Född i Sverige med båda föräldrarna födda utomlands – Sida 4

Att byta skola
När jag var 11 år gick jag på en skola som heter Holmbroskolan, det var en
bra skola och jag trivdes där. Men när man ska börja sexan, då får man inte
gå kvar, och i mitt fall fick jag flytta upp till Mannerstädsskolan, och
det får alla som går på Holmbroskolan göra om man inte flyttar eller något
dylikt.

Jag var jättenervös och rädd innför bytet till en ny skola, och det var nog
för att jag aldrig bytt skola eller bytit klass innan. Men det gick över
efter1-2 veckor.

Jag träffade en ny kompis som var jättesnäll mot mig och som hon är
fortfarande. Jag träffade inte bara henne med de andra som jag träffade i
sexan var jag inte med mycket, utan som jag mest bara pratade med ibland.

Jag gillade inte min lärare mycket, för hon var ganska sträng ibland, men
hon var oftas trevlig mot mig, eftersom jag inte pratade på hennes
lektioner. Det var ganska mycket prat när jag gick i sexan, men det blir
det nog nog när det kommer elever från olika skolor. De kom mest från
Danneåskolan till oss.

Nu har jag berättat om hur det var att byta skola m.m. Men om jag ska
sammanfatta det, var det jättenervöst att byta till en skola där man är
yngst, och alla andra äldre.
Men det går över med åren som man går, man blir äldre och mognare man är
inte rädd längre. Om jag nu ska jämföra hur det var innan och efter bytet,
då blev det bättre efter.

Jag är nöjd att jag kom i den klass som jag kom i, jag ångrar inget.

Mina skolår!
Jag minns när jag började i ettan, vi hade precis flyttat och jag kännde
inte några andra barn. Mamma följde med till skolan för jag var ganska
blyg, när vi kom in i klass rummet var det fullt av andra barn som sprang
runt och lekte.
Jag vet inte varför men jag började gråta som en liten bebis. Då kom fröken
fram till mig, hon var liten och hade runda kinder och ett stort rött hår.
Hon sa till mig att jag kunde komma tillbaka i morgon då alla busfrön
(barnen) lugnat ner sig. Några veckor senare hade jag fått många nya vänner
och var inte alls rädd för att gå till skolan. Och ämnena hade jag lätt för
att lära mig speciel matte för det hade redan mamma lärt mig. (plus och
minus.)

Sedan i mitten av tvåans termin var vi tvugna att byta skola till en
nybyggd skolam, därför att den andra gamla skolan skulle bli en vuxenskola.
Jag hade redan sett den nya skolan för jag var med i elevrådet, så vi hade
redan varit där och tittat flera gånger. Den nya skolan var en ny
miljövänlig skola. Allt som vi gjorde var miljövänligt. Toaletterna hade
till och med två hål, ett till kisset och ett till bajset.
Resten av terminen kändes lite konstig men vi vande oss med allt
miljötrams.
Sedan började vi fyran då fick vi en ny lärare. Hon hette Lisa och hade
konstig dialekt.
Men hon var en spännande lärare för hon höll på att dyka i sjöar. I fyran
började vi med engelska för första gången, det var ganska lätt för jag har
lätt att lära mig nya saker. Men, men så var det ju också en miljöskola så
varanan vecka fick vi ta långa promenader till vårat ”uteklassrum”, det var
svinjobbigt och tråkigt vi fick studera olika växter och djur.
Men på slutet av vår terminen hände det, jag var tvungnen att flytta.

Jag började femman i Helsingborg, men det var inte alls farlig för jag hade
med mig en kompis från min gamla skola han hade också flyttat, så det var
skönt. Men jag fick även snabbt nya kompisar. I femman var det även dax att
göra Nationella proven. Det var välldigt jobbig för att jag stressade upp
mig så mycket på att jag inte skulle klara av det.
Men det gick bra så jag började sexan som alla andra.

Sexan var ett roligt skolår därför att vi fick en ny lärare och en massa
andra nya elever började i våran. Tex: min polar Adde. Och vi fick även gå
här upp vid alal stora elever (för att sexornas klassrum var uppe vid
högstadiet.) Men det var ett problem vi fick den sämsta läraren i världen.
Vi lärde oss knappt ett enda dugg. Vid flera tillfällen slängde hon ut
nästan hela klassen så tjurig hon var. Man annars var det bra. Vi fick även
nya ämnen tex: no och språkval. No gillade jag för vi fick ”labba”.

Vi fick även nya lärare i sjuan det är dom lärarna vi har just nu, dom är
bra för man lär sig mycket mer på deras lektioner de är bra. Vi fick även
ett nytt ämne här såkallad SA. På SA får vi gå till dom lektioner som vi
har skrivit in på våra ”SA-scheman” i början av veckan. Nu hade vi även
börjat växa jag och mina kompisar började låta som hesa björnar när vi gick
runt och skrek till varandra.

Åttan var ungefär samma som nian förutom att alla lärarna ”Bombade” oss med
pro. Säker två eller tre prov i veckan. Och så visste man att snart började
allvaret.

Nian: same shit but different.
Redan i början av nian fick vi börja tänka på vilka gymnasier vi skulle
kunna tänka oss att gå på. Själv så valde jag Tågaborg och Ragnvalla
gymnasiet. Och så vardet även dax för Nationella provet igen. Men den här
gången ska det nog också gå bra. (får jag hoppas) THE END!

Jag minns fortfarande hur ivrig jag var, nykter och uttåtriktad. Tankarna
bara gick i huvudet. Efter all väntande, så var det äntligen min tur. Jag
Skull börja årskurs ett. Det var som om min högsta önskan hade gått i
uppfyllelse för den tidsåldern. Jag brukade på morronen stå vid
fönsterkanten och vinka av min storebror som var fem år äldre än jag. Min
blick bara följde alla barnen som sprang och lekte och såg outtrötliga ut!
Men nu var det min tur, jag skulle få uppleva det jag drömt om så länge jag
kan minnas. Jag hade redan packat min lilla väska med ett penfack, och
Skrivböcker, som jag skulle ha till hands.

Med raska steg, gick jag tillsamans med de andra barnen som också skulle
börja skolan. De allihopa såg ut och vara lika ivriga och glada som mig,
för att börja skolan.

Där satt jag vid min bänk, som alla de andra barnen gjorde. Hade nog aldrig
tidigare vid den åldern sett en sådan tyst omgivning. Alla hade skarpa
blickar. Min magister såg ut och vara en trevlig person. Och det var han
också.

Har än idag minesvärda stunder som jag kommer ihåg. Lågstadiet som det då
hette var värkligen minesvärd.

Dagarna gick och det kändes som om jag inombords hade haft för höga
förväntningar. Lågstadiet var bokstavligt sagt – en uppföljelse av
förskolan, och inte alls som jag hade tänkt mig. Inga nya förändringar som
skede, ansåg jag. Men jag kan inte förneka hur roligt jag haft. Oj vad vi
allihopa lekte och skojade. Vi alla hade en fantastisk gemenskap. Både
eleverna och lärarna på skolan.

Tiden gick och min tid på Lågstadiet var över. Jag insåg aldrig vid den
tidpunkten var skillnaden var mellan Låg – mellan stadiet. Men det åter
stod och se, för min del.

Nu började skolåren likna mina ”drömmar”, som jag ständigt hade haft. Vi
hade börjat med lätta matematiska uppgifter.. Egna läroböcker fick vi
också. Den kanke mest största skillnaden mellan låg – mellan stadiet, var
att vi skulle börja med ett nytt språk. – Engelska Det var värkligen
spänande. Så mycket nytt som skulle hända nu. Och visst var det på det
viset! En tryghet som jag hela tiden haft under den perioden var nog att
jag kände mina gamla klasskamrater samt lärarna vi hade fortfarand den
gemenskapet i klassen. Som vi från första årskurs hade haft.
Tack och lov för det! Jag

Jag beskrevs Som en kritisk och högförväntad elev, som siktade högt. lite
tidigt för det ansåg mina lärare. Jag hade alltid tankar och funderingar
över saker och ting. Som skulle ske om minst fem år. Dom tankarna och
funderingarna fick jag i tidig ålder, inspirationen fick jag nog mest
hemifrån. Jag började redan prata om betygsättningen, gymnasival, samt val
av linje. Jag hade till och med planlagt hela min framtidsplan. – Märkligt
barn kanke många tyckte. Men min målmedveten|het har jag och tacka för.
Mina ”grund” mål i livet som jag redan hade för ca: fem år sed|an, har jag
i princip med stor anstränghet nått, – känner Osäker om ”känner” är det
rätta ordet, p g a dålig kopiering jag. Men inte riktigt än.

Tiden bara gick allt snabbare, kändes det som, och dagen kom där jag skulle
lämna min ”barndoms”tid som jag haft i låg – mellan stadiet.

Men det ville jag med all vilja inte göra. Hur kunde jag bara lämna den god
Samhörigheten, den gemenskapet som vi hade. Skulle jag värkligen lämna det.
Och börja på högstadiet. Var jag värkligen redan mogen för det. Jag var ju
fortfarande den, naiva, kritiska, målmedvetna Nesa som jag alltid varit.
Min personlighet var det samma. Men jag ville inte lämna trygheten Som jag
alltid haft på Sjöuddsskolan. Men det var inte så mycket jag kunde göra åt
saken – Tiden läker alla sår, som jag brukade säga. Och så var det minsan!
I sexan var allt nytt. nya klasskamrater, nya erfarna lärare en helt ny
skolmiljö. Nu hängde inte längre alfabetet som alltid hade en bild på varje
bokstav som bilden började på, på väggen av klassrummet, Eller nåra
grundtalssiffror. Heller inga färgglada målningar. Nu hängde det kartor.
Massvis med böcker stod rakt och prydligt i hyllan. Nu gällde det och kämpa
för att få en vidare stabil grund och stå på. Årskurs sex påminde
fortfarande mig om den gammla skolgången. Änn fanns den känslan kvar.

Men alla årskurser har sitt slut lika så denna. Jag fick änu en gång lämna
skolbyggnaden och börja på en ny. Nu började det jag hade brunnit för.
Äntligen skulle jag börja sjuan. Efter det var det dags för
betygssättningen. Årskurs sju var över. Och nu gällde det, betygen skulle
delas ut. Har nog aldrig lagt ner så mycket tid under nån årskurs|tid som
jag nu gjorde. Kände mig ibland helt isolerad. Bara en massa studerande var
det som gällde.

Höstterminen 2001, var det utdelning av betygen. Jag mins att när jag
öppnade det vita kuveret som det stod mitt namn på, hur besviken jag blev.
Kände mig inte alls nöjd. Jag kunde inte inse varför jag inte fått de betyg
jag ansåg vara rättvist, för just mig. Kände mig hela tiden som om jag inte
ansträngt mig så mycket, enligt betygen så var det ju så. Kanke känner jag
så här med tanke på de höga krav som jag har på mig själv.

Fanns inte så mycket jag kunde göra åt saken, än att anstränga mig änu mer.
Och ansträngning ger resultat må jag säga. Denna uttmatade årskurs var
slut. Det känns riktigt Skönt faktiskt. Nu har jag en änu starkare grund
och stå på, inför nian.

Kan fortfarande inte inse att tiden gått så himla fort, känns fortfarande
som om jag är den lilla flickan som satt vid skolbänken, och inte nådde upp
vid bänkens kant.

Just nu går jag mitt sista år på Nymmersedsskolan i Stockholm, lästerminen,
2003. Terminen börjar närma sig sitt slut och ett kapitel är klart. Nu
väntas ett helt ny studieår för mig. Och jag har mina Värdefulla kunskaper
att stå på, har mina lärare att tacka för det, samt föräldrar som hjälpt
mig, och min bror som nästan fungerat som en mentor för mig! Jag kommer
aldrig att sluta ha de höga krav på mig själv som jag har på mig själv,
samt den målmedvetenhet, och förnuft som jag har! Jag börjar närma mig mitt
mål i livet. Jag vill värkligen lyckas med det jag gör i skolan och allmänt
också.

Det känns på ett sätt ganska bra att få lämna högstadiet.
Nu är det dags att komma ut i samhället på egen had, och pröva sina vingar.
Nu är det bara tanken och kunskaperna som kan Vägleda dig till nya
framgångar samt välja de val du gör i framtiden. Men det känns inte alls
bra och lämna skolan här, trots dess nackdelar. Men vilken skola har inte
det? Alla lärare som hjälpt mig under dessa kämpiga tre år, och alla goda
vänner som man skapat en nära relatikon med! Men livet måste ju gå vidare,
och man får hoppas på det bästa! Kunskap ger makt, och är det värdefullaste
som finns i livet, ju mer kunskap du har, desto rikare person blir man!

Mina skolår
När jag första gången började i skolan så kändes det spännande men
samtidigt så var jag nervös.
Jag kommer ihåg att jag gick in till Klassrummet och där var alla mina nya
klasskamrater. Och min nya lärare, han hette Carl Filip. Han var så lång så
jag var lite rädd från början, men han var jätte snäll.
Jag fick några bra kompisar det var Ada, Andrea, Desirée, Carolin, Sofia,
Cecilia och Jossan. Sofia bodde på min gård så jag kände Sofia innan vi
började i skolan.

När jag började i tredje klass så fick vi en ny lärare, som hette Lisa
Jansson men nu heter Finér i efternamn.
Det var nog i tredje klass som Sibel började i min klass.
Det var roliga år det.

Jag började nu i fjärde klass, fick vi en ny lärarinna som hette Jessica
Philipsson. Hon var jätte snäll. Min Klass har varit pratig sen första
klass, så inget har förändrats.

Åren gick och jag började i femman. Vi har fått nya lärare sen i tredje
klass. I 5:te klass hade vi en lärarinna som hette Emilia. Hon var snäll
men väldigt sträng.
När vi läste engelska så fanns det några sidor i boken som det var flera
personer med i, som en teater.
Då fick dem som ville ställa sig framför klassen och spela upp den teatern.
Det gick några månader och vi fick en ny tjej i klassen. Hon var från
Spanien och hette Gabriela, hon var snäll men kaxig också. Några stycken
ifrån vår klass gick i en liten grup hos en lärare, där läste vi Svenska.
Gabriela kunde inte så bra Svenska så vi retade henne.
Efter nån månad så bytte hon skola, hon orkade inte med våran klass.

På skolavslutningen så fick alla femmor en röd ros med en lapp på som det
stod ens namn och ”lycka till”.

I sexan så fick vi nya klass kamrater, så blev vi en ganska stor klass.
Vi hade roligt tillsammans, ingen som bråkade. Jag fick Lisa som lärarinna
igen. Alla sexor åkte till Skara Sommarland, det var så roligt.
Jag, Filippa och Helena vi var kompisar men jag var med Ada mest i 6:an.
När jag började i sjuan så kände jag mig ganska stor. Vi fick nya
lärarinnor, Stella och Gunnel.
De är jätte snälla. Vi fick ju en ny elev i klassen också, det var Jing.
Jag blev vän med han väldigt snabbt. Jing é en bra kompis han är sig själv.
Sjuan var rätte rolig men mycket läxor.
På skolavslutningen så var vi i klassrummet. Jag ville inte sluta sjuan för
då började jag i åttan, och i åttan så får man betyg.

Efter sommarlovet så började jag i åttan. Nu gällde det att jobba lite mer
för att få bra betyg. I åttan så praoade vi i två veckor. Jag praoade på
Tech company, det var så slitigt och det enda man fick var ett bälte. Vi
åkte till Orust, det var så roligt.
På skolavslutningen så fick vi vårt första betyg. Jag var så nervös.

Nu var det nian då. Jag ville verkligen inte börja nian för då var det ju
sista skolåret. Nians första termin gick vi fick våra betyg, jag var nervös
men inte så som i åttan.
Nu så ska vi åka antingen till Björnholmen eller Tollered. Det ska bli
roligt, och så har vi balen kvar.
Men jag känner mig inte redo för gymnasium ännu. Jag vill inte lämna
högstadiet.

Att byta skola/Att byta klass!
Med att byta skola och att byta klass är två saker som händer, det kan vara
positivt och negativt. Positiva delen är att man får lär känna nya personer
och med det negativa delen är att man kan bli mobbad och inte bli omtyckt
av dom nya personerna i skolan.
Jag som skriver uppgiften har varit med på att någon jag käner har flyttat
och byt skola och har byt klass.
När hon kom till min skola aldså hennes nya skola så blev hon mobbad, hon
blev kalad för många saker t.ex för, gå till din gamla skola du din. pinne,
fläck, lukttrasa och. det va inte bara att hon blev kalad för saker utan
hon va rädd varje gång hon skulle till skolan för att hon blev misshandlad
för varje gång hon skulle gå hem.
Dom som mobba flickan ville att hon inte skulle gå i deras skola för att
hon va väll en person som inte passa in i skolan för dom.
Det va inte bara killar som mobba henne utan tjejer också. Flickan som blev
mobbad hade blivit slagen förut också av sin pappa. När hon blev ett år
börja hennes pappa att knarka dricka osv, han behövde ju pengarna till allt
skit som han hålde på med.
När flickan blev 5 år så börja pappan att misshandla hennes mamma av heroin
sprutan han avled i natten. Sedan des har flickans mamma druckit sprit och
alla pengar går ju till spriten och det är också därför flickan har inga
fina kläder på sig.
Varje dag när flickan kommer hem från en jobbig dag ifrån skolan så ser hon
sin mamma ligga i soffan as full.
En da när flickan råka fråga sin mamma om två hundra kr till ett par byxor
som hon såg på stan så blev mamman rasande och började kasta saker på henne
och börja skrika, har du blivit en kvinna nu va tror du att jag är en bank
eller vart ska jag få pengar ifrån osv.
Flickan sprang ut från huset och sate sig utanför gården. När jag kom för
bi hennes område såg jag henne sitande och gråtande då gick jag fram till
henne och sa hej, då blev hon as rädd och sa, inte du me lämna mig ifred
jag har redan fåt stryk det räker då sa jag. jag vill inte ge dig stryk jag
fråga henne om hon ville följa med mig på stan jag viste att hon ville ha
ett par fina byxor jag såg när hon pröva dom och vill så gärna ha dom, vist
sa hon och torka av sig tårarna.
När vi va framme i stan så sa jag följ med mig in här jag ska bara se efter
på en sak, visst sa hon. Jag köpte byxorna och sa till flickan visst är
byxorna fina mm sa flickan det är dom. Du får dåm av mig då skrek hon av
glädje tack så mycket tack, hon blev så glad att hon hade glömt vad som
hade hänt förut. Flickan och jag blev vänner och hon fick också mer vänner
av mig, alla mina vänner blev hennes vänner. Det enda problemet flickan
hade mäst av va mamman. Mamman bara drack och drack en da när flickan kom
hem så såg hon sin mamma liggande på soffan som vanligt flickan fråga om
hon hade lagat mat men mamman svara inte flickan gick fram till soffan och
skaka på mamman men hon vakna inte hon kände på pulsen men hon kände inget
mamman hade dött.
Flickan sprang hem till mig och plinga på dören men ingen öppna, ingen va
hemma. Hon satt utanför min trappa och vänta på mig.
Jag kom hem såg henne sittande på trappan gråtande, vad har hänt fråga jag
min mamma har dött, å Gud sa jag, jag är så ledsen för din skull. Jag fråga
om hon hade några kusiner, och hon sa ja men hon hade aldrig träffat dom.
Men jag och min familj hjälpte henne att hitta hennes kusiner och det
gjorde vi till slut.
Hon flytta till en av hennes mostrar och fick en ny familj och byte skola
och dom va snälla imot henne hon fick det bra till slut.

Mina skolår
Om jag ska vara ärlig och tänka tillbaka så tycker jag att skolan har varit
jätte|rolig men även något som jag har hatat, så känner nog många pga alla
läxor och prov osv. Men det som är så lockande är nog alla utmaningar, med
det så menar jag tex. praktiken, alla friluftsdagar osv.
När jag började min första skoldag var jag jätte nervös. Fast det tror jag
inte jag var ensam om. Jag var så nervös att jag inte ens ville stiga upp
ur sängen den dan Men till slut gick allt bra. Jag tyckte att alla redan
kände varandra och att jag var den ända som inte hade någon kompis när vi
stod där ute med våra föräldrar och väntade på att vi skulle gå in.
De flesta kände varandra från dagis och hade redan någon att leka med.
Under mellanstadiet var det nog tråkigast jag vet faktiskt inte varför men
jag tror att det berodde på kompisarna, att man växte ifrån varandra osv,
Som liten var jag väldigt blyg och vågade inte säga vad jag tyckte och
tänkte så mycket, men det är ju så att man utvecklas och lär sig ju äldre
man blir.
Att lämna grundskolan känns så stort för mig det är så mycket eget ansvar.
Det är även ett stort steg man tar. Under hela vägen från ettan har jag
haft med min vän Madde, vi har gått i samma klass i snart 9 år, och hon
betyder mycket för mig. Vi har inte alltid varit bästa kompisar men nu är
hon den bästa och henne vill jag inte lämmna, men jag vet att jag får nya
vänner och det får hon med.
Den kompisen som jag lekte med under mellanstadiet heter Jenny och vi
gjorde nästan allt tillsammans men sedan efter 6an så flyttade hon och jag
trodde att jag skulle dö när jag skulle börja 7an utan henne, men det
gjorde jag inte, jag klarade mig fint.
Just nu har vi inte någon kontakt vilket vi låvade att vi skulle ha.
Men det gläder mig att jag iallafall har Madde kvar.
När jag började 5an så hamnade vi i en klass med nya elever och en ny
lärare det var spännande. Den nya läraren hette Desirée och hon var den
snällaste läraren jag hade haft, fast jag var inte den ända som tyckte de,
nästan alla andra tyckte samma sak.
Hon var alltid så trevlig och omtänksam och henne kunde man snacka med.
Just nu idag har jag inte sett henne på länge, men jag vet att hon
fortfarande är lika omtyckt.

Att byta skola/Att byta klass!
Jag gick i klass 6B. Vi var äldst i skolan, alla sexorna hade därför, mer
eller mindre, respekt från de yngre eleverna.
Jag hade även respekt i klassen och de andra sexorna i de andra klasserna
respekterade också mig. Det var skönt, för att ingen vågade att säga emot
mig. Alla lyssnade på mig och gjorde som jag sa, eller nästan alla. Det
fanns ju andra också som hade respekt. Vi var oftast tillsammans men vi
hamnade nästan alltid i bråk eftersom vi ville visa upp oss. Man ville visa
att man var bättre än alla andra. Jag bråkade mycket och jag ratade
osäker på om ”ratade” är det rätta ordet med alla men jag gillade ändå min
skola, mina kompisar och mina lärare.
I lågstadiet hade jag varit en tyst, liten person som ingen brydde sig om.
Jag hade inga kompisar heller, så det hade alltså tagit tid för mig att
skaffa mig det här respektet och jag ville inte förlora det.
Men så en dag fick jag reda på att vi skulle flytta. Mamma hade fått ett
bättre jobb inne i stan, så vi skulle flytta dit. Jag var alltså tvungen
att byta skola. Mina kompisar, mina nuvarande lärare och framför allt mitt
respekt ville jag verkligen inte förlora nu. Jag hade kämpat för hårt för
att förlora allt nu.
Jag klagade och protesterade men mamma och pappa hade redan bestämt sig. De
hade hittat ett fint hus nära mammas nya jobb. De hade också hittat en ny
skola till mig. I den skolan så gick det elever från årskurs 4 till årskurs
9. Så jag skulle slippa att byta skola igen när jag skulle börja i
högstadiet, det var ju en fördel.
Jag hade redan fått byta klass i fyran. Då var det så att det fanns fyra
treor, men man bestämde att en klass av de fyra måste splittras inför
årskurs 4. Det blev våran klass som blev utvald.
Så de delade på oss och vi hamnade i de tre olika klasserna som var kvar.
Men då hade man i alla falla några kompisar från den gamla klassen kvar som
också hamnade i samma klass som en själv. Man kände också vissa i den nya
klassen redan, mer eller mindre. Så det var inte så svårt då som det skulle
vara den här gången. Att få nya lärare, skola och klasskamrater kan vara
svårt.
För lärarna måste man visa allt som man kan så att de får en bra bild av
en. Men klasskamraterna är ändå jobbigast. Man vet inte hur man ska bete
sig mot dem. Man vet inte heller hur de vill att man ska bete sig. Ska man
vara tuff och pratsam? eller tyst och blyg?
Första dagen var jag tyst och blyg. Jag kände att alla tittade på mig hela
tiden, som om de inspekterade mig. De bevakade minsta rörelse som jag
gjorde. Det var jobbit. Nästa dag började de att prata lite med mig. De
pratade också mycket och högljutt på lektionerna, lärarna sa åt dem att
vara tysta men de slutade nästan aldrig utan de fortsatte att prata. Så jag
förstod att den här klassen är en pratig klass, så jag måste också börja
att prata för att kunna lära känna någon.
Jag började att vara med några killar och jag lärde känna dem ganska bra,
de var coola. Men man kunde inte jämföra någon eller något med det som jag
hade förut.
De första dagarna fortsatte jag med att vara tyst och blyg. Det kändes
konstigt att vara den tysta, blyga och orespekterade typen. Jag som alltid
pratade så mycket i den gamla skolan. Jag hade respekt och tjejerna tittade
på mig och skrattade åt mina skämt, hur löjliga de än var. Det kändes bra
att gå till skolan då, jag ville till skolan för att träffa kompisarna och
för att det var kul. Jag hade bra betyg också, så allt var perfekt,
eftersom lärarna gillade mina betyg.
Mina nya lärare var okej och kompisarna med men jag visste att om jag ville
ha det som min förra skola så måste jag börja redan nu.
Jag började att vara med de tuffaste eleverna. Jag började att göra allt
som de gjorde, vi var tillsammans på fritiden också. Genom dem lärde jag
känna elever från de andra klasserna också, så jag började att vara med dem
också. Vi gjorde en hel del dumma saker, vi klottrade och tog sönder en
massa saker. Det var kul från början men ju mer jag var med dem desto värre
blev jag. Jag kunde inte dra mig ur deras dummheter. Jag fick inte heller
respekten som jag ville ha, utan jag blev mer som en liten sak som hjälpte
dem med allt som de ville. Det var de som hade fått respekt från mig och
jag gillade inte det.
Mina betyg hade sänkts, mina lärare ogillade mig och mina föräldrar litade
inte längre på mig.
Jag visst att jag var tvungen att ändra mig om jag ville bli något. Jag
försökte att minska med att vara med mina nuvarande kompisar. Det var svårt
men det gick.
Jag hade bara lärt känna de här killarna och inte någon annan i klassen.
Jag tyckte väll att det räckte med dem.
Men så började jag prata mer med resten av klassen, killar och tjejer. Ju
mer jag pratade med dem desto mer började jag att gilla dem. Jag var inte
så mycket med ”gänget” längre. Jag började att vara mer med andra killar
och tjejer i klassen. Sånna som var ganska duktiga i skolan men ändå
pratglada, alltså precis som mig. Jag trivdes bra med dem och jag började
att känna en trivsam gemenskap med dem.
Vi alla ville och hade kul tillsammans, men vi gick aldrig för långt som
”gänget” gjorde. Vi var ambitiösa och jobbade bra tillsammans, på det
sättet höjde jag mina betyg igen.
Jag var med det gamla gänget ibland också men jag drog mig alltid ur när
det gick för långt. Livet började att bli mer och mer som i den gamla
skolan och jag trivdes bättre och bättre i den nya skolan.
Jag träffade fortfarande många från den gamla klassen ibland, så jag kände
många personer. Det var kul och om jag tänker efter så tycker jag att det
här bytet av skola var bra ändå. Jag har också lärt mig att respekt inte är
allt. Man måste inte vara stor, stark och tuff för att bli omtyckt.
Det enda som jag fasar för nu är.
gymnasiet.

Att byta skola
Jag ska berätta om hur det var innan, när och efter jag bytte skola. Jag
tycker det är en ganska rolig händelse, men samtidigt lite tråkigt. Allt
som jag berättar i den här novellen är sant. Hur det gick till ska ni få
höra nu:

Jag har bott i en av Sveriges mest kommenterade förorter, Den heter
Rosengård. Jag bodde där fram tills jag blev elva år gammal. Det var då jag
och min familj flyttade till Holma. Jag bytte skola när jag gick i femman.
Skolan som jag gick i fram till femman heter Hindbyskolan. I hela skolan
gick det bara två svenskar. De gick i den skolan bara för att deras
föräldrar jobbade där. Som tur var så gick en av dem i min klass. Nästan
halva skolan var bara turkar och somalier. Resten bland annat de två
svenskarna var det Zigenare, araber, syrianer och lite från alla världens
håll. På rasterna så samlades alla med sin likadana bakrund, dvs somalier
med somalier, turkar med turkar osv. På rasterna så var det ingen som
pratade svenska. Hade nån från Norrland kommit ner till skolan skulle han
tro att han var på nån flyktingförläggning. Men när jag gick där var det så
roligt. Min bästa kompis hette Aron. Jag glömmer aldrig honom. Varje gång
jag blir ledsen så kom han fram och pratade med mig, berättade roliga
skämt. Med klassen så gjorde vi massor med utflyckter. Efter skolan så
fanns det ett jättestort vit hus som var en fritidsskola. Dit gick nästan
alla och tog det bara lugnt. Jag gick i Hindbyskolan fram till halva
femman. Sen flyttade jag till Holma. Skolan som jag började i heter
Krokbäcksskolan. När jag och min brorsa (Mario) skulle gå dit för första
dagen så gick jag till vänster av den smala korridoren, min brorsa till
höger och min pappa i mitten. Alla mina nya klasskompisar gick fram till
min lillebrorsa och sa ”välkommen till våran klass Hamid”. Min pappa
puttade snabbt min lillebror tillbaka och puttade mig framot. Alla hans nya
klasskompisar kom fram till mig och frågde ifall jag var Mario. Min
lillebrorsa var och är större än mig. I den nya skolan var det snarare
tvärtom. Två med utländska bakrunder och resten svenskar. Min pappa tyckte
att det var en fördel med att jag jobbade och pratade med svenskar. Jag
kunde lära mig det svenska språket bättre. Jag blev snabbt kompis med de i
klassen. När det var rast gjorde vi ingenting annat än att leka. Jag tycker
att det var mycket roligare i Rosengård men samtidigt vad hade hänt med min
svenska om jag bodde kvar där. Jag tycker att det hade varit roligare i
Rosengård med kompisar. Det var mera utflyckter där men här i Holma är det
bättre att lära sig svenskan. Vi flyttade för min farsar affärer, vi hade
släktingar här och för mig och mina syskon.
SLUT!

Att byta skola
Första gången jag byte skola förändrades mitt liv till det sämre i början.

Ensam fick jag vandra runt på skol|gården medans de andra elever lekte
glatt tillsammans, de brydde sig inte om den nya eleven i deras klass.
I min andra skola var det annorlunda, jag hade vänner en lärare som var
snäll och omtenksam och där man behandlade varandra som en familj. Varje
dag ville jag vakna tidigt för att förbereda mig för skolan det enda
stället där jag skulle finna frid i mitt liv.
Men nu hade allt detta förändrats och jag skulle aldrig mera träffa mina
gammla kamrater igen.
För att uppnå kunskap som skulle ta mig långt i livet tvingade jag mig
själv till den nya skolan varje dag där jag påminde mig om att i en skola
skall man lära sig och endast de svaga ”har kul”, men det enda detta
intensiva tänkandet gav mig var ett nervöst betende bland de andra i
klassen.
Jag kunde inte redovisa utan att svettas bort 2 liter.
I min förra skola var jag aldrig nervöst bland kamrater eller lärare.
Jag fick helt enkelt vänja mig. Skolåren gick och jag var samma person som
för förutom att jag endast svättas 1,5 liter nu. Jag hade än inte lyckats
få en kompis eller någon att prata med. Genom tiden vissade jag mig vara en
av dem bästa eleverna i klassen, min populäritet höjdes och mitt liv
började vända sig mot en mer intressant väg. Folk ville prata med mig på
rasterna och på lektionerna.
Jag kände mig omtyckt nu, men en hemsk tanke spred sig i mina tankar.
Hur länge skulle det vara?

Att byta skola

Att byta skola eller klass kan leda till många olika orsaker. Tex om ens
föräldrar får ett nytt arbete i en annan stad, får man flytta tillsammans
med sin familj och byta skola och börja i en ny klass. Man kanske inte
känner sig trygg i klassen, man blir utfryst eller mobbad då får man lov
att byta klass. Jag själv bytte klass i årskurs 7 för att jag inte kom med
dom kamrater jag fick önska mig att komma med i samma klass när man skulle
börja högstadiet.
Jag hade tänkt skriva om när jag flyttade till mitt hemland Jugoslavien.
Jag gick årskurs 1 och 2 på en skola som hette Fredriksdalsskolan. Eftersom
jag är trilling fick jag gå i samma klass som mina två bröder. Vi trivdes
inte på skolan och det var vårt problem. Mina föräldrar bestämde sig för
att vi skulle flytta till Jugoslavien tillsammans med min mormor och
morfar.
Att byta klass och få nya kamrater och lärare var verkligen spännande och
något nytt för oss. Att flytta till ett okänt land och få uppleva en annan
kultur och miljö var svårt. När vi väl flyttade dit kunde vi inte tala,
läsa eller stava till serbiska. Min mormor och morfar fick anställa vår nya
lärare för att hjälpa oss där hemma med språket för att vi skulle komma
igång i skolan. Jag kommer ihåg min första skoldag precis som om det vore
igår. Där stog vi som ett ”frågetecken” i skolgården och tittade på alla
barnen som lekte, sparkade boll. När dom väl upptäckte oss ”främlingar”
började de viska, peka och fnissa.
Jag kände hur hjärtat bulltrade snabbare och snabbare. Jag kände mig osäker
och kanske rädd. Men ändå ganska trygg eftersom jag visste att jag hade med
mig mina bröder. Korridoren var lång och mörk. På högra sidan fanns det
pojk toalett och på vänstra för flickor. Väggarna var av tegelsten och
täckta av bilder, dikter som duktiga elever hade gjort. Vi fick stå inför
vår nya klass medans lärarinnan presente|rade oss. Hon berättade att vi var
från ett annat land, Sverige, att vi inte kunde språket så bra m.m. Vi blev
varmt välkomna av våra nya kamrater. Vårt klassrum var litet och man satt
två och två. Bänkarna var av trä och de hade lock som man öppnade och hade
sina skolsaker i. De var smutsiga, sönderklottr|ade och fullt med gamla
tuggumin. Framför eleverna hade läraren sin egna bänk och bakom henne fanns
det en stor grön krittavla. När eleverna fick ordet under lektionerna eller
när de skulle redovisa nån dikt eller läxan var de tvungna att räcka upp
handen och sedan ställa sig upp. Kunde man inte sin läxa fick man stå upp
och skämas medan läraren skällde ut en. I den Jugoslaviska skolan är allt
mycket strängare. Lärarna fick slå sina elever om de hade varit olydiga
eller om de inte kunnat talet framför tavlan. Det var hemskt och en stor
skillnad från de svenska skolorna.
Lunchen gällde bara för vissa elever. Man fick välja om man ville äta.
Varje vecka gick det en tid åt att läraren skrev ner de elever som ville
äta i skolan och sedan fick man lämna in sina pengar till läraren. På
rasterna var alla tvungna att vara utomhus. På skolgården fanns det varje
dag äldre människor som gick runt och sålde godis, mackor och pankakor. När
det gällde betyg var det tufft. Man får sina första betyg i årskurs 1. Hade
man fler än tre ickegodkänt fick man gå om klassen. Betygen var 1-5. Fick
man en 1: a var det lika som ickegodkänt i de svenska skolorna. En 3: a var
som godkänt och en 4: a som välgodkänt och en 5: a som mycket väl|godkänt.
När man fick tillbaka sina betyg fick man diplom och en liten röd bok där
ens betyg var satta.
Vissa elever som var duktiga och hade ett högt betyg i matematik fick vara
med och tävla mot andra elever från andra städer. Efter två år kom våra
föräldrar och hämtade hem oss. Varje sommar hälsar vi på i Jugoslavien. Jag
har kvar vänner för livet där och massa med roliga minnen. Nu går jag i
årskus 9 och om en termin så få jag vara med om att byta skola igen. Nu är
det gymnasiet som väntar på mig.

av: Sarah S.