Etnicitet: Född i Sverige samt minst en svensk förälder

Mina skolår

Tänkte skriva om mina skolår, för nu när man går i nian är det rätt kul att
tänka tillbaka, då man skulle gå till skolan för första gången.

Hade precis lämnat dagis, där man alltid vart så liten. För att nu börja
skolan, börja i första klass.
Man skulle få lära sig skriva, läsa och räkna. Men också mycket mer, som
man kanske inte tänkte på så ofta då. Eftersom det egentligen inte har så
mycket med skolan att göra.
Ettan till femman har varit dom mest lärorikaste skolåren för mig. Då lärde
man sig det som man ska kunna hela livet, och helt omedvetet. Jag och min
bästa kompis ”Reus” (Rebecca) sprang alltid ner till hennes mammas jobb,
som låg precis utanför skolgården.
Dit rymde vi på varje rast för att äta munkar och dricka saft. Vi var
alltid ute på äventyr jag och Maria, som fortfarande går i samma klass,
gick alltid på upptäcksfärd runt om i skolan. Vi hade verkligen hur kul som
helst.

Det kändes riktigt aldrig som man gick i skolan förrän man började sexan.
Då skulle man få ny lärare, komma till en ny klass med nya klasskompisar.
Och för första gången ett nytt schema. I fem år hade vi haft rast och bamba
vid samma tid.
I sexan blev man mer fri. Man fick gå vart man ville på rasterna. Det var
ingen som hade koll på än, på samma sätt som i lågstadiet.
Men man fick också lära sig att ta mer ansvar, skolan fick man ta på sitt
eget ansvar.
Sexan var rätt kul eftersom allt var så nytt, men jag kommer inte ihåg så
mycket från den tiden, för det var så opersonligt att gå i sexan här.
Man kände inte så många, man fick aldrig någon riktig kontakt med läraren.
Fast det beror nog mest på att man hade sin klassföreståndare i ett år.
I sexan såg schemat lite mer annorlunda ut, man hade längre skoldagar.
Sovmorgon för första gången i sitt liv, men nu skulle man få fortsätta
jobba efter med.

I sjuan hade alla lärt känna varandra lite mer och klassen var lite lugnare
än i sexan. Då hade man börjat i högstadiet med, ännu mer förändringar,
innan man fattat vad som hade hänt i sexan. Skulle man börja sjuan.
Sjuan var lite roligare iallafall, men nu fick man jobba ännu mer efter
skolan, och det började ta mer och mer på ens fritid.
Man fick också nya klassföreståndare, fast som man nu skulle ha i tre år.
Nytt schema, igen. Ännu fler ämnen, mer lärare, nästan olika lärare för
varje ämne. Vilket man heller aldrig vants sig vid riktigt än.

Sedan skulle man börja i åttan, få betyg för första gången. Så det skulle
innebära ännu mer plugg efter skolan.
Åttan var det jobbigaste året, för då kändes det som om man skulle kunna
allt. Man hade mer press på sig.
Men bortsett från ”skoldelen” var åttan ändå då man hade roligast på
rasterna. Det har hänt en del på dom rasterna kan man ju säga, både det ena
och det andra.

Nu, när jag går sista året i grundskolan kommer jag inte ihåg allt jag vet
jag har gjort, lärt mig o.s.v.
Känns som om det var hundra år sedan som jag gick i sjuan. Och att det
aldrig skulle ta slut. Men nu är det bara några veckor kvar, innan man
lämnar den här skolan, lärarna och klassen. Känns skönt, men på något sätt
rätt tråkigt, för nu har alla mognat till. Man känner alla mer och bättre.
Nu när det börjar bli roligare så ska man sluta.
Man har fått se alla mogna till med, därför har sexan till nian vart dom
mest intressanta måste jag säga.
Men trots att man ska lämna skolan nu, kompisar och allt ska det bli
riktigt skönt. Att äntligen få göra det man vill. Och få utbilda sig till
det man ska göra större del av livet sen.

Man har fått lära sig så mycket som inte ens har med skolan att göra. Och
jag tror att det är det som gjort mest intryck på mig. Att skolan är så
mycket mer än vad man förväntar sig från början.

Mina skolår
Att analysera hela min skolgång och beskriva det med ett ord kan jag inte
för det har varit så omväxlande. Så det är väl smartast att beskriva det år
för år! Klass 1a! Jag var mycket glad att börja skolan, jag hade sett fram
emot det flera år innan när jag gick på dagis. Innan jag började i skolan
hade min pappa lärt mig klockan och mamma hade lärt mig att skriva mitt
namn och små ord så jag hade ett litet försprång när jag började i skolan.
När de andra lärde sig klockan fick jag vara ute och leka själv, för jag
var den enda som kunde klockan. Så jag kände mig väldigt utanför och att
jag inte passade in. Min lilla ”känsla” om att jag inte passade in stämde
för med tiden blev jag mobbad. Det är konstigt hur saker och ting slutar
för idag är jag ”bästa kompisar” med 2 utav de som mobbade mig. När de
mobbade mig sa de att jag var ful och konstig. När jag gick i ettan bråkade
jag också mycket med min syster och ibland ville jag bara försvinna, eller
bli en katt för dom går bara och äter och sover till större delen av deras
liv. Dom har inga bekymmer. Men bortsett från allt detta var jag väldigt
duktig i skolan. Jag hade alltid alla rätt i alla ämnen.
Klass 2a: 2:ans skolår var väldigt likt ettans. Jag var fortfarande mobbad
och bråkade med min syster varje dag. Jag hade en kompis som kom från Irak,
men vi fick inte vara med varann för hennes mamma ansåg att hon skulle vara
kompis med en tjej från samma land istället. Men fort|farande var jag
väldigt duktig i skolan.
Klass 3a! Nu hade jag i alla fall några kompisar och kände mig mycket
lyckligare. Jag var inte längre mobbad för att jag var ful och konstig utan
nu var det också för att jag inte hade några bröst. Jag tycker inte det var
nåt konstigt för jag var ju bara 9 år och då brukar man inte ha bröst. Men
det var det att mång tjejer i min klass var ifrån t.ex Irak och dom
utvecklas ju fortare. Men ändå var jag väldigt glad för jag hade några
kompisar.
Klass 4a: I 4:an började en ny kille i våran klass och han tyckte jag
väldigt mycket om för han var väldigt smart och rolig. Vi brukade spela ett
spel som heter ”Kart-spelet”. Än idag har jag nytta av det! Om någon frågar
mig hur nåt lands karta ser ut så kan jag nästan alltid svaret. Till och
med på såna små länder som t.ex Palau.
Klass 5a! Det var rätt så roligt år faktiskt fast jag kom ihåg att vi hade
det väldigt knapert och svårt hemma.
En ny tjej började i våran klass och jag kommer aldrig att glömma ”det
stora missförståndet”, Det var så här: Tjejen var från Spanien och min
syster ville prata med henne av just den anledningen. Så hon ringde till
henne. Tjejen kunde inte så bra svenska heller för hon hade bara bott här i
4 månader. Min syster sa: – Jag trodde jag skulle dö, till tjejen.
Dom pratade om nåt konstigt, vet inte vad.
Och då sa hon!
– Ska du döda mig?! Varför ska du döda mig?! Så började tjejen gråta.
– Nej, nej så sa jag inte alls! Lugna ner dig! Sa min syster.
Och sen ringde polisen hem till oss och sa att de var redo att slå in
dörren.
– Va?! Sa jag som inte hade sus eller dus om vad som pågick.
Sen tog mamma luren och då visade det sig att tjejen hade ringt till
polisen och sagt att jag skulle ta självmord och döda henne.
– Nej, nej, detta är bara ett stort missförstånd, sa mamma till poliserna.

Så sen åkte polis-bilarna därifrån.
Men dagen efter kollade alla konstigt på mig för tjejen hade sagt det till
alla och av nån konstigt an|ledning fick jag skulden.
Nå väl det är den saken jag tänker på först om jag tänker tillbaka när jag
gick i 5:an.
Klass 6c: Denna tiden var bland den bästa. Nu hade jag börjat i
Sofiebergsskolan och våran klass slogs ihop med en annan, så det var massa
nytt folk. Och vi hade en ”jättego” elev-assistent som hette Assia (vet ej
om jag stavar namnet rätt). Jag lärde känna en ny tjej som hette Linnea, vi
blev ”bästisar” som man kallade det på den tiden och var med varann varje
dag.
Klass 7c: Nu fick vi nya lärare också och fick skåp. Detta tyckte jag var
väldigt spännande då. Men detta året kallar jag för ”helvetes-år” för jag
hade det så jobbigt då. Fast mycket berodde ju på mig själv också. Vi hade
ju inga betyg då men lärarna sa ändå hur man låg till och nästan alla sa
att jag hade Ig (icke godkänd). Och detta året hände en grej som gjorde att
jag inte fick gå ut på väldigt länge för mina föräldrar. Men det jag gjorde
var mer som ett uppror för jag ville visa att jag inte stod ut med vad som
helst och att allt inte stod riktigt rätt till.
Klass 8c! Detta kallar jag ”skärpnings-året”. För jag märkte hur alla i min
omgivning blev irriterade på mig så jag kände att jag var tvungen att
skärpa mig. Jag ville att mina föräldrar skulle bli stolta över mig också.
Så jag skärpte mig och fick rätt så bra första betyg.
Klass 9c! Det bästa året! Detta året har varit det roligaste året! Jag har
bättrat mig ännu mer och har till och med fått några Mvg på en del prov!
Fast jag skall försöka bättra mig ännu mer. Men detta året har också varit
väldigt jobbigt, för det är jobbigt att kämpa, speciellt när man är sjuk
hela tiden som jag är.
Jag känner att jag kommer sakna min klass väldigt mycket! För våran klass
är så rolig och nu är det nästan ingen som retar någon. Så jag känner mig
inte utanför längre. Och skolan har lärt mig jätte|mycket och jag kommer
också sakna en del lärare faktiskt. Kommer sakna deras rolig uttryck också
som t.ex om man kommer försent säger bild-läraren:
– Bättre sent än aldrig!
Eller om man missköter sig säger en annan:
– Det kommer gå käpprätt åt skogen!
Det är såna små detaljer som gör helheten. Och det är det som jag kommer
sakna. Och jag kommer minnas såna små saker från skolan i resten av mitt
liv. Och tur är att de flesta minnena från skolan gör mig glad.

Att byta skola/Att byta klass
Eleven börjar med ett indrag Jag var en ganska blyg, försiktig och
inåtvänd tjej med gröna förkorta hängslen och rosa hårband i håret. Jag var
den sorten som ingen lade märke till. satt tyst på lektionerna, vågade
aldrig börja prata med någon främmande person. Varje dag jag skulle gå till
skolan försökte jag hitta på bortförklaringar till varför jag inte kunde gå
i skolan just idag.
Jag brukade smyga upp tidigt på morgonerna och ta termometern i varmt
vatten så att den visade 38,2ºC. Jag avskydde verkligen skolan!
Allt förändrades totalt
när jag började klass fyra. Då bytte jag skola, klass, lärare och
kompisumgänge. Någonting som förändrade min tillvaro och personlighet
helt.
Jag tror inte att man kan hamna i en bättre klass än den jag går i. Alla är
så godhjärtade och vi har en så otroligt bra sammanhållning. Jag har från
varje dag i fyran till nian fått ett glatt leende från någon, en snäll
komplimang, viljan att gå i skolan och känslan av att känna sig allmänt
glad och lycklig. Innan jag bytte klass var mitt självförtroende sämre än
någon kan ana och jag hade ingen aning om vem jag var. Jag vågade aldrig
räcka upp handen eller fråga fröken om jag var osäker. Men nu har allt
förändrats. till det bättre. NU är jag en stark, omtyckt tjej med bra
självförtroende och många underbara kompisar.
Jag undrar hur allt
skulle ha blivit om jag inte bytt klass, skulle jag ha varit en helt annan
människa än den jag är idag? skulle jag aldrig ha hittat mig själv och min
personlighet?
Att lära känna sig själv är att våga, någonting jag har gjort tack vare min
klass, jag har vågat respektera mig själv för den jag är.

Att byta skola
Plupp lät det när jag la ner den kalla, stenhårda och oätbara
makaronen i det heta vattnet. Snart skulle den vara mjuk och god, det
visste jag, det gällde bara att vänta lite. Jag tog upp makaronen och kände
på den – varm och mjuk, precis som jag hade trott. Makaronen hade
förändrats, kanske inte så mycket, men det var i alla fall en förändring.
Ja, förändringar kan verkligen vara vara både stora och små, de kan
också vara negativa eller positiva.
Jag ska nu berätta om en ganska stor förändring i mitt liv. Den har
gjort mig till den jag är idag och verkligen format mig som människa.
Allt började när jag var nio år. Jag gick i trean och skulle snart
börja fyran. Som många andra så längtade jag något oerhört efter att få
börja mellanstadiet. Fyrorna ver|kade så häftiga och mogna, så som jag
också ville vara. Jag hade målat upp en drömbild av hur det skulle vara för
mig i fyran. Jag och min kompis Ester skulle vara jättecoola. Vi skulle få
vara på mellanstadiets skolgårs, den enda med basketkorg i hela skolan.
Inte för att jag gillade basket så överdrivet mycket, det var egentligen
bara känslan av få vara lite speciell. När jag tänkte på mellanstadiet så
kändes det som om jag svävade på rosa små moln. Jag tänkte ofta på detta
och tiden gick obemärkligt förbi.
Helt plötsligt så var det skolavslutning och jag svär på att om jag hade
vetat vad som väntade mig därhemma, så hade jag tagit ett ordentligare
farväl av mina klasskamrater än vad jag gjorde.
När jag kom hem sa mamma något som jag kommer att minnas resten av
mitt liv, vi skulle flytta till Råby. För mig som bott i Luleå hela mitt
liv, var detta en otrolig händelse. Mamma sa att pappa hade fått ett
välbetalt arbete i Stockholm som han bara inte kunde tacka nej till.
Beskedet hade kommit några dagar tidigare men mamma hade inte velat säga
något till mig innan det definitivt var bestämt att hela familjen skulle
flytta.
Det kändes som om någon hade dött. Ja, det är sant, jag blev oerhört
ledsen när jag tänkte på det. Hur som helst så kunde jag inte göra något åt
alltsammans. Beslutet var fattat och jag var helt enkelt tvungen att
acceptera mina föräldrars beslut.
Bara några veckor senare åkte vi. Jag, mamma och mina syskon åkte tåg
ner till Stockholm.
Väl framme körde vi direkt till vårt nya hus. Det var mycket trevligt och
jag fick motvilligt erkänna att jag gillade det.
Jag tänkte att det åtminstone finns en fördel med ett nytt hus och det var
att alla gamla dispyter mellan mig och mina syskon glömdes bort. (Ni vet,
vem som har gjort hacket i trappan och vem som hade ritat just det strecket
på väggen osv)
Hur som helst så gick dagarna och snart var det skoldags. Jag var
otroligt nervös och såg inte alls fram emot fyran längre.
Mamma skjutsade mig till den nya skolan. Den var förstås inte alls lik min
förra och jag fick villigt erkänna att den trots allt inte såg så tokig ut.
Egentligen så tyckte jag nog att den såg ganska trevlig och trivsam ut.
Väl inne i klassrummet fick jag sitta vid det kritvita fönstret.
Solen sken in och det var väldigt vackert ute. Min fröken såg trevlig ut,
var lite rundnätt med små ljusblåa ögon, väldigt olik min min förra lärare.
Fröken hälsade alla välkomna och bad oss sitta ner.
Timmarna gick och snart var det rast. Det verkade som om alla kände
varandra sedan tidigare för alla hade någon att vara med, alla utom jag.
Jag var ensam. Det kändes som om ingen tyckte om mig, jag kände mig både
värdelös och dum.
I min förra skola hade jag haft massa vänner och jag var alltid den
som bestämde. Alla ville leka med mig och jag älskade det. Här var det inte
så, ingen ville leka med mig, ingen närmade sig ens trappan där jag satt.
Rasten sniglade sig fram och när det äntligen ringde in kändes det som om
ett helt sekel hade passerat.
Den första skoldagen var inte den bästa i mitt liv men min mysiga
fröken gjorde i alla fall den uthärdlig.
Veckorna gick och snart var det oktober. Löven började falla och mitt
självförtroende med dem. Jag befann mig på botten…
Men plötsligt en dag så förändrades allt. Fröken berättade att det
skulle komma en ny tjej till klassen från Luleå. Va, tänkte jag, Luleå, det
var ju därifrån jag kom. Tänk om, nej, det var omöjligt, Ester skulle ju
flytta till Västerås. Men kanske, jag menar, hur många fjärdeklassare kunde
det finnas i Luleå? Chansen var åtminstone en på tusen.
Jag hoppades och hoppades, och snart kom dagen jag hade väntat på.
När Ester och jag pratade i telefon hade hon inte sagt något men det kanske
var en överraskning. Nu var jag helt övertygad om att det var Ester.
Den tredje november kom hon, den nya flickan alltså. Hon klev in
genom dörren och till min stora besvikelse var det inte Ester. Det var en
glad tjej vid namn Eva.
Nu kanske ni tror att jag gick hem och grät för detta, men icke sa
nicke. Jag såg detta som en chans att få en vän och på rasten frågade jag
Eva om hon ville hoppa hage med mig. Det ville hon.
Från den dagen var Eva och jag alltid tillsammans.
Fyran blev till slut så rolig som jag hade trott förut, och jag var
lycklig.
Ester flyttade till Västerås och vi träffades varannan helg. Skolan
blev mer och mer lik ”skolan”, alltså som den hade varit i Luleå. Även om
jag inte var bästis med alla så trivdes jag. Jag trivdes med mitt nya liv,
med min nya skola och med min nya klass.
Att byta skola kan vara både tufft och jobbigt, men det kan också
vara spännande. Jag hade det svårt i början men till slut så löste sig
allt.
Idag går jag i nian och älskar min klass. Jag förstår nu att om jag
bara hade gått fram och frågat om jag fick vara med så hade jag nog fått
det. Men det förstod jag inte då, jag var för upptagen med att tänka på hur
värdelös jag var. Det var fel av mig, och det hade nog kunnat sluta riktigt
illa om inte Eva kommit som en räddande ängel och hjälpt mig.
Så här i efterhand kan man verkligen säga att flytten till Råby var
bra för mig. Jag skulle inte ha velat bo kvar i Luleå, där var alla redan
stämplade som töntiga eller coola, och jag hade förmodligen ut|vecklats
till en riktig satmara.
Nej, jag är verkligen tacksam för att jag fick en nystart. Som jag
redan skrivit en gång, kan en förändring vara både bra och dålig. Men en
sak har i alla fall förändringar gemen|samt – de ger alltid alla en chans
att börja om…

Mina skolår
När jag tänker tillbaka på mina skolår ser jag många glada minnen men också
en del sorgliga. Men så är det för alla. Skolan kan inte vara bra jämt.
Inte heller dålig jämt.
Jag hade det bra under mina första skolår. Jag började ettan på
Finnsta|skolan i Råby. i klass 1-2-3-D. Min frö|ken hette Lena Hassmén. Hon
var en mycket bra fröken, henne hade jag under hela lågstadiet. Det är
alltid lite små läskigt att börja i en ny klass och speciellt att börja i
skolan. Men hon fick mig att vilja gå till skolan på morgonen, jag hade
verkligen jättekul på dagarna. Vi fick en bra grund att stå på. Jag lärde
mig att snabbt att läsa, skriva och räkna. Men jag hade väldigt lätt för
att lära. I Finnstaskolan hade vi morgonsamlingar. En morgonsamling var som
en teater som man visade upp för hela skolan i matsalen. Den
morgonsamlingen jag minns bäst är den vi gjorde i trean. Svingelskogen. Vår
lärare tyckte att den var så bra att vi spelade upp den för dagisbarn. Vi
fick in väldigt mycket pengar. Dom pengarna spenderade vi på en klättervägg
till skolan. Efter lågstadiet började jag i en klass på mellanstadiet.
Började i klass 4-6D. Jag fick en ny lärare som hette Malena Rönnbäck. Jag
trivdes inte alls i den klassen. All mina kompisar hade bytt skola efter
trean. Jag var ofta hemma från skolan eftersom att jag var väldigt utfryst
i klassen. I och med att jag var hemma mycket kom jag efter i alla ämnen.
Det märktes sen när jag började i femman. Jag på sam|ma nivå som fyrorna i
klassen. Men jag lyckades att arbeta mig mig uppåt. Det var mycket tack
vare min dåvarande lärare. Hon hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Jag fick
också en ny kompis. Lotta kallade jag henne. Vi hörde verkligen ihop. När
vi kunde gjorde vi grupp|arbeten tillsammans, hon var ett år yngre än mig
så det var inte alltid vi gjorde samma saker på timmarna. Hon kunde t.ex.
ha matte medans jag hade geografi. Vid den här tiden var klassen ingen 4-5-
6:a längre. Utan nu var det en 4-5:a. Det fanns två 4-5:or, 4-5D och 4-5C
istället för 4-5-6D och 4-5-6C. Rektorn på skolan tyckte att sexorna från
blandklasserna skulle bilda en egen klass. Det var en väldig skillnad
mellan fyror och sexor rent psykiskt menade hon. Det blev faktiskt bättre
sammanhållning i klasserna efter det.
Att börja i sexan var jättekul. Man blev störst på skolan, fick släppa in i
matsalen, stå skolpolis. Man fick lära sig att ta ansvar och det fick en
att känna sig stor. Jag fick ännu en ny lärare. Hjördis hette hon. Henne
var det ingen i klassen somm gillade. Vi hade våra skäl också. Hon
särbehandlade elever och personal, favoriserade vissa elever. Vi hade ingen
samman|hållning i klassen, bara när vi gaddade ihop oss mot Hjördis. Nu när
jag tänker tillbaka på alla elaka saker vi gjorde mot henne kan jag inte
hjälpa att jag tycker synd om henne. Många gick till rektorn för att
försöka få bort henne men det var utan lyckat resultat. Trots detta gick
hon med på att anordna en klassresa för oss. Vi åkte till Österby Bruk
strax innan sommaravslutningen. Då såg jag att klassen gillade faktiskt
varandra även fast vi hade så mycket bråk. Sen kom äntligen
skolavslutningen. Lärarna grät, om det var av lycka eller sorg vet jag inte
men vi var överlyckliga iallafall.
När jag började i sjuan på Broskolan kände jag spänning men jag var mest
livrädd. Jag hade både läst, sett på TV och hört om sjuor som blivit
mobbade och trakasserade av nior. Jag var också rädd att jag inte skulle
hitta i skolan. På låg- och mellanstadiet satt man vid sin bänk i
klassrummet hela dagarna. Men nu skulle man springa mellan skåpet och
lektionerna varje dag. Som tur var var det inte så fasligt svårt att hitta
rätt klassrum. Man lärde sig snabbt vart allt låg. Efter jullovet i sjuan
fick vi en ny klassföreståndare Johnny Rosén. Han var en ganska mesig
lärare. Trevlig men mesig. Vi hade honom i svenska. Han vågade inte riktigt
säga till när vi var för bråkiga.
I åttan fick vi klassen bättre sammanhållning. I sjuan var det mest
halvklassgrupperna som hade det. När vi var helklass kändes det aldrig som
om vi var en hel klass, trots att det stod så på klasslistan. Nu känns det
forfar|ande lite så, att vi är två grupper men inte alls lika mycket. Vi
har ju gått i samma klass i snart 3 år och om ett halvår ungefär ska jag
skiljas från denna klass också. Efter sommaren kommer jag att börja i en ny
skola och i en ny klass. Jag är livrädd.

MIN STÖRSTA ERFARENHET – FLYTTEN.
Jag hade bott på ett och samma ställe i tretton år, Kristinehamn. En stad
som ligger nordöst om Vänern i Värmland Här har beskrivningen av läget
på platsen ändrats p g a anonymitetsprincipen, därav är inte formuleringen
riktigt den samma . Men en dag när jag kommer hem berättade pappa att han
fått ett erbjudande om ett jobb i Göteborg som han tänkte ta. Och eftersom
jag ändå skulle byta skola efter sommarlovet tyckte mina föräldrar att
detta med min skola inte skulle spela någon roll. Men hallå! Flera av mina
kompisar från mellanstadiet skulle börja i samma klass som mig, om vi bodde
kvar i Kristinehamn, och för mig spelar inte skolan inte skolan en sån
jätteroll, kompisarna kan man träffa efter skolan, men med mer än 30 mils
avstånd kan det vara svårt.
Eleven markerar nytt stycke med både ny rad och indrag De sista tre
veckorna som var kvar med min första klass var både bra och dåliga. Jag
spenderade nästan all min tid på mina vänner, vi badade och solade och hade
roligt. Men ibland rann bara all glädje av mig, tanken på att jag skulle
lämna dem och aldrig mer få se en del av dem gjorde mig så fruktansvärt
ledsen. En av mina närmaste vänner, Camilla skulle flytta tillbaka till Nya
Zeeland, hon kom till vår skola i trean. Chansen att få se henne igen var
liten.
Stämningen var helt klar nere den sista veckan och på skolavslutningen grät
alla tjejer, jag tror t.om jag såg en tår på min magisters kind.
Jag och min familj skulle flytta fyra dagar efter avslutningen. De fyra
dagarna var jag endast med vänner och tänkte på vad jobbigt det kommer bli
att börja om från början igen. Vår bil lämnade Grusåsgatan: klockan 05:00
söndagen den 13 juni. Inom ca 2 månader skulle jag stå på ett nytt
skolgolv, långt ifrån min hemstad Kristinehamn. Jag skulle nog bli mobbad
för min värmländska och att jag var en liten ”byfåne”.
Jag hade hela sommarlovet på mig i Göteborg att slå mig till ro. Kanske
försöka hitta några vänner. Det var i alla fall vad min mamma tyckte och
tänkte. Men förstå vad svårt att försöka hitta nya vänner i en storstad
mitt under sommarlovet, när alla sina vänner bodde 30 mil bort. Man kan ju
inte direkt gå fram till ett gäng och försöka (på göteborska förstås) säga
”Tja!”
Vi bodde i en del av Göteborg som kallas Örgryte, det var fina kvarter och
låg nära till allt. Men så var det i Kristinehamn med! Jag saknade mina
vänner och mitt Värmland.
Ja, den första dagen kom ju faktiskt. Fredagen den 27 augusti tog jag min
saker jag skulle ha med mig och gick de kvarter det var till
Johannesskolan. Under lovet hade jag tränat att gå den vägen, jag hade sett
samma saker varje gång och tänkt på Kristinehamn. Saknaden var stor. Men
den här gången var det annorlunda. Nu, när jag tänker tillbaka kan jag inte
komma ihåg att jag passerade Getingen eller Bovägen. Bara en massa tankar.
Helst av allt ville jag rymma tillbaka till Kristinehamn, jag kunde sätta
mig på spårvagnen och vara på stationen i ett nafs och därifrån ta tåget.
Fast just ja, detta med spårvagnen skulle bli svårt. Jag gillade inte den.
Utesluter en mening som inte går att ändra till något liknande . Det var
ingenting för min klaustrofobi!
Allt skulle börja 09:00 och jag var där tio minuter innan. En tanke jag
gillade var att jag var inte den enda som skulle byta klass. Denna klass
var ny för alla. Skulle nog inte vara flera värmlänningar, men det är
smällar man får ta! Jag hade iallafall en plan, som jag nu vet var den
bästa planen jag haft i mitt liv. Min plan var att bara vara mig själv,
visa vem jag var och vad jag gillade. Om ingen gillade mig för mig gick de
bara miste om något bra. Mig.
Jag kommer ihåg att jag hade mina svarta manchester byxor, min kent tröja
och mitt svarta hår var i snedlugg. Det var jag. Jag hamnade så småningom i
ett rum med min klass, en klass jag skulle vara en del av i tre år
framöver. Men vart jag än tittade runt i rummet stod folk i par eller
grupper. Alla hade en eller flera. Utom jag.
Tjejerna stod och viskade, alla såg lika|dana ut. Långt hår, uppsatt i hög
tofs. Små, små kläder som säkert skulle passa deras småsystrar. Och de
visade så mycket hud det bara gick. De viskade säkert om mig. I deras
hubbabubba värld såg jag nog konstig ut i mina kläder, dom pekade på mina
svarta naglar. Killarna såg också likadana ut. Långt hår, bakomkammat,
ganska tajta jeans och lagom tjocka tröjor, och ur tröjans ärmar och genom
”huvudhålet” stack det upp delar av en skjorta. Det var en kille som stod i
killgänget som stack ut lite. Han hade också långt hår, men med snedlugg,
vaxat. Han hade också tajta byxor och ett par Converse skor. Han hade
kavlat upp byxorna i slutet och han hade en NIRVANA tröja på sig. Han var
den enda i det där rummet jag ville prata med!
Första dagen skulle alla gå fram var och en och berätta om sig själva. Jag
berättade varifrån jag kom, intressen och musiksmaken, berättade också att
jag gillade spela gitarr. Och att Nina var mitt namn. Killen jag skrev om
tidigare hette Patrik, han hade alltid bott i Göteborg och han spelade bas
i ett band med några polare från en annan skola. Hans musik|smak var som
min och han log när han berättade att han gillade kent.
Efter första dagen som mest gick ut på att lära känna varann hade jag lärt
mig att tjejerna var precis så blåsta som jag trott. Och jag gick hemåt.
Jag går åt mitt håll, men snart hör jag en röst jag känner igen. En röst
som jag liksom sparat i mitt huvud för att kunna plocka upp hemma och
lyssna på. Jag vände mig om och Patrik kom halvt springandes emot mig. Han
stod snart mittemot mig och han började prata med mig. Jag var trollbunden
vid hans charm.
Han frågade om jag ville komma på en spelning samma kväll, jag gick dit och
han var bra! Efter det tog vi en fika och vi hade mycket gemen|samt. Vi
blev ihop (som ni alla gissat) Hans bandmedlemmar hade flickvänner ungefär
som jag och jag gillar min grupp av vänner. Snart är det ett nytt sommarlov
och då ska vi till Kristinehamn och jag ska ta Patrik med mig.

Att byta klass!
Jag och min pappa flyttade till sösdala 1994. Mitt första skolår började
jag på Hässle skolan tillsammans med min kusin Sanna och tjugoandra elever.
Hässle skolan är en ganska så stor skola med egen simhall som vi var en
till två gånger varje vecka. Det var min favoritlektion. På rasterna
brukade vi spela bandy eller kasta kula, tyvärr så förlorade jag mina kulor
och fick stå och titta på mina klasskamrater. Jag gick hos en talpedagog
för att jag inte kunde uttala r. En gång i veckan var jag där och sa Rena
Rama Rolf och spelade lite spel Medans dom andra var i klassen och hade
matte. Min pappa fick ett bättre jobberbjudande i Halland Väderö, och det
passade bra p g a att pappa hade en gammal flamma som han började träffa
igen.
Hon hette Katrin och verkade till en början snäll, men jag hade fel. Pappa
tomas jobbade mycket så han var inte hemma så ofta. Tiden gick och jag
började i Myckleås|skolan i tvåan, som skulle visa sig vara en bra skola.
Redan första skoldagen trivdes jag bra, alla var trevliga och snälla men
dom flesta tyckte att jag hade en rolig dialekt. I Myckleåsskolan hade vi
roliga timmen en gång i veckan på fredags|efter midan. Mina bästa kompisar
hette Dany och Kristoffer. Vi var fem stycken i klassen som spelade fotboll
i samma lag på fritiden, S FF hette laget. fotbollen var min stora passion
i årskurs två till sex, jag spelade back för att jag var stor och stark.
Martin S var målvakt, Martin a var mittfältare, Kristoffer var back
tillsammans med mig och David. I Myckleåsskolan hade vi både träslöjd och
syslöjd det var bra. Vi simmade i Myckleåsskolan också men bara en gång i
veckan. Det var danstävling på roliga timmen, jag dansade med Lena, Stoffe
med Maria och Dany med Sofia. Stoffe mutade dansdomarn så han vann, jag och
Lena kom två och Dany och Sofia kom trea. Jag ringde och frågade chans på
Maria, Sofia, Lena och Kristina i fyran, ingen svarade ja hahaha. Det var
så pinsamt att gå till skolan nästa dag, men vad hade man för val. Dagen
efter så sa tjejerna ingenting om gårdagen tack och lov. Vi hade ett disco
i stadshuset det var i 6 timmar och alla var där, det var faktiskt skitkul.
Vi åkte på en utflykt i femman till en stenåldersby. lärarna hade sagt att
det skulle bli varmt så vi skulle ta med oss mycket vatten, jag tog med mig
nio liter vatten att kånka på, det var väldigt tungt. När vi kom tillbaks
bestämde vi oss för att ha en Stenåldersmusikal i rådhuset. Vi hade på oss
bruna tyg|säckar och stod på scenen framför 100-150 personer, det enda
problemet var att jag svimmade och ramlade baklänges och tog med mig Malik
som stod på en stol bakom mig. Fröken hjälpte mig ut så jag fick lägga mig
på en bänk utanför och frågade hur jag mådde, jag svarade att jag var lite
yr. Fröken sa att jag kunde lägga mig under pianot och bara sjunga med, så
det gjorde jag. Före ställningen gick bra utan min professionella hjälp och
alla visslade och klappade händerna när vi var klara. I femman ville jag
inte bo kvar i Halland så jag flyttade till min moster i Jönköping, det var
svårt att flytta ifrån kompisarna i Halland men det gick. När jag kom till
Jönköping fick jag ett brev från min gamla lärare och ett brev ifrån varje
elev i klassen, det kändes bra. Jag lovade att jag skulle hälsa på nån
gång, det ville dom gärna. Så kom den första dagen i ängsholm|skolan, den
var inte kul jag gick ifrån klassen och satt mig och grät vid
grus|parkeringen. Min lärare Matilda kom ut och övertygade mig att gå in i
klassen igen, så jag gick in i ett mindre rum där Gustav, Assar, David och
Andreas kom in och pratade med mig, det var helt ok. Gustav blev min bästa
kompis, vi gjorde mycket saker ihop tränade, badade, gick på stan mm.
Ängsholmskolan var mycket större än Myckleåsskolan, men det vi gjorde i
femman i Halland höll dom på med i sexan när jag började. Jag vart lite som
en mönsterelev, jag och Daniel Bern var bäst i klassen. Ett år senare
började Jag i högstadiet och kom i samma klass som min barndomsvän Donnie,
men det var ombytta roler nu. När jag var mindre var jag tjock och rund,
medans Donnie var smal. Nu var det precis tvärtom. Jag var smal och Donnie
var lite större, men fortfarande samma per|son som var min bästa kompis
innan vi båda började i skolan. Årskurs sju var den roligaste i hela mitt
liv pga att jag fick massor med nya kompisar, men bäst av allt var att man
blev ganska så populär bland brudarna. Jag åkte och hälsade på mina
klasskompisar i Halland som jag hade lovat. Dom hade också hunnit att börja
i högstadiet, och tyckte att det var roligt. Dom flesta hade tyska som
språkval, men även spanska och franska. Nu går jag mitt sista år här på
Ängsholmskolan och det känns underbart. Det ska bli skönt att börja på
gymnasiet (Hotell o ”o” med ett understreck resturang programmet) utan
massa tunga saker i väskan. Nu har jag tagit igen en massa saker och har
fortfarande lite kvar, men jag vet att jag kommer att hinna med det pga att
det är det som jag verkligen vill. Just nu. Varför vet du ju redan annars
får du läsa igen om uppsatsen en gång till. Nu ska jag byta klass och skola
igen, men jag ser bara positiva saker med den förändringen.

G+

Mina skolår
Jag går nu i nian och kan se tillbaka på mina skolår med ganska stor
erfarenhet. Jag kommer speciellt ihåg min första dag i skolan. Jag skulle
börja i ettan och var jätte nervös. Det fanns väldigt höga förväntningar
inom mig. Jag tyckte att det var jätte kul med skolan i hela ettan och
tvåan men redan i årskurs tre började jag tröttna. Jag har alltid haft
svårt för matte, och jag tror att det beror lite på att jag inte fick lära
mig de rätta grunderna på lågstadiet. I mellanstadiet blev det svårare och
då kom det även nya grejer att lära sig. Men jag har nu, efter ca nio år,
äntligen lärt mig de rätta grunderna för mattematik.
Eleven markerar nytt stycke både med ny rad och indrag, ungefär hälften
av gångerna, resterande enbart med ny rad När jag började i fyran var det
dags att byta skola till hovsbyskolan, där det fanns klasser upp till
sexan. Jag var jättenervös när jag skulle börja där men efter ett tag blev
sammanhållningen i klassen mycket bra. I hela mellanstadiet gick jag i en
fyr-sexa, det är ganska bra med sådana klasser men det händer att man får
höra saker om och om igen bara därför att dom yngre i klassen aldrig hade
hört det förut.
När jag gick i femman blev jag allvarligt sjuk och var borta från skolan i
över två månader. Läkarna på sjukhuset visste inte vad det var för fel på
mig, men jag kunde inte gå till skolan för att jag hade så ont i ryggen så
jag fick ha en sjukhuslärare. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den
läraren var lite korkad, jag var bättre än henne på allting. Jag räknade ut
tal snabbare än vad hon gjorde så jag kan ju inte vara helt värdelös på
matte.
Jag missade väldigt mycket i skolan och när jag äntligen blev frisk var det
redan slutet av femman. Jag kom till skol|avslutningen på kryckor och så
var det skolåret slut.
I sexan flöt skolarbetet på bra och när jag sedan slutade i den klassen
fick jag och en annan tjej stipendium för att vara bästa kompisarna i
klassen.
När jag började i årskurs sju bytte jag skola igen och det är den skolan
som jag forfarande går på, Ängsbyskolan. Det finns inte så mycket att
berätta om dom tre åren jag har gått på den här skolan för dom är alla tre
väldigt enformiga. Jag går till skolan dag ut och dag in och tycker att det
mesta inte är så kul men jag kämpar på ändå.
Just nu känns det skönt att snart få sluta grundskolan. Det blir säkert mer
självständigt arbete men det tror jag att jag kan klara av. Det är klart
att jag är lite orolig att jag inte ska komma in på den linje som jag har
valt, men jag tror nog att det ska gå bra.

G

Mina skolår
När jag sitter och tänker på alla mina skolår, så känns det som tiden bara
runnigt iväg. liksom som jag gick i etten igår. Skolåren för mig och säkert
ni andra är som en mötesplats där man samlar kunskap och vänner, vänner och
kunskap som man kommer att få ha med sig hela livet, ända in till döden.
Utan skolan så skulle jag ju inte kunna allt viktigt och vad skulle man
göra då igenkligen? Jag har ett ordspråk som jag jämt brukar säga till mig
själv när jag har det jobbigt med skolan, det lyder så här: Ingen skola,
inga kunskaper, ja det lät kanske lite knäppt, men det har verkligen drivit
mig framåt i livet.
Jag kommer starkt ihåg den dagen då jag började skolan, jag var då en lite
blyg, blondhårig tjej, fast jag var också väldigt nyfiken på den hela nya
miljön, lärarna och klasskamraterna. Jag minns att jag tänkte så här undrar
ifall skolan är stor och ifall vi får ha våra egna böcker, undrar hur
lärarna ser ut, är de långa och blondhåriga som jag eller är de korta och
konstiga. Jag var specielt nervös inför alla nya klasskamraterna, men det
tror jag nog att alla barn var första dagen. Men som tur är så gick allting
bara bra, jag fick många kompisar och man fick sina egna läroböker att läsa
i, men lärarna var verkligen inte långa och blondhåriga eller korta och
konstiga, utan de var verklige speciella lärare som visade vägen framåt och
in till tryggheten.
Jag hade jättebra på den skolan jag gick i och minns speciellt den dagen
den min kompis Andrea och jag hittade på ett bus, det var så här att
utanför skolbyggnaden så fanns det rödavinbärsbuskar som vi odlade fram och
just denna dag så var de extra röda och saftiga, men sura. Då bestämmde jag
mig för att äta några och Andrea hängde på, men det dröjde inte lång tid
tills matatanten kom på oss och vi sprang och sprang för livet. När jag
tänker så här på-t i efterhand så skrattar jag åt det.
Jag hoppas verkligen att alla barn har ett speciellt första minne som jag
har.
Jag bytte senare skola till Enebyskolan och det vart som en ny start för
mig, visst förlorade jag alla mina kompisar från min första skola, men på
kuppen fick jag ju nya som jag faktiskt än känner och umgås med. Jag bytte
skola, därför att vi flyttade. Det var väldigt pirrigt. Jag började i
årskurs tre och bara efter några dagar känndes det som jag hade känt
personerna i hela mit liv. Jag mins när alla ville komma fram och prata med
mig och alla undrade hur jag var som person. Alla människor får nog det i
magen som man inte kan beskriva, när man kommer till ett nytt ställe.
Från trean till sexan mins jag faktiskt bara några få händelser, det andra
har liksom bara suddats bort med tiden, det har faktiskt gått nio skolår.
Det finns en sak som jag mins tydligt, det var när alla skulle göra sina
nationella prov för första gången i femman och alla var så oroliga för det.

Det var också en dag när alla skulle ta spruta, ja det var oroande
ögonblick.
Det har hänt många spännande och tråkiga händelser under min skoltid, tex.
som när alla vi i klass 5b skulle åka ut och campa och då skrämde alla
killar upp tjejerna med att någon hade blivit mördat i ett dike utanför det
stora huset. och gissa vad vi blev rädda när vi plötsligt såg blodsspår,
men det var ju bara gammal ketshup. men de fick senare igen så att de teg.
Det finns också sorgliga händelser som kanske alla varit med om någon gång,
det är att bli retad för någonting och det hände just mig, så här gick det
till: Det var i tvåan och vi alla i klass 2c skulle ut och grilla korv i
skogen och jag var helt ensam den dagen för min bästa kompis Andrea var
sjuk.
Det var då det hände, jag stod ensam i skogsgläntan och väntade in lärarna,
då kom tre tjejer imot mig, jag tror att de gick i 2a, de började reta mig
delvis för att jag stammade och delvis för att jag hade kort hår och det
gav mig väldigt dåligt självförtroende. Jag var tyst hela dagen, men när
jag kom hem berättade jag allting för min mamma och det råder jag alla barn
och ungdomar att göra. För mig så löste det sig som tur är. Det var min
värsta händelse, för jag vart faktiskt väldigt ledsen.
när jag senare skulle då lämna sexan och börja i sjuan så vart jag väldigt
nervös och det tror jag nog att alla blir när de byter årskurs. Men det
ordnade sig och jag hamnade i en ny klass, det var 7a.
Då senare blev det lite allvarligare, vi fick massor med prov och det satte
mycket press på en. Sen i åttan och nian fick vi våra betyg och jag tycker
att jag fick ganska bra betyg. Jag tror nog att jag fick bra därför att jag
gav allt på proven och lektionerna. Börja kämpa redan i sjuan, ge inte upp,
för då kanske ni inte når ert mål.
Jag vill verkligen inte lämna skolan och alla lärare som betyt massor för
mig. Jag vill verkligen inte lämna allt det, men man måste ju gå vidare i
livet, visst är det sorgligt men det är ju alla dessa skolår som har gett
mig och oss alla kunskap och en chans att göra något av våra liv. Jag själv
har alltid velat jobba med djur och det hoppas jag att jag kommer att göra
också. Jag har verkligen blandade känslor inför att lämna skolan, men det
mesta är posetivt. Vi alla kommer nog att ses en dag igen.
En krönika för skoltidningen skriven av Cecilia Nordlund i klass 9a,
läsåret 2003.

Mina skolår!
Min första skoldag började en blåsig och grå måndag morgon 8.20 1994.
Jag var för första gången på väg till skolan med min mamma och mina 3
dagiskompisar Isabelle, Albin och Elias och deras föräldrar Vi var jätte
nervösa och gick som stela pinnar.
Jag hade börjat fundera på hur våran fröken såg ut, ifall hon var snäll,
ifall hon kunde mycket m.m. När vi äntligen kom in i klassrummet berättade
våran fröken att hon hette Marlene Plusjenki lr något liknande.
Så efter att hon berättat om sig själv delade hon ut en varsin skrivbok åt
oss. och i skrivboken skulle vi rita vårat fantasi|troll och skriva vad
han/hon hette.
Det var nog det jag kommer ihåg av första skoldagen. Jo jag hade fått en ny
väska också som var rosa och hade en björn på sig.
När vi sedan gick i 2:an, 3:an nånstans en varm sommar dag gick vi hem jag,
Elias, Albin och Isabelle men när vi gick förbi en nyponbuske som fanns
längst vägen så fick Albin och Elias för sig att stoppa kli pulver innanför
min och Isabelle tröja. Så vi gick som två små hundar som hade fått loppor
lr något liknande. och Elias och Albin bara skrattade.
När vi efter 4 år hade haft Marlene som lärare var det dags att byta. Vi
skulle övergå till Älgen som den avdelningen hette. Det var lika nervöst
där som det var när vi började ettan för vi skulle ju nu komma upp till den
äldre delen och inte vara små längre men det gick bra där med även om man
var lite rädd att läraren skulle slå av pekpinnen som hon hade gjort året
innan.
när vi efter det långa året i 5:an skulle få en ny fröken när vi började
6:an gick det också bra för den här fröken Desirée Sundgren var jätte snäll
mot alla.
Men sen när vi hade gått ut 6:an fick vi inte stanna kvar på fågelby längre
utan flyttades till Eneby. Här fanns det också en och annan snäll lärare.
Blandannat Lisa som vi hade som både klassföreståndare och SO lärare i
7:an. Det finns ändå fler bra lärare som Kjelle han har vi i mitt favorit
ämne matte.
Något som jag eller dom flesta andra inte gillar i skolan är maten. t.ex
fisken, den skulle dom kunna ta bort.
Rasterna är helt underbara. Dom har aldrig varit så bra som dom är nu i
9:an, men det beror nog på klassen.
Två av dom i den här klassen har jag gått med sen jag började 1:an. Det är
Klara och Madelene. Och Isabelle har jag levt med sen jag var 4½ år.
lektionerna är väll kanske lite pratiga ibland när vi blir trötta så
snackar vi gärna. Men idag har vi varit tysta faktiskt eftersom att vi
sitter och gör nationella prov i svenska och jag är så gott som klar nu.