Född i Sverige samt minst en svensk förälder – Sida 11

2.
Nu äntligen tror jag att jag har hittat en klass och skola där jag kommer
att trivas bra.
Jag har gått i tre olika skolor och åtta klasser. Det hela började i sexan.
Jag slutade gå till skolan när vi fick en ny lärare. Hon tyckte inte om
mig. Så fort det var någon som hade gjort något dumt, så var det jag som
fick skulden. Hon rättade mina prov fel så jag fick dåligare betyg. Jag
klarade bara inte av henne. Innan hon kom tyckte jag skolan var rolig och
jag var ganska duktig. Efter halva sexan så fick mina föräldrar reda på att
jag inte hade varit i skolan på fyra månader. Det slutade med att jag fick
byta klass. Men jag blev kvar på samma skola. Det fungerade inte alls. För
ingenting ändrade sig. Jag fick fortfarande skulden för allt och dåliga
betyg. Eftersom jag hade missat nästan halva sexan. Mamma och pappa
bestämde då att vi skulle flytta och att Jag skulle få gå om sexan i en
annan skola. Det kändes spännande och bra. När jag började var allting
jätte roligt. Men jag jobbade inte bra på lektionerna. För alla satt och
pratade med mig. Efter några veckor förstod jag varför. Jag var ett år
äldre så alla ville vara kompis med mig, bara för det. Jag försökte att
ignorera alla i klassen efter det. Min lärare som alltid hade varit snäll
tyckte att jag hade blivit nonchalant och otrevlig. Hon blev därför
otrevlig tillbaka. Jag började fundera på om det var något fel på mig.
Eftersom ingen tyckte om mig. Jag vägrade sen att vara kvar i den klassen
också. Jag fick först byta till paralell klassen. Men det gick inte heller
så bra. Jag hade verkligen försökt att vara trevlig mot läraren och
ignorera barnen. Jag lyckades tydligen inte. Efter det tog jag sommarlov.
Våran familj fick lov att flytta igen. Jag hade fortfarande inte klarat av
sexan. Men för att jag inte skulle bli så mycket äldre än dom andra fick
jag börja sjuan. Nu var det en skola med äldre barn också. Några av dom var
lika gamla som mig. Men jag vågade inte börja prata med dom. Jag kände mig
så liten. På den här skolan hade man flera olika lärare. Det tyckte jag var
väldigt bra. Jag hade svårt att hänga med i skolan nu. Det märktes att jag
hade missat en hel del ifrån sexan. Jag hade inte direkt någon kompis. Men
det var nog mitt eget fel eftersom jag alltid satte mig för mig själv och
drog mig undan. Efter att ha gått i skolan i två månader orkade jag inte
längre. Det var så tråkigt och jobbigt. Eftersom vi hade massa olika lärare
var det ingen som märkte att jag var borta. När skolan slutade och vi
skulle få betyg hade jag inte varit där på över ett halvår. Så jag fick
inga betyg. Först då kom mina föräldrar på att jag inte hade klarat det den
här gången heller. När skolan började igen fick jag byta klass igen
eftersom jag fick gå om sjuan. Den här gången hade jag bestämt mig för att
klara det. Jag jobbade hela dagarna och lyckades så bra att jag fick byta
till åttan, efter att ha gått halva sjuan. Jag fick inte gå i samma klass
som tidigare. Jag trivdes inte i den nya klassen. Men jag såg till att
klara det till sommarlovet. När jag sen skulle börja nian fick jag byta
klass direkt. Det var väldigt bra. För nu trivs jag väldigt bra i klassen
och jag har ganska bra betyg. Som ni ser behöver det inte vara att man är
bråkig eller för att man har något problem man byter klass. Lärarna har en
mycket stor betydelse i hur det går för eleverna i skolan. Om en lärare är
dålig på att lära ut saker är det inte så lätt att lära sig nått. Om
läraren är för sträng blir man trött på den och orkar inte gå på deras
lektioner för att det är så jobbigt. Är läraren istället för snäll får man
inget gjort för det är ändå ingen som säger till. Så det är förstås svårt
att vara lärare men dom har en väldigt stor betydelse. Eleverna har oftast
inte den kraften att ta tag i sakerna själva. Många förstår inte heller att
dom går i skolan för sin egen skull och inte för lärarnas. Allt det har
inte jag kommit på förens nu när jag skriver det. Jag tror inte att det är
bra att byta klass eller skola. Om det inte är så att familjen ska flytta.
Men man ska inte göra det annars. Inte utan stora anledningar. För om man
väl har bytt en gång är dett för lätt att göra det igen. Då kan det gå som
för mig att man får gå om och byta skola och klass väldigt många gånger.
Och det är inget positivt.

Jag heter Niclas och jag bor i lund. Jag går på en skola son liker nära
sentrum. Morsan och farsan ska flytta – isär och jag ska bo med farsan har
ingetanat vall för jag vill ju inte bo med morsan för hon skiter väll i mig
eller jag vet ej. Farsan och jag flytta unde sportlovet till jönköping. Ska
bli gött utan morsan eller vad säger du pappa sa Niklas. farsan satt bara
och kolla på mig i några sekunder och sen kom hans lende. Ja det ska det vi
ska börja om på nyt sa farsan.
När vi kom fram till jönköping så var vi skit trötta. Men det jobbigaste
var kvar, bära in alla möblerna i läggen-heten. Då sa farsan: – nu tar vi
med oss en madras up och söver sen tar vi rästen imorrgon. Och så blev
det.
När jag kom upp i läggenheten sommna jag på en gång. Jag såv tungt och
drömde ingenting. När vi vaknade så var vi tvungna att hämta alla möbler
son låg i vagnen bakom bilen, våran bil var gammal men den funka ändå
Det var jobbigt att bära allt, men jag kan ju inte säga att jag är en liten
i musklaturen. I min föra klass var jag starkast men ändå så slog jag
ingen.
Nu var det bara en vecka kvar tills skolan börj, jag undra Hur det skulle
bli i den nya skolan.
Det var lördag och jag skulle ner till afären och köpa cigg till farsan.
När jag kom till den lilla kiosken stog det 3 killar utan för och bara
glode Jag små skratta lite kaksit åt dom och gick in och köpte ett marboro
till farsan. När jag kom ut så stog killarna fortfarande kvar och jag tog
en av ciggen och rökt antar att det var för att värka tuff. Idag började
skolan hur skulle det bli då tänkte jag när jag gick till skolan. När jag
kom ditt så märkte jag att det var en ganska liten skola. Och jag som gick
i 6:an var lika stor som dom som går i 9an på den här skolan.
När jag kom in på min första lektion så hälsade alla trevligt och lektionen
va gansk skoj. Sen efter lektionen på rasten kom en 8a fram till mig han
hete martin och han sa Du din jävla lunda fitta du ska inte tro att du kan
komma hit och bli vän med oss. Jag stog still och kollade på honom sen sa
jag Du menar att du kan prata för alla i den har skolan eller. han blev
tyst och lite mummel börja komma fram Han höjde sin näve och drog till mig.
Jag kände hur blodet ran ner ifrån näsan. Och smärtan kom men jag stog bara
och kolla på honom sen slog jag till tre gånger i hans andsikte så han föll
blodet ran ifrån hans ögonbryn och näsa. Jag sa till alla döm mig inte när
ni inte känner mig alla nickade och lede och jag me sen spelade alla
fotboll och dom blev mina kompisar

Slut

Mina skolår

Lekis. Det var där allt började. En enda tid av lek och stoj. Man skulle
inte kunna kalla det skola, för det mest skollika vi gjorde där var att
läsa en bok.
Detta tror jag är den mysigaste tiden av skolan. Allt är seriöst, fast
oseriöst på något sätt.
Man åkte dit på morgonen. Redan på morgonen började det roliga. Ägget och
Ärtan, (bussarna vi åkte i) tävlade alltid om att komma först. Lekis var
ett mysigt hus på landet. Ett hus som tidigare varit ett skolhus. Men som
nu en sjuttonelevers klass och två lärare regerade i.
Det tråkigaste tiden på lekis var samlingen. En samling på kanske tjugo
minuter som var det tråkigaste jag varit med om. En härrans massa drabbel.
Bara prat om vad som skulle hända på dagen. Så det var med mycket glädje
och träsmak i rumpan jag reste mig upp när dom där, tjugo minuterna gått.
En desto roligare stund var lunchen. Alla sjutton barn tog upp sina
matlådor och röda plasttermosar. Man bara satt och myste.
En annan viktig del av lekistiden var rasterna. Bara att få flamsa omkring
hoppa hopprep och ja, bara leka. Det var livet när man var liten.
Om jag nu ska sammanfatta tiden på lekis. Skulle jag vilja säga att det är
den bästa övergången mellan dagis och skola man kan få. Man har roligt och
leker och busar. Men ändå åker man buss varje morgon, och någon gång ibland
kanske man har lite läsning eller kanske till och med räkning. Dagens
förskola, som är innan man börjar ”riktiga” skolan är också bra. Men den
tror jag får en lite mer skol-atmosfär än vad lekis hade. Eftersom den ofta
har ett större samarbete till skolan än vad lekis, i alla fall där jag gick
hde. Det traditionella lekis finns ju inte längre kvar. Och det är synd
tycker jag. För det gav, i alla fall mig, och jag tror även det gav andra.
En mycket bra start på skolåren.

När jag väl började skolan tror jag även där att lekis hade en bidragande
orsak till att det blev som det blev. Jag var nu tvungen att komma till ett
nytt ställe. En skola jag bara sett utifrån förut (eftersom lekis varit
lite avsides.) Och jag tror att om jag inte gått lekis och inte kännt
barnen jag skulle gå i samma klass som. Då tror jag att mötet med skolan
och dom äldre barnen skulle varit nervösare och läskigare än vad den var.
Och även fast inte skolan var så stor, tror jag att vi ”lekisbarn”
tillsammans skapade en viss trygghet. Det är även därför jag tycker att
lekis är bättre än den nyare ”lekisskolan” där du direkt får gå i ”skolan”
och se och träffa äldre, och som det verkar då ”farligare” barn. Har man då
gått i lekis har man redan en gemenskap när man börjar skolan. Och allt är
då heller inte nytt. För man har ju redan kompisar att ty sig till.

Resten av åren på låg och mellanstadiet vankade sedan på i sin egen takt.
Gemenskapen mellan oss som ända sedan lekis gått tillsammans blev starkare!
Och när sexan kom var det igen nästan samma grupp av barn (i sexan,
ungdomar) som gick tillsammans igen. Vi kände nu varandra utan och innan.
Och hela sexan var en enda rolig tid av skratt och flams. Och det var inte
utan tårar i ögonen, jag sedan sa hej då till mina barndoms|vänner.

Den sommaren. Sommaren mellan sexan och sjuan. Det var sista sommaren med
gänget. Sista sommaren som ett barn. Innan allvaret skulle börja.

Det sommaren flög förbi. Och det var nästan så att man var lite förvånad
när man stod där. Stod där och kännde sig ensam, ynklig och liten. På den
kryllande stora skolgården. Där alla kramade och hälsade på alla.
Uppfattningen man då hade var att alla redan hade kännt varandra länge. Och
det var bara jag och mina 3 vänner som stod där, och inte kännde någon.
Klassen efter sexan hade delat ganska mycket på sig och alla skulle till
olika skolor.
Och där stod jag nu. Helt ensam (nästan, hade 3 vänner med mig) på den
stora skolgården.
Vad hade jag gett mig in på? Jag skulle aldrig klara av detta känndes det
som. Jag längtade starkt tillbaka till den gamla trygga miljön men det gick
inte. Jag försökte intala mig själv att alla var precis lika nervösa som
jag. (Och nu i efterhand vet jag att dom var det)
Jag var tvungen att försöka i alla fall jag var ju en stor flicka nu. Jag
skulle ju kunna ge det en chans i alla fall. Jag skulle ju börja sjuan. Oj,
vad stort det lät. Och att börja högstadiet, det lät ju ännu större.

Den första tiden måte jag erkänna, den var hemsk. Allt var nytt, man kännde
ingen, och niorna var man så rädd för att man nästan kissade ner sig när
dom tittade på en.
Men med tiden kom man in mer och mer i det hela och tillslut blev det
nästan trevligt att gå till skolan. Omställningen mellan sexan och sjuan
när det gällde läxor och prov var dock väldigt jobbig.
Från att ha gått i sexan med bara kanse ett prov under hela läsåret, och
bara kanse en läxa i veckan, till att börja sjuan. Med prov var annan eller
vartjedje vecka, och kanske två eller tre läxor i veckan. Det var inte
lätt. Och det tog ett bra tag innan man kom in i rytmen.
Men det gick tillslut och sjuan rann på i en väldans fart.
Jag är i efterhand glad att jag alltid haft ganska lätt för att anpassa
mig. Jag tror att omställningen med alla läxor har varit väldigt svår för
vissa. (Och jag kan än idag tro att vissa inte anpassat sig.)
När det var dax att börja 8:an gick allt som smort från början. Även om
pressen höjdes en del. Det var dags att få betyg nu. Och alla (inklusive
mig själv) jobbade febrilt under hösten.
När väl dagen för julavs|lutningen var inne och betygen skulle delas ut var
det helt knäpptyst i klassrummet. Alla tittade nervöst på varandra och
hoppades på att det var just deras namn som nu ropades upp, så dom kunnde
gå och hämta det ”värdefulla” kuvertet.

Jullovet, precis som alla lov gick i en rasande fart. Och snart var det
dags för skola igen. Vårterminen gick ännu snabbare än höstterminen. Och
skolan var nu nästan en ren fröjd. Om man då räknar bort alla läxor och
prov. Gemenskapen mellan oss åttor blev starkare.
Man umgicks väl inte med alla. Men gemenskapen inom ”umgängeskretsen” blev
stark. Och vi hade jättekul.
Sommarlovet, precis som jullovet hade gått i ett nafs. Och nästan utan att
man visste ordet av hade man helt plötsligt börjat nian. Och med nian kom
även allvaret.
Jag ångrar nästa att jag varit så flitig och seriös under åttan, och till
och med sjuan.
För när nian väl började var man less på allt. Visst hade man sista veckan
av sommarlovet längtat efter skolan. Men det var bara efter kompisarna.
Läxor, lektioner och prov var inte populära, och hela hösten i nian gnatade
man igenom på en lite lägre växel. Även fast allvaret nu var på riktigt och
betygen till jul var dom man preliminärt skulle söka gymnasieprogram på så
orkade man egentligen inte lägga ner sig.
Tillslut var även höstterminen slut och även om jag inte gjort mitt
yttersta gick jag ur med mycket bra betyg. Inför vårterminen var man om
inte ännu mer trött på skolan, och det enda som drev mig att gå dit var än
en gång vännerna.

Och här sitter man nu. Vårterminen har i princip just börjat. Gymnasiet
väntar här näst. Och ännu en förändring i livet. Jag tror denna förändring
kommer mer medvetet. Och jag tror inte denna förändringen kommer vara lika
chock artad. Jag hopas inte det i alla fall. Som det känns nu så är
Gymnasiet ej en hemsk eller om man kanske ska kalla det en svår förändring.
Det känns som man är redo för den.
Samtidigt som man vill sakta ner tiden lite så att man kan njuta av det man
har nu, så länge som möjligt.

Som en sammanfattning av mina skolår skulle jag vilja lägga tyngden på
högstadiet. Det är där man utvecklas mest som person. Och där man lär sig
ta, med och mot gångar på bästa sätt. Tiden på höstadiet tror jag gör en
människa till den person den kommer vara resten av livet. Jag kan inte säga
att gymnasiet inte kommer att förändra. För det gör det säkert. Men jag
tror att den förändrigt som personligen händer på högstadiet är större.
Jag skulle vilja att alla fick den högstadietid som jag har haft. (även om
den inte är slut än) För det har varit en sådan gemenskap. Och jag har
verkligen trivts!

Att byta skola/Att byta klass

– Måste vi flytta? sa Maria medans hon lyfte in en låda i flyttbilen.
– Ja, du förstår väl att vi inte kan bo kvar i det här stora huset nu när
jag och pappa har skillt oss. Det är inte så långt mellan Göteborg och
Borås, så du kan åka och hälsa på dina gamla kompisar och pappa nästan när
du vill, men det kommer att kosta en penning.
Maria gick in och började skriva i sin dagbok:
Eleven har ramat in det som är skrivet i dagboken, som ett ark Undra
hur det kommer att bli, kommer jag få några kompisar? Jag är ganska blyg av
mig så jag är rädd för att bli utanför. I min förra skola hade jag i alla
fall några kompisar. Dom var ju inte många men dom fanns i alla fall oftast
där för mig. Jag kommer börja i en skola som heter: ”Boreskolan”. Jag ska
gå i klassen 8d. För några dagar sen kom det en skolkatalog från
Boreskolan. Jag har försökt att lära mig några namn på några tjejer i
klassen. Jag undrar om jag kommer att passa in i den klassen. De flesta ser
ut som fjortisar. Dom är blonda, har långt hår och u-ringade tröjor, och
det är ju absolut inte min stil. Jag har ju mörkbrunt, axellångt hår och
har mer den estetiska stilen än fjortis. Undra om dom kommer att gilla mig.
Jag är lite nervös men det är nog eftersom det bara är 1 dag kvar tills
skolan börjar. Tack dagboken för att du tar emot alla underliga tankar som
jag har.
Maria la ner dagboken i en flyttlåda är hon hade lagt ner andra privata
grejer. Hon gick ut till sin mamma igen, som redan hade lyft in alla
flyttkartonger i flyttbilen när Maria kom ut. Maria vände sig om och
tittade på det vackra huset och log mot det. Dom satte sig i bilen och
började åka mot sin nya hemstad Borås. Dom stannade vid ett gatukök och
köpte coca cola och hambörjare. Dom satte sig i bilen igen och åkte iväg
med mätta magar. Efter en och en halvtimma stannade dom utanför ett litet
hus. Mamman Pia klev ut ur bilen och sa:
– Här ska vi bo. Vad tycker du?
– Det ser väl okey ut.
Pia gav Maria nycklarna som gick till huset. Maria gick in utan att ta av
sig skorna och sin mörkblå slitna jeansjacka.
– MARIA, DU FÅR KOMMA UT OCH HJÄLPA TILL HÄR NU. VI HAR INTE HELA DAGEN PÅ
OSS. Ropade Pia utanför huset. Maria kom och dom började bära in grejerna.
När allt var inne i huset satte dom sig i det nya gula vardags|rummet och
slappade. Dom var nöjda över att dom hade fått in alla grejer innan mörkret
började falla.
– Hur känns det att börja 8:an och i en helt ny klass och skola?
– Jag har inte tänkt så mycket på det än, sa Maria med en låg stämma.
Tiden flög iväg och det blev tid för läggdags. Maria gick in på sitt rum
och ställde klockan på 6.50. När hon la sig så somnade hon på en gång.

– Pip, pip, pip ,pip ,pip lät klockan när den var 6.50.
Maria vaknade och kände att det pirrade i magen. Hon satte på sig
morgonrocken och duntoflerna och gick in i köket där Pia satt på en stol
och rökte.
– MÅSTE DU RÖKA? skrek Maria. Ska du göra det så kan du väl hålla dig under
fläkten!?
Maria satte sig vid bordet och började äta smörgåsarna som Pia hade gjort i
ordning. När hon hade ätit upp, tackade hon för frukosten, gick till sitt
rum och gjorde i ordning sig. När hon var klar kramade hon Pia och gick
till skolan. Det ända hon såg när hon gick in på skolgården var FJORTISAR,
shit tänkte hon så kommer jag här med stora gröna byxor, lila shorta och en
svart shal knyten runt huvudet. När det ringde in gick hon till den salen
som det stod 8d på. På något sätt kände hon sig välkommen. Alla elever satt
vid sina bänkar och log när hon kom in.
”Jag som trode att detta skulle bli en skam”, tänkte hon. Hon gick och
satte sig vid en bänk som stod i mitten av klassrummet.
– Hej! sa någon som satt bakom henne. Hon tittade bakåt och såg en kille
med bruna ögon och brunt hår. Det var den finaste och snyggaste kille hon
någonsin sett.
– Hej, sa hon tillbaka och rodnade lite.
Deras nya lärare Jerker Klasson pressenterade först sig själv och sedan
Maria.
– Vi har en ny elev i klassen nu. Ni fick reda på att det skulle komma en
ny elev förra terminen men inte när hon skulle komma. Men nu är hon här
Maria Grenberg, hon är lika gammal som ni det vill säga 14 år. Maria har
bott i Göteborg förut men nu har hon flyttat till Borås och ska gå på denna
skola, i denna klass. Nu får ni tahand om henne väl sa Klasson med ett
leénde på läpparna.
Dagarna sprang iväg och hon kände sig lycklig. En fredag eftermiddag satt
hon vid sitt skrivbord och började skriva i sin dagbok:
Eleven ramar in det som hon skriver i dagboken, som ett ark HEJ
DAGBOKEN! Jag är nog världens lyckligaste människa. Jag går nu på
Boreskolan i 8d här i Borås. Jag började för bara 2 veckor sedan. Jag har
supermånga kompisar och en underbar pojkvän som heter Johan. Det var han
som hälsade på mig först av alla. Jag föll för honom på direkten. Jag trode
att alla var fjortisar här på skolan. Jag hade fel. Dom är helt ”normala”
och lika galna som jag. Dom har ju ”tjejkläder” tillexempel tajta jeans och
och u-ringade tröjor. Men det gör mig inget. Ingen har försökt att ändra på
min stil utan jag är den som jag alltid har varit:
MARIA GRENBERG!
JAG ÄLSKAR MITT LIV HÄR I
BORÅS!!!
SLUT

Mina skolår

När jag började skolan var jag lite nervös, (det är nästan alla). Jag ville
inte börja skolan för då skulle man behöva gå upp tidigt på morgonen och
komma hem sent på kvällen och därefter inte kunna leka någonting på min
fritid. Jag hade fel angående det med när vi slutade, för vi slutade runt
lunch varje dag de första åren. Jag hade lite fördel av att ha en storebror
som skulle börja fjärde klass och jag visste vad som menades med plus och
minus. Men jag kunde inte läsa bra. Konstigt nog så kunde jag alfabetet
nästan utantill. Jag fattar inte varför, jag tränade inte någonting på
alfabetet till skillnad från andra som satt och tränade hur länge som
hellst. Det var samma sak med månaderna, dem var också enkelt att lära sig.
Vi skulle ha test på ordningen och på stavningen. Det var enkelt för alla
utom en person som stavade fel på augusti för hon skrev ”agusti” utan ”u” i
början. Alla fick varsitt diplom utom, men inte hon. Det var lite tråkigt
för henne tyckte alla och hon började nästan att gråta. Lågstadiet var
ganska bra, snäll lärare och roliga lektioner förutom musiken när vi skulle
stå runt om ett gamalt piano och sjung i kör. Det är det tråkigaste jag har
gjort i hela mitt liv.

På mellanstadiet var det kul att träffa nya kompisar och ny lärrare som var
lite skum men hon kunde vara snäll ibland endå. Men för det mästa var hon
arg på Nisse och mig. I alla fall det sista året. Det var kul att busa lite
men man visste alltid att det väntade en utskällning efteråt men men. En
vecka fick vi gå in till läraren tre gånger och hon var inte glad på oss
då. Det var kul att lära sig engelska men det var lite svårt i början. Hon
sa alltid var vi skulle göra och hon hade sten|koll på oss i alla fall med
våra läxor. Så vi behövde inte tänka så mycket på det. Det var skönt. Men
på högstadiet fick vi ta eget ansvar. Det var svårt och jag kom efter i
allting tyckte jag. Det var lite svårt att ta eget ansvar i början men nu
är det bättre på den fronten. Jag tog nästan ingenting seriöst. Idrotten
har alltid varit roligt men då var det något konstigt och jag kämpade
ingenting. Jag vet inte varför men nu är det bättre och jag kämpar mera.
Det är jobbigt när de bygger om och man får ta omvägar till allting och det
är inte kul. Jag hoppas att det går bra fram till sommaren och i höst ska
jag gå ”Elprogramet” och det ser jag fram emot.

Tack och hej!

G+ VG-

Att byta skola

– ”Fan”, det var femte gången Nina fick kasta pappret hon satt och skrev
på.
Nina satt i skolan för att skriva nationellt prov i Svenska.

– ”Det här är ett himmla litet klassrum med jädrans dålig luft”, tänkte
Nina.
Hon kom inte alls på något att skriva om.
Hon kollade runt i klassrummet. Till vänster om henne satt Minna. Bakom
Minna satt Emma och bredvid Emma satt Anna.
– ”Tänk, varje dag när Anna kommer hem går hon ut i ladugården för att
mjölka kor.
Undra igentligen vad kossorna tycker om att ha en maskin hängandes i dom
där..
Ja, va vad det nu dom hette?
Jo just det, spenor..”

Nina tänkte börja skriva om en ko som hette Nina och vad den kossan hade
för syn på skolan. Men hon ångrade sig snabbt.

– ”En ko”, tänkte Nina, vem vill läsa on något sånt?”
Nina kollade på Minna igen.

– ”Satan, vad mycket hon har skrivit. Jag har inte ens börjat och det är
bara en halvtimme kvar”.

Hon kollade till höger där Stefan satt och skrev.
Snett framför honom satt Anders. Anders satt och spelade musik på sin
bärbara c-d spelare så att det hördes i hela klassrummet.
Han var redan klar.

– ”15 minuter kvar, sa Iréne.
Irene är svenska och engelska lärare och hon satt framme vid katedern och
såg hel lugnt ut.

Till slut blev rubriken
”Mina skolår” och handlade om hur svårt det är att gå i 9:an när man ska
komma på något att skriva om på nationella proven i svenska.

– ”Hur gick det”, frågade Minna och hon hoppade upp framför mig.
– ”Skit”, svarade jag och fortsatte gå.
– ”Nähä, det tror jag inte. Du bara säger så. Du ska se att du klarade
det”, sa hon.

Jag blev lite gladare och vi gick bort till maten. Det var Mexicogryta, ris
och sallad med majs.

Veckorna gick och vi fick tillbaka våra prov och det var precis som Minna
hade sagt. Jag hade klarat det.
Både jag och Minna sökte till TuristHotell och båda kom in.

Till slut var det den 13/6 och vi skulle sluta 9:an. Sluta på den skola där
vi gått sen fyran, där vi kännde nästan alla, där vi visste vilka lärare
man kunnde skoja med. Sluta på den skola och i den klass man hadde alla
kompisar i.

– ”Fan, varför måste alla välja olika? Varför kan inte alla i 9b välja TH”,
frågade jag Minna, när vi gick hem med våra betyg och fina kläder.

– ”Dummer”, sa hon, hur tror du att det skulle bli om alla valde samma?”
– ”Det skulle ju vara dem med högst betyg som kommer in. Tänk vad mycket
nytt folk du får träffa. TH-linjen har ju riksintag”!

– ”Ja ja, sa jag. Kom nu så bjuder jag på glass. För att fira sommaren
liksom”:

Sommaren gick fort med mycket bad, glass och sol.

Så kom dagen vi skulle börja på gymnasiet.
Jag mötte Minna vid Folkets Hus.

– ”Fan, vad nervös jag är”, sa jag i hopp om att hon skulle lugna ner mig.
– ”Det är jag också, sa hon.

Det lugnade ju inte mig precis.
Men Minna fick rätt, som vanligt.

Det var bara trevligt folk i klassen och det blev snabbt en bra
sammanhållning.

Nu har jag gått på gymnasiet en vecka och fördelarna är många fler än
nackdelarna.

Jag träffar mina gammla klass|kompisar fortfarande och eftersom jag har
fått en ny klass är min kompiskrets dubbelt så stor som den var förut.

Jag tycker att det var tråkigt att sluta 9:an men här är allt jätte-kul och
det mesta fortfarande helt nytt för mig, därför tycker jag att det vart bra
att byta skola.

Mina skolår

Det känns både spännande och hemskt när jag tänker på framtiden. Men det
värmer när jag ser tillbaka på första klass. Första dagen, den spända och
tryckta stämningen i klassrummet. Alla satt och sneglade på varandra, som
om man var värsta fiender allihop. Jag satt med blicken stirrandes på
lärarinnan, som både såg snäll och sträng ut på samma gång. Birgit
Andersson presenterade hon sig som, och skrev namnet med en snirklig
handstil på svarta tavlan. Hennes handstil var speciell, hon lyfte nästan
aldrig pennan när hon skrev.
Matilda var den jag lekte med på rasterna. Jag minns såväl dungen, där
pojkarna slogs med pinnar och vi tjejer stod fnissande och såg på.
Kanske är det en löjlig sak nu, men då kände jag mig värdelös. Tre flickor,
vi kan kalla dem Carola, Madeleine och Lisa, var mina bästa vänner på
fritids, som jag gick på efter skolan, Matilda gick inte på fritids, därför
kunde jag inte vara med henne då.
Carola och Madeleine gick i b, medan jag, Matilda och Lisa gick i a. Carola
tyckte Matilda satte upp käppar i hjulet för mig Carola, Madeleine och
Lisa. Matilda var bara i vägen enligt dem.
Men jag ville ju egentligen bara vara med Matilda, och Matilda med mig. Vi
har känt varandra hela livet, våra föräldrar är goda vänner och Matilda har
aldrig varit dum mot mig.
Jag och Carola delade tydligen inte samma uppfattning om Matilda. Matilda
skulle bort, så var det bara.
Det började med lite enkel mobbning, viskningar och de där blickarna.
Så en dag, på tio-rasten, tog Carola krossade maskar ifrån marken. Det hade
regnat, så det var gott om maskar. Hon la dem på Matildas jacka, och sa
någonting. Jag hörde inte, för jag stod en bit därifrån. Men jag såg det
hända, en första och sista gång.
Jag tyckte så synd om henne, jag gick fram och såg hennes tårar rinna. Jag
visste inte vad jag skulle säga, jag var knäpp|tyst hela dagen.
Men jag höll kvar vid Matilda, bevisade att deras utfrysning inte skulle få
mig att umgås med dem istället.
Vi hamnade i olika klasser sen, när vi skulle börja mellanstadiet. Birgit
följde med oss, och vi började bygga upp den där känslan av något nytt och
spännande igen. Det kom fyra tjejer till klassen. Jag hamnade bredvid den
lilla blonda med glasögon. Hon var väldigt blyg, men en sak sa hon till
mig, det pratar vi om än i dag:
”Vad fint du ritar, du borde bli konstnär”. Vi bytte platser sen, men
plötsligt tyckte jag det var otroligt roligt att rita.
Jag ritade och ritade, och alla tyckte jag ritade fint. De fyra nya
tjejerna, Matilda och jag blev kompisar rätt så snabbt. Det förekom ingen
utfrysning, ingen avundsjuka. Det var skönt att man nu kunde vara flera
samtidigt, utan att någon kände sig utanför. Jag hade en lärare, Marita
hette hon, som förstod mig bra. Hon uppmuntrade mig till att skriva, hon
hade märkt att jag hade livlig fantasi. Jag har alltid tyckt om att skriva,
berättelser, dikter, manus. Det är som om jag försvinner i en annan värld
då, en värld där jag bestämmer hur det ska vara. Även när jag ritade mina
teckningar försvann jag någon annanstans.
Jag har aldrig haft problem att vara ensam, jag tycker det är något fint
med att vara det utan att känna sig ensam.
Högstadiet väntade bortom hörnet. Vi fick välja några kompisar vi gärna
skulle vilja gå med på den nya skolan. Men just det året var det något nytt
man erbjöds; idrottsklass. Tre timmar mer idrott i veckan, istället för
ordinarie två. Jag som alltid älskat idrott, var det ett själv|klart val.
Första träffen med den helt nya klassen var mer spännande än någon av de
andra träffarna med ny klass. Men på ett sätt går det inte att jämföra. Nu
var man äldre och klokare, man visste hur många slags människor det fanns.
Men vi hade alla ett gemensamt intresse – idrott. Det hjälpte mycket, vi
var ju lika på den delen. Men ett första intryck, det minns man väl.
De fyra pojkarna med blonderat hår, dränkt i hårgelé och med ett
Filapannband över, säckiga byxor, märkeskläder och den där självsäkra
uppsynen. Pojkarna, som jag kände sen innan, såg prydliga och trevliga ut.
Man trodde då att det senare skulle uppstå bråk dem emellan, men det gjorde
det inte. Två flickor utmärkte sig, sminkade till tusen, och såg ut som om
de trodde de ägde världen. De hängde ihop med ”Filapojkarna”, satt i deras
knän och såg snett på oss andra.
Folk förändras, väldigt mycket. Vi har kanske betraktats som ”den duktiga
idrottsklassen”, men bättre än andra är vi inte. Det senaste halvåret har
vi varit otroligt stökiga, men samtidiga har vi kommit varandra närmare.
Jag kan umgås med alla, förutom ett ”gäng”, men de har visat att de helst
inte vill ha med resten av klassen att göra. Det är lite synd, men de har
hamnat fel redan från början. De har fel inställning till allt, gör lite
vad de själva vill.
Just nu är skolan vårt liv, vare sig vi vill eller inte.
Jag har aldrig vaknat och känt ångest för att gå till skolan. Jag lär ju
för livet, jag lär mig för min egen skull. De människor som kanske sätter
käppar i hjulet för en ibland, det är meningen att man ska både ha
motgångar och medgångar i livet. Kanske sitter man och suckar över att en
person i klassen aldrig kan vara tyst, kastar suddgummin eller gnisslar med
bänken. Men man lär sig stå ut, och tänker istället på alla roliga stunder
vi har haft under årens lopp. Vi har gått igenom högstadiet tillsammans,
vilket jag känner är något stort. Det känns väldigt tungt att vi kommer
skiljas åt snart, men måste tänka framåt, att det är nu livet börjar. Efter
sommaren kommer den nervösa, spännande känslan att dyka upp igen, när vi
börjar i en helt ny klass. Nya människor, nya relationer och nya
upplevelser.

MVG

Mina skolår!

Det var dagen innan skolan började. Tänk att jag äntligen skulle börja
skolan. Jag har aldrig varit så nervös men ändå så glad på samma gång.
När det blev kväll, så började mamma prata om att jag skulle sköta skolan.
”Det är klart”, sa jag. Tänk att jag äntligen skulle få vara med dom stora
barnen.
Jag gick och la mig och tänkte på hur duktig jag skulle vara. Jag ville ju
ändå vara bäst i klassen.
Jag och min bästa kompis skulle ta bussen tillsammans. Tänk vad kul. För
första gången i mitt liv skulle jag ta bussen.
Jag vaknade av att mamma och pappa kom in och väckte mig lugnt. Jag flög
upp ur sängen och tog på mig mina kläder som min mamma hade lagt fram till
mig på kvällen. Jag gick ner för att äta lite frukost. Mamma hade brett tra
makor och hon hade även helt upp oboj i ett glas. Åter igen fick jag höra.
”Du måste sköta dig i skolan”.
Jag tänkte säga till henne ”Gud vad du katar”, men jag fick bra fram ett
”mmm”. När jag hade ätit upp och mamma hade satt upp mitt blonda hår, som
räkte ända till rumpan, var jag tvungen att skynda oss lite.
Patricia knakade på dörren. Hon kom in med ett stort leende på läpparna.
Vi satte oss i bilen så att mamma kunde köra oss till bussen. När vi var
frame vid bussen och man såg alla ungdom|mar stå och prata med varandra,
började jag bli nervös. Jag ville inte till skolan, jag ville hem och sova
i min trä säng med ljus rosa lakan och bara vara liten igen. Det kändes som
om jag genast hade blivit mycket äldre, längre och hade jätte stora
ansvar.
Mitt hjärta började dunka när min mamma stanade bilen och sa, att vi var
tvungna att sköta oss idag. Vi hoppade ut ur bilen och sa ”hej då”. Vi gick
och ställde oss en bit från dom andra och pratade om att vi alltid skulle
vara vänner och att vi aldrig skulle flytta i från varan|dra. Vi skulle
alltid bo så nära varandra som vi hade gjort i 5 år. Tänk vad tiden hade
Hade gått fort.
Vi såg bussen komma och vi blev genast mycket oroliga vi hoppade på bussen
och satte oss längst fram.
När vi kom till skolan och vi hade satt oss i klass rummet, så var alting
mycket bättre. Man kände sig en del av klassen, en del av skolan och den
känslan kommer jag aldrig att glömma och det visste jag om. Detta var en
dag jag alltid skulle minnas. Min första skol dag.
Läraren kom in i klass|rummet. Hon var kort och hade en blommig kläning på
sig. Anna-Lena, hette hon. Hon verkade vara jätte|snäll och trevlig.
Vi började med att dela ut pennor och böker vi hade jätte roligt, Anna-Lena
delade in oss i hur vi skulle sitta i klass|rummet. Som tur var så fick jag
sitta med Patricia.
Men tiden gick snabbt och skolan blev bara tråkigare och tråkigare. Redan
när jag gick i första klass, så fick jag bli flyttad från bordet där
Patricia satt. Vi pratade för mycket, tyckte lärarna.
Mamma och pappa hade skillt sig, så mamma gick på mina utveckling|samtal.
Det började Dåligt i skolan redan då. När jag hade gått ut första klassen
och skulle börja i andra, så flyttade jag och min mamma.
Sirishamn till Bjärneryd.
Jag flyttade ifrån min kompis.
Jag gick då i Bjärneryd i 2 år. Och dom åren var som första året jag blev
jätte kär i en kille som hette Manne. Jätte söt var han.
Men han blev tillsammans med en av mina kompisar. Skolan blev redan
ointre|ssant i 2:an. Och jag hoppades att det skulle bli roligare. Men det
blev det inte under den tiden på skolan. Jag flyttade yterligare en gång
och då flyttade vi till Ellinge som ligger i Eslöv.
Jag lärde känna jätte|många. Dom två första kompisarna , som jag lärde
känna var Vickan Leek och Hanna .Å. Dom var verkligen jätte snälla.
Jag lärde även känna en tjej som hette Åsa Kruberg. Vi alla umgicks hela
tiden. Men sen började Hanna och Åsa bråka om mig. När halva fyran hade
gått, så kom lärarna fram till att jag hade ”Läs- och skriv svårigheter”.
På så sätt så började jag gå i mindre grupper och så blev det ända tills
jag gick i 9:an.
Men sen blev det bara mer och mer problem hela tiden. Allt började när jag
började i nian.
Jag började umgås med fler kompisar, slutade sköta mina läxor, började
festa och röka. Allt hände på samma gång.
På helgerna festar jag, alla mina kompisar dricker alkohol. Så jag testade
en gång och det slutade med att jag spyde. Så det har jag lärt mig nu.
Aldrig mer.
Röka började jag redan i 6:an. Jag vet att det är väldigt tidigt, men det
är sant.
Det är en vecka jag alltid ska komma ihåg.
Det är denna när vi har 2 nationella prov, ett som man läser och svarar på
frågor och det andra som jag sitter på nu och skriver.
Men nu har jag bestämt mig. Jag ska börja öva och sköta mina läxor. Så jag
kommer in på ”Barn och fritid”.

SLUT

Att byta skola

Det var den 20 December 1999 och det var äntligen dags för julavslutning.
Nu återstod det bara lite sång i kyrkan och ett tal från prästen, innan det
var dags att ge sig ut på ett efterlängtat jullov.
I ett halvår hade jag och mina klasskompisar varit äldst på skolan nu och
man hade blivit riktigt bekväm i situationen. Inga äldre kompisar att
släppa förbi i matkön eller bjuda på sitt godis. Nu var det istället jag
som fick gå före i matkön och fick godis av 3:orna. När jag själv gick i
trean så sa jag till mig själv att jag aldrig skulle tränga mig först i
matkön, när jag började femman. Men så blev det ju inte utan jag trängde
mig precis som alla andra. Det är nog lite av en tradition på skolan. Men
det gäller ju att ta vara på det, för om bara ett halvår så ska man bli
minst på en helt ny skola.
Eleven markerar nytt stycke med indrag Under jullovet så tog jag det
mest lugnt och gjorde det vanliga, spelade ett par fotbollscuper och
umgicks med kompisar. Julen firade jag med släktingar och fick en hel del
fina presenter.
När skolan började igen, så berättade min lärare att vi skulle ägna oss
mycket åt nationella prov och att förbereda oss inför vårt skolbyte. Alla
tyckte det lät jättespännande. Tre veckor fick vi vårt första nationella
prov. Helt utan förvarning! Det var i svenska och vi skulle läsa en text
och sedan svara på några frågor om den. Det var lättare än vad jag hade
trott. Efter provet berättade vår lärare att vårt nästa nationella prov
skulle vi göra på Läskolan, där jag skulle börja om bara några månader.
Alla var nyfikna på den nya skolan men många även nervösa. Man hade ju hört
historier om hur de äldre eleverna spolade ner nybörjarna i toaletten eller
hängde upp deras cyklar i träd.
Morgonen innan besöket på Läskolan, så var jag väldigt uppspelt men även
nervös. Vad skulle jag ha på mig för att se cool ut? Vad skulle jag ha för
frisyr? Min pappa körde mig dit och jag kom rätt sent, för jag ville inte
stå där ensam och vänta. Jag träffade min klass utanför och sedan gick vi
in i skolan. Först var där ett stort rum med massor av röda nerklottrade
skåp och en matsal. Sedan gick vi igenom en korridor in till ett ännu
större rum med högt i tak. Det kallades studiehallen. Där fanns två
biljardbord och två pingisbord och en cafeteria där man kunde köpa bullar.
Vi fick 20 minuter fritt innan vi samlades igen i ett klassrum för att ha
vårt nationella prov. Provet gick rätt så bra. Vi skulle skriva en
berättelse baserat på ett tema. Resten av dan gick mest åt till att se hur
skolan såg ut och spela biljard.
Efter besöket på Läskolan så ”snackade” alla om hur mycket de längtade dit
och om att ha ett eget skåp och spela biljard på rasterna. En dag kom ett
gäng elever och lärare till min skola för att informera om något nytt som
skulle startas på Läskolan, idrottsklass. Och idrottsintresserad som jag
var så valde jag självklart det alternativet, när jag skulle välja klass
ett par veckor senare. En månad innan sommarlovet fick jag reda på vilka
som skulle gå i min nya klass. Det såg jättebra ut. Jag kom med alla de
kompisarna jag hade önskat att få komma med. Nu såg jag ännu mer fram emot
att byta skola. En vecka senare så skulle vi besöka den nya skolan igen,
men nu skulle vi vara med den nya klassen alltså folk från andra skolor som
man inte kände. Det var väldigt nervöst men också kul och spännande. Jag
cyklade dit med två kompisar som skulle gå i min klass. Det stod en lapp på
dörren var vi skulle vara, så vi letade upp det klassrummet och gick in.
Det var helt tyst. Vi var någon minut försenade, men vi skyllde på att vi
inte hittade. Stämningen var spänd till max, ingen vågade säga något av
rädsla att göra bort sig. Lärarna placerade oss två och två med personer vi
inte kände och gav oss ett papper med personliga frågor. Jag kom med en
blod tjej som verkade rätt så trevlig. Efter vi ställt frågorna, så skulle
vi berätta övriga klassen om den andra personen och spänningen började
lätta lite. Men på rasterna var man ändå mest med personerna som man redan
kände. Sedan var dagen slut och man bara längtade till sommarlovet när man
kom hem. Nu var det ju bara mindre än tre veckor kvar på den gamla skolan
och förberedelserna inför avslutningen var många. Alla prov och arbeten var
ju klara nu och det var bara en transportsträcka till sommarlovet tyckte
man.
Då var det äntligen dags, avslutningen i kyrkan. Själva avslutningen i
kyrkan var väl inte så spännande, men efteråt skulle det ju hända så
mycket. Vi samlades på skolan och gick sedan till kyrkan som låg bara 200
meter bort. Vi ställde upp i kyrkan och sen kom alla släktingar och vänner
och satte sig i bänkarna. Vi började sjunga på en av våra inövade sånger
och sedan höll prästen ett kort tal. Vi sjöng ännu ett par sånger och sedan
avslutades det hela med det ordinarie sömnpillret till tal från rektorn
innan man äntligen hade sommarlov. Jag tog farväl av mina lärare och
kompisar och åkte hem och åt tårta med min mamma och mina bröder.
Sommarlovet gick snabbt men jag hann ändå med mycket. Jag åkte med familjen
till Frankrike i två veckor, spelade fotbollscup i Göteborg, solade och
badade med kompisar. Kvällen innan första skoldagen så var jag otroligt
spänd men jag hade förberett mig. Jag hade inhandlat nya coola kläder som
jag lagt fram och hår geléburken stod framme. Jag sov knappt under natten
högst ett par tre timmar men var ändå pigg på morgonen. Jag duschade,
klädde på mig och fixade frisyren innan jag tog min cykel och cyklade iväg
för att möta mina kompisar som jag skulle ha följe med.
Vi kom till skolan tidigt och satte oss i studiehallen och väntade. När
läraren kom så reste vi oss och gick in i klassrummet. Man kände igen de
flesta ansikterna från förra mötet med klassen och stämningen var lika
spänd nu som då. Läraren hälsade all välkomna men allt man kunde höra var
några svaga tack. Läraren berättade också att vi skulle på läger skola
redan om två dagar i Lomma och gav oss en packningslista. Vi fick också en
penna och suddigum och vårt nya schema. Shcemat tog en liten tid att
förstå, men till slut fick jag klämm på det. Den efterföljande dagen så
började man att prata mer med folk från de andra skolorna. Sedan var det
dags för lägerskola.
Vi samlades vid bussfickan och åkte med bussen till en stuga i Lomma. Vi
packade upp och valde rum, innan vi gick ut i trädgården, där vi gjorde
några lekar tillsammans. Man kände att folk började lära känna varandra
bättre nu. Vi hjälptes åt att laga mat och sedan var det dags att gå och
lägga sig. Men det var inte många som sov utan det var fullt ståhej hela
natten. Nästa dag gick vi och badade och hade en sandslottstävling. Mitt
lag kom sist. Men vi hade kul. Man hade blivit mycket bättre kompisar med
folket från de andra skolorna nu och man hade bara roligare och roligare.
Efter det var det dags för hemfärd med bussen och alla var överens om att
lägerskolan var nyttig för klassens sammanhållning och alla hade haft
roligt. Efter det så blev skolan bara roligare och roligare inte minst för
att vi hade så mycket idrott som jag tycker är roligt. 5 gånger i veckan
hade vi gympa och det hjälpte nog också klassen att bli mer sammanhållna.
Vi hade ju alla samma intressen.
Sedan fortsatte skolgången och jag trivdes i skolan och klassen med mina
nya kompisar. Det kändes också mycket friare nu när man hade börjat på ny
skola med eget skåp och ingen klocka som ringde in. Men man fick också ta
mycket eget ansvar som också var nyttigt. Men mitt byte av skola var endast
positivt, men det kan säkert vara helt tvärtom för många andra.

MVG

Mina skolår

Jag skulle precis börja 1:an och var jätte nervös, visst jag hade träffat
mina nya skolkamrater innan men jag var ändå nervös!
Dagen före min första skoldag åkte jag och min mamma in till stan för att
köp mina nya skolgrejer, vi gick och köpte pennor och skrivböcker och nu
skulle vi gå och köpa min alldeles nya och egna skolväska, jag visste
precis hur den skulle se ut och nu var det bara till att hitta den också!
Vi gick in i flera olika butiker, men jag hittade den inte, till sist när
vi skulle köra till en annan affär utanför stan, ”såg jag den”, hängande i
Hm’s skyltfönster och sprang dit fylld med glädje och köpte den, Min
alldeles egna skolväska. På kvällen sen när vi var hemma tänkte jag: Nu är
det bara några timmar kvar till min första skoldag och blev jätte nervös så
sedan när jag gick och lad mig somnade jag direkt!
Halv sju på morgonen kom min mamma in och väckte mig och sa:
-: Anna, det är dags att stiga upp nu, du får inte komma försent till din
första skoldag!
Jag steg upp och klädde på mig och gick och åt frukost.
När klockan var kvart i åtta började jag och mamma gå iväg till skolan och
jag blev bara mer och mer nervös, men sedan när vi kom fram till skolan
hade jag lugnat ner mig lite och tyckte att det säkert skulle bli roligt
med mina nya klasskamrater.
Efter att vi hade presenterat oss lekte vi lekar och har jätte roligt och
jag längtade tillbaka till skolan efter att vi gått hem.
Sen gick åren väldigt snabbt, men sen när man skulle börja trean, blev det
nervöst igen för då skulle man upp till den stora skolan och träffa de
stora barnen, men det visade sig inte vara så farligt som det verkade.
Både 3:an och 4:an gick snabbt, det gjorde även 5:an men i slutet av femman
fick vi göra några sk nationella prov för att visa vad vi lärtos under åren
på skolan men de var rätt lätta att göra. Efter sommarlovet när man skulle
börja här på Lo-skolan var det inte så nervöst tack vare att jag kände en
hel del på denna skolan för min syster gick här då! Och för i slutet av
femman hade vi fått reda på vilken klass vi skulle gå i och vilka
klasska|mrater vi skulle gå med, och bara det gjorde det mindre nervöst så
det var inget att oroa sig över!
Sexan gick väldigt snabbt och det var väldigt lätt att lära sig, men sen
blev det bara svårare och svårare, men det gick bra det med. När vi skulle
ta Rödahun|ds sprutan i 6:an var de flesta väld|igt nervösa för
stelkrampssprutan i 4:an gjorde fruktansvärt ont, och då trudde man ju att
att denna skulle göra lika ont men det gjorde det inte, den känndes
faktiskt inte alls.
Sen när man kom upp i sjuan och man fick svårare böcker och mer krav på sig
och man tyckte att skolan var rena pesten, men då kunde man ju inte ana hur
det skulle bli senare i åttan och skulle plugga för att få bra betyg men
till slut när man kom in i det och började förstå hur man lärde sig bäst
och då gick nästan allting lätt förutom när det kom nya ämnen och sådant
som man aldrig hade haft innan men, ja man måste ju lära sig annars kommer
man ju ingenstans här i livet eller hur!
Ja Ja, men nu när man har kommit fram till nians slut så är det nog mer
nervöst än vad det någonsin har varit för nu måste man ju tänka på vad man
har för läxor, villka arbeten man måste göra, villka betyg man vill ha och
satsa på dem och på villka (villken linje man ska söka till och man måste
klara dessa nationella proven men hänger man bara med på lektionerna så
klarar man det!
Alltså nu när man sitter och skriver om sina skolår så har det varit rätt
lätt och roligt faktiskt!, ja menar liksom alla utflykter man har varit på
och allt man har upplevt tillsammans med klassen de har ju praktiskt taget
varit en stor del i mit liv och nu när jag slutar nian kommer de ju inte
fortsätta vara det, det är faktiskt synd för jag kommer sakna dem
fruktansvärt mycket.
SLUT