Född i Sverige samt minst en svensk förälder – Sida 10

Mina skolår

Jag har nu gått 9 grundskoleår här i Vilhelmina. Med många minnen från
olika lärare. Både från björnbacken och sörholm, utflykter mm. Nu täncker
jag berätta lite om de fina åren och de spännande bytet av skola.

När jag börja ettan hade liksom när jag börja förskolan sagt att mina
föräldrar inte behövde följa med till skolan. Jag mins vissa som grät när
föräldrarna for trots att dom varit där ca: 3 hela dagar. Då kändes man
själv lite stolt. Första åren ha man ju inte så många dåliga minnen ifrån
jag mindes att vi hade klassrumet i slutet av skolan vi va tvungen att gå
genom hela skolan för att komma till Vinden. Vi va altid tvungen att ställa
si i led fröken gick först, redan i så unga år visade sig vissa vilja
sticka ut lite ur gruppen och visa sig ”tuffa” genom att knaka på olika
dörrar mm. På Vinden som va en fritidsgår lekte vi med pussel, spel,
fotboll, data spel, pingis alt kunde man göra där från undevisning i ämnen
ha jag inge minnen av i hela lågstadiet. Rasterna var också mycket roliga
det var i den årskurs då man inte viste att tiominuters raster existerade.
Vi hade ett bollplank där vi lekte mycket. Men de man mindes bäst va
isbanan en backe som blev till genom att alla satt på rumpan och åkte
nerför tills den var alldelens isblank. Mitt i bana stack en stubbe upp
rent ut sakt livsfarligt. I backe lekte vi tills sportlovet ungefär då hade
fröken bestält en traktor som körde sönder den varje år. Vi spelade också
mycket fotboll som kanske lade grunden till de två eller tre statskuppen
pokaler vi fick. På vinter när det va snö på planen byggde vi borgar av snö
och hade snöbollskrig eller så körde vi ruggby. I lågstadiet hade vi en
lärare som hette Karin. Hon va mycket bra ända tills vi skulle börja fyran.
Då tyckte man ju att man blivit stor och Karin lite barnslig. Men nu i
efterhand tror jag att det är bra att lågstadielärare är lite barnslig.
Barn ska få vara barn tills de blivit vuxna och det är man inte i låg och
mellanstadiet. Bytet av lärare i mellan trean och fyran va något stor själv
har jag ju haft stora problem med förändringar av alla desslag. Så det blev
några långa nätter innan man skulle börja fyran. Det här med svårigheten
för förändringar lider jag inte lika mycket av idag. Detta slapp eftersom
när syskonen flytta. Det hjälpte mig att ta lite lättare på livet över
huvud taget.
I fyran fick vi en lärare som hette Marita och en parallklass som kom från
östermalm. Det blev många nya att lära känna.
Jag mindes att antalet läxor blev mer och det va inte bara att skriva in
svar i läroböckerna. Vi kom snabbt i kontakt med andra klassen som innehöll
trevliga personer. Bad börja vi med mest lek och plask men det va skit
skoj. Man hade många duster med sur Sören som fortfarande min ens namn.
Gymnastiken blev nu mycket tjafsig pojkar som stak ut förr va nästan helt
vilda läraren den stackarn fick skika ut dessa nästan varje gympa lektion.
tittar man på dom idag pratar vi inte om några toppbetyg. På onsdagar en
termin fick vi göra ett arbet med va vi ville. Bilintresset som redan då
koka i det som fins i skaen. Fick mig och en anna kille att göra en film
som skulle likna trafikmagasinet. Vi cyklade till bilafärer och klädde oss
i kavaj berättade om bilar och spela in på band. Detta arbete mindes jag
väl. För det är inte likt mig att komma på sådana finuliga saker som blir
lyckade! Under dessa år växte det fram lite att jag hade vissa stav
svårigheter. Så jag gick hos en som hade ett rum på skolan. Fullt med små
saker där jag lekte med ordpusel och sånt. Hon hade ett jobb som inte va så
mycket. Jag tror hon sluta när vi börja sjuan.
I mellanstadiet började vi med slöjd i syslöjd hade vi en lärar med
speciell personlighe. Nu när jag tänker efter värkar alla sy lärare ha det
vad man hört av lidberga kompisar bla. Karin som hon också hette. Hade koll
på allt som rördes. Hon inledde lektion med att harkla hum hum (med ett h
som skrollade från salivet i halsen). Sedan pruttade hon ut handkräm från
en flaska som alltid stod på katedern, burken va ofta så tom att det lät
som sista snutten på en ketchup flaska. Träslöjden va däremot mindre
intresant där bytte vi lärare stup i kvarten. När jag börja sjuan var jag
mindre ivrig än när jag börja fyran jag hade förståt att livet så gott som
går ut på förändringar. I sjuan va allt lätt man kände ju många från
fotbollen och ishockyn. Men det blev många nya lärare. Det är ändast från
sjuan jag börja förknippa skolan med bara arbete men sjuan va ju som
repetion av vad man kunde. Det enda jag mindes från första dagarna va någon
lek där vi inte fick stöta marken med två lärare som heter Måna och Leif
tror jag det var. Hur vi lärde känna handledarna har jag egentligen ingen
aning om. Det man kan säga om högstadiet är att alla ämnen är som kurser du
läser fem till sex vecker. Sen avslutas alt med prov, prov, prov och prov.
I nian ser det ut likadant men många ämnen släpps man fri sedan avslutas
det med att man ska ha gjort något ett s.k. slutarbete. Här är jag idag
sitter med en av skillnaderna nationella prov där lärarna ska se vad vi
egntligen lärt oss. När man nu tittar tillbaka på åren förstår man hur
fruktansvärt snabt man utvecklats från isbacken på sörholm till datorerna
på björnbacken. När man tittar på lärarna så handlar det inte om
dagisledare. Utan lärare utbildad i vissa områden. För satt man med kanske
(max) 10 glosor som man skulle lära sig på en vecka man titta på dom varje
dag för att lära sig dom. Nu kan man få 30 glosor (i Tysk) från torsdag
till fredag och man tittar på dom en gång och kan dom. Men en sak jag inte
gillar med denna utväckling är att man bara arbetar. För mig skulle man få
förlänga skolan en timme. Bara man fick in mer aktivitets dagar. Eller la
upp ex timmarna på ett annat sätt än att bara tragla igenom böckerna. Det
känns ganska enformigt med ett liv där man mästadels pluggar och går i
skolan. För att riktigt hänga med med bra betyg hinner man inte så mycket
mer. Det är ju klart att man hinner med lite kompisar. Personligen tror jag
att betygen skulle sjunka drastiskt om jag la mer tid åt kompisar. Och hade
vi betydligt mer seriösa fotbolls tränare skulle man nog ta mer avstånd
från fotbollen också. Men det som bestämmer det mesta är uppfostran.

Inskannad version

Mina skolår
När jag var sju år började jag skolan. Det var på Trelägeskolan på
Johanstorp. Jag hade en lärare som heter Maj-Lis. Hon var väldigt bra
eftersom att hon lät oss jobba väldigt självständigt. Det var så att i
början av veckan fick vi skriva in vad vi ville ha gjort under veckan. När
vi sen hade uppnått det målet fick vi syssla med t.ex mattespel. som hon
hade tillvärkat. Hon satt natutvis med när vi planerade så att vi inte tog
för lite saker att göra. Jag gick i en 1-3:a. Det betyder att man går 1:or,
2:or samt 3:or i samma klass. Det tyckte jag var väldigt bra, det gjorde så
att gränserna mellan åldersgrupperna splittrades och man var mer med de
äldre. Jag har fortfarande kvar min bästa vän, Niklas från den tiden på
Johanstorp. Han är ett år äldre än mig och jag tror inte att vi hade vart
vänner om vi inte gått i en 1-3:a. Vi träffades när vi löste ”grubblor”,
ett slags problemkort som man ska lösa.

När jag började trean så flyttade min familj och jag från staden till
Huluträsk, en by 1,5 mil utanför Umeå. Jag skulle gå på ljusnandedalens
skola. Jag och min pappa for dit på ”studiebesök” på höstterminen. Redan då
hade jag skaffat nya vänner. Jag hade många som jag var med dagligen på
Johanstorp. Men när jag flyttade ut på landet blev det svårare att vara med
kompisar i stan, jag behövde skjuss. I stan hade jag dessutom min kusin,
Emma, som bodde tvärs över gatan och vi var väldigt mycket med varandra.

I Huluträsk fanns ändå fyra styken i samma ålder som mig. Två killar: Ulf
och Oskar samt två tjejer: Stina och maria. Jag var bara med killarna. Jag
hade inte så mycket gemensamt med någon av dem. Men eftersom att vi bodde i
samma by så var det ganska självklart att vi skulle vara med varandra. Jag
säger inte att vi inte hade kul för det. Det fanns ett intresse som vi
delade. Även om Oskar gillade hockey bäst så spelade även han fotboll. Jag
hade tidigare spelat i IFK Johanstorp som var något av ett ”bottenlag” men
jag minns hur lyckliga vi var efter sista matchen för sesongen. Vi hade
lyckats vinna! för första gången fick vi åka hem, glada och stolta. Det var
en skön känsla När jag började på ”Ljusnande” var det solklart att jag
skulle börja i stämningsgården. Det var en fruktad motståndare sätt från
andras ögon, ja de var riktigt bra. Där spelade även Oskar och Ulf. Vi har
en plan i Huluträsk och där var vi ofta på sommrarna och spelade.

På mitt studiebesök på ”ljusnande” hade jag berättat att jag gillade att
spela kula. För att jag skulle känna mig hemma skickade min nya lärare,
Karolina, en påse med stenkulor och ett personligt brev. Det tycker jag var
fint gjort eftersom att jag inte kände mig lika nervös då.

Så klart var jag nervös första dagen men jag hade väldigt lätt för att
skaffa vänner. Karolinas sätt att undervisa var lite annars än Maj-Lis. Hos
Karolina var det mycket lekar och sånger. Hon hade bland annat små klossar
som man fick leka med. Smarta som jag och min kompis Anton var så kom vi på
en sak som hette kloss-matte. Med hjälp av den kunde vi leka med klossarna
på matte|lektionerna. Varken jag eller han visste igentligen vad det gav
eller hur det gick till. Men det gjorde ju inget, vi fick ju leka!

När jag började 4:an splittrades våra tre klasser och blev två. Jag fick en
väldigt bra klass när jag ser på den såhär i efterhand. Vi fick tre nya
lärare. Två manliga och en kvinnlig. De var ganska sura alla tre och jag
var inget av deras ”gull-barn” direkt. Jag och Johan, en av lärarna, hade
en lite ”speciell” relation. Vi passade värkligen inte ihop. Till exempel
fick han mig att börja gråta på ett ”utväcklingssamtal” genom att bara dra
upp dåliga saker som jag gjort. Sen när han insåg sitt misstag började han
att berömma men då lät det bara fjantigt och inställsamt. Men sammantaget
så var min tid på ”ljusnandeskolan” bra. Till skillnad från nu, hade man
alltid något att göra. På rasterna på sommaren kunde man spela kula och
leka lekar och så klart spela fotboll. På vintern kunde man bygga
fästningar, ha snöbollskrig och eftersom att fotbollsplanen ständigt var
upptrampad så kunde man även spela fotboll. Jag som är en väldigt aktiv
person tycker om att röra på mig. Men det kan vara rätt skönt att bara
”hänga” ibland.

Det som var lite speciellt med mina mellanstadielärare var att man skrev en
planering i början av veckan och en utvärdering i slutet. Det var enligt
min mig de tråkigaste lektionerna men utvärderingarna kan säkert vara
roliga att ha i framtiden. Jag har alltid haft svårt med läsningen och
speciellt med stavningen. Det var bland annat det som Johan klagade så
mycket på. I femman började jag att vara med mina nuvarande vänner: Koffe,
Simon, Isak och senare också fredde. De är/var väldigt roliga och shysta
och jag är glad över att få vara med dem.

När vi började sexan fick vi byta skola till nuvarande, Gläntanskolan. Vi
tog med oss våra lärare så det var inte en sån stor omställning. Nya
lokaler och så klart några hämska nior. Det är otroligt hur en del sexor
fortfarande tror att att de ska bli toalettdränkta och upptejpade på träd
trotts att det inte hänt på massor av år. Så klart trodde vi också det men
det har då inte hänt någon än. På sommaren till åttan samt en bit in på
åttan flyttade samtliga jämnåldriga ut från Huluträsk. Det blev väldigt
tomt men jag har vant mig så småningom. Jag har två till kompisar i
”bochön” Fredde i Byn och Teresa i åbyn. Annars var högstadiet en lugn och
trevlig period. Proven har gått bra och jag har fina betyg. Men
höjdpunkterna har nog varit PRAO:erna. Jag har varit på Elikam, MQ samt på
Team Sportia.

När ungefär halva åttan hade gått så började jag spela fotboll i Bräcke.
Det är ett elitsatsande pojklag. Vi har just kvalat in till
pojkallsvenskan. Vi tränar 4ggr i veckan på vintern och 5ggr på sommaren.
Trotts att det är mycket träningar är det väldigt skojigt. Vi är väldigt
seriösa och målinriktade men samtidigt har vi roligt och kan skratta åt
misstag.

Jag har valt att gå Naturvetenskapsprogrammet på gymnasiet. Med mina 265
poäng räknar jag med att komma in. Det finns många möjligheter efter Natur
och det är bra för jag vet inte vad jag vill bli.

Inskannad version

Mina skolår
Det var måndagmorgon och pappa kom in och väckte mig. Idag skulle jag börja
ettan. Jag satt i köket och åt frukost medans solen strålade in genom
köksfönstret. När klockan var kvart över sju gick jag och pappa till min
dagmamma Carita som bode på samma gata. När pappa skulle gå fick jag sitta
i Caritas knä. När klockan närmade sig åtta skjutsade Carita mig och några
andra dagbarn till skolan. Carita följde till mitt klassrum.
När jag gick in i klassrummet hälsades jag välkommen av min blivande fröken
Maj. Hon var ganska lång och hon hade ljust krulligt hår. Hon var väldigt
glad och sprallig. De som hade kommit satt i en ring på golvet, jag kände
igen alla. Hela min klass hade gått tillsammans i förskolan. När alla hade
kommit hade vi upprop. Sedan lekte vi namnlekar och andra lekar. Sedan fick
vi sluta.
Under lågstadiet var jag väldigt blyg men jag tyckte det var kul att
gå till skolan. Jag blev ganska snabbt kompis med Natalie, Charlotta och
Susanna. Under förskolan hade jag varit mycket med Susanna så henne kände
jag mycket väl.
På rasterna spelade vi ofta fotboll, hoppade hopprep eller byggde
kojor i ”lillskogen”.
Maj var en mycket bra lärare, hon hade många små roliga hyss för sig.
Men när jag började fyran fick vi en annan lärare som hete Leif. Jag tyckte
det var tråkit att vi inte skulle ha Maj mer men våran nya lärare Leif var
också jättesnäll. Vi fick ofta sjunga med honom. En låt jag kom ihåg var
”Do you wanna dance”. Då fick jag spela trummor, Charlotta fick spela bas
och Natalie fick spela gitarr.
När vi gick ut femman lämnade vi Leif och Bobergaskolan. Efter ett
härligt sommarlov började vi på Gläntan. Där fick vi en lärare som hette
Beatrice. Hon var inte lika bra som Maj och Leif men hon var okej. Sexan
var ett roligt skolår. Vi hade börjat på en ny skola med massor av nya
människor.
Ännu ett år hade gått och våran klass skulle splittras. Men jag hade
tur och hamnade i samma klass som Charlotta, Natalie, Susanna och
Charlotte. Vi fick två nya klassföreståndare, Berit och Göran.
Årskurs åtta var det jobbigaste skolåret. Det var mycket läxor, många
prov och vi skulle få de första betygen. Man hade en stor press på sig hela
tiden. Jag minns att man ofta var stressad inför proven.
Nu när jag går i nian känns det bra att ha gjort bort åttan för jag
tycker den var jobbigast. Det känns underbart härligt att gå ut nian och få
börja gymnasiet och gå den linje man är intresserad av. Men jag kommer att
sakna alla kompisar på den här skolan.

Inskannad version

Mina skolår
Att börja förskolan är något stort, men kliver in där som en liten knatte i
den lagom stora villan Tomtebo. Det första man möter är fröknarnas stora
leenden. Det var först där jag träffade en av mina kompisar för livet,
Maria en blond, knubbig liten tjej som inte äns sa pip även fast hon var
för blyg för att äns kunna prata så tyckte jag mycket om henne.
Och redan där i förskolan så fick Maria öknamnen ”tjockis” och sånt, man
kan nog säga att även fast hon är lika stor som jag så har hon lite känts
som min ”bebis” he, he, det låter roligt men om jag förklarar så förstår du
nog, om någon var/är dum mot henne så blir jag minst lika ledsen själv.
En gång när vi gick i förskolan lekte jag med barbin med en tjejkompis
Matilda då sa hon till mig att hon tyckte att Maria var en ”tjockis” jag
reagera snabbt och blev arg och tog Matildas barbie och bröt benet på den,
och sprang med barbiebenet i högsta hugg till Maria.
Det är något jag verkligen kan skratta åt idag. Min andra kompis för livet
Malin träffade jag som tre år hos min dagmamma men Malin som var väldigt
lillgammal som liten pratade inte med mig och frågade inte mig saker utan
pratade och frågade min mamma saker om mig, när jag stod bredvid, det är
också komiskt.
När halva förskolan hade gått fick vi i min klass flytta upp förskolan till
Kyrkskolan.
I ettan så var vi inte många i klassen nio-tio stycken bara, min favorit
läxa var när man skulle rita och svara på frågor eller skriva berättelser
med Lena Söderberg vår fröken. Man kan nog berätta att mellan ettan och
trean så var vi en väldigt bra klass, alla tyckte om alla och ingen blev
utanför.
I den åldern så var jag den populäraste tjejen i klassen. Det kanske låter
som om jag skryter men det var faktiskt så. Många killar ville bli ihop med
mig och många tjejer ville vara min bästis. Jag hade många ”pojkvänner” som
liten men bara en bästis Malin. Det var roligt att gå i skolan som liten
och jag var verkligen inte blyg av mig. Jag, Maria och Matilda var tre
riktiga busfrön vi hade kul. Malin som liten var där i mot en av dom
duktigaste i klassen otroligt lillgammal, medans vi andra ville larva oss
med killarna föredrog hon att vara med fröken eller tvätta bänkarna, medans
vi andra mimade och lekte att vi var en varsin medlem i dåvarande populära
tjejgruppen Spice Girls så ville hon vara i en ful, gammal rolig gubbe med
flint på roliga timmen. Men så var hon inte gämt.
I trean så kom det en kille från Etiopien till våran klass och en tjej
ifrån Bosnien Ndi Gerehermim och Ljudmila Toncic. Ndi och jag var i ständig
strid med varandra jag vet inte riktigt varför men när han blev arg så
blödde han näsblod och hans ögon glödde, vad jag minns.
Men om vart annat så var vi jätte bra kompisar och han var kär i mig, men
jag ville inte bli något annat än en vän. Jag var den som kom Ljudmila
närmast vi var bra kompisar en dag skrev hon ett brev till mig där det stod
att hennes familj skulle bli tvugna att skickas hem till Bosnien igen och
att jag inte fick säga det till någon mer än Isak. Och det blev som hon sa
på skolavslutningen i trean var det sista gången jag såg Ljudmila. Mamma
tog en bild på mig och henne tillsammas.
Jag fick en sak av henne också som ett minne, jag fick hennes silverring
som hon alltid haft på sig under tiden som hon var där.
Det var sorgligt, men man förstod inte lika mycket som man skulle ha gjort
nu.
En stund efter skolavslutningen så kunde man se Ljudmila och hennes familj
på TV dom grät och pratade mycket. Jag undrar vad hon gör nu, lever hon
äns!?
Tjejerna i klassen var Malin, Maria, Stina, Ninna, Matilda, Jenny och jag i
trean. Camilla Petersén och jag var mycket bra kompisar också. I fyran,
femman kom det två nya killar till klassen. Det var först i femman när dom
kom som klassen splittrades och det blev mycket bråk, jag har varit en
sådan person som pratat med folk om dom var ledsna.
Slutet av femman var jobbig. Sen bytte vi skola till Kyrkskolan eftersom
man gör så när man börjar sexan. Och vi fick beblanda oss med dom som kom
från Fagersta.
Sexan var rolig, det var kul med så många nya vänner och så. Malin och jag
blev snabbt väldigt bra kompisar med Cicci och Liisa. Det var kul också för
att vi hade en brevlåda i klassrummet som man tömde en gång varje vecka. I
femman, sexan så gjorde jag en del dåliga val som jag kommer att få ångra
hela livet, men det är inget som jag tänker gå in på. Sjuan var nog det
jobbigaste året av alla, folk i klassen började gruppera sig vissa var
otroligt elaka.
Det var inte många som ville vara med en och jag var otroligt lättstött och
ledsen det året, allt var jobbigt man var spänd och ledsen så fort man gick
till skolan.
Åttan var lite både och jag mådde dåligt för mycket men vissa saker var
bra.
Malin, Maria och jag var bättre kompisar än vad vi någonsin varit förut.
Skolan i sig funkade bättre med betyg och så. Nu i nian så känner jag
verkligen att jag har vuxigt. Man blir fortfarande ledsen för saker men
inte på samma sätt. Utan att äns ha gjort något dumt mot någon så är många
imot en. Jag är verkligen inte en lättpåverkan person, jag står för vad jag
gör.
Det är många som är så barnsliga till och med mer än vad dom var som
mindre.
Jag dömmer inte en person lätt, men jag märker att man inte kan vara vän
med alla.
Ibland undrar jag om lärare någon gång har varit barn själva. Vissa förstår
inte hur man kan se på någon att dom inte tycker om en, tro mig det kan
man. Min familj och mina kompisar har gämt funnits där för mig och det är
jag glad för.
Jag skriver även dagbok, det har jag gjort ända från sex år upp till nu.
Jag är i min 23:dje dagbok nu. Varje elev i klassen och varje lärare har
minst blivigt nämnda där en gång var. I dag boken är inget rätt eller fel,
man får göra egna reppotage och får tycka och säga vad man vill.
Det jobbigaste i skolan nu är matten och om man får någon skämmig uppgift,
om man trivdes i klassen så skulle det vara betydligt lättare.
Jag vet att jag går runt med titeln ”tönt” för en del men det struntar jag
i.
Det är många som behandlar lärarna som skit dom svär på olika språk åt dom
och snackar massa skit om dom, lärarna är så vana särskilt vissa att höra
det så att dom hör det inte längre.
Jag vill inte äns tänka på hur en lärare skulle reagera om jag sa något
sånt. Visserligen skulle det aldrig falla mig in att säga något sånt.
Det ska bli så underbart att sluta nian, hoppas bara att jag kommer in på
Media på St:Hans. Föresten St:Hans har också ett dåligt ryckte men det
struntar jag i.
Jag fick sänkt betyg i ett ämne nu till jul som jag hade gjort bättre i än
någon annan gång förut, jag hade gjort ett MVG-jobb i det också. Läraren
erkände att han gjort fel att det skulle ha stått VG men nu skyller läraren
ifrån sig på mig och min mentor vill inte äns hjälpa mig att få reda på
sanningen. Pappa ska bestämma möte med läraren. Jag känner mig utnyttjad på
att läraren skyllde över allt på mig. Men en elev har ingen talan mot en
lärare men jag antar att jag får nöja mig med att jag vet.

Inskannad version

Mina Skolår
Jag kommer inte ihåg när jag började skolan, Men jag kommer ihåg att jag
tyckte att det var skönt att lämna Dagis.
Man hade ju kul i skolan de första åren, men sen blev allt så tråkigt.
Mellanstadiet. Då var det roligaste nästan slöjden. Sen när man gick ut
sexan tyckte man det var skönt att slippa den skolan.
Sen på högstadiet var allt nytt. Nu fick man ett eget skåp, Man hade en
eller två salar för varje ämne, och klassen var ny.
Men nu i nian så har man vant sig.
Nu ser jag fram emot att börja Gymnasiet.
Men jag vet inte alls hur det är där.
Jag tror det kommer vara lite mindre schema,
då min linje inte har så många ämnen.

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej Ministern. Jag är en kille som går på Broås Skolan i Piteå och jag ska
berätta hu min skola är.
När jag tittar mig runt i vårat klassrum så ser jag bänkar och stolar av
varierande kvalite. En del stolar och bänkar har säkert varit med i nog ett
par år. De är inte så speciellt fina.
Man får vara bra på att leta för att hitta en felfri stol och bänk. Rätt så
många av stolarna är klottrade på eller så vinglar de. Så man måste
koncentrera sig når man ska skriva. Väggarna är nog det enda man kan säga
som är relativt fräscht vet ej hur det stavas för de målades om ifjol.
Men trots det så har någon fjortis sjua lyckas klottra lite men ändå inte
så mycket men det är principen som räknas klottrar en klottrar alla. Det
var klassrummet vårat. Nu till hallen och skåpen utanför. Direkt man går ut
så ser man den ny städade hallen och skåpen (vi städade för ca 3 veckor
sedan).
Så det ser rätt så bra ut om man gämför hur det såg ut för ut. Det var på
gränsen till katastrof. Snus i taket, gurkor och tuggummi på golvet. Som
sagt det blev bättre.
Oasen
Det är en trevlig liten vrå där alla elever brukar träffas för att umgås
med varandra. Såfforna som vi fick ifjol är i ganska så bra skick en och
någon annan lagning får man ju räkna med. En av såfforna gick sönder redan
i fjol, det var någon titen idiot somskar sönder en dyna och vips på tio
röda tog elevrådet bort den såffan. Alla trodde vi skulle få tillbaka den
men så blev det inte. för ut där vi har såffan nu så var det bara två
bänkar, men då har vi ju vanliga bord och stolar att sitta på. väggarna i
Oasen är också nymålade, men då har någon skrapat bort färg på en utav
väggarna. Om man kollar upp i taket så kan man se en och någon annan gurka
men sissi och Ilåna gör sitt bästa när det gäller städningen.
Data Salen
Det är den ultimataste platsen att vara på om man nöter data som jag.
Själva data salen är i bra skick om man bortser från datorerna. Enligt mig
är de stenålder 233mhz smider inte direkt på Men vi har 1,7 Ghz
undanstoppade. Data lärarn vill inte ta fram dem. För han är rädd att de
ska bli förstörda. Han väntar att de ska bygga en ny datasal. För den vi
har nu är på ett urkasst ställe. Skolan har haft lite problem med
förstörelse i datasalen.
Förstörda tangentbord och ”borttappade” muskulor. Men de tror att den nya
data salen blir klar till sportlovet, själv är jag ganska så optimistisk.

Kontentan av det hela är att den här skolan är relativt bra. Alla skolor
har ju sina upp och ner gångar. Jag själv skulle nog rekommendera den här
skolan till andra personer att gå på.

Inskannad version

Mina skolor

Allt började med att jag fick gå ettan i Leckeboskolan i Granköping.
Hälften av klassen kände jag redan sedan tidigare men den andra hälften
visste jag inte vilka dom var.
Första dagen så fick vi sitta i en ring och säga lite om våra intressen och
vad vi hette.

Jag märkte direkt efter lunchrasten att klassen var hur grym som helst. Jag
minns att från när jag började ettan och slutade trean så var vi hur
bråkiga som helst och det kunde inte gå en rast utan att en kille i min
klass var i bråk. På den tiden så bråkade jag också väldigt mycket men nu
längre är jag nästan aldrig i bråk. När man gick i lågstadiet i Leckebo så
gjorde man precis allt, tex. vi bråkade, lekte kurragömma, otydligt ,
datten, dunken tydligt men mest av allt så spelade vi fotboll och
bandy. I bland kunde det hända att vi lekte med tjejerna och då så fick dom
jaga oss och när dom fick tag i en kille så skulle dom pussa den killen på
munnen eller på kinden. Allt det gjorde vi hela ettan och fram till trean.
Sen så kom fyran och då så var vi ju rätt stora tyckte vi så då var det
inget pussande på tjejer utan då var det mera ta på tjejernas värdefullaste
ägodelar men det tyckte tjejerna inte om så då blev det ett himla liv och
vi fick jätte mycket skit av våra klassföre|ståndare.
Efter det så sket vi i tjejerna i våran klass och riktade in oss på
rasterna att slå våra parallel klasser i bandy eller i snöbollskrig och för
det mesta så gjorde vi det. I femman så gick vi mycket ner till treorna och
visade vilka som bestämde och det var alltid lika kul att se deras rädda
ansiktsuttryck när vi kom ner. Nu i femman så fick vi också veta att i
sexan skulle vi börja i glimmerfröjd skolan och där fick bara dom största
gå från sjuan och uppåt men vi fick börja reda i sexan.
Det var bara 2 st i klassen som ville börja där från början, det var jag
och en till men senare när jag och den andra killen som längtade efter
flytten berättat för dom andra i klassen hur det var däruppe och vad man
kunde göra där så ändrade sig nästan alla uppfattning om hur det var
däruppe för alla trodde från början att vi skulle bli mobbade eller
nedslagna av dom större killarna men så var det ju absolut inte. När det
var ungefär 2 veckor kvar av skolterminen så började vi ta upp alla våra
böcker och såna saker som behövdes till skolan och då var alla jätte
trevlig med oss däruppe på glimmerfröjd. Nu hade sommar lovet tagit slut
och så skulle man börja sexan. Jag var jätte nervös första dagen när jag
skulle till skolan eftersom vi inte visste vilket klassrum vi skulle
träffas i.
Men när vi kom till skolan så såg vi att dom stod utanför och väntade på
oss så då hade jag ju inte behövt vara orolig. Det var precis som i ettan
vi fick sitta i en ring och säga våra namn och lite om oss så lärarna
visste lite. Sen var det deras tur att prata lite och sen så fick vi gå på
en rundtur runt hela skolan och då träffade vi på dom snälla niorna som
alla trodde var dumma. Vi klarade sexan galant för vi fick inte stryk eller
nånting av dom äldre. Sen så kom ju sjuan och då var man ju inte minst
längre på skolan så då var man ju lite otydligt katiga mot dom mindre
bara för att vi inte kunde vara katiga förra året för då var ju vi minst.
tydligt
Man slappade igenom sjuan för allt var så himla lätt och man behövde inte
vara orolig för nånting. I åttan så var det prov nästan varenda dag kändes
det som och om det inte var det så var det ett stort arbete som man skulle
lämna in på kort tid så alla som har gått i vet hur jobbig den är och är
den värsta av alla dom nio åren i Grundskolan. Men som allt annat så
klarade man ju igenom detta och och sen så kommer ju nian och den har än så
länge varit både jobbig och slapp på samma gång. Det värsta i nian är dom
internationella proven i svenska, mattematik och engelska för då måste man
ju göra bra ifrån sig och blir man nervös så kan man ju inte göra det. Men
allt som allt så tror jag att jag har klarat allting som jag bör ha klarat
och jag tror att jag klarar hela nian utan för mycket problem förutom dom
internationella proven.
Jag tycker att det ska bli tråkigt att inte få gå kvar här i skolan för jag
har ju så många kompisar här och är så nervös inför gymnasiet att inte få
så många kompisar men det går väl bra som allt annat hoppas jag. Tycker att
jag inte hade kunnat gå i en bättre klass och Glimmerfröjd skolan har varit
jätte bra på alla sätt förutom att tjejerna får lite bättre betyg av
lärarna än vad killarna får fast vissa killar är bättre än vissa tjejer.
kommer att sakna klassen och kompisarna och lärarna otroligt mycket.
En fin berättelse om dina skolår NP. Mycket positivt och ljust. Bra
språk och flyt i texten. Bra!

Inskannad version

MINA SKOLÅR

Jag går nu i nian och jag har precis lämnat in min gymnasieansökan. I höst
är det dags att byta skola igen. Det är svårt att tänka sig att jag redan
har gått nästan nio år i skolan, det är helt otroligt. Det känns som att
det inte alls var länge sedan som jag började grundskolan och nu ska jag
strax gå ut den.

Jag kan fort farande komma ihåg första skoldagen. Jag och min kompis Laura
stod där på tomten i våra fina klänningar och våra stora skolväskor redo
att börja skolan. Jag var bara sex år, skulle snart fylla sju, men ändå
kände jag mig jätte gammal. När vi kom till skolgården träffade vi alla dom
andra nervösa barnen som också stod förväntansfulla och väntade på att få
börja i skolan. Jag kände igen några som hade gått på samma dagis och några
som bodde på samma gård som mig, men det var ganska många nya ansikten
också. Sedan kom fröken ut på skolgården och plingade i klockan då fick
alla barnen och deras föräldrar kliva in i klassrummet. När alla hade satt
sig ner och tystnat började min nya skolfröken Lena att presentera sig
inför klassen. Sedan var det dags för upprop. Det första namnet som hördes
var mitt. Jag blev genast alldeles röd i ansiktet, men jag svarade ändå med
en väldigt tyst och pipig röst. När alla var uppropade fick vi gå hem.

Andra dagen i skolan var också ganska läskig, då fick man inte ha med sig
någon förälder. Första veckan i skolan så lekte vi ganska mycket namnlekar
och andra lekar för att försöka lära känna varandra. Efter varje skoldag
gick jag till fritiset, dit gick nästan alla på lågstadiet. Att äta i
matsalen var en ganska skrämmande upplevelse eftersom vi delade, matsal med
några från högstadiet. Jag kommer ihåg när vi skulle lära oss skriva, det
var jätte roligt att måla bokstäver på tavlan med vatten.

Andra året i skolan var lite annorlunda, då började det folk som var yngre
i samma klass. Det var ganska skönt att inte var yngst längre. I tvåan fick
vi börja lära oss engelska, det var jätte kul och spännande. Vi fick också
börja att vara med i kören tillsammans med mellan- och högstadieelever. En
annan rolig sak man fick göra var att pröva på att spela fyra olika
instrument.

I trean kände man sig mycket äldre eftersom man var äldst av alla på
lågstadiet. Jag slutade att gå på fritis och började att gå till
fritidsgården där det bara var en massa mellan- och högstadieelever. I
tredje klass var man också tillräckligt gammal för att stå i maten
tillsammans med en i nian. De var faktiskt ganska läskigt i början, men
efter ett tag blev det roligare och det var många som ville stå där
frivilligt.

Efter trean skulle man ju börja på mellanstadiet. Min syster föreslog att
jag skulle prova in till en musikklass. Det gjorde jag också och jag kom
in. Så efter trean var det dags att säga adjö till alla kompisarna och byta
skola.

Att börja fyran var också läskigt eftersom det var en helt ny skola. Nu
kände jag inte heller alls så många. Dom första dagarna ägnade vi åt att
leka namnlekar. Vi åkte också iväg på en liten klassresa i några dagar för
att försöka lära känna varandra. Alla hade jätte roligt och dom flesta
skaffade några nya kompisar. Min fröken som jag hade på mellanstadiet hade
stora problem med migrän, men hon försökte orka med att vara i skolan så
gott hon kunde.

Men i femman derimot så fick hon mycket större besvär med migränen. Hon var
nästan aldrig i skolan så vi fick ha olika vikarier hela tiden. Det var
ganska jobbigt för oss, särskilt eftersom en del av dom lärarna vi fick
inte alls var särskit bra. Där för lärde jag mig inte riktigt så mycket i
femte klass.

I sexan blev min fröken mycket bättre och var nästan aldrig hemma från
skolan längre. Nu blev det lite mer att göra i skolan. Vi började också med
prov. Alla vi i klassen kände varandra så bra nu så vi började göra små
grupperingar. Vi hade väldigt många konflikter, så vi fick börja ha
”kompissamtal”. Då satt alla i en ring och först fick alla berätta om någon
hade varit dum mot en under veckan. Sedan fick man säga om man tyckte att
man själv gjort något taskigt. Det var ofta väldigt många som var sura på
varandra fram och tillbaka. En del kände för att prata ut om det inför hela
klassen, medans andra ville lösa det enskilt. Det var ett väldigt bra sätt
för att få klassen att hålla sams. I slutet av terminen åkte vi också på en
klassresa. efter att jag hade gått tre år i musikklass hade jag tröttnatt
väldigt mycket. Att sjunga varenda dag i skolan var bara tråkigt tyckte
jag. Jag bestämde mig för att sluta i musikklass. Jag sökte till
Råbyholmsskolan eftersom jag bodde så nära.
Så när sjuan startade var det dags att byta skola igen och börja i
Råbyholmsskolan. Det var nästan mest mest läskigt av alla andra gånger jag
bytt skola eftersom jag nästan inte kände någon. Alla andra hade redan sina
kompisar från mellan|stadiet, men inte jag. Det var faktiskt väldigt svårt
att hitta nya kompisar. Nu på högstadiet var det alldeles nytt men NO och
SO. dom ämnena hade jag aldrig haft förut. Nu var det också mycket mera
prov

Åttan var nästan lika dan som sjuan, förutom att det här året skulle man
börja få betyg. Det var något som var väldigt spännande. En annan sak som
oxå var annorlunda var att i matten delades vi upp i tre olika grupper
efter svårighetsgrad.

Nian var en ganska så stor skillnad alla lärare förväntar sig mycket mer av
en nu. Det är mycket svårare och mycket mera läxor. Dessutom är det en
massa nervositet inför att välja gymnasielinje som tynger tankarna ännu
mera. Det är ett väldigt stort och svårt beslut att ta. Förutom allt
skolarbete och all beslutsångest inför gymnasiet så har man ju nationella
proven, det gör en helt slut i hjärnan.

**Men nu är det alldeles snart dags att sluta grundskolan och börja
gymnasiet. Då får jag ännu en gång komma till en helt ny skola med en massa
okända personer. Men i livet sker det många förändringar så det är bara att
vänja sig.

**Jag har gått nio långa år i skolan och lärt mig mycket med viktiga saker
som jag kommer att ha stor användning för i framtiden.

Min skoltid
Nu när jag tänker tillbaka på skolan minns jag att det inte alltid varit
såbra! När jag började första klass gick väll allt som det skulle. Men jag
var väll lite stökig, det är väll fullt normalt för ett barn med dyslexi.
Men då var det inte lika normalt med dyslexi som det är nu. Min fröken
började anklaga min föräldrar och skylla på att jag var en dåligt
uppfostrad son, och hon började tjata om att det var för att dom hade
skillt sig när jag var bara 3 år. Men det köpte inte mina föreldrar, när
jag skulle börja mellan stadiet skickade dom mig till ett ställe för att
göra en diagnosisk utredning Jag fick stämpeln ”dyslexi” läs och skriv
svårigheter. Efter som att lärarinan haft fullt upp med att flytta runt mig
i klass rummet och skälla på mig. Så hade jag inte fått någon stadig läs
och skriv grund. Så när jag kom till mellan stadiet kunde jag inte läsa.
men den nya lärarinna jag nu fått var mer kunnig i ämnet ”dyslexi” för hon
hade haft flera elever med den diagnosen förut. Så nu lättade min skolgång
fram ur dimmorna lite mer för varje år. Dom kämpade ordentligt lade ner
otrolig massa energi på att lära mig läsa. När jag så småning om började
sexan så kunde jag läsa nästan helt oavbrutet med några få stakningar. Jag
tyckte om att läsa. Men problem stavning och grammatik, hade jag inte fått
grep om efter som att jag inte hade svenska med resten av klassen fick alla
ett litet för språng i det hela. Lärarna hade ju konsentrerat allt på att
jag skulle kunna läsa ordentligt. Så när jag kom till högstadiet kvarstog
Problemet Jag fick en ny lärare igen. Han var väldigt duktig på sådana
problem. Men det varade inte länge, han blev Sjuk och byttes ut den nya
lärarinnan förstog sig inte på mig och åter igen kasstade hon allt på mina
föräldrar, hon menade på att jag borde flytta till special klassen. även
detta köpte inte mina föräldrar. Och gick till skolledningen Dom bad om att
få en ny lärare, eftersom att denna inte gav under visning Utan bara Skrek
och Skällde. Hon var inte vara Så mot mig utan Skrek glåp ord till resten
av klassen och kallade oss för ”IQbefriande” idioter. Vår klass
föreståndare hörde detta och även hon ville få en ändring. Vär vi kom till
klass 8a fick vi en ny svenska lärarinna. Hon försökte friskt köpa till sig
lärar plattsen med godis och dricka istället för att lära oss Svenska
grammatik och Stavning Så lärde hon oss SedVanligt bordsskick. Och när vi
sedan till sist fick någon undervisning var det inte lång tid kvar innan vi
skulle gå på sommar lov. Vär vi kom tillbaka efter det så Skulle vi ha
filmprodjekt i Svenska Det började väll bra, men Slutade i kattastrof vi
engaerade allt för mycket tid åt filmerna och det slutade i att vi inte
fick någon Stadig under visning denna gång häller. Det visade sig Senare
att denna lärare Var SySlöjds lärare. Inte utbildad Svenska lärarinna.
bättre sent än aldrig brukar det väl kallas. Jag har lärt mig väldigt
mycket på egen hand. Och skrivit välldigt mycket på dantorn. det är
istället den som lärt mig Stava och Skriva. nu sitter jag här till Sist och
Skriver ett nationellt prov i detta mardrömens ämne för mig Och jag har nog
aldrig Skrivit men sådan antusiasm Som nu, nu finns en Stor fruktan innom
mig att få gå igenom ett lika dant helvete på gymnasiet. Men igentligen så
finns det ju inget att oro sig för för det värsta är hänt. Jo jag ser
nästan fram emot att börja en ny period av Skolning i detta ämne. Ja man
kan väll inte säga att det varit lätt för mig, men det går framot, och jag
ser fram emot resten av denna termin och Slutet av Hög Stadiet. Jag tror
det hela har varit jobbigast för mina föräldrar efter som att all skit
landatt på dom i alla lägen, men det känns bra att ha en utbildad lärare nu
i sista stund.

KORRIDOREN
Sakta gick Linn genom den nedslitna gamla korridoren. Hon försökte låta bli
att tänka på att det var sista gången hon gick här. Hon skulle kanske
längta tillbaka till den här tiden när gymnasiet började. För även om hon
hatat det här stället i början så skulle hon sakna det.
Eleven markerar ny rad med indrag Hon hade kommit från en liten skola,
ett sånt där ställe där alla kände alla. Klassen hon gått i hade varit
väldigt sammansvetsad, antagligen berodde det mest på läraren de haft. Hon
mindes fort|farande känslan från den sista dagen. Alla hade gråtit och
kramat om varandra, lovat att de skulle ses igen, ha klassträffar. Fast det
blev förstås aldrig av.
Sommar lovet kom och gick, varmt och soligt med mycket glass och bad.
Sen var det dax igen, skolan började som alltid, men det här året var det
nytt. Nya ansikten och nya lokaler. Den nya känslan av förvirring när
korridoren verkade försvinna och komma tillbaka bara för att byta plats
igen. Sals nummer i ett system som hon inte förstod, som hon förresten
fortfarande inte förstod. Allt hade nytt och främmande. Men det hade blivit
rätt så bra i alla fall, bättre än hon trott från början.
De hade faktiskt gått väldigt snabbt, de tre åren. När hon tänkte tillbaka
på dom nu var det bara en-ihop klumpad gröt. Så många dagar som passerat
förbi utan att hon igentligen tänkt på det. Men det fanns förstås dagar som
hon mindes, de dagar som inte varit presis som alla andra. Minnen som bara
betydde något för henne, men som hon alltid skulle bära med sig.
Detta gick Linn och tänkte på när hon gick igenom korri|doren som doftade
kaffe, lite svett, snus och rengöringsmedel.
Men hur skulle Mattias kunna veta det? Han såg bara hennes bruna ögon som
fundersamt tittade på de gulmålade väggarna den smala munnen som log lite.
”Snart skulle hon gå förbi honom där han sätt på bänken, han måste säga
hej.
Hej, ett väldigt enkelt kort ord på tre bokstäver, ett väldigt användbart
ord förvisso, men det var ju enkelt att säga ändå”.
Detta tänkte Mattias, men hur skulle Linn kunna veta det? Hon hade fullt
upp med att försöka låta bli att stirra på honom och på samma gång gå
normalt. ”Höger fot framför vänster, vänster framför höger, sträck på
ryggen fast inte överdrivet”.
”Hej!” Linn vände sig mot honom.
”Hej!”, svarade hon glatt och försökte få sin röst att låta avslappnad.
”Jag hörde att du kom in på SAM, grattis!”, Mattias log mot henne.
”Tack!”, hon log tillbaka.
”Jag kom också in, på SAM alltså”. Mattias pratade fortare nu och hans
blick flackade lite. ”Vi kommer att gå i samma klass tror jag”.
Nu log hela Linns ansikte mot Mattias.
”Tror du, det är ju jätte bra.. jätte kul!”
”Mmm”, Mattias motstod impulsen av att hoppa upp och krama henne.
”Då syns vi igen då, efter sommarlovet”, Linn visste att hon borde gå nu,
hon borde säga ”hej då”, vända på klacken och gå, annars skulle det bli
pinsamt.
Men istället stod hon tyst kvar och skruvade lite på sig. Mattias satt på
sin bänk och kunde heller inte komma på något mer att säga. Han kliade sig
lite i håret och harklade sig. Tystnaden blev tjockare och tjockare, den
hade bara varat i en halv minut, men det kändes som timmar.
”Du kan ju ringa mig om du vill så kan vi ses på lovet”, Linns röst tonades
ner, ”om du har lust alltså”. Direkt efter hon sagt det ångrade hon sig, nu
skulle han bara ta på sig den där nedlåtande minen hon sett ibland och
titta på henne som hon var galen. Men det gjorde han inte, istället så
reste han sig upp, log varmt mot henne och sa:
”Det ska jag göra, jag måste gå nu men vi hörs ju”
Sedan gick han.
Linn sjönk sakta ner på bänken där han suttit, den var fortfarande varm och
hon hade ett lyckligt flin över hela ansiktet.
Nu visste hon att sommarlovet skulle bli underbart och det skulle gymnasie
tiden också.
Hon log.