Kommit till Sverige före skolstart – Sida 2

Min syn på skolan

Hej

Jag har gått i skolan i snart nio år och jag har fått vara med om både
negativa och positiva upplevelser.

Det som jag tycker behöver mest förbättring i skolan är maten. Under hela
min skoltid är det det som jag aldrig har varit riktigt nöjd med. Även om
det har gjorts förbättringar genom åren med grönsaksbord, fil och
vegetarisk rätt som tillval.
För mig är det matens kvalitet som borde bli bättre. Den är smaklös och jag
njuter inte direkt av maten. När jag sätter mig till bords, äter jag endast
för att jag har vanan och är hungrig. Men jag är ytterst sällan mätt när
jag lämnar matsalen. När man har ätit dåligt mitt på dagen blir man trött
och hängig och orkar inte med eftermiddagen.

Veckorna innan jullovet hade klassen till uppdrag att göra egna
dokumentär|filmer. De kunde handla om saker som man ville förändra eller
förbättra. Jag och mina kamrater ville förbättra skolmaten, så vi gjorde en
dokumentär om det.
Vi gjorde intervjuer med elever, rektorn, skolintendenten och husmor.
Större delen av eleverna tyckte att maten inte var tillräcklig.
”Maten smakar skit” uttryckte sig en elev och flera höll med.
Jag tycker att maten är ljummen och ibland kall. Att äta varm mat är för
mig en självklarhet och det skulle vara en enorm förbättring.

Det sker mycket vandalismen på skolan och det gör en stor påverkan på
skolmiljön. Jag tycker att man borde skärpa reglerna och informera elever
bättre om nedklottring och nedskräpning, så att de förstår att mycket
pengar från skolans budget går åt till vandalismen.

Jag har även upplevt orättvisor mellan matte, no klasserna och de övriga
klasserna i högstadiet på skolan. De prioriteras på olika sätt.
De får till större delen bättre lärare och de får sitta på den ”övre” delen
av matsalen och varje termin tilldelas almenackor till dem medans vi andra
får pappershäften, som vi ska planera i under en hel termin.
Skolledningen påstår att vi andra då sparar pengar till klassresor men det
litar jag ytterst lite på.
Vår klass har hittills endast fått åka till Karlshamn, men den resan
betalade vi själva för.
Jag tycker att skolans lärare är bra men den första tiden på högstadiet
hade vi en rad vikarier i engelska. Jag kände att jag tapp|ade mycket av
den engelska grammatiken och man tog inte engelskalektionerna på allvar.
Vikarierna var ofta inkompotenta och en av dem kom bakfull till lektionen.
Skolan borde se upp med vissa vikarier som de anställer. Det är en tid som
jag aldrig kommer att få tillbaka.

Men det finns förtjänster på skolan. Jag trivs med mina kamrater och
lärare, vilket är viktigt för att man ska må bra. Jag har inte märkt av
särskilt mycket mobbing på skolan och jag tycker att det är bra att det
finns en kurator på skolan för de som behöver prata med någon.
Det är en bra läroplan och jag uppskattar verkligen att vi elever får
själva vara med om och bestämma planeringen av terminen. Eget ansvar är
viktigt inför framtiden och det tycker jag att vi får.
Att vi har betyg är för mig viktigt för då känner jag att jag har ett mål
som jag strävar efter under terminerna. Men man borde tilldelas betyg
tidigare i skolåren så att man blir förberedd och tränar sig inför
framtiden.

I grunden trivs jag bra i skolan, men det finns förbättringar och dessa som
jag har nämnt skulle göra min- och andras tid bättre på skolan.

Tack på förhand

Att byta skola

Jag saknade min pappa otroligt mycket den där fredagskvällen. Jag satt där
i mörkret, med TV:ns sken lysande mot mig och tittade förbryllat på Björne
som stod och flina, väntade förhoppningsfullt att de tecknade figurerna
skulle komma upp. För jag hade lärt mig, att ifall jag hade annat roligt
att tänka på och skrattade åt något så var det svårare att tänka på pappa.
Han skulle komma imorgon, det visste jag, och jag hade redan börjat fundera
på vad vi skulle hitta på.
Kanske skulle vi gå ner till hamnen och titta på de gigantiska
fraktfartygen som kom från fjärran länder för att lämna sina varor, eller
rentav gå ner till parken och köra min lilla radiostyrda båt. Plötsligt
blev TV:n svart och jag väcktes ur mina tankar
Va?! sade jag tyst till mig själv med min pipiga röst
Va? ekade det i huset, va?
Jag vaknade med solen skinandes i ögonen, reste mig långsamt upp i soffan
och tittade mig omkring. Rummet badade i solljus och i köket stod pappa och
mamma och log mot mig.
– Hej pojken min hörde jag mamma säga samtidigt som pappa började krama om
mig, och i det ordet ”ögonblicket” är överstruket visste jag att jag
aldrig mer ville låta pappa lämna oss.

Nere i sandlådan kunde allting hända ifall man hade tillräckligt med
fantasi. Min bästa kompis och jag lekte med våra minibilar i sanden och
körde runt med dem. Vi hörde en balkongsdörr öppnas högt upp i en av
lägenheterna och vi visste precis vad det betydde.

– Kim, vi ska äta nu!!!
Min kompis Kim reste sig upp, plockade upp sina minibilar och sprang iväg
mot porten som ledde in till de långa trapporna. Han skuttade där över
gräset och jag började känna att jag faktiskt avundades honom. Han hade sin
pappa hos sig hela tiden.

Långsamt började jag resa på mig. Det var ingen ide att vara kvar här och
jag började dra mig hemåt.
När jag steg in i hallen och försökte sparka av mig skorna hörde jag hur
mamma och pappa diskuterade febrilt. Pappas röst lät hoppfull, men min
mammas, med en liten utländsk brytning lät lite tveksam.
Jag steg in i det stora köket och såg att det skulle bli spaghetti med
köttfärssås. Jag blev gladare i sinnet med tanke på att det skulle bli god
mat, men jag undrade fortfarande vad mina föräldrar diskuterade om.
– Varför skulle vi inte!? hörde jag min pappa säga
– Men tänk på lilla Martin, det måste ju vara svårt att byta skola när man
är så liten, det vet du ju själv!
Plötsligt blev det tyst, de hade uppenbarligen hört mig där jag stod vid
dörren tyst som en mus och intresserat lyssnat till deras diskussion.
– Hej, sade de båda i mun på varandra.
– Redan här?, sade pappa glatt.

På kvällen, när jag lagt mig och kurat ihop mig under duntäcket med
sänglampan tänd kom pappa in i rummet Med sin ständigt muntra, men lite
trötta röst berättade han att vi skulle flytta till Göteborg.
Redan efter sommarlovet.
Mitt första riktiga sommarlov någonsin.

Göteborg, tänkte jag. en stad större än malmö. Hur skulle det gå? Jag
skulle ju gå vilse i folkvimlet och aldrig mer hitta tillbaka till
tryggheten.
Jag kände paniken växa inom mig. Lämna Malmö!? aldrig!

Ett par veckor senare, dagen då min första skolavslutning utspelade sig,
kom att bli en av de värsta.

Vi hade stått ute i solskenet och inandat den ljuva sommaren med fåglarna
kvittrandes runt omkring oss och sjungit sommar visor Vi hade blivit en
aningen solbrända på våra fräkninga ansikten den dagen, men det brydde vi
oss inte om, för man kände glädjen från alla de andra hundratals barn som
också de inväntade sommarlovet, och man kunde inte hindra sig från att visa
ett litet blygt leende på sina små läppar.

När vi gått in i det svala klassrummet och bokstavligen räddats från solens
varma strålar lyssnade alla tålmodigt på frökens avskedstal.
Då, när jag minst anade det, drog hon upp att jag aldrig skulle komma
tillbaka till klassen.
Hela världen störtade samman. Jag hade undvikit att tänka på det, just det,
att jag aldrig skulle få återse mina klass kamrater. Att aldrig få återse
min bästa kompis. Att aldrig få återse den skrikande vaktmästaren. Att
aldrig få återse den snälla fröken. Allt det gjorde att jag brast ut i gråt
och ingenting kunde få det att bli bättre.

Hela sommarlovet gick jag runt och tänkte på det. På båtresan tänkte jag på
det, under alla tidslösa bilresor vi gjorde tänkte jag på det.
Det kunde inte gå en sekund utan att jag tänkte på det.
Hur skulle det bli?

Huset vi flyttade till var stort.
Mina föräldrar hade redan packat upp det mesta men det fanns fortfarande
lite kvar.

Att packa upp saker fick mig att tänka lite mindre på den nya skolan, men
för varje dag som gick växte min nervositet och jag blev alltmer orolig.

Jag hörde väckar Klockan ringa inne i föräldrarnas rum. Det hände
fortfarande att jag vaknade i sängen utan att veta var jag befann mig, men
det hände mer sällan. Det hade hunnit bli ganska ljust inne i rummet och
jag stirrade med trötta ögon på tavlan som min kusin målat åt mig. Den
föreställde ingenting, det var bara en svart målning med svarta streck kors
och tvärs. Rätt fin var den tyckt jag.

Plötsligt hoppar hjärtat upp i halsgropen!
Hjälp! Det är första gången jag skall till den nya skolan.

Mamma öppnar dörren till mitt rum, men märker att jag redan är vaken.
– Du ska äta frukost nu, säger hon glatt. Det är ju skola idag.

Jag sätter mig trött vid matbordet och tvingar i mig flingorna med mjölk,
jag slutar äta. Känner mig inte hungrig.

9.45 visar klockan i köket.
Mamma och pappa har tagit ledigt idag för att följa mig till skolan.
Jag tar på mig de nya, men redan smutsiga skorna och kliver ut i
solljuset.
Det är en varm, härlig dag, men det märker jag inte. Jag är orolig för vad
som kommer att hända.

– Det är inte så farligt, hör jag pappa säga, fröken är ju också ny, hon är
säkert lika nervös som du. alla är ju nervösa någon gång!

Sedan börjar jag skymta skolan, en byggnad i orangefärgat tegel. Inte så
skrämmande som jag först trott. Bäckaskolan läser jag hackigt på en skylt.
Det finns visst några grupper med barn på skolgården. De står i grupper,
pratar, viskar, pekar nyfiket på mig och viskar åter igen.

När jag går förbi en grupp blir det tyst. Jag känner mig obehaglig.
2A står det på ett fönster med klotter på.
– Här är det säger pappa
Vi stiger in i den svala korridoren där det står ännu fler barn i min
ålder.

Skolklockan ringer precis in och barnen som stått ute springer in.
Jag ramlar omkull i trängseln. En flicka trampar mig på handen och jag
rycker åt mig den.
Aj! säger jag
Flickan tittar på mig med oskyldiga ögon, även dem oroliga.
– Förlåt säger hon.

Dörren till klassrummet öppnas och alla knuffar sig in.

Jag stannar upp litet och slås av en tanke som gör mig panik slagen.
Var ska jag egentligen sitta?

Några pojkar ser mig och vinkar glatt.
De verkar snälla.
Jag börjar gå fram mot dem men ramlar omkull då ett krokben fälls ut.
Fniss från de omkringliggande borden.

Jag ville verkligen springa därifrån, jag har aldrig önskat något så
mycket. Men det var omöjligt.
Reser mig upp, finns inget annat att göra. Tittar mig omkring.
Fröken ler snällt mot mig och vinkar litet.
Jag sätter mig vid bordet med de snälla pojkarna och tittar osäkert på
pappa som ställt sig vid fönstrena som alla andra föräldrar.

Uppropet börjar och liksom den första skoldagen i mitt liv såg alla nervösa
ut.

Det här skulle nog gå bra.

Det verkade redan som om pojkarna skulle bli mina vänner, för en lång tid
framöver.

Mina skolår

Nu, när jag sitter här och reflekterar tillbaka på mina skolår, märker jag
att grundskolan har gått väldigt fort fram.
Om jag minns rätt, började jag skolan för nio år sedan.

Jag kommer ihåg min allra första dag i lågstadiet. En liten hjärtängslig
pojke, som jag var vid den åldern. Hade hela grundskolan framför mig.

Kompisar? absolut! det dröjde inte länge, förrän jag fick kompisar i stora
skaror.
Trot eller ej, men en av de kompisarna går nu i min skola. Ca. fyra mil
från min gamla skola.
Hur som helst, allting kändes tryggt, när jag väl fick kompisar.

Månaderna gick. Liksom åren, och jag började mellanstadiet.

I mellanstadiet började skolan på allvar. Då var det slut på den del av
skolan, som var rolig.
Istället började den hårda och jobbiga skolan. Och jobbigt är det än idag.

I dagens läge går jag i högstadiet. Mer förhärdad än någonsin, men ändå
roligt på något vänster. Jag vet inte vad som är roligt, kanske det att jag
snart ska gå ut nian, och börja gymnasiet.
Men innan jag går in på mina framtids planer. Vill jag berätta om mina tre
år i högstadiet.

De här tre senaste åren, har varit väldigt bra, men med allt gott medföljer
även något ont. I detta fall, tonvis med läxor, långa skoldagar, tidiga
morgnar, jaa, med andra ord kan man uttrycka dessa år, som allmänt
besvärliga. Men vad vet jag? kanske ligger det någonting bakom ”det allmänt
besvärliga”.
Jobbigt eller ej. Jag har upplevt mycket positivt också.

Jag börjar med årskurs sju.
Det året fick jag reda på att jag skulle få en lilla syster. Min lilla
syster har hjälpt mig under högstadiet.
På vilket sätt? jo, när det har varit som mest jobbigt med läxor och andra
negativa saker. Inte för att jag påstår att läxor är något negativt, men
dem tar ändå upp ens fritid.
Då hjälper min lilla syster mig, genom att bara finnas där.

Årskurs åtta och nio har i princip varit likadana, med undantag för läxor
samt nationella prov.
Men å andra sidan alltid ett år närmare gymnasiet och mitt drömyrke.

Mina planer för gymnasiet ser lovande ut. Det beror främst på att jag vet
vad jag vill jobba som när jag blir äldre. Jag har tänkt att bli polis,
d.v.s. jag har sökt in på samhällsvetenskapliga programet. Vad ska jag säga
om gymnasiet? Jag vet bara att gymnasiet är en treårig ”hållplats” på väg
till polishögskolan. Mer kan jag inte säga i nu läget.

Jag har tyvärr inget mer att tillägga.
Ni får veta mer om mitt framtida yrke i nästa nationella prov, som jag gör
i gymnasiet.

Att byta skola/Att byta klass
Det första jag tänkte på när vi skulle flytta var: hur ska jag klara mig
utan mina kompisar? Men min mormor sa alltid till mig, du kommer få nya
vänner när du börjar skolan. Den skolan som jag gick i hette Syrenskolan
det var från åk 1-6, jag hade gått där sen i ettan och nu ska jag byta när
jag ska börja femman jag var jätteledssen över detta för att jag hadde alla
mina vänner där. Det var en liten skola där alla kännde alla. Jag trivdes
väldigt bra både med eleverna och lärarna. Jag visste inte hur det skulle
bli när jag flyttade till Helsingborg, jag hadde massa negativa tankar,
t.e.x. tänk om dom inte gillar mig, om dom är taskiga o.s.v.

Den dagen kom då vi skulle flytta till Helsingborg och jag var
jätteledssen, mina kompisar kom och sa hejdå till mig. Jag och min
lillasyster grät hela vägen till Helsingborg.
Men efter ett tag började jag trivas i Sofieberg jag fick nya kompisar
tillochmed innan jag började skolan, på sommar lovet.

Jag skulle börja eskilsminne skolan och jag var jättenervös. Jag gick dit
med mamma och min lillasyster. Först skulle alla samlas på skolgården och
sjunger eftersom det var första dagen efter sommarlovet. Jag var jätte
ervös hela tiden medans min lillasyster var jätte|glad. Efter en stund
samlades alla i klassrummet. Tjeje och killar kom fram och hälsa jag blev
jätte glad för första dagen hadde jag fått jätt många nya vänner.
Jag fick presentera mig inför klassen berätta vart jag kom ifrån osv.
Jag gick i eskilsminneskolan i ett år för sen skulle jag börja sexan i
Sofieberg men jag var inte orolig inför detta för att jag visste att jag
hadde mina vänner med mig.

Nu går jag i 9:an fortfarande i Sofiebergsskolan. Jag har gått här sen i
sexan och jag tycker att Sofiebergsskolan är den bästa skolan jag har gått
i hittills.

Slut
/Sandra

Mina skolår!
Jag minns när jag började i ettan, vi hade precis flyttat och jag kännde
inte några andra barn. Mamma följde med till skolan för jag var ganska
blyg, när vi kom in i klass rummet var det fullt av andra barn som sprang
runt och lekte.
Jag vet inte varför men jag började gråta som en liten bebis. Då kom fröken
fram till mig, hon var liten och hade runda kinder och ett stort rött hår.
Hon sa till mig att jag kunde komma tillbaka i morgon då alla busfrön
(barnen) lugnat ner sig. Några veckor senare hade jag fått många nya vänner
och var inte alls rädd för att gå till skolan. Och ämnena hade jag lätt för
att lära mig speciel matte för det hade redan mamma lärt mig. (plus och
minus.)

Sedan i mitten av tvåans termin var vi tvugna att byta skola till en
nybyggd skolam, därför att den andra gamla skolan skulle bli en vuxenskola.
Jag hade redan sett den nya skolan för jag var med i elevrådet, så vi hade
redan varit där och tittat flera gånger. Den nya skolan var en ny
miljövänlig skola. Allt som vi gjorde var miljövänligt. Toaletterna hade
till och med två hål, ett till kisset och ett till bajset.
Resten av terminen kändes lite konstig men vi vande oss med allt
miljötrams.
Sedan började vi fyran då fick vi en ny lärare. Hon hette Lisa och hade
konstig dialekt.
Men hon var en spännande lärare för hon höll på att dyka i sjöar. I fyran
började vi med engelska för första gången, det var ganska lätt för jag har
lätt att lära mig nya saker. Men, men så var det ju också en miljöskola så
varanan vecka fick vi ta långa promenader till vårat ”uteklassrum”, det var
svinjobbigt och tråkigt vi fick studera olika växter och djur.
Men på slutet av vår terminen hände det, jag var tvungnen att flytta.

Jag började femman i Helsingborg, men det var inte alls farlig för jag hade
med mig en kompis från min gamla skola han hade också flyttat, så det var
skönt. Men jag fick även snabbt nya kompisar. I femman var det även dax att
göra Nationella proven. Det var välldigt jobbig för att jag stressade upp
mig så mycket på att jag inte skulle klara av det.
Men det gick bra så jag började sexan som alla andra.

Sexan var ett roligt skolår därför att vi fick en ny lärare och en massa
andra nya elever började i våran. Tex: min polar Adde. Och vi fick även gå
här upp vid alal stora elever (för att sexornas klassrum var uppe vid
högstadiet.) Men det var ett problem vi fick den sämsta läraren i världen.
Vi lärde oss knappt ett enda dugg. Vid flera tillfällen slängde hon ut
nästan hela klassen så tjurig hon var. Man annars var det bra. Vi fick även
nya ämnen tex: no och språkval. No gillade jag för vi fick ”labba”.

Vi fick även nya lärare i sjuan det är dom lärarna vi har just nu, dom är
bra för man lär sig mycket mer på deras lektioner de är bra. Vi fick även
ett nytt ämne här såkallad SA. På SA får vi gå till dom lektioner som vi
har skrivit in på våra ”SA-scheman” i början av veckan. Nu hade vi även
börjat växa jag och mina kompisar började låta som hesa björnar när vi gick
runt och skrek till varandra.

Åttan var ungefär samma som nian förutom att alla lärarna ”Bombade” oss med
pro. Säker två eller tre prov i veckan. Och så visste man att snart började
allvaret.

Nian: same shit but different.
Redan i början av nian fick vi börja tänka på vilka gymnasier vi skulle
kunna tänka oss att gå på. Själv så valde jag Tågaborg och Ragnvalla
gymnasiet. Och så vardet även dax för Nationella provet igen. Men den här
gången ska det nog också gå bra. (får jag hoppas) THE END!

Att byta skola

Att byta skola eller klass kan leda till många olika orsaker. Tex om ens
föräldrar får ett nytt arbete i en annan stad, får man flytta tillsammans
med sin familj och byta skola och börja i en ny klass. Man kanske inte
känner sig trygg i klassen, man blir utfryst eller mobbad då får man lov
att byta klass. Jag själv bytte klass i årskurs 7 för att jag inte kom med
dom kamrater jag fick önska mig att komma med i samma klass när man skulle
börja högstadiet.
Jag hade tänkt skriva om när jag flyttade till mitt hemland Jugoslavien.
Jag gick årskurs 1 och 2 på en skola som hette Fredriksdalsskolan. Eftersom
jag är trilling fick jag gå i samma klass som mina två bröder. Vi trivdes
inte på skolan och det var vårt problem. Mina föräldrar bestämde sig för
att vi skulle flytta till Jugoslavien tillsammans med min mormor och
morfar.
Att byta klass och få nya kamrater och lärare var verkligen spännande och
något nytt för oss. Att flytta till ett okänt land och få uppleva en annan
kultur och miljö var svårt. När vi väl flyttade dit kunde vi inte tala,
läsa eller stava till serbiska. Min mormor och morfar fick anställa vår nya
lärare för att hjälpa oss där hemma med språket för att vi skulle komma
igång i skolan. Jag kommer ihåg min första skoldag precis som om det vore
igår. Där stog vi som ett ”frågetecken” i skolgården och tittade på alla
barnen som lekte, sparkade boll. När dom väl upptäckte oss ”främlingar”
började de viska, peka och fnissa.
Jag kände hur hjärtat bulltrade snabbare och snabbare. Jag kände mig osäker
och kanske rädd. Men ändå ganska trygg eftersom jag visste att jag hade med
mig mina bröder. Korridoren var lång och mörk. På högra sidan fanns det
pojk toalett och på vänstra för flickor. Väggarna var av tegelsten och
täckta av bilder, dikter som duktiga elever hade gjort. Vi fick stå inför
vår nya klass medans lärarinnan presente|rade oss. Hon berättade att vi var
från ett annat land, Sverige, att vi inte kunde språket så bra m.m. Vi blev
varmt välkomna av våra nya kamrater. Vårt klassrum var litet och man satt
två och två. Bänkarna var av trä och de hade lock som man öppnade och hade
sina skolsaker i. De var smutsiga, sönderklottr|ade och fullt med gamla
tuggumin. Framför eleverna hade läraren sin egna bänk och bakom henne fanns
det en stor grön krittavla. När eleverna fick ordet under lektionerna eller
när de skulle redovisa nån dikt eller läxan var de tvungna att räcka upp
handen och sedan ställa sig upp. Kunde man inte sin läxa fick man stå upp
och skämas medan läraren skällde ut en. I den Jugoslaviska skolan är allt
mycket strängare. Lärarna fick slå sina elever om de hade varit olydiga
eller om de inte kunnat talet framför tavlan. Det var hemskt och en stor
skillnad från de svenska skolorna.
Lunchen gällde bara för vissa elever. Man fick välja om man ville äta.
Varje vecka gick det en tid åt att läraren skrev ner de elever som ville
äta i skolan och sedan fick man lämna in sina pengar till läraren. På
rasterna var alla tvungna att vara utomhus. På skolgården fanns det varje
dag äldre människor som gick runt och sålde godis, mackor och pankakor. När
det gällde betyg var det tufft. Man får sina första betyg i årskurs 1. Hade
man fler än tre ickegodkänt fick man gå om klassen. Betygen var 1-5. Fick
man en 1: a var det lika som ickegodkänt i de svenska skolorna. En 3: a var
som godkänt och en 4: a som välgodkänt och en 5: a som mycket väl|godkänt.
När man fick tillbaka sina betyg fick man diplom och en liten röd bok där
ens betyg var satta.
Vissa elever som var duktiga och hade ett högt betyg i matematik fick vara
med och tävla mot andra elever från andra städer. Efter två år kom våra
föräldrar och hämtade hem oss. Varje sommar hälsar vi på i Jugoslavien. Jag
har kvar vänner för livet där och massa med roliga minnen. Nu går jag i
årskus 9 och om en termin så få jag vara med om att byta skola igen. Nu är
det gymnasiet som väntar på mig.

av: Sarah S.

Mina första skolår

Min första skoldag var Jag nervös. Jag skulle börja förberedelseklassen. Då
gick Jag i Västmanaskolan. Jag fick åka taxi dit med Josefin och Eric.
I förberedelseklassen fick Jag lära mig svenska.
Det kändes ganska roligt och spännande att börja skolan. Jag kände alla
klasskamerater från förskolan.
På rasterna spelade Jag fotboll med Hafi.

Sen när började ettan fick Jag gå i en ny skola. Det var Alsebäcksskolan.
När Jag kom in i klassrumet var Jag Jätte nervös och röd i ansiktet.
Jag kände ingen där.
Men efter ett tag blev Jag vän med Bengt.
Bengt är Storebror till Jonas Alner.
Jag fick sitt vid ett bord bara med killar.
När Jag började trean så började en ny kille i våran klass. Han hette
Sebastian.
I början kände han sig lite utanför.
Jag blev kompis med honom. När Jag gick i trean kände Jag att Jag kunde
språket bättre och det blev bara roligare och roligare att gå i skolan.
I slutet av skolan fick vi reda på att man skulle bygga en ny skola.
Den skulle byggas i ängsbacken.

Jag började fyran och då fick vi gå på en helt ny skola.
Det var roligt på rasterna, man hade mycket att göra. Ibland lekte man i
skogen och på skolgården.

När Jag började sexan så fick man välja B-språk.
Jag hade alltid velat kunna Franska, så Jag valde franska. I början av
sexan åkte vi på en klassresa till Värmland.
Vi bilade upp dit och det tog 5-6 timmar. Alla var trötta.
Jag bode i ett hus med Jonas, Erik, Tomas och Robert. Vi trivdes bra där
uppe och det fanns massor av aktiviteter.
Jag spelade mini-golf och det var skoj.

7:an kändes roligt att börja i. Man fick många kompisar, fast man var blyg
i början. Skolan känndes Jättestor med massor av labyrinter.

Mina skolår

Jag kommer ihåg när jag skulle börja 1:an på Fältdalsskolan. Skolan var
precis nyrenoverad så det var ganska fin. Men jag gilla inte den skolan.
Det var regler på allt. Man fick inte göra någonting nästan. Vi hade en
brändbollsturnering varje år på skolan som jag aldrig lyckades vinna. Vi
hade faktist en dator på skolan. Men lärarna visste inte hur den funka. Så
den bara stod där och samla dam. Vi hade också en utedag varanan vecka då
vi var i skogen och herja. Man kom inte hem en ända gång och var ren. Och
varenda gång det var skolavslutning för sommarlovet så var det lika tråkiga
sånger och dans fattar inte hur morsan och Farsan orka kolla på dom. Sen
var det dags att flytta till baggestadsskolan från 4-6. När jag börja där
så fyllde skolan 30år den skolan var mycket bättre. vi hade mera datorer
och bättre lärare. Fast lärarna visste inte hur man använde datorerna men
det visste Ja Ja bl. a. När jag börja 6:an så blev Jag och några till typ
lite halv värstingar som nu typ. vi hade mycket roligare på baggestad. Det
var ständigt en sport kamp mellan våran parallelklass i tex pings, fotboll,
Handboll och brändboll vi van ungifär 50% I Sexan så körde vi en brändbolls
match mot lärarna. Jag var med i laget. Vi vann mot dom. Sen var det flytt
till den beryktade Nydalsskolan och klassen 7C som senare blir 8C och 9C.
Det är den bästa klassen jag någonsin haft. I 7:an så var vi väldigt
stökiga precis som nu i 7:an så åkte vi till kisa och hade något läger det
var pra. Såv inte en blund på hela natten. Vi hade Martin som
träslöjds|lärare i 7:an men han sluta. tror det var för att vi var så
jobbiga men vet inte säkert. vi har haft gansk många dåliga lärare som tex
Laila och några till. Men den värsta av dom alla var ju Rosita. Jag tror
inte att någon gilla henne ingen i våran klass ialla fall Det blev inte
mycket gjort på hennes så kallade lextioner. Men nu har vi Mats Karlsson i
Engelska och han är skitbra. Snart så är det slut på högstadiet och vi får
se hur det går det blir nog bra om jag jobbar på.

Att byta skola
Min förra skola hette Carl von Linnes skolan. Där gick jag i 2 år, 3 och 4.
Dem 2 andra första skolåren gick jag i en Spansk skola. Den Spanska skolan
var inget bra. Jag hade en lärare som misshandlade mig. Läraren fick
sparken så hela klassen blev tvungen att byta skola för att vi hade ingen
Spansk lärare. Hela klassen bytte till en vanlig skola, inte Spansk. Men
alla hamna på olika skoler. Jag hamna i Carl von Linnes skolan. Och det var
inte kul. Min lärare var inte snäll och jag hade inga vänner. Det var 2
svåra år.
När jag skulle börja i femman blev min mamma och pappa tvungna att flytta
till Peru p g a mina bröder. De skulle börja i skolan där borta i Peru. Och
min ma|mma kunde inte vara kvar i Sverige utan dem. Så hela familjen flytta
till Peru. Där började jag i en skola som hette Iquitos Prat Marañón men
den kalla|des för skola ett. Varför den kallades för skola ett vet jag
inte.
Men där fick jag gå om fyran så att jag kunde lära mig bättre Spanska. Där
var det värre en Sverige. Fast jag hade många vänner och alla kände mig.
Men problemet var inte det. Det var att jag hatade skoluniformen och
läxorna som de gav mig var jätte svåra.
Vi bodde i Peru 3 år. Efter 3 år så flyttade hela familjen tillbaks till
Sverige för att det började bli jobbig. Vi hade inte så mycket pengar kvar
från det som min mamma och pappa hade sparat. Och det var jätte svårt att
skaffa sig ett jobb. Så vi flyttade tillbaks till Sverige.
Här i Sverige började jag på en skola som heter Hässleskogskolan. Och där
går jag nu. Där fick jag också gå om. I Hässleskogskolan har jag gått från
7-9. Där har det inte varit så lätt heller men det är bara mitt fel. Om jag
bara hade lyssnat från början på lärarna så skulle allt vara bra just nu.
Jag ångrar det jätte mycket nu. Fast jag kämpar endå och ja försöker göra
mitt bästa. Jag hoppas att det går bra.

G-

Att byta skola/Att byta klass

Jag började mitt första skolår i Västervik. Där gick jag i en skola som
hette Stråfältsskolan. Mina minnen därifrån är ganska otydliga, men jag
kommer dock ihåg att jag var lycklig på den skolan. Vänner hade jag skaffat
mig och min lärare var helt förträfflig. Hon hette Monika, och hon var
mycket snäll och lärde oss barn mycket nyttiga saker.
Jag gick bara på Stråfältsskolan i 1 år. Vi flyttade till nybro,
eftersom min pappa hade köpt ett gatukök där.
Fruängsskolan kallades den skola där jag tillbringade 4 år av min
skoltid. Jag gick i den skolan från mitten av tvåan till slutet av femman.

Det kändes mycket obehagligt att gå till skolan den första dagen.
Min mamma följde mig till skolan. Det tyckte jag underlättade hela
processen väldigt mycket.
Första dagen fick jag gå runt i skolan och se hur det var där. Jag
kommer ihåg att de elever som gick i min nya klass hade gjort en enastående
modell av de borgar och de skogar som fanns i sagan om Ronja Rövardotter.
De hade med hjälp av tidningar, lim och färg skapat en sån vacker kopia av
skogen att jag blev oehört imponerad och slutade oroa mig inför
presentationen med min nya klass.
Den som var våran guide under turen runt skolan, var min nyblivande
fröken. Kerstin hette hon. Jag måste erkänna att hon har spelat en mycket
stor roll för hur jag har utvecklats. Varenda gång jag var nedstämd och
ledsen så (i osäker på om så är tillagt av lärare) fanns hon där och
muntrade upp mig och var gång jag var glad och optimisktisk så delade hon
den glädjen med mig.
På Fruängsskolan hittade jag en av mina allra bästa vänner, Maria hette
hon. Vi blev dock riktigt goda vänner när vi började i trean.
När jag började i den här klassen, kände jag mig mycket välkommen. Många
elever pratade med mig och jag fick vara med och spela kula på rasterna.
De verkade tycka att det var otroligt svårt att uttala mitt namn, Mishia.
De bestämde sig för att kalla mig för ”MishMish” istället, och det hade jag
inget alls emot.
Jag kände mig trygg och älskad i den här klassen. Mina kompisar, Maria,
Maria. S., Linda, och Viktoria hade jag och dessutom hade jag fått äran att
vara elev till Kerstin och Fia. Fia var min engelska och So lärare. Jag
tyckte mycket om Fia, hon var alltid så glad och energisk.
På den här skolan kände jag mig mycket säkrare än vad jag gjorde på
Stråfältsskolan i Västervik. Det beror ju delvis på att jag endast gick där
i ett år och delvis på att jag växte och blev äldre.
Man kunde bara gå i Fruängsskolan i 5 år. Efter 5 år fick man börja på
en annan skola som kallades för Snickartorpsskolan.
Då sista terminen i femman började gå mot sitt slut besökte jag och min
klass vår nyblivna skola åtskilliga gånger.
Jag var mycket glad och förväntansfull inför att börja på
Snickartorpsskolan. Viktoria och jag skulle gå i samma klass och det var vi
mycket tacksamma för.
En dag när jag kom hem från skolan talade mina föräldrar om att vi skulle
flytta till Norrköping, där hade min pappa köpt ett bageri. Jag blev
förkrossad, allt kändes så meningslöst. Det var så själviskt av pappa att
bara bestämma att vi ska flytta sådär, tyckte jag.
Jag ville inte förlora mina vänner. Jag ville inte flytta ifrån en vacker
och mysig stad som Nybro och dessutom ville jag definitivt inte börja på en
ny skola där jag inte kände någon.
Självklart kunde jag inte göra något, pappa hade redan köpt bageriet och
vi var tvungna att flytta till Norrköping.
Jag skulle börja i årskurs 6 nu. När jag gick förbi de stora gröna
fotbolls|planerna kände jag hur den nervösa känslan utvecklades till en
ängslig och nedstämd känsla. Jag såg flera barn som gick och cyklade förbi
mig. Deras miner beskrev deras självsäkerhet och förhoppning inför denna
stora dag.
6B stod det på en brun trädörr. Jag tryckte på den och gick in. Det enda
jag upptäckte var tjugo förvånade ögon som riktades mot mig. Jag kände hur
mitt hjärta började slå hårdare och hur svettet rann ner från min rygg. Jag
samlade mina utspridda tankar och hälsade på barnen och mina lärare.
Jag hade 2 manliga lärare i den där klassen, Bosse och Leif hette de.
Jag kan beskriva dem som glada, humoristiska och vänliga individer.
Varför jag fick 2 manliga lärare blev tydligare för mig då jag hade lärt
känna min nya klass.
Jag hade fått den stora olyckliga äran att få börja i skolans
”problemklass”. I den här klassen gick barn som svor mer än de drack
vatten.
De hade bildat gäng med varandra och de gick runt och mobbade folk på hela
skolan. Jag som var en person som hade kommit ifrån en kärleksfull och
ordentlig klass blev otroligt chockad av att se sådana respektlösa och
förfärliga händelser. På rasterna strövade jag omkring ensam och tänkte på
hur mycket jag saknade min föregående klass i Nybro.
De enda vänner jag fick i den klasen var en flicka som hette Jocelyn och
en pojke som hette Rashid. Han kom från samma land som jag. Vi brukade tala
med varandra på arabiska och uttrycka våra förargade känslor för de andra i
klassen.
Jag och Jocelyn brukade spendera mycket tid åt olika boll-lekar på
rasterna. Ibland spelade vi fotboll och ibland körde vi en lek som kallades
för ”rutan”.
Jag kände mig aldrig mobbad i den där klassen. Jag såg bara hur de andra
blev mobbade. De som bildade gängen i klassen var aldrig otrevliga mot mig,
de var mycket konstigt nog vänliga mot mig och respekterade mig.
Mina lärare Bosse och Leif pratade mycket med mig och frågade hurdan
situationen var i klassen.
Jag tyckte att det var bra att de frågade eleverna hur läget var i klassen
och hur de mådde.
Jag gick bara på den här skolan i 1 år. Det är jag mycket glad för,
eftersom den ensamhet och illamående jag kände på den skolan förtjänar
ingen annan människa att känna. Jag måste härmed erkänna att åtskilliga
gånger i slutet av vårterminen i sexan vägrade jag att gå till skolan.
Varför jag mådde illa på skolan var för att jag såg hur omänskligt de
behandlade andra människor och hur avskyvärda deras handlingar var.
Egentligen skulle jag börja på Franzelius|skolan i Norrköping i årskurs
7. Men min pappa hade köpt en pizzeria i nyköping så vi skulle flytta dit
istället.
På Schillerskolan skulle jag gå, en skola som för mig kändes obehaglig
och obekant.
Min önskan var att få börja på Franzeliusskolan. Det var en stor skola med
många fler fördelar än nackdelar och jag visste att jag skulle tjäna mer på
att gå i en stor och rik högstadieskola i en välbärgad kommun som
Norrköping än att gå i en liten skola i en fattig och liten kommun som
nyköping.
Det var en ganska kylig augustimorgon då jag var på väg till skolan.
Jag var inte lika nervös av att börja skolan som jag var då jag skulle
börja i skolan i Norrköping. Mina förhoppningar blev allt större ju mer jag
närmade mig skolan.
Efter några minuter såg jag skolan uppenbara sig. Det var en skola i
rödfärgat tegel.
Jag gick in i klassrummet och såg de ansikten som jag skulle få lov att
se de närmaste 3 åren. Jag märkte att alla var lika förhoppningsfulla men
ändå nervösa, som jag. Det kändes betryggande att stiga in i Det stora
klassrummet.
Min nya klassföreståndare hette Kenneth Sjögren. Han såg ut att vara en
klok och respekterad man med ett vänligt uttryck i ansiktet.
Den första veckan lärde jag känna rätt många på skolan. Alla var vänliga
och jag såg inget tecken på att gängbildning eller något liknande skulle
ske.
Det tog ett tag innan jag fick riktigt bra vänner, flera månader faktiskt.

Jag antar att efter så många skol och klass|byten så vet man inte om man
ska skaffa sig riktigt goda vänner igen, eftersom det alltid finns en chans
att pappa köper En ny verksamhet och vill att vi ska flytta.
Jag förmodar att alla dessa skolbyten har resulterat till att jag har
fått den här personligheten som jag har nu. En ganska skeptisk, försiktig,
och förstående personlighet har jag utvecklat. Att byta klass och skola
sådär ofta var både smärtsamt och lärorikt.
Den bästa skola som jag har gått på är den skola som är omringad med stora
och ståtliga träd där fröna faller på våren, fruängsskolan. Där hade jag
många kompisar och livfulla lärare. En annan sak som var bra med den skolan
var, trots att jag var den enda invandraren på skolan så förekom det inga
rasistiska uttryck från någon av eleverna eller lärarna.
Nu till hösten ska jag börja på Hillevigymnasiet i nyköping. Min pappa
har pratat om att flytta tillbaka till Norrköping. För mig spelar det ingen
roll längre. Det enda jag bryr mig om är att få den utbildning jag behöver
för att kunna läsa vidare på ett universitet.