Etnicitet: Född i Sverige samt minst en svensk förälder

Att byta skola

Det var sommarlovet mellan 6 och 7. Jag hade gått alla mina 6 skolår på
Klarbärskolan. På Klarbärskolan gick alla mina kompisar. Alla kännde alla
och man behövde inte vara rädd för någon. Men på Klarbärskolan gick man
bara till 6:an, och jag skulle börja ju börja 7:an. När man börjar 7 an får
man byta skola till en skola som heter Norrströmskolan. På Norrströmskolan
gick man när alla skulle köra till jobbet. Mina föreldrar kunnde inte
häller köra mig till skolan. Min mamma började Kl. 6 och pappa ägde en
bilaffär som inte öppnade för än vid 11. Tiden gick bara fortare hur mer
man tänkte på det. Det var nu bara 1 dag kvar till jag skulle börja skolan.

På kvällen kunnde jag inte sommna. Jag läste Kalle Anka tidning efter Kalle
Anka tidning. När jag vaknade nästa morgon lös solen in igenom mitt
fönster. Jag ner till köket och började äta frukost. När jag ätit klart,
klädde jag på mig mina kläder och gick till busshållsplatsen där jag skulle
möta Jonas och Pelle. De stog redan där och när jag kommit dit kom bussen.
Alla tre var lika nervösa. På halva vägen hoppade en stor kille på bussen,
han gick i 9: an. Han stog och pratade med chafören länge och tillsist
frågade han mig om han fick låna 8kr. Det fick han. När han betalat satte
han sig med oss Han frågade om vi var nervösa och vi svarade:

– Ja.

Då berätade han att alla historier om fontäner och toaletter var bara ljug.
Ingen hade nån gång blivit ikastad i fontänen.
Alla 3 blev lugna, och när vi hoppade av bussen var vi inte ens rädda. När
vi hade slutat och var på väg hem sa var vi helt lungna. Inget hade hänt
och inget skulle hända. Jag hade varit så rädd så länge för ingenting.

1. Mina skolår
Jag var sex år och skulle börja skolan om några timmar. Min kropp var full
av längtan, men jag tänkte inte så mycket på det, för jag sov då.
Egentligen så skulle jag nu börja ett år tidigare än alla andra, men det
var så oviktigt att jag knappt visste om det.
Min pappa följde mig till ett upprop i skolan den morgonen och jag är säker
på att det var blå himmel och sol den dagen. Jag och mina nya kamrater fick
en varsin bänk och vår lärare ropade upp oss. Det var min absolut första
dag i skolan. Andra dagen fick vi bekanta oss lite mer med kompisarna och
vi fick mat från McDonalds, antagligen för att visa hur snäll skolledningen
var. Sedan började skolan vara lite mer allvar och vi hade våra första
riktiga lektioner.

Första skolåret jobbade vi mest med svenskan och lite med matematiken.
Alfabetet gicks igenom bokstav för bokstav och dessutom så gick vi förstås
igenom siffra för siffra i matten.
Svenska hade jag aldrig svårt med, jag hade läst Tom Sawyer vid fyra eller
fem års ålder, så läsa kunde jag redan. Räkna kunde jag självklart också
och jag minns att jag alltid tävlade med alla andra i att ligga först i
våra lätta matteböcker.
Första året i skolan känns som om det var ett evigt lugn, då man verkligen
tyckte att det var kul att lära sig något nytt. Viktiga händelser i skolan
kommer jag inte ihåg, de minnena är som bortblåsta. Däremot i årskurs två
eller tre så tryckte en av mina kompisar upp en av mina andra kompisar mot
en vägg och han fick sluta i vår klass och börja i särklass. Det var
konstigt att han fick sluta i klassen för att ha spöat en annan tyckte jag,
men han var kanske allmänt stökig. Något mer kan jag inte minnas från
lågstadiet.

I fyran slogs tre klasser samman till två och vi hade en lärare på över 25
pratiga och småstökiga elever. Vår första lärare slutade efter ett halvår
ungefär, jag vet inte om han blev galen eller vad. Vi fick vikarier och
skolan blev jobbig för att vi nu hade så mycket att ta igen.
Tillslut fick vi en riktig lärare som var ung, nyutbildad och sträng men
ändå jättesnäll. Vi fick en läxa varje dag och jag försökte göra dem
någorlunda bra.
Det bästa med fyran, femman och sexan var att alla i klassen var kompisar
med varandra. Man kunde göra nästan vad som helst utan att vara rädd för
att man skulle bli totalt utskrattad eller mobbad. Det är fortfarande så
att jag inte kommer något riktigt speciellt som hände i mellanstadiet.
Några elever började i vår klass och några slutade. En annan kom tillbaka
efter att ha bott på Nya Zeeland i fyra år.

En dag så skulle jag välja vilken skola jag ville gå högstadiet i. Jag
följde mina äldre systrar och valde Örbergvikskolan.
Plötsligt kom jag att tänka på att jag hade gått hela sex år i skolan och
jag blev verkligen glad. Jag hade börjat sjuan och allt var stökigt, precis
som det skulle vara. Jag levde livet, men koncentrerade mig ändå på skolan
eftersom jag förstod att nu var det ännu mer allvar. Hela klassen hamnade
efter i SO-ämnena och jag hade åter igen fått en massa olika vikarier tills
vi fick en bra lärare. Efter det flöt skolan bara på, jag gjorde så gott
jag kunde på prov och i klassrummet.

Nu går jag då sista året i grund|skolan och jag har valt gymnasium, så jag
får sitta här och göra mitt bästa och se vad som händer.

Mina skolår

Nio år. Så längesedan är det snart jag började årskurs ett. Att det har
gått nio år sedan jag började ettan känns nästan overkligt. Ibland känns
det som om det var igår jag började. Jag minns så väl när mamma följde mig
till min första skoldag på Barkestorpsskolan. I denna krönika ska jag ta
upp händelser som har utspelats under mina, snart nio år i grundskolan.

Det var i augusti 1994 som mamma följde mig till min första skoldag. Jag
minns att solen stod högt på himlen och att molnen var få. När vi kom in i
det rätta klassrummet ropade fröken upp mitt namn och mamma lämnade mig.
Fröken hade gjort pappershattar åt oss. Vi fick göra pappersflygplan som vi
sedan tävlade med. Jag kommer ihåg att vi fick glasspinnar att äta på när
vi samlades och att alla skulle berätta om sig själva. När detta var gjort
hade jag genomgått min första skoldag på lågstadiet.
Tiden på lågstadiet flöt på. Man träffade nya kompisar och började få
läxor. Efter tre år var det dags att spänna bågen ytterligare. Jag började
mellanstadiet
Mellanstadiet minns jag som en ganska spännande tidsepok. Vi gjorde ofta
utflykter. En utflykt som ligger mig nära på minnet är en ”pulka-uflykt”
som vi gjorde i årskurs fyra. Vi hade gått till en backe för att åka pulka.
Lärarna anordnade en tävling, där den som kunde komma längst med pulkan
vann. Vem vann då?
Det var faktiskt jag! Priset jag mottog var i form av godis. I femman kom
de första nationella proven. Från dessa har jag inga större minnen.
Det har jag däremot från årskurs sex, då man blev störst på skolan. Det
blev också dags att läsa språk ute på Bergavik, tillsammans med sjuor,
åttor och nior. Från att vara störst på Barkestorp blev man plötsligt minst
varje gång man läste språk på Bergavik.
fortsättning
Tiden gick snabbt och det blev snabbt ens egen tur att börja på högstadiet.

Första skoldagen i sjuan var nog den mest nervösa skoldagen av alla
hittills. Det var dags att fortsätta skolgången i en ny klass. Första dagen
tittade alla konstigt på varandra. Det var nu allvaret började. Livet
skulle komma att präglas allt mer av skolan, läxorna och proven. På
mellanstadiet hade man relativt lite prov om man jämför med högstadiet.
Dagarna gick, och snart tyckte man inte att alla var så konstiga som man
först tyckte. De kunde faktiskt vara riktigt trevliga. Det dröjde inte
länge förrän man började komma överens med varandra, för att sedan bli
riktigt bra kompisar. Tiden flöt på, likaså proven och tillslut var det
dags att få betyg för första gången. Nervositeten var nästintill
obeskrivlig när man hade fått det vita kuvertet i handen. När det väl var
öppnat såg man dock att betygen var ganska bra, till och med bättre än
väntat.
Tillslut var det dags att börja nian. Man blev störst på skolan igen. Ett
starkt minne från tiden i årskurs nio är nog skolresan till stockholm med
hela klassen. Även de nationella proven kommer jag nog att minnas.

Snart har även årskurs nio svept förbi, och hela grundskolan har därmed
passerat. Från grundskolan kommer jag att bära med mig många minnen. Vissa
minnen är positiva, vissa är mindre positiva. Det är snart dags att börja
gymnasiet, som med stor sannolikhet kommer att ge mig minnen för livet.

Slut

Att byta skola

Min skoltid hittills hade väl inte varit den bästa. Elaka kommentarer från
både lärare och elever hade hört till vardagen. Ända tills en dag hemma vid
köks|bordet då jag kände att nu fick det vara nog. Jag skämdes när jag
berättade. Till och med hundens blick fick mig att sjunka ihop.
– Jag kan bara inte tro det här är sant, utbrast pappa upprört och sköt ut
stolen bakom sig.
Uttryckslöst stirrade jag ner i mitt jouiceglas. Där tyckte jag mig se ett
sorgset ansikte spegla sig. Var det verkligen mitt?
Det kändes som om jag fram till nu sett min skoltid ur någon annans
perspektiv. Jag är tjejen som blir mobbad, kunde jag tänka utan att försöka
göra något åt det. Hunden stötte till bordet när den sprang ut ur köket.
Det blev små vågor i juicen. Sakta försvann spegelbilden. Jag tittade upp
på pappa som vankade av och an runt den lilla ön som jag övertalade honom
att sätta in i köket. Han pratade med sig själv. I tonfallet kunde jag höra
en blandning av oro, vrede och sorg.
Så klart han är arg, tänkte jag. Det kan ju inte vara kul att ha en så
misslyckad dotter.
Samtidigt som jag insåg att det var sig själv han var arg på stannade han
upp och fäste blicken i mina ögon. Först då förstod jag allvaret i det
hela. Utan ett ljud rann tårarna nerför mina kinder.
– Du ska byta skola, sa han bestämt. Idag.
Till pappas förfäran tog det mer än en vecka innan jag kunde byta.
Pappa ville inte att jag skulle behöva gå tillbaka till den gamla
igen, så han ringde och sjukanmälde mig för hela veckan.
Jag var verkligen tacksam för att få vara hemma, fast ändå spelade det inte
så stor roll. Skolan hade fört med sig mobbning och hemska prov. Det kändes
lite konstigt att vara utan det. Men jag kände absolut ingen saknad.

Det var första dagen i min nya klass. 23 nyfikna ansikten hade spänt
blicken i mig, vilket fick läraren att le. Hon var väldigt snäll och
omtänksam. Det hade jag förstått så fort hon hälsade på mig.
Trots det kände jag mig liten och osäker. Jag visste ju ingenting om alla
dessa eleverna. De kanske skulle frysa ut mig som de förra gjorde. Inom mig
ringde en varningsklocka som sa att jag inte skulle lite på dem. Men det
visade sig svårt att låta bli. En tjej med långt ljust hår blev nästan
genast min vän. Likaså alla hennes vänner.
Aldrig i hela mitt liv har jag pratat med så många olika personer. Och nu
händer det plötsligt på en och samma dag!
Min lycka var obeskrivlig när det ringde ut den eftermiddagen. Jag behövde
inte stanna kvar i klassrummet av rädsla för vad som skulle hända i
korridoren, utan jag kunde spatsera ut med högburet huvud som alla andra.
Solen sken varmt mot mig genom fönstret vid mitt skåp. Men jag hade ingen
brådska ut. Det var alltför roligt här inne!

När jag kom hem slängde jag skolväskan innanför dörren och ropade på pappa.

– Jag är här inne, gumman!
Jag klampade lyckligt in i vardags|rummet och hittade pappa krypande på
golvet.
– Hmm, sa jag och rynkade ögonbrynen. Jag menar inte att ställa en dum
fråga eller så, men vad gör du?
Pappa ställde sig generat upp och förklarade att Viktor var på rymmen igen.
Det enda jag gjorde var att skaka på huvudet. Mitt marsvin Viktor lyckades
alltid smita, enligt pappa.
Fastän jag mycket väl visste att han hade glömt passa honom när han fick
springa fritt, så sa jag inget. Istället fick jag en frågande blick av
pappa. Utan ord förstod jag att han undrade hur min dag hade varit. Först
log jag bara men sedan kunde jag inte hålla glädjen inom mig längre.
– Det gick jättebra! skrattade jag och slängde mig i pappas famn. Jag
skrattade och grät om vartannat.
– Tack pappa!
Han förde bort en hårtest från mitt tårdränkta ansikte.
Jag berättade för honom hur lätt allt plötsligt kändes. Som om jag inte
hade en enda börda på mina axlar. Förutom minnena från min gamla skola. Jag
visste att jag efterhand skulle vara tvungen att bearbeta allt hemskt
därifrån, men det var inget jag kunde tänka på just nu. För min skoltid som
alltid präglats av ensamhet och oro hade nu blivit lycklig och full av
kompisar.
Det enda som fattades i mitt liv var Viktor, men till och med han dök upp
efter ett tag! Nu hade jag allt.
En familj, kompisar och en skola som skulle ge mig en utbildning och
framtid.

VAR TVUNGEN ATT BYTA KLASS!

Många blir retade och utfrysta när de kommer in i en ny klass.

Man betraktas som töntig, ful, konstig. det finns alltid något som är fel.
Jag har varit med om liknande.

Det var i början av sjuan. Man skulle börja i en ny klass med nya
människ|or och nya lärare.
Jag hade två kompisar som också började i samma klass. Mina allra bästa
kompisar. Vi hade fått önska 3 st vi ville gå i samma klass som, vi hade
valt varandra.
Fick se klasslistan innan vi började i den nya klassen. Vi kände igen två
namn på två tjejer. Visste att de inte var så snälla.
De första dagarna i den nya klassen var ganska tysta, alla var ju
främlingar för varandra. Men efter ett tag började det. De var inte
speciellt snälla mot oss. De hade lärt känna en annan tjej i klassen, en
stökig, högljudd tjej. Hon var värst.
Vi kände ganska snart att vi inte passade in alls. I deras ögon var vi tre
stycken små töntar.
En dag på en lektion såg jag att två av tjejerna tittade ner på mina skor,
sa något till varandra och skrattade. Jaha, fel på skorna. Jag blev arg
inombords men sa inget, brydde mig inte så mycket, de var ju bara töntiga
själva som höll på!
Jag gick och var lite nervös ändå, lite rädd för att de skulle göra något.

På lektionerna vågade man inte säga så mycket, vågade inte räcka upp handen
och svara frivilligt, då skulle man nog blivit kallad plugghäst.
Det var nog värst på gympan när man skulle byta om och duscha. Det känns ju
inte bra när några står och tittar på en och skrattar. Det är nog det
värsta.
När de såg att vi hade ”Jazzbyxor” på oss sa de att det var ute med sådana
byxor. Det är ju kul att höra.
De brukade rufsa runt i håret på oss.
En gång blev jag så arg när en av dem gjorde det så jag sparkade henne hårt
på smalbenet.
Hon blev nog väldigt förvånad. Jag kände att jag var tvungen, för att visa
att jag inte var feg och bara tog emot det. Men de slutade inte ändå.
Före jullovet samma termin gick vi till rektorn och bad att få byta klass.
Hon sa att det kunde bli svårt att få in tre stycken i en klass. Att hon
kanske var tvungen att sära på oss. Vi blev lite besvik|na och ledsna, vi
ville ju inte dela på oss.

Samma dag som vi slutade fick vi besked. vi fick byta klass och behö|vde
inte dela på oss! Gissa om vi blev glada. Den dagen kände jag mig inte alls
rädd och osäker, allt var bra!

Efter jul började vi i den andra klassen. Nu kändes det bara kul och
spännande. Alla var snälla mot oss.
Vi kände några sen innan och det var ju ett stort plus!
Vi fick nya roliga lärare, jag kände mig välkommen i den här klassen.

Jag blev tillsammans med en kille i klassen innan sommarlovet. Det kändes
jättehärligt.
Vi har varit tillsammans i lite mer än ett och ett halvt år nu.
Han har hjälpt mig mycket med skolan och stöttat mig.

Snart är det dags för gymnasiet. Tiden i den här klassen har varit
jättebra, men nu längtar man lite till något nytt!
Hoppas att det är trevliga människor där. Och lika bra lärare som vi haft
nu de senaste åren.
Hoppas bara att det inte blir som första terminen i 7:an. SLUT

Hej Skolministern! Kalmar 7/3-03

Vad bra att du frågar oss ungdomar som verkligen kan svara på frågan om
hur dagens skola ser ut. Med tanke på att dagens skolmiljö bara blir sämre
och sämre är det bra att ni i regeringen tar tag i det. Barnen som nu går i
ska ta över Sverige och Världen om 15-20 år.
Miljön i skolan har försämrats drastiskt under bara mina nio år i
skolan. Det har blivit stökigare och slappare. Många ungdomar praktiskt
taget skiter i skolan. Lärarna är för mesiga och vågar inte säga ifrån. Jag
tycker att det skulle behövas införas lite hårdare skolregler!
För att se till så att eleverna håller tiderna kan man stänga dörren
till klassrummet direkt när lektionen ska börja och inte släppa in de som
kommer försent. När endel i klassen kommer försent drabbar det också de som
kom i tid till lektionen. Det är mycket jobbigt att bli avbruten tre, fyra
gånger när man redan satt igång och börjat jobba. Du tycker säkert att det
skulle vara jobbigt om någon kom försent till dina möten. Om nu de elever
som kommer försent kunde vara tysta när de kommer in skulle det inte störas
så mycket. Men i åtta fall av tio är eleverna högljudda precis som om de
vore extremt coola bara för att de kommer senare än alla andra.
Betygen borde också bli strängare och tas mycket mer på uppförande och
hur man jobbar i klassrummet än på alla läxor och prov. Här, på Bergavik
Centrum, vet jag endel lärare som bara kollar på provresultaten. Då kan man
strunta i att jobba på lektionerna och bara ha skoj och prata med kompisar
och störa de som vill hänga med på vad läraren säger. Och sen när det blir
prov kollar de på de duktiga eleverna som kan sin läxa. Och så får de ett
högt betyg genom att inte göra någonting.
Det funkar inte att glida genom livet, någongång kommer man att trilla
på en osynlig tråd. Skolan går väl ändå ut på att man ska lära sig
någonting och utveckla sig som person?! Den uppfattningen fick jag när jag
började skolan men jag börja mer och mer tvivla på den punkten.
En sak jag tror skulle vara bra för skolan är att införa betyg från
årskurs 7. Då skulle iallafall högstadiet tas på mer allvar.
2000-talets skolor måste bli strängare! Det ska inte vara något dagis
när man är tretton till sexton år gammal. Ni i regeringen borde ta och
kolla på hur skolorna i England ser ut till exempel. Nu menar jag inte att
vi i Sverige ska införa skoluniform, det tycker jag är helt onödigt.
Ni måste också göra någonting åt matsalarna och skolmaten. Man måste
kunna sitta i lugn och ro och äta sin lunch. I dagens matsalar är det
mycket högljutt och stökigt. Det är inte alla som ens går till matsalen
idag. Istället går de hungriga och presterar sämre på lektionerna. På vår
skola får vi inte skalad potatis utan jordig, dålig hård potatis. Det är
inte ofta potatisen är lagom kokt, den är antingen stenhård eller alldeles
smulig.
En skolmåltid kostar inte särskilt mycket pengar, även om det är bra
mat som serveras. Jag läste i Barometern att det skiljer mycket mellan vad
kommunerna lägger ned på skolmaten. I den kommun där man får mest pengar
till skolmaten kostar en lunch 15 kronor och i den snålaste kommunen bara 4
kronor. De här stora skillnaderna måste det göras någonting åt. Ni kan se
till så att varje lunch kostar 10 kronor oavsett vilken kommun det är.
Det är mycket bra att ni i regeringen lyssnar på oss ungdomar. Nu hoppas
jag bara att det kommer hända något så fort som möjligt. För jag vill inte
att mina barn ska gå i dagens skola, jag vill att de ska få en lugn och
trygg skolmiljö utan mobbning och huvudvärk.
Tack så mycket!
Emma Berggren

Hej Skolministern! 7/2-03-Kalmar

Mitt namn är Elin, jag går i årskurs 9 på BC (BergavikCentrum), en hyfsat
bra skola i Kalmar för årskurserna 7-9. Det är lagom med klasser på skolan
och vad jag vet är det också lagom med elever i varje klass. Men så finns
det ju också, som alltid, mindre bra saker som man kanske skulle kunna
ändra, och en viktig sak är lärarna. Många lärare är jätte duktiga, vissa
kan däremot vara väldigt negativa, inte glada, har aldrig något posetivt
att komma med utan tjatar mest på klassen det kanske är för elevernas bästa
enligt dem men det blir inte så eftersom deras humor lätt kan ge dålig
stämmning.
Det finns också lärare som är allt för stränga hela tiden och ibland
även dem som rent ut sagt är tröga som man aldrig lär sej något nytt av.
Jag vet inte vad man ska kunna göra åt detta eftersom inte alla är på
detta viset, kanske räcker med att vara noggrannare vid anställningar.
Datorer är något som bör finnas på en relativt bra och modern skola
under 2000-talet. Visst här finns datorer men dem tänker alldeles för sakta
och många funkar inte äns. Jag skulle kunna tro att det är så på många
skolor och detta är något som borde ändras.
Tuggummi och mössa är förbjudet på lektionerna, och aldrig har jag hört
någon lärare eller annan ge en vettig förklaring till detta. Att någon har
mössa drabbar absolut ingen och tuggummi som är bra för tänderna och
dessutom gör att man tänker bättre stör ju inte heller någon så länge man
inte smaskar.
Och så är det rasterna, vet inte hur det är på andra skolor men rasterna
på BC, finns det absolut inget att göra. Man går runt, köper godis, pratar
och sitter i fritidsgården. Våran fritidsgård är fin och där jobbar väldigt
trevlig personal men på en lång lunchrast som ändå är för kort för att åka
någon annanstans behövs det något att göra. Man skulle kunna ha datorer,
tv, tv-spel eller tävlingar.
Nu har jag skrivit en hel del om min skola, men det finns andra saker
under själva skolangången som kan förbättras, en sådan sak är praktiken som
man har engång per år och i nian två gånger. Men det tycker jag skulle
ökas, skolan ska förbereda på framtiden, arbetslivet och det finns inget
som gör det bättre än när man kommer ut i verkligheten på prao.
En annan sak som kan förbättras är schemana. Man börjar runt klockan 800
och slutar runt 1500tiden, under dagen har man tio till femton minuters
rast mellan lektionerna och cirka 50 minuters lunch. Vissa dagar bara dem
”viktigaste” ämnena. Ett sånt schema kan bli lite jobbigt i längden. Jag
tycker att man kan få börja lite senare, dra in rasterna mellan lektionerna
till fem, tio minuter och förlänga lunchen så man hinner hitta på något,
dela upp ämnena lite och att fredagar ska sluta runt klockan 1300-1400. Men
det allra bästa vore ändå att ha flexschema så långt det är möjligt.
Tillexempel några dagar i veckan eller någon vecka i månaden i årskurs åtta
och nio.
Sen är det den vanliga disskusionen om maten och matsalen. Matsalen på
BC är fin, maten har helt klart förbättrats men där kan nog göras mer, man
tappar matlusten när man får en skitig gaffel eller ett skitigt glas, även
personalen där skulle kunna bli lite trevligare.
Har hört att skoluniform kommit på tal, det är inget jag tycker att man
ska behöva ha, jag kan iallafall inte se någon nödvändighet i detta. Men om
det skulle bli så tycker jag att alla skolor skulle ha det, annars skulle
nog problem uppstå.
Nu tror jag att jag har fått med allt. Tycker att det är mycket bra att
du tar reda på detta genom dem som verkligen är medvetna om det, så nu
tackar jag för mej. Lycka till!
MVH. Elin Granstedt

Mina skolår

För 9 ½ år sedan började jag i klass 1a på Kåreskolan. Min lärare hette
Lena Roske och var vad jag tyckte, världens snällaste lärare. Hon log
alltid med hela ansiktet. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var den
bästa dagen i mitt liv. Dagen då jag började skolan. Jag hade ju gått i
förskolan innan, men det var ju först nu som man blev stor. Nu började
allvaret. Det var ingen lek längre.
I 2:an fick Lena ryggproblem och blev långtidssjukskriven och vi fick en
vikarie som hette Gunilla. Hon var också väldigt snäll, men man saknade
Lena. Hon kom och hälsade på ibland, och gissa om vi blev glada! Tillslut
kom hösten som vi alla hade väntat på. Hösten då Vi skulle bli störst på
skolan. Hösten då Vi började trean.
Det var roligt att vara äldst. Vi fick order om att ta hand om småbarnen
och det tror jag att vi gjorde.
När slutet på vårterminen närmade sig fick vi lappar där vi fick skriva ner
vilka vi ville ha med till sin nya klass på Rånga skola. Då skulle våra 3
klasser slås ihop till 2. Strax innan sommar|lovet fick jag reda på att jag
skulle gå i klass 4b på Rånga med Kerstin Ronnevi som lärare. Jag hade fått
med mig alla som jag hade valt till min nya klass. Hösten kom och
Kåreskolan var pasé. Nu var det Rångaskolan som gällde. Nu skedde många
förändringar. Klasserna blev större, vi fick ny lärare och här fick man,
tro det eller ej, kopiera själv med lärarens tillstånd! Det var faktiskt
görfräckt för en 10-åring!
Nu började åren gå snabbare och snabbare och innan man visste ordet av, så
stod man i kyrkan och sjöng avslutningssånger. I femman satte våran klass
upp en pjäs som hette ”Herr Arnes Penningar” och var baserad på Selma
Lagerlöfs roman. Det var väldigt roligt och vi spelade upp den för resten
av skolan och för gamlingarna på ålderdoms|hemmet. Några av dom blev så
rörda att dom började gråta. Det var lite spännande faktist. När vi slutade
femman, slutade även våran lärare Kerstin på skolan. Hon skulle jobba på en
skola på Smögen där hon bodde. Så när vi började sexan fick vi en
nyutbildad lärare som hette Karin Jansson. Detta året gick snabbast av
alla. Vi hade verkligen jättekul med henne. Vi var med i Chalmers
tekniktävling och kom på delad andraplats. Priset var 4000 kronor som gick
till våran klassresa. Och den blev verkligen ett minne för livet. Karin
hade seglat mycket innan hon blev lärare och våran klassresa blev en tur på
tre dagar med en stor segelbåt som hette Mariza. Vi blev indelade i grupper
och fick hjälpa till med allt. Resan blev väldigt lyckad. Återigen var det
dags att välja vilka kompisar man ville ha med sig till nästa skola och
klass. Nu fick man bara välja 2 killar och 2 tjejer.
Jag hamnade i klass 7d med Magnus Olofsson och Roger Karlsson som
klassföreståndare. Det var spännande att börja sjuan. Man var ganska långt
hemifrån med nya klasskamrater som man aldrig träffat förrut. Här skedde
också många förändringar. Vi fick ämneslärare, vilket vi inte haft innan
och vi hade lektioner i olika salar i stället för en och samma hela tiden.
Man fick nu ta mycket mer ansvar för sitt eget lärande och att passa tider.
Nu var det ingen signal som hördes på 2 kilometers avstånd eller någon
lärare som stod och ropade ”7d ska in, 7d ska in”. Återigen var det dags
att ta ett steg närmare vuxenvärlden.
Vi gjorde många aktiviteter med vårat arbetslag 7: up. T.ex. så hade vi
mini-VM i friidrott och turnering i fotboll och ultimate fressbee. Våran
klass vann den turneringen både i 7: an och 8: an. Nu var det dags för våra
första betyg. Det var för mig ganska spännande och pirrigt. Men det var
inte så farligt och jag var nöjd med mina betyg. Andra var mindre nöjda.
Sommarlovet kom och vi hade klarat av två år på Bunkehed|skolan. Nu
återstod bara ett. Troligtvis det tuffaste. Skolår nummer 9 i ordningen.
Nu började allt snack om gymnasiet: ”Vad ska du välja?” I stort sett hela
höstterminens stora samtalsämne var gymnasie|valet. Men det skedde andra
saker på skolan också. Vi fick en efterlängtad ny gymnastik|sal. Den är
tullstorlek (40 x 20 m) och är jättefin.
Vi visste att snart skulle de nationella proven komma och nu sitter jag här
med skrivkramp!
Jag skulle vilja säga att skolgången består av två huvudsaker:
Beslut och Förändringar. Troligtvis gör hela livet det, och skolan är en
bra förberedelse för framtiden som man bör ta vara på.

Mina skolår
När jag började skolan var året 1994 och jag hade ännu inte fyllt 7 år.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag stod där utanför dörren med en stor
skylt på som visade att det var genom denna dörr som vi skulle gå igenom,
vi som skulle börja i klass 1C.
Det var alltså i denna klass jag skulle tillbringa mina 3 första skolår,
och inte bara dom första utan kanske också dom viktigaste.
När klockan ringde in oss för första gången vack osäker om vack är rätt
ord jag till, det var alltså nu allvaret började.
Vi var 18 st i klassen, 9 flickor och 9 pojkar och vår klassföreståndare
hette Tomas.
Vi i 1C var den enda klassen på hela skolan som hade en magister,
igentligen hade jag velat ha den där snälla, rara fröken Lena i stället,
men nu i efterhand är jag glad att jag fick Tomas. Han blev ju den som
visade mej vad skolan var för något och hur roligt det verkligen är.
Det första vi fick göra i ettan var att hämta sin namnlapp som hängde
framme på svarta tavlan och tejpa fast den på bänken vi satte oss på.
Bänken skulle även kläs med papper på insidan, och självklart blev det ett
med hästar på som matchade böckernas omslagspapper.
Vi sjöng väldigt mycket i lågstadiet. Tomas va en hejare på gitarr och
varje gång jag hör någon av dom där låtarna så tänker jag på våra
musiklektioner när vi satt uppflugna på bänkarna och sjöng ”I natt jag
drömde”.
De tre första åren var händelserika och det blev ju inte direkt sämre av
att gå i en klass där alla lekte med alla och där jag knöt vänskapsband som
fortfarande nu, nästan 10 år senare är starka.
I slutet av skolår 3 minns jag hur vi, jag och mina bästa vänner sa till
Tomas att om vi hade fått så hade vi börjat om i ettan igen och gått om 3
år, bara för att vi hade haft så roligt!
Men när vi väl hade bytt skola och börjat 4:an var det inte så hemskt som
jag hade trott. Fram till 6:an skulle jag växa ytterligare och mer och mer
formas till den jag är idag. Det som jag kommer ihåg som pinsamt från
mellanstadiet var uppropet i 4:an.
Pappa var med och han var en av dom som hade mobiltelefon då. Och vad tror
du hände?? Jo, självklart så börjar den där manicken ringa mitt under
uppropet. Fröken Kerstin spände blicken på föräldrarna och jag, jag ville
helst sjunka genom jordens yta.
Men den stora skillnaden mellan låg- och mellanstadiet var nog framför allt
kompisarna.
Alla var inte längre kompis med alla och det fanns personer som man bara
önskade kunde försvinna, två av dessa flyttade lyckligtvis.
Det var också nu i mellanstadiet som jag skulle att komma bli den där tysta
som inte sa mer än nödvändigt. I lågstadiet hade jag väl inte varit direkt
pratsam, men jag tyckte aldrig då att det var pinsamt att ställa sig upp
inför klassen och redovisa som jag gjorde nu.
Jag tror nu i efterhand att det beror på dom där tuffa från dom andra
klasserna på lågstadiet, dom som inte hade blivit tillsagda när dom hade
gjort fel, och dom med grymt självförtroende som gjorde att jag kände mig
mindre och mitt självförtroende sjönk.
Men så hände det något, jag tror att det var i 5:an så skulle det vara en
talangjakt i skolan. Jag och mina 3 bästa vänner bestämde oss för att vara
med.
Vi skulle sjunga en låt som vi hade skrivit texten på själva, men melodin
hade vi lånat.
Det blev väl ingen hit direkt men mitt självförtroende fick en knuff i rätt
riktning!
Inte långt efteråt spelade jag teater med kompisarna för föräldrarna och
sjöng i skolkören på avslutningen.
I slutet av 6:an var det då dags att ta ytterligare ett kliv framåt och
börja vänja sig vid tanken att börja högstadiet.
När dagen väl kom, den där dagen i Maj, när vi skulle träffa våra nya
klassföreståndare och vår nya klass var jag skitnervös.
Hur i hela friden skulle jag fixa detta? Jag var ju fortfarande den där
lilla flickan som stod utanför dörren som det stod 1C på och som skrämt
hoppade till när klockan ringde!
Men första året gick bra. Jag blev stolt när jag fick böcker som det stog
”För grundskolans senare del” i pytteliten text på baksidan av böckerna.
Det var ju ändå ett bevis på att jag hade klarat 6 av 9 år i grundskolan
med glans!
Men ännu en gång fick mitt självförtroende sig en törn. Jag blev återigen
den där tysta som satt i ett hörn på lektionerna och sa ingenting, varför
skulle det alltid bli såhär? Jo. jag vet varför, jag hade för dåligt
självförtroende.
Nu är det bara några månader kvar här på Bunkehed. 3 år har bara
försvunnit, runnit som sand mellan fingrarna, men vad kul vi har haft!
Ta historia och religionslektionerna till exempel! I 6:an kunde jag aldrig
drömma om att jag faktiskt skulle längta till måndag morgon och genomgång
av första världskriget eller vad det nu var.
Eller att jag skulle rabbla världens oceaner under en operation, det måste
ju betyda att man har haft roligt, eller?
Nu är snart denna tiden förbi och visst har det varit tufft, men det är
inte det jobbiga man kommer ihåg, utan allt roligt man har haft tillsammans
med kamrater och lärare!
Och jag kommer för alltid att minnas allt roligt från min skoltid!

Att byta skola/klass

Jag har bytt klass & skola 3 ggr.
Alla gångerna beror på farsans skiftande arbets|platser.
När jag var 12 år bytte jag skola från Bredmars, en bit utanför Kalmar till
Fältbäck i Malmö. Det var en jobbig flytt och min första.
Jag hade gått i Bredmars från första klass och hade ingen tanke på att
flytta. Jag hade en bästa polare som jag var med jämt. Jonas hette han.
Vi bodde båda vid havet så vi hade egna små gummibåtar som vi rände runt
med i hamnar och badvikar.
Det gjorde ju såklart att folk, speciellt fiskare blev lite griniga till
slut. Men det var aldrig någon som sa något till min pappa, för han var en
mycket omtyckt och respekterad marinbiolog. I skolan gick det väl helt ok.
Vi var väl ett gäng busungar, men vad kan man säga: Vi gick i 5:an.
Ska ju snart börja högstadiet. Då vill man ju gärna ha med sig sina
kompisar. Syrran gick redan där, i nian, så detta var väl även en tung
flytt för henne kan jag tänka. Hon hade väl mycket funderingar om gymnasiet
såklart.
Hon hade ju inga dåliga betyg heller, så hon kunde ju välja ”fritt” var hon
skulle studera vidare.
Jonas bror gick också i nian. Men han var väl inget att ”hänga i granen”.
Det spelade egentligen ingen roll heller för när han gått ut grundskolan
skulle han ändå hjälpa sin farsa med sina fiskerier, liksom Jonas när han
blivit tillräckligt gammal. Deras familj hade ju inga som helst funderingar
på att flytta, eftersom de tjänade sitt levebröd där. Vi höll precis på med
vår 2dagars prao i skolan.
Jag var hos en fiskare, ganska roligt faktiskt.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bli fiskare och stanna här resten
av livet.
Vi hade haft ganska mycket i skolan under en tid så det var skönt att
slippa ett par dagar.

När jag kom hem från skolan efter den andra och sista prao dagen var jag
munter och glad, för jag skulle överraska morsan med ett lass fisk jag fått
med mig hem
Men när jag kom hem satt hela familjen i vardagsrummet och väntade på mig.
Pappa sade att han hade något att berätta och att det kommer drabba oss
alla.
Jag satte mig tyst och lungt ner bredvid morsan i soffan. DÅ släppte pappa
bomben.
– Jag har fått nytt arbete i Malmö och är rädd att vi måste flytta!! Det
var helt tyst i rummet.
– Nuu genast!! utbrast syrran som inte tänkte flytta en cm förrän hon gått
klart nian.
– Njae, om ungefär en månad börjar jag med mitt nya projekt, så det är
inte än.
Mina två småsyskon som precis börjat dagis, började lipa, för dem ville
inte skiljas från sina nyblivna lekkamrater. Jag sprang upp på mitt rum och
satte mig i fotöljen för att tänka.
Flytten kom som en chock. Jag ville inte, och var inte redo för att släppa
allt jag hade här, skolan, mina kompisar, Jonas.
Men flytt blev det.
Jag och Farsan och de små barnen flyttade först medans morsan bodde kvar
med syrran så hon skulle kunna gå klart nian i sin skola.
Vi bodde lite söder om Malmö så vi åkte med farsan in till skolan varje
dag.
Jag hamnade i en trevlig; inte så stor skola och fick genast kompisar.
Fast det tog ett tag innan jag riktigt kom in i gänget. Tempot i den här
skolan var betydligt högre än där jag kom från.
Första dagen fick jag gå fram och berätta om mig själv. Lite rädd var jag
allt. Det var ju trots allt en klass på 30 elever. Inte för att jag är den
rädda typen, det är jag inte. Men det gick bra. Jag berättade att jag var
från en fiskeby, en bit från Kalmar och att jag älskade havet och min pappa
var marinbiolog. Jag höll inte på med sport förutom fiske, om man nu räknar
det dit.
Flickorna som satt i ena hörnan av klassrummet fnittrade lite medans jag
pratade. Annars var det tyst.
När det sedan ringde ut för rast kom det fram två killar som hette Linus
och Johan. De bjöd hem mig efter skolan och sa att de bodde i närheten av
mig.
De gillade också att fiska och den ene, Johan spelade fotboll.
Sedan hände inte så mycket mer första dan, förutom att jag gick hem till
Linus efter skolan. Skolan gick bra och dagarna visslade förbi.
Nu sade fröken att vi skulle ha nationella prov??! Ingen förstod riktigt
vad det var, men hon förklarade att alla elever i 5:e och 9:e klass, runt
om i Sverige gör dem. De gick bra för mig och jag hade inte många fel.
Fröken var faktiskt riktigt imponerad av mina resultat och visade upp dem
inför hela klassen.
Vissa av klassens pluggisar tittade avundjukt medans andra hade
gratulerande blickar. Skolan gick bra och på fritiden var jag ofta med
Linus och Johan.
Till skillnad från min gamla skola var alla mycket mer studieinriktade.
Det berodde väl på att där jag först bodde levde många på fiske och sönerna
fick vara med där och hjälpa till, för att sedan ta över.
Här gjorde man andra saker när man var med kompisarna. Man sprang inte i
skogen så mycket eller rände runt i hamnen med motorbåt, fast det hände ju.

Istället var man hemma hos kompisarna och spelade data och liknande.
Inte så vilda lekar.
Det var också kul men jag saknade Jonas.

I skolan var allting mer organiserat.
Där hade man börjat starta lite grann med bild, Geografi och Historia.
Man hade fler ämnen på shemat och det var ju kul.
Man hade även infört extra Idrott vilket många hade, däribland jag.
Jag hade blivit mer idrotts|intresserad och har t.o.m börjat spela fotboll.
Min största idol var, är Zlatan eftersom han spelat i MFF. Tillslut var det
även dags för sommarlov.
Då flyttade morsan och syrran hit också.
Det var skönt för även om de hälsat på ibland saknade jag dem ganska
rejält. Nåja, iallafall morsan!

Livet flyter på iallafall. Inte i Malmö längre utan efter ännu två flyttar
har vi tillslut hamnat i Lysekil. En liten stad norr om Göteborg i
landskapet Bohuslän.
Det ligger också vid kusten. Jag trivs på min nya skola, Bunkedalskolan och
går nu i nian.
Syrran går på högskola nu och utbildar sig till civilekonom.
Småbarnen går i 3:an nu på Vallenskolan och stormtrivs dem också.
Farsan har iallafall lovat att det inte blir någon mer flytt förän vi gått
ut grundskolan. Jag håller fortfarande kontakten med Jonas, Linus, Johan.

+ Långt & ambitiöst!
+ Felfri svenska
+ Fint och levande berättat – novellform