MiNA SKOL ÅR
När jag gick i första klass trode jag att det skulle vara kul enda till
nian. Men det var det inte. Men det har ju hänt en massa saker. Man har
fått en massa kompisar under åren i skolan. Det är ju det bästa hänt.
Sommarloven är också det bästa. När man gick i ettan, tvåan, tRean, fyran
och femman så var man mycket utomlands. Nu på sommaren så jobbar man ju
bara. Det är ju kul i skolan jag tror det blir tråkigare att börja jobba
efter skolan gymnasitet tror jag kommer bli Mycket kul. Det är ju bra att
skolan för annars får man ingen utbilding. I ettan var det spenarde att
börja och i sjuan för då borjade jag i högstadiet så det var väl kul. Snip
snap snut så var terminen slut!!!
Etnicitet: Född i Sverige samt minst en svensk förälder
Mina skolår
Jag kommer ihåg min första skoldag som om det var igår. Precis innan jag
och mamma skulle gå tog vi ett kort av mej när jag står vid ytterdörren med
ryggsäcken på. Den var lilla min första ryggsäck. Kläderna jag hade på mej
var ett par blåa jeans och en grön vit randig tröja. Det var en solig
augusti dag 1994. Jag var hela tiden rädd för alla läxor jag skulle få men
visste att jag inte skulle få några den första dagen. När jag klev in
första gången i mitt klassrum gick den en rusch genom kroppen. En helt ny
värld öppnades. Man skulle kunna kalla det en kunskapens värld. Här inne
lär man sej inte bara matte, engelska och svenska utan också att det finns
så många andra problem. Tex. orättvisa, rädsla, kompisproblem mm. Man
kommer i kontakt med andra saker. Jag höll mamma i handen när jag gick bort
mot bänken med mitt namn på. Jag var lite nervös det var ju så många nya
ansikten. Dom enda jag kände igen var kompisarna Konni Billi och Sofie
Lewan. Man alla andra var nya för mej. Sedan började uppropet, jag var sist
eftersom jag har ett Å. Det tog mej lång tid att fatta varför jag alltid
var sist på alla upprop. När fröken äntligen kom till mitt namn svarade jag
lite tyst men så det hördes JA. Fröken som hette Birgitta Lärk började
sedan berätta för oss om klassen och om henne själv. Klassen jag skulle gå
i hette 1A. Jag kommer i håg när jag gick därifrån och mamma sa ”nu är du
en stor 1″ Det kändes mäktigt att börja i ettan på något sätt. 1A det låt
inte så dumt lixom. Nu fick jag ju vara med fritidsbarnen i stället för
dagisbarnen. Jag hade en äldre kompis som hette Daniel. Han gick i 2:an och
berättade ofta om alla hemska saker som 3:erna gjorde med dom yngre.
Lyckligtvis slapp jag allt klipull|ver i nacken och snöpollar i ansiktet.
Men många av mina kompisar blev utsatta för det. När jag började i 4:an
fick vi en ny lärare. Eva Lena Vivalius. Hon var den värsta kvinna jag
träffat. Hon hade sådana enorma krav på mej och mina klasskompisar att det
var helt omöjligt för såna med min hjärna att klara av. Hennes eviga tjat
om gångertabellen gjorde mej nästan galen. Jag övade som bara den inför
alla läxförhör hon hade på denna förbaskade gångertabell. Ändå blev det
fel. Jag bad varje dag om att hon skulle dö/sluta på skolan men nej varje
morgon var hon där framme vid tavlan. Så en decemberdag i 5:an när hon har
läst en bit ur boken om Jesus levnadstid lägger hon ifrån sej boken och
berättar att hon skall sluta. Glädjen inom mej bli enorm. Äntligen var
helvetet över. Efter vinterlovet fick vi en ny lärare Anders Pålsson. Han
fick mej att börja tycka om skolan igen och allt blev kul igen. Såfram till
till slutet av sexan flöt allt på helt underbart. Men nu skulle jag välja
vilka jag ville ha med mej upp till högstadiet. Jag visste att en skulle
bli utanför.
Jag valde mina kompisar med omsorg och lämnade in lappen. När den nya
klasslistan kom såg jag att alla mina kompisar jag valt kommit med + den
jag inte röstat på. Vilken Jackpot asså. Det kändes synd att behöva skiljas
från en klass som blivit sammansvettsad efter 6 år men nya äventyr väntade
och jag hade ju kompisarna med mej. Så upp till högstadiet. Nytt folk nya
arbetsätt nytt sätt att bete sej på här måste man bete sej vuxet för att
smälta in vilket inte alls passade mej igenförrt med den stilen jag hade på
mellanstadiet. Men jag gjorde så gott jag kunde. Men egentligen spelade det
inte så stor roll. I 8:an blev jag mej själv igen. Det kändes skönt att
kunna göra alla lite barnsliga bus igen med polarna för vem behöver lixom
bry sej? Nu när vi kommit så långt som till 9:an börjar vi långsamt smälta
i hop i klassen det är synd att vi skall skiljas då. Alla har vi vuxit på
inombords och utombords vissa har kommit längre in i vuxen världen än
andra. Men jag har många år till innan jag är redo för den. Man ska ha kul
så länge man kan. Nu kommer jag till Gymnasiet, det ska bli spännande men
tråkigt att lämna alla mina vänner här. Men jag är redo för gymnasiet (det
är vi alla) och det kommer bli tufft och kämpigt med allt plugg men jag är
redo och jag kommer att lyckas och jag kommer att ha kul.
På elevensval satt det tre stycken kompisar och spelade rollspel. Till
höger satt Markus, till vänster satt Pontus och i mitten satt Zakarias.
Markus var runt 175 cm lång, hade vältränad kropp, mörk bruna ögon och
stubat brunt hår. Bredvid honom satt Zakarias som nästan var racka
motsatsen gämfört med Markus.
Zakarias var runt 190 cm lång, hade långt blont hår som stod rackt upp,
ljusblåa ögon och var lite små knubig.
Och sedan hade vi Pontus som var ett år yngre fast ändå så bra i skolan så
att han slapp sjuan och gick direkt från sexan till åttan.
Pontus var runt 170 cm lång, hade halv kort mörkblont hår, gröna ögon och
var varken vältränad eller det minsta knubig.
Fast i rollspelet så hete Markus: Sauron, Zakarias: Chen och Pontus: Veder.
– Det kommer fram ett sten element som blockerar din väg. Vad gör du? Det
är Markus som är Gamemaster och han har nu lagt upp en strid åt Zakarias
– Jag ladar upp min eldklinga till maximal kraft.
– Sten elementet kastar en rockfist och han träfar…
Markus kastar tärningen.
– En trea det betyder att han träffar i magen. Och det blir en…
Tärningen är kastad igen. den åker ner på golvet och i sama stund som
tärningen träfar golvet öppnas det en jättelik dimensions port mitt framför
ögonen på de tre kompisarna. Och innan dom vet vad som har hänt sugs dom in
i den jättelika portalen. Dom for genom tid och rum. Helt plötsligt så satt
dom på varsina stolar i ett okänt klassrum.
Dom tittade på varandra och märkte att dom inte hade sama kläder på sig som
innan dom hade sugits in i den stora portalen.
Pontus öppnade munnen och sa: Vi har ju samma kläder som i rollspelet!!
Zakarias och Markus tittade konstigt på Pontus.
– Det är det jag lovar!!
– Du snackar ju latinska!, sa Zakarias och Markus i kör. Då tittade Pontus
konstigt på Zakarias och Markus.
– Det gör ni också! sa han.
– Men vi jan ju inte latinska, sa Markus.
Det blev tyst. Helt plötsligt ropade Zakarias till.
– Aaaha! Jag vet vad som har hänt!
– Vad är det som har hänt då? frågade Pontus.
– Vi måste ha sugits in i vårt rollspel. Det finns ingen annan förklaring.
Då kom läraren fram till dom och började skälla på dom för att dom hade
sutit och pratat när man skulle läsa.
Både Zakarias, Pontus och Markus ställde sig upp, bockade och bad om
ursäkt.
Hon aksepterade deras ursäkt och sa att det var slut för idag.
Dom gick ut från klassrummet och började leta efter utgången.
– Det måst vara så eller hur? sa Zakarias till Markus.
– Det kan inte vara så det är omöjligt, svarade Markus
– Omöjligt? Det måste vara så. Eller har du en bättre förklaring?
– Ja det har jat. Jag tror att allt är en dröm.
Zakarias började bli väldigt iriterad på Markus.
– Lyssna nu. sa Zakarias med hög och tydlig röst. Du kan inte ignorera alla
bevis.
Så började han rabbla upp allting som stämde med den världen som de var i
och deras rollspel. Han rabblade upp allt deras klädnader, deras vapen, hur
lik läraren i latin var den som Markus en gång hade beskrivit och så
avslutade han med att vissa upp ringen han hade på sitt högra pekfinger som
det stod Chen på. – Okej jag tror dig men vad ska vi göra nu? undrade
Markus.
– Jag tycker att vi ska hita någonstans att sova, svarade Pontus samtidigt
som han öppnade dörren som gick ut från skolan.
– Bra idé, sa Zakarias.
Dom började gå och till slut kom dom fram till vad som värkade vara en
liten by.
Dom började fråga folk om ett bra ställe att sova på. Alla ignorerade dom
utom en gammal gubbe som frågade om dom bara ville sova i ett par dar eller
om dom ville ha ett ställe där dom kunde bo länge. Pontus svarade att dom
ville ha ett ställe där dom kunde bo länge.
Följ med mig sa den gammla gubben. Dom gick efter den gammla gubben som
stanade utanför ett ganska stort hus.
– Ni kan få hyra det här jätte finna huset för endast 10 guld i månaden.
Alla tre började rota i sina pengapungar som hängde på deras bälten.
– Här, sa Markus och sträckte fram 10 guld. Det är för första månaden.
Gubben tackade och gav dom sina nycklar.
Alla tre var helt utmattade när dom gick och la sig på kvällen. Nästa dag
gick dom till skolan.
Dom hade lite problem att hitta men dom kom fram tillslut.
Så fortsatte dom att leva så i en månad och allt gick bra men dom började
längta hem till familjen och deras flickvänner.
Så en kväll slog dom sig ner vid ett bord och började gämnföra dom olika
världarna och deras vanliga värld värkade bara bättre och bättre ända tills
dom kom till skolan.
– Jag tycker att skolan hema är kass, sa Zakarias
– Jag håller med, sa Markus och Pontus
– I våran skola hema så har vi inga kompisar lärarna är helt kassa och vi
har dåliga betyg, sa Zakarias.
– Ja precis men här är det annorlunda vi har många kompisar lärarna är bra
och vi har topp betyg.
– Ja fast jag vill ändå åka hem, sa Pontus.
– Ska vi åka hem eller inte? frågade Zakarias.
– Vi åker hem svarade alla. Så dom började med att göra precis som dom hade
gjort när dom kom ditt. Nu gälde det bara att först få en trea och sen få
tärningen på golvet.
Markus slog och han fick en trea!
Dom blir överlyckliga sen slår Markus tärningen igen och den ramlar ner på
golvet. Och när den nudade golvet så satt dom helt plötsligt i sin egen
skola. Fast i sina rollspels kåpor. Vi är hema skrek alla tre.
Att byta skola!
Jag Sofia femton år har gått i min klass i över nio år och känner alla
jätte-bra! ”Alla är liksom kompisar med varandra, och det är ingen som är
dum eller elak!” Det är verkligen skönt att jag har fått gå med samma klass
hela tiden, det är klart att det har varit några som har flyttat och att
det har kommit några som är nya i klassen, men det är ändå samma klass! Nu
går jag i slutet av terminen i nian och det känns jätte-tråkigt att behöva
lämna alla kompisar som man har samlat på sig och lärt känna i högstadiet.
Nu är det inte långt kvar innan vi allihop måste börja gymnasiet och alla
kommer att vara spridda över hela Sverige…
Vi har bestämt att vi aldrig ska glömma varandra!
Jag har alltid varit populär och omtyckt i min klass. Jag har alltid vetat
vad som händer och har alltid kunnat planera upp precis hur allt ser ut
veckan framöver osv, men nu näär jag ska börja gymnasiet så vet jag
ingenting! Jag vet inte vilka personer som är där, hur dom är eller om jag
ens kommer att komma in på ett gymnasium över huvud taget! Det enda jag vet
är att ingen i min klass ska välja samma gymnasium som mig,
”Haganaturbruks|gymnasium”.
Man har ju hört en del om att det är jätte-svårt att överhuvudtaget få
godtjänt på gymnasiet, och att det kommer att bli hur mycket läxor som
helst, och att man bara jobbar själv|ständigt alltså att ingen lärare
kommer att hjälpa en mer än en gång med det man behöver hjälp med…
Jag vet att jag har väldigt mycket fördomar om gymnasiet men det är ju bara
normalt, eller?
Jag menar, tänk om jag inte får en enda kompis eller ännu värre, att jag
blir mobbad! Nej, jag måste förbereda mig på det värsta! Det är bäst att
jag sminkar mig ordentligt och tar på mig snygga kläder första dagen, bara
för att se vilka ”typer” det är där. innan jag vågar vara mig själv…
Terminen går… Skolavslutningen är över och Sofia kom in på
Haganaturbruks|gymnasium! Det var inte alls som hon hade förväntat sig.
Alla eleverna som var där, var minst lika nervösa som hon och hon hittade
ganska snabbt nya kompisar som hon kunde prata och umgås med. Snart hade
hon nästan glömt bort sina gamla kompisar som hon hade på högstadiet…
Nu kände hon att det var nog ganska bra att hon fick byta skola, för att
känna att det var inte lika farligt som hon hade förväntat sig…
I högstadiet kände hon alla, men här är allting nytt och spännande. Här
kände ingen någon och man kan prata om vad som helst med vem som helst!
Fördomar kan vara bra, men dom kan nog gå lite överstyr ibland…
Att byta skola
Jag öppnade dörren och gick in. Datorn hade varit på sedan i morse så jag
gick och satte mig. Det hade varit en tung dag i skolan efter att ha haft
ett riktigt fyspass på idrotten. Jag gick upp i köket och tog en banan
innan jag återigen slog mig ner vid datorn. Medans jag hade varit uppe i
köket hade datorn rent ut sagt kolappsat. Skärmen flimmrade, musen gick
inte att röra på, disketen hade fastnat och datorn lät mer eller mindre som
ett jättplan av överhettning.
Det är så typiskt att detta ska hända mig under en sådan här dag. Det blev
till att rycka sladden efter att ha försökt stänga av datorn med knappen.
Tiden gick långsamare än någonsin nu när datorn hade gott sönder och jag
försökte fördriva tiden som var kvar, innan mamma kom hem, med en bok.
Man hörde steg utanför dörren och in kom mamma. När jag gick ut för att
prata med henne såg jag att det var någonting hon ville berätta för mig. Vi
gick upp och satte oss vid köksbordet. Innan hon började prata tog hon ett
djupt andetag. De jag fick höra var de absolut sista jag ville höra en
sådan här dag. Mamma hade fått sparken från sitt jobb men sammtidigt blivit
erbjuden ett nytt jobb fast på andra sidan av stan. Hela familjen skulle
bli tvungen att flytta. Jag försökte övertala mamma att man kunde ta sig
till det nya jobbet kommunalt men med tanke på hennes hälsa var det bara
att glömma. Efter vår pratstund gick jag ner och la mig på sängen. Det var
många tankar som snurrade runt i huvudet på mig. Att behöva byta skola
bekymrade mig mäst. Här hemma har jag en bra klass med kompisar och det är
en fin och prydlig skola. Lärarna är nog bland de närmsta kamrater jag har
och till vårterminen ska de köpa nya fotbollsmål. Mamma hade sagt att vi
skulle behöva flytta inom de närmsta veckorna. Efter den dagen gick allt
ganska snabbt. Två veckor kändes bara som ett par dagar. Under min sista
skoldag kom en av mina klasskamrater fram till mig med en planch. Det var
ett vitt A3 papper där de hade ritat en stor hjärna och inne i den hade de
skrivit:
Vi Är Jättehjärna Tillsamans. Och under det så hade alla skrivit sitt namn.
Jag blev lite tåröggd när jag fick den. Men även den dagen tog slut efter
många kramar och tårar.
Dagen därpå packade vi de sista innan vi satte oss i bilen för att resa
iväg till vårt nya hus. När vi kom fram blev jag lite orolig för det såg
ganska fut och trist ut men när vi kom in blev det bättre. Mitt nya rum var
ganska litet men däremot hade jag balkong. Huset var litet men ganska
mysigt och på baksidan fanns det en stor gräsyta att leka på. Jag la mig
tidigt den kvällen. Alla tankar om den nya skolan gjorde mig riktigt trött
så jag somnade. Tidigt nästa morgon gick jag upp och åt frukost innan jag
gick till den nya skolan. De var en stor byggnad med flera våningar och en
stor asfalterad skolgård. Jag blev väl omhändetagen av min nya lärare som
visade mig runt i skolan. Det var facktiskt rigtigt snyggt och prydligt och
eleverna verkade lungna. Min nya klass verkade vara precis som alla andra
klasser. Jag fick sätta mig bredvid en tjej och försökte hänga med på
lektionen. Veckorna gick och jag stortrivdes i den nya skolan. I klassen
fanns det en massa snälla människor som jag snabbt lärde känna.
Efter en skoldag blev jag erbjuden skjus hem av min nya kompis Andreas som
hade köpt en sprillans ny EU-moppe. Lat som jag är tackade jag givetvis ja
och hoppade på. Andreas var en utom ordentligt god moppeförare och körde
precis enligt regelboken även fast moppen var trimmad och kunde gå i 95
km/h. Vi körde förbi ishallen och stanade vid rödljuset. Andreas höll in
bromsen samtidigt som han gasade så avgaserna rök ur avgasröret. Och så
slog det om till grönt och vi drog iväg över korsningen. Men de Andreas
inte hade lagt märke till var att en bil kom i en våldsam hastighet från
andra hållet och körde rakt ut i korsningen även fast de var rött. Andreas
och jag blev inte mer än ett par små delar som var utspridda tillsamans med
moppens små skruvar och muttrar.
SLUT
Att byta skola
Margareta som går i Stenbaggeskolan, har det väldigt svårt för Margareta är
större och tjockare än alla andra på skolan.
Margareta går nu 6:b börjar få nog. Hon tycker inte att det är fel att vara
stor, tjock och skriva dagbok men det tycker hennes klass|kompisar är fel
så varje dag blir Margareta utsatt för någon typ av trakaserier av eleverna
och det blir bara värre inte bättre
Det var en dag på lunch rasten det hände: Margareta hade precis tagit upp
sin dagbok och börjat skriva iden.
Hon började så här: Hej Min kära dagbok.. Idag har det varit en lugn dag
hittils, killarna har lämnat mig ifred, och tjejerna har gjort d
Det var då det hände när hon skrev som mest i sin dagbok. Helt plötsligt
drog dagboken ur hennes händer och var borta. När Margareta tittade upp såg
hon nog osäker på om ordet ”nog” är det rätta två killar och tre tjejer
framför sig. Dom skrattade hejdlöst åt Margareta – ska inte stora Margareta
komma och ta sin lilla dagbok sa en av killarna som heter David, han är
klassens värsting. När Margareta Margareta reste sig upp, såg hon ner på
sina klasskamrater, just när hon ska försöka ta sin dagbok är det någon som
sparkar undan benen på henne.
Margareta faller till Marken med en häftig duns och dom som står närmast
börjar gap skratta åt hennes försök att ta boken ifrån klasskamraterna som
står framför margareta.
Genast kommer en lärare som har sett detta från matsalen till platsen.
Läraren som heter Agneta Torsen, lyfter upp Margareta på fötterna och tar
dagboken och säger: Nu tar jag hand om dagboken så inget mera händer. Säger
hon till Margareta med ett stort triumferande leende. Du får tillbaka den
efter skolan! OK agneta tack så mycket för att du kom och hjälpte mig. Det
var så lite lilla vän. Men Agneta varför hjälpte du henne?
För att man ska vara snäll mot sina klasskamrater David.
Jävla sur kärring. Fan också nu ringer det inn också, vi tar dig sen
margareta hör hon från gänget.
När det hade ringt in hade Margareta gått till sitt klassrum och tagit upp
sina svenska böcker.
Äntligen så kom läraren in i klassrumet med en extra tjock pärm och så,
Idag ska jag läsa en väldigt spännande bok för er.
Det handlar om en flicka på tolv|år och går på mellanstadiet.
Det börjar så här! Nu har jag gått på den här skolan halva mitt liv och har
blivit mobbad under alla dessa år, för hur jag ser ut, jag är alltid längre
och tjockare än alla andra och jag vet inte var detta ska sluta.
Efter en stund vänder sig alla om och tittar på Margareta medans läraren
läser. Alla eleverna vet om vem det är som har skrivit boken och det vet
Margareta också. Helt plötsligt väller tårarna fram och hon springer fram
och tar boken ur sin lärares hand. Hon hör hur alla skrattar när hon
springer hem.
Margareta går inte till skolan på flera dagar efter det. Till slut berättar
hon för sina föräldrar som genast börjar leta efter en ny skola.
Dom hittar en skola som kallas åkerfältskolan. Redan nästa dag börjar
Margareta i Åkerfältskolan, hon är helt förberäd på att bli moppas av
eleverna i den skolan också. Så Margareta tar inte med sig sin dagbok.
Redan första lektionen har hon idrott. Dagens schema är redskap vilket hon
är sämst i.
Men hon försöker och det gillar hennes jumpa lärare och dom i klassen. Så
Margareta får hjälp att klara av hindrena fast hon är mycket större än de
andra.
Men sen börjar problemet komma, Margareta hör att någon börjar skratta och
hör hur alla andra också börjar skratta.
När hon tittar ner på sina byxor har dom sprukit i grenen och hon får
precis tag på byxorna innan dom ramlar av.
Margareta blir helt kall svettig. Hon springer därifrån med en väldig fart,
så att jumpa lärarna som försöker stoppa henne inte hänger med i hennes
tempo. När hon kommer in i omklädnings|rummet slänger hon av sig byxorna
och sätter på sig ett par andra och traskar hem redan innan dagen har tagit
slut.
Dagarna går och eleverna skrattar åt henne varje dag.
Men hon tänker att ”jag ska inte vara den som ger upp först” Margareta
jobbar på, hennes betyg blir allt bättre med tiden och eleverna orkar inte
tracka henne. Hennes första tanke är att shit dom kommer att börja planera
något med lärarna igen. Men inget händer.
Dagarna börjar gå allt saktare nu, för att sommar lovet närmar sig, men hon
har fortfarande inte hört något från varken lärare eller elever.
Nu är dagen äntligen här. Idag får jag mitt betyg tänker hon och inga
elever har varit på mig dessutom. Nu är Margareta på väg till skolan i sin
fin klänning. Som sitter som den alltid har gjort på henne. Den sitter
tajt.
När hon kommer till skolan går Margareta direkt till aulan som ligger vid
Matsalen. När Margareta kliver in är alla elever redan där och dom vänder
sig om och börjar skratta åt henne för hur hon ser ut.
Men det struntar hon i. Margareta går och sätter sig på en ledig stol
längst bak för att inte synas. Nu börjar avslutningen med att rektorn som
heter Niklas Lilja kliver fram och håller ett tal på en halvtimme. Sen
kommer prisutdelningar till olika elever för vissa saker dom har gjort
eller egna induviduella saker också. Det går ca en kvart innan rektorn
kommer upp på scen igen.
Då säger han så här: Det finns en tjej på denna skola som har kämpat så
otroligt mycket sen hon kom hit, redan första dagen hände det en sak. Alla
visste vem han mena men inte Margareta.
Rektorn fortsatte, denna tjej fick byxorna spräkta redan första jumpa
timmen. Då skrattade alla ännu mera och hon förstod genast vad det handlade
om. Margareta blev helt röd i ansiktet.
Rektorn sa Margaretas namn och bad henne att komma upp på scen! för att ta
emot priset för bästa modet och nykomling till skolan. Genast bytes
skratten ut till applåder.
Efter detta blev hon skolan mest populära elev, och detta var ända från
sexan till nian. Hon hade dessutom bäst betyg på hela skolan också.
När skolan var skolan var slut spran Margareta hem för hon kom på att hon
inte hade skrivit i sin dagbok sen hon började i sin nya klass. Vilket var
katastrof tyckte Margareta.
Men hon bestämde sig för att bara skriva i sin dagbok en enda gång till:
Nu satt hon ner i sin säng och började sammanfatt det som hade hänt under
sin sista termin på lågstadiet.
Hon började så här: Jag undra varför ingen tyckte om mig i stenbagge. Det
var nog för att jag var mycket större än alla andra och smartare eller vad
tror du min kära dagbok.
Dagboken: Mmm å jag håller med dig margareta, Det handlar om att eleverna
var avundsyka i din gamla skola.
Men varför var inte eleverna så mot mig i Åkerfältskolan. För eleverna i
åkerfält accepterade dig för den är och hur du ser ut. Därför var dom
snälla mot dig för att dom insåg att man skadar en person genom att Mobba
den enskilde individen. Om man mobbar någon leder det bara till att man
själv får dåligt ryckte eller hur Margareta?
Jag undrar varför jag inte har tänkt på det förut.
Nu slutar min lilla berättelse om mitt liv i sexan.
Mina skolår!
Jag minns första dagen i skolan det var på hösten 1994, Det var en stor
folkmassa utanför ingången till skolan. Många av de som var här för att
börja idag kände jag sen tidigare.
Vår fröken kom ut genom dörren och ropade ut namn och vilken klass man
skulle till.
Jag minns min lärare väl pga hennes stora näsa.
Ett speciellt minne från den dagen var när vi alla satt inne i
klassrummet.
Han som satt bredvid mig var en bland dom jag inte kände igen. Iallafall så
började fröken ställa en massa frågor om vi hade några syskon, husdjur, vad
vi hade gjort under sommarn och hur det var att börja skolan.
Frågan kom till mig och jag svarande på de frågor fröken ställde.
Efter mig var det den där pojkens tur. Och han satte igång. Han vrålade ut
allt som fröken frågade. Hans röst var så hög så att hela klassen började
att skratta högt. Han skämdes lite tror jag men tiden gick och vi hade
snart gått en termin. Jag och pojken hittade varandra mycket bra. Jag
tycker vi kallar honom Nicke.
Nu var det sista veckan på terminen. Denna termin hade gått väldigt fort
tyckte jag. Vi hade lärt oss att skriva lite. En del lärde sig Alfabetet.
Men jag kunde de sen tidigare så jag slapp det.
När min första skolavslutning tog fart den 20 december var det en mycket
konstig stämning tyckte jag, det var kallt iskolan, de var mycket mammor
och pappor hära och de brukade de inte vara. Men det var värst var att vi i
klass 1b skulle uppträda.
Det var lite pirigt men jag klarade mig ur det galant.
Efter föreställningen gick vi tillbaka till klassrummen där fröken gav oss
diplom och tackade för en underbar termin.
Nu var det tajm för Sexan. Jag var störst på skolan och jag tyckte det var
as ballt. Jag och Nicke höll inte ihop så länge vi slutade vara när han
flyttade till Blekinge.
De kändes som så att alla andra klasser hade respekt för min klass 6b.
Våra lärare hade också bytts ut mot nya. De här var mycket strängare och
tjattade alltid att när ni kommer till högstadiet dvs 7-9 kommer lärarna
vara mycket mera hårdare.
Om ni kommer försent så kommer ni inte in på lektionen.
Vi tyckte att detta var skit snack men lärarna jävlades om att de var
allvar.
På rasterna skrattade vi åt dem.
Terminerna i Sexan gick fort som en löpande eld.
Nu var det dags för min sjätte skolavslutning.
Det var mycket sång och uppträdanden. Våra lärare uppträde som Gyllene
Tider och sjöng sommartider.
När allt var klart begav vi oss tillbaka till klassrummet.
Vi fick diplom och en massa kramar av lärarna. En av dem grät kommer jag
ihåg. Men det ja kommer ihåg bäst var när en av våra lärare sa att ni är
den bästa klass jag någonsin haft. Det kändes i hela kroppen. Jag vart
rörd.
När jag började 7:an kändes det jobbigt. Jag var nervös. Alla 8:or och 9:or
var så stora. Medans vi var ett gäng pluttar. Men vissa i klassen hittade
vänner i 8:orna och de blev ju ”gryma”. De var med de coola. Sa man
någonting eller gjorde någonting hotade dom med stryck.
Jag hade en lärare som hette Anders Götesson i matte. Han var ju inte
precis min favorit om man säger så.
Han anklagade ofta mig för saker som hände i klassrummet på hans
lektioner.
Lärarna sa också att våran klass 7b2 var den mest jobbiga klassen det haft.
Man fick höra det varje dag och man vart ju inte gladare för det.
Sjuan var en tung period.
När nian började var det en lättnad. Vi var störst vi hade betyg och vi
skulle söka gymnasium. Men det jag fruktade mest var de NATIONELLA proven.
Jag var mycket nervös under den dagen jag skulle ha det svenska.
Jag satt till och med en stund och tänkte för mig själv. ”Hur fan ska jag
klara det här?!” Längre än så har jag inte kommit i min skoltid.
Och allt jag skrivit nu är det jag kommer ihåg bäst av min tid på låg och
högstadiet. All min tid i grundskolan har hitills varit perfekt. Jag hoppas
gymnasie tiden komme bli lika så!.
G+
Mina skolår
När jag var sex år började jag i skolan, med mina kompisar som var ett år
äldre. Men när ettan var slut och tvåan närmade sig insåg jag och mina
föräldrar att jag inte låg på samma kunskapsnivå som mina klasskamrater.
Mina föräldrar och jag kom överens om att det bästa för mig skulle
vara att gå om ettan.
Det var fruktansvärt jobbigt att behöva gå om en års-kurs och att
börja i en ny klass. Det var frustrerande att gå igenom allt jag redan lärt
mig. Men jag fick övertala mig själv att jag gjort rätt val.
Efter ettan så jämnade det ut sig med kunskaps nivåerna.
Klassen trivdes jag i och jag umgicks även med de äldre eleverna på
skolan. Allt var bra förutom lärarna jag hade. De var ganska uppblåsta och
glada men kunskaperna hos dem var låga.
Så att lämna låg- och mellanstadiet var en lättnad, inte bara för mig
själv utan även för mina föräldrar. De hade inte heller tyckt att mina sex
skolår varit särskilt givande.
Sjuan började jag här i Myrängen. Allt var nytt, nya människor, nya
lärare och nya sätt att arbeta i skolan.
Niorna tyckte man var jätte stora jämfört med en själv och de nya
killarna spanade man in.
Jag stormtrivdes med de mesta förutom en lärare som jag hade svårt
att komma överens med. Jag tålde han inte. Men situationen förbättrades
inte när jag slängde en snöboll i huvudet på han, eller när jag trakaserade
han.
Men när man gick i sjuan och var kaxig så trodde jag att man var
någon, någon som var cool och betydde någonting.
Såhär i efterhan, två år efter så skäms jag för hur elak jag var. Man
behandlar inte folk på ett elakt sätt, bara för att man tycker att någon är
ful.
Man ska inte gå på utsidan av någons skal, utan för vad som finns
inuti.
Jag har verkligen utvecklat mitt sätt att tänka och agera.
Jag tror att de tankar och värderingar som jag har idag är på grund
av min klass.
För när sjuan hade gått så slutade många av mina klasskompisar, som jag
hade gått med sedan lågstadiet.
Istället blev vi ihopslagna med våran föredetta parallelklass.
Jag var ensam och var tvungen att söka nya kontakter inom klassen.
Men när vi börjat trivas tillsammans fick vi reda på att vi var tvungna att
dela upp oss igen.
Den här gången till en stökig- och en ”ordningssam klass”. Jag
hamnade i den mer självdiciplinade, den mer ”ordningssamma klassen”.
Än en gång fick man få kemmin i klassen att fungera.
Vi har lyckats rätt bra måste jag säga. Det är kanske därför jag har
utvecklats som jag gjort. I och med att jag har bytt klasser några gånger.
Eftersom man varit tvungen att möta nya ansikten och åsikter som man
kanske inte alltid varit eniga om.
Det kommer bli tråkigt att sluta här i Myrängen samtidigt som jag
känner en lättnad.
Jag kommer sakna tryggheten av att vara äldst, men lättnaden till ett
större steg ut i vuxenlivet.
Så tänk på vad ni gör Myrängsmedlemmar, och lycka till!
Med vänliga hälsningar
Anna Oskars-Sandgren
MIN SYN PÅ SKOLAN
Själv tycker jag att skolan är tråkig dom flesta sakerna e rätt gamla och
behöver fräshas upp. Det finns inte särskillt många aktiviteter heller.
Toalletterna på skolan ser för jävliga ut på dom flesta toalletterna finns
det ingen tvål och det blukar vara massa vatten på golvet och det brukar
inte finnas något toalletpapper heller men om det finns det så brukar det
oftast ligga på golvet. Det brukar också vara massa klotter på väggarna och
dom flesta speglarna brukar vara bortplockade och i bland finns det ingen
toalletsits heller. Så jag tycker att varje klass ska ha en eller två
toalletter var och alla i klassen ska ha en nyckel till toaletterna.
MINA SKOLÅR!
Det jag skall försöka mig på är att på några pa|pper skriva ner större
delen av mitt liv. Jag är säker på att det mesta kommer med, men det blir
ändå bli så mycket som kommer att fattas.
För mig känns det som att min skolgång i Smö|gen är den bästa skolgången
man kan ha. Skulle inte vilja byta den för allt i världen.
INLEDNING:
Jag vet att vissa människor tycker att vi som bor i Smögen verkligen
skryter om det, och vill få det att låta så speciellt. Jag vet att det är
så, men man kan inte hjälpa det. Men det är sant.
Och då menar jag ”sommar Smögen” med alla turister, sol, värme och
båtutflykter, utan det tysta, historiska och viktiga Smögen. Det är då det
är som bäst, och det är ifrån den tiden på året som jag minns alla mina
bästa stunder ifrån.
0:an MINA SKOLÅR!
Jag minns när jag började förskolan på Smögens skola. Jag kände ingen mer
än mina bästa kompisar Kevin & Martin. Vi bodde på samma gata och hade
blivit riktigt bra kompisar. Fast vi gjorde typiskt killsaker hela tiden.
Vi klättrade i bergen, i träd och vi cyklade race. Men det var kul!
Men jag minns i från förskolan att de flesta barnen i från min blivande
klass tittade undligt på mig och undrade vem jag var. Dom hade ju inte sett
mig förut. Jag hade nämligen gått hos dag-mamma istället för på dagiset.
En annan sak var det att jag pratade annor|lunda, en annan dialekt.
Dalsländska. Så jag måste ju förstå att dom undrade vad jag var för en.
Men jag lärde känna alla och trivdes redan då jätte bra med själva klassen,
kompisarna och lärarna.
För någon som inte sett Smögens skola så är det svårt att förstå vad jag
menar. Den är från 1800-talet någon gång och är ganska liten. Det är den
bästa skolan helt enkelt och jag önskar att även mina barn får växa upp i
den skolan och få samma underbara barndom som jag fått.
1:an
I alla fall så började jag snart ettan och fick byta klassrum. När vi hade
gått i förskolan så fick man, om man hade riktig tur få gå in till ettorna
i tystarummet och räkna matte. Men nu var det jag som var etta. Nu var
jag.större! Vi i klassen lärde känna varandra bättre och det blev mer skol
arbete än lek i klassrummet nu. Jag fick även ett fadderbarn från
förskolan. Maria Kristiansson, som var min dagmammas barn, så vi kände
varandra mycket bra.
Jag kommer inte ihåg så mycket händelser ifrån ettan, men jag kommer ihåg
små detaljer endast. Som de olika tavlorna med månaderna på, eller bilderna
med alla bokstäver över tavlan. Och själva doften i klassrummet. Den är så.
obeskrivlig. Det luktar precis samma nu, som det gjorde när jag var liten
och gick där. Bara doften gör så att man förflyttas bak till den tiden.
2:an
I tvåan så fick byta sida på skolan. Vi fick ett nytt klassrum igen. Men,
det nya klassrummet låg tyvärr precis brevid M2. Mellanstadie två. Och dom
var stora!! När man gick förbi dem så var man lite rädd, eller nej, det var
man inte heller, men man hade respekt och man såg upp till dem.
Tvåan var rolig. Man fick mer läxa, vilket var det bästa som fanns (?!!)
och man var självklart yttligare ett år äldre. Vi tjejer började dela in
oss i små grupper, som skulle leda till hundratals typiska tjejbråk. Jag
var med Sara Karlsson och Erika Berggren. Men det är ju uppenbart att man
bytte så fort det fanns tid för det. typiskt tjejer.
3:an
I trean så ökade intresset för killar enormt. Från att de var kompisar till
jobbiga parasiter till roliga killar.? Det började bildas par i klassen,
genom metoden:
– Får jag chans på dig?
Och även om man inte gillade killen så sade man:
– Ja, kan du väl.
Sen var man ihop. Jag och min första kille (man skäms ju nästan nu) Linus
frågade chans genom att lägga en lapp i min box. Vi blev ihop, och efter
det så började det att krylla av olika par, och rätt som det var så
upptäckte man att någon var ihop med två stycken!! Då blev man vaksam och
hade riktig koll på sin ”respektive”. (Skrattar nästan åt mig själv nu
alltså!!)
Men det mellan mig och Linus tog slut när jag inte ville gå och ställa mig
i kön när vi spelade ”King Out”. Jag var förvånad kommer jag ihåg, men det
var inget att vara ledsen för, det fanns ju fler!
Det var i stort sätt det som hela tre:an gick ut på. Men innan sommarlovet
så skulle vi välja vilket mellan|stadie vi skulle välja. (Eftersom att det
i en årskurs kunde vara 12 stycken, så slog man ihop två 4-5-6:or. M1 och
M2.)
M1 hade ryktet.nej, det var mer fakta faktiskt, att vara den otroligt
diciplinerade och duktiga klassen.
M2 var mer den tuffa och lite mer slappa klassen. Här gick också dom roliga
människorna. Vilken tror du att jag ville gå i? M2 såklart. Men mamma fick
in mig i M1. Jag grät och vägrade. Men M1 blev det.
Steget från att gå i trean och flyttas till M1:s fyra var enormt. Det var
väldigt likt sjuan om jag tänker efter riktigt. Kartor, landskap, ständer,
länder och alla möjliga konstiga saker som jag inte hade en aning om. Och
den ”fantastiskt, underbara” (ironi kallas det jag gjorde nu) läraren Berit
Sjögren, gjorde ju knappast något för att underlätta för oss. Vi gjorde
alla landskap och skulle kunna deras städer, älvar, sjöar, berg, dalar och
viktiga industri grejer och historik om landskapet, och gud vet vad. Den
läraren. förlåt. Berit fick mig att känna mig så liten och obetydlig. Jag
blev jätte rädd för henne och jag tycker synd om de sta|ckars små barn som
får ha henne idag, och jobba i det ”vanliga” tempot. Det var hemskt.
4:an
I fyran började jag må dåligt över att jag var så dålig på saker. Jag
vågade inte fråga Berit något, eftersom att allt jag ville var att hon
skulle vara glad och tycka att jag var duktig. Hon tryckte faktiskt ner
mig. Men jag har faktiskt henne och hennes ”vanliga” tempo att tacka min
engelska för. Tack.
Sen blev det ju mer tjej fight. Jag var väldigt pop|ulär och var den som
”ledde” allt. Och tro mig, det var det inte jag som såg till. Jag krävde
inte att alla skulle tycka om mig och göra som mig, det bara var så. Och
det fick jag skit för. Jag skulle gå ner från min pedestal och se till att
de andra fick plats också. Jag mår illa bara av att skriva om det.
5:an
Femman fortsatte likadant. Samma lärare och samma tjaffs. I slutet av
femman fick vi reda på att vi skulle få gå sista året i Smögen tillsammans.
Skolan skulle byggas ut, och klasserna skulle ändras. det skulle bli en 5-
6:a. Vi var jätte glada att vi skulle få sista året ihop vi 87:or från M1
och M2. Vi skulle få en ny lärare också. Lena Ronnevik, som är en utav de
bästa lärarna jag haft.
I början av sexan så var vi och gick runt Smögens ön. Och när vi var ut mot
havet så stannade vi allihopa och sa att detta året ska bli det roligaste
året i skolan någonsin. Och nu i efterhand så kan jag säga att det var det
också.
Men iallafall, vi fick ju en ny lärare som var så långt bort från Berit man
kan komma, vilket var tur för mig. Jag blev lite av hennes favorit, och på
något sätt så behövde jag nästan det, efter hur jag minskat som människa
när jag var hos Berit. Lena och jag blev bra vänner, och jag känner
fortfarande stor värme till henne när vi ses.
6:an
Sexan är också det året jag lärt mig väldigt mycket, eftersom att jag
aldrig vågade ifrågasätta Berit eller så. Med Lena var det en helt annan
sak. Hon lärde mig mycket.
Tiden gick medan vi skrattade, pratade, var i skolan och hade det roligaste
året någonsin och snart började det lida emot sitt slut.
Vi hade s.k ”Sex-träffar” (nu skäms jag igen.) där vi ifrån sexan var hemma
hos någon och hade jätte kul. Såg på film, pratade och fjantade oss. Jag
längtar faktiskt tillbaka nu när jag är tvungen att tänka på det så
genomgående.
Vi hade fortfarande indelade tjejgrupper, konstigt egentligen eftersom att
vi var åtta tjejer och alla hade ju någon gång varit bästis med någon av
dem. Ta mig och Lollo som exempel. Vi har varit till och från när det
gäller det här med kompisar. Det kanske är för att vi är lika målmedvetna
och starka i oss själva. Men i slutet på Smögens tiden så var det inte så
bra mellan oss.
Nu skulle det ju bestämmas vart vi skulle gå efter sexan. Min ena bästis
Maria Sjögren valde en internationell skola i Göteborg och Erika Berggren
som var min andra bästis valde Sjöskolan. Då ville jag gå med Sara Karlsson
och de fyra killarna i klassen. Men gissa vem som kommer då? ERIK
WESTERLUND!
Han kom och informerade om musikklasserna på Norrvikskolan som dom skulle
starta. Alla verkade jätte entusiastiska till det. Jag berättade lite om
det för mamma och hon blev hel såld:
– Klart att du skall göra intagningsprovet och gå i musikklass.
Jag vägrade! Ingen annan skulle ju det och jag ville verkligen gå med Sara
och killarna i från Smögen.
Så kom den nedrans (så får man väl skriva iallafall?) dagen då jag skulle
göra intagningsprovet. Och till min förvåning så var Maria ifrån min klass
i Smögen där, och Sara som inte hade spelat piano på över ett halv år.
undra hur det skulle gå för henne? Sen var Lollo av alla människor där
också. Tänk om vi skulle komma i samma klass. Vi hatade ju i stort sett
varandra. Nej, här skall jag ALDRIG gå.
På intagningsprovet så ville jag ju visa att jag ju visa för dom tre
töntarna bakom bänkarna att jag absolut INTE ville komma in. Jag spelade,
klappade lite händer, sjöng ”Blinka lilla stjärna där” och sjöng någon
töntig tåg låt som den unga killen med gitarren spelade. – Gud, var töntiga
dom är!! tänkte jag.
Sen gjordes det ett annat prov då det satt ca 15 stycken sökande i ett rum
och lyssnade på en (tönt) låt, för att höra vilka instrument som kom in.
Och alla var verkligen riktiga mesar. Jag ska INTE gå här!!
Efteråt när vi åkte hem från intagningsprovet så visste jag faktiskt redan
att jag skulle komma in. Jag visste också att Johanna, Britt och Ljosja
från Suzokaja skulle söka också, och Louise Bergdal från tyska gruppen i
Capellagårdsskolan. Men ändå, jag ska inte gå där.
Dagarna i Smögens skola, började ta slut och vi var i Gränna och på
Visingsö på klassresan. Vi hade så kul. Köpte ca 14 polkagrisar per person,
och cyklade runt Visingsö. När vi stannade till vid den västra sidan (tror
jag) av ön så sa vi till varandra att detta hade varit det bästa året
någonsin, och att vi var tvungna att hålla kontakten och att vi skulle vara
varandras vänner förevigt.
Så en dag kom brevet med JA eller NEJ på. Skulle jag börja i den här
töntiga musikklassen? – #/?*!!!!Nej!!!!F%n!
Jag grät i evigheter! Jag var dömt till att dö!?
Jag sa ”hej då” till Smögen och ”hej” till Norrvik. Fiol tjejerna hade
också kommit in. Louise också. Jag fick vara med dem. Resten av klassen
gick ju inte ens att prata med.
7:an
Så fortsatte sjuan. Jag pratade inte med de andra i klassen i onödan. Elin
Wangel var tuff nu. Jag hade en blandning av bimbo och punk stil. (Vilket
var raka motsattsen emot vad jag varit i Smögen, tyckte mamma.) Jag lärde
känna snygga, äldre killar och fick mig en egen. (Idiot.)
8:an
I åttan hade jag förändrats. Jag var inte längre den tykna och otrevliga
tjejen längre, utan ”töntarna” i klassen hade fått ner mig på jorden. (Tack
till er!) I åttan fick vi betygen och jag var jätte nervös innan jag fick
dem. Men dom var väl dugliga.
Åttan var inte så rolig faktiskt. I sådana fall var sjuan roligare.
9:an
Och nu går jag i ”töntklassen” 9j! (9a.) Jag har tyckt om Norrvik tiden
också, men den är så annorlunda ijämfört med Smögen. Det går inte att
jämföra över huvud taget. Det bästa som Norrvikskolan gett mig var Polen
resan. Det är faktiskt något jag är Norrvikskolan evigt tacksam. Jag lärde
mig så mycket, fick se så mycket och blev känslomässigt. . våldtagen. Det
var obeskrivligt hemskt i vissa lägen. Man visste ju inget när man kom dit
egentligen. Jag fick veta saker som jag absolut inte hade en aning om. Att
människan kunde komma på tanken!!? Den resan har gett mig ett mål för
livet, och det är att jobba med fred och rättvisa i någon form.
Sen så har Norrvikskolan gett mig ett större föreberedande perspektiv. Att
gå från liten (mellanstadie)skola till en stor (gymnasie)skola är ju inte
smart. Norrvikskolan är ett mellanstopp som förbereder en inför de stora
skolorna och universiteten.
Sen har jag och tacka den underbara klassen som jag hamnade i. Dom har lärt
mig mycket inom social kompetens. De är alla sååå olika, men jag har lärt
mig att vara med varenda en. Jag är glad att mamma tvingade mig till den
töntiga klassen ändå.
Det var min lilla krönika om mina skolår, och eftersom att man glömmer
mycket och inte får plats med allt så känner jag mig ändå väldigt nöjd.
Tack för mig!
Elin Wangel
9a.