum att du låter dina föräldrar ringa hem till mig
mitt i natten bara för att du inte förstår en uppgift. Inte vågade jag
berätta det för mina föräldrar. Vem vet vad som hade hännt om jag bett dom
ringa till henne igen? Under hela den perioden fejkade jag ofta sjukdommar,
gick hem från skolan och ljög för mina föräldrar. Jag ville inte gå dit mer
och så en dag behövde jag inte det heller.

Under högstadiet var svårt att komma tillbaka. Jag var van vid muren
mellan lärare och elever. Till min förvåning märkte jag att även lärarna
var människor, de Ville lära ut och hjälpa till. Självklart fans det follk
av den andra sorten med. Min matte lärare tillexempel. Min tro på mig själv
innom mattematiken var redan på noll. Gjorde jag någongong fel var min
högstadie mattelärare från högstadiet snabbt framme vid min bänk och visade
för hela klassen vilka dumma fel jag gjort.
Många brydde sig inte om när han visade upp deras böcker. Men för mig var
det en snabb visit till helvetet varje gång han gjorde så.
När jag berättade för in kontaktlärare om händelsen plus måna andra skakade
hon bara på huvudet och sa. Jag har svårt att tänka mig att han som är så
snäll skulle bete sig så. Så har nämligen Lärarna sagt i urminnes tider. På
mellanstadiet fick jag alltid det svaret. Nästan alla lärare har någon elev
som dom utsätter för orätt visor tyvärr var jag oftast den eleven. Man får
inte glömma lärarna som finns där och ställer upp. På högstadiet har jag
hafft turen att träffa på många sådanna

Att byta skola/Att byta klass

När jag var fem år gammal flytade jag från svergie, jag hadde just gåt ur
förskolan när vi flyttade till england. Jag mins inte myket av den tiden i
både skolan och byn som vi hadde flyttat till, jag va nemeligen bara fem
när vi hadde flyttat dit. Jag kommer ihåg att i skolan satt jag längst bak
i klass rummet på det högra bordet på den vänstra sidan, Lärarinnan som jag
hadde va veldigt snäll men eleverna där kommer jag inte ihåg någoting ifrån
bortset från enn. Det va en liten och tjock unge, han va lite och jock men
han va större en dem flesta eleverna på den skolan även större än mig.
Varje rast så tilbringade han tiden med att springa runt och sno andras mat
boxar och äta maten som låg i den, man va nämligen tvungen att ta med sig
något att äta skälv varje dag men det gjorde inte hann. En dag när han håll
på att jag mig för att sno maten, efter en lång spring-tur på skolgården så
fälde hann tilslut krokben på mig så att jag fög omkull och fick ett sår i
pannan som va ca. 1½ till 2 cm lång, och det kommer jag altid att minnas
eftersom jag har ett ärr kvar av det i pannan.
Efter ett halvår där så flyttade vi vidare till en annan by med namnet
Shire. Det här va andra halvåret från 1 an. lärarinan som jag fick va på
borgan snäll men efter ett tag så framstälde det sig att hon va en riktig
Häxa, dem andra lärarna som gobade i grund skolan (grundskolan va från 1an
till 4 och högstadiet va från 5-10an) dem va inte heller så snällare, men
jag fick den värstaste av dem alla. Hon va som en mardröm, sofort man skrev
fel så så börgade hon skrika en alt va hon årkade i ens öra, och man fick
inte börga gråta för då fick man kvarsitning eller i mellanåt tilokmed en
smäll på kinden. Man fick inte slå tillbaks för att det va förbjudet för
barnen att slå lärarna, men det va laglit för lärarna att slå barnen. Jag
kommer ihåg en kille som en gång slog tillbaks efter att läraren hadde
slagit honnom, då vart han utkastad ur skolan och han hamnade i ett barn
hemm. I dagens läge skulle jag ha slagit tillbaks, jag skulle ha skitit i
om jag hadde flygit ur skolan.
I Grund skolan så hade man samma lärare och klassrum hela tiden, jag va den
enda som fick byta klass tre gånger i väckan och det va på religions
timmen, dem ville inte ha med mig för attj ag var ütlänning därför fick jag
gå till en annan klas gämt när den andra hadde religion.
Jag kommer inte ihåg klass kamraterna så väl men en kommer jag väl ihåg,
han va halv|lång, kort och blånt hår och hadde blåa ögon. Han satt brevid
mig i klassen, ytterlig såg han helt normal ut men innom sig så är han
störd. En dag när han satt brevid mig på vanstra sidan när vi hadde matte,
så hugg han mig bara med sin bläck penna rakt på lång fingret, jag började
skrika för att det gjorde ont som fan och det blödde och därför fick jag en
prick, och han som satt brevid mig fick kvarsitning. När jag komm up till
högstadiet, så vart alt myket bätre. Jag fick en ny lärare som va väldigt
snäll, man behövde inte att sitta i samma instängda klassrum hela tiden och
så vidare. Jag hadde gått ut 6 an när vi flyttade tillbaks till svergie
igen, det som va bätre med det va att man inte behöver ta med sig någon mat
till skolan, den längsta rasten är ca. 1 timma och inte bara 15 min., jag
har fått flera bra vänner och skolkamrater (som är normala i huvudet) och
en jätte bra lärare.

THE END

Du har verkligen haft en tuff skolgång. Du kunde ha fördjupat dig på
några ställen. En hel del stavfel. Du borde på ett tydligare sätt ha
jämfört högstadiet En-Sv.

Att byta skola/Att byta klass

Under mina 16 år på Jorden har jag gått i tre olika skolor. Jag har byt
klass två gånger. Dom tre första åren + dagis och lekis, gick jag i
Norrgården.
Norrgården var en bra skola då och den är nog lika bra nu, om inte bättre.
Dom tre första åren på Norrgårde var bägge roliga och tråkiga. Det roliga
var att det fanns så många kompisar att va med och man behövde aldrig gå
ensam. Om man inte spelade kula så fanns det alltid något att göra.
Det tråkiga var att jag var bråkig och stökig och jag hade svårt för att
lära mig saker t ex, att räkna matte, läsa, skriva m.m.

Anledningen till att jag hade svårt för det var att jag har Damp, det syns
inte nu. Damp är en sjukdom som gör att jag har det svårare för att lära
mig saker. Jag har också svårt för att sitta still. Jag kommer inte ihåg så
mycket ifrån mellan|stadiet. Det jag kommer ihåg var att jag hade svårt för
att lära mig saker. Det värsta som hände under min skol tid på Norrgården
var att jag blev kallad för särskolebarn.
Det var inte så roligt att höra. I trean så flyttade min mamma, jag och
mina syskon till verkstadsg.

Eftersom att Karl sparre skolan var närmare än Norrgården så fick jag byta
skola. Det var en utav anledni|ngarna till att jag byte skola. Den andra
var att det gick så dåligt i skolan. Jag utveklades inte.

Så när treans termin var slut så byte jag skola till Karl sparre. Det var
nog det bästa som kunde hända mig då. På Karl sparre gick det genast
bättre. Jag blev bättre på att läsa och skriva.

Jag blev mycket bättre i allt och jag nya kompis. Det var jätte kul att
börja där fast att jag var nervös. Jag fick ett bättre självförtroende och
jag tyckte att det var roligare att gå till skolan. Efter tre år på
Karlsparre så var det dags att byta skola. Jag kom i klass 7a och fick
Vivianne Olofsson som klassföreståndare i Ljunghedsskolan. Efter att ha
gått i Ljunghed i tre år nu har jag kommit fram till att det är mycket
roligare här men mycket jobbigare än i låg och mellan stadiumet. Man måste
ta mer ansvar och man får betyg. om man sabbar till det i högstadiet så kan
det gå illa resten av livet och man kommer att ångra sig i resten av livet.
Så nu ska jag försöka att skärpa mig den sista termi|nen som nia.

Det är ingen flytt på texen och den hänger inte ihop.

Att byta skola/Att byta klass

Det första intrycket jag fick när jag hör den här meningen. Är när jag
själv skulle byta klass, från sexan upp till sjuan. Jag var mycket nervös
in-för flytten, för man visste att man skulle bli minst på skolan igen. Jag
hade ju det så bra på Norrgårdsskolan. Varför skulle vi flytta där-ifrån?
osäker på om frågetecknet är av skribenten eller tillagt av läraren Man
gick runt och grubblade på vad som skulle hända. Skulle jag bli spolad i
toaletten? se föregående vinkelparentes Eller skulle de bara låta mig
vara? se föregående vinkelparentes Man mådde mycket dåligt hela
sommaren. Jag sov dåligt, och tänkte på det hela tiden.

När första skoldagen kom var jag jätte-nervös. Jag hade fått gå på toa
flera gånger innan jag gav mig iväg.
När jag hade anlänt till skolan, som också heter vinghed skolan, stog jag
bara en stund och kollade upp på den ståtliga skolan, och jag sa till mig
själv osäker på skiljetecken här Detta kanske inte blir så farligt iaf.

Vi hade samling i aulan 830 på morgonen. Alla nya sjunde-klassare var där.
Ungdomar från norrgården, karl sparre och skolan nere på vanja. Alla var
där. Det kändes lite skrämande men också mycket kul. Jag satte mig vid mina
kompisar från ishockey|laget, vi skrattade och hade det skoj, enda fram
till att gerda började prata. ”gerda var våran rektor på skolan.
Hon hälsade oss välkomna. Hon pratade om de nya kraven de ställer på en
osv. Hela talet tog ungefär en halvtimme. Tillslut Sa hon att det var dacks
att möta våra nya klasskompisar, osäker på om kommatecknet är tillagt av
lärare så vi traskade med vår nya klassföreståndare Sofi Tenngren upp till
ett av klassrummen.

Det var stort och trevligt. Alla hälsade på varandra. Vi nämde vad vi hette
och så var det inget mer med det. Sofi började prata, allt kändes helt
underbart. Man hade ju redan många kompisar från klubblaget i ishockeyn. så
till en början umgicks man med dem. Men efter hand, ju längre dagen gick,
började man umgås med annat folk också. Och äntligen fick man den känslan
av att vi hade blivit en riktig klass. Klockan hade blivit två och det var
dacks att gå hem. Jag längtade redan till nästa dag, och hoppades att
skoldagarna aldrig skulle ta slut.

Nu när jag har gott på skolan i några år känns det fortfarande roligt. Jag
har inte blivit spolad i toaletten, och tur är väll det. Så det enda råd
jag kan säja till de som kommer upp är att. Ta det lungt det är jättekul!

Min syn på skolan

Jag ser på skolan som en byggnad full med liv och rörelse. Inanför dess
vägar händer så mycket mer än vi kan ana och se. På lektionerna kan det i
bland vara lite högjut och stökigt men det får man stå ut med. Det finns
lite brister i skolsystemet. Det är för tidiga morgonar första lektionen
börjar för tidigt, vi borde börja vid halvnio och ha tiominuters raster så
slipper vi gå så länge på eftermidagarna. Vi borde inte ha så stora
nationela prov dom borde vara uppdelade i mindre delar ungifär en timma för
varje del. Det är ingen som orkar att sitta i två timmar. På tal om raster
som jag tog upp inan så borde det införas 40minuters matrast istället för
dom 20minuterna vi har nu man hinner inte äta på 20minuter om man äter
ordentligt. Nu till det som är bra i skolan nästan ingenting
Jag tycker 40 minuters lektionerna är bra då hinner man inte bli utråkad
och det är ju bra.
Det finns mycket fler bra och dåliga saker men det här vardeta viktigaste.

Hej Ministern.

Det är rätt så bra på Åboskolan. Det är bara några få saker som man bör
rätta till:
Nedskräpningsskydd/övervakning, som kameror eller några personer som håller
ordning i korridorerna på rasterna, skulle vara bra. Det är väldigt mycket
nedskräpning överallt. Sedan finns det även några datorer som brukar
krångla. Det är förstås de mer klåfingriga eleverna som orsakar problemen.
Ett exempel är en dator i ljusgården som verkar ha blivit av med både
Windows och kommandofilerna till DOS. Annars tycker jag att det är bra att
det finns så många datorer i Biblioteket, och att de fungerar. Ibland på
lunchtid på speciella dagar, t.ex. då en klass är ledig från en lektion, så
brukar det bli överfullt i matsalen. Jag tror inte att det går att ändra
det, utan jag bara påpekar. Jag vågar inte säga något om skolmaten, så jag
låter det vara. Bildsalen är stor och ljus, och man trivs där.
Gymnastiksalen är bättre nu än innan, och omklädningsrummen ligger bra.
Lektionerna och lektionstiderna kan jag inte finna något fel på. Den extra
terminen med musik i nian är toppen, låt det vara så!
FRIStiden brukar inte alltid användas till att arbeta på, men är ändå bra
att ha när det blir kort om tid för ett speciellt arbete. Lärarna skulle
kunna påminna eleverna om vad de bör eller borde arbeta med.

De nya bänkarna i klassrummen är väldigt bra. De gamla bänkarna skulle inte
ge samma känsla av sekretess eller personlighet av platserna, och därför är
det mycket lugnare i klassrummen tack vare de nya. Det finns ingen dator i
mitt klassrum. Den togs bort för att man använde den på fel sätt. Det är
inte bra med datorer i klassrum, det blir mindre gjort pga. dem. Det är
bättre att ha datorer på öppna eller översiktbara platser, som ljusgården,
Oasen och biblioteket, med mera.

Tja, nu vet jag inte riktigt om det finns någonting mer som jag kan komma
på, så jag slutar skriva nu.

Vänliga hälsningar

Inskannad version

Mina skolår
Jag, Henrik är född år 1984. Så egentligen ska jag gå första året på
gymnasiet nu.
Men istället går jag i nian nu. När jag gick på lekis med de andra 84:orna,
så var alla eller nästan alla de andra större än mig. Därfor bestämde jag,
min mor och min far att jag skulle gå på lekis ett år till. Och sedan börja
ettan med 85:orna istället. När jag gick hos dagmamma fick jag en kompis
som hette Eskil. Eskil var 85:a och vi var bästa vänner. Så att när jag
började ettan fick jag gå med honom.
Jag minns min första skoldag ganska väl. Hur solen sken, och när min far
körde mig till skola i vår röda Volvo.
Vi kom fram till skolan och letade upp vilket klassrum jag skulle gå i. Jag
och min far gick in och hälsade på fröken som hette Berit.
Sedan väntade vi på att alla skulle vara samlade.
När alla var samlade, började fröken att ropa upp alla namn.
Alla var samlade.
Dagen gick fort, vi lekte bara lite ”lära känna varandra lekar” hela dagen.
Dagen tog slut och vi åkte hem. Nästa dag vi ungefär lika saker som dagen
innan. Men idag var det inga föreldrar med oss.
Dagarna gick och gick.
Hela ettan gick jätte fort.
Jag minns specielt en sak som hände mig i ettan.
Det var en dag som vi satt och skrev ord på ett papper. Jag minns inte vad
det var för ord, men att vi skulle skriva de under varandra på ett papper
som vi fick.
Jag hade skrivigt ungefär halva pappret när fröken kom fram till mig.
Hon kollade på mitt papper.
Sen tog hon i det, och höll upp det för klassen. Jag trodde att jag hade
gjort något bra så jag blev ganska stolt. Sedan frågade fröken om de andra
eleverna såg något fel.
Någon sa att mina ord inte stod på raderna utan svävade ovanför raderna.
Fröken sa att det var så man inte skulle skriva.
Så jag skämdes lite och tyckte det var pinsamt.

Åren gick, och snart skulle man börja tvåan och sedan trean.
De tre första skolåren bara flög iväg. Snart var det dax att börja fyran.
Det var hemskt för nu skulle vi byta lärare.
Jag tyckte inte alls att det var någe kul.
Vi hade Berit som lärare och alla i vår klass älskade henne.
Men så kom fyran, vi bytte lärare till en som hette Magdalena. När vi
började lära känna henne upptäckte vi att det inte alls var så dåligt att
byta till henne. Fyran och feman var nog det roligste skolåren. Vi hade
jätte kul med ”Madde” som vi även kallade henne.
I slutet av feman fick vi komma hem till Madde. Vi satt där i hennes soffa
och hon berättade alla saker hon hade gjort som ung. Det var en av
höjdpunkterna vi hade väntat på i hela fyran och feman.
Men sen så kom den stunden i slutet av feman som vi var tvugna att välja
tre personer som man ville ha med sig till sexan.

Nu kom det en till sån här situation, när vi var tvugna att byta klasser.
En dag i feman fick vi gå till samlingssalen för att träffa våra nya
klasser till sexan.
Vi träffade alla nya elever och lärare.
Men vår handledare, Ann var inte där. Så vi fick lov att vänta till nästa
termin för att träffa henne.
Sommarlovet gich och vi började sexan.
Det kändes lika jobbigt den här gången att behöva byta lärare. I början av
sexan trodde jag att Ann skulle vara en dålig lärare. Men det visade sig
att det var tvärt om. Att hon var en jätte bra lärare.
Sexan gick och såsmåningom lärde man känna alla i nya klassen. Sjuan gick
också väldigt fort. Men det var ett bra läsår. Jag minns väldigt väl att
jag, Jesper och Danne var väldigt bra på matte. Vi räknade ut våra
matteböcker så vi fick lov att byta till åttornas böcker.
Vi började åttan och det var dax att få betyg för första gången. Det var
spännande men läskigt på samma gång.
Jag trodde att åttan skulle vara jobbig. Men det var faktiskt ett ganska
lugnt och roligt år. Vi fick våra första betyg och jag var rätt så nöjd med
de betygen jag fick. Det närmade sig slutet av åttan. Dagen innan vår
avslutning var jag, Jesper och Stina iväg till skolan på kvällen för att
kolla på alla nior som skulle iväg på bal.
Jag minns hur jag stod där och tänkte:
Nu är det bara ett år kvar tills vi står här.
Dagen efter var det skolavslutning. På avslutningen fick jag ett
idrottsstependium. Jag blev jätteglad och det var en stor sak för mig att
få det.
Det känns skönt att jag snart är klar med grundskolan. Men samtidigt
tråkigt att behöva splittras från alla vänner.

Inskannad version

Mina skolår
Jag kommer ihåg den första skoldagen i mitt liv. Då var jag alldeles
uppspelt och ville inget mer i hela livet än att gå till skolan.
Föräldrarna fick följa med under hela första veckan, eller var det under
första dagen? Ja, ja. Det var min far som följde med iaf. När vi började
närma oss skolgården började det pirra i hela mig men när det började avta
när jag väl var inne i klassrummet. Jag som var en liten lustigkurre
lättade upp stämningen med ett litet skämt som alla skrattade åt.
Uppdraget slutfört.
I början var vi inte en hel klass utan vi var uppdelade i pojkar och
flickor. På morgonen var flickorna i skolan och pojkarna gick på fritids.
Vi bytte efter lunch. Jag förstår inte riktigt varför det var så men det
var väll något pedagogiskt över det hela.

Tiden flöt förbi och vi började lära oss alfabetet och lära oss räkna. Det
var lite annorlunda sätt vi lärde oss siffror och sådana saker på. Först
skulle man göra en ciffra i lera för att sedan trycka in den i boken så att
man kunde rita av den. Mystiskt.

Jag kommer så väl ihåg ”Matte historierna”. Då skulle man rita en bild och
sedan skriva en text till den. Detta skulle då bli ett mattetal.

Dan som gick i en klass högre än jag skulle gå om och börja i min klass. Vi
kände varandra sedan dagis. När det var något som vi skulle göra två och
två så var det alltid jag och Dan som var tillsammans.
Vi var kanske inte den bästa kombinationen för vi var ena riktiga rackar
ungar. Hela tiden något nytt ofog på gång.
Vi umgicks inte på fritiden förrän senare.

Jag minns en gång när det var en sådan där ”föräldra dag” då föräldrarna
fick komma och hälsa på. Till höger om mig satt Frans och mellan oss två
satt min mor. Frans pratade med min mor oavbrutet så till slut fick hon lov
att säga ”Nu måste jag nog se vad Martin håller på med”. Så redan på den
tiden höll han på med sitt ”pladderi”.

När man kommer till lite högre klasser så som trean så började vi med
engelska (eller så var det i tvåan.) Detta var på riktigt hög nivå.
På ett papper fanns det en hund som pekade på ett fönster. Sedan fanns det
ett ord att välja på – window. Tänk att man tyckte det var svårt.

Som tidigare sagt så var jag och Dan ett på busfrön, visst det var väll
skojigt att hitta på något ofog då och då och vi kunde bli uppskaddade med
ett skratt.
Men med detta följde ett problem, så fort någon gjorde något så var det vi
som fick skulden.

När trean närmade sig sitt slut och det var dags för mellanstadiet och att
byta lärarare så tyckte jag att det var skönt.

Sommarlovet tog slut och det var dags för mellan stadiet. Vi hade fått
besök av vår nya lärare några gånger under 3:an och hon verkade helt reko.

Terminen började som de flesta terminer efter sommar|lovet ganska lugnt så
att Margit (som vår lärare hette) kunde lära sig alla namn.

Vi bestämde att vi skulle börja samla till en klassresa till Idre. Först
lät det som en ganska tråkig idé men det visade sig vara väldigt kul.

I början av femman så hade vi lärarpraktikanter och det var ju bra. Då var
det tre lärare som hjälpte varandra och då behövde man bara andas för att
få hjälp.

Vi gjorde mycket teater i 4:an och 5:an och vi forskade om många olika
ting. Sedan när vi skulle redovisa blev allt väldigt bra. Vi forskade om
rymden och en grupp hade byggt en rymdraket och smikat sig gröna.
Ett mycket bra sätt att få lyssnarna att vakna till. Vi brukade också filma
mycket saker. T.ex det här rymdarbetet filmade vi och alla ville att jag
skulle filma. Det var man väl lite stållt över.
En mycket bra sak var att om man var sjuk så skickade läraren hem läxor med
en kompis som bodde i närheten.

En ny kompis anlände i femman Michel Sol eller Dahlin som han heter nu. Vi
var tillsammans lite på fritiden men inte så mycket. Han bråkade väldigt
mycket på den tiden. Men det blev som tur bättre innan vi for iväg till
Idre.

Väl i Idre så fick vi dela upp oss i grupper och bo i stugor. Det blev jag,
Elias, Michel, Dan, och Frans.
Första dagen fick vi göra vad vi ville men andra dagen skulle vi ut och
vandra upp för Städjan. När vi gjorde det så tyckte jag att det var drygt,
mycket drygt, men så här i efterhand så var det en härlig upplevelse.

En annan skojig sak som vi gjorde var att vi gick och badade Kl 23.00.
Vattnet i poolen var inte alltför varmt. Så när vi kom tillbaks så satte
sig Elias i torkskåpet.

Dags för högstadiet. Nu började allvaret med betyg. Jag och Dan började
umgås allt mindre och jag började umgås med Hasse och John. Dessa två
filurer var två nya nissar som kom från 5A.

Det var nu ping-pong kom in i bilden. Det var en viktig sysselsättning i
6:an och 7:an. Varje rast spelade vi. Alla ville spel. Hade man inget
racket så spelade man med händerna eller så gjorde man ett på träslöjden.
Men som de flesta saker så försvann intresset för ping-pong i 8:an

Nytt i 8:an (eller om det var i 7:an) så var kreativa veckan. En vecka som
man gör det man har valt hela veckan. En ganska bra idé men en vecka kändes
lite lite.

Nu är det sista terminen och en massa prov på gång. Det känns lite tungt
men det ordnar sig nog.

Lära för livet!

”Vi lär inte för skolan utan för livet.” Vilka ämnen är då viktigast? Vad
ska man lägga mest tid på? Ja, det kan man fråga sig. För att göra det hela
ännu svårare kan jag lägga till att alla är inte ute efter samma sak i
livet, alla har inte samma drömmar och mål som jag. Kanske tycker jag att
bildlektionerna är totalt överflödiga och till ingen nytta. Med det för
Lisa, eller någon annan, är bildlektionerna som gör att hon orkar med
resten av skolan.
Överallt får man höra om att eleverna inte hinner med matematiken, eller
andra för vissa svåra läsämnen. De vill ha fler lektionstimmar till det. Vi
hoppar över en idrottstimma istället, tycker någon. Men då kommer en annan
med en undersökning som gjorts och som visar att idrott i skolan förbättrar
elevernas prestationer inom de andra ämnena.
Hur ska man få ihop ett schema som ger alla en lärorik och utvecklande tid
i skolan? Man får helt enkelt göra skolan som ett slags smörgåsbord, där
det finns lite av varje. Där alla får prova på alla skolämnen och känna
efter om det är något som intresserar dem. Sedan har de möjligheten att
fördjupa sig inom de ämnena på gymnasiet där de får välja program. Däremot
fungerar det ju inte om alla elever skulle springa runt från lektion till
lektion och vara en liten stund här och en liten stund där. Därför är
lektionerna schemalagda.

Grundskolan fyller ju inte endast den funktionen att den ska låta
barnen/ungdomarna prova på olika ämnes|områden. Den ska också ge svenska
folket en god basutbildning och en bred allmänbildning för landets och
invånarnas välfärd och framtida utveckling inom så väl tekniken som
jämställdheten.

För att då ha några exempel att utgå ifrån och visa att många ämnen
utvecklar oss på fler sätt än vi tror, ska jag själv ta och berätta om vad
några ämnen i skolan har gett just mig i form av värdefulla kunskaper och
erfarenheter.

Vi kan börja med matematiken, som många som tycker det är krångligt, inte
förstår meningen med.
När man arbetar med en svår uppgift eller ett krångligt tal lär man sig att
det kan finnas mer än ett sätt att räkna ut det på. Ofta finns det också
små detaljer som man ibland har missat. Därför kan man ibland få ett svar
som är helt uppåt väggarna utan att man förstår vad man har gjort för fel.
Så kan det också vara i verkliga livet. Du förstår inte hur det kunde bli
som det blev förrän någon talar om en liten detalj för dig som du inte
tidigare lagt märke till och plötsligt ljusnar allt.
Ibland är det besvärligt och det kan kännas hopplöst, men det finns alltid
en lösning. Man ska inte ge upp förrän man funit den. Det kräver ofta stort
tålamod och noggrannhet, precis som i princip allt annat i livet också
kräver.
Ibland är det inte heller som det först verkar. Ibland skyndar man bara
förbi och man upptäcker inte förrän senare att något är fel. I dagens
samhälle lever de flesta människor i stress, man hinner inte ta sig tid åt
att se in under ytan hos sina med|människor. Man låter skenet bedra. Ofta
har du nog haft vänner med problem, men du har helt enkelt inte haft tid
nog att se efter hur de mår.
Matematiken har gjort mig till en liten klurifax som tycker om att lösa
problem och som vågar stå öga mot öga mot dem. Sedan inte sagt att det
alltid gått som en dans, för det har det inte. Men finns det någonstans ett
hav utan krusningar, strömmar och vågor? Nej.
Det gäller att våga lösa problemen. Det utvecklar det logiska tänkandet som
man har nytta utav överallt. Till exempel när man ska laga en cykel eller
när man står där vid bagageluckan på den splitter nya volvon och inte vet
hur man ska få plats med slalomskidorna.
Då är det bra att man är van vid att lösa problem. Livet är fullt av
motgångar, precis som matteboken.

Något som dock alltid får mig att koppla bort problemen och istället koppla
av är att träna. Om det går en dag utan att jag gör det blir jag rastlös.
Idrotten får mig att fokusera på mig själv och glömma omvärlden. Om man är
lite sur på någon kan man också göra sig av med sina aggressioner genom att
träna. Man blir lugn och harmonisk efteråt skulle jag vilja säga.
Känslan när svetten rinner nerför ryggen och kroppen törstar efter vatten i
slutet av ett pass. Känslan av att man måste hålla på i fem minuter till,
och man lägger in slutstöten. Den sista energin sprudlar ut genom porerna
och man kämpar på tills musiken tystnar. Då kan man andas ut. Phuh. Man är
nöjd med sig själv. Plockar upp vattenflaskan, tar en klunk och lunkar
sådär lagom långsamt ut ur träningshallen tillsammans med 50 andra
motionärer som är lika svettiga och trötta som du efter det ansträngande
aerobicspasset. osäker på om aerobicspasset är rätt ord Då är allt bra.

Idrotten i skolan innehåller dock mer än svett och hård träning. I skolan
arbetar vi ofta i grupper, vi samarbetar. Idrotts|lektionerna ska ge mer än
hälsa. De ska ge gemenskap, trygghet i sig själv och andra och förståelse
för varandras idrottande och prestationer. Man får leda egna lektioner, som
ska kunna anpassas till allas nivå. Det ska visas hänsyn till alla. Passen
ska inte heller var så enkla att det inte ger något till de mer vältränade.
Man får helt enkelt vara flexibel och kunna anpassa övningen till
situationen.
Tiden får man också planera så man hinner med allt man tänkt göra. Idrotten
i skolan utvecklar mer än bara än bara muskler, den frammanar
hänsynstagande och förmågan att planera och planlägga sin tid. Något som
dessvärre ökat under senaste tiden är skolket från idrottslektionerna. Är
man inte intresserad och tycker det är kul så struntar man i att gå dit. De
ser inte det viktiga i att röra på sig och ha kul tillsammans. Många lärare
ser inte heller den här skolkningen lika hemsk som när man skolkar från
lektioner i något läsämne. Därför görs det inte så mycket åt det. Det
tycker jag är väldigt synd.
Men jag hoppas att en dag, ska alla kunna inse och förstå hur kul det
verkligen är och att de ska kunna få ut lika mycket av idrottstimmarna som
jag har fått.
Jag tror också att om man kan få fler ungdomar att uppskatta idrotten i
skolan kanske de också börjar träna så smått på fritiden. När de sedan har
en fritidssysselsättning behöver de inte ströva runt på samhället och
klottra och förstöra. Som följd av det sparas det in pengar eftersom det
blir mindre saneringsarbeten och skadegörelser att reparera. Dessa pengar
kan man istället använda till vården och kanske spara liv.
Nog är det värt ett försök

Det här är ialla fall mina tankar och funderingar om huruvida de ämena som
påverkat, utvecklat och intresserat mig kanske skulle kunna förändrändra
andras och min egen syn på saker och ting.
För nog önskar man att man själv kan påverka till det bättre. Ju mer man
vill, ju mer kan man!

Att byta skola.

Gud vad tråkigt jag hade…
Jag satt i denna lilla Saaben och väntade på att flyttkartongerna skulle
bli inpackade i släpet. Jag vet inte vad jag längtade efter, vi skulle
flytta men jag vet knappt vart. Växjö heter det och det ligger i småland
och folket där pratar konstig, det var det ända jag visste.

Boom, hördes bakom bilen. Det var Bosse, morsans pojkvän som lyckats tappa
en kartong precis framför släpet. Bosse var en trevlig person, tyckte jag,
han var inte som alla andra morsan hade haft.
– Diana, ropade Bosse.
– Jag kommer, svarade jag.
Jag klev ur Saaben och snabbade mig bort mot Bosse. Han hade fått kartongen
på foten, så jag hjälpte honom bort med den. – Det var sista lådan Dina, nu
kan vi åka, sa han. Vi satte oss i bilen och åkte, stad efter stad
passerade vi. Jag somnade redan i Östersund. Jag vaknade mycket senare av
att vi bromsade och stannade. Vi stannade tydligen utanför huset vi skulle
bo i. Ett litet sött vitt hus. Bosse började såklart bära in kartonger,
medan jag och mamma lagade mat. Efter maten somnade vi allihopa. Det var en
dag kvar till skola började. Jag vet inte va den hette, men den låg jätte
nära huset. Närmare än vad skolan i Luleå låg. Det var en väldigt pampig
skola mycket finare än vad skolan i Luleå var.

– Nu är det dags sa mamma.
– Jag kommer ska bara sminka mig, svarade jag. Något senare…
Så var vi i skolan och det kändes som att precis varenda en glodde på mig.
Jag har aldrig vart så här nervös tror jag. Det var en liten blond dam som
mötte upp oss i korridoren. – Hej, är det du som är Diana? frågade hon på
förfärlig småländska. – Ja, svarade jag jätte lågt. Vi gick bortåt,
tillslut kom vi till ett klassrum som såg väldigt stökigt ut, några
lyssnade på musik. Tjejerna skrev eller ritade några lappar.
– Kan ni vara tysta en stund, sa den blonda damen. Anna hette hon visst.
Efter en stund blev det tyst.
– Det här är Diana Olson, sa hon och pekade på mig.
– Jaha, sa en lång och bred kille. – Va gör hon här då? kom det från en
översminkad blondin med tuggummi i hela munnen.
– Jo ni förstår Diana har nyss flyttat hit och det är meningen att hon ska
gå i er klass.

Det blev tyst ett tag sedan blev det livat som från början. Anna visade mig
vart jag kunde sätta mig. Jag hamnade brevid en ursöt kille som hette
Niklas. Han hejade vänligt. Nu var det upprop. Alla var där förutom Dan, en
väldigt omtalad kille. Han var tydligen kriminell fast såg tydligen väldigt
bra ut. Efter uppropet skulle vi till sal 235, vart det nu låg. Jag stog
fundersamt och kollade mig omkring när någon knackade mig på axeln. –
Diana? Det var Niklas som knackade mig på axeln. – Ja, vart är det vi ska
vara?, kläckte jag ur mig. Niklas visade mig vägen. Det här var inte alls
som i Luleå, där kände nästan alla alla. Och skolan var mycket större och
personerna här pratade konstigt.

– Ja, 9f, då var det sista året för er här på skolan. Det kom bakifrån
klassrummet, det var en mörkhårig man i 35-års åldern. Anders hette han
tror jag. Han kollade konstigt på mig och frågade därefter om jag var ny i
klassen.
– Ja, svarade jag artigt och blev knall röd i ansiktet. Det hördes ett
skratt ifrån ett hörn i klassrummet, det var den där tuggummi|tuggande
blondinen igen.
Det slutade med att Anders sa åt henne och bad mig att inte bry mig om
henne. Allt kändes så konstig eftersom att i luleå kände jag alla redan ju.
Här kände jag inte en enda. Jag gick hem, mamma & Bosse frågade hur det var
och om jag fått några kompisar. Jag svarade snabbt, och sprang upp till den
stökiga övervåningen.

Det hade gått 3 månader nu. Jag hade fått kompisar och en pojkvän. Det var
jobbigt i början men nu känner jag mig populärare än hon
”tuggummiblondinen”.
Att byta skola är läskigt och väldigt jobbig i början. Men nu när jag
känner rätt många. Och skolan är mycket lättare än i Luleå för vi jobbar på
ett annat sätt, lärarna var hyggligare och det var ingen äcklig skolmat.
Inte för att jag skulle vilja byta skola igen men. Det gick väldigt bra,
bättre kunde det nästan inte bli.
Och ni undrar säkert vem pojken min är? Det är Niklas. Så oroa er inte, att
byta skola brukar gå bra.