Född i Sverige samt minst en svensk förälder – Sida 21

LÅNGT BORT FRÅN DIG
Det var skolavslutning, solen sken som den skulle göra när det var
avslutning. Jag svettades som bara den! Flaggan var i topp och alla var
glada för att snart få lov. Vi befann oss i skolans lilla gympasal som var
pyntad med en massa färgglada sommarblommor. Snart skulle salen fyllas av
glad fullrik gemensam sång. Men jag kände inte som alla andra, jag tyckte
inte det spelade någon roll om vi hade fortsatt skolan som vanligt. Jag
hade liksom tappat lusten. Kanske var det för att vi skulle flytta. Jag
kände inte för någonting inte ens för att gå fram och hämta mitt
terminsbetyg. Det som alla hade varit så spända och förväntans|fulla på att
få i flera veckor.
Den här dagen visste jag att jag inte skulle glömma.
I morgon skulle det sista flytlasset gå och vårt hus kändes väldigt tomt.
Vi hade bara några sängar, en TV och lite mat tills imorgon.
På kvällen lyckades jag tänka på annat. Jag hade kul tillsammans med mina
kompisar som ordnat en flyttfest för mig. Matilda var den som stod mig
närmast, vi hade känt varandra sedan vaggan. Vi höll ihop i ler och
långhalm, och hade haft mycket roligt tillsammans. Som den gången då vi
blev kära i samma kille, det har vi skrattat mycket åt. Just för stunden
kändes det som om flyttningen skulle gå vägen. Så långt var det inte. Vi
lovande att ofta skriva och hälsa på varandra. Vi skilldes åt och jag såg
henne försvinna allt längre och längre bort. Jag kände en tår rinna ner för
kinden, och smaken av salt fanns i munnen.
För sista gången gick jag och Walle vår favoritrunda. Den lilla grusvägen
förbi vårt hus, björkarna bugade sig och doften av kaprifol fanns i luften.
Som vanligt sprang Walle viftande med svansen och hämtade pinnar som den
ville leka med. Han märkte nog inte av min sorgsenhet. Den nya lägenheten
var vacker och stor med höga valv till köket och vardagsrummet. Jag
bestämde genast vilket rum jag skulle ha. Solen sken in genom fönstret och
gjorde en behaglig vinkel i rummet. Man kan inte känna den friheten här i
staden som man kände ute på landet. Där kände alla alla och kunde göra lite
hur som hellst. Nu måste man vara mer perfekt både i klädstil, till sättet
och i skolan.
Eleven har ringat in brevet som ett pappersark på pappret Kära
Matilda.
Hej! Hur känns det att börja 9:an? Här är det urtrist. Det finns ingenting
att göra här, ibland är jag ute på stan men det är sällan. Nu för tiden
sitter jag oftast hemma och läser, skriver eller titta på TV.
Var det kul i Italien? Du är säkert brun som en neger!
Någon dag får du komma och hälsa på mig. Åh Matilda vad jag längtar efter
dig, att få höra din röst skulle kännas skönt.
P.S. Skriv snart annars blir jag tokig. Mamma och pappa hälsar.
Puss & kram // din Martina.

– Vad är det som har hänt med dig Martina? ryter mamma.
– Vadå?
– Du bara skiter i allting, du skolkar sköter inte dina läxor. Du bara
hänger med det där gänget.
De är inget bra sällskap för dig.
– Det har inte du med att göra!
– Var inte barnslig nu. Varför är inte du den tankfulla, glada, lilla
spralliga tjejen du var innan. Försök hitta några andra kompisar att umgås
med! Du bor i en stad nu, det finns hur mycket som hellst du kan göra.
– Nej, det finns det inte alls. Och förresten finns det ingen annan kompis
som är så snäll och omtänksam som Matilda.
Nu blev jag arg och smällde igen ytterdörren med en smäll.
Vart skulle jag ta vägen?
Jag gick förbi ett litet café mitt inne i stan. Det tyckte jag såg väldigt
mysigt ut så där gick jag in. Jag satte mig ner på en stol och tyckte synd
om mig själv. Precis som om jag skulle vara den jag innan? Nej det är jag
inte. Vad har hänt med mig? Nu får du. Det var när jag hörde en mannlig
röst som jag kom ur mina ilskna tankar. Där stod en lång och smal lite
solbränd kille. Han hade underbara bruna ögon och ett vackert leende.
– Får jag slå mig ner? Frågar han.
Jag tittade mig runt, och märkte till min förvåning att det var helt tomt
på cafét.
– Ja, det får du väl.

Kära dagbok.
21/3-01 Söndag 21.00
Jag bara gråter och gråter. Varför ska jag behöva göra detta? Varför ska en
14årig flicka som heter Jane behöva flytta? Tänk bara alla mina kompisar,
stallvänner och absolut inte minst Johannes. Vill igentligen inte skriva
men jag måste få berätta för någon. Patricia är ju hos Dan och Åsa är ju
och rider och Johannes är inte hemma. Jag har ringt honom flera gånger. Det
är bara du som har tid med mig dagboken. Sidan blir bara skrynkligare och
skrynkligare av alla tårar som faller, men vad gör det?! Vill bara lämna
allt och alla (utom Johannes) Vänta, nu ringer det. Det kanske är Johannes
eller någon av mina vänner, måste skynda mig och svara.
Det var det inte. Det var farmor som ringde och var så glad över att vi
skulle flytta tillbaka till dem! (jag, mamma och pappa bodde i närheten när
jag var i 3års åldern) Men jag blev så ledsen att pappa fick ta över
samtalet!
I morgon är det måndag igen och jag ska behöva berätta för mina klass
kompisar och Johannes. Varför kan han inte svara när jag ringer? Vill ju
att han ändå ska få veta först! Men men ska försöka att sova nu! God natt
dagboken!

22/3-01 Måndag 07.30
Mycket sovit har det inte blivit i natt. Har bara gråtit och tänkt på hur
allt kommer bli där långt borta! Är så nervös för vad jag ska säg till alla
och hur dom ska ta det! Detta kommer inte bli någon rolig dag! Måste skynda
mig in i duschen nu och sen iväg till skolan!

22/3-01 Måndag 20.33
Dagen har varit för jävlig. Vill inte gå till skolan mer! Vill inte finnas
mer! Alla i skolan blev förvånade och både skrek och grät och en del
försökte bara uppmuntra mig. Men dom lyckades inte! Allt blev bara värre!!
Johannes gick hem när han fick veta! Jag tror det var för att gråta, men
jag vet inte! Alla frågade när jag skulle åka, men jag svarade bara att jag
inte visste. Fast att jag vet att flytt bilen går till den nya villan långt
härifrån på fredag! Mamma bara försöker uppmuntra mig, men det går inte.
Hon berättar om den nya villan och om alla hennes och pappas barndomsvänner
som dom ska träffa! Men varken mamma eller pappa förstår att jag har mina
vänner här och vill inte ha några andra. Mamma pratar med min lärare i
telefon. Dom har pratat länge nu.
Undrar vad dom pratar om?!
Jag pratade med Johannes innan. Han var jätte ledsen och sa att han inte
ville lämna mig! Vi grät båda två och försökte trösta varandra. Men mamma
säger att vi måste flytta för pappas nya jobb kan inte vänta och farfar är
jätte sjuk! De tror att det är dags för honom och lämna oss snart och då
behöver farmor oss! Men det känns som att jag bara vill följa med honom och
dö! Men jag måste försöka klara detta! Nu ska jag försöka sova och drömma
mig bort till en annan värld, där jag är den lyckliga!

23/3-01 Tisdag 22.00
Ännu en dag sig lik har gått, om inte ännu värre än den igår! Johannes var
inte i skolan idag heller. När jag pratade med honom så sa han bara att han
inte orkade gå dit! Precis som om allt var mitt fel. Men han lovade att
komma imorgon!
Idag tog jag min sista ridlektion för Margareta också och det var sista
gången jag red Tricky! Jag grät när jag sadlade av honom och även Margareta
fick tårar i ögongen då! Efter ridlektio|nen stannade jag kvar hos Tricky
och i en timme och grät innan jag plumsade hem i all snön! Mamma har börjat
plocka ner i flyttkartongerna och jag såg att en tår rann även ner på
hennes kind när en efter en sak hamnade i kartongen.
Hon hade även ställt in tre tomma kartonger på mitt rum. Men jag vill inte
plocka ner något i dem och jag önskar att dom aldrig hade stått där. I
morgon ska jag göra mitt sista prov i den här byn och nästa prov jag ska
göra ska jag sitta 12mil ifrån mitt gamla glassrum i ett nytt med massor av
människor som jag inte känner! Jag börjar gråta av tanken. Det är nog dags
att sova nu i alla fall! God natt dagboken!

24/3-01 Onsdag 11.35
Sitter inne på tjej toaletten nu.
Orkar bara inte med alla! Fröken har precis berättat för hela klassen att
jag åker på fredag. Johannes sprang bara ut ur klassrummet. han grät!
Både jag, Patricia, Åsa och Johannes gråter på rasterna och ”fröken”
tröstar oss så gott hon kan! Men nu börjar jag snart! Skriver kanske mer
sen!

25/3-01 Torsdag 07.31
Jag hann tyvärr inte skriva mer igår! Jag var hos Johannes efter skolan och
myste för sista gången och på kvällen ville tvunget mamma hjälpa mig att
packa ner i kartongerna! Efter det bara grät jag! Tanken slog mig att jag
kanske aldrig mer skulle få träffa Johannes, Åsa och Patricia. Mamma måste
ha hört mig eftersom att hon kom in smygandes för att trösta mig! Hon
lungnade mig och tillslut somnade jag!
Nu har jag en sista dag framför mig i min gammla skola och jag önskar att
det inte vore såhär! Måste gå nu!

25/3-01 torsdag 22.00
Dagen har varit ok men med mycket gråt, kramar och pussar. Åsa och Patricia
hade gjort ett halsband (ur snyggt) som jag skulle ha på mig för att glömma
dem! Och jag lovade! Johannes har hållt sig undan hela dagen. Troligen för
att inte känna sig i vägen!
Jag har plockat ner allt i kartongerna nu och det är bara de tommamöblerna
som ska ut! Hela kvällen har gått åt att prata i telefon med alla och säga
adjö! Jag har skrivit ett brev till Johannes också, som jag ska springa
bort och lägga i hans brevlåda imorgon innan vi åker! Nu måste jag sova!

26/3-01 Fredag 13.05
Nu sitter vi i bilen och är på väg! Jag grät en del igår innan jag somnade
och tänkte på Johannes! Jag la brevet och en rödros i hans brevlåda innan
vi åkte och det första jag ska göra när vi kommer fram är att skriva till
honom! Nu ska jag försöka sova lite, så går nog vägen dit lite snabbare!

28/3-01 Söndag 13.00
Har inte hunnit skriva har varit så mycket i helgen! Villan är jätte fin
och jag har fått iordning det mesta på mitt rum! Jag har pratat med
Johannes varje dag än och med Åsa och Patricia igår!
Jag gick en runda runt skolan igår också och den verkade fin!
Jag är väldigt nervös för i morgon men jag lovar att det kommer att gå bra!
Nu ropar mamma att det är mat så jag måste kila!

2 veckor senare.
Livet leker super bra och skolan och klassen är ok! Har börjat få en del
kompisar och har kommit in i skolarbetet bra! Jag var på min första
ridlektion igår också!
Och på fredag ska jag och mamma köra våra 12 mil tillbaka och hälsa på! Åh
vad jag längtar!!
Åh vad jag längtar!!

”Jag önskar att allt kunde stanna nu, jag behöver tänka jag behöver lite
tid”. Sjunger den hesa rösten från freestylen. Det är precis vad jag
behöver. Tid att tänka. På väg till en ny skola, nya människor och ett nytt
liv. Gräset frös inatt.

Det går av om man trampar på det.

– Ush vad kallt! Kylan tränger sig ända in i benmärgen och känseln i
fingrarna försvann för länge sedan.
Nervositeten lägger sig som en klump i magen när jag öppnar dörren in till
Vasaskolan. Luften är tung och det är svårt att andas.
– Försenad första dagen! Helvete! viskar jag tyst och ser mig om i den
folktomma skolan. Jag börjar förvirrat och småspringande leta efter sal
256. Efter en stunds letande står jag framför dörren med skylten 256. Jag
hejdar mig innan jag sliter upp dörren. Benen skakar och jag kallsvettas.
Var lugn! Och sluta skaka! intalar jag mig själv i den kalla korridoren.
Det hörs ljud inifrån dörren. Till slut tar jag ett djupt andetag och
öppnar försiktigt dörren. Jag tittar ut över folk|massan och möts av 23
föraktligt granskade blickar. Alla stirrar. På mig. Rodnaden letade sig upp
till kinderna och jag är säker på att huvudet exploderar när som hellst.
– Hej och välkommen!
– Lars, sa läraren. En stor mörk 40-åring sträcker fram handen.
– eh. Zara. pep jag fram.
– Va?
– Zara, sa jag lite tydligare.
– Hej Zara! vad trevligt med en ny tjej i klassen. Sätt dig ner, där det
finns plats. Vi har precis börjat genom|gången.
Jag tittade mig runt förvirrat och undrade om jag fanns till eller om allt
var på låtsas. Jag gick med darriga ben förbi alla blickarna och slog mig
ner längst bak i ett hörn så långt bort som möjligt från de andra. Men det
hjälpte inte så mycket. Nedvärderande blickar kom kastande lite när som
hellst. Början på slutet. Tänkte jag innan jag satte på min freestyle och
gled in i min låtsasvärld. ”Och jag har inga vänner kvar visst är livet
underbart” Än en gång hade den hesa, klagande rösten helt rätt. Gud vad jag
hatade mig själv nu. Jag skulle ju svassa in så elegant med stil, men som
vanligt hade min blyghet tagit över och jag vågade inte ens andas. Och Gud
vad jag hatade mamma och pappa som tvunget skulle flytta när allt till slut
rett upp sig och jag hade fått några riktiga vänner. Jag längtade efter
dem, Anna och Sussi. Skolan var trevlig där också. Detta känns mest som en
iskall konservburk. Jag satt och funderade på min gamla skola ända till det
ringde ut. Jag väntade tills alla gått ut från klassrummet sedan tog jag
min väska och begav mig ut ur klassrummet. Ångesten gjorde sig påmind när
jag tänkte på de fullproppade korridorerna jag var tvungen att gå igenom.
En knack på axeln fick mig att rycka till och jag gjorde mig beredd på en
våg av kommentarer.
– Hej! sa en gäll röst och jag vände mig om och fick se en liten mörk tjej
som jag antagligen gick i samma klass som nu.
– Häng med till biblioteket så kan vi snacka lite!
– jah.
– Kom!
Hon slet tag i min arm och drog med mig genom de hemska korridorerna.
– Ah helvete det är lunchstängt! ropade hon till där vi stod utanför den
stängda dörren.
– Vi kan sätta oss här! Hon gick bort till en bänk.
– mm. jag kände mig totalt misslyckad.
– Vad heter du? jag kunde ana en släng av norsk brytning när hon pratade.
– Zara.
– Skysst namn. Jag heter Ingrid, är från Norge, vi flyttade hit för några
år sen. Skolan suger verkligen, men det är härliga fester på helgerna!
– Okej. jag är från Trollhättan, sa jag lite småblygt och blev för|vånad
över att det gick så bra.
– Vi flyttade hit för två veckor sedan, så jag känner ingen här än.
– Det är ju inte så kul, men nu känner du ju mig!
– Jag har fest på lördag och du får gärna komma om du vill! sa hon
trevligt.
– mm.. kanske.
– Jo! Klart att du ska följa med. Du kan komma innan och hjälpa mig att
fixa lite saker. Ok?
– mm.. okej.
– Men nu får vi skynda oss! Du vill väl inte komma försent igen?
– mm.. gå du. Jag ska hem!
– okej mår du inte bra?
– jo men vi ses väl imorgon?
– Det klart vi gör! Hejdå!
– Hej!

Glädjen bubblade i magen på mig när jag gick hemåt och i freestylen hördes
den hesa rösten: ”Min hand i din, när kapporna vänder efter vinden. Är du
lycklig nu?”

Ja. Jag var lycklig.

Kära Skolministern

Här kommer mina synpunkter på skolan. Jag går i nian och bor i Ronneby, det
är en fin håla med tre grundskolor och just nu en högstadie|skola, innan
var det två.
Vi har också ett bra gymnasium med olika inriktningar, som
orientering och bågskytte. När jag började skolan så gick jag på en skola
som heter Åkerboskolan.
Det är en bra skola med en ca 300 elever på. Skolan var fin och
lärarna bra. Men dom hade inte så jättebra koll på mobbningen, som på gick.
Jag själv blev mobbad från lekis ända upp till sexan. Bara för att Jag är
kristen och var med i en musikal där Jag spelade Jesus.
Men jag tog inte åt mig jag brydde mig helt enkelt bara inte om vad dom sa.
Men sådana är inte alla så mobbningen är något ni måste ha mer koll på över
allt. Sen på högstadiet när jag kom upp där så var det bättre med
mobbningen över. ingen tycktes mobba någon. Det är en stor skola och det är
nästan alltid någon lärare som går omkring ifrån sal till sal på rasterna,
och under hela dagarna. Men jag vet ju inte hur det är på andra skolor runt
om i Sverige så jag kan inte betygsätta skolan, det är lite väl svårt. Sen
kan vi alltid prata om maten och matsalen. Matsalen är lite liten för en
600 elever, och det kommer bara fler. En sak jag inte har förstått är
varför alla, nästan alla klagar på skolmaten.
Det verkar nästan vara en tränd, klagar man inte så är man inte cool.
Ibland kan jag också tycka att det är ”äcklig” mat, inte god mat.
Men då går man och delar en pizza med en kompis bara.
Sen har vi ju också vårt ”Fritids” som vi kallar det.
Där har vi en caféteria där man kan handla läsk, godis mm.
Det är en bra caféteria för det hjälper också förståndshandikappade, det är
dom friskaste i kommunen som får jobba där, eller så får dom läsa på komvux
om dom vill det. Men åter till Fritids. Där har dom nyligen köpt in ett
fotbollsspel. Det är kul.
Där finns också ett nytt airhockeyspel. Det är också kul. Där finns cd-
spelare, tv, massa bänkar och en bokhylla med böcker och tidningar.
På rasterna kan vi också välja mellan att spela basket eller volleyboll.
Men bara på sommaren, det är inte så kul på vintern när det kallt och halt.

Vi har också börjat ha, nu på senare tid en infodisk. Där har olika klasser
en vecka var. Dom hjälper tid att städa i matsalen dom hjälper till att
städa lite ute i korridorerna också. Dom står oftast bara i disken och
hänger. Dit kan man komma om man vill veta när man börjar, för dom har
scheman där.
Det kommer ibland också folk till skolan som inte hittar Då kan dom gå dit
så ska dom visa vägen. Jag själv brukar oftast vara ute i en sal som kallas
paviljongen.
Det är vår musiksal. Där ute brukar jag och några kompisar sitta
och spela gitarr.
Men bara vi som är musik|klassare.
Du kanske undrar vad det är för något.
Det är så att en lärare startade något som heter valje musikklasser där går
man ifrån sjuan till nian. Man får söka in, och om man är tillräckligt bra
så får man börja där. Det är rätt så många som söker dit.
I år är det 58 stycken. Det är rättså eftertracktat för i stället för prao
i åttan så åker vi på turne och spelar i Blekinge och Skåne. Och i nia så
håller vi just nu på med att göra en musikal. Vi har också idrottsklass dit
får man också söka. Det finns också D-klasserna som är lite mera data
klass.
För tre år sedan när min storebror skulle börja här så kunde man välja
bland ännu mer ”profiler”. Det var då musik, idrott, data, slöjd mm. Lite
är kvar, bara idrott och musik är som det alltid har varit.
Detta var lite fakta om skolorna i Ronneby, mest om Högalid, högstadiet.
För det är den jag går på nu och känner till mest om.
Man är väl uppmärksamare nu kanske.
Hoppas inte att du tycker att brevet är för lång
MVH Emanuel Karlsson 9B Ronneby

Att byta skola!

Jag satt vid mitt skrivbord och såg ut på alla människor som sprang ute på
gatan för att söka skydd för regnet som öste ner. Jag suckade tungt, en
salt tår rann ner på min kind och jag tänkte att jag aldrig skulle ha gått
upp den morgonen.
Det knackade försiktigt på dörren och jag hörde mammas röst från andra
sidan:
– Men snälla Mia, släpp in mig. Jag och din pappa måste få förklara oss.
Precis som om ni skulle ha något att säga till mig, muttrade jag tyst för
mig själv. Men jag reste mig och gick fram till dörren och låste upp.
Jag såg in i mammas rödgråtna ögon.
– Det blir bäst så här sa hon med gråten i halsen. Jag och din pappa kan
inte leva tillsammans längre. Det går bara inte.
Mamma tog ett djupt andetag och fortsatte:
– Jag och du ska flytta till en lägenhet mitt inne i stan. En stor och ljus
trea. Hon försökte låta glad men lyckades inte så bra med det.
– Vad då inne i stan?! Men det är ju nästan 13 mil här ifrån. Hur hade du
tänkt att jag skulle komma till skolan på mornarna? skrek jag.
– Mia lugna ner dig och lyssna på mig. Mamma drog efter andan:
– Du måste byta skola, sa hon sen.
– Men mina kompisar då?
Det var det sista jag sa innan jag sprang ut ur huset och smällde igen
dörren efter mig.
Nu har det gått två månader sedan det hände och nu sitter jag på mitt nya
rum i min och mammas nya lägenhet.
Jag ser på skolväskan som står packad och klar på sängen.
Jag hör mammas röst från köket.
– Mia! Skynda dig! Kom nu och ät frukost annars kommer du försent till din
första dag i din nya skola. Precis vad jag vill, komma så försent att jag
aldrig kommer dit, tänkte jag för mig själv.
Sen övergick mina tankar till att tänka på mina kompisar på min andra
skola. Undra vad dom gör nu?
Jag såg upp på min röda väggklocka. Halv åtta, bäst att jag går nu, tänkte
jag och gick ut i hallen.
Jag tog på mig mina skor och min nya kappa som mamma och jag hade köpt på
rea i helgen.
Mamma kommer ut från köket.
– Men Mia, ska du inte äta något innan du går?, undrade hon med orolig
röst.
– Nej tack. Jag är inte hungrig, svarade jag. Och det var sant. Just nu
mådde jag bara illa.
– Men vänta lite ta med dig en frukt i alla fall, sa mamma och gick ut i
köket.
När hon kom tillbaka hade hon en brun banan i handen.
Jag suckade tungt men tog imot den ruttna bananen. Sen gick jag.
– Ha det så bra i skolan!
Hörde jag mamma säga innan dörren gled igen med en smäll.

25 minuter senare stod jag utanför min nya skola.
Jag började sakta gå mot ingången. En trappa upp, tredje klassrummet till
höger, hade Else-Britt min nya lärare sagt när hon ringde dagen innan. Jag
såg upp på trappan som ledde till andra våningen. Den såg likadan ut som
den trappan i min förra skola, tänkte jag för mig själv. Jag fick tårar i
ögonen och tvingade mig själv att skjuta undan alla tankar om min gamla
skola.
Utan att ha tänkte på det hade jag gått upp för trappan och stod nu utanför
klassrummet. 9D stod det uppe på dörrens högra kannt.
Jag tog ett djupt andetag, räknade till tre och knackade sedan försiktigt
på dörren.
– Kom in, hördes det från andra sidan. Jag gick in.
Jag kände hur allas blickar riktades mot mig och hur mitt ansikte började
skifta färg till rött. Jag blev genast glad att jag hade tagit lite puder i
morse.
– Vi har en ledig plats till dig här framme, sa Else-Britt med ljus stämma.
Jag började gå mot den tomma bänken. Plötsligt fastnade min blick på en
mörk hårig kille i andra raden, Charlie. Jag kännde hur mitt hjärta började
slå snabbare och hur mina ben började skaka. När jag äntligen kom fram till
min bänk efter en halv timme (kändes det som i alla fall), så gav Else-
Britt mig en mattebok och ett räknehäfte.
Sen kom det jag hade fasat för i flera veckor.
– Men det höll jag på att glömma. Kom Mia, du måste ju berätta lite om dig
själv, sa Else-Britt.
Nej, jag vill dö, tänkte jag.
Men gick fram och ställde mig framför vita-tavlan.
Jag såg ut över klassen.
– Berätta nu lite om dig själv, sa Else-Britt.

Jag kommer fortfarande inte ihåg vad jag sa eller vad jag gjorde. Men de
fem minuterna var de längsta i mitt liv.

Jag vet inte hur men dagen flöt på och kvart i tolv var det lunch.
– Visa nu Mia till matsalen, sa Else-Britt.

Två ljushåriga tjejer kom fram till mig och drog med mig ut ur klassrummet.

– Kom med här nu ska du få smaka på något delikat, sa en av tjejerna och
log.
Jag heter Lina föresten och detta är Johanna.
Jag nickade bara till svar.

Matsalen var stor och idag serverades potatismos och korv.
– Inte så mycket, sa jag till mattanten med hårnät som öste på en stor slev
med potatismos på min tallrik. Hon såg bara surt på mig.

Vi gick och satte oss vid ett bord som stod vid fönstret. Jag tog en tugga
av moset. Det smakade och var som klister. Jag skulle aldrig ha klaggat på
maten i min förra skola, tänkte jag sorgset för mig själv.

17.34 klev jag in genom ytterdörren.
– Hur va första dagen i skolan?, frågade mamma
– Hemsk, sa jag bara och gick in på mitt rum och smällde igen dörren.

Jag slängde mig på sängen och började tänka igenom dagen. Hemsk, hemsk och
åter hemsk. Ok, Johanna och Lina hade ju varit snälla men dom kände sig
särket tvingade att vara med mig. Ingen var ju som någon i min förra klass
och sen pratade dom roligt. Sen kom jag och tänka på Charlie. Han hade
faktiskt pratat med mig efter lunch.

Att byta skola.

– Vi ska flytta Anna! mammas ord skar som en blixt rakt igenom mig. Mitt
huvud blev fullt av frågor men jag fick inte fram ett ljud. jag sprang till
mitt rum och kastade mig på sängen. Nej! Skrek mitt inre och tårarna kom.
– Men lilla gumman, vad är det?, undrade mamma när hon kom efter mig in i
rummet.
– Jaha!? Och var ska vi flytta då?, skrek jag med gråten i halsen.
– Vi ska flytta till ett villaområde lite utanför Göteborg. Pappa och jag
har köpt ett hus där. Det blir väl kul, nytt hus, nytt rum, nya kompisar
och ny skola. Sa mamma med lycklig stämma. ”Nya kompisar, ny skola” mammas
röst ekade i mitt huvud. Jag vill inte flytta! Jag vill inte byta skola.
– Så ni har planerat allt detta utan att fråga mig?! skrek jag.
– Men. sa mamma, jag avbröt henne.
– Jag trivs i Stockholm! Jag vill ha mina kompisar. JAG VILL INTE! skrek
jag och spran ut ur rummet.
– kom tillbaka Anna! på engång!, skrek mamma efter mig. Det hördes att hon
var besviken. Senare när vi åt middag sa ingen ett ljud. Sen gick jag och
la mig. ja tänkte på vad skulle säga till mina kompisar.
– God morgon! Vakna Anna, det är morgon jag var fortfarande sur och ledsen.
Vid frukostbordet log mamma och pappa på det där viset som jag Hatar.
– Vi har ringt till skolan och sakt att vi ska flytta. Så du behöver bara
berätta det för dina kompisar. Vi flyttar om två veckor, allt kommer bli
bra, sa pappa. Ja sa inget.
I skolan samlades vi som vanligt första timmen för att läsa högt, lite
töntigt tycker jag, vi går ju faktisk i sexsan.
– God morgon alla barn. det var fröken, innan vi börjar läsa har jag och
Anna något tråkigt att berätta. Anna?
– Ja… Eh. jag ska flytta. Sa jag. fan! Jag ville ju berätta för mina
närmaste kompisar först.
– VA?! skrek Elin, min bästis.
– mmm. till Göteborg. Om två veckor. Nu är det bara två dagar kvar för mig
här i Stockholm. Jag och elin har sakt hej då för sista gången. Jag undrar
hur den andra skolan är. Våran skola var bra, rättvis. Vi fick vara med och
bestämma nästan allt. Och nu ska jag börja i en anan skola, mitt i
terminen. typiskt. Dom kunde ju ha planerat lite bättre.
Nu är vi iaf på väg. Det känns lite bättre men jag är väldigt närvös. tänk
om jag inte ”passar in”?. Nu har jag bott här i en månad. Huset var jätte
fint, mitt rum är ganska fint, men stökigt.
mamma och pappa trivs.
Jag har fått ganska många kompisar. Och skolan.ja vad ska man säga? Den
suger! Den är ful, tråkig, man får inte bestämma något! allt är jätte
dåligt, lärarna hatar mej och kallar mig för 08! första dagen var hemsk!
eleverna var jätte trevliga och hälsade mig välkommen, men inte lärarna!
Alla var jätte sura. Anars trivs jag ganska bra, saknar elin men men.

Att byta skola!

Det var en varm sommardag, jag var på väg hem från stranden. Sommar|lovet
var snart slut och min Familj och jag skulle snart flytta från det trygga
samhället på Öland till ett helt främmande ställe i Dalarna. Stället vi
skulle flytta till hette Falun, jag hade aldrig hört talas om Falun innan
mamma och pappa berättade att vi skulle flytta dit. Anledningen att vi
skulle flytta var att mamma hade fått ett jättebra jobb på en bank i
närheten av Falun. Jag fick reda på att vi skulle flytta några dagar innan
skolavslutningen. Jag tyckte inte alls om tanken av att flytta ifrån alla
mina vänner som jag hade haft sen förskolan. Det som känndes ännu värre var
att jag fick lov att flytta ifrån min underbara pojkvän. Vi hade varit
tillsammans sen början av årskurs åtta, så det var snart ett år vi vart
tillsammans. Vi försökte inbilla oss att vårat förhållande skulle fungera
fast jag flyttade ifrån honom, men innerst inne visste jag att det aldrig
skulle fungera. Vi hade setat och planerat hur vi skulle skriva brev och
hur vi skulle träffas, det vi inte tänkte på var att det var både dyrt och
långt att åka mellan Dalarna och Öland.
– Susann! skynda dig in, ropade pappa till mig med ett belåtet leende.
Medan jag sprang upp för den lilla trappen som ledde in i vårt fina hus, så
hoppades jag på att pappa skulle säga att vi inte behövde flytta, men så
var det inte.
– Kom får du se, jag har hittat bilder på vårat hus i Falun, sa pappa och
tittade fascinerande på huset vi skulle bo i.
– Var det bara det du ville visa mig? undrade jag och så missnöjd ut.
– Susann, gumman du ska inte vara ledsen, det kommer att bli bra ska du se,
huset ä i alla fall fint, tycker du inte?
– Mmm. svarade jag bara.
Visst tyckte jag att huset var fint, men jag ville fortfarande inte flytta
från mina underbara vänner och absolut inte ifrån min pojkvän, Magnus, som
jag älskade så himla mycket. Det var han som hade fått mig att våga visa
känslor och att kunna prata inför massa folk. Sommarlovet innan åttan och
innan vi blivit tillsammans så hade jag blivit sviken och utnyttjad av
flera killar. Dom hade bara varit ute efter att ha sex och inget annat,
eftersom jag tyckte om dem så mycket så blundade jag för verkligheten. Det
är ju inte så konstigt om man blundar för verkligheten när man är är
förälskad. Mina vänner varnade mig flera gånger, men jag sa att dom hade
ändrat sig och att dom inte alls va så knäppa dom bara ville utnyttja
tjejer, men jag hade fel.

– Har du börjat packa ihop alla dina saker? undrade pappa.
– Ja, jag är snart klar, har bara mina kläder och några böcker kvar, sa jag
och kände en plötslig ångest över att vi skulle flytta om en vecka och jag
hade ju inte börjat tagit farväl av någon. Jag och mina kompisar hade
knappt pratat om flytten. Dom enda jag tagit farväl av var mina gamla
lärare och dom klasskamrater som var borta den veckan jag flyttade. Det
känndes tungt på skolavslutningen när jag gick inne i skolan och skulle ta
farväl av alla lärare och ”mina” gamla klassrum som man har lärt sig en hel
vetenskap i. Det var inte förän jag gick där inne jag hade börjat fatta hur
mycket jag hade lärt mig och hur nyttigt det var med skolan, fast det kunde
vara tungt ibland. Utan mina vänner hade jag nog inte klarat skolans tuffa,
men lärorika gång.
– Hur skulle det bli nu?
Skulle jag klara att byta skola och skaffa nya vänner samtidigt som jag
skulle plugga sista året i grundskolan.

– Flyttbilen kommer imorgon vid nio tiden, sa pappa och lät lite stressad.

Nästa morgon så kom flyttbilen precis som vi bestämt, klockan nio.
– Oj, inte visste jag att vi hade så här mycket saker, sa mamma och såg
lite fundersam ut.
– Nej, det brukar alltid vara så att man har mer saker än man tror, sa en
av flyttgubbarna med ett leende på läpparna.
– Visst var det till Saltövägen 15? undrade den andra gubben.
– Ja, det är det, svarade mamma.
När flyttbilen åkt iväg kändes allt så himla tomt.
Dom sista dagarna innan vi åkte spenderade jag och mina vänner på stranden.
Jag var såklart med Magnus också. Kvällen innan vi skulle åka så satt jag
och Magnus hemma hos oss honom och pratade om tiden under vårat
förhållande.
– Tror du verkligen att vårat förhållande kommer att fungera? undrade jag
med en tveksam röst.
Jag såg att Magnus började få tårar i ögonen.
– Jag vet inte, men vill du inte försöka, undrade han och jag såg att hans
vackra blå ögon började fyllas med tårar.
– Jo, jag vill försöka, men vi borde tänka igenom det här, tänk på att vi
kommer träffa varandra typ 4 ggr om året, svarade jag och började nästan
gråta av smärta att behöva lämna honom.
Han kramade om mig och sa att han älskar mig, båda brast ut i gråt.
– Jag kommer inte klara mig utan dig, sa Magnus och började gråta ännu mer.
– Jo, det är klart du kommer, vi får ringa varandra varenda dag, sen så kan
du ju följa med när Malin kommer och hälsar på, på höstlovet.
Malin var en av mina allra bästa kompisar.
– Ja, det är klart jag gör! Vi gör så att vi är tillsammans och pratar i
telefon tills jag kommer och hälsar på, sen får vi se hur det blir då,
eller?
– Ja, det lät som en bra idé. Nu ligger vi här och myser till jag måste gå
hem, sa jag och tyckte att allt kändes lite lättare.
Magnus följde inte med till färjan utan vi tog farväl hemma hos honom. Vi
stod och kramade och kysste varandra samtidigt som vi grät. Nu förstod vi
verkligen hur mycket vi älskade varandra. När vi hade pratat varandr ett
tag så kom mamma, pappa och Malin för att hämta mig. Malin skulle följa med
till färjan för att ta farväl. Innan jag klev in i bilen så kramade jag om
Magnus och sa: Jag kommer alltid att älska dig vad som än händer, det lovar
jag.
– Jag kommer också att älska dig vad som än händer, sa han och kysste mig.

När vi hade börjat att åka mot Borgholm och mot färjan så berättade Malin
att hela min gamla klass skulle vara där och ta farväl.
– Är det inte snällt av Malin att fixa det, sa mamma.
– Jo, det var jättesnällt! sa jag.
Mycket riktigt så stod hela klassen där. Jag hann precis ta farväl av alla
innan vi klev på färjan. Jag trodde inte att jag skulle ta det så hårt som
jag gjorde.

– Allting kommer att kännas bättre när vi kommit fram och du har skaffat
nya kompisar, sa pappa som alltid ska vara snäll.
– Jag kommer aldrig att kunna få så bra kompisar som jag har nu, sa jag och
lätt irriterad.

Efter en mycket lång bilresa var vi äntligen framme vi huset där jag skulle
bo dom närmaste åren. Huset såg ut precis som det hade gjort på datorn, med
dom stora vita fönstrena och dom rödmålade väggarna. Det såg precis ut som
ett hus i Dalarna. Rummet som jag skulle få vara mycket större än mitt
gamla rum, men det var finare tapeter i det gamla. Dagarna gick fort och
imorron börjar skolan. Jag hade pratat med både Malin och Magnus varenda
dag. Nästa morgon var jag så nervös att jag inte kunde äta.
– Pappa försökte muntra upp mig hela tiden, men han lyckades inte så bra.
Det enda som kändes skönt var att jag hunnit bli kompis med min granne som
jag skulle gå i samma klass som. När jag väl kom till skolan så känndes det
inte så farligt, tjejen jag bodde granne med hette Sofia. Sofia visade runt
mig och presenterade mig för alla hennes vänner. Alla verkade glada och
trevliga. Lärarna verkade också snälla. Jag lärde fort att känna alla under
den första veckan. Nu kändes det inte alls så farligt att ha flyttat. Jag
är glad att alla tog imot mig som dom gjorde, annars vet jag inte hur det
skulle gått.
När Magnus och Malin kom upp på lovet kändes allt bra. Jag och Magnus
bestämde oss för att göra slut, men att fortfarande hålla kontakten.
Livet efter flytten var ganska lik mitt liv innan flytten. Falun var nästan
precis som Rälla där jag bott förrut.

Mina skolår

Nu har jag gått i skolan i 9 år. Det känns väldigt konstigt att lämna
grundskolan. Det känns som om det var igår jag började skolan men ändå
minns jag knappt någonting av första året. Allt har suddats ut. Däremot
minns jag lekis bättre. I Lekis var jag och min bästis Pelle alltid
tillsammans. Han var nämligen dagbarn hos min mamma så vi hade varit
bästisar sen vi bara var 2 år. Ett starkt minne ifrån kuddrummet som vi
hade i lekis. Där fick den starke flest kuddar. Pelle var starkast och vi
delade alla kuddar. Vi var lekisets ”maffia”. Vi hade 2 lekis på Saltö. Vi
hade aldrig träffat de andra förut. Den här dagen fick vi träffa det andra
lekiset. Det var första gången jag träffade Gefvert och Dahlin. Vi spelade
bandymatch mot varandra. Då hade vi ingen aning om att vi (senare under
våran skoltid) skulle umgås extremt mycket.
Jag minns inte mycket från mitt första skolår. Mitt andra skolår minns jag
desto bättre. Vi hade börjat spela caps. Vi spelade jämt och ständigt. Caps
och fotbollen var vår sysselsättning på rasterna. I tvåan blev jag kär för
första gången i en tjej som heter Mia. I trean blev jag och Mia
tillsammans. Vi kände oss så stora. Vi var störst i lågstadiet! Livet lekte
i trean, så det är inte konstigt att jag tänker tillbaka på trean som det
bästa året under min skoltid. I fyran började jag och Pelle tappa kontakten
Det var nu jag började umgås med Fredrik. Idag är han min bästa vän. Femman
minns jag inte. I sexan var jag jävligt skoltrött. Dagarna var långa, få
raster, långa lektioner. Sexan var det jobbigaste året. I sjuan var man för
första gången vuxen. Man kände sig så stor. Åttan likaså. Nu i nian kan jag
titta tillbaka på alla åren och känna att jag haft tur. Jag har gått i en
bra skola utan mobbing. Jag har träffat många olika personer. Jag har haft
det bra under min skoltid.
Nu när jag tittar tillbaka ser jag en mening med allt. Jag har varit kär,
varit tillsammans med en tjej, bytt vänner och blivit stor. Jag tycker att
de som går i trean är mycket mindre än vad vi var när vi gick i trean
likaså sjuorna. Jag tror att man hela tiden känner sig större än vad man
är. Jag minns hur stora niorna var när jag gick i trean. Det tråkigaste
under den här tiden var att jag och Pelle gled ifrån varandra, men på så
vis träffade jag fredrik. En sak är helt klart. Jag kommer aldrig glömma
grundskolan.

Min syn på skolan.
Hejsan minister!

Jag tycker skolan är ganska bra men det är fortfarande lite odemokratisk
eller man får ju igenom det mesta men ibland så ska vi helt plötsligt göra
saker som man inte hört ett ord av förut. Det är lite dåligt. Maten tycker
jag också ska förbättras, den är ganska dålig, och ibland så kan potatisen
vara stenhård och nästa dag ramlar den nästan sönder. Förut när vi skulle
på frilufts|dag så hade jag valt skateboard och då så skulle vi åka till
skateboard hallen i alingsås, så då skulle vi åka buss dit. När vi stod på
busshållplatsen så var det ca 15 – 20 °C kallt och vi hade stått där ett
bra tag, och sen när bussen kom så var den så full så att vi fick inte
plats, så vi fick gå hem igen. Det var ingen kul upplevelse och sen så kom
det fram att idrottsläraren inte hade varnat Dalatrafik för att vi skulle
komma, så att det var lite dåligt. Men vi fick åka dit sen. På tal om
bussar, så bussen som jag åker med på morgonen när jag ska till skolan går
väldigt tidigt, så att vi kommer till skolan typ halv 8, det är en halv
timme innan skolan börjar och det var ganska jobbigt att komma så tidigt,
så att nu så har dem ändrat på bussarna lite så att nu kommer vi till
skolan runt 10-15 min i 8.
Allt funkar nästan bra annars, eller det blir lite strul med lektionerna
ibland, men det är oundvikligt.
Vad tycker jag att skolan ska förbättra?? Maten! Den är lite ofräsch och
lite oinbjudande.
Jag tycker också att dom kan förbättra att man bara får en penna och ett
sudd per termin, det är dåligt tycker jag för en penna räcker liksom inte
en termin.
Dem skulle också kunna förbättra dagarna tycker jag, dem måste bli kortare
och man skulle ju egentligen kunna ta bort alla hål, men det finns inte
klassrum och lärare så att det räcker. Jag tycker också att skolan kan
börja med elevens val, alltså om man tar en timme i veckan och gör nått kul
som man valt själv. T.ex. NO, pingis, MA Badminton nått man tycker är kul,
och när man menar NO så menar jag typ experiment och sånt.
Jag hoppas att detta kan hjälpa lite och jag är glad över att få skriva
till er.
/ Andreas

Att byta skola

Det var en stekhet dag i Juni, jag var på väg till vårterminens näst sista
dag. På vägen dit så träffade jag Ola, vi gick tillsammans till skolan, vi
säger ingenting till varandra för vi njuter bara av fåglarnas kvitter.
När vi kommer fram till skolan så ringer det in. Jag tar några snabba
löparsteg och Ola kommer efter. Inne i klass||rummet så snackar läraren om
morgon||dagens avslutning, men jag är inne i mina egna tankar. Jag tänker
på hur mycket jag kommer att sakna mina vänner Ja, till och med lärarna och
skolan.
– Sten!
Jag vaknade genast upp ur min dagdröm.
– Öh! Vad?
– Har du förstått hur ni ska göra när ni kommer till skolan i morgon?
– Njaej, inte precis.
– Jag vet att du ska byta skola men du kan väl i alla fall försöka att
hänga med på lektionerna.
– Jaja.
Så fortsatte läraren med sin genomgång och jag sjönk återigen in i mina
dagdrömmar. När lektionen var slut så gick lag lungt ut ur klassrummet. Jag
bestämde mig för att gå hem. Jag hade ju bara en lektion kvar, matte, och
den kan man ju skita i. Men istället för att gå hem så tog jag riktning mot
min och Olas koja i skogen, där kunde jag tänka för mig själv. Väl framme
så tittar jag upp mot kojans fyra våningar.
– Orka! Sa jag tyst för mig själv och gick bakom kojan och satte mig på en
stubbe. Jag tänkte på alla mina kompisar och på den nya skolan, Usch!. Jag
vill inte lämna mina kompisar och gå i skola i Skåne. Jag vill ju stanna
här med mina kompisar. När jag suttit där på stubben i ca två timmar så
började jag oläsliga ord . Jag gick genom björkallén till vårt hus
samtidigt som jag sparkade en liten sten framför mig.
Nästa dag så försov jag mig och fick lov att springa till skolan. Framme
vid skolan så fick jag en rejäl utskällning av vår engelska lärare, efter
det så fick jag gå in i klassrummet där hela klassen var samlad. Det var
helt tyst så jag smög in och satte mig på huk bredvid Ola. Jag led igenom
hela avslutningen och när den var slut så sprang jag hem och stängde in mig
i mitt rum. Där stannade jag i ungefär två veckor. Den enda gången jag
lämnade rummet var när jag skulle äta eller gå på toa.
– Men snälla Sten, kan du inte gå ut en liten stund bara? Ola väntar ju på
dig. Mamma tjatade hela tiden på mig så jag bestämde mig för att gå ut.
– Okej då, jag går väl ut en liten stund då.
– Hejsan Sten! Är du ledsen för någonting?, sa Ola
– Nej, varför undrar du det? svarade jag
– Jo, du har ju låst in dig i ditt rum ända sen avslutningen.
– Jaha, det är för att jag inte vill byta skola.
– Okej, men då förstår jag, du jag vet en sak som kommer att göra dig på
bättre humör. Vi kan sticka till våran koja. Vi började att springa.
När vi kom fram så hade det börjat regna och blåsa, så vi skyndade oss upp
i kojan. Ola klättrade först upp för den vingliga repstegen. Men när han
kom upp till tredje och jag andra våningen så hördes det en ljudligt brak.
Det var den fjärde våningen som dundrade ner i marken. Jag skyndade mig
neråt, när jag kom till första våningen så hörde jag ett till brak, nu var
det tredje våningen som dundrade ner. Jag hoppade ner till marken rakt ner
i ett par buskar. När allting lugnat ner sig så tittade jag upp ur busken.
Det var totalt kaos och mitt i alltihop så låg Ola helt orörlig. Jag sprang
fram till honom.
– Ola!! Vad har hänt?
– Aahh. Jjag. ramlade ner på de här brädorna, det känns som om jag har en
kniv i ryggen.
– Ligg still, jag ska hämta mamma. Jag sprang det snabbaste jag kunde hemåt
och smällde upp dörren.
– Mamma!! Ola har gjort illa sig.
– Va!? Vad säger du? Har Ola gjort illa sig?
– Ja, han ligger vid våran koja och rör inte på sig.
Mamma tog upp telefonen och ringde till 112. Vi sprang mot kojan och efter
ett tag så kom ambulansen. De gick fram till Ola och lyfte försiktigt upp
honom, han hade landat rakt på en lång spik. De åkte iväg med honom till
akutmottagningen. Nästa dag så hörde jag att Ola klarat sig ganska bra. Jag
tänkte för mig själv ”Om jag klarat av du det här så måste det ju vara en
baggis att börja i den nya skolan. Jag trivs faktiskt ganska bra i min nya
skola, och jag håller kontakten med Ola.