Etnicitet: Född i Sverige med båda föräldrarna födda utomlands
Inledning
Jag ska berätta om mina skolår. Hur det var för mig att börja skolan. Vad
jag tyckte och hur jag trivdes i klassen och skolan.
När jag började skolan kunde jag inte prata på svenska så bra som de andra
barnen i min klass Mina föräldrar är från Ungern så när jag var liten
pratade jag bara ungerska. Det var när jag började dagis med min lillebror
som jag lärde mig prata på svenska.
Ja, nu ska ni få höra hur allt började.
Mina skolår
Det började när jag skulle börja settan. Jag såg verkligen fram emot det.
Att få – lära mig nya saker, träffa nya kompisar. Men allt det förändrades
snabbt. Dagar gick och jag mådde allt sämre. Jag hade inte fått några nya
klasskamrater. Jag trivdes inte alls i skolan. Dagar gick och blev till
veckor och jag ville inte gå till skolan. Men mina föräldrar försökte
förklara för mig varför jag skulle gå till skolan och att allt skulle bli
bättre med tiden. Så jag fortsatte att gå till skolan. Men inget
förändrades. Jag mådde bara sämre. På rasterna satt jag ensam i kapprummet
och väntade på att det skulle ringa in, medan de andra barnen var ute och
lekte och hade roligt. På lektionerna var jag också väldigt tystlåten.
När jag kom hem gjorde jag läxorna (det var inte så mycket) och sedan lekte
jag med min lillebror.
Jag kommer ihåg när jag lärde mig läsa. Jag var väldigt glad, jag hoppade
runt och berättade det för alla. Okej, nu kanske jag överdriver lite, men
jag var väldigt glad.
Men i skolan trivdes jag fortfarande inte. Jag hade fortfarande inte fått
några kompisar, och på rasterna satt jag ensam i kapprummet eller var i
klassrummet när jag fick det.
Dagar gick och blev till veckor och veckor blev så småningom månader, och
till slut blev det sommarlov. Det som jag hade längtat till sedan den dag
jag började skolan.
På sommarlovet hade jag det roligt, men som alla sommarlov, så slutade det
också fort, och jag började tvåan. Men den här gången såg jag VERKLIGEN
inte fram emot det.
Ja, dagar gick och inget förändrades. Jag vantrivdes fortfarande.
Men när halva tvåan (ett HELT halvår) hade gått så ”fick” jag kompisar, två
stycken. Men innan dess hade det varit rena HELVETET för mig (så kände jag
det). Nu mådde jag bättre. Jag hade någon att vara med, prata och
framförallt så var jag inte ensam. Jag hade två kompisar som jag trivdes
rätt bra med. Men ändå så mådde jag inte 100% bra. Visst hade jag kompisar,
men jag hade också minnena från innan.
Tvåan gick och det blev sommarlov. Den sommaren åkte jag och min mamma och
lillebror till Kalifornien för att hälsa på våra släktingar. Sommaren gick
fort och jag började trejan. Jag har inte så mycket att berätta därifrån.
Trejan gick och jag skulle börja mellanstadiet. Vi skulle få en ny lärare.
Jag var lite nervös för jag visste inte hur läraren skulle vara. Med det
vissade sig att hon var väldigt snäll och att jag hade varit nervös i
onödan. Mellanstadiet var bättre än lågstadiet, men jag trivdes fortfarande
inte helt bra. Jag kom fortfarande ihåg hur det hade varit innan.
Tiden gick förbi och jag började högstadiet (sexan). Jag var nästan
fortfarande lika tystlåten som då.
Sexan hade inte speciellt farlig, vi hade inte haft så många läxor och
prov. Feman hade varit värre.
Jag har inte så mycket att berätta om sexan, sjuan och åttan så jag hoppar
direkt till nian. Förutom att jag fick en hund (det var familjens hund)
innan jag skulle börja sjuan (tror jag, jag är inte riktigt säker på
tidpunkten). Han var ungefär tre år när jag fick honom. Jag var VÄLDIGT
GLAD när jag fick honom. Han har varit ett bra stöd. Ja, men i alla fall,
tillbaka till nian, som jag går i just nu. Det har blivit bättre, ju längre
det har gått. Jag är inte lika tystlåten som då. det tycker också lärarna
(i högstadiet), men jag pratar ändå inte så mycket i alla fall inte på
lektionerna. Jag har fått nya kompisar och inte bara i min egen klass.
Men jag trivs fortfarande inte riktigt bra i skolan. Jag tänker ibland hur
det var innan. Men jag hoppas få en bättre start när jag börjar gymnasiet.
Nu kanske det verkar som jag bara har dåliga minnen från skolan. Ja, de
flesta minnena är dåliga, men jag har också bra minnen som t.ex. då när jag
lärde mig läsa.
Men jag kommer ALLTID att komma ihåg när jag började skolan.
Jag har haft tur till skillnad med andra barn, eftersom jag har haft stöd
från mina föräldrar. De har hjälpt mig på vägen. Bättre föräldrar kan man
inte ha!
VG
Min syn på skolan!
Bäste skolminister!
Skolan är ett ställe för personer som sedan ska komma att betyda något för
detta samhälle. Därmed bör det vara ett ställe där eleverna ska trivas och
må bra. Eleverna ska kunna gå till skolan med gott samvete och de ska också
kunna känna sig trygga. Trots detta så är det faktist inte så i alla lägen.
Det finns elever som mobbas dagligen och elever som ”bara” mobbas ibland.
Elever som mobbar dagligen och elever som ”bara” mobbar ibland. Det är där
den svaga länken finns, eller ska jag säga en av våra svaga länkar finns.
Detta stora problem måste få ett slut. Det finns ingen annan utväg en att
sätta stop för dessa problem. Tänk själv om din lilla son/dotter skulle
komma till skolan fem gånger i veckan och varje dag gå hem med läpparna
nerdragna och tårarna falande ner på den kalla snön. Inte det man hälst
vill tänka på om sin dotter eller son, men i vissa fall är det faktist så,
tyvärr! men hur ska vi få ett slut på detta? Jag har tänkt och tänkt så att
det knakar.
För några dagar sedan hade vi ett prov i skolan. Vi fick ett litet häfte
med fyra-fem olika stycken från en bok eller berättelser m.m. Detta tog oss
ett par lektioner och när vi till sist hade kommit till slutet så var det
en artikel där dom hade intervjuat några elever från en skola. I denna
skola så hade de infört en organisation, med elever från sexan och nian som
hette Änglarna. Denna organisation gick runt på skolan och skulle se efter
vad som händer på skolan. Varannan vecka har änglarna jour, då sätter de på
sig sina svarta T-shirts, tröjor och jackor med deras egna gul-röda emblen
som eleverna själva har valt hur den skulle se ut. Vid början av terminen
får änglarna en utbildning som består av att lära tjänna varandra och
fungera som ett team. När skolan sedan börjar så träffas dom varje vecka
med skolpersonalen. Där berättar de och bekräftar de vad som har hänt denna
vecka och vilka problem som har uppstått. I slutet av läsåret belönas de
med att få gå på Café Operas bakelsebuffé. Alla får också självklart
varsitt diplom, en biocheck och sin T-shirt med emblemet på som grädden på
moset. Denna skola som jag går på nu har också en liknande sak, men för mig
och nog många andra av eleverna på denna skolan så är den inte alls lika
serjös som den i artikeln. Med andra ord värkar det nästan som den skolan
jag går på nu inte alls tar detta lika mycket på allvar. Personligen tycker
jag att alla skolor ska få samma chans och möjligheter att må bra.
Det är lag på att man måste gå i skolan tills man har gått ur årskurs nio
men för att kunna klara av att gå lågstadiet, för att kunna klara av att gå
mellanstadiet och sedan också högstadiet med ett alternativ att sedan
fortsätta läsa vidare på gymnasium och kanske t.o.m. högskola, så bör man
stu|dera i en miljö där man trivs och mår bra. Nu har vi en möjlighet att
ändra på det här. Detta är bara en av de många stora problem som vi har i
skolorna i detta svenska samhälle. Det bildas pakter och det bildas små
grupper på alla skolor. Det lämnas ofta någon utanför också. Varför inte
slå ihop dessa smågrupper till en och samma grupp och leva i ett samhälle
där alla är vänner. Jag är medveten om att det inte går att tvinga
någon/några att bli vänner, men jag är också medveten om att det inte går
att bara sitta och inte änns försöka göra det bättre. Det är ju värt ett
försök. Går det så går det, går det inte så får man helt änkelt prova på
något annat.
Nationellt prov svenska
Delprov C
När jag började högstadiet i sjuan så bytte vi skola, för att den jag gick
på innan hade bara lågstadiet och mellanstadiet. Det kändes härligt på
något sätt att komma till en ny skola, nya människor, nya egna skåp, kiosk
i uppehållarn. Vi hade läger i början av sjuan på ett ställe som heter
kohagen. A klassen som jag går i och B klassen.
Vi hade det väldigt roligt där, vi åkte kanot och mitt ute på sjön slog vi
årorna mot vattnet och skvätte vatten på andra skolkamrater. Efter vi hade
haft roligt ute med kanoterna så hoppade jag och några av mina kompisar i
vattnet med kläderna på.
Om du har någonsin hoppat i vattnet med kläderna på så vet du hur det
känns, kläderna blev väldigt tunga och det är svårt att simma med skorna
på. När vi hade plaskat klart så gick vi såklart in i våran så kallade
stuga och tog bort de blöta kläderna och värmde oss. De tänkte ordna ett
disco i en stuga men det blev inget.
Det var ingen som riktigt ville vara på discot. Jag var förtjust i en av
tjejerna i klassen men jag vågade inte fråga något för jag var så blyg. Det
hände att två killar i vår klass började bråka och det slutade så att den
ena grinade. Det var några tjejer som ville sova i killarnas stuga som
såklart inte fick det.
När det var läggdags så ville vi inte sova, men vi gick in till stugan. En
del rymde ut ur fönstret och en del lade sig. Jag och två kompisar var
vakna nästan hela natten och pratade, jag somnade 04:00 på morgonen och
mina kompisar somnade 05:00.
Kl. 06:00 en härlig morgon kommer en tjej i våran klass och bankar på
dörren och kommer in och pratar med hög röst som såklart väcker oss.
Jag hade bara sovit i 2 timmar och de andra två kompisarna 1 timme. Tjejen
som väckte oss är irriterande och är nuförtiden uppkäftig mot lärare och
det är inte många som gillar henne. Nästa dag åkte vi hem och jag höll på
att somna hela tiden i bussen, jag fick ju inte sova mer än 2 timmar.
Jag som hade keps blev mycket irriterad när några i klassen tog kepsen,
slog i nacken, retade och var helt enkelt Oschyssta. Jag tyckte i alla fall
att det var mobbning, för så kändes det som. Vi hade ju inga betyg i sjuan
men jag pluggade så att jag fick Godkänt. Sjuan gick väldigt långsamt men
det gick som det gick.
Men i åttan gällde det, pluggade så att jag fick Godkänt, Väl Godkänt men
till närheten av Mycket Väl Godkänt kom jag inte. Sedan så blev det
praotid. Fick testa hur det var att jobba i en affär. Kändes rättbra men
dåligt ändå för man fick inga pengar. Slavarbete skulle jag kalla det men
inte så slitsamt. Jag fick ju godis och välja en cd skiva, när jag slutade.
När jag var tillbaka i skolan så gällde det att plugga för att få bättre
betyg och året gick väldigt snabbt.
I nian gällde det att plugga ordentligt. Jag hade bestämt mig att jag
skulle förbättra mina betyg. Det skulle inte vara några kassa och tråkiga
betyg. Och jag förbättrade min engelska från G till VG. Jag fick en chock
när jag fick MVG i det första provet. Var helt borta. Praotiden i nian var
tråkig. Jag praoade på en ”Volvo” firma och först var jag i affären var man
säljer reservdelar, oljor och bensin m.m. och det var kul.
På lagret var det ganska kul också men sedan när jag gick till tvätt sidan
så började bli långtråkigt och dagarna gick väldigt segt. Det bästa var
garanterat maten. Jag fick den gratis på deras egna restaurang och om man
skulle köpt det annars så skulle det kostat 50 kr. Efter julen så skulle
man välja vilken gymnasielinje man skulle gå in på.
Det var svårt att välja för att det finns så många linjer men jag tror jag
valde rätt ändå. Nu har vi ju dom här nationella proven och det känns
härligt att lämna den här skolan. Samtidigt som det är spännande att komma
till den nya skolan. Man har ju inga vänner på den skolan.
Till skolministern.
Hej jag heter Louise Bock och går i Centrumskolan, klass 9A. Jag inser mig
själv som en av de experter som har gåt i skolan i nio år, eftersom jag
vill att andra elever ska få det bättre skulle jag vilja ge er några
exempel på vad och hur man kan göra åtminstonde i Centrumskolan bättre,
eftersom jag inte vet hur dåligt eller bra det är i andra skolor.
I vår skola har vi det ganska bra men det finns många klagomål och jag tror
pga detta förkommer det oftast vandalism på något sätt måste det gå att
bearbeta, jag tror om man visar eleverna att deras ägodelar är lika mycket
värda som skolans ägodelar skulle det kunna visa dom att vandalism inte
förbättrar något alls. Herr Skolminister, en sak som många grubblar över i
alla fall min skola är maten, jag tror själv att denna tanke har förekommit
hos er någon gång. Det skulle vara en rolig expuriment att kunna över låta
eleverna tahand om mat budgeten så att eleverna får en chans att kunna se
vad det är för krav på mattanterna och rektorn. på de sättet kan eleverna
få lite mer av de maten de gillar.
Det är inte så att Centrum skolan är en dålig skola, lärarna är det ”top
class” på, lärarna är roliga och är samarbetsviliga, det jag vill komma
fram till är att man ska visa hur och vilka krav rektorn och mattanterna
har det. För det är dom som får de flesta kritiken i min skola.
Tack för att du lyssna.
Att byta skola/Att byta klass.
Vi gick sista terminen i sexan på Västgötaskolan.
Det var jag och min allra bästa kompis Sofie. Vi hade kännt varann sen vi
var fem år, vi gjorde allt tillsammans, vi hade till och med samma namn.
Men lärarna var tvugna att säga Sofie. B till mig och Sofie. M till henne,
men vi båda reagerade alltid.
Jag hade aldrig haft så kul med någon som jag hade med henne.
Sista terminen i sexan var vi bara fyra tjejer, men det var bara Sofie jag
kännt sen flera år tillbaka.
En dag i Mars ringde hon hem till mig och berättade att hon skulle till
Irland på semester, hon skulle vara borta i två veckor. Hon var både glad
och lessen.
Hon sa att hon inte ville åka utan mig men hon var sammtidigt glad för
våran favorit grupp Westlife var ifrån Irland. Men hon sa att hon lovade
att ringa.
Nu hade hon varit borta i en vecka, jag hade B-språk i Akalla skolan,
franska var det. Akalla skolan var den skolan vi hatade allra mest, så vi
båda hade sökt till Centrumskolan. Det var så tomt på lektionen utan henne.
Efter lektionen gick jag med dom andra tjejerna i sexan tillbaka till
Västgöta. När vi kommer fram så får alla utom jag gå in i klassrummet. Min
lärare Kristin sa att hon behövde prata med mig.
Vi gick ut och satte oss i ”grupprummet” och jag glömmer aldrig de orden
hon sa:
– Sofie. M. kommer inte tillbaka hon har flyttat till Irland, hennes mamma
har fått ett jobb som chef på ett hotell där.
Jag kunde inte säga något jag satt bara och stirrade, men sen kom dom
tårarna. Jag satt och grät.
Kristin sa åt mig att gå hem och vila. Jag trodde att mitt liv skulle vara
över, vi som skulle flytta till Frankrike tillsammans.
Jag gick hem men slutade aldrig att gråta.
På kvällen ringde telefonen det var Sofie, jag klarade inte av att prata
men jag försökte.
Hon berättade att hon inte visste någonting innan dom åkte, men att hon
kommer på Skolavslutningen.
Jag gick inte till skolan på en vecka, jag kännde mig helt död.
På skolavslutningen åkte jag till Arlanda för att möta henne.
Där gick hon med sina fyra syskon. Vi sprang imot varann och gjorde våran
klappramsa, som vi alltid gjorde när vi träffades.
Vi tog taxin till västgöta.
Jag visste att jag efter sommarlovet skulle få börja i Centrumskolan helt
ensam.
Sofie stannade hos mig i en månad medan hennes syskon bodde hos deras
morbror.
Nu går jag sista terminen i nian på Centrumskolan och har det jätte bra.
Jag har fått massa nya kompisar och det var inte alls så jobbigt att börja
en ny skola som jag trodde att det skulle vara.
Sofie och jag pratar i telefon två gånger i veckan och träffas tre månader
om året.
att byta skola/att byta klass
Att byta skola kan vara Väldigt Väldigt kul, tråkigt Spännande, nervöst och
jättekul. Det kan vara kul när man kommer till en ny skola och får några
nya vänner. Det kan vara tråkigt om man kommer till en ”smutsig” skola med
tråkiga elever. Det kan vara jättekul om man kommer till en mycket bra
skola med trevliga lärare och elever. Det är förmodligen alltid Spännande
att byta skola och få nya kompisar. Jag tror att man blir ganska nervös av
att byta skola. Jag tycker inte att det är bra att byta skola för att man
lämnar många bra vänner. När man flyttar till en annan stad är det värre
för att inte ens flickvän/pojkvän kan följa med. Jag har bytat skola en
gång tidigare (från mellanstadiet till högstadiet) och jag tyckte att det
var jättekul för att alla mina vänner (klasskompisar) följde med. Dessutom
så var den nya skolan nyrenoverad och vi var dem första som började på den.
Den nya skolan var jättefin och hade inga saker ritade på väggarna. Jag ska
snart byta skola igen. Jag tror att detta bytet blir det bästa. Jag tror
det eftersom jag själv har fått välja gymnasium. Jag har också fått välja
vilka ämnen jag vill syssla med. Jag valde naturvetenskap eftersom jag
tycker att det är Väldigt kul med Fysik. Jag gillar kemi, biologi, teknik
och mattematik också men inte lika mycket som fysik. Jag har aldrig behövt
att byta klass p.g.a. flyttning eftersom vi bara har flyttat tre gånger men
då gick jag på dagis. Jag minns när jag skulle börja ettan. Då var jag så
nervös att jag nästan började att gråta. Jag höll min mamma hårt i handen
och ville inte släppa när dem ropade upp mitt namn (jag skulle få en ros).
Nu tycker jag det var Väldigt barnsligt gjort. Denna klassen jag går i har
problem. Dem sabbar nästan varje lektion med prat eller bråk. Hälften av
klassen (inklusive mig) har gått från ettan. Resten har hoppat in och ut.
Jag tror jag kommer behöva byta skola igen efter gymnasiet eftersom jag
tror att jag kommer gå på Universitetet. Jag har aldrig varit på ett
universitet så jag är väldigt nyfiken på hur det kommer att se ut där. Jag
tycker att skolorna i Sverigeär mycket bra (om man jämför med andra
länder). Men felet på de Svenska skolorna är att dem inte alls är stränga
om man gör något fel. Det bästa med att börja på gymnasiet kommer att bli:
den nya klassen. Dessutom så kommer jag inte träffa denna klassen mer.
Vilket jag tycker är väldigt bra.
Mina skol år
Jag började i skolan i malmö på en skola som heter dalskolan. Men jag
vantrivdes där. Så efter halva ettan flyttade vi till jordbrovägen. Och
började på skogsbymarken. Jag kommer ihåg att jag trivdes där. Hade tre
kompisar som jag var med. Tomas som jag alltid va med i skolan. Jenny som
var min flickvän och bästa tjej kompis. Och Jonatan som lärde mig så mycket
bus att min mamma förbjöd mig att vara med han. Men jag hade alltid
roligast med han. Vid denna tid var jag bara 6år. Och vi hade redan
förstört en traktor. Gjort våra bomber som var diskmede med vatten i en
liten burk. När vi kastade dem blev det typ att det såg blött t i flera
dagar. Kommer inte ihåg mycket mer. När jag började fyran började jag på
dalshögsskolan. Det var den tradigaste. Där ville jag inte plugga eller
lyssna. Efter 2 månade flyttade vi till möllevången. Och började på
möllevångsskolan. Där trivdes jag mer. Jag började va med Kent, Kim och
Johan. Kent och spelade rollspel eller exprimenterade. Kim och jag va
agenter. Som skulle lösa ”X-files”. Mina föräldrar började och bråka
oftare. Sen en kväll ringer det i telefonen. Det var Linda. Efter en stund
hör jag min mamma gråta. Och går in och frågar vad som har hänt. Min mamma
förklarar att min pappa varit otrogen. Min pappa behövde pengar för han
hade startat eget företag. Efter detta så flyttar mamma till lund och pappa
till eslöv. Jag vet inte varför jag gick med pappa. Jag och pappa skulle
träffa en kompis som hette Linda. Först förstod jag inte att det var hans
flick vän. Men det var konstigt att dem var så otroligt snälla. Och två av
barnen sprang och krama min pappa. Och han äldsta lyssnade på trance. När
jag såg hans skivor frågade jag varför han hade så mång. Svare chockade mig
han hade fått de flesta av min pappa. Så min pappa hade fler barn. Ne så
var det inte. Utan han var me dem när han sa att han var på jobbet. Efter
den gången åkte jag aldrig dit igen. Nu gick jag på Vallaskolan i eslöv.
Nästan 35 % var rasister. Jag saknade malmö. Jag och två andra var dem enda
med svart hår i nian. Men det fans mång albaner och jag tror dem var
anledningen till att folk inte gillade invandrare. Min pappa och jag
cyklade mest på min fritid. Och på helgen åkte vi alltid till stugan. Där
hade vi två datorer som vi alltid spelade på. Men härligaste var när det va
kallt och eldstaden var tänd. Bara sitta och titta in i elden. Senare
började jag och min pappa et jätte bråk och det sista jag hörde innan jag
sprang till tågstationen var ”Jag vill aldrig se dig mer”. Och då akte jag
till min mamma och börjde en ny skola. Som inte alls va som dem andra här
var det skit samma om ditt hår va svart. Och här är det bästa stället av
alla men jag saknar ibland malmö. För ca 5-6 månader sedan fick jag reda på
att min pappa var i argentina med en ny flickvän. Fast jag bryr mig inte.
För jag har de bra med mina polare och min mamma.
2. Att byta skola/att byta klass
Jag tänkte berätta om ett byte av skola, som förändrade e:et i
”förändrade” står inte med i texten, men det är likadant överlag i texten
och beror på kopieringen av texten mitt liv. Allt började en härlig
höstdag, den 19 oktober för att vara mer precis, då jag föddes. Ett mirakel
hade skett, enligt mig, och alla var glada. Jag började snart märka att så
fort någon öppnade munnen så yttrades något, om det nu var ett ord eller
uttryck av känslor hade ingen betydelse då jag ändå inte förstod något av
det. Snart började jag lära mig ord, simpla ord, och det var dags att sätta
mig på dagis. Väl på dagis gillade jag rita mycket, dansa mycket och läsa
en hel del. Efter dagis så berättade jag för mamma vad som hänt under dagen
och hon tyckte att jag inte borde sluta med mitt intresse att läsa och
skriva så hon började lära mig att räkna matte och läsa och skriva. Jag
fick börja i exta grupp i dagis med lite äldre barn och när jag anlänt till
förskolan så var jag före alla andra i mina upp|gifter och även där fick
jag göra extra. Förskolan var slut och första klass närmade sig, aldrig
tidigare hade jag känt av en sån nervösi|tit som då. Jag skulle träffa helt
nytt folk, inte som i förskola då man var sig bekant med hälften av barnen.
Som tur var så fick jag den bästa undervisaren, lärarinnan Siv Petersson
som tog väl hand om mig och alla som behövde hjälp. Jag var alltid före i
matteboken och Siv hämmade mig inte, hon drog inte tillbaka mig eller
stoppade mig, utan gav mig en mer avancerad mattebok och när den var klar,
en ännu svårare.
I andra klass började beslut tas hemma om att vi borde flytta, min mamma
var helt emot mig, min bror och min syster gående på Marieäng|skolan. Hon
fick alltid höra alla otäcka och våldsamma berättelser om vem som
knivhuggit vem, hur ett gäng misshandlade en annan kille och min mamma stod
inte ut med det längre. Så i slutet av andra klass så skulle jag börja på
Västersaluskolan. Västersaluskolan var en väl omtalad skola för att ha bra
lärare och en bra miljö. Jag var sur och ledsen över att jag var tvungen
att lämna mina vänner och försökte att hålla kontakten, men så enkelt och
simpelt var det inte.
Jag hade nu lämnat en del av Göteborg och stigit in i en annan. En helt ny
värld. Min mamma följde med mig till skolan och en tystnad sänkte sig över
oss. Jag var för nervös för att kunna sätta igång mina stämband men jag
tilltalade mig själv att allt kommer att gå bra, var inte orolig. Men jag
upprepade detta ovetande om vad som skulle hända.
Fru Lucifer!?
Anita Johansson. Så var hennes namn, en häxa i mina ögon. Definiera ordet
häxa, en skrämmande varelse vars uppgift är att röva bort barnens lycka och
hopp och tortera dem. Stämmer in på Anita. Jag kan väl lika gärna ta allt
från början och fortsätta där kapitel ett slutade.
Mamma lämnade mig vid klassens dörr, bad mig att ta väl hand om mig och
väntande utanför klassrummet tills jag stigit in. Anita presenterade mig
för klassen och jag började inse att det kanske inte var så farligt i alla
fall, eleverna såg normala ut och lära|rinnan såg halvnormal ut, allt
visade sig vara OK. Men så fort klockan slagit 8:20 så började jag märka
att gradvis, penetrerade huden, växte horn ut i sam|ma nivå som hennes
panna, och peruken föll. Man kunde nu se hennes skinande röda hjässa.
Byxorna började röra sig vid midjenivå, nästan som om något sökte sig ut
därifrån. Byxorna sprack och en svans hoppade ut i en piskande rörelse. Jag
höjde ögonbrynen och såg ut över klassen, inte en enda min ändrades för
denna groteska syn, alla bara tittade ner på sina skor som om de syndat.
Det var den känslan som alltid gavs åt en av Anita. Man fick utskällning
för minsta lilla sak. Jag kom ihåg att jag räknat klart matte|boken en dag
medan de flesta var halvägs in i den. När vi skulle gå igenom mattebokens
nya kapitel som vi skulle börja räkna i så fick jag en kall, vass blick av
Anita när jag meddelade att jag var klar med det kapitlet. Hon stirrade mig
in i ögonen, själens fönster; som om hon sakta försökte sluka min själ, jag
frös till och försökte att få henne att sluta med tanke kraft. Hon vände
sig om mot tavlan igen höjde handen och suddade bort det hon hade skrivit
med handen, man kunde höra hennes vijselring skrapas mot tavlan. Den
släppte iväg främmande ljud som skapade en ström av rysningar längs
ryggraden.
– Men då kan väl du lika gärna berätta för klassen!? Sa hon till mig med
ryggen mot mig.
Så skrämd som jag var hade jag inte ork, kraft eller mod att svara, jag
bara höll tystnaden.
– Tänkte väl det.
Detta var första gången jag känt mig skyldig till ett brott när jag gjort
bra ifrån mig. Denna djävulska kvinna hämmade min utveckling och tvin|gade
mig att gå i samma takt som dem andra.
Som jag nämnt tidigare så var hon en häxa, och en hungrig sådan, det har
jag inte förstått förän nu. Jag förstår inte hur jag kunde missa alla
tecken. Men jag var ung, outbildad och rädd.
Anita var med i en bokklubb som gav henne en ny och tråkigare bok för varje
månad. Hon satt alltid en timme med oss och läste boken och tvingade oss
att sova. Hon dämpade belysning och började läsa, många somnade andra
kämpade tappert för att hålla sig alerta. Det är tack var oss, patrioter,
som har gjort det möjligt för sömntutorna att leva idag i frihet och utan
rädsla. Vem visste vad Anita skulle göra om alla föll till sömns. Skulle
hon fortsätta läsa och låta oss fortsätta njuta av vår eftermiddagssömn?
Nej tror inte det. Skulle hon svalt oss? Mest troligt. Nu när jag kom att
tänka på det var det så att bokklubben sände henne en tråkigare bok för
varje gån eller var det så att hon blev för desperat och hungrig så att hon
valde en tråkigare bok för varje gång?
Min räddning!
Dagarna gick saktare och saktare för varje dag som passerade mig och jag
började räkna dem som ett försök att hålla uppe mitt hopp, en dag så kommer
hon att försvinna ur mitt liv och lämna mina drömmar ifred.
Fyra månader kvar. Tre månader och 30 dagar kvar. Jag väntade i fötvivlan,
jag fick hålla upp en starkare och starkare barriär för var gång så att
hennes hypnos inte påverkade mig. Två månader och 19 dagar kvar. Jag
började inse att allt hopp var ute, dagarna började passera i en snigels
fart och det var lika många kvar som det finns stjärnor på himmelen.
En månad och 23 dagar kvar. Jag är underbe|mannad, fler och fler börjar ge
med sig till hennes böcker. En vecka kvar. Jag ensam står nu emot henne,
men ge inte upp, upprepas. Friheten är nära!
Den anlände, då alla visste att allt hopp var ute så visade framtiden dem
fel. Det var inte ute, den hade just anlänt och en glädje, som aldrig förr,
växte inom mig en glädje för att jag fick uppleva lågstadieavslutningen och
för gott lämna Anita.
Friheten anlände i rättan tid, när allt hopp var ute, så som den alltid har
gjort vare sig det handlar om historiska händelser eller dödens grepp.
En novell av 712120
Att byta skola
– Förstår ni inte, skrek pojken. Jag vill inte flytta. Jag vill inte. Jag
har bott här hela mitt liv, här har jag alla mina vänner, förstår ni inte.-
Fadern vände ointresserat tillbaka blicken i sin tidning. Modern däremot
såg lite bekymmrad ut. Hon hade bruntlockigt hår, en spetsig näsa och röda
fylliga läppar. Modern såg också rätt så ledsen ut. Hon började tala lugnt
och samlat med sin son Martin.
– Kära Martin, du är våran endaste son. Vi flyttar ju inte för att göra dig
ledsen eller någonting sådant. Men nu är det så att pappa har fått ett jobb
borta i Stock|holm, vilket han inte ville tacka nej till.-
Fadern såg helt obekymrad ut med sitt kortklippta hår och sina små
glasögon.
Mamma Monika ville just börja prata igen.. Då Martin snabbt försvann upp i
sitt rum. Han la sig i sängen och började gråta, samtidigt som han började
tänka på sitt hem. Här hade han vuxit upp och han var nu femton år. Han
började tänka på sitt lilla blåa radhus med sina stora trädgårdar på
baksidan, som var full med vitsippor och röda tulpaner på sommrarna. Där
brukade han leka tjuv och polis med sin bästa vän Stig. Han hade känt Stig
ända sedan han mindes. Nu hade Stig även fått en ny moped till
födelsedagspresent, och nu skulle de skiljas åt. De två bästa vännerna från
norra Västerbotten. De hade lovat att hålla kontakt med varandra och
träffas lite då och då. Men Martin visste att det inte gick, och imorgon
var det tid för avgång riktning storstaden.
De vita lådorna var utpackade. De hade rest i flera timmar, Martin hade
suttit tyst och dystert i baksätet utav bilen.
Deras nya hus var en stor vit villa i utkanten utav förortsområdet Sätra.
Sätra låg cirka 20 km från Stockholmsstadskärna. Martin hade aldrig varit i
en så här stor stad förut. Han bestämmde sig för att bege sig in till stan
någon gång. Fast inte idag, för att imorgon skulle ha sin första skoldag.
Han steg upp kvart över sju. Hans första skoldag i sin nya hemstad skulle
börja idag. Martin gick ner till köket och satte sig.
– Nervös? – frågade mamman med ett leende i ansiktet.
Martin mummlade bara någonting, och begav sig snart till skolan. Vägen
visste han, fast han hade inte sätt skolan än.
Fem minuter över åtta fick han se den. Skolan låg cirka tio minuter från
hans hem. Det var en stor skola med flera våningar som bestod utav flera
röda tegelstenar. Nu i och med att det var sommar och sol, så var ju inte
skolan så ful. Men Martin kunde tänka sig hur den skulle se ut när hösten
skulle komma. Med sitt regn och mörker. De här stället skulle se ut som ett
fängelse. Till skillnad från sin förra skola. Det var ju en simpel liten
enplansskola. Från sjuan till nian. Men det här stället var ju enormt.
Han närmde sig skolan och såg att hela första våningen hade galler för
rutorna. Kriminaliteten här är säkert hög tänkte han. Han kom och tänka på
sin förra skola, då rektorn sina osäker om ”sina” är rätt ord gånger
kunde glömma att låsa dörren utan att något skulle hända.
Efter att ha yrat runt i den enorma skolan för cirka en kvart, så kom han
fem minuter för sen till sin lektion. Just när han tryckte ner
dörrhandtaget kände han hur sin mage knöt sig. Han klev in i det helt
okända klassrummet. Vid tavlan stod en tjock liten mann med runda små
glasögon. An var flintskallig och hade små anmärkningsvärda blåa ögon.
Läraren vände blicken mot Martin. Han suckade avbrutet och sade.
– Ja, du måste vara den nya eleven, Martin Bergqvist från Dalarna eller
någonting sådant. Du kan sätta dig här bredvid Mohammed. Sedan kom ihåg. I
den här skolan kommer vi i tid! –
Klassen började fnittra medans läraren stod helt oberörd vid katedern.
Marin nickade, blev röd i ansiktet och gick och satte sig på sin tillsagda
plats. Mohammed var en mörkhårig person med svärta ögon. Mohammed var helt
oberörd när Martin satte sig ner. Han bara fortsatte stirra ner i sin bok.
Martin vände sig om diskret, för att definiera sin nya klass. Han märkte
att många var mörkhåriga eller svarta. I hans förra klass hade alla varit
svenskar, förutan Oleg. Oleg var från Bulgarien, fast han såg ju lite
svensk ut som de andra eleverna och han gjorde ju helt vanliga saker som
helt vanliga svenskar gjorde. Fast de här utlänningarna, bråkar och slåss
bara och så är de kriminella också. Det var i alla fall det Martins mamma
sa om utlänningar. Martin tog sig en ytterligare en titt runt klassen. Han
specialiserade sig extra mycket på utlänningarna, eftersom han aldrig har
sätt kriminella från nära håll, fast han anser dem inte kriminella. Martin
försöker förstå vad hans mamma menade med detta.
Medans läraren pratar på, så sitter Martin i sin egna lilla värld, tills
läraren ropar ut något.
– Salima, kan du visa hur man löser den här uppgiften?-
Flickan reste sig upp och gick mot tavlan. Hon fångade Martins blick.
Salima hade ett par svarta strechbyxor och ett linne på sig. Martin tyckte
att alla i klassrummet såg likadana ut, förutan hon. Hon har svart hår men
tonad det rött. Hon har ett lent ansikte med mörkbruna ögon, håret hade hon
släppt ner. Martin tyckte att hon var jätte söt. Han kunde inte släppa
blicken ifrån henne. Salima började lösa uppgiften och prata. Men Martin
brydde sig inte om det. Han bara stirrade förstent kan inte tyda ordet
”förstent”, skrivet i skrivstil på den vackra flickan.
Senare ringde det ut till rast. Eleverna flög ut ur klassrummet efter en
jobbig mattelektion. Inte så jobbig för Martin däremot, som inte släppt
blicken från Salima. Vilket hon osäker på om ”hon” är det rätta ordet
även märkte.
Salima och Martin var de sista som gick ut ur rummet. Salima gick fram till
Martin och frågade
– Du heter Martin va? –
Martin nickade och svarade vänligt ja.
– Ska vi göra något efter skolan eller någonting sådant Martin? –
Frågade Salima, som var väldigt nervös att Martin skulle svara med ett
nej.
Men Martin sa att han jätte gärna skulle vilja göra det.
Sedan skildes de åt. Martin hjärta fylldes med glädje och han kunde inte
bara sluta tänka på henne en endaste sekund, på resten utav dagen.