Mina skolår.
När jag slutade förskolan och skulle börja i första klass var jag väldigt
nervös.
Men många av mina vänner skulle börja i samma klass som jag.
När min första riktiga skoldag började hade jag varit så nervös att jag
knappt hade sovit under natten, så jag var väldigt trött.
Men när jag väll kom till skolan blev jag mindre nervös när jag träffade
mina vänner och min nya lärarina som hette Anneli.
På vår första skoldag visade hon oss runt på skolan.
Efter det fick vi våra bänkar och våra första skolböcker
Efter det var det lunch.
Vi var alla ganska nervösa inför vår första skollunch.
Vi hade hört dåliga rykten om skolmaten och de flesta av rycktena stämde!
Sedan var första skoldagen slut.
Redan andra skoldagen hade jag börjat att vänja mig vid att gå till skolan,
men inte den tiden vi började på morgonen.
Vi började redan 8.30 vilket jag tyckte var väldigt tidigt och jag som är
morgon trött.
När jag väl kom till skolan så fick vi börja att lära oss alfabetet. Vi
började med att lära oss bokstaven A och sedan lärde vi oss en bokstav per
vecka tills vi kunde alfabetet.
När jag väl hade gått utt låg stadiet och skulle börja i fyran var jag
väldigt nervös för att vi skulle byta skola, få en ny lärare och klassen
skulle splittras och blandas med andra elever.
Men när jag började i fyran så fick jag många nya kompisar och vi kom
mycket bra överens.
Men min nya lärare som hette Kasper var sjuk den första veckan så vi fick
ha en vikarie som hette Annsofi. Men vår nya skola som hette
Drottningholmsskolan var på ombyggnad när vi började så vi fick ett
klassrum på en fritidsgård som hette Åkerbruksgården. På Åkerbruksgården
fanns ett dagis vilket var väldigt jobbigt ibland när vi hade lexion och
någon unge började skrika eller gråta.
Men när vi skulle ha lunch, idrott eller slöjd var vi tvungna att gå till
Drottningholmsskolan vilke jag tyckte var väldigt jobbigt och tråkigt.
När vår riktiga lärare Kasper kom tillbaka så blev det mycket läxa. Han var
ganska sträng men ibland var han trevlig.
Varje morgon i skolan så tvingade han oss att göra morgon gympa.
Men när skolan var färdig byggd och vi flyttade in så trivdes jag inte så
mycket där för att Drottningholmsskolan var mycket större än min första
skola som hette Laxegården. Men när tiden gick och jag blev äldre och
större så började jag att trivas på Drottningholmsskolan.
Sedan när jag äntligen började i åk 6 så tyckte jag att det var mycket
roligt att gå på Drottningholmsskolan.
Vi had bytat lärare fem gånger och en av lärarna hade till och med fått
magsår.
Men nu hade vi fåt en mycket bra lärare som hette Alberto Sepeda.
Han var mycket trevlig och gillade sport.
Nästan varje dag var bra i skolan, jag hade många kompisar och jag trivdes
där. Men den dagen vi gick ut åk 6 var en dålig dag.
Vi visste att alvaret skulle börja och att vi skulle splittras igen.
Fastän det bara var några timmar kvar till sommarlovet var det ingen som
var riktigt glad.
Men efter ett skönt sommarlov så hade vi börjat i högstadiet.
Det var bara tre ifrån min gamla klass som började i samma klass som jag.
Vilket var en stor besvikelse.
Och när vi hade börjat på Laxenskolan fick man en mentor som tog hand om
en. I början var det väldigt svårt att hitta i skolan för att skolan var
stor och vi hade olika salar för alla de olika ämnena, och vi hade olika
lärare för de olika ämnena.
Men snart hade vi lärt oss att hitta, lärt känna våra lärare och fått nya
kompisar. Så gick termin efter termin, tills vi skulle börja i åk 9.
Vi var både glada och nervösa.
För nu skulle vi få betyg som vi sedan skulle söka in på gymnasie skolan
med.
Tiden gick och höstterminen tog slut.
Sedan efter ett skönt Jullov kom vår terminen och de nationela proven och
här sitter jag och gör ett.
Slut.
Kulturellt kapital: 500+
Att byta skola/att byta klass
– Jag heter Stackenborg och jag har bytt skola två gånger och det hade jag
tänkt att berätta en kort berättelse om. De gångerna som jag bytte skola
slutade alltid med att det var delvis positivt på sitt sätt, berättar Ola
för journalisten.
– Jag föddes i Stockholm men jag flyttade därifrån när jag var fyra år
gammal så det har jag inga vidare minnen av och då gick jag ju dessutom
inte i skolan. Från det att jag var fyra och till det att jag gick i ettan
bodde jag där jag bor nu, på Strömsnäs. Mycket av den tiden innan skolan
var jag hemma och självklart som de flesta andra barnen gick jag på dagis,
sa Ola till mig medans jag antecknade så fort jag kunde. Jag heter Sven-
Bertil, jag vet, mitt namn är pinsamt men jag är väl själv något av en
nörd, för en nörd kännetecknas väl av sådana som jag, lite halvmullig,
stora tjocka glasögon och aldrig har jag några nya kläder. Gör man en
novell om Ola’s liv och skriver in den i skoltidningen då måste man väl
vara lite nördig. Jag önskar att jag kunde göra sådant som alla andra
killar i klassen kan som t.ex. att spela fotboll eller innebandy. Nu är
inte jag skapad för det utan mitt liv är nog till för att gå med cykelhjälm
på huvudet och hela tiden vara rädd för att trilla och förblöda hela
huvudet.
Dagen efter intervjuen skrev Sven ner allt om Olas liv till en enda kort
novell och tryckte den senare i skoltidningen. Berättelsen löd på detta
viset och den blev högt uppskattad.
ny sida
Ola steg upp på morgonen och hade vaknat av att hans mamma väckt honom
ovanligt tidigt, han hade fortfarande inte fattat varför utan visste bara
att det var något om dagis som hans mamma pratat om så många gånger
tidigare men som han själv aldrig riktigt förstått var det var eller
innebar. Att det innebar att Ola skulle få nya kompisar i hans egen ålder
och att han skulle slippa leka med sin syster dagarna i ända, hade inte
gått upp för honom.
Det var en solig och varm dag i maj, Ola steg upp ur sin säng och åt sin
frukost. Hans mamma väntade på honom i bilen och han fick skynda sig att
äta klart och tillslut körde de iväg till dagiset. När Ola kom dit såg han
en massa barn springa omkring och leka runt ett stort rött hus och Olo
trodde att det var något fängelse för små barn som varit olydiga samtidigt
som hans mamma öppnade den gröna stålgrinden. Han höll hårt om hennes hand
medans de gick längs den lilla grusgången fram till dagiset.
Dörren till huset var stor och vit med små fina rutor mitt på, själva
dagiset var ett rött tvåvåningshus av trä och runtom den fanns en
finträdgård med fina äppelträd och päronträd samt fyra små picknickbord av
trä.
När Ola kom in i huset fanns det en pytteliten hall som var helt
fullproppad av skor och till vänster om hallen fanns ett litet rum som var
fullt med olika Playmo leksaker och olika sorters plastdinosaurier och till
höger fanns ett ganska stort rum där fullt av ungar sprang omkring och
lekte. Helt plötsligt kommer en stor tant fram och pratar med Olas mamma
Gunilla och tanten och Gunilla går in i det högra rummet medans Ola stannar
kvar i hallen.
Efter ett kort tag undrar Ola var hans mamma tagit vägen och han går själv
in i det högra rummet. När han kommer in ser han ett litet barn som sitter
och trycker sig mot väggen under ett bord och han går fram till barnet.
– Vill du vara med på kurragömma? frågar han Ola och så kommer ett annat
barn in mellan Ola och barnet och skriker något om att barnet under bordet
är taget och så springer båda två iväg.
– Vet du vad kurragömma är frågar barnet samtidigt som han springer fram
och tillbaka i rummet. Utan aning om vad det är svarar Ola att han
självklart vet vad det är och så springer han också med runt i rummet utan
att ha den blekaste aning om vad han gör för något.
Det var första gången Ola träffade sina första, bästa kompisar under
lågstadiet. De hette Kalle, David, Johan och Linus.
När Ola sedan blev äldre och det snart var dags att börja i skolan hade
Kalle och David, hans bästa kompisar, redan börjat där. Att byta dagis mot
lekis var något som Ola länge hade sett fram emot och han kom inte att
sakna sitt dagis.
Första dagen i lekis och Ola hade fått gå själv första dagen. Den dagen var
första gången han träffade nya kompisar, sina klasskamrater. Alla hade
tagit med sina föräldrar utom Ola. Ola tyckte personligen att han var
väldigt modig och tuff som inte behövt sin mamma med sig på förstadagen i
skolan. Alla barnen satte sig i en ring med föräldrarna sittandes i
bakgrunden efter det att vi alla fått hälsa på våra nya lekislärare.
Lekislärarna berättade om vad de skulle hålla på med och försöka lära sig
under de kommande läsåren. När de tog upp räkning och matematik var det en
liten unge mittemot Ola i ringen som sträckte sig upp och frågade vad det
var och lärarna förklarade för honom att det var när man skrev olika
siffror och liknande och sen försökte räkna ihop vad det blev sammanlagt
och den lilla ungen slängde sig efter sin nya gröna skolväska och letade
fram en jättelinjal som han började vifta med och var oerhört stolt över
att han visste att man kunde rita ettor med hjälp av den. Barnet fick Ola
reda på senare att han hette Jimmy.
Två år senare…
Ola satt vid sin mattebok och försökte på bästa sätt förstå hur man över
huvud taget fick det att gå ihop. Att två streck med ett kort emellan sedan
två minusstreck över varandra och att det sedan skulle bli en tvåa, det
förstod helt enkelt inte Ola visserligen var det kanske inte så lätta tal
som han hängde upp sig på men matten gick verkligen inte bra, alla låg före
Ola i matten. Han hade rasten innan varit i halvt som halvt bråk med hans
kompis Kalle och han hade sagt att det skulle bli kul när han skulle flytta
ifrån den lilla byn Ekne även fast han innerst inne inte tyckte det.
Kvällen innan hade hans mamma och pappa berättat det för honom att de
skulle flytta till Sälen och bo där i ett och ett halvt år. I början hade
Ola stormtjutigt, han ville inte flytta ifrån sitt rum, sina kompisar och
hela bygden men det fanns ingenting att göra. Ett och ett halvt år kändes
som en evighet. Skulle han vara tvingad att bo någonstans där det bara
snöade och inte fanns en enda människa att prata med. Alla hans kompisar
han hade i Ekne skulle han inte mera få se kändes det som.
När det väl kom till kritan och när Otto hans familj skulle flytta var det
jullov. Det snöade ute och det var lördag. Allting var packat och bilen var
helt fullproppad av olika grejer. De var sex stycken personer i bilen; Ola,
hans syster Hanna, hans bror Viktor, Pappa Valter, mamman Jessica och
familjens barnflicka som hette Elin. Möbler och sådant hade skickats upp
med flyttbilen innan. Vid tolvtiden på dagen bar det iväg till Sälen och
Ola sade hej då för sig självt till klassen, kompisarna och hemmet
samtidigt som de åkte ut ur Ekne.
Den bilresan var nog den längsta tid som Ola någonsin suttit i bil. Först
åkte de upp till Stockholm för att säga hejdå till Olas mormor och morfar
för nu var de betydligt längre för dem att åka och hälsa på.
Sammanlagt att bara åka bil tog det lite mer än nio timmar att åka till
Sälen och inte nog med att de var sex personer och en massa packning så var
dessutom familjens hund Abba med.
De kom dit vid elva på kvällen och för första gången såg Ola sitt blivande
hus som han skulle bo i de kommande ett och ett halvt åren. Ola, Hanna och
Viktor var dödströtta då så det första som de gjorde i huset var att gå och
lägga sig. Eftersom huset var totalt omöblerat och bara Olas pappa bott i
huset ett par veckor sammanlagt så fick alla tre sova på madrasser på
golvet medans mamman, pappan och Elin började skruva ihop möblerna.
Första dagen i Sälens skola kom han in i ett stort klassrum där alla satt
och väntade vid sina bänkar och Ola fick gå fram framför klassen och
presentera sig osv. Det var den dagen Ola fick träffa alla sina nya
klasskamrater och han kände genast på sig att åren i Sälen inte skulle bli
så dåliga som han hade trott hemma i Stavsnäs och i den punkten hade han
rätt. Åren i Sälen var de bästa åren i hans liv. Han fick en hel del nya
kompisar och det hände alltid någonting i Sälen och om det inte fanns något
att göra så ringde han alltid en kompis så stack de och åkte skidor i
backarna som bara var ett hundratal meter ifrån. Varje helg var det
slalomtävlingar och i veckorna efter skolan fanns det alltid någon
aktivitet man kunde göra, allt från att klättra isklättring i något fruset
vattenfall till att åka längdskidor över Sälenberget.
Den förändringen som kom att bli den tråkigaste var när Ola var tvingad att
lämna Sälen och det intensiva friluftslivet och de ständiga aktiviteterna
till att åka tillbaka till Ekne där det aldrig hände något men att äntligen
få träffa sina gamla kompisar igen.
Dagen då Ola flyttade tillbaka till Ekne var en sommardag, hela huset var
tomt och Ola hade precis avslutat en fotbollsskola som tv 4 höll i på
Sälens fotbollsplan. Det var sista gången Ola såg sina kompisar och när han
sade hejdå till dem uppfattade de inte riktigt att han skulle flytta hem,
utan bara att han skulle åka till sitt hus.
När Ola kom tillbaka till Ekne träffade han alla sina kompisar där och hade
väldigt kul där med men Sälen var ändå det roligaste. Det som han innan
hade trott skulle vara det tråkigaste och sorgligaste delen av sitt liv har
nu passerat som den absolut roligaste delen av hans liv. Han hade lärt sig
en hel del i Sälen, där var det mesta bättre, han hade lärt sig matte och
skolan mycket bättre än vad han hade lärt sig i Ekne, han kunde nu åka
slalom- och längdskidor hundratals gånger bättre än vad han någonsin kunnat
innan.
Men detta var inte det ända skolbytet i Olas liv men det sista skolbytet
var inte hälften så mycket förändrande, det var skolbytet mellan sexan och
sjuan då Ola skulle gå från den pyttelilla skolan i Ekne till den mycket
större skolan i Nederum, kändes det som då…
I Nederum fick han också där nya kompisar men de gamla kompisarna han haft
innan skulle han inte glömma bort, kompisarna från dagis som nu går på
samma skola, klasskamraterna i Ekne och alla hans kompisar i Sälen, ingen
av dem försvann och han fortsatte hålla kontakten med de i Sälen.
Han delades i Nederum i en helt ny klass med delvis människor som han
aldrig hade sett förut och delvis människor som till och med gått i samma
klass som honom i Ekne. Det bästa med bytet till Nederum var att äntligen
få slippa den lilla pytteskolan i Ekne.
Alla dessa skolbyten tycker Ola har varit väldigt lärorika, speciellt det
till Sälen och han lärde sig oerhört mycket av att komma till helt nya
klasser, han fick chansen att öva sin sociala förmåga och skaffa nya
kompisar och fritidsliv etc.. I alla byten och ställen där man kommer till
en helt ny klass eller bekantskapskrets gällde det att visa vem han
verkligen var och att han verkligen var sig själv. Om Ola bara hade gått i
en skola i sitt liv hade han definitivt inte varit samma personlighet som
han är idag.
Nu är det också snart dags att göra ännu ett byte till gymnasiet vilket
även det kommer att innebära en stor förändring i ens liv om inte större än
de skolbyten som Ola har gjort, men huvudsaken är ändå att man alltid trivs
med de människor man umgås med.
Så slutar berättelsen om Olas olika skolbyten. Sven-Bertil gick till slut
media linjen och blev en mycket känd journalist och författare. Hans
ärftliga blödarsjuka avvecklades helt plötsligt och han lärde sig spela
fotboll. Ola gick naturvetenskaps linjen i Stockholm där han fick en hel
del nya kompisar och livs-|erfarenheter.
SLUT
AV: Ola Stackenborg 9 B
marginalen är så ojämn, så det är svårt att avgöra om försök till
styckeindelning med enkla radbrytningar är gjord. Iom att det inte finns
några styckeindrag eller dubbla radbrytningar låter jag bli att skriva ut
eventuella försök till styckeindelning.
1. Mina skolår
Hej alla läsare. Här kommer min krönika om min skoltid. Innan jag började i
skolan tänkte jag att det bara skulle bli roligt, för att jag och alla mina
kompisar från dagis kom i samma klass. Men dagen före första dagen blev jag
rädd och nervös för jag visste ingenting och var rädd för dem nya som jag
skulle få träffa. Sen när jag kom till skolan så blev vi från mitt dagis
ett ”gäng” som blev typ en bärande vägg för klass. Vi hjälpte alla att få
nya kompisar, så att ingen blev mobbad. Vår lärare blev mycket glad över
att hon fått en sån bra klass som hjälptes åt så bra. Vår lärare var själv
riktigt snäll, men hade samtidigt hårda regler. Gjorde vi nåt dumt så fick
vi verkligen stå för vår sak och ta straffet. Jag tror att detta har hjälpt
mig mycket i min skoltid. Det första året gjorde vi inget speciellt. Vi
fick mest göra som vi ville och lära känna de andra lärarna och eleverna.
Vi fick även se att de äldre eleverna var inte alls farliga som vi trodde.
Min klass blev bra kompisar med en sexa som hjälpte oss. Till exempel om vi
fick nåt problem med några andra elever eller med nåt med skolans läxor. De
hjälpte oss också med att lära oss läsa och skriva lite svårare saker. Så
jag tyckte mitt första skolår var bara bra utan problem tack vare att vi
fick lära känna dessa underbara sexor. Kommande skolår var inte lika bra
för att våra ”beskyddare och hjälplärare” slutade. Så nu ville de flesta
klasserna ge sig på oss för att de hade blivit så avundsjuka. De började
att försöka slå oss och allt sånt som man gör med ettor. Vi fick det svårt
nu ett tag, men tillslut klarade vi av det och då flög detta år bara bort.
I detta år fick vi lära oss bland annat matte och alfabetet. Även detta år
var det mycket lek och stim. Kommande år som var det tredje av sex på
Tomteboskolan trodde vi bli det tuffaste och svåraste året. Det blev också
ett mycket komplicerat år. Detta var vårt sista år med Jessica och det
kändes tufft för hon hade varit så bra mot och åt oss. Hon sa att vi hade
varit hennes bästa klass på mycket länge. Vi tackade hon för allt hon gjort
och så, men det blev ett riktigt tråkigt avsked från henne för hennes mamma
dog ett par dagar innan skolavslutningen. Hon blev tvungen att åka från
oss. Vi trodde detta var sista gången vi såg hon. Vi hade sån tur att vi
slapp byta skola och fick gå kvar. Första dagen i fyra sökte vi genast upp
Jessica. Hon blev så glad. Vi fick bli hennes klass ”beskyddare och
hjälpredor” precis som sexorna hade varit till oss. Vår nya eller rättare
skrivit våra nya lärare hette Ann-Kristin och Radislav. Radislav kallade vi
helt enkelt bara för ”Radi”. Dessa två lärare var skolans bästa lärarpar
enligt de flesta eleverna. De var roliga, snälla, skrattglada och allt. Vi
blev direkt en bra laddning. De bestämde att vi skulle på klassresa till
Bornholm i sexan om vi var duktiga och skötte oss bra genom fyran, femma
och sexan. Det svåraste med fyran var att vi fick börja läsa engelska och
fick mer läxor och det var inte lika mycket trams nu. Vi var ju tvugna att
var bra nu för att få komma på klassresa till Bornholm. I slutet av fyran
fick vi reda på att de tyckte att vi varit flitiga och duktiga och om vi
fortsatte så som vi gjorde då så blev det Bornholm. Vi tyckte det var
skitbra. I fyran vann vår klass även Sundbymästerskapen. Det var en tävling
i friidrott. Vår klass var en riktig idrottsklass kan man skriva. Nästan
alla gick på nån idrott regelbundet i klassen. Vi hade även ett
skolmästerskap, men det tar vi nån annan gång. I femman blev vi lite
stökiga och aningen diviga p.g.a att vi var så bra på sporter, men när det
gick överstyr anmälde Ann-Kristin och Radislav oss i DM för friidrottare.
Där blev vi riktigt utklassade och det var exakt vad de räknade med. Nu
fattade vi att vi inte var bäst i världen så vi tappade vår divighet lite
och vi blev nästan normala igen. I Sundbymästerskapen detta år blev vi näst
sist. Våra lärare tyckte vi ändå gjorde bra ifrån oss för vi var bara 10st
som ställde upp resten var sjuka. Vi kämpade oss igenom det år som var
fullt av motgångar bara. Vi började att längta allt mer till resan till
Bornholm. I sexan nu, som var sista året på Tomteboskolan innan
Sundbyskolan, var riktigt jobbig för vi längtade till Bornholm. Efter en
månad var det äntligen dax för resan. Under resan levde vi verkligen livet
nästan fullt ut förutom att vi inte drack sprut eller tog droger. Vi
ordnade disko och allt där. Vi hade skit skoj där. När vi kom hem så slapp
vi skolan dagen efter för båten hade blivit försenad så vi var inte hemma
förrän vi 6.30 på morgonen. Vi fick även nu i sexan ha tyska och idrott på
Sundbyskolan och det gjorde att sen när vi började i sjuan så kände vi
redan lite elever och lärare. Nån månad innan vi började sjuan fick man
träffa sin nya klass. Mitt första intryck av den var att den var aningen
blyg, men ju mer vi började prata desto bättre var blev det. Den nya klass
verkade som att den inte var lika bra som den gamla, men det är ju tur att
man kan få fel också. När vi började sjuan då märkte man att denna klass
också skulle bli en skit bra klass. En sak som var bra var att min gamla
klass tappade aldrig kontakten med varandra fast vi inte gick i samma klass
mer. Vi pratade med varandra precis som vi gick i samma klass.
Sjuan var en lättid i min skolgång. Det var mest på skoj nu, men i åttan
fick man betyg så då var det bara att ge järnet. Det var en hyfsat svår tid
för att till varje prov övade man som en idiot för man ville ha MVG. Jag
körde nästan slut på mig, men jag kom på ett vis att öva inför prov. Det
var att börja en vecka innan och läsa det en gång/dag. Jag blev ganska nöjd
med mina betyg i åttan, men ville gärna höja dem. I nian hittils har det
bara gått som planerat. Jag tycker att det ska bli skönt att få börja på
Gymnasiumet. Jag hoppas verkligen mina betyg håller så jag kommer in där
jag vill.
Hoppas du tyckte om läsningen och att du mår bra. /Slut.
Min syn på skolan
Hej!
Jag är en ambitiös elev från AC skolan, som heter Amik. Under hela min
nioårig skolgång har upplevt både possetiva och negativa upplevelser i
skolan.
Allt från att bli utkastad ur en dörr av en lärare till att jobba Ma efter
skolan med min underbara Ma lärare Sofia. Under min skoltid har jag nästan
alltid försökt vara possetiv och jobbat hårt för att uppnå det bästa
betyget så möjligt, men det har varit hinnder till detta t.e.x lärare och
elever. Men det finns även lärare och elever som har hjälpt mig uppnå de
betyg jag vill ha för min framtid och även hjälpt mig vara possetiv.
En av skolans största brister idag är att lärarna har för lite kunskap om
barn och ungdomar. Det leder till att det blir svårare för dem att lära ut
sina kunskaper till eleverna. Jag tycker att när de blivande lärarna går på
sin utbildning, så ska det finnas en kurs om barn och ungdomar. Denna kurs
ska hjälpa lärarna att förstå barnen och förstå hur de tänker och agerar.
ny sida
En annan stor brist som finns i de flesta grundskolorna i Sverige är att
skolorna oftast köper in dåliga (svaga) datorer för att de vill hålla en
låg buget.
I min skola har vi datorer som är näst intill oanvändbara.
Skolan förstår inte hur viktigt den är med datorer. Om runt omkring 10 år
så kommer en person som inte kan mycket om datorer betraktas som en
analfabet. 2000-talet kommer att bli en dator generation.
Just därför ska skola ha bra datorer så eleverna kan använda de till max.
En av skolans bästa förändringar under min skolgång är att de skapade
”verkstadstid”. Verkstadstiden har get eleverna möjlighet att göra sina
läxor i skolan och att jobba upp sig i de ämnen man är mindre bra i.
En annan bra förändring är att lärarna inte bara går efter vilket betyg man
får på provet, utan de kollar även hur man jobbar på lektionerna innan de
sätter sitt betyg.
MVH Amik Abdullah 9 D ac skolan.
Att byta skola/att byta klass
Jag låg i min säng. Tittade på klockan och försökte lägga mig tillrätta.
Jag slöt ögonen, försökte somna, men det var så mycket ljud i mitt rum; min
surrande fläkt som trots sitt envisa snurrande inte lyckades ge mina tankar
den svalka som krävdes för att jag skulle kunna somna.
Med tankarna kom minnena som seglade i mitt huvud och förde med sig både
ljud och dofter. Utanför fönstret lekte sommarens sista bris och över
himmelen stod solen i brand. I skogsgläntan vid slutet av vägen svajade dem
sista blommorna och jag tänkte att det var som om dem ville säga adjö. Och
jag visste att det var både åt sommaren och mitt gamla jag dem tog farväl.
Mina ögon sökte sig uppåt längs väggen och fastnade på ett inramat
fotografi. Det är ett kort från examensdagen i sexan, vi sex flickor som
står där och ler i vackra klänningar och med blomsterkransar på huvudet. I
tankarna gör jag en ny bild, ett nytt klassfotografi med nya människor. För
några sekunder ser jag bilden tydligt framför mig, men så glider den undan
och ersätts med bilden på oss sex tjejer.
Detta har varit mitt sista år som en del av dem, när morgondagen anländer
och följande tre år kommer jag att bli del av en ny klass i en ny
gemenskap, och hur den framtiden kommer att gestalta sig har jag ingen
aning om. Oron och nervositeten har lekt och fladdrat i min mage som en
fjäril hela sommaren, men nu. Nu är allting så nära inpå. 7 D. Högstadiet.
Jag smakar på orden, låter deras innebörd smälta på tungan.
Så blundar jag och tänker tillbaka på åren som har gått. Dagis som blev
till lekis, år som lades till år när lekis övergick till första och andra
klass. Jag fick en fröken, en snäll gammal dam med tigeröronhängen och
glasögon. Jag fick en bänk, och böcker att skriva och räkna i. Alfabetet
och multiplikationstabellen som jag lärde mig att rabbla och tiderna som
jag lärde mig att passa genom att kuta över skolgården när det ringde in.
Sedan, när jag började trean, då var jag stor. Någon som de små barnen såg
upp till, någon som kunde och visste allt. Men även treans år tog slut, och
dagen innan jag skulle börja fyran grät jag mig till sömns. Jag ville
fortsätta gå i gula huset, ha kvar min fröken och mina böcker.
ny sida
Jag visste inte då vad jag skulle få ta del av under mina tre år på
mellanstadiet. Likt en film ser jag det spelas upp på min näthinna och jag
vandrar bakåt i minnenas korridor, förflyttar mig till en helt annan plats
i en helt annan tid.
files index.php license.txt paper_data.txt populate_skrivbanken.sh readme.html wp-activate.php wp-admin wp-blog-header.php wp-comments-post.php wp-config-sample.php wp-config.php wp-content wp-cron.php wp-includes wp-links-opml.php wp-load.php wp-login.php wp-mail.php wp-settings.php wp-signup.php wp-trackback.php xmlrpc.php
Jag korsade skolgården med Annelie vid min sida. Ingen av oss hade sagt
något på vägen hit, och hela morgonen tycktes andas av förändring. Det låg
något i luften som gjorde oss både extra högtidliga och än mer nervösa.
Runt omkring oss var det fullt av folk, de nya ettorna som tryckte vid sina
föräldrar, och de lite äldre eleverna som redan hade åter upptagit lekar
som King och bollruta.
Jag och Annelie stod utanför allt det där, det var som om vi levde i en
egen bubbla av liv. Vi stannade framför den stora tegelbyggnaden och jag
drog nervöst i min kjol och rättade till hårspännet. Så mötte jag Annelies
blick och förstod att hon hade samma tumult av känslor inom mig som jag
hade. På en given signal lade vi våra händer på porthandtaget och öppnade
dörren. Från bägge klassrummen där innanför rådde skratt och prat och
försiktigt kikade vi in genom dörren som var märkt med 4-6C.
I klassrummet stod bänkar utplacerade i grupper om sex och längs med väggen
stod fyra flickor. Jag såg på dem en kort stund och gav var och en av dem
en värderande blick, innan jag log blygt. Flickorna besvarade mitt leende
och jag ställde mig bredvid en av dem närmast dörren. Även Annelie ställde
sig där, och tillsammans betraktade vi sex nykomlingar det skådespel som
utspelade sig i resterande delen av klassrummet; någon som mimade till
musiken från en stereo, två stycken som dansade över golvet och en kille
som satt i sin bänk helt oberört av allt oväsende djupt försjunken i en
bok.
Avlägset allt detta ringde en klocka, och några minuter senare trädde en
kvinna in i klassrummet. Genast hon kom in blev en vinande storm till kav
lugn då musiken tystnade och eleverna tog plats i sina bänkar.
Det var bara vi sex som stod kvar, fortfarande tryckta mot väggen.
– Välkomna tillbaka, allihop, sade kvinnan och tittade ut över klassrummet.
Så riktade hon blicken mot oss och log. Särskilt välkomna får vi också säga
till våra nya fyror, fortsatte hon och pekade på den sista gruppen av
bänkar.
– Jag heter Elise, och var så goda att sitt, flickor, avslutade hon och log
igen. På led förflyttade vi oss från väggen och sjönk ned vid våra nya
bänkar. Under minuterna som följde fick jag reda på att den mörkhåriga
hette Fredrika, den lite knubbiga Anna, den ljushåriga hette Hanna, att den
långa hette Tuva.
Vi presenterade oss för varandra, berättade om våra familjer, och jag fick
veta att Fredrika var adopterad och att Tuva hade en sköldpadda vid namn
Stjärna.
ny sida
Under den första timmen i fyran tog vi våra första stapplande steg på en
vänskap ingen hade kunnat förutse.
Om jag hade spått in i framtiden, skulle jag sett, hur vi sex bara en vecka
senare gick arm i arm över skolgården, pratande och skrattande som om vi
alltid känt varandra. Jag hade sett oss uppträda som Spice Girls på
klassens timme och hur vi på lektionen skrek av skratt till Hannas skämt.
Jag hade sett våra stormiga bråk där vi var dödsfiender. Bråk, som ändå
alltid slutade i tårar och kramar medan ord som förlåt haglade. Jag och
Hanna som retade vår gympalärare, och alla raster som vi sex delade i
grupprummet där vi pratade och spelade kort.
Sådan var vår tid där termin lades till termin. Fyror till femmor. Dagar
till veckor, till månader och till ytterliggare terminer. Femmor som
började sexan. Det gick så snabbt, och plötsligt är vi framme vid
examensdagen.
Blomsterkransar kring hjässan, sånger som sjungs och rosor som delas ut i
klassrummen. Filmen börjar bli suddig i kanterna, och det sista jag ser är
vi sex, Anna, Hanna, Fredrika, Tuva, Annelie och jag stående framme vid
katedern med Elise i mitten och just så ser vi ut som den familj vi
verkligen var.
*
Klockan väcker mig med sitt gälla pipande och jag känner fjärilen som
vaknar till liv inom mig redan innan jag har slagit upp ögonen. Jag sparkar
av mig täcket, reser mig upp ur sängen och går fram till fönstret.
Solens första strålar silar in genom träden och precis som igår svajar
gläntans blommor i vinden. Men idag säger dem inte adjö, utan godmorgon.
Godmorgon till ett nytt liv.
En timme senare cyklar jag ned längs gatan.
ny sida
Jag släpper cykelstyret, lutar mig bakåt och låter vinden leka med mitt
hår. Trots allt känner jag mig fri, trots fjärilens fasta vingslag inom
mig.
I backen möter jag Hanna, Emelie och Elin. Ingen av oss säger något och
hela morgonen tycks andas av förändring, det ligger något i luften som gör
oss både högtidliga och nervösa. Efter en kvarts cykelfärd ser vi skolan
torna upp sig över trädtopparna, och efter ytterliggare fem minuter har vi
parkerat cyklarna och på skakiga ben korsar vi skolgården. Det är fullt av
folk och rörelse, men av dem är vi ingen del, utan vi lever våra liv i en
egen värld byggd av både oro och förväntan. Vi går dem sista metrarna fram
till väggen och plakatet som talar om att här skall 7 D samlas. 7 D. Jag
smakar åter på ordet, låter det smälta på tungan.
Högstadiet.
Ett nytt liv.
Trevligt och originellt berättad med ett avancerat språk och god
disposition.
Mina skolår
Hej jag heter Johannes Karlqvist och går i klass 9D på Södergårdsskolan i
Nässjö.
Jag har tänkt berätta om mina skolår som lugnt flöt fram till fyran, sedan
började äventyren. Berättelsen kan börja.
På den tiden behövde man inte bli väckt när man skulle till skolan, som
började tio över åtta. Jag flög upp som en kanon i en racerbil. Innan
klockan slagit sju satt jag framför tv-n och kollade på alla barnprogram
som min lilla hjärna kunde absorbera. När Mamma eller pappa ord
oläsligt ropade att det var frukost så var det nästan en omöjlighet att
slita bort mig från tv-n. När de hade tryckt i mig frukosten så var det
dags att ge sig iväg till den där stora byggnaden som visst kallade sig för
skola. (I mitt fall Aspegrenskolan) som vanligt gick jag ner för gatan,
stannade i korsningen och väntade. Trettio sekunder senare kom han, ganska
lång men annars inte så mycket mer märkvärdig än mig. Personen jag talar om
är givetvis Julian Nicklasson. Min kompis, vi bor på samma gata än idag.
Julian och jag gick till skolan varje dag. Vi hade tävling med två tjejer
som vi inte visste vad de hette. Det gick ut på att komma först till
skolan. De startade oftast före oss och bodde närmare skolan än oss, så
oftast vann de kampen, men ibland lyckades vi slinka förbi dem och ta
segern.
Skolan som senare kom att bli min värsta mardröm var som en dans på rosor.
Jag älskade skolan, tyckte allt var roligt.
Det bästa av allt var ändå rasterna, med de svettiga fotbollsmatcherna som
nästan kokade över av prestige mellan röda och gröna gruppen. Segra blev
oftast vi i röda gruppen och det berodde främst på en sak; Jonas Enderberg.
Han var kung på fotboll, med han i laget kunde vi knappast förlora mot
resterande text saknas
Lära för livet
Kunskap är någonting viktigt, och i skolan får man en gratis chans till
kunskap under minst 9 år. Jag tycker att man ska ta tillvara på den tiden
för det är skolan som bygger grunden för hela livet.
Ett ämne som i början kändes lite onödigt, men som jag nu har förstått
betydelsen av är hemkunskap. men tänkte man att mamma lagar maten, jag
kommer inte att börja med det förän jag är vuxen och då har jag glömt bort
allt. Men där hade jag fel.
Om man t.ex. tränar nästan varje dag så behöver man få i sig mat och
om inte mamma är hemma så får man laga den själv, helst ska det då inte
bara vara en panpizza utan något som är näringsrikt så att man orkar med
träningen.
Den kunskapen kommer man att ha med sig hela livet, för det är någonting
som man änvänder, så man glömmer inte bort det.
Ett annat ämne som är viktigt är engelska. Jag har haft det i 6 år nu så
jag börjar kunna kommunicera med det. Förra veckan så krånglade en sak på
min dator och jag skrev ett e-mail på engelska. Nästa dag fick jag ett brev
tillbaka och jag löste problemet.
Sådana vardagliga ting inträffar regelbundet, i skolan hemma, eller när man
är på semester.
En annan sak som jag kommer ihåg var när vi hade en friluftsdag i slutet av
åttan. Vi fick lära oss första hjälpen, och det är en kunskap som kan rädda
liv.
Det käns också tryggt att veta att många som är runt omkring en kan det.
Fast det viktigaste av allt är nog blandningen av alla möjliga kunskaper –
Biologi, matte, svenska, historia religion osv. Om man inte hade kunnat
allt det som man lärt sig så skulle det vara svårt att bara prata med folk
som är någorlunda allmänbildade. Man har verkligen nytta utav det varje dag
när man träffar andra perssoner.
Det är därför som det är så viktigt att ta tillvara på de åren som man får
i skolan. För annars så få man det svårt i livet.
Du löser skrivuppgiften på ett bra sätt. Din text skulle ha passat bra i
Ungdomsrådets tidsskrift. Du ger relevanta exempel på värdefull kunskap som
skolan förmedlar, och dina exempel har också en personlig anknytning.
Texten flyter på bra. Du gör en relativt korrekt styckeindelning och du göt
bara några få språkfel.
Mina skolår
Jag heter senad shabani. Jag är född i kosovo, men jag flyttade till
Sverige när jag var 1½ gammal. När jag började första klass så hade jag
lite problem med svenskan eftersom mina föräldrar inte kunne så bra svenska
själv så jag lärde mig ingenting av dom. Men i slutet av förstaklass så
pratade jag nästan flytande svenska. jag lekte nästan hela-|tiden med
eleverna från min klass även efter skolan. Jag kan förklara hur jag lärde
mig så lätt svenska. Det började med att så fort jag Gick in i klassen så
sa jag till min lärare att jag ville snacka med henne, så hon gick ut till
koridorren med mig då sa jag.: Jag skäms, tänk om dem inte gillar mig? då
sa hon.:
-varför skulle inte dom gilla dig? Jag bara var tyst jag visste inte vad
jag skulle göra så jag bara gick in och satte mig. Meningen till att jag
berättade det är att när man kommer från ett annat land och börjar i en
klass så är man oftast lite nervös och rädd att ingen kommer att tycka om
en, men jag blev van-
ny sida
efter sådär 2-4 veckor.
Att gå i första klass det var kul vi gjorde tusentals lekar och mina lärare
var jätte snälla. Jag kommer t.om. ihåg deras namn kristin och malin.
Kristin hade också en son i klassen han hette Johan. Vi brukade nästan
alltid leka efter skolan. Men när jag skulle börja i andreklass så bestämde
mina föräldrar att vi skulle flytta till Karlskrona. Jag började nästan
gråta för att jag ville inte flytta. Jag hade alla kompisar där. Men det
hjälpte inte så vi flyttade och jag fick börja i andreklass i Karlskrona.
Då gick jag i en skola som hette långängs-skolan. i tredjeklass började jag
på Sundbyskolan skolan och den skolan förändrade mitt liv totalt. Det var
många som mobbade folk som trodde att dom var coola. Så dom mobbade mig
också men jag brydde mig inte. Jag bara gick vidare när jag såg dom. Men i
fjärdeklass gick dom en nivå högre dom började snacka om ens mamma och det
pallade jag inte med, så jag gav honom en rak höger rakt i ansiktet. Då
efter det började han respektera mig, men en dag tog han med 10 st
kompisar. Då var jag och min store bror ute på rast. Då började dom mucka
och min storebror gick i 6:an och vi i 4:an då blev det ett litet slagsmål
mellan oss och vi vann. Sedan dess har mitt liv varit ett normalt liv. Den
ända nycklen till att leva ett bra liv i en bra klass är att ta hänsyn till
varandra och va snälla. Ifall man känner sig lite blyg så kan man snacka
med en elev lära känna varandra så har du en bra framtid från 1-9 klass.
lärarkommentaren oläslig
Mina skolår
Den allra första skolan jag gick i var en amerikansk skola. Då bodde jag i
Bangalore där jag är född. Jag gick där i kindergarten, som är samma sak
som sexårsverksamhet. Självklart prata|de jag engelska. Jag kommer ihåg att
jag knappt kunde ett enda ord på engelska innan jag började där. Men jag
lärde mig snabbt.
Jag gick bara där i ett år och jag önskar nu att jag hade fortsatt gå där.
Jag kommer ihåg väldigt mycket, fast jag var ganska liten. När jag tänker
tillbaka kommer jag ihåg att jag hade roligt. Då skrattade jag och var glad
för det mesta. Jag hade många kompisar som jag lekte med, och vi gjorde
alltid något roligt i skolan.
Högtider som halloween, alla hjärtans dag och st: Patricks day minns jag
speciellt.
Under min tid på kindergarten kändes allting som en lek, allt var så
enkelt. Jag tror nog att det är hittills mitt bästa skolår. Jag är också
tacksam över att jag har fått uppleva att gå i en skola som är så
annorlunda från Sverige. Då förstår man vad man att det finns skolor som är
bättre än Sveriges.
Inte för att jag tycker att dom är dåliga, men man har något att jämföra
med.
När jag skulle börja ettan flyttade vi till Sverige. Det var första gången
jag bodde här. Jag kom till en bråkig stor klass och jag minns att jag inte
tyckte om det i skolan så mycket. Inte som jag hade gjort förut.
Jag började i den skola som jag går i nu, Sockenplanskolan.
Jag komme faktiskt ihåg min första skoldag i ettan, fast inte så mycket i
och för sig. Det jag minns var att jag fick en kompis som hette Linnea och
att vi fick potatisbullar med lingonsylt till lunch. Det är konstiga saker
man minns.
Jag gick i Sockenplanskolan under hela lågstadiet. Jag kommer ihåg att jag
var ensam ibland och ibland hade jag kompisar. Jag tyckte att många utav
mina klasskamrater var barnsliga, speciellt killarna. Det är två vänner som
jag hade som jag aldrig kommer glömma. Viola och Ida. Det va dom två som
betydde mest för mig i skolan under lågstadiet. Det är förvånands|värt
mycket jag kommer ihåg, det finns så mycket att berätta, men för att gå
vidare måste jag berätta om när jag började mellanstadiet. Vi flyttade till
Egypten när jag började fyran. Jag vissteinte ens vad det låg när pappa sa
att vi skulle flytta dit, men när jag fick höra att det låg i Afrika tyckte
jag att det var häftigt. Det var inte så svårt att flytta från Sverige, jag
visste ju ändå att vi skulle komma tillbaka. Det var tänkt från början att
vi skulle bo i Egypten i två år, men vi bodde där i tre år. Alltså under
hela mellanstadiet.
jag började i en liten svensk skola, med bara trettio elever. Mina syskon
började i en amerikansk skola. Jag kan ångra nu att jag inte valde den
amerikanska för att jag skulle ha fått mycket bättre undervisning. Att vara
den enda som gick i svenska skolan fyra syskon som gick i den amerikanska
var lite jobbigt ibland. Jag fick en utanförskänsla. Jag tyckte att de
glömde bort mig ibland och att mina syskon tog för myck|et plats. Fast jag
trivdes bra i Svenska skolan, de första två åren i alla fall. Det var bra
samman|hållning mellan eleverna, eftersom vi var så få. Åldrarna var
väldigt blandade, vilket var en bra sak. Det var kul att umgås med dom som
både var yngre och äldre än en själv. På rasterna kunde hela skolan t ex
spela fotboll, pingis eller basket. Vi gjorde många skol|resor, där vi bl a
var på safari, badade i varma källor, fick uppleva den egyptiska kulturen
eunt omkring Egypten. Jag är ännu en gång tacksam över att jag har fått
uppleva detta. Jag har fått uppleva saker som vissa andra svenskar inte har
upplevt eller aldrig kommer att göra. I och för sig så kanske dom inte
förstår vad dom har missat, men jag förstår vad jag skulle kunna ha missat
och jag är tacksam att jag inte har gjort det. Den bästa vännen som jag har
fått i Egypten är Åsa. Jag har fort|farande kontakt med henne. Hon gick
också i svenska skolan i en klass under mig. Jag kommer ihåg innan hon kom
till Egypten hade jag tröttnat lite på mina andra kompisar. De var väldigt
barnsliga. Jag kunde inte förstå hur de fortfarande kunde leka mamma, pappa
och barn.
När Åsa kom blev vi ganska fort bra kompisar, eftersom hon också tyckte att
de var barnsliga. Fast vi var ju ändå kompisar med de andra ändå, men vi
kanske mest var för oss själva.
Jag kommer ihåg att i sexan när Åsa flyttade tillbaka till Sverige tyckte
jag att det blev ganska tråkigt i skolan. Mina andra kom|pisar hade mognat
till lite, så det kändes i alla fall bra. Detta kanske låter värre än vad
det var, men jag tycker inte att det var så hemskt utan henne. Jag klarade
mig. Jag visste att jag snart skulle få träffa henne igen.
Andra terminen i sexan kände jag hur mycket jag längtade till Sverige. Jag
vill verkligen flytta tillbaka.
Det var ändå hemskt att flytta från Egypten. Jag skulle ju inte komma
tillbaka. Allt fick man lämna, huset, hundarna, skolan, kompisarna. Det var
så mycket jag skulle sakna och som jag nu fortfarande sak|nar. Nån dag tror
jag ändå att jag ändå att jag kommer åka tillbaka dit.
Att börja i sjuan, högstadiet i Sverige var hemskt. Jag förväntade att jag
skulle trivas bra i Sverige, men jag var ändå orolig för hur det skulle bli
med skolan.
Jag började i samma skola som jag gick i innan. Sockenplanskolan. Det var
många elever som fortfarande gick här sen förut. Egentligen ville jag inte
gå i den här skolan igen, men mamma och pappa sa att det var bäst så
eftersom det inte fanns en bättre skola jag kunde börja på.
Jag tyckte inte om att det var så många som kände igen mig och var
intresserade över hur jag hade förändrats.
Det som jag upplevde som jobbigt var grupptrycket, jag var inte van vid det
på detta extrema sätt. Jag är inte en såådan person som lätt faller för
grupptryck, emn jag tyck|te att det var jobbigt att man inte längre hade
kvar känslan att alla kunde vara med alla. Jag fick några kompisar i alla
fall, två utav dom stod mig lite när|mare.
Det var jättejobbigt att hänga med i skolan. Eftersom jag tidigare inte
fått så bra undrvisning låg jag lite efter. Men jag försökte så gott jag
kunde. Gjorde alltid läxorna och sen kändes det som jag hade kommit ikapp.
Andra ansåg mig som en utav de duktigare eleverna.
Sjuan tycker jag i stort sett var ett bra år. Fast jag hade under vissa
perioder varit ganska deprimerad, eftersom jag saknade Egypten och jag
tänkte mycket på Bangalore. Det gör jag nu också och jag tror att jag
alltid kommer göra det.
När sjuan slutade flyttade en utav mina närmaste vänner. Jag insåg inte då
hur svårt det skulle vara utan henne.
Åttan var ett väldigt jobbigt år. Mina kompisar svek mig och jag trodde
själv att det var mitt fel, fast nu förstår jag att det inte var det.
Mina slutbetyg i åttan visade sig vara bra ändå. Jag hade kämpat mycket för
dom.
Vid slutet av åttan kände jag att jag inte kunde gå kvar i samma klass
längre. Jag hade inga riktiga kompisar och arbetsmiljön var stökig.
Då funderade jag på att byta klass till denna. Det var otur att det var en
matte och NO klass som jag tänkte byta till. Annars skulle jag utan tvekan
ha velat byta direkt. Matte är inte precis mitt favoritämne. Det har varit
tufft och väldigt ansträngande att byta klass. Men ändå tycker jag att det
var bra att jag bytte. Det är mycket bättre arbetsmiljö i den här klassen
det är lättare att koncentrera sig. Tyvärr sänktes ändå mina betyg med 15
poäng. Som sagt så var det ansträngande att byta klass, men betygen ska jag
höja.
På ett sätt känns det sorgligt att lämna grundskolan men ändå skönt. Man
inser att man inte längre är så liten längre och om man vill hinna göra
något nu i grundskolan ska man göra det nu. Själv är jag lite trött på den
här skolan. Har snart gått här i sex år. Det kommer bli både spännande och
nervöst att börja gymnasiet. Det är steget till nåt nytt. När jag lämnar
denna skola kommer jag känna mig lättad och befriad, kanske låter konstigt
men, så tror jag att jag kommer känna.
Att byta skola
Tiden var inne. Jag satt på tunnelbanan på väg mot Odenplan. Klockan var
sju och linje nitton for fram över de snöiga spåren. Jag satt och tänkte
för mig själv och försökte klura ut varför jag inte ville gå kvar i min
gamla skola. Var det för att jag inte hade några vänner? Nej, det trodde
jag inte. Jag hade faktiskt en kompis, Kaspar på Vetevägen sjuttiotre. Han
var en trevlig kille med lite underligt utseende som jag brukade vara med
efter att skolklockan hade ringt. Och på rasterna förstås. Nej, det var
inte därför. Det kanske var för att lärarna inte var bra. När jag tänkte på
det kunde jag inte komma på en enda lärare som jag verkligen gillade. Inte
ens matematikläraren som alltid var snäll mot mig kunde jag påstå att jag
gillade eftersom han behandlade alla andra elever orättvist. Eller var han
kanske orättvis mot mig? För snäll mot mig och pedagogiskt perfekt när det
gällde resten av klassen.
Nej, det var nog för att korridorerna var övertäckta med klotter och på
golven låg det högar med gamla tuggumin och snuspåsar, sådana som man har
under överläppen. Klassrummet var inte helle det trevligaste jag sätt,
möjligtvis det trevligaste i skolan, med gardiner som luktade som om de
blivit doppade i en tunna med fransk senap. Och längst bak i klassrummet
låg de stökiga elevernas böcker i drivor. Men när jag tänkte på det så var
faktiskt både klassrummen och korridorerna relativt rymliga och bra
möblerade. Så det var kanske inte enbart därför.
Efter en stunds funderande komo jag fram till att det måste vara en
kombination av allting; ont om kompisar, dåliga lärare och otrevlig
skolmiljö.
– Nu får vi hoppas att den nya skolan är bättre, muttrade jag tyst för mig
själv.
Salarna hade åtminstone sett bättre ut när jag tittade på dem för två
veckor sedan. Och min nya klassföreståndare verkade också trevlig, men det
kanske bara var jag som inbillade mig i hopp om en bättre än min förra. Nu
återstod det bara att träffa mina nya klasskamrater och hoppas att de
skulle bli just det, mina kamrater.
– Nästa Odenplan, uppfattade jag trots mina dagdrömmar. Jag ställde mig och
med hjälp av de fasta stolparna tog jag mig till dörrarna.
När jag klev ut från tåget kunde jag se hur skolan tornade upp sig mot den
klarblå himmeln. Den såg nästan ut att vara hemtrevlig, i alla fall på
håll.
Jag stod framför dörren till sal F113 och väntade. Men vad väntade jag på?
Det visste jag nog inte själv ens. Kanske ville jag komma lite för sent så
att jag verkade cool inför de andra eleverna. Eller skulle de bara tycka
att jag var dum då?
– Nu går jag in, sa jag. Till vem jag sa det vet jag inte, antagligen till
mig själv för att visa att jag bestämt mig. Långsamt rörde sig mina fötter
mot den stängda dörren. Min svettiga hand tryckte ner handtaget och jag
klev in.
– Välkommen hit! skrek ett tjugotal röster. Jag bara stod där och stammade.
Något sånt här hade jag aldrig fått i min förra klass, där hade man snarare
blivit äggad. En rödhårig flicka kom fram till mig med ett välfyllt bullfat
och sa:
– Varsågod, det är nybakade bullar. Med kanel i.
– T-t-tack, var det enda jag fick fram medan jag långsamt sträckte fram en
darrande hand och tog en bulle. Mmm, bullen smakade utsökt, helt perfekt.
– Den var g-god, pep jag.
– Vad bra att du gillade den, sa flickan.
Hon lät så obesvärad och till min förvåning upptäckte jag att min
nervositet hade försvunnit.
Det var den bästa skoldagen i mitt liv. Efter den kom det många bra, men
ingen slår den. Nu när jag går ut nian här och ska börja i gymnasiet så är
det denna dag som ockuperar min tankevärld. Jag hoppas att det blir lika
bra under mina kommande år på gymnasiet. Mina sista ord här blir att om man
inte trivs ska man byta skola, det kan bli bättre och även sämre. Men om
man inte trivs så är det värt ett försök.
/Mårten Ahlin