Född i Sverige med båda föräldrarna födda utomlands – Sida 6

Att byta skola/Att byta klass

Pelle var en vanlig pojke på 2000-talet han var 13 år gammal, han skulle
börja i 7: an i Katrineholm. Men han bor i Strångsjö, men Strångsjö har
inte högstadium. Pelle räknade dagarna hela sommar lovet tills han skulle
börja i högstadiet. Den 22 augusti satt Pelle med sin mamma som heter
Annika. Pelle och hans mamma pratade om hur mycket dom saknar Tomas, Tomas
är Pelles pappa. Han Dog i en bilolycka. Pelle brukar ligga och gråta på
kvällarna, men Annika pelles mamma brukar säga ”du är en vuxen man du kan
inte gråta nu”. Varje gång hon säger så, så brukar pelle sluta gråta och
tänker på hur roligt det ska bli att börja på en ny skola. En vecka senare
väckte pelles mamma han och sa ”du måste vakna du ska till skolan”, då flög
pelle upp ur sängen slängde på sig klädderna, sprang till köket satte sig
vid bordet och väntad|e på frukost. Pelle åt frukosten snabbt, sprang till
toan borstade tänderna, fixade till håret och tvättade ansiktet. Pelle byte
klädder igen han kom på att han hande köpt nya klädder till skolan. Det var
ett helt nytt par Elwood byxor (Det är Skatarebyxor) som satt helt perfekt
på honom och en one off tröja det är en hood tröja med luva. Han älskade
Skatareklädder för att han är en skatare. Han är jätte duktig, han brukade
vara med i tävlingar innan hans pappa dog. Nu skatar han inte mycke. Nu var
klockan mycke han var på väg att missa bussen. Han tog sin väska och
skateboard och åkte till bussen, Pelle han precis till bussen. Han satte
sig i mitten på bussen brevid sin kompis Daniel, han var också skatare.
Pelle frågade Daniel om han var närvös? Daniel svarade, Jag är jätte
närvös. Daniel tänkte på alla tjejer som går på den skolan, det är as
snygga tjejer i Katrineholm. När dom kom fram till skolan. Pumpade pelles
hjärta jätte fort, Han var så närvös. Dom gick av bussen så kollade Pelle
efter andra skatare men han såg inga. Pelle visste vart han skulle så han
Hoppade på sin skateboard och åkte ditt, på vägen ditt såg han att alla
killar hade modeklädder Pelle tänkte ”snälla säg inte att alla killar är
mode nördar”. Men det var bara mode närdar på den skolan. Killarna kastade
papper på Pelle och ropade taskiga saker till han som till exempel. Jävla
skatare, pundar jävel, skatar hora. Pelle brudde sig inte han tänkte att
dom var avundsjuka för att dom inte kunde stå på en brädda. Pelle tyckte
att det var dom som var töntar. Pelle hade ganska lätt för sig att bli arg.
Pelle gick in i klass rummet, läran sa att detta var inte en bra start på
skolåret att komma för sent, dom andra i klassen skrattade. Pelle satte sig
längst fram vid ett fönster och spanade efter om det var några som
skolkade. Några killar längst fram kastade suddigum på pelle, Han började
bli arg. Tillslut så ropad era jävla modenördar sluta cp’a. Killarna blev
väldigt arga. När klockan ringde så sprang alla ut. Pelle tog sin
skateboard och rullade ut ur klassrummet. Han tänkte skata på rasten. När
klockan ringde igen så gick alla sakta in. Pelle kom inte för sent till
någon mer lektion den dagen. När skolan var slut, skulle alla gå till
bussen men en kille fällde pelle när han skatade till bussen. Pelle reste
sig upp igen och sa vad fan gjorde du så för, då märkte att det var fem
killar som stog runt Pelle. Den ena killen var lång och såg ganska stark
ut. Killen var blond, med blåa ögon, killen hade buffalo skor och lee
jeans. Killen sa ingenting han stog bara och kollade på pelle i några
sekunder sen smällde han till pelle med sin knytnäve rätt under ögat på
pelle allt blev helt svart för pelle. När han vaknade upp så stog det fem
killar som stog och sparkade på han när han låg ner. När dom slutade sa dom
till han ”du ska inte komma hit och tro att du är något”. Han spottade på
pelle när pelle låg ner.
pelle kunde inte resa på sig. När pelles mamma märkte att pelle kom inte
med bussen blev hon orolig, så ringde hon till Daniel och frågade om pelle
var där men Daniel sa att pelle åkte inte med bussen, då blev Annika orolig
så hon satte sig i bilen och åkte till skolan. När hon kom fram ser hon en
ambulance och en polis bil, hon springer dit, då ser hon ambulance förarna
lägga in pelle i ambulancen. Hon frågade vad som hade hänt. polis sa att
han hade blivit misshandlad men han kommer att överleva. Annika åkte efter
ambulancen till sjukhuset. Dom la pelle på operations bordet. Det vissade
sig att dom som misshandlade han hade stukigt en kniv i ryggen på han.
Pelle hade tur för att hade dom stukigt kniven i han en halv centimeter åt
sidan hade pelle varit förlamad. Pelle fick ligga på sjukhuset i två veckor
sen fick han åka hem. Polisen fick tag på killarna. Dom hamnade på
ungdomsanstalt.
Efter 2 månader fick Pelle gå till skolan. Efter allt deta var det lungt i
skolan. Pelle saknade sin gamla skola, sina kompisar och lärarna. Hans
gamla skola var jätte fin, och den var full av andra skatare. Alla hans
kompisar på skolan var skatare. Lärarna var alltid snälla och glada. På
dena skolan är alla Lärare arga och tråckiga. Det fanns inga skatare. och
skolan är tråckig. Pelle tycker att det var svårt att hänga med. Så han
fick en hjälpassistent. Det gick ett ryckte om att Pelle var så farlig han
var tvungen att ha en hjälpassistent. Men det började bli bättre i skolan,
tillslut slapp Pelle ha en hjälpassistent. Pelle gick med i elevrådet. Han
ville verkligen ändra skolan, så att den blev bättre. Han Började tycka om
skolan bättre och lärarna blev snällare och gladare, dom började gilla
pelle. Men det var bara han och Daniel som var skatare. Det kan vara svårt
att vara ny på en skola, det är svårt att få nya kompisar när man är inte
som alla andra. Men det gick bra för pelle. Oftast leder det till att det
blir bråk på skolan om man är ny och är kaxig, och om man är inte som alla
andra.

Mina skolår:

1994 började jag 1: an, men jag var speciell eftersom jag var ett år yngre.
Det gjorde inte så mycket tyckte många för det var inte så stor skillnad
mellan mig och mina nya kompisar.
Jag började 1: an ett år tidigare eftersom jag inte gick i lekis. Min
mamma ville att jag skulle börja ett år tidigare men varför har jag
fortfarande ingen aning om.

Första dagen: Jag vaknade upp den morgonen och var väldigt nervös, men
samtidigt väldigt nyfiken. Hela familjen satt och åt frukost eftersom det
var första dagen för oss alla. Min Mamma, pappa och självklart min bror
(storebror), som skulle börja 2: an.
Det året var det mest händelserika året i mitt liv, min Lillebror som
3 mån senare blev född, (29 mars). Jag som började mina långa, svåra och
roliga år i skolan.

Det andra året var en av de bästa åren i mitt liv. Man var inte längre
nervös att börja skolan man var snarare glad. Vilken längtan jag hade den
veckan innan skolan skulle börja!
Min bästa kompis och hans mamma kom och plingade på dörren. Det hade
jag längtat efter hela morgonen för jag visste att då skulle vi äntligen
vara på väg till skolan.
Årskurs tre: Vi hade alla blivit lite äldre och jag kände att jag äntligen
var på väg nånstans.
Det året skulle vi få träffa våran nya lärare som vi skulle ha de
resterande åren i mellanstadiet. Hon hette Eva Wästmark och verkade vara en
trevlig dam.
Det kommande året med Eva hände det inte så mycket. Vi hade det bra,
gjorde våra utflykter, gjorde våra uppgifter vi skulle göra det var ett
lugnt år i mina ögon.

Årskurs fem: Det var det jobbigaste året hittils. Jag och min lärare Eva
hade haft våra konflikter, och jag visste att det inte var jag när vi
bråkade. Men livet gick vidare.
Vi hade de första nationella proven det året. Jag tänkte inte så
mycket på det, eftersom det inte kändes så viktigt för mig. Jag såg det som
vilket annat, vanligt prov som helst.
Tre veckor senare: hade jag gjort alla proven och årets första
utvecklings|samtal hade kommit. Huvudämnet var nationella proven. Jag och
min pappa vandrade till skolan för att ha mitt utvecklingsamtal.
Det hade gått bra för mig jag hade över medel på allt förutom på en
uppgift vad kommer jag inte ihåg.

Årskurs sex: Det första vi fick hör när vi kom till skolan var att nu är ni
störst ni måste vara förebilder för alla andra elever i skolan. Det året
flöt förbi ett lugnt år där allt kändes bra och harmoniskt.
Så kom vi till skolvalet. Det var inte så svårt som jag trodde. Jag
visste vart jag ville gå och det var Dalvik, men det var nära att jag inte
kom in. Jag hade kommit på reservplats 33.
Några dagar senare fick vi ett till brev och det var från
Dalvikskolan. Jag hade komit in en glad dag för mig.

Årskurs 7: Det kändes som att börja 1: an igen man var återigen nyfiken,
nervös och rädd. Vi hade åkt dit några månade tidigare för att titta på hur
skolan såg ut. Skolan kändes enorm jag hade aldrig sätt nån större skola
innan kändes det som, men som idag känns som en liten skola.
Det kändes konstigt att återigen vara minst i skolan. Vi hade gått
från att vara störst till minst på ett snabbt ögonblick. Men det kändes bra
ändå jag hade min bror och hans kompisar som jag kände väldigt bra. Några
kände jag nästan lika bra som min bror, kanske bättre. Det kändes tryggt.

Årskurs 8: Nu var vi medelstora i Dalvikskolan. Man skulle vara en förebild
för sjuorna och samtidigt ta till sig från niorna.
Den här terminen skulle vi få våra första betyg, det kändes
förvånasvärt bra. Jag trodde att jag skulle vara väldigt nervös, men det
var jag inte.

Årskurs 9 Sista året! Störst i skolan igen, ingen speciell känsla det
kändes som vanligt. Livet rullade på ända tills man skulle börja tänka på
vilken skola man skulle välja. En av de svåraste frågorna jag har fått
hittils. Det var två allternativ, det ena var Engelska öster, och det andra
Johansfors gymnasium. Det var svårt att välja. Det var att välja mellan att
åka långt till eng öster, eller att gå i Johansfors och inte få den
engelska jag vill ha, men efter en tid när jag hade åkt till Öster för att
titta på hur skolan var kändes det för långt. Det tog 1.30 h.
Jag orkar knappt gå upp nu och ta mig till Dalvik, så det blev till
ett självklart val att välja Johansfors gym.
Men som om det inte var nog så skulle vi också ha nationella proven.
Och det är det jag sitter och skriver nu, hoppas det går bra för mig.

Mina största frågor nu är enkel men omöjlig att svara på.
Jag undrar helt enkelt hur mitt liv skulle se ut, om jag inte skulle ha
börjat ett år tidigare? Hur skulle jag var som person; skulle jag vara en
sämre eller bättre person, eller skulle jag inte känna nån skillnad? Vilka
kompisar skulle jag ha och hur skulle de vara.

Min syn på skolan

Skolan är bra för lärarna har en bra kontakt med eleverna. Mina bra
synpunkter är tex: Arbete som är väldigt bra för då kan vi göra klart läxor
och andra arbeten som vi får. Vi har också Reflektionsda|gar. Då kan man
jobba med det som man behöver eller vill arbeta med. BLB är något som är
mycket bra och moste vara kvar för alltid.

Arbets miljön är inte så hemskt bra efter som skolan renoveras. I bland hör
man borar och andra ljud som stör lektionerna. Det är tråk|igt at man inte
kan göra not åt det. Det enda man kan göra är att vänta så dem blir klara.
Det är tråkigt att vi nior inte kommer att se när skolan är klarrenoverad.

Ni borde göra så mattanterna lagar betre mat. För i bland så äter nestan
ingen. Monga går och äter pitsa, kebab, hamburgare eller godis. Det är inte
så hemskt monga som gör så för dom har inga pengar eller så vill dom inte
slösa pengar. ”Och det är inte bra!” Ni borde renovera omklänings rumen.
För i bland luktar dom så mycket så att man nestan inte kan gå in, en gong
så funkade inga lampor bara dom som var i duchen så vi fick typ byta om i
murkret, i bland så kan vi inte ducha för att det är för eckligt i
ducharna. Ni borde köpa nya böker. För vi får heften och i bland så moste
vi dela på bök|erna.

Bra synpunkter Jorge

Mina år som elev.
Jag tittade runt hörnet för att kolla om kusten var klar, det var den. Att
kila ner och byta böcker var väldigt jobbigt, eftersom det gällde att passa
sig så man inte stötte på någon ihallen ? . Att vara ensam i matsal|en
och gå runt skolan 2-3 gånger för att få rasten att gå. Men det skulle inte
alltid vara så här.
När jag gick i lågstadiet var man aldrig bekymrad att någon skulle se en
när man tryckte längs väggen. Då betydde betyg ing|enting, utan en kotte
som råkade se ut som ett moln var ens världsbild för en dag.
När man senare började mellanstadiet, bö|rjade det. Men man insåg det inte,
för det kom sakta krypandes längs nacken, som hösten efter en fin sommar.
Plötsligt bet|ydde allting något för en, kotten kastades undan och en
affisch på den senaste gru|ppen hamnade på väggen. När jag (som
mel|lanstadieelev) började med det var det harm|löst, en liten bild kunde
ju inte förändra någ|ot. Efter en tid stod det klart att jag skulle
fortsätta skolan, och högstadiet i Stockholm. Allt gick så snabbt att jag
inte hann upp|fatta något, och plötsligt stod jag där i en ny skola. Mina
nya vänner hade såklart en bättre uppfattning på livet, eftersom de bodde i
storstan såklart och jag passade inte in i den bilden. Efter en tid kom en
ny skola, och sedan en ännu nyare, och till sist hittade jag till skolan
som skulle vända mitt liv till det bättre, trodde jag.
Högstadiet, undrar om de kallar det ”hög”stadiet för att alla sitter på
sina höga hästar? Det var en mardröm, ensam och utkastad ännu en gång av
”de bättre vetande” människ|orna. Att trycka längs väggen för att komma
helskinnad till skåpet, utstå allas blickar i matsalen när man vet att dem
tänkte ”ska hon sitta alldeles ensam vid det där bordet” i en fullpackad
matsal. En enda människa, lika träffbar som en tunna nit|roglycerin. Men
jag vore en hycklare om jag satt här och sa att allt var fel, det fan|ns
bra stunder, när jag inte var helt ensam. Kanske någon hade virrat bort sig
till min del av skolan, men stod inte ut med tyst|naden och gick sin väg
senare. Allting tog en vändning en månad, då jag blev intagen i en liten
grupp människor som ”lät” mig vara med dem. Det är lustigt hur ens liv kan
kastas omkring, som ett bi som fastnat i en stark vind. Till en början gick
allting bra, men efter två år i samma klass insåg jag att ingenting skulle
ändras, och tog beslut|et att byta klass. Jag hade redan en allier|ad i den
klassen, så det fanns goda chanser till ett ”normalt liv”. Vad är ett
normalt liv? Är det perfekta vänner, matchande kläder och ett fint leende
på läpparna? Kan någon komma så nära att de ser de skrattande vännerna, de
omatchande kläderna, och det falska leendet?
Lycklig var jag, men jag visste även att en liten del var falsk inom mig.
De säger att fläckarna aldrig går bort, och det var sant. Jag hade allting,
vänner, en nästan accepter|ande klass, och bra livsförhållanden. Det var då
jag började tänka på resten, utseende, betyg, bra betyg, bättre betyg. Det
blev stort, men hur mycket jag än försökte gick det bara inte. Att sluta
tänka på vad som varit gick inte, det var en del av mig. Men hjälp av
ovetande kamrater kunde jag komma över en liten del och försöka lite mer i
livet.

Jag har tankar om framtiden också, men det blir alltid lite suddigt i mitt
huvud. Att kunna gå klart 9:an, börja i gymnasiet och göra om allting. Men
den här gången är jag inte ensam. Det är nervöst och kanske går det inte
som jag planerat, men det förväntar jag inte mig heller ändå. Allting får
gå åt skogen om det måste, jag kan ändå inte göra något åt det, eller? För
hur mycket jag än tänker på framtiden, kan man bara leva nu.

3. Lära för livet!

Alla vet att meningen ”vi lär inte för skolan utan för livet” är en sann
mening.
Att gå skolan hjälper oss elever förbereda oss för framtiden.
Det är inte altid vi tänker på att vi går i skolan för våran skull, ofta
går vi för någon annan och det är fel.
I skolan har vi ca 16 ämnen eller flera. Det är något vi elever ofta klagar
på. Vi tycker det är för många och att många av ämnena är oviktiga. Efter
som att vi inte vill jobba med det området sen. Det vi inte tänker på är
att varje ämne är junikt i sig.
Ofta tycker vi/jag att det är tråkigt att lära sig och det tar långt tid.
Att lära sig grammatik är något som jag tycker är tråkigt. Fast när jag är
i en situation där någon person frågar något på tex Engelska, har jag inte
den atetyden längre. Då blir jag glad och ofta tycker jag att dom timarna
man satt på en stol i ett klassrumm värkligen lönat sig. Samma sak är alla
temadagar, prao, projekt arbeten och all lära man får i skolan, Det lönar
sig till slut.
Tema dagar och prao dagar är något som hjälpt mig mycke från att varit helt
vilse till att jag nu vet vad jag vill bli, när jag blir stor.
Och nu har jag kunnat söka till en linje till gymnasium som ska hjälpa mig
nå mitt mål.
De ämne som har hjälpt mig mycke är det engelska språket. Efter som vara en
person som mig att gilla resa och som reser mycke. Så måste man kunna prata
de engelska språket för att kunna komunicera med andra människor som inte
kan Svenska. Det jag också har lärt mig mycke är att stå för vad säger och
gör. Genom att skriva mycke vad jag tänker och tycker. Elevråd är något vi
har i alla skolor, som är gjort för att vi ska kunna va med och bestäma och
få våras röster hörda.
Projekt är något vi också håller på med i dom olika ämnena. Där vi får lära
oss hitta information på olika sätt och bilda egna uppfatningar. Projekt
arbbetena kan handla om allt mellan himmel och jord. Genom all läxa vi får
lär vi oss atomatiskt hur vi ska planera saker och ting.

När jag blir ca 20 och äldre kommer jag och dom flästa märka att all år som
vi sutit på en stol i ett klassrumm kommer löna sig. All kunskaper som jag
har lärt och kommer lära mig kommer jag ha stor nytta av längre fram i
livet.
Just nu tycker jag skolan är en plåg och jag tror många håller med mig.
fast jag får tänka att det är för mig jag gör det inte för någon annan.

Att byta skola

Nu har det hänt igen, min pappa hade fått för sig att det inte var bra för
oss att bo på gotland, så han bestämde att vi skulle flytta till stockholm,
och det är inte första gången vi flyttar, vi har flyttat minst 5 ggr det
här året, men jag tror att det beror på mamma, efter att hon dog så blev
pappa inte sig likt, han blev mera all|varlig och stel. Jag är den enda som
inte bryr mig längre. Min lillasy|ster, tar det inte lika bra, för varje
ny sida varje flytt så blir hon mera liv|lös, innan var hon alltid full av
energi.

Nu är det den första skoldagen och eftersom jag är 14 år och min syster 10
år så ska vi gå i olika skolor.
Min pappa skjutsade mig till skolan, den första skoldagen då jag ska vara
nervös och svettig, men inte jag, för jag var van, men förut när jag inte
var van så brukade jag låtsas att det var en helt va|nlig dag, och den
första dagen lägg|er jag två veckor senare, det funkar bra, och när de gått
två vec|kor så har jag glömt den.
Jag klev in i skolan med själv|säkra steg, för då visar jag inga tecken på
att jag är ny.
– Behöver du hjälp? Jag vände mig hastigt om och blängde på en kille som
såg mycket självsäker ut, men jag svarade inte, fast jag hade gått vilse.
– För det ser ut som du har gått vilse, nu var jag arg.
– Så här ser inte en person ut som har gått vilse, så här ser en person ut
som är irriterad, sa jag och vände på klacken och gick.
Jag har äntligen hittat Expiditionen, det tog mig en halvtimme, jag fick
vilket klassrum jag skulle till, så jag begav mig dit.
När jag hittade klassrumet så slet jag upp dörren utan att tveka, och hela
klassen hoppade till, jag steg|ade in i klassrumet och ställde mig vid
katerdern medans jag höll ögonkontakt med fröken, det här var kul eftersom
jag gillar utmaningar och hon var ett lätt byte eftersom hon flackade med
blicken.
– Du är alltså Latjifa Tjuva, sa fröken.
Ha hon kund inte utala mitt namn så jag rättade henne lungt.
– Latiffa Tuvotja, men ni kan kalla mig Tiffa, sa jag.
– Unga dam här använder vi vårt fulla namn, hälsa nu på och så började hon
flacka med blicken, tillslut sa hon Tiffa, det var kul.
Jag fick sitta bredvid en tjej som hette Sara och vi började prata och blev
sedan bra kompisar, och Matte läraren var en av dom bästa lärarna för hon
var bestämd med ändå jätte snäll inte alls som mina lärare på dom andra
skol|orna och även fast jag kom in med tuff attityd så var dom flesta
trevliga och det kändes bra från första dagen jag satte min fot i skolan

Tre veckor senare
Min lillasyster trivs jätte bra här och min pappa har inte sagt något om
att vi ska flytta igen, och jag har fått många kompisar. Men det bästa är
att jag tror jag är LYCKLIG!

En livfull skildring av en flicka, som fått byta skola många gånger och
om hur hon klarar av den nya skolstaren, men tyvärr berättar du ingenting
om någon av de gamla skolorna, som instruktionen säger. Därför visar
uppsatsen en tveksam ämnesbehand|
G
resten av kommentaren är utanför sidan

Inskannad version

Mina skolår
Inledning:
Under mina skolår har det både varit roligt och tufft, stressigt och
sorgligt.
Att sluta årskurs 6, och sedan börja o en ny skola var tufft för mig,
eftersom jag aldrig hade bytt skola förr.
Just nu så vill jag inte sluta årskurs 9, att bara lämna mina vänner känns
helt enkelt inte rätt….

Jag var 6 år gammal, och skulle börja i årskurs 1. Jag var inte
jättenervös, eftersom jag hade gått med samma elever i ”6-åringarna.”
Nu skulle plugget börja, eller kan man verkligen kalla det för att plugga?
Vi läste i någon bok, lärde oss alfabetet, och att utala ord som man
använder ofta. Det var det mesta vi gjorde. Efter sista lektionen varje
dag, var jag på fritids. Det tyckte jag var det allra bästa med skolan, och
fortfarande så tycker jag att det har varit ett av de roligaste sakerna i
skolan. Man hade så kul med alla sina vänner, vi lekte och gjorde en massa
halsband och armband av de glittrande pärlorna som fanns i alla regnbågs
färger.
Årskurs 2 och 3 liknade årskurs 1, skillnaden var att vi hade lärt oss en
massa och sedan hade vi andra böcker. Jag tycker inte att det var stor
skillnad. Att sedan börja i årskurs 4 såg jag inte fram emot. Då kunde man
inte gå på fritids längre, utan nu var det början på det allvarliga. Det
var mer riktat åt skolan, än fritid. Sedan kom årskurs 5. Då skulle vi ha
nationella prov, och det var jag ganska rädd för. Jag hade aldrig gjort
något liknande förr, därför var jag orolig. När jag sedan fick höra mina
provresultat vart jag ganska glad. Mina ögon glänste av glädje.
Sedan kom årskurs 6, och den kändes tuff. Det var mina två sista
skolterminer jag skulle ha med mina vänner som jag nu hade känt i ungefär
sju år. Jag hade två kusiner till mig som också gick i min klass sen sju år
tillbaka. Det var helt enkelt svårt att bara lämna de och börja i en ny
skola med nya elever, och nya vänner. Som tur skulle en av mina kusiner,
och en av mina kompisar fortsätta i samma klass som mig. Skolavslutningen
kom snabbt, och nu var det bara att ta farväl av sina vänner och önska de
en bra fortsättning. Det var bara att fortsätta med sitt liv nu. Samtidigt
som jag kände sorg, kände jag avslappning.

Det skulle vara skönt att få träffa nya vänner och att få lära känna andra
elever, att bara lämna det som hade hänt i skolan tidigare bakom sig.
Sommarlovet gick snabbt…

Jag stog utanför skolan jag skulle börja i. Det var första gången jag hade
bytt skola. Solen sken, och fåglarna kvittrade. Det var massor med nya
elever som skulle börja skolan, och alla stog utanför entrén. Andetagen jag
tog kändes som en dröm. Det kändes helt enkelt inte verkligt. Varför, vet
jag inte riktigt. Skolan såg jättestor ut, om man jämförde den med min
förra. När vi skulle gå in i skolan kändes det som att vara i något annat
land. Det var en helt annan miljö, men så småningom så lärde man sig
skolans korridorer, salar och så vidare. När vi för första gången fick
träffa vår nya klass kändes det konstigt. Det var inget bekant ansikte man
kände igen. Skolan hade börjat kop , och det allvarliga fortsatte. Men
mer allvarligt skulle det bli i årskurs 8 och 9. Efter sjuan började jag få
nära vänner. Betygen, årskurs 8 hade börjat. Mina vänner släppte jag
aldrig, och det blev bara roligare för varje vecka att umgås med de. Jag
satsade på skolan nu, mer än fritiden. Det var mitt första betyg, och det
skulle vara bra. Massor med prov, förhör och läxor hade vi. Åttan var bara
stress för min del. Det var den enda årskursen som hade varit så himla
jobbig. Men jag klarade mig igenom allt det stressiga, och äntligen var
årskurs 8 slut.
Nu var det årskurs 9 det gällde, med alla prov, nationella prov! Det var
det mesta jag oroade mig för. Första terminen gick snabbt och effektivt,
men nu började man mest oroa sig över sina vänner.
Nu är det bara fem månader kvar och alla ska splittras. Till och med med
min kusin. Jag har nu gått i samma klass med honom i ungefär 8 år och bara
några några månader kvar sen kommer vi inte ses i skolan längre. Mina
tjejer då, mina tre bästa vänner… Hur ska jag klara mig utan de? Jag har
aldrig haft sådana skolvänner som de, de är bara för speciella. De kommer
alltid finnas i mitt hjärta allihopa.
Det är det jag ofta funderar över. Äntligen när man börjat lära känna alla,
och börjat trivas i skolan ska man bara lämna de. I mina tankar är det
omöjligt… Tragiskt!
Jag kommer börja i en ny skola, där jag knappt känner någon. Jag vill inte,
jag vill bara inte lämna allting bakom mig igen….