Född i Sverige samt minst en svensk förälder – Sida 16

Mina Skolår
Jag stod tät intill min gammla dagiskompis och väntade på att den stora
klockan på skolväggen skulle slå åtta. Rädd och osäker var jag men
framförallt hatade jag förändringar. I första klass gick all tid till att
studera olika faror såsom ilskna fröknar och äldre elever med inflytande. I
tvåan kom kraven från fröknarna att leva upp till det ”flickiga” idealet
villket inebar att man skulle vara snäll anpassad samt älska att sjunga. Vi
fick också lära oss hur jobbiga och barnsliga killarna var samt att vi
skulle ha förståelse för detta.
Det fenoment var något som jag utnyttjade. Speciellt i trean då man mer och
mer började vara sig själv och visa fram|fötterna. Man utnyttjade helt
enkelt att vi tjejer var smartare än killarna.

Trean innebar även att man fick stanna kvar längre på eftermiddagen, då de
andra barnen gått hem. Då läste man pojken och tigern. Historien om en
borttappad katts resa hem genom Sverige. Jag läste med Lukas Johansson som
var extremt dålig på at läsa, villket jag ochså var. Men man skyllde allt
på honom eftersom man såg ned på killarna.
Resten av trean gick åt att förbereda sig för fyran.
Så kom den dagen också, dags för förändring, ny klass (ålders|blandat), ny
lärare. Dags att anpassasa sig och hitta sin plats i klassen. Vid den här
tiden började killarna få merinflytande, de ”snygga” valdes ut och blev
offer för ”fråga chans epedemin”. Det blev en hård kamp om det snygga
killarna så tjejerna tog till hjälpmedel som smink. De som var ihop gav
varandra en ytlig kram samt uppvaktade varandra på alla hjärtansdag, som en
bekräftelse på kärlek och omtanke. Så kom femte året, man var nu inte yngst
och man började tröttna samt tjata ut sig på sina klasskompisar. Då helt
plötsligt börjar en ny person upp och blir genast jätte intressant.
Alla ville leka, bli ihop med honom. Några veckor senare var han skolans
största tönt. Alla hade ett sånt behov av förändring, alla utom jag. Folk
var så uttråkade och började med drastiska förberedelser inför högstadiet.
Man gjorde en utrensning på alla töntar och allt som påminde om det
förflutna. Den 14 augusti började vi årskus sju. Vem skulle vinna och vem
skulle försvinna? Vem skulle bli kris|fjortis 2000. Kampen var hård, många
fick gemed-sig snabbt medan vissa höll sig kvar längre. Jag la mig längst
ner på skolans ”kastsystem” blyg, tyst hjälplös. Men efter ett år av
tystnad tog jag igen allt sen i åttan. Jag började ta för mig mer villket
uppskattades av lärarna villket påverkade mina betyg posetivt. Det var dock
inte populärt hoss eleverna, man fick ta så mycket mer skit när man syndes
än när man bara var stum.

Jag gjorde ett försök att bli mer uppskatad genom att vara trevlig och
generös mot alla. Jag har kommit fram till att på den här skolan får man
inte vara som man vill samt att folk är så fruktansvärt ytliga och falska.
Man anses som jobbig när man ifrågasätter saker såsom särbehandling.
En exemplarisk elev på den här skolan har inga åsikter om någonting,
smörar, anpassar sig, är snäll och trevlig samt problemfri

Det känns skönt att lämma grundskolan och jag har stora förhoppningar om
att gym|nasiet är mer rättvist och öppet samt att man får vara sig själv
utan att behöva skämmas över det.

2. Att byta skola
2 veckor kvar på sommar lovet livet är som en dans på rosor, 15åriga Klara
börjar längta tillbaka till skolan o/ eleven använder ett tecken för
”och” som ser ut ”o/” hennes kompisar, 7:an hade varit toppen, inte för
att kompisarna varit så många, hon hade alltid haft svårt för att få
kompisar, de hade hennes föräldrar sagt till henne, medans hennes ett år
äldre syster alltid haft dem i överflöd. Men, men de kompisar hon hade
kunde hon lita på o/ då kunde allt få vara få.
De var bland de första dagarna i Augusti när hennes mamma kom hem med ett
leende på läpparna, jag o/ min syster stod inne i köket. Hon bad oss att
sätta os ner. Vilket var tur att iallafall jag gjorde. Hon sa att hon hade
blivit erbjuden ett jobb i Vaxholm.
Mitt hjärta hoppade upp i halsgropen. Jag frågade om hon skulle flyta o/
hon sa ja, o/ att hon ville ha oss med sig, de kändes som om käkarna skulle
gå ur led. Då säger hon
– Ja eller vill ny flyta o/ bo hos er pappa.
Jag hatar när hon säger så där hon vet att vi älskar våran pappa men att vi
aldrig skulle låta hene flyta ensam. Ja de var ju bara till att flyta med
henne, allt var redan fixat lägenheten, skolan, flyt bilar allt skulle vara
klart till terminen började, vilket det också var. 2 dagar innan var
lägenheten möblerad in till minsta lilla nål. Nu började jag känna smärtan
i magen, jag kände mig ensam när jag började sjuan hade jag ju ändå mina
barndoms vänner med mig nu, nu hade jag ingen.
Det blev Tisdag kväll, skolan började i morgon. Vi hade ett litet familje
råd vi tre, mamma frågade hur vi kände oss, men jag vågade inte svara hon
hade ju jobbat så hårt för att det här skulle fungera. Hon sa att alla var
nervösa första gången, hon var också nervös, jag nickade o/ försökte bara
glömma morgon dagen, men den kom den också.
Klockan var halv åtta mamma skjusade oss till skolan, jag var så nervös, de
andra hade ju känt varandra minst ett år, tänkte jag.
Nu bakom kullen låg den, skolan var jätte stor jämnfört med våran back
skola.
Klockan var 7.55 alla sprang runt som några yra höns, jag togs med av
strömen o/ drev runt tills jag till slut hittade mitt klassrum. Klockan var
nästan 5 över nu, sen till första lektionen, bra början, tänkte jag.
Klassrummet var packat med elever, läraren tittade upp från sina papper
– Åh, där är du ju, du hittade hit, sa han, kom fram hit, sa han o/ pekade
fram mot karteden.
Jag svalde
– Ja, hallå, sa han, det är är eran nya klasskompis Klara Hallin.
Alla tittade, alla tittade på mig där jag stod nästan ensam, de blev tyst.
Sedan sa han
– Du kan sätta dig där bak hos Lars o/ pekade på en tom bänk långt bak.
Med dallriga ben smög jag bak o/ satte mig vid bänken. Lars tittade på mig
men sa inget. Det blev tyst o/ lektionen satte igång, lektion efter lektion
tills dagen sakta gick mot sitt slut. Många hade faktiskt kommit fram o/
pratat med mig, de flesta var pojkar, men även två tjejer jag tyckte
faktiskt att de två var mysiga, medan de andra tjejerna satt o/ spekulerade
bakom ryggen på mig, sådana är vi, vi tjejer.
Dagen var slut o/ jag gick hemåt, jag gick o/ la mig ganska tidigt efter
att ha lyssnat på min mors roliga dag på jobbet.
Även nästa dag sa ingen av tjejerna någon|ting till mig de verkade som
redan dömt mig, jag kände mig anorlunda, jag kom ju från backen, hade annan
dialekt, andra sorters kläder annan smak var det därför de inte brydde sig,
inte ens de två tjejer jag trode kunde bli mina vänner pratade med mig de
vände bara ryggen till, även de kanske var rädd att vara annorlunda.
Dagarna gick de blev bara värre o/ värre den ända jag nu hade var min bänk
kompis Lars, han sa aldrig mycke men han fanns alltid där.
Hemma kunde jag inte säga någonting, de hade båda skaffats sig vänner o/
trivdes jag kunde väll inte svika dom.
På skolan började jag få lappar, stick hem vi vill inte ha dig här, stog
det.
Varje dag blev en pest, nästan en månad hade gått nu, när jag sakta gick
hemåt hemma stog redan mamma o/ väntade de syntes att hon hade gråttigt,
självklart frågade jag hur de var o/ hon sa till min lycka att hon fått
sparken o/ att vi måste flyta hem.
Nästa vecka hade vi packat våra saker o/ var på väg hem igen, jag har
aldrig varit så lycklig.

– Nervös? Det är klart att jag var nervös. svarar jag på min egen fråga.
När jag var sex år fyllda och gick in i den avlånga byggnaden, som skulle
bli min skola för tre år framåt, så var jag nervös. Då var man stor, nästan
vuxen, och mycket närmare vuxenlivet än de som precis börjat förskolan, som
jag själv hade gått i, för mindre än tre månader sen. Nu börjar allvaret
tyckte jag, fast jämfört med nu så var det enbart lek och stoj, hela
dagarna. Då var livet lätt att leva och skolan var höjdpunkten på dagen,
det ändrades drastiskt när skolarbetet avancerade och man upptäckte att det
fanns roligare saker än att lösa krångliga mattetal och få bollar i huvudet
på gymnastiken. Det första året bestod av lek och alfabets övningar, livet
var underbart. När det första året var till ända så fick man det smått
efterlängtade lovet då det åter var mamma, pappa och jord|gubbssaft som
gällde.

Nästa gång jag stod framför skolan var det dags att börja i andra klass, nu
byttes vår lärare ut mot karin, en helgalen och underbar dam som tyckte att
barn i tvåan och trean skulle veta hur barn kom till. Fast eftersom de
flesta av oss redan hade fått det förklarat för sig, så uppnådde Karin inte
så mycket, med sina modeller av en naken man och en naken kvinna, båda i
genomskärning, mer än en fullt rodnande klass som alla tyckte att det var
ytterst pinsamt att människor gjorde något så äckligt. Än idag har jag lite
svårt att inte rodna när vi tar upp ämnet på biologin, för då tänker jag på
Karin och hennes försök att nå oss vilt rodnande elever. Klassrummet som vi
bytte till när vi började tvåan, var stort, gult och det var proppfullt med
bänkar, innan hade vi bara haft bord. Vi fick nya och svårare böcker och vi
var tvungen att lära oss ramsor, för stavningens skull. de var i stil med
”Det satt en katt i en svart hatt” och ”En ung kung och en lång stång”. Så
här i efterhand, när min humor ändrat karaktär till det lite mer, ja!,
snuskiga hållet, så har jag skrattat åt den senaste ramsan.

Trean var ganska lik tvåan, fast nu var vi störst, bäst och vackrast (fast
de två senaste stämde kanske inte så bra). Böckerna blev lite jobbigare och
det var nu jag insåg att ettan enbart hade varit lek och att jag inte hade
blivit stor än, utan att det var en lång väg kvar, när man börjat fyran, då
var man nästan vuxen.

Sommarloven går som alltid för fort och nu var det fyran som låg i
antågande. Nu skulle vår klass bli utspädd med femmor och sexor. Den nya
läraren Göran hade redan bestämt vem vi skulle sitta med, i tre månader
framöver. Naturligtvis så skulle sexorna sitta med fyrorna och jag hamnade
med den absolut största och mest skräckinjagande kille i hela
mellanstadiet, olle. Han var inte en så hemsk kille egentligen men han var
stor som ett hus och ibland kunde jag svära på att han hade hugg|tänder.
När fyran började, så började också dansen. Dansen var en timmes plåga,
sista timmen varje tisdag. Leif Larsson, vår danslärare, försökte ivrigt,
studsande och klappande att få oss att bjuda upp. Tjejerna stod vid en vägg
och killarna vid den andra och vi tittade på varandra med bävan. Tillslut
dansade alla ändå, men inte innan Leif hunnit bli både arg, less och hotat
med standardfrasen ”ingen dans, ingen lek”.

Femmans allra första dag inleddes med att vi skulle bära bänkar, under
sommaren hade en ny skola uppenbarat sig, (ett besök från en allmänt känd
byggfirma) och våra lärare tyckte kanske att det skulle vara moraliskt
stärkande, eller något att vi bar upp våra egna bänkar.
Skolan var ny, ren och var inom ett halvår något vandaliserad. Fast i
övrigt liknade femman fyran och det enda som egentligen skillde var att nu
var vi mellanbarn, inte minst ej heller störst.

Sexan var i rätt stora drag som de övriga två åren i mellanstadiet. Mer
krävdes av oss, nu var vi äldst och vi skulle sköta oss. Jag började
mentalt förbereda mig att börja sjuan, direkt efter jullovet. Plötsligt
kände jag mig yngre än när jag började ettan och nervösare än den gången
jag var lucia, då jag förövrigt sjöng fel inför hela församlingen. Det var
många kvällar jag låg vaken och tänkte på hur jag skulle göra bort mig, hur
dålig jag skulle vara i alla ämnen och värst av allt, jag skulle inte få
några kompisar.

Jag tror aldrig att ett sommarlov, någonsin gått så fort. Ett knäpp med
fingrarna så stod jag och väntade på bussen utan att jag fattat vad som
hänt. Väl framme stod jag tillsammans med en klunga elever, alla vita i
ansiktet av nervositet. Jag gjorde som majoriteten av folket, jag satte mig
på en tom stol och tittade i riktning mot rektorn. Egentligen så är Hasse
Bengtsson en väldigt bra rektor men hans ”komma igång efter sommarlovet”-
tal är ett skämt som aldrig går ur tiden. Inte för att han är en speciellt
dålig talare, utan för att han tal är så långa. Hans tal svepte bort all
nervositet och alla tvivel för att ersätta dem med en dåsighet, som inte är
av denna värld.

Sjuan var inte alls som jag hade målat upp det. Jag gjorde inte bort mig,
inte så att det är värt att nämna ialla fall, jag var hyfsad i de flesta
ämnen och jag fick många, jätte härliga kompisar.

Första betyget kom i åttan på höstterminen, och jag var nöjd, med mina små,
knappa VG:n och G:n. Visst var åttan jobbig, fast nian är värre, men jag
tror att, alla prov till trots, högstadiet har varit mina bästa skolår.
Beviset på att jag inte är helt vrickad har kommit nu i nian och det var
när Martin, mattevikarien, tyckte att jag förtjänade ett MVG i matte, min
ordinära lärare tyckte ett VG, men jag totalt lycklig. Matte, mitt värsta
ämne, tråkigaste ämnet i världshistorien, det var min seger. Ingenting går
precis som man vill, men ibland kan det komma väldigt nära. Några minnen
kommer jag att bära med mig för resten av livet, lärarnas upptåg, den där
känslan av att veta att man gjort något bra, buset med kompisarna, den
något annorlunda julshowen som även jag medverkade i och glädjen av att
veta att jag går

texten ofullständig

MINA SKOLÅR
När man i dagens samhälle pratar om skolan, pratar man om hemska lärare,
mycket läxor och dom tuffa killar som hackar på en om man råkar stöta på
dem. Men jag har aldrig upplevt det så. Redan när jag började skolan som 5-
åring så fick jag en bra relation med lärare och klass|kompisar. Även om
jag inte minns så mycket från tiden på förskolan så måste det varit där
mitt lärande tagit fart. Jag lärde mig läsa väldigt snabbt och lärde mig
därför också att skriva väldigt snabbt.
Jag minns särskilt när vi fick gå till 3-orna. 3-orna skrev så snyggt dom
kunde om en bild i en skrivbok. Sen skulle vi fylla i det dom skrivit med
en färgkrita. Även om vi lekte mycket på förskolan tror jag att mina lärare
såg till att jag fick en bra grund inför kommande skolår. När vi skulle
börja ettan var det spännande, nu skulle skolan börja på allvar. Jag fick
där träffa den troligtvis bästa och mest omtänksamma läraren jag haft.
Stina hette hon och har betytt väldigt mycket för mig och min skolgång. Det
kan jag säga utan att vara det minsta tveksam.
Hennes sätt att lära ut finns det inte många som kan slå. Hon gjorde oss
till dom duktiga och lungna elever som vi är idag. Jag tror jag fick en
speciell relation med henne. Jag fick alltid beröm av henne på
utvecklings|samtalen och det hade jag också gjort mig förtjänt av. Även om
det kanske inte märks nu så har jag varit en mycket lugn och duktig elev.
Berömmen fortsatte i fyran. Jag hade då en lärare som hette Siri. Även om
hon inte var lika bra som Stina var också hon en bra lärare. Vi hade mycket
läxor men dom var mest som en rutinsak och störde oss aldrig. Siri hade
även hon ett bra sätt att lära ut på. Vi var en bra klass eftersom vi alla
kom ifrån Stinas klass. Enligt mig själv så hade vi alltid en bättre klass
och lärare än pararellklassen. Vi började nu också lära oss engelska.
Eftersom jag alltid haft lätt för svenska så var inte detta en större
svårighet. Vi växte och blev större och snart var jag en av dom där stora
och hemska sexorna. Sexan bestod till stor del av en längtan efter att få
börja sjuan och flytta till Örna.
Under gymnastiklektionerna kunde jag visa min ”vinnarskalle” särskilt när
vi spelade innebandy. Arvid och jag var bäst i klassen och hamnade därför
jämt på olika lag. Vi vägrade att förlora så därför kunde vi bli helt
tokiga. Dom andra var bara som koner på planen och ibland hände det att vi
åkte ut för att ha ”slagits” om bollen.

Efter en traditionell brännbollsmatch mot lärarna och förlust var det nu
dags för högstadiet i Örna.
Min lungna tid var nu passerad.
Kanske berodde detta på alla lärarbyten och total kaos i klassen. Trots
detta hade vi en god gemenskap i klassen, ingen var utanför och alla var
glada över att få påbörja något nytt.
Sjuan bestod till stor del av att få ordning i klassen. Om vi lärde oss
något, det vet jag inte. Vi hade två klassföreståndare, Nilla och Sol|veig,
men efter halva läsåret for Nilla och vi fick en ny lärare som hette Nicki.
Många som tyckte om Nilla som lärare var emot lärarbytet men det visade sig
med åren inte vara så dumt.
Åttan var nog det år som alla började ta skolan på allvar. Även om det
fortfarande var kaos med lärarbyten och ombyggnationer så började vi få en
bra sammansatt klass. Hur många svenskalärare vi hade vet jag inte och den
bästa kom inte förrän sista halvåret, Nilla hette hon och skulle bli vår
nya klassföreståndare i nian efter att också Solveig lämnat oss. Vi lärde
oss trots allt ganska mycket i åttan.
Nian började med att som sagt våran nya klassföreståndare presenterade sig.
Det blev nu lungt och vi fick det inte lungt och stabilt förrän nu.
Nian har mest bestått av funderingar över vad man ska gå i gymnasiet och
att hålla dom betyg man har. Sista terminen är nu bara en enda lång väntan
på att slippa grund|skolan och få börja om på nytt, på gymnasiet.
Jag kan så här på efterhand säga att jag nog inte haft en så dum skolgång i
alla fall, jag har haft tur.

MVG Mycket bra! snyggt skriven text med ett elegant upplägg. Du har god
balans mellan ett allmänt och personligt berättande

Mina Skolår

När jag skulle börja ettan tänkte jag att jag ville bli pansionär, för jag
ville inte börja i skolan. Män när jag börja i skolan i ettan var i Angred
så tyckte jag att det var rätt så roligt för jag hade så skysta lärare. När
man har det så blir det roligare i skolan. Det var roligt i skolan innan
jag skulle flytta till Hisingen. Då började jag i en skola som hette
Lerbacka skolan och den var helt värdelös, jag bråkade så mycket med
lärarna så jag gjorde inte så mycket. Jag gick där till 4-6:an, och de var
inte så roligt. Men de var roligt endå för jag träffa så många nya kompisar
och de e bra att ha många kompisar. Sen börja jag i Talleredskolan och då
blev det anurlunda jag börja sköta mig lite mera och de känndäs skönt men
den skolan var inte bra så min mamma sa att jag skulle bytta skola så jag
bytte till en skola som heter lugnet och de går lite bätre nu men, snart
börjar jag på bergagymnasiet så jag hoppas på att de blir bättre.

Att byta skola
Vi hade suttit i bilen i snart tre timmar.
Mamma satt och nynnade på en gammal Tomas Ledin låt, medans min lillebror
lekte ivrigt med vindrutetorkarna.
Var det inte typiskt?
Morsan hade åter igen hittat en ny liten stad där vi skulle slå oss till
ro. Eller slå oss till ro var nog inte det rätta ordet. Strax skulle vi
säckert packa upp alla lådor igen för att åter finna lyckan.
Bilen svängde in till kanten av vägen i närheten av en korvkiosk. Nu var
det entligen dags för lunch.
Redan nästa dag gick vi till den nya skolan där jag skulle börja.
Jag kände en växande klump i halsen.
Skolbyggnaden var ett gammalt tegelhus med stora vita fönster. Mammas hand
vilade tungt på min axel. Hon ville vell visa att hon var där för mig, men
jag ville helst bara springa därifrån.
Bort från allt elände och hem igen till Vaxholm. Tillbaka till alla
kompisar i Råby.
Allt det där hade varit så bra, helt perfekt.
Jag hade haft många kompisar i och utanför min klass, men nu var allt det
borta. Borta med vinden (som man säger.
”Filip, Filip, Filip,” recktorn satt och smakade på bokstäverna i
mitt namn. Han såg inte direkt trevlig ut, snarare tvärt om där han satt
nedsjunken i sin stol.
Mamma därimot satt bara där och log. Hon såg inte hur fel allting var.
Märkte hon inte att jag inte ville börja i en ny klass och lägga det gamla
bakom mig? Vad kunde jag göra? De hade redan valt ut en klass åt mig och
satt nu och diskuterade mina betyg.
Värken i magen kom tillbaka. Snart var det dags. Dags att visas up som en
ny skyltdocka i en affär. Dörren öppnades sakta. Ett nytt rum visades up
med stora röda lampor hängandes i taket.
60 nya ögon tittade nyfiket på mig.
De betraktade mig från topp till tå.
En stöddig brunhårig grabb längst bak i klassrummet suckade högt.
Jag ville bara försvinna, sjunka genom marken, bara sluta existera.

Jag fick en plats näst längst fram brevid en söt liten tjej med hästsvans.
Hon tittade nyfiket på mig med sina stora blå ögon. Hon såg snäll ut.
Facktiskt såg de flesta i klassen trevliga ut. Det kanske inte var så
hämskt endå att börja i den här klassen.
Killen längst bak i klassrummet skulle jag kanske få problem med, men med
tiden skulle jag nog lära känna de flesta.
Jag tittade ut genom fönstret där solen sken över skolgården. Livet här
skulle kanske inte bli lika bra som i Råby, men vem vet? Kanske mina
lyckligaste år blir här bland de blonda Skåningarna.

Lära för livet
Någon lärare har en gång sagt ”Vi lär oss inte för skolan utan för livet”.
Stämmer verkligen det?
Jag tänker granska skolan, där jag studerat i nio år, för att få reda på
sanningen. Det som jag tänker granska är: praktiska ämnen, teoretiska
ämnen, prao-dagar, temadagar och raster.

De praktiska ämnena.
Hit räknar jag gymnastik, slöjd, hemkunskap och bild. Gymnastik kan man
verkligen inte lära sig ”för livet”, man måste träna någorlunda regelbundet
för att behålla sin kondition och sina eventuella muskler. Så där kan man
inte tillämpa detta citat. Slöjd är ett bisarrt ämne som inte borde vara
obligatorisk i en modern skola. Kanske lär man sig slöjda för livet men har
man någon egentlig nytta av det? Hemkunskap är ett viktigt ämne där man lär
sig laga mat och annat viktigt. Det är ett av de få ämnen som kommer att
tillämpas i praktiken i resten av ens liv, tyvärr är det ett av de
tråkigaste ämnena. Kan det månne bero på övernitiska lärare? Bild är ett
orättvist ämne: vissa är urbegåvade sedan födseln, andra kan inte rita ett
böjd streck.
De som är duktiga i bild var nog redan det innan och de som är sämre har
inte förbättrats nämvärt.

De teoretiska ämnena:
SO-ämnena, NO-ämnena, Språk o.d. räknar jag hit. Samhällskunskapen är bra
för allmänbildningen, inte mer.
Naturämnena har man nytta av om man ska skaffa ett jobb med sådan
inrikting. Men ofta krävs det bra kunskaper i dessa ämnen i ett jobb som
inte har någon som helst anknytning till de ämnena. Språk kan vara bra att
kunna, där kan jag inte säga emot. Alla teoretiska man lärt sig i
grundskolan kan man glömma bort så fort man får en fast anställning.

Prao-dagarna:
Mina prao-dagar var hemska. Jag lärde mig att frukta arbetet, för livet.

Temadagarna:
Temadagarna i min skola var slappa och populära. Under en dags tid behövde
man bara luta sig tillbaka och lyssna på en föreläsning eller kanske
pyssla. Även om ämnet var intressant lärde man sig lite.

Rasterna:
Rasterna var viktiga. Här lärde man sig saker man inte lärde sig på
lektionerna, fast ibland tog man med sig snacket in i klassrummen. Det var
inga viktiga saker man lärde sig men nog så intressanta och roliga, och man
lärde sig för livet.
Slutsats:
Man lär sig mycket strunt och lärarna måste inse det eller sluta med sitt
hyckleri. Syftet med grundskolan är att lära sig för gymnasiet, som i sin
tur endast är ett IQ-test som ska visa om folk kan lära sig och förstå.
Vilka ämnen det handlar om spelar ingen roll. Vi lär oss inte för livet,
utan för skolan…
Ragnar Ök – civilekonom, Simrishamn.
då eleven hittat på en pseudonym själv har den behållts

Mina skolår

En gång för länge sedan fanns det en drake. Lika fantastiskt kommer man
ihåg sina första skolår. Man var så liten och hade så mycket att lära.
Varje dag hade ett eget intryck.

Även fast det var så länge sedan, känns det som det var förra veckan. Jag
och en kompis satt och gjorde oss i ordning för första dagen på fritids. Vi
började på fritids två veckor före själva skolan så vi kunde förbereda oss.
När vi gick till fritids blossade fantasierna upp. Tänk om fröken var en
apa, eller en drake, ett troll och kanske allting på samma gång.
Fem minuter senare fick vi reda på att vår fröken bara var en snäll 45
åring och det förstörde alla roliga förhoppningar.

Den första tiden på fritids började bra. Nämligen med att vinna över en
stor och stark ”tvåa” i fotboll. Han tog till försvar med att vi spelade
två mot en, men vadå. Han var ett år äldre. Två veckor senare började vi
skolan. Det var väldigt pirrigt att sitta där vid upropet med alla nya
ansikten. Vissa tyckte man om och några andra gillade man inte.

Första tiden i skolan flöt på bra. Vi lärde oss att läsa och skriva. Man
kan undra hur det skulle gått när jag skriver det här om jag inte gått i
ettan och lärt mig grunderna. Antagligen illa. Man fick även många nya
vänner. Tyvärr så fick jag fel vänner, tyckte i alla fall de andra
killarna. Då började elakheterna. Allt man gjorde var fel enligt dem. Fast
de själva gjorde samma saker varje dag, varje timma, så var det fel när jag
och mina nya vänner gjorde det. Men det var nog inte så farligt, eftersom
jag och mina kompisar var lika många som de elaka och tyckte likadant om
dem. Men ändå. Det lämnar starka intryck

De absolut hemskaste minnena från lågstadiet var ändå från ettan. Då var vi
tvugna att träffa lärarinnan Ulla och ha dans. Stackars oss!
Alla killar tyckte det var hur töntigt som helst. Varför dansa som tjejer
när vi lika gärna kunde leka krig och slåss på skolgården. Det skulle man
lära sig mycket mer på tyckte vi och tycker nog fortfarande. Men resten av
skolan var helt okej. Korta dagar. Vi hade nästan bara de tre grundämnena
och det flöt på rätt bra, tills den där dagen i juni 1996 då allt var över,
eller?

Vi skulle gå ut trean och efter tio veckor sommar börja skolan och då gå i
fyran. Allvaret skulle börja. Ny fröken, nya ämnen och framför allt; en ny
skola. Av allt man fått höra i lågstadiet var det ”niorna” i den nya skolan
man fruktade mest av allt. Alla sa, att så fort man gick förbi en nia så
slog han ner en, så rädd var man. Men självklart så var det inte så.
Mellanstadiet var inte så jobbigt som man hade trott, förutom matten. Den
tyckte alla hade blivit så svår med alla multiplikationer och divisioner.
Men annars var det rätt likt lågstadiet.
En stor avgörande skillnad var att vår gamla snälla fröken, hade blivit
utbytt mot en ond och grym förtryckare. Varje lektion var det bråk mellan
lärare och elever. Jag måste faktiskt erkänna att det var riktigt
underhållande. Men det var alltid läraren som vann och vi som kom ut i
korridoren i hela fem minuter.

Det som ändrades under alla dessa år var knappt någonting alls. Bara
svårigheten på skolarbetet. I högstadiet fick man mer ansvar och särskilt
när betygen kom in i bilden. Då var det dags att börja plugga ordentligt.
Det är betygen man förbereder sig till undet låg och mellanstadiet och
nationella proven som alla gör sig redo för nu. Man måste visa sin
kapacitet. För mig finns det väldigt mycket oro av vad som kommer gå bra
och vad som kommer gå dåligt. Det återstår att se.

En gång för länge sedan fanns det en pojke som började skolan. Så började
det hela och så slutar det också. Så kommer även mina barn ha det och man
hoppas att de får en lika händelserik uppväxt som jag fått, eller en helt
ny sorts uppväxt. Om 40 år kanske skolan har ändrats. Man kanske sätter på
sig en mössa och på en minut har man lärt sig hela grundskolan. Men det
återstår att se.

Slut.

Jag har valt det fjärde ämnet, min syn på skolan, därför kommer texten att
gå ihop mycket med det tredje ämnet, lära för livet. Jag tänkte komma med
lite synpunkter på vad man ska lägga till och skära ner på i
undervisningen. När det här är klart kommer vi ha en uppdaterad och aktuell
undervisning, som även håller många år framåt.
När man kommer ut från något universitet runt om i landet,
nyutbildad men med höga studielån, behövs en sak. Pengar. Pengar får man
normalt sett genom att jobba, vara kriminell eller genom att spela på
hästar. Ett jobb är nog bästa valet bland de här alternativen. När man
söker jobb och sitter på anställningsintervjun på något telekom eller IT-
bolag, frågar de inte efter vad man åt på bronsåldern eller vad blodkärlen
som förser lungorna med syre heter. De undrar kanske istället hur mycket
man hänger med på börsen eller om man vet vad som händer runt om i världen
just nu. Man får inga UD jobb direkt och om du ska bli kirurg lär du dig
hela kroppen in i minsta detalj. De enda gångerna jag blir tillfrågad om
årtal eller matteproblem är, när vår misslyckade tränare frågar snabba
historia frågor samtidigt som vi gör sit-ups. Jag tror även att min
gammel|farfar rev av några snabba multiplikationstal de få gånger jag
träffade honom. Han dog tyvärr i höstas och vår tränare slutar om två
månader, så då blir det inga frågor. Man utbildar sig till det man ska bli
på universitetet, så därför tycker jag att man kan göra något vettigt av
högstadiet. Man kan börja med att bokstavligen kasta Katarina Svenssons
obetydliga ämne åt hel-e delar av ordet skrivet med symboler . Vi kan
också direkt plocka bort musik, de som är intresserade lyssnar på det hemma
och gillar man sång och instrument ägnar man sig åt det på fritiden. Nu har
vi sparat in tid till en halvtimmes läsning av SVD: s webtidning. Det
skulle göra alla elever allmänbildade till max och man skulle få en liten
aning om vad som faktiskt händer bortanför Robinson, famefactory och vårt
lands gränser. Man skulle kunna skära ner på naturämnena man ändå får nog
av på naturlinjen och ge dubbla tiden till samhällskunskapen, där vi kan
diskutera tidningsläsning, skriva nyhetsrapporter och ha ett prov varje
vecka. Alla blir tvugna att läsa samtidigt som vi lär oss något jag
upplever viktigare än till exempel hemkunskap. Vi kan kasta bort EA tiden
och av den gör vi följande. På den första timmen kan vi låta en psykolog,
eller något liknande, komma och lära de som inte vet, hur man tar kontakt
med folk på vanligt sätt. Med lite hjärntvätt kan psykologen få oss att
förstå att SMS och webchattar faktiskt inte är bästa sättet att ta kontakt
med en person. Den andra timmen ger vi till Leffe. Han ska få lite fart på
eleverna där ölmagarna kommer krypande redan i tidig ålder. Ha som krav att
alla som går ut nian ska kunna fånga en boll med båda händerna, för det är
inte många som kan.
En till sak jag måste hacka på är staten som inte har gjort
politikerjobben mer attraktiva än vad de är. Man måste ställa lite krav på
de som släpps in i riksdagen och regeringen. Om eleverna får en inblick i
detta i en tidig ålder skulle aldrig folk som Schyman, Sahlin med flera
fått vara med och styra vårt samhälle. Även om vi har otroligt stora
företag med skickliga ledare i det här landet håller det inte med de
idioter som sitter och bestämmer över oss. En kedja är aldrig starkare än
sin svagaste länk…. Det här kan vara en orsak till Sveriges fall sedan
sjuttiotalet, vem vet? Skulle vi ha högutbildade människor på
regeringspostarna, då kan man undra hur det skulle se ut idag. Det sista
området vi ska lägga mer vikt vid är miljökunskap. Dra ner på religionen
tillsammans med bild och slöjd, så kan vi få lite tid över till det här
ämnet som verkligen ligger i tiden. Det finns inte mycket olja kvar om tar
hänsyn till att det används mer och mer, och att behövs mer och mer. Få
folk intresserade av det här. Det behövs nya drivmedel och nya fordon. De
ska vara billigare, bränslesnålare, effektivare och miljövänligare. Det är
en nöt att knäcka. Med de här ändringarna tror jag att vi går ut skolan med
lite aktuellare kunskaper än vad vi nu gör. Så här ser min ”nya” skola ut
och jag tror det skulle fungera.

Det samhällde Du förespråkar gör mig lite skrämd, men Du skriver och
argumenterar bra, så jag får väl finna mig i det.

Nu har jag snart gått mina nio år på skolan, och självklart minns jag
fortfarande hur det var när jag var yngre, men när jag ser och framförallt
hör de små sexorna i vår korridor kan jag inte föreställa mej att jag varit
likadan.
Om man skulle jämföra dagens sexor med hur vi var, tror jag nog vi skulle
vara mer som tagna ur en bibel, eller kanske är det tvärtom?
Vad jag däremot minns är hur jävla jobbigt det var i sexan! Alla dessa små
böcker, som aldrig tycktes ta slut, ”Gnugga ord” och vad dem hette. Tror
verkligen lärarna att man kommer lära sig någonting när man för det första
har en skittråkig bok och för det andra, facit står på baksidan. Man hade
ju dessutom inga betyg då, så det spelade egentligen ingen roll vad man
gjorde, det värsta som hände var att man fick en mini-utskällning på
kvartsamtalet, där magistern använde ungefär samma ton som nuvarande
svenska läraren (inga namn) gör, när hon är på glatt humör!
När man gick i sexan, ville man inte sänka sig till femornas nivå, utan man
ville vara som sjuorna! Men som det säkert även är idag, så vill inte sjuor
umgås med sexor, så sexor är oftast bara med sin årskurs. Men ändå skulle
man vara häftig, sminka ögonlocken illgröna, ha kärringrött rouge och
stoppa bomull i tröjan, så kunde man spatsera runt som spinkig clown på
skolgården och leka tonåring.
När det gällde sexornas syn på nior så tyckte man inte längre de var som
jättar, som om man sa någonting skulle doppa ner en i toan och lägga
köttbullar i skorna, nej, niorna var några man skulle låtsas om att man
inte brydde sig om, för dem skulle man ändå aldrig få kontakt med, dem
sitter bara med sina tråkiga svenska nationellaprov hela tiden, så varför
smöra för dem?
Nej, det var sjuorna som gällde, kände man en sjua, skulle allt ordna sig
på högstadiet!
Sexan var ingen rolig tid för lilla mej, ska jag vara ärlig så
var den skittråkigt, och bara en termin kändes som tre år!
Jag lärde mig egentligen INGENTING, utan gjorde bok för bok utan att få in
ett skvatt, eller jo, en sak lärde jag mig, jag ska aldrig bli
mellanstadielärare!

Jag undrar, om sexorna idag har det lika tråkigt som jag hade?
Alla bråk, alla läxor, alla tankar, alla missnöjdheter, alla förjävligt
tråkiga stunder man tvingats dra osäker på om dra är rätt ord med sin
klass!
En vacker dag kanske även dem sitter och långsamt men säkert försöker
förtränga alla minnen från denna plågans årskurs, mitten av barnslighet och
tonåren, sexan.