Född i Sverige samt minst en svensk förälder – Sida 22

Mina skolår!

Jag ska nu skriva om mina skolår. Jag kommer ihåg den dagen jag gick från
förskolan till årskurs ett. Jag trodde att hela världen hade förändrats.
Med detta tog jag första allvarliga steget i min barndom. Kontakten med min
första fröken i skolan kommer aldrig att glömmas; hennes vänliga röst och
hennes ljusa hår. Iréne lärde mig att skriva, läsa och att räkna. Jag minns
när vi lärde oss alla bokstäverna, jag minns också att den roligaste och
lättaste som jag gillade var bokstaven O. Jag fick nya kompisar också men
jag kände redan jättemånga från förskolan. Det var kul att börja i ettan,
att få nya kompisar, att lära sig något och att jag även fick en fadder,
som gick i trean. Alla ettor hade varsin fadder som man kunde gå till om
man undrade över något eller något annat. Jag tror också att vi fick
faddrar för att vi skulle komma de äldre barnen närmre. Jag kommer ihåg att
min fadder hette Emma och hon var snäll. I slutet av ettan kom de andra
förskolebarnen in och skulle hälsa på deras blivande lärare och
klasskamrater. Även dem fick varsin fadder, och jag blev fadder till en
flicka som hette Elin. Men nästa termin, då jag skulle börja tvåan då
bytade jag skola. Jag bytade från Ödeshög i Eslöv till Centrumskolan i
Centrala Helsingborg. Det pirrigt, men kul på samma gång, tyckte jag. Jag
tänkte att om det var så lätt och kul att börja årskurs ett så skulle det
inte bli några problem med att börja i tvåan. Men jag skulle gå och lära
mig i en helt annan skola. Efter ett tag när det hade gått kanske några
veckor var jag inne i det hela. Jag tyckte att det var lite skillnad på att
gå i ettan och tvåan. Årskurs ett var inte så jätteallvarligt men sen när
jag började i tvåan så fick vi jobba mer och få fler läxor, men det var
inte jobbigt, det var mer som en lek. I trean, två terminer senare så
började det att bli lite mer ansträngande men det var ju ingenting. Jag var
jätteduktig i trean och jag tyckte att det var roligt. När det är roligt
går det både lätt och snabbt. Efter trean flyttade vi till Lund och jag
fick byta skola igen, tredje gången i rad. Denna gången bytte jag till en
skola som heter Lunddalsskolan. Lunddalsskolan var jättestor, tyckte jag
då, men den är liten. Ödeshög och Centrumskolan var så små. Jag gick vilse
några få gånger. Men hitta ut det gjorde jag alltid. Mina lärare Mia och
Mia var jättesnälla. I fyran var jag jätteduktig, jag hade nästan alltid
alla rätt på prov, test och läxförhör. Allt kändes så bra. I femman var det
ungefär detsamma, det var bara lite mer läxor och sånt, men det överlevde
jag. Jag var fortfarande lika duktig. I slutet av femman tror jag det var,
då kom mina nya blivande lärare Katarina och Erik som jag skulle ha i
högstadiet. Dem verkade snälla och så. I årskurs sex så blev det jobbigare,
jag vet inte varför, men vi hade fått fler ämnen och vi behövde hålla koll
på fler saker. Vi gick längre om dagarna och vi hade fler läxor att göra. I
högstadiet blev det bara mer jobbigt hela tiden för varje årskurs. Vi hade
många skrivuppgifter i svenskan till exempel. Jag gillade Jag-boken som vi
gjorde men nu i åttan-nian så tröttnade jag på allt sådant. I alla år upp
till åk 7 så har det bara varit positivt, men sedan var det inget vidare.
Allt bara åkte ner för en backe kändes det som. Nu i nian känns det skönt
att snart få sluta. För detta är lite jobbigt faktiskt. Men det var bra att
jag slapp flytta och byta skola under högstadiet.
I korta drag, försökte jag beskriva mina skolår. Enligt beskrivningen hade
jag både gott och ont under dessa år. Men det goda och dem glada stunderna
kommer att ta plats i mitt hjärta, som bästa minnen inom min barndom-
skolåren.

Mina skolår

Det började när det var första dagen i skolan, alltså när jag skulle börja
ettan.
Det var jättespännande och nervöst för vem visste ifall mina klasskamrater
var snälla eller inte. När klockan var tio över åtta, ringde det in och
alla rusade in och satte sig ner vid varsin bänk. Man hörde allas hjärtan
slå och där stod min fröken. Hon såg väldigt sur ut men ändå ganska glad.
Jag presenterade mig för dom andra och sen var det inte mer med det.
Efter en timme var det rast och det var då jag träffade mina nya kompisar.

Mitt första intryck var att dom såg väldigt snälla ut, så det var bara att
försöka få kontakt med dom. Jag minns att på den tiden hade jag väldigt
roligt i skolan, nu är man mer pressad.
Vi hade den lärarinnan i 3 år sen fick vi en annan lärare, eller var det
två nya lärare. Minns inte riktigt men jag har alltid tyckt om mina lärare,
fram till sexan i alla fall.
Då fick jag en ny klassförståndare som jag tyckte om från början men efter
en termin eller nåt så började det.
Hon var inte alls snäll mot mig och två andra tjejer.
Vi brydde oss egentligen inte så mycket om henne då, utan struntade för det
mesta i henne. Så egentligen har det varit ganska kul i skolan.
Det jag minns väldigt bra som jag aldrig kommer glömma från högstadiet, det
är att jag och två kompisar låste in oss på toaletten. Vi tyckte det var
roligt men lärarna tyckte inte detsamma.
Vi skrek att vi inte kom ut fast om vi egentligen gjorde det och jag hörde
hela tiden hur någon lärare försökte öppna dörren men vi bara höll emot.
Jag gjorde det en gång och hade roligt men aldrig igen. Nu över till det
lite tråkigare. När jag började åttan blev jag mobbad av tjejerna i
klassen. Jag var väldigt ledsen och orkade knappt gå till skolan. Men jag
är stark som person så jag tänkte att dom inte skulle få trycka ner mig
totalt. Jag kämpade och klarade mig igenom det och alla som hade mobbat mig
sa förlåt och jag tog emot deras förlåtelse.
Det är ett av dom starkaste men sorgligaste minnena från mina skolår.
Jag minns också att i årskurs åtta då det var dags för mina första betyg
var jag väldigt spänd.
Jag gick och längtade efter att få mina betyg. Så var det dags att samlas i
klassrummet för att få sina första betyg.
Jag hörde mitt namn ropas upp och jag gick fram till mina lärare och tog
emot kuveret och en glass och gick tillbaka till min plats.
Jag hörde röster omkring mig som ropade:
Öppna kuveret och se vad du fick för betyg.
Jag öppnade kuveret förväntansfullt och tog upp mina betyg. Jag blev nöjd
med dom och kunde gå hem glad. De första betygen är något alla kommer att
minnas. Nu börjar det närma sig slutet av grundskolan och jag är både glad
och ledsen. Jag är inte glad att slippa dessa lärarna på min skola för jag
tyckte väldigt bra om dom. De lärarna jag har haft under mina skolår har
lärt mig mycket bra saker.
Jag kan väldigt mycket fast om jag inte visar det alltid. Åren som jag har
gått i skolan har varit lärorika men jobbiga. Själva skolan är väldigt bra.
Man trivs mycket bra här. De flesta lärarna är trevliga. Så intrycket av
min skoltid är att jag har lärt mig väldigt mycket.
Nu över till varför det är lite sorgligt att sluta nian. Det är för att
alla kompisar jag tycker om, kommer jag att skiljas från.
Det är klart att jag kommer träffa dom men inte lika ofta. Det är även det
att de lärarna jag har just nu är väldigt bra, så jag hoppas att de elever
som får dom lärarna också kommer tycka om dom lika mycket som jag.

Den här skolan kommer att vara ett stort minne för mig. Allt det jag kan,
som att skriva, läsa, stava har jag lärt mig härifrån.
Jag är väldigt nöjd för hur jag har lyckats i skolan. Nu när det är dags
för gymnasiet är jag spänd och väldigt nervös men jag hoppas och tror att
man blir mottagen på ett vänligt sätt och att jag kommer att träffa nya
kompisar.
Det var allt jag ville skriva. Förutom en sak, det är att jag måste skriva
till mina kompisar att jag kommer att sakna er väldigt mycket.
Slut!

Berättelsen gjord av: Cornelia

2. Att byta skola/Att byta klass
När jag var liten och gick på lågstadiet var allt bra, jag hade inga
bekymmer förutom när jag hade hoppat i vattenpölar på vägen hem eller varit
störig på lektionerna, för då blev mamma sur. Nu när jag är 15 år har allt
förändrats, mamma skriker och gormar alltid åt mig, jag orkar inte göra
något hon beordrar mig att göra, och mina gamla kompisar verkar ha glömt
mig. När jag var 14 år, alltså för ett år sedan, skildes min mamma och
pappa. Det är det värsta som någonsin hänt mig.
Eleverna markerar nytt stycke både med ny rad och indrag När de hade
skilt sig hade mamma inte råd med att bo kvar ensam i det stora huset, så
vi var tvungna att flytta. Mamma sa att hon ville börja om på nytt igen för
att lättare glömma allt som hade med pappa att göra. Vi flyttade från
huset, från området, från skolan, från kompisarna till en lägenhet i ett
annat område, vid en annan skola med andra människor. Jag inte kände en
kotte här!
Eftersom vi flyttade på sommarlovet hade jag några veckor på mig att vänja
mig vid lägenheten innan jag behövde ta itu med skolan.
Jag ville lära känna någon, vem som helst, innan skolan började, så nästan
varje kväll hittade jag på en anledning att gå ut, kanske för att handla,
eller bara få lite frisk luft.
Redan första kvällen såg jag ett gäng, både killar och tjejer, i min ålder,
stå och röka vid några buskar. Jag tänkte att dom vill inte jag lära känna,
jag är inte deras typ.
De tänkte tydligen detsamma om mig, för när jag hade gått förbi började de
skrika glåpord efter mig.
Typiskt sådana ”tuffa” gäng som aldrig vågar säga något till en när man är
nära, utan bara vågar skrika.
När det hade gått två veckor i den nya lägenheten låg jag sömnlös nästan
hela natten, för det var den första skoldagen i min nya skola dagen efter.
Jag var väldigt spänd och nervös. Två dagar innan skolan skulle börja hade
jag valt vilka kläder jag skulle ha på mig och vilken frisyr jag skulle
ha.
När jag äntligen somnade den natten drömde jag om att jag kom till skolan i
tid, men inte hittade klassrummet! När jag väl hittade klassrummet satt
hela klassen och skrattade hånfullt åt mig.
När klockan ringde på morgonen, en timme tidigare än vad som var nödvändigt
blev jag lättad.
Äntligen skulle jag få träffa min nya klass!
Jag var fortfarande nervös, men glad också. Jag kände att nu skulle allt
bli bra igen.
Jag kom till min nya skola tio minuter innan vi gick in.
Det kändes som om allt folk i hela rasthallen hade ögonen fästa vid mig.
Inte på ett elakt sätt, bara nyfiket.
Eftersom jag skulle börja nian var det förmodligen inte många nya i
klassen.
Nu ringde det in och fjärilarna i magen blev allt fler. Jag visste var jag
skulle gå för att jag hade fått prata med min blivande lärare dagen innan.
Hela klassen tittade uppmärksamt på mig när jag kom in i klass|rummet.
Det värsta var när läraren bad mig att presentera mig själv.
– Ehmm. Jaa, jag heter ju då Matilda. Jag är lika gammal som några av er,
jag är fjorton år.
Jag satte mig snabbt ner och skämdes. Jag hörde inte ett ord av vad läraren
sa på resten av lektionen, jag tänkte bara på vad jag hade sagt, och hur
mycket jag hade stammat.
Jag har aldrig i hela mitt liv stammat så mycket, aldrig varit så nervös.
På rasten kom det fram två tjejer till mig, Anna och Johanna hette de.
De berättade för mig att Anna hade gått i denna klassen i alla år, Johanna
hade flyttat hit och börjat i klassen i sexan. De var bästisar och gjorde
allt tillsammans.
De berättade om alla i klassen för mig:
– Daniela, hon är ful och divig. Hon tror att alla vill ha henne, Kenny är
den enda!
– Kenny?, frågade jag.
– Jaa, den långa blonda killen där, sa Johanna och pekade.
Jag kände igen honom som en av killarna i det ”tuffa” gänget jag hade sätt
ute. Han kände som tur var inte igen mig. De fortsatte att berätta om
klassen, och den verkade bra, alla var väl ganska trevliga, förutom Daniela
och den där Kenny. När jag kom hem från skolan var jag glad. Hela dagen,
nästan, hade varit lyckad!
Det var så roligt att lära känna klassen att jag riktigt längtade till att
gå i skolan, något jag aldrig gjort förr. I min gamla klass var det jämt
bråk mellan elever och mellan lärare och en elev. Lärarna på min nya skola
var bättre. Lite gamla kanske, men definitivt bättre.
Veckorna gick, och trots att jag skrev brev till mina kompisar där jag
bodde innan fick jag aldrig något svar.
Dom hade lovat mig att skriva minst en gång i veckan, men efter tre veckor
hade jag fortfarande inte hört något från dem. Johanna och Anna sade åt mig
att strunta i det, men det var inte världens lättaste sak att göra. De hade
trots allt varit mina bästa kompisar nästan mitt liv.
Jag, Anna och Johanna blev bästa kompisar. De var smarta och roliga,
snackade lagom mycket skit om andra, och de hittade alltid på något att
göra efter skolan.
I början av terminen ägnade jag inte mycket tid till skolan och läxorna, då
var allt bara kompisarna som gällde. Nu när jag har kommit in i kassen mer
och känner alla är det lättare att bry sig om annat t.ex. skolan. När jag
hade gått i klassen i några månader fick jag ett brev från min gamla bästa
kompis.
Hon skrev att skolan hade tagit så mycket tid så att hon inte hade kunnat
skriva till mig innan.
Jag tänkte att ett brev kunde ta fem minuter att skriva om man var snabb,
men jag förlät henne.
Vi träffas knappt längre, inte alls ofta. Bara på lov eller helger eftersom
vi bor så långt ifrån varandra. Min pappa träffar jag nästan varannan
helg.
Jag får brev från mina bästa kompisar där jag bodde innan, jag har fått två
bästa kompisar här.
Mamma skäller inte lika mycket längre och skolan går bra!
Jag trivs här och vill absolut inte flytta tillbaka.
Jag är helt enkelt lycklig och trivs med livet!

Min syn på skolan
Hej!
Som du själv sa innan så har vi nu gått här i 9 år och vi har hunnit
uppleva både posetiva och negativa saker.
Jag tänkte börja med dom negativa för att sedan avsluta lite posetivt.

Något jag anser är en av dom allra största bristerna på vår skola är
lärarna. Det är absolut inget fel på deras metod att lära ut men deras
ständiga tjat om betygen får många att må dåligt psykiskt. Ena sekunden
blir dom sura och irriterade på grund av att vi nämner att vi är rädda om
våra betyg. Då får man genast höra ”Ni är helt otroliga! Tänk inte så
mycket på era betyg”. Lätt för dom att säga eftersom att det inte är deras
framtid. Sedan kan det gå ett par dagar också står samma lärare och säger
”Alltså nu får ni skärpa er! Är ni medvetna om att jag ska betygsätta er
denna terminen? Då vill det till att ni skärper er!” Hur tror ni att det
känns? Att ständigt veta att ett snesteg kan krossa ens framtida drömmar.
Jag anser att lärarna pressar eleverna för hårt och många elever mår
otroligt dåligt utav detta.

När man gick i Låg-Mellansatdiet var det alltid kul att gå till skolan och
man trivdes.
Varför?
För då fanns det inga betyg som bevisade hur bra eller dålig du var som
elev. Inga lärare som hotade med att sänka eller några kamrater som mådde
dåligt. Man var bara barn. Jag är fullt medveten om att kraven ökar i
högstadiet och allt blir svårare. Men är det en anledning att hota barnen
och dess framtid. Man kan lätt som lärare bli ”blind” och inte ser hur
dåligt eleverna faktiskt mår. Men som elev är situationen spegelvänd och
man hör och ser i princip allt som händer. Jag vet själv hur det är
eftersom jag själv ett flertal gånger har varit på väg ner. Men lyckligtvis
så har jag kommit på bättre tankar.
Tyvärr finns det allt för många i dagens skolor som aldrig orkar tillbaka.
Just därför anser jag att detta är något nu måste ta tag i.

Det finns även andra incident där man har bytt lärare mitt i terminen.
Följden har blivit att ens betyg automatiskt sänks. Oavsett om du presterat
allt som krävs för att uppnå VG så väljer läraren ändå att sänka en till
ett godkänt. Med motiveringen ”Du är duktig och muntligt aktiv, men tyvärr
så känner jag inte dig så väl. Jag vill se att det du presterat denna
terminen inte bara är en tillfällighet”.
Vad är det för rensonering?
Är det mitt fel som elev att skolan väljer att anställa en ny lärare?
Dessutom så är det väl för guds skull inte lärarens uppgift att lära känna
mig! Deras uppgift är att undervisa mig och bedöma mina kunskaper.
Det finns inget som är så viktigt som rättvis betygsättning. Det är trots
allt vår framtid.

Jag som elev kan nog inte ensam förbättra det här utan jag behöver din
hjälp. Om du tagit upp det med lärarna och förklarat för dom hur vi elever
känner så hade kanske saker och ting förbättrats. I sådana fall hade jag
varit mycket tacksam.

Nog om klagomål!
Nu hade jag tänkt gå in på den lite trevligare delen av skolan nämligen
klassrumen och maten.

Låt oss börja med våra färg|glada och trevliga klassrum. Vårterminen 2002
satte läraren en pensel i allas händer och vi bestämde oss för att piffa
upp dom enformiga klassrummen och ge dom liv.
Idag är klassrumen fyllda av färger och växter och alla trivs.
Det var en mycket bra idé.
Där samarbetade elever och lärare för en god sak. Hoppas på fler bra och
fiffiga idéer och för slag där vi kan samarbeta.
Sedan var det skolmaten.
För ett par månader sedan tillkom en ny måltid i vår matsal nämligen
vegetarisk kost. Det är ett mycket bra beslut som många framförallt
vegetarianerna är nöjda med. Det ger alla elever möjligheter att välja vad
dom vill äta så att dom mår bra.

Det finns givetvis 100 andra posetiva och negativa saker till att ta upp
men jag valde dom som jag ansåg var viktigast.

Det var allt från lilla mig!
Vänliga hälsningar 775206

G+

Mina Skolår

Jag har alltid varit typen som har velat bestämma och leda en grupp. Det
har alltid följt med mig och mitt sätt att vara.
När jag började skolan, i klass 1b på Braåsskolan, var det som att komma
till himmelriket, eller jag bokstävernas och talens himmelrike i alla fall.
Tänk att få kunna läsa Bamse själv! För en sjuåring är det en stor och
viktig sak. Jag hade inte en endaste tanke på att man kunde få kompisar på
köpet också. När det kom upp i min lilla hjärna så var inte skolan ett
himmelrike längre, det var ett paradis!
Jag fick några bra kompisar och ettan blev tvåan och man var inte minst
längre. Våran lärare, Gunvor, var en fantastisk lärare vi lärde oss räkna
genom att sjunga och dansa, och jag som hade fått för mig att skolan skulle
vara tråkig.
Men sen kom trean och när trean kommer så kommer multiplikationen också.
Jag, som då var nio år, kunde inte förstå detta märkliga fenomen och
framför allt ville inte min hjärna förstå. Det blev en stor röra och dessa
tal var inget paradis längre och inget himmelrike heller, det blev ett
magplask ner till jorden igen utan en livlina.
Så kom våren och till slut sommaren och våra tre år med Gunvor var slut.
Det var ganska tråkigt att säga adjö för vår nya lärare, Berit, hade inte
världens bästa rykte på vår skola. En sak måste tilläggas, vår klass var
inte någon perfekt klass, rent ut vi kunde inte hålla mun.
Det blev sommarlov och lika fort som sommarlovet kom försvann det och en ny
termin med Berit påbörjades.
I början var det ganska lugnt, hon var en sträng lärare, men det gick bra.
Sen när man lärt känna henne och hon har lärt känna en smög sig problemen
fram och vi kunde fortfarande inte hålla mun. Några i klassen slutade
annars var nog fyran ganska lugn.
Femman kom och det blev värre, vi bråkade hela tiden och Berit bara skällde
på oss. Vi blev skolans ”svarta får”. Mina matteproblem dök upp igen, jag
trodde det räckte med multiplikation men nu skulle man kunna dividera
också! Det går ju inte. Så det blev ännu ett magplask och denna gången sved
det oerhört mycket.

Vi fick ganska ofta höra av Berit att vi var den värsta klassen hon
någonsin haft. Hon kom till skolan en dag, när hon egentligen var sjuk. Vi
skulle ha ett prov, alla var lite smått nervösa. När vi kom in i
klassrummet stod det på tavlan med stora bokstäver: ”NI ÄR DEN VÄRSTA KLASS
JAG HAFT! SÄTT ER NER, VAR TYSTA OCH GÖR PROVET!”. Som du kanske förstår så
har mitt paradis blivit ett helvete och djävulen själv var Berit.
Vi fick i alla fall vårat sommarlov och det var efterlängtat. Den sista
veckan innan skolan började igen fick man ångest men det ska man ha när man
är tolv år, eller?!
Sexan kom och Berit blev sjuk och var borta i nästan två månader. Då kom
Annika och vi fick ha bild varje dag och klassen kunde börja prata normalt
med varandra igen. Jag kom loss från helvetet och kunde stå med båda
fötterna på jorden igen. Slutet av sexan var helt OK! Berit jobbade bara
halvtid och vi fick ha våra bild timmar med Annika. Jag kunde, lite då och
då, skymta himelriket igen.

Det var lite sorgsamt att lämna klassen men kändes mest som en befrielse.
Nu skulle jag börja om på nytt, byta skola och få nya klasskompisar. Jag
skulle försöka nå till paradiset igen. Detta sommarlov var fantastiskt,
ingen mer Berit.
Då var det dags för en ny skola och en ny klass. En baggis tänkte jag, men
tji fick jag.
Man kan inte föreställa sig hur det är att gå från en skola med nästan bara
svenskar, och helt plötsligt komma till en med alla dessa olika kulturer.
Så det blev bråk och lite mera bråk, och jag som alltid vill bestämma
hamnade i en massa små dispyter. Våra klassföreståndare, Lena och Tomas,
kämpade hårt med att det skulle bli bättre, det sakta men det gick.
På vårterminen blev min mamma sjuk och sen dog hon en majkväll, och jag
föll hårdare än jag någonsin gjort rakt ner i helvetet. De sista veckorna,
innan lovet, gick jag runt som en zoombie. Jag orkade inte plugga och hemma
var det ännu värre. Man kunde då inte ens tänka på att jag skulle få se
paradiset igen.
Sjuan hade glidit förbi och åttan kom tillsammans med de första betygen.
Jag kämpade med skolan samtidigt som jag kämpade med min sorg. Sen såg jag
ett ljus i mörkret och jag blev kristen och flög upp på lätta vingar till
himmelriket, vilken fantastisk känsla att få vakna upp utan att kudden är
blöt av tårar. När jag mådde så bra så gick skolan bättre och allt tjafs
var borta.
Åttan var som en berg-och-dalbana. Nian har än så länge varit fantastisk,
den tjejen som alltid ville bestämma blev ordförande i elevrådet, hon fick
hålla i den kristna skolgruppen och fick vittna om sin tro inför skolan.
Jag har valt gymnasieval och är väldigt förväntansfull över att byta skola.
Om jag ser tillbaka på min skolgång så ser jag en stor förändring den lilla
tjejen som ville läsa bamse har blivit till en ung kvinna med egna idéer
och åsikter.
Vem vet kanske jag hittar mitt paradis snart?!

Mina Skolår.

Jag minns den dagen då jag skulle börja skolan. Eller egentligen är det den
dagen jag träffade min lärare för första gången som jag minns. Det var
samma lärare som min syster hade haft, så jag visst redan lite om henne.
Jag var väldigt förväntansfull, och jag kommer ihåg att jag kände mig
väldigt stor. Jag har en tre år äldre syster, och jag ville alltid göra
samma saker som henne, och nu fick jag äntligen börja skolan!
Jag har inget direkt minne av första mötet med de nya kompisarna. Första
skolåret var annars i stortsett en härlig tid, än idag kan jag komma ihåg
den speciella doften som fanns i klassrummet och korridoren. Skolan blev
också lite som en oas för mig. Min mamma var dagmamma, det var inget fel
med det, men de få timmarna som jag fick vara någon annanstans med kompisar
i min egen ålder var verkligen jättesköna.

Tvåan sen kommer jag inte ihåg något speciellt ifrån. Även trean flöt på
ganska bra. På våren fick vi träffa den nya läraren som vi skulle ha från
fyran till sexan. Också den här läraren hade min syster haft, och jag hade
hört ganska mycket negativt om henne. Jag kommer ihåg att min syster sa att
läraren inte klarade av hennes klass p.g.a. att de var pratiga och bråkiga.
Jag kommer ihåg att ja undrade ”hur ska hon då klara mig klass”?

Jag tyckte ganska tidigt att klassen var jobbig. På lågstadiet var det inte
så farligt och jag tror inte att jag brydde mig så mycket heller. Det blev
jobbigare, eller jag började reagera mer i fyran. Jag hade hör väldigt
mycket fördommar om den här läraren men försökte ändå skaffa mig en egen
åsikt om henne. I början fungerade det ganska bra, och jag tyckte hon var
bra. Sen började jag att tycka sämre och sämre om henne, men fortsatte att
vara trevlig mot henne, för jag har alltid trott att är man trevlig så blir
man bemött med ett trevligt sätt. Men det skulle komma att få konsekvenser.

Femman var helt ok. Vi lyckades kvala in till ”vi i femman”. Det gjorde att
klassen ett tag fick en lite bättre samman|hållning. Alla ville att det
skulle gå bra, och alla ville hjälpa till med hejaramsor.
Just i samband med att vi höll på att skriva hejaramsor har jag ett
speciellt minne. Jag och en kompis hade skrivit hejaramsor tillsammans och
gick fram till vår lärare för att hon skulle rätta dem. När hon hade gjort
det sa hon en kommentar som verkligen har fastnat i mitt huvud. Inför hela
klassen sa hon till min kompis ”du kan väl skriva rent, Linda du har ju
lite problem med handstilen”. Jag vet att jag kanske inte skrev eller
skriver så snyggt, men just den kommentaren tillsammans med att det enda
hon påpekade på utvecklingssamtal var just min handstil har gjort att jag
inte gillar att skriva för hand

Trots detta så fortsatte jag att vara trevlig. Då kom sexan som verkligen
var jätte jobbig. Vår lärare var sjuk väldigt mycket under det året, så vi
växlade vikarier ofta. De gånger vi hade vår riktiga lärare var hon ganska
sur och skällde ut klassen för vad vikarierna hade gjort och inte gjort.
Att jag under den här tiden var trevlig mot läraren och ville plugga fick
klassen att börja ogilla mig. Klassen bestod då endast av 15 elever. De
flesta av dem trodde att de var coola, eller ville åtminstonde vara det.
Jag fick väl en del kommentarer, de var inte direkt elaka mot mig men inte
så snälla heller. Om man någon gång ville vara med så kände man sig mest
till besvär.
Att jag orkade berodde till stor del på att jag visste att jag till sjuan
skulle byta klass och kompisar. När det var dags att välja kompisar fanns
det ända 3 st. som jag gillade och som gillade mig med. Att sluta sexan och
lämna sin gamla klass var ingen sorg, för mig blev det en befrielse.

När jag började sjuan så var mitt självförtroende ganska lågt, men jag
kände nästan från första dagen att jag skulle trivas i min nya klass. De
klassföreståndarna som jag fick var verkligen jättebra, och jag kände en
trygghet. Mitt självförtroende började att växa. När sen klassen valde mig
som en av 2 klasstödjare blev jag verkligen jätteglad. Den nya klassen såg
mig inte som en mes, utan som en bra kompis som de kunde vända sig till.

Att byta skola/Att byta klass

Lille Jimbo hade nyss flytt från sitt hemland i Afrika, han hade förut bott
i Namibia, med sin familj hade de flytt till Sverige, till detta kalla och
frusna land, lille Jimbo kände igen orden, han försökte att bokstavera och
uttala meningen, ”Wwel kaamen tel Sverigeen” knepigt tänkte han. Lille
Jimbo kände sig inte hemma här, han trivdes inte alls, han ville bara hem
igen.

Han kände verkligen vreden och förtvivlan i sig. Han ville tillbaka till
Afrika men han visste bara att det ändå var en massa krig där i sitt
hemland. Han visste inte hur det skulle vara att komma till ett annat land
som flykting, Men det skulle han snart få veta. Lille Jimbo hade gått i
skolan förut, när han bodde i Afrika. Han hade lärt sig lite engelska, men
det var inte mcyket, han hade även lärt sig lite matematik men det var inte
heller så mycket.

Lille Jimbo hade tre systrar och två bröder och sin mamma kvar i livet, han
hade även haft två andra syskon och en far men de hade blivit avrättade. Nu
bodde de i ett litet hus för flyktingar, det fanns en massa andra människor
där, flyktingar från andra delar av världen. När lille Jimbo satt där med
sin familj, fick han syn på en liten ensam pojke, den lille pojken var i
Jimbos ålder. Jimbo gick fram till den lille pojken, han var mycket ledsen,
och frågade på en dålig engelska, – How are you? Den lille pojken var tyst,
han sa ingenting, han var livrädd och chockad, den lille pojken tog upp ett
gevärsskott ur sin ficka, han placerade gevärsskotet på golvet. Sedan brast
han i gråt.

Lille Jimbo kramade om honom. Tiden gick och våren kom, träden blev gröna
och blommorna vaknade till liv, våren hade kommit, Jimbo och hans familj
hade levt i den lilla flyktingförläggningen för ett långt tag nu. De trodde
att de skulle skickas tillbaka till Afrika igen, lille Jimbo visste att det
skulle gå bra nu. En dag var det en polis som kom in till
flyktingförläggningen han hade ett papper fram för sig som han höll i
händerna och han ropade upp namnet Mmbasa Jemi Nabo, det var Jimbos mamma.
Jimbos mamma reste sig upp, polisen bad henne att komma fram, hon tog lugna
steg, hennes hjärta dunkade snabbt.

Jimbo satt kvar på golvet med sina syskon, polisen sade till kvinnan, – kom
med här frun, hon vägrade att följa med polismannen, hon vände sig om och
sade – family!, då gick alla syskonen upp, de gick till sin mamma och
följde med henne. Utanför väntade en stor buss, Jimbos familj gick in i
bussen, sedan bar det iväg. Efter ett par timmar stannade bussen vid ett
stort hus. Det var ett polishus de hade kommit till, mamman gick med
polisen in i det stora huset, efter att de hade gått genom de alla tomma
hallarna kom de fram till ett rum. Där inne satt två manliga poliser med en
massa papper de hade även en tolk som kunde tala svenska och afrikanska.

”Okej frun, nu ska vi se här” sade han och kollade på pappret framför sig.
Tolken översatte det vad polisen sade. – Ni har varit i Sverige i ett
halvår nu, om jag förstått saken rätt?, tolken översatte och mamman bara
lyssnade. – Okej, så ni har en familj här också? tolken översatte allt, och
mamman nickade upp och ner med huvudet. – Men då var det inga större
problem då, frun, sade polismannen och gav ett leende.

Den andre polismannen höll tyst. När de öppnade dörren för henne sade
polismannen – Just det ja, det glömde jag nästan, här har ni era pengar era
bostadspapper och försäkringspapper ni har även fått livstidsasyl här i
Sverige, tolken översatte allt. Hon blev glad, och flinade utav lycka, när
hon kom till bussen följde polisen och tolken med.

Mamman berättade om vad som skulle hända. Hela familjen tjöt utav lycka, de
skrattade och var lyckliga. Bussen körde iväg igen, efter ett par timmar
kom de fram till ett bostadsområde. Tolken skulle hjälpa familjen med
ekonomin, hyran, avgifterna och mycket annat. De hade fått möbler och en
TV, det var inga välskötta möbler, dom var mycket slitna. Efter att första
veckan hade gått skulle syskonen börja i skolan. Syskonen var äldre än
Jimbo, Jimbo fick börja i femman.

Det var verkligen inte så lätt för honom första dagen i skolan, hans
klasskompisar var taskiga mot honom, när han då kom in till klass rummet på
morgonen, första dan kollade alla på honom. Fröken kollade också på honom,
– hej Jimbo, sade fröken – kom fram här så att alla får hälsa på dig, han
fattade inte ett dugg om vad hon menade, men han gick med lugna steg fram
till fröken. Han kollade ut över klassen, plötsligt sade alla barnen – Hej,
Jimbo!, han visste inte vad han skulle säga, men han visste att det var en
hälsning.

Ha sa lite lågt – Gambo, som betyder hej på afrikanska, alla barnen
skrattade. Fröken visade platsen åt honom, när han satte sig ner somnade
han på direkten. Han kände sig inte hemma. Vid dagens slut, när han kom hem
la han sig på sängen och tog ett djupt andetag, och andades ut. Hans mamma
var hemma, han ville aldrig mer gå tillbaka tänkte han.
Nu hade det gått några år, Jimbo hade lärt sig svenska och hade bra betyg i
skolan. Han började även sporta och blev en bra basketspelare, han spelade
i ett topplag, några år senare blev han skjuten till döds, bara 20 år
gammal.

Hej Skolministern.
Innan jag börjar klaga på allt som är fel, så vill jag först berätta vad
som är bra på våran skola. För det första så tycker jag att vi på våran
skola har börjat förebygga mobbning jätte bra. Det är ju jätteviktigt att
alla trivs i skolan. För det andra så har lärarna verkligen hjälpt till,
för dom som har det lite svårt i skolan. Genom att sätta dom i en mindre
grupp. Jag går själv i den gruppen och jag älskar dom lektionerna vi har
med gruppen, för det är så tyst och man kan verkligen fokusera sig på sitt
arbete. Och för det tredje så tycker jag att vi har ganska bra skolmat, man
kan alltid äta något.

Nu till dom grejerna jag vill klaga på. Hur kan ni se till att vi har så
bra förebyggande program mot mobbning, Men inte de andra skolorna. Ja just
det jag syftar på Långaslättskolan. Det är helt oacceptabelt att hänga ut
en fyra genom ett fönster. Det är också helt oacceptabelt att spöa på en
kille i nian bara för att han dansar balett. Detta skulle aldrig ha hänt om
långaslättskolan skulle haft ett bättre förebyggande program mot mobbning.

Varför tror du att det är så många som har dåliga betyg i t ex Areby? Jo,
för att dom aldrig får lugn och ro på, på lektionerna. Ni måste se till att
de får lugn och ro, kanske genom att sätta dom i mindre grupper.

Vi borde inte ens ta upp skolmaten i t ex Gustavsbrantskolan, för det gick
inte ens att äta. Till och med sexförbrytare, kvinnomisshandlare och
mördare får bättre mat än i vissa skolor. Är dom värda det? Är de.
Varför lägger ni bara era resurser på stadsskolor? För det måste ju vara
något fel, när jag inte kan klaga på något i min skola. Medans andra elever
i andra skolor kan klaga på tusentals grejer.

MVH.
772129

Att byta skola/Att byta klass

Inan jag byte skola till Viksby så gick jag i mattberga skolan. Mattberga
skolan är en skola som ligger i Mattberga utanför Sala. Jag har spelat
hockey sedan jag var 5år gammal och jag älskar spelet. När jag gick i
femteklass i mattberga fick jag höra att det finns en hockeyklass från 6:an
på viksby skolan. Självklart blev jag intresserad och sökte dit. Jag fick
först provspela och sedan intervjuade dom mig. Dom ringde också till min
lärare och frågade hur jag var i skolan. Efter många veckors väntan så fick
jag ett brev med svar. Jag öppnade brevet och läste det. Jag kom in i
hockeyklassen och jag var över lycklig. Dagen efter i skolan medelade jag
min lärare om att jag komit in och ska byta skola när vi börjar 6:an. Hon i
sin tur medelade klassen att jag skulle byta skola.

Sommarlovet kom och jag ville bara att skolan skulle börja igen. Dagarna
var sega och jag tränade nästan bara om dagarna. Efter ett långt sommarlov
så började skolan till sist.

Första dagen iskolan fick jag träffa alla i min klass. Alla killar tjände
jag redan, för dom spelar jag hockey med på fritiden i Almvik is eller Ais
som vi kallades då. Men tjejerna hadde jag alldrig sätt förut och jag
tyckte att det skulle bli kul att lära käna dom. Efter en vecka i min nya
skola skulle jag på klassresa med min gammla klass. Jag ville inte åka med
för det var så roligt i min nya klass. Men det var försent att ändra sig
nu, jag var tvungen att åka med. Vi var borta i fem dagar och helatiden
ville jag hem.

Den här skolan som jag går i nu är mycket bätre än min föra skola.
Klasserna på den här skolan är också mycket bätre.
Det var också här i skolan som jag träffade min flickvän. I min föra skola
fick man inte göra något. Klasserna var också väldigt tråkiga. Lärarna på
den här skolan är också mycket bätre.
Det ända som jag tycker var bätre i mattberga var maten. Jag trivs väldigt
bra här i den här skolan och hoppas att det blir lika bra i gymnasiet.

Mina Skolår

Många tänker ju på olika saker när dom hör ordet skola. Själv tänker jag
såklart på Gårdsskolan, skolan jag gått i från fyran och uppåt. Det mesta
jag minns från min skoltid minns jag härifrån. Men såklart minns jag också
lite från lekskolan till trean då jag gick i Gustav Vasa. Men dom minnena
kan ju inte jämföras med dom jag har från Gårdsskolan.
En sak jag kommer speciellt ihåg är när jag gick i Gustav Vasa,
då var jag en riktig upprorsmakerska, då fick jag hela min klass att
strejka utanför klassrummet och vägra gå in. Andledningen till detta uppror
var att vi ville ha längre raster, men det funkade inte så bra. Efter tjugo
minuters väntan började mina klasskamrater tröttna och en efter en gick dom
in i klassrummet. Sist kvar satt såklart jag, men till slut var tillochmed
jag tvungen att ge upp och bege mig in i klassrummet till mina
”upprorsvänner”. Det gav nog inte så mycket intryck på skolan som jag
trodde att det skulle göra.
Skolan har gjort ett så enormt stort intryck på mig, allt jag
kan är skolans och lärarnas förtjänst. Även fast eleverna inte visar det så
vet vi ju alla att dom är evigt tacksamma för skolan och lärarna och den
eviga kunskap som vi kommer ha andvändning av resten av våra liv. Och att
vissa elever har mage att klaga på vissa saker i skolan det förstår jag
inte. Om dom istället tänkt på vad skolan gett som inte lite bättre skolmat
eller en klassresa kan ge, kunskap för livet.
En till sak jag kommer ihåg är min nuvarande SO-SV lärare vi
satt alla i min klass i klassrummet och min lärare skulle precis börja
lektionen, men innan hon hinner öppna munnen börjar några elever tjata om
klassresa och att det är lärarens fel och att alla andra klasser får åka på
en. Dom får nästan tårar i ögonen för dom tycker så synd om sig själva. Min
lärare blir inte sur ofta men nu märkte jag att hon blev graft irriterad.
Hon höger rösten och säger:
– Tror ni att allt blir serverat på ett silverfat, om ni verkligen vill åka
på klassresa får ni ta tag i det det är klart jag kan hjälpa er. Men ni är
väll tillräkligt gamla för att lyfta en lur och ringa?

Då kände jag en bubblande känsla i kroppen. Det var det bästa jag hört nån
lärare säga, det är något jag aldrig kommer glömma! Efter den händelsen har
jag aldrig hört något mer om klassresan.
Så ni hör tillochmed lärare kan få nog ibland.
Så nästa gång ni hör ordet skola, istället för att tänka:
jobbig, tråkigt och krävande. Tänk: Lärdom, livskunskap och såklart
tacksamhet till dom som hjälpt er till jobbet ni har sen när ni är stora
och att kunna hjälpa era framtida barn med läxorna. Nästa gång ni ser en
lärare ge dom en kram för att visa tacksamhet.

Vänliga hälsningar:
Karin Lundgren