Att byta skola/Att byta klass
Ulrika går där med tunga steg över skolgården och tittar ner i baken. Hon
hör skolklockan ringa in, så hon tar lite raskare steg. Hon sliter upp
dörren till skolan, det var alldeles tomt i korridoren. Alla har gått in i
klassrummet. Hon öppnar försiktigt dörren där det står 5B och går och
sätter sig vid sin bänk utan att säga något. Fröken står där framme vid
svartatav|lan och skriver om vad som kommer att hända den här veckan.
Dom skulle gå på teater, bada och på gymnastiken skulle dom lära sig att
dansa. Då utbrast Ulrika ett tjut och tårarna bara sprutade rakt ut. Alla
stirrade på henne, och Håkan klassens tönt satt och skrattade. Fröken gick
fram till Ulrika och la hennes arm runt Ulrikas axlar och tröstade henne.
Medans hon höll om henne så sa hon åt resten av klassen att gå ut och ta
rast i tio minuter. När Ulrika lugnat ner sig berättade hon varför det var
så jobbigt. Fröken tittade sorgset på Ulrika och sa
– Det kommer bli så tomt utan dig.
Ulrika tittade ner i bänken, där hade Klasse kluddat dit ”Ulle ? Ricke”.
Hon la handen över texten och tänkte. Kommer jag aldrig få se Rickard igen?
och så tittade hon på hans bänk som stod snett framför.
Hon gick ut till toaletten och tvättade bort hennes tårar som hade runnit
längs hennes beniga kinder.
När hon kom in igen hade alla satt sig på sina platser, hon gick till sin
bänk och alla tittade på henne med sorgsna blickar.
Fröken sa med låg och försiktig röst
– Jag har berättat.
Ulrika svarade inte utan hon tittade bara ner i bänken och snyfftade lite.
Efter skolan gick hon långsamt över skolgården, bakom henne hör hon någon
springa och stegen kommer bara närmre och närmre, hon tittade snabbt bakåt
det var Maria. Maria var Ulrikas bästa kompis och dom brukade jämt vara med
varandra. På vägen hem gick dom tätt intill varandra och Maria frågade
massor av frågor.
– Och vad händer med våran hemliga klubb då, frågade Maria ängsligt.
Hemliga klubben, tänkte Ulrika. Jag får väll skicka brev, och så kan någon
annan få ta över min plats. Nu delade sig vägen och det var daggs att
skiljas.
– Jag lovar att skicka brev, sa Ulrika.
Maria svarade inte, hon tittade ner i backen och hennes ögon var fyllda av
tårar. Nu gick Ulrika sin väg och utanför huset stod en stor vit lastbil
som det stod ”FlyttNisse” på.
Sak efter sak och låda efter låda kastades in i lastbilen. Och så snart var
det daggs att åka.
Mamma Cia stod och tröstade lillebror Jonatan som jämt grät.
Och pappa Johan gick igenom hela huset så att inget var kvarglömmt. Och nu
var allt klart, allting var med så nu var det bara att åka.
Solen sken och svetten rann ner för pappa Johans panna.
Efter tre timmar var dom framme vid vårat nya hus och hem
Ett stort gult hus med en stor trädgård fylld av äppelträn och blommor i
alla olika färger. Nu var det bara att packa ut allt som vi hade packat in
i lastbilen.
Redan nästa dag skulle Ulrika gå till sin nya skola och sin nya klass.
Lilla Jonatan hade somnat och nu var det dags för Ulrika att sova. Hon låg
länge i sin säng och funderade över morgondagen, hur ska den bli? Hur är
klassen? Snälla eller elaka?
Nästa dag gick hon upp lite sent och fick därför skynda sig lite till
skolan. Mamma följde med men pappa var hemma och målade och snickrade och
tog hand om Jonatan. Så stod hon där med sin mamma bredvid sig och framför
sig stod det med stora färggranna bokstäver: 5A.
Dom knackade på dörren och en söt blond tjej med lockigt hår och glasögon
öppnade och sa:
– Hon har kommit!
Ulrika gick försiktigt in i klassrummet och tittade sig omkring.
Alla tittade på henne, hon klev fram och såg en tom stol i mittenraden. Hon
gick dit och satte sig. Och så började fröken prata och hälsade henne
välkommen. Hennes mun gick i 110 så det var lite svårt att höra vad hon sa.
Plötsligt utbrast klassen ett skratt, Ulrika tänkte är det mig dom skrattar
åt? men det var det inte för när hon vänder sig om och tittar ut genom
fönstret så står mamma och hoppar hopprep mer 4:orna.
Åh nej tänkte Ulrika, nu har hon skämmt ut mig för hela skolan.
Ulrika skrattade inte men det gjorde alla andra. Ulrika gick ut från
klassrummet och smällde igen dörren.
När hon gick ut på skolgården tittade Ulrika ilsket mot mamma sen gick hon
snabbt hem. Mamma kom efter men han inte ikapp förns dom kom hem. Då sprang
Ulrika in på toaletten och grät. Jag vill inte gå tillbaka till den där
skolan, jag hatar den skrek hon. Pappa hade fått reda på vad mamma hade
gjort och försökte nu få ut Ulrika från toaletten. Men hon satt där inne
länge, länge. Nu började Cia och Johan att bli oroliga, tänk om hon inte är
där.
– Ulrika! ropar mamma.
Men hon får inget svar tillbaka. Johan gick in i köket och hämtade en
kökskniv och försökte att låsa upp dörren med den. Efter lite-piller fick
dom upp låset. Dom öppnade dörren, men ingen Ulrika där. Mamma Cia stod i
dörren och såg ut som hon skulle svimma medans pappa Johan utbrast ett
vrål.
– Vart har ungen tagit vägen?
Han gick ut och smällde igen dörren. In i garaget som var fyllt med bråte
och kartonger, sen kom han ut med en cykel. Mamma Cia stod och rev upp
kartong efter kartong tills hon hittade telefonboken, och började ringa.
Sida efter sida men ingen hade sett eller hört något om Ulrika. Det var nu
mörkt och pappa kom hem, men han hade ingen Ulrika med sig. Det var så sent
att dom var tvungen att gå och lägga sig.
Nästa dag vaknade mamma av att någon spolade inne på toaletten. Hon tittade
bredvid sig och där låg Johan och snarkade. Cia gick upp och ställde sig
utanför dörren. Ut genom dörren kom Ulle.
– Vart har du varit? Vi har varit så oroliga! säger mamma.
– Uppe på mitt rum och sovit så klart, fnös Ulle. Mamma stirrade på henne
när hon gick upp för trappan. Sen gick hon in till Johan, och berättade,
att hon måste ha varit hemma hela tiden. Hon hade lurat oss och låst dörren
efter sig och smygit upp på sitt rum igen.
Etnicitet: Född i Sverige samt minst en svensk förälder
Att byta klass
Livet lekte, jag hade det så bra som en nioårig pojke kunde ha det.
Jag hade massor utav kompisar och jag älskade min familj. Min föreldrar
älskade varandra och hela familjen bode under samma tak.
Jag fick ofta beröm från lärarna, för att jag var så tyst och lugn på
skoltid. Efter skolan så älskade jag att leka burken och bollstå och allt
va det heter (?)
Jag var en utav dom snabbaste så det gick ofta bra för mig. Men Daniel, han
var den kortaste, minsta och yngsta bland oss som brukade leka. Så det var
också han som man skyllde på om något blev tokigt. Ibland så hände det
också att han gick hem grinande för att allt var orättvist. Men nästa dag
var han med igen och sa ofta att han ville ha revanch. Och så höll det på,
dag ut och dag in.
En morgon när jag gick ner för trappan mot köket så hörde jag att mor och
far satt och pratade om olika orter i Falun. Jag förstod inte vad allt
handlade om så jag gick ner som vanligt och tog tag i kylskåpshandtaget och
öppnade kylskåpet. På kylskåpsdörren satt det massor av bilder på hus. Jag
brydde mig inte så mycket utan tog ut osten och smöret och bredde mig en
macka till frukost.
När jag ätit min frukost och klätt på mig ett par lagomt fina och nästan
rena kläder så tog jag på mig mina skor och lunkade iväg mot skolan.
Det var en fin sommardag och inte alls för långt kvar till det oändliga
sommarlovet. Jag gick där på cykelvägen med min röda ryggsäck och solen i
ögonen. När jag kom fram till skolan och öppnade den stora tunga dörren
möttes jag av en stank! Det visade sig att det var Ola, eller prutt-Ola som
han kallades hade fått diaré och inte hunnit fram till toaletten i tid. Så
jag sprang till mina krokar där jag hängde av mig mina ytterplagg. Jag
sprang sedan in till klassrummet där det luktade betydigt bättre.
Vi hade inte börjat så det var rätt stimmigt i klassrummet. Alla snackade
om Ola och försökte härma han så gott dom kunde. Tills läraren kom in, då
sprang alla till bänkarna och satt knäpptysta. Läraren ställde sig vid
tavlan och berättade att vi skulle börja dagen med matte. Alla suckade och
öppnade bänkarna och tog fram sina böker och började räkna.
Skoldagen gick vidare som vanligt. När skoldagen var slut så hade det
börjat regna ute. Jag drog luvan som satt på jackan över huvet för att
slippa det kalla regnet i ansiktet.
Jonas och Lars som var mina bästa kompisar földe med mig hem den dagen.
Både Jonas och jag hatade regnet, men det gjorde inte Lars. Han hoppade i
varje vatten pöl han såg och räkte ut lungan och räknade högt hur många
vattendroppar som träffade hans lunga.
När vi äntligen kom fram till mitt hus och klev in så kom morsan
springandes mot oss och hindrade oss från att lägga våra blöta ytterkläder
på golvet. Hon gav oss en varsin galge och lärde oss hur man hängde upp en
jacka på en galje. Hon sa att vi skulle hänga dom över elementet, vilket vi
också gjorde (!)
När vi gjort det så sa morsan att hon ville prata med mig i köket. Jag sa
åt Jonas och Lars at som skulle gå upp på mitt rum och spela tv-spel medans
dom väntade. Jag satt mig vid köksbordet med morsan. Hon berättade sakta
och nervöst att hon och pappa hade tittat på olika hus som var till salu.
Jag tänkte inte så långt att dom ville flytta utan kanske bara att dom hade
fått ett nytt intresse för hus. Men desto längre vi kom i samtalet så
började hon snacka om att dom var trötta på det här huset och att dom ville
starta om på nytt. Jag förstod nu att vi skulle flytta.
Dagarna gick och tillslut så kom den dagen då vi skulle flytta. Min sista
dag i den skolan blev inte så jobbig. Vi käkade glass och lekte lekar mest
hela dagen. Alla tog farväl och önskade mig lycka till. Jag tog det här
inte så hårt. Jag tänkte att det här är väl inte sista gången jag träffar
er! Jag kommer och hälsar på så ofta jag kan.
Och det gjorde jag.
Varje helg och lovdag så var jag där och hälsade på. Jag trodde aldrig jag
skulle få nya kompisar.
Men det fick jag så klart.
Och besöken hos Jonas och Lars blev att mer sällan.
Och nu sitter jag här, skriver ett nationellt prov i svenska går i årskurs
nio. Jag har nu bott här i sex år och har nästan ingen kontakt alls med
mina gammla kompisar, bara genom internet förståss. Jag drömmer ibland
drömmar om att jag flyttar tillbaka fast jag igentligen inte vill det. Och
snart så ska man flytta igen, så jag slipper dom här förbaskade
föräldrarna!
Att byta skola/klass
Nu snart är det dags, snart får jag veta hur min nya klass serut, så snart
som nästa lektion. Jag är nervös och har svårt att koncentrera mig på
matten. Jag och min kompis Niko sitter och diskuterar om hur klassen kommer
att vara och vilka vi kommer att kommer att komma i samma klass som.
Tidigare det här året valde vi vilka vi skulle vilja komma i samma klass
som, vi hade ett 1:a, ett 2:a och ett 3:e val, jag valde Niko i första val
och han säger att han valde mig i första. Nu är det lunchrast och vi sitter
utanför klassrummet och väntar vi struntar i maten och sitter bara där och
väntar. Vi hör hur läraren förbereder nästa lektion och vi blir mer
nervösa. De andra i klassen verkar helt lugna, dom spelar fotboll och äter
i matan. Vi kanske inte ska få veta hur vår nya klass ser ut, jag känner
hjärtat bulta och jag försöker glömma vad jag tänkt på men det kommer bara
tillbaka i mina tankar. Nu öppnar läraren dörren och vi springerin och
sätter oss vid våra bänkar, de andra i klassen kommer saktamen säkert in i
klassrummet.
Framför mig ligger ett kuvert som det står mitt namn på. Läraren säger att
vi kan öppna kuvertet, jag öppnar det sakta men säkert, jag ser att det
står klasslista 7D och jag pustar ut sedan ser jag att Niko också är med
och en lättnad infinner sig i mej. Sedan säger läraren att vi ska till den
nya skolan omen vecka. Den här veckan går fort och dagen som vi ska besöka
den nya skolan är här. Jag hoppar upp ur sängen och skyndar mig att klä på
mig och äta frukost, sen så går jag. På vägen till skolan upptäcker jag att
jag inte kollat klockan, jag kollar upp på kyrkan jag går förbi och ser att
den är 8:04 och vi ska åka från skolan 8:15 så det är ganska lungt. När jag
kommer fram så säger läraren att jag är sen och att dom har väntat på mig,
och jag säger men vi skulle ju åka 8:05 ja ja säger jag nu är jag här i
alla fall. Nu åker vi dom sju kilometeran det är att åka. När vi kommer
fram till skolan ser vi att det är en tegelbyggnad med mycket fönster. Jag
tycker den ser lite liten ut eftersom det ska gå 300 elever där, men när vi
kommer in ser ben mycket större ut än den gjorde utanför. Jag känner att
jag måste gå på toa och ser just då en toa. Jag gör det jag ska och går
sedan ut däri från, då ser jag att min klass är borta, jag bli r nervös
vilken tur att jag vet vilken våning det är. Jag går upp till våning fyra.
Det är jattemycket elever där, jag tränger mig otydligt ord ett par
elever och får se nikogå in i ett klassrum.dom stänger dörren innan jag
hinner dit, jag blir ännu mer nervös ska jag våga gå in till min nya klass
och vara sen fösta dagen… det är inte kul. Men jag drar sakta ner
hantaget och går in, hela klassen tittar på mig också frågar läraren var
har du varit. Jag förklarar att jag gick på toa och när jag kom ut så var
klassen borta. Niko börjar skratta och resten avklassen med sedan visar
läraren mej en plats vid en kille som heter arvid och är kusin till Niko.
Sedan visar dom oss skolan och vi åker hem.
Att byta skola/Att byta klass
Efter 5 års konstant mobbing från 5:an till 9:an skulle jag äntligen få
komma bort från helvetet. Pappa hade äntligen fått ett nytt jobb på en
annan ort, efter att ha varit arbetslös i 1 år. Vi hade haft en jobbig tid
pappa och jag. Först var det mamma som gick bort i cancer förra året. Sedan
var det pappa som förvandlades till en zombie. Han ville varken äta eller
sova, han satt bara och stirrade in i en vägg. Det var jag som fick fixa
städningen och matlagningen och det var jag som fick stoppa om pappa på
kvällarna, för att han i överhuvud taget skulle komma i säng. Genom att
alltid ha något att göra så förträngde jag mina egna problem, jag trodde
väl att dom tillslut skulle försvinna. För att dom skulle väl tillslut
tröttna på att hacka på mig. Jag ville heller inte belasta pappa med mina
problem och känslor nu när han hade ryckt upp sig och blivit bättre. Jag
ville inte att han skulle falla tillbaka till det stadiet han var för ett
år sedan. Så jag hoppades på att allt skulle bli bra.
Jag skulle komma till en ny klass med nya människor med nya personligheter.
Ingen som kände mig och ingen som visste vem jag var. Klassen som jag
skulle börja i var en liten klass på 22 elever. Jag längtade så mycket till
den nya skolan med dom nya människorna. Efter dom 5 åren som var fyllda av
mobbing hade jag inget som hellst självförtroende kvar. Jag tänkte att jag
skulle börja om på nytt och försöka vara mig själv. Vara den Ida som jag
visste fanns där inom mig. Dagen kom när jag för första gången skulle
besöka den nya klassen. Jag var spänd och nervös. Jag knackade på
klassrumsdörren och gick in. Allas uppmärksamhet riktades mot mig, dom
synade mig från topp till tå. Jag kände mig ganska illamående medans jag
stod där. Efter en stund presenterade läraren mig och alla log och kom fram
och hälsade sedan fick jag berätta lite om mig själv. Medans jag stod där
kommer jag ihåg att jag tänkte på alla dom dagar som jag hade mått dåligt
av när jag skulle gå till skolan, det kändes som om dom skulle vara över
nu. Alla nya ansikten såg snälla och vänliga ut. Efter en månad så kändes
det som att jag hade känt personerna i klassen i hela mitt liv. Jag hade
fått tillbaka en liten del av det självförtroendet jag en gång hade. Ida
hade kommit tillbaka för att stanna för att växa inom mig, till en ny
vacker och stark kvinna. Om jag jämför mina två liv, för det är så jag
kallar det. Så brukar jag tänka tillbaka och undra varför jag aldrig sa
sluta eller varför jag höll all min smärta inom mig. Varför ingen aldrig
vågade ställa upp för mig när det var som värst. Idag med det
självförtroendet och självkänslan jag har fått tillbaka kan jag fundera så.
Jag kan inte förstå att en ny miljö med nya människor kan förändra så
mycket i ens liv. Att vi människor har både gåvan och viljan att sänka en
människa och vara grym, medans vi också kan ta dom upp till molnen och få
dom att känna sig uppskattade och älskade. Det gäller bara att utnyttja sin
gåva rätt.
SLUT
MINA SKOLÅR
Jag är nu inne på min sista termin nånsin i grundskolan. Skolgången har
blandats med både bra och dåliga stunder. Med blandade känslor har jag här
tänkt berätta om mina skolår och jag tänker börja med det vi kallar
förskola.
Jag gick på Vällingby förskola i just Vällingby. Förskolan låg ungefär en
kilometer från där jag bodde. Den kilometern gjorde mig mycket gott varje
morgon, den gjorde så att jag verkligen vaknade. Vi hade många lärare på
förskolan men det var en jag fastnade för, Sabina Hamberg. Hon var alltid
lika glad och trevlig och jag kände mig verkligen trygg hos henne. På
förskolan hade vi en verkstad som jag var stormförtjust i. Där fick alla
familjer lämna in apparater som var trasiga på något sätt. Det fanns allt
mellan telefoner till gamla TV-apparater. I den verkstaden tillbringade jag
många timmar tillsammans med kompisarna. Men förskolan hade även sina
dåliga sidor. Avslappningen var nånting jag var så oerhört irriterad på.
Eller kanske inte just på själva avslappningen utan det var musiken vi
lyssnade på. En av lärarna spelade sin favoritlåt om och om igen.
Låten var Stand by me som jag faktiskt på senare dar börjat gilla.
Förskolan låg precis bredvid den ”vanliga” skolan och vi brukade ofta se på
när skolbarnen spelade fotboll. Hade man riktigt tur så kunde man få vara
med och spela. Jag har alltid haft mycket kompisar och det var på förskolan
jag skaffade de flesta.
Jag kommer mycket väl ihåg första dagen i skolan. Jag gick dit med mamma
och var så nervös att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag var
bland de första när jag klev in i klassrummet. Bänkarna stog som ett U i
det stora rummet. Så småningom hade alla elever droppat in och läraren
började prata. Jag kommer ihåg att jag inte lyssnade så mycket på vad hon
sa utan tittade mest ut över min nya klass. Min lärare hette i alla fall
Katarina och var från Kristianstad så hon hade lite annorlunda dialekt som
roade oss elever i början. Jag har nästan bara positiva minnen ifrån ettan
men det finns ett lite tråkigare. Vi hade varit ute i skogen med klassen
och någon hade klivit i ett jordgeting bo och självklart skulle jag bli
stucken. Jag fick två stick på nacken och ett på örat. Inte nog med det. Vi
hade klassfoto den dagen och mitt öra var det som syntes bäst på hela
fotot. Det var alldeles rött och svullet. Men som sagt var är de flesta
minnena bara positiva och jag verklige älskade skolan det första året.
Från tvåan har jag nästan inga minnen alls. Skolan var fortfarande lika
rolig om inte roligare. I tvåan började vi med elevens val där man bland
annat kunde välja musik och bollsport. Jag valde bollsport eftersom jag
alltid har älskat alla sorters sporter.
I trean var jag väldigt stolt över att vara äldst på lågstadiet. Det här
var första året vi fick läxor och jag kommer verkligen ihåg hur flitigt jag
satt framför köksbordet och pluggade. Läxorna var det enda som kunde slita
mig från TV:n. Vi var ofta och badade med vår klass och det var ett stort
problem för mig. Jag kunde inte simma. Som tur var fick jag gå i simskola
varje fredag i en hel termin. Tack vare simskolan är jag nu som en fisk i
vattnet och i slutet av terminen fick jag ett diplom för att jag hade lärt
mig simma.
Fyran skulle visa sig bli det jobbigaste året hittills i skolan. Det kändes
som att allt gick emot mig. Det kändes som att vi gjorde för mycket av
allting, att allting kom i överflöd. Jag var väldigt trött på läraren och
han på mig och hela klassen skulle jag tro. Därför skulle lärarbytet i
femman komma lägligt.
Lärarbytet ja. Ja, visst kom det passande. Det var som att en ny gnista
tändes. Vår nye lärare hette Mark och var en genomgod människa.
Mark var en orangehårig smålänning vars största intresse var fågelskådning.
Därför spenderade klassen många timmar i naturen det året och vi lärde oss
en hel del. Mark och jag gick verkligen bra ihop. Precis som jag var han
väldigt sportintresserad. I femman sökte jag in till hockeyklass på
Hökmålaskolan och jag kom in. Jag var så glad. Det kändes som att jag hade
vunnit en miljon. Den glädjen levde jag på resten av terminen. Så här i
efterhand så måste jag säga att femman helt klart var det roligaste året på
Vällingby skola.
Jag var väldigt nervös och förväntansfull dagen då jag skulle börja på
Hökmålaskolan. Det var så mycket som var nytt. Att gå i en skola i stan,
att börja i en ny klass och framförallt den stora skolan. Visst hade jag
träffat klassen en gång tidigare och jag kände de flesta killarna i klassen
men jag kom inte ihåg hur en enda kotte av de andra såg ut.
Dagen började inte så bra. Jag visste inte alls var vi skulle träffas och
när jag väl hade fått reda på det så var jag tio minuter sen. Men jag var
inte ensam om att vara sen. Det var fler än jag som hade irrat runt i den
enorma skolan utan att hitta rätt. En annan sak som var nytt för mig var
att vi hade två mentorer i vår klass. Herta och Jörgen. Killarna hade
Jörgen och tjejerna Herta. Jörgen drabbades av för högt blodtryck och fick
tids nog sluta.
Efter ett år med den nya klassen så kände jag mig verkligen som hemma. Det
var en underbar klass och det är den även idag. Det här med att man delar
samma intresse tror jag har gjort mycket gott i klassen.
Till sjuan fick vi tre nya tjejer i klassen varav en som jag tidigare hade
gått i samma klass som. Tjejerna spelar inte hockey utan de dansar. Klassen
fick även en ny mentor, Anne-Li. Men jag fick Herta som jag trivdes bra
med.
Åttan såg jag verkligen fram emot. Inte minst för att vi för första gången
skulle få betyg. Återigen fick vi en ny mentor. Denna gång var det Hertas
tur att ställa sig åt sidan för Barbro, som vi tidigare hade haft i Svenska
men nu även i Engelska. Klassen fick även sitt första avhopp i åttan. Det
var en bra kompis till mig och det kändes tråkigt att han skulle sluta.
Betygen som jag senare fick var hyfsade men jag var inte riktigt nöjd.
Nian har varit riktigt rolig. Det känns som att alla i klassen har tagit
ett steg närmare varann. I år har vi haft mycket kul, både i och utanför
skolan. Årets betyg var jag inte alls nöjd med så nu blir det hårt slit
sista biten in i mål.
Om jag skulle rangordna alla skolår så skulle årskurs fem hamna högst upp
men tillsammans så har årskurs sex och uppåt varit snäppet roligare. Jag
har här berättat om mina skolår i grundskolan. men jag har många år kvar i
skolan. För självklart vill jag både läsa vidare på gymnasiet och på
universitetet för att bli så lärd som möjligt.
Jag har haft mycket tur under min skoltid med bra lärare, bra skolor och
framförallt mycket bra klasskamrater och det är jag mycket tacksam över.
LÄRA FÖR LIVET!
Jag heter Emma, är femton år och bor i Sala. När jag bestämde mig för att
skriva den här artikeln, satte jag mig ner och funderade, som jag aldrig
gjort förut. Det var nästan så väggarna knakade.
Det var dags, dags för mig att värkligen tänka efter. Vad har mina skolår
gett mig? Vad har lärt mig? Finns det något att ta med sig ut i vuxenlivet?
Något som slog mig var människor i allmännhet. Det jag har lärt mig är en
av dom viktigaste saker att kunna. Alla är olika, på sina sätt. Man kommer
inte överrens med alla, som man kanske skulle vilja. Som mina kompisar
brukar säga till mig. ”Det är bara att gilla läget”
Detta är något som jag har tyckt varit så otroligt svårt. Att alla inte
förstår mig och min personlighet.
Men när jag tittade mig omkring är det inte bara jag själv som har det
problemet, med en del människor. Det är inget fel att tycka att det
obehaglit att uppleva, att det finns elever eller lärare som avskyr dig.
Liksom att jag inte tycker om att umgås med vissa människor.
Det är faktist det de handlar om att kunna ampassa sig efter olika sorters
människor. Tro det eller ej! Det gör jag väldigt mycket när jag träffar
mina kompisar. tillexempel.
Men något som jag tyckt varit skolans pluspoäng är att det blir en sådan
bra samanhålning emellan elever och lärare. Samt att man får göra så
otroligt mycket nyttiga och glädjande akteviteter.
Att vara på prao, som man gör i åttan och nian, Är en av dom bästa
erfarenheter, som jag har varit med om. Att få komma ut i vuxenlivet, att
få besöka en arbetsplats och jobba. Jag fick lära mig hur det gick till,
hur det fungerar i värkligheten. Det är en skrämmande värld men nyttig.
Så, är skolan en bra ”grej” att spendera sin tid med då? Ja! Enligt mig
tycker jag att mina skolår har varit fantastiska. Jag har utväcklats så
otroligt mycket dom senaste åren, och det bara till min fördel. Det är
självklart att jag kan tycka att det är svårt ibland, och klaga en massa.
Men jag vet innerst inne att jag älskar det. Att få lära sig är det bästa
och mest gladaste känsla som jag vet.
även om jag kan ha svårt att erkänna detta för någon lärare. liksom mig
själv.
Mina skolår
Jag har haft 11 roliga år hittills. De har varit händelserika med många
roliga och tråkiga händelser.
Mitt första skolår bodde jag i Säffle. Jag kommer inte ihåg namnet på
dagiset, men det var en stor byggnad med många avdelningar. Med ett ganska
högt staket runt tomten.
Det är just ett minne jag starkt kommer ihåg. Det var solig dag. Mamma gick
och lämnade mig som vanligt. Efter 20 minuters rasten av det sagostund. Den
hatade jag verkligen för jag somnade alltid efter den. Efter sagostunden
somnade jag som vanligt. Jag vaknade helt ensam medan alla andra barn var
ute och lekte. Jag blev ledsen på lärarna varför de inte väckt mig. Jag
sprang ut med gråten i halsen och kröp under staketet. Min mormor bodde
bara några 100m från dagiset. Jag sprang till henne.
Efter att lärarna ringt mina föräldrar, och sa att jag rymt. Förstod de att
jag var hos min mormor för jag gillar henne så mycket. Mina föräldrar åkte
och hämtade mig och skjutsade tillbaka mig till dagiset. Det är de
starkaste minnet jag kommer ihåg.
Efter mitt dagis år flyttade vi till Indien. Där gick jag i en svenskskola.
Jag var för ung för att börja ettan. Jag fick gå något som hette ”nollan”,
Det var ungefär som ettan fast det var skolåret innan ettan.
Att komma till Indien gjorde stort intryck på mig det var fantastiskt fint
uppe i bergen. Skolan låg i en dal omringad av stora berg.
Man träffade många kompisar i den svenska skolan. Jag har kontakt med några
av de som gick i skolan.
Vi läste vanliga ämnen i ”nollan” det har varit till stor hjälp när jag
började på Sälgtuna|skolan i Sala. Jag flyttad till Sala vid sju års ålder.
Jag började i Sälgtunaskolan tillsammans med mina bröder. Vi bodde bara 50
meter från skolan.
När jag började skolan hade jag inte många kompisar. Men det visade sig att
de kompisar frå Sälgtuna jag gick med till trean går nu på samma skola som
jag, sex år senare.
Efter jag gick ut trean flyttade vi till Kårsta. Där började jag på
Stavstaskolan i årskurs 4. De två skolåren blev det mest hyss med Julian
Hanell och Kalle Berg. Jag fick snabbt kompisar Och kom in i gänget. Min
lärare på skolan hette Tove och var väldigt sträng mot just mig, jag vet
inte varför. För jag var gansk snäll jämfört med alla andra. Jag var bara
en i mängden ingen särskilt. Jag fick stå ut och kämpa på. Men en dag så
vände allting, jag skulle äntligen få slippa skolan och börja i Temaklass
på Hökmålaskolan. Sista terminen gick snabbt. När det var dags för
skolavslutning. Vi skulle framföra en pjäs med några sånger och danser. Jag
hade sett framemot avslutningen. Men dagen därpå åt jag något som gjorde
att jag blev magsjuk. Jag blev liggande i en vecka.
Sommaren gick snabbt och det var bara en vecka kvar av sommarlovet.
Sommaren går alltid snabbt för jag spelar den roligaste sporten jag vet och
det är golf.
När det var dags att gå till skolan och börja sexan tänkte jag på hur många
gånger jag bytt skola. Jag vet att jag kommer ha stor nytta utav att träffa
så många olika personer. Det har varit roligt hittills och det kommer bara
bli roligare nu. På bussen till skolan funderade jag på allt som man bara
kunde göra. Jag var också nervös. Även fast jag kände de flesta killar i
klassen. Det blev en kort bussresa med många tankar och funderingar. Jag
vat väldigt exalterad när jag gick från busshållplatsen till skolan.
Den första skoldagen gick bra, och alla därpå gick bättre än vad jag tänkt.
Det har gått väldigt snabbt från sexan till nu nian.
Nu är jag väldigt sugen på att börja gymnasiet. Jag ska gå i skåne.
Golffymnasiet jag ska gå på heter Klippan/Perstorp, Det är de enda golf
riksgymnasiet i Sverige.
Efter jag gått färdigt gymnasiet tänker jag gå på collage i USA.
Nu har jag skrivit om min skolgång och mina framtidsplaner. Eller hur jag
vill att min skolgång ska se ut i framtiden.
Jag har bytt skola många gånger under min uppväxt vissa tycker att det är
jobbigt och att det är en nackdel. Men jag tycker det har varit otroligt
kul och lärings|rikt att träffa nya folk hela tiden. Jag hoppas att jag kan
göra det i framtiden också.
Av: Mats Herz 9c
Att byta skola och klass
Jag måste ha en kniv det här kuvertet sitter som sten. Nervositeten kryper
som myror genom hela kroppen.
Kom jag in, det är frågan som cirkulerar i mitt huvud, medans jag letar
efter en kniv. Ja, jag hittade en kniv. Det går lite trögt att öppna
brevet, men tillslut går det upp. Jag vågar knappt ta ut papperet inut i.
Sakta, sakta drar jag fram det. Jag läser:
”Vi är glada att kunna välkomna dig till Örnebergsskolans inriktning
Fotboll”
Jag hoppar upp och ner av glädje. Jag ska få byta skola få börja i en ny
klass. Jag vet att Susanna, Åsa och Hanna också har sökt, undrar om de kom
in? Hannas nummer är det första som poppar upp i huvudet. Jag slår 4062624
en upptaget ton når min trumhinna. Typiskt, jag ringer Åsa istället. Efter
tre signaler svarar hon. Jag frågar direkt om hon kommit in men svaret var
NEJ! Åsa berättar att vaken hon, Hanna eller Susanna kom in. Hjälp, jag
kommer komma dit helt ensam. Tänk om jag blir den enda utan några vänner,
tänk om jag aldrig kommer få några vänner.
Mamma blir jätte glad för min skull, men jag tror hon är mest lättad.
Lättad att jag slipper gå på den ökända Hedtorpsskolan.
Dagar, veckor, tråkiga matte lektioner och ett helt sommarlov passerar utan
någon tanke på den nya klassen. Men dagen innanskolstarten slår det mig,
JAG SKA BYTA SKOLA OCH KLASS. En stor klump lägger sig i min mage. Med ens
kollar jag upp vilken buss och vilken tid jag skall ta bussen.
Mamma säger att det inte finns någon grund för min oro. Hon säger att jag
är en ”kanontjej”, och att det kan ingen missa.
Jag vaknar och tittar på klockan, ser att den inte passerat 06.00 än. Jag
som ställde klockan på 07.00. Men nu kan jag ju lika gärna gå upp. Jag
sätter på mig de nya Levis jeansen och den nya tröjan från Åhlens. Väl ute
i köket blir mamma förvånad när hon ser mig uppe, hon frågar varför jag
redan är vaken. Jag svarar att jag inte kunde sova, jag är så orolig och
rädd.
Jag får inte ner en ända bit utav smörgåsen, så jag slänger den i soptunnan
men dricker upp min äppeljuice.
När jag gjort mig iordning, tittar jag på klockan, ser att det är 10min
kvar tills min buss går. Nej, jag orkar inte vänta. Jag sätter på mig
jackan och slinker i mina ”NIKE-dojor” och traskar iväg. Jag blir tvungen
att vänta en stund men jag har ju mig själv att skylla.
Buss resan känns oändligt lång idag, men nu är det bara 3 hållplatser kvar.
När jag stiger av på hållplatsen Örnebergsskolan kommer den där klumpen i
magen tillbaka och oron stiger.
När jag öppnar stora entrédörren slår den ingrodda rengöringsmedelslukten
mot mig, och jag ryggar tillbaka en smula. Gud, vilken stor skola! Men
Örnebergsskolan har ju 967 st elever. Det myllrar av människor som jag inte
känner. Man behöver nästan karta och kompass för att hitta rätt klassrum,
men jag frågar mig fram.
Efter två intrång i fel klassrum hittar jag äntligen rätt. Jag sätter mig
på en ledig stol och läser det som är skrivet på svarta tavlan:
”VÄLKOMMEN 7E”
Efter ca 2 minuter kommer en ung tjej med rött hår uppsatt i en hästsvans
in, gräver lite i sina papper och börjar säga:
”-Hej, jag heter Michelle och jag ska vara eran klassföreståndare”.
Jag blev lite smått överraskad att hon var så ung, hon kan inte vara mer än
26 år. Michelle börjar med att läsa upp klasslistan. Filip, Tomas, Susanna,
Helena, Yussuf, Juri, Albin, Kåre, Sanna, Annie, Hedda, Jun (kille),
Emma… Efter Emma så fastnade min blick på Hedda och jag hörde inga fler
namn. Hedda var i min längd alltså 155 cm, hade axellångt mörk brunt hår
och otroligt nog blåa ögon. Hon såg ut att känna på samma sätt som jag,
orolig och rädd. Michelle sa att vi skulle prata med den man satt bredvid,
och sedan berätta om den individen för klassen.
Umit hette killen som jag satt bredvid. Han berättade att han bodde i en
lägenhet här i Örneberg med sin familj. Umit har 2 syskon. Han har en
lillebror som heter Nuri och en storasyster vid namn Ariel. Han började
spela fotboll redan vid tre års ålder och har gjort det sen dess. Jay-Z är
Umits favoritartist och han lyssnar på honom varje dag.
Efter att jag Umit pratat så var det Juri och Heddas tur. Jag lyssnade
extra noga när Juri berättade om Hedda.
Det visade sig att hon bara bor ett kvarter från mitt hus och att hon var
nyinflyttad.
När alla berättat fick vi en rundtur i skolan av elever som redan gick där.
Den var gigantisk jag är ju van vid vår lilla lågstadieskola. Klottret
hoppade sig på väggarna och det låg snus överallt, så man vill ju inte på
stå att den var så fräsch. Vår rundtur slutade i matsalen som var en
nybyggd fristående byggnad som visade sig vara otroligt fin. Vi skulle
avsluta vår första dag med att äta. Dagen till ära bjöds det på
korvstroganoff m. ris min favorit rätt. Jag såg att Hedda satt själv vid
ett runt trä bord med gröna stolar, så jag slog mig ner.
Hedda och jag satt säkert en timma och bara ”snackade”. Det visade sig att
även hon kommit hit ensam och att hennes klump i magen hade varit minst
lika stor. Denna dag var en början på en livslång vänskap och 3
”skit”roliga år med en ny och härlig klass. Och jag hatar att erkänna det,
men mamma hade rätt det fanns ingen grund för min oro.
Mina skolår
När jag först började skolan kommer jag ihåg att jag tyckte att det var
spännande och lite läskigt, men samtidigt tyckte jag att det var lite
tråkigt att behöva lämna sina gamla kompisar. Man kände sig på något vis
trygg på dagis med rutinerna och människorna.
Jag kommer inte ihåg så mycket av första dagen i skolan, även om jag kanske
borde det. Det är många som berättar om ”sin första dag”. Jag kommer dock
ihåg mycket från det första året i grundskolan, då jag gick i 1-2 c, vilket
innebar att jag gick i en klass med både första klassare och andraklassare.
Det var lite annorlunda än att gå i en klass med bara 1:or tror jag, man
såg upp till de som gick i 2:an. Jag kommer fortfarande ihåg den första
personen jag träffade, och min första ”bästis” i skolan var en 2:a som gick
i samma klass som mig. Det var kul med skolan och man kände sig stor, men
samtidigt väldigt liten jämfört med de andra klasserna eftersom man var
minst.
Jag minns att det året gick väldigt snabbt och när vi skulle börja 2:an
skulle klasserna splittras. Det var för att vi inte längre skulle ha
”dubbelklasser” och istället fördelas på en A, B och C klass. Det kommer
jag ihåg att jag tyckte var jättetråkigt och jag och min mamma, precis som
många andra, protesterade emot det. Man ville ju inte skiljas nu när man
just hade fått nya kompisar och vant sig med skolan, men skolan var bestämd
och på hösten började jag klass 2 b. Det var lite som att börja ettan igen,
eftersom alla mina kompisar hade blivit spridda över de andra klasserna och
man var tvungen att skaffa sig nya kompisar. Visst kunde man träffa de
andra på rasterna och så, men det var inte samma sak som att ha en bästis i
klassen.
Jag började umgås med en tjej som hade gått i min klass i ettan, men som
jag inte blivit så bra kompis med. Däremot blev jag mycket bra kompis med
henne i 2:an och vi gjorde allt tillsammans. Det kändes skönt att ha henne
där och vi kom bra överens, även om vi bråkade ibland. Jag kan säga att hon
och jag var kompisar i många år efter det och än i dag kan vi ringa till
varandra nån gång ibland, även om vi inte umgås som vi gjorde förr.
Det fanns ju mer i skolan är bara kompisarna, även om det var en viktig
del, som undervisnigen t.ex.
Det var ju för den man var där, och den som under|visade oss var våran
klassföreståndare. Vi hade en annan fröken än den vi hade i ettan och jag
kommer ihåg att när vi skulle få en ny fröken, kom hon först i slutet på
terminen och berättade vad vi skulle göra i nästa årskurs.
I årskurs 3 hände det inte så mycket, allt flöt på och jag kommer ihåg att
jag tyckte att matematiken var svår. Det släppte dock upp emot fyran och
femman, då jag började förstå matte mer och börja tycka att det var roligt,
i alla fall när man förstod det man skulle göra. Jag tyckte också att SO
var roligt, för jag gillade att arbeta med länder och deras kultur. När vi
började med att läsa engelska blev jag mycket glad, eftersom jag alltid
pratat och sjungit på min egna hemgjorda engelska och blandat det med de
ord jag kunde. Nu kunde jag äntligen få lära mig att prata ”riktig”
engelska och kunna tyda mina favoritlåtar (som var på engelska).
I femman hände det mycket som gjorde en förändring i klassen. Det var många
som började i min klass, bl.a en granntjej som hade blivit en av mina bästa
kompisar och eftersom vi bodde mittemott varandra, var vi med varandra
varje dag. Det kändes konstigt först att ha henne i samma klass, för att vi
brukade prata när vi träffades om våra klasser och olika personer i klassen
och nu när hon gick i samma klass kunde vi inte göra det längre på samma
sätt. Det kändes skönt förut att ha en bästis som inte gick i samma klass
på något sätt, men jag var glad ändå att hon började här i femman.
Det har nästan varje ny termin börjat nya personer i klassen, men den här
gången var det extra många personer och därför förändrades klassen lite med
alla nya personligheter.
Man kände i femman att man verkligen gick på mellanstadiet och man gjorde
också nationella prov i svenska, engelska och matte, vilket var nytt. Man
tänkte dock inte på det så mycket som man gör nu, och såg det som vilket
prov som helst, men jag kommer ihåg att det gick bra.
När man började sexan så började man också sista året på mellanstadiet och
det kändes konstigt att man stod inför högstadiet nästa termin, men som tur
var fanns högstadiet på samma skola så jag behövde inte byta, som man
ibland får.
När man började sjuan kom den stora förändringen. Man var minst igen bland
högstadieeleverna och man skulle inte längre ha klassföreståndare utan två
stycken mentorer som skulle ”guida” oss i djungeln av studier. Först var
det konstigt att ha olika lärare i alla ämnen, men som med allt vänjer man
sig efter ett tag. Man började också lite smått få betyg, eller omdömen,
och man fick en försmak på hur åttan skulle bli. Hur åttan blev är en annan
sak. Det är nog den jobbigaste årskursen av dom alla. En massa läxor och
prov varje vecka plus att man hela tiden tänkte på betygen.
Det är sant som dom säger, att åttan är jobbigast, för jag känner nu när
jag går i nian att jag är mer avslappnad. Jag vet inte om det har med
skolan eller något annat att göra, men jag känner mig lite ”lugnare”.
Det har hänt så mycket med själva skolbyggnaden under de här åren också.
Man har bytt salar och byggt om och jag kommer ihåg när biblioteket brukade
vara högst upp i den högra flygeln och när man gick upp dit med klassen och
kollade genom backarna med böcker. Eller när man i den gamla datasalen satt
och ”lekte” med datorn på tema-tiden.
Det finns massor av minnen från skoltiden och det känns sorgligt nu när man
ska lämna den skola man har gått i sen man var 7 år.
Under dessa år har det hänt oändligt mycket och skolan har utan tvekan
påverkat mig mycket, och om man tänker på det har man bytt kompisar väldigt
ofta, samtidigt som man har några som har varit med ända från början.
Nu när man går i nian känner man vilket stort ansvar man egentligen har
över sin utbildning och valet till gymnasiet kan jag säga har inte varit
lätt.
Jag känner nu att det skulle varit bra att få information om gymnasiet
redan i åttan och jag känner en viss panik inför gymnasiet. Visst ska det
bli kul och nytt &spännande, men man känner samma sak som när man började
ettan. Man vill egentligen inte lämna kompisarna, klassen och ”tryggheten”,
men jag känner någonstans att det kommer gå bra. Även om jag kommer sakna
Hökmålaskolan är gymnasiet början på något nytt, min framtid.
VG+ En mycket bra disposition. Enda bristen är att du inte riktigt
följer formen av en krönika. Mer allmänna fakta som tilltalar en större
läsarkrets.
Mina skolår
Jag är då sju år och skall gå till skolan på morgonen. Det är ganska
pirrigt, men ändå har jag redan träffat mina nya klasskamrater. Mamma tar
en bild när jag står vid dörren och ska gå. Hon ville ha den som minne av
första skoldagen. Jag går och hämtår mina grannar som jag alltid bruka vara
med.
Vi går tillsammans ner till skolan, och alla är ganska så nervösa.
Vi har bara ca 800 meter till skolan, så det går snabbt att gå ner. Men så
var vi framme jag gick i samma klass som en av mina grannar.
Vi gick till klassrummet och började lektionen.
Vi träffar våra andra kompisar på rasten och alla var mera glada och inte
så nervösa längre.
Den första skoldan var mycket spännande, pirrig, rolig och man träffade
sina bästa kamrater där.
Jag hade mycket att berätta till mamma och pappa när jag kom hem.
Så min första skoldag var lyckad.
Så gick mina tre år på lågstadiet och vi hade det bästa klassrummet på
skolan också.
Vi hade också varit med om matstrejk då på skolan. Våra mattanter strejkade
och vi fick ta egen mat med oss och det var ganska rolig tid. Vi åt lunchen
i klassrummet.
Men det på gick ingen lång tid men vi hade roligt ändå. Vi hade en lång snö
backe på skolan också.
Den kallade vi beckis backe och där var vi ofta på rasterna. På vintrarna
så var det roligt där det gick snabbt nerför backen och vi fick ha
snöbollskrig där.
Men om vi inte var i backen så spelade vi fotboll. Det gjorde vi alla år vi
gick i grundskolan.
Vi spelade också mycket annat där med som bandy, basket och tennis.
Men när vi slutade lågstadiet så fick vi en ny lärare och en ny elev.
Första dagen i skolan då lyste solen starkt.
Vi hade idrott då och hoppade längdhopp och vi skulle vår nya klasskamrat
hoppa och så stukade han handleden så han fick åka till doktorn redan vid
lunchtid.
Det är inte den bästa skoldagen man skulle vilja ha när man bytt klass.
Men han var tillbaka nästa dag igen, så det var ingen fara med han.
Men mellanstadiet var den roligaste tiden vi hade och det är den
fortfarande. Men när vi började femman så hade vår fröken köpt lite saker
man kunde ha på rasterna och det var en lek som hette Översten och den höll
vi på med i sexan också det var det roligaste leken vi gjorde tillsammans.
Vi var med i frågesporten ”vi i femman” men vi kom inte lågt, men när vi
vann pengar till klassen var det alltid genom lottning som vi vann på. Vi
började åka skateboard då under den tiden men vi fick aldrig åka på
skolgården. Sedan blev vi äldst på skolan. Då kände man sig stor och man
var kanske lite stöddig ibland mot de andra mindre barnen men vi var oftast
hjälpsamma.
Skolan var alltid ren. På toaletterna var det aldrig smutsigt.
Det aldrig bråk där heller. Vi fick ta hand om de mindre som började första
klass. tiden gick snabbt och det var jul och vi övade inför kören till
kyrkan.
Vi hade vinterlov och det blev mycket ishockey, julklappar och raketer.
Sedan kom vi tillbaka och tiden går snabbare och snabbare. Vi skulle snart
börja sjuan. Vi hade språkval på tisdagar och torsdagar så vi åkte buss
till högstadie skolan.
Man så mycket folk och de tittade på en när man gick förbi och de pratade
om oss.
Så man blev lite skraj. Vi fick komma upp en skoldag där och titta.
Vi träffade nya klasskamrater som vi skulle gå med i tre år.
Vi slutade sexan och hade sommarlov.
Gissa om man tänkte på hur det skulle vara första skoldagen på högstadiet,
det tänkte jag hela tiden.
Vi började sjuan men efter ett tag kände man sig trygg där.
Man tycker nu att tiden har gått snabbt men den har varit mycket mycket
rolig.
Nu går man i nian och tänker tillbaka.
Tiden har gått snabbt.