Kulturellt kapital: 500+

Att byta skola

Det var när jag skulle börja nian. Min pappa hade fått nytt jobb i Tranås
och ville flytta dit.
Vi bodde i Helsingborg, min mamma, min pappa, min storebror och jag. När
pappa och mamma talade om det blev jag ledsen, jag hade ju så himla bra
kompisar och allt gick ju bra i skolan, jag ville inte flytta.
Min bror, Anders, blev jätteglad, han gick andra året på gymnasiet och var
ganska utstött.

Mina vänner visste ingenting innan den 7 maj. När jag sa att jag skulle
flytta började de gråta och de bad mig att stanna, men vi alla 5 visste att
jag var tvungen att flytta.

Tiden gick, vi fick sommarlov och efter en tid kom den 20 juni, det var då
vi skulle flytta. Men jag ville inte komma till ett nytt ställe och behöva
skaffa nya vänner.

När vi väl flyttat klart till vårat nya hus var det bara en sak jag var
rädd för: att börja i min nya klass, utan att känna någon.

Jag visste att första dagen i skolan skulle komma och det gjorde den också;

På morgonen var jag så nervös att jag knappt fick på mig kläderna. Ingen
frukost fick jag i mig heller och när mamma körde fram bilen och ropade att
jag skulle komma blev jag tvungen att gå på toaletten och kräkas.
Andreas ville åka så snabbt som möjligt, men för honom var det annorlunda.

Hans situation kunde ju inte bli sämre. Efter att inte ha haft någon kompis
sen man gick i ettan var ju detta ett drömläge ; att få åka till ett nytt
ställe där ingen vet något om en kan man ju låtsas vara jättepopulär och få
jättmånga nya vänner.
Men för mig funkar det inte så, jag ville tillbaka till Helsingborg. Där
hade jag allt jag ville ha!

Första dagen blev inte som jag trott, eller jo, lite ialla fall. Som jag
trodde blev jag presenterad för hela klassen och sen fick jag sätta mig
brevid en tjej som hette Sofia. Hon var hur snäll som helst och visade mig
runt på skolan, den var definitivt inte lika stor som min gamla skola i
Helsingborg.
Sen fick jag träffa Sofias kompisar, en av dem hette Nils, han var söt.
Efter min första dag i skolan gick jag och Sofia till det ”stora” centrum
som finns här i Tranås.

På kvällen den dagen låg jag och tänkte på skolan, klassen och Sofia. Sofia
var min nya bästa vän och redan då kändes det som att jag hade känt henne i
all evighet.

Lärarna var också bra, de var snälla och trevliga. Först trodde jag att det
berodde på att jag var ny, men nu vet jag att det inte var så, lärarna i
Tranås är helt enkelt bra.
De i Helsingborg var också bra men på något sätt känns det som att jag inte
förlorade något på att flytta.

Innan jag flyttade trodde jag att mina betyg skulle försämras, men när
vinterlovet kom och vi fick våra betyg såg jag att jag till och med hade
höjt mig i fyra ämnen, trots att jag inte förändrats något sen jag gick i
Helsingborg.

Flytten som jag varit så rädd för visade sig bara förändra allt till det
bättre trots att det redan var väldigt bra innan.
Anders fick det också bättre, med alla nya kompisar mår han jättebra.

Att byta skola och klass

Sista veckan

Om en vecka börjar jag 7:an på helt ny och främmande skola.

Jag kan inte fatta att jag redan ska börja högstadiet. Det värsta är att
den nya skolan är så stor. På mellanstadiet var vi tre klasser men nu helt
plötsligt blir vi 12 klasser. 4 sjuor, 4 åttor och 4 nior. Det mest
skrämmande är niorna, de är så stora.
På min förra skola var vi, som sagt, tre klasser. En fyra, en femma och en
sexa. Jag bor på landet så vi var bara mellan 7 och 15 elever i klasserna.

Det förekom ingen mobbning eller utfrysning. Det är så klart man blev osams
men man gick inte runt och pratade bakom ryggen på den personen då.
Alla elever var indelade i speciella grupper som jobbade för trivseln på
skolan. I grupperna fanns det både fyror, femmor och sexor. Det vill jag
inte ha nu. Jag skulle ju inte våga, prata med niorna!
Jag tyckte verkligen om skolan förut men jag tror inte att jag kommer att
tycka om den nu, det här året.

Skolstarten

– Malin, vänta på mig!
Det var min bästa kompis Emma som ropade. Vi hade gått i samma klass sen
ettan och alltid varit bästisar men nu skulle hon gå i A och jag i C.
– Hej Emma!
– Är du nervös? frågade hon.
– Skämtar du? Jag svimmar snart!
– Jag kan trösta dig med att jag med gör det. svarade hon.
Vi var 7 personer som stod och väntade på bussen och jag var den enda som
skulle börja i C. Från början var det en kille som också skulle börja i C,
men han flyttade till Stockholm.
Bussen kom exakt kl. 0700 och bussresan tog 45 min. 45 minuters ren pina
när jag plågade mig själv med det ena skräckscenariot efter det andra.
När jag kollade på mig själv i chaufförens backspegel var jag helt kritvit
i ansiktet. Jag är en person som brukar oroa mig för det mesta men nu var
det nått fruktansvärt. Jag trodde att jag skulle spy så nervös var jag. Om
inte bussen hade stannat då och då för att hämta upp fler passagerare så
hade jag nog gjort det.
Jag hörde de andra prata och skratta som genom en dimma. Gud, vad avundsjuk
jag var på dem. De verkade inte vara ett dugg nervösa. Tänk om man hade
haft nerver av stål.
Från busstationen var det 5 minu|ters gångväg upp till skolan. Vi 7 från
Gemla gick tillsammans upp. Först då märkte jag att de andra tjejerna hade
sminkat sig och bytt kläder på bussen. Så det var därför de hade skrattat
så mycket. Jag frågade Anna varför de inte hade sagt något till mig och hon
svarade att de inte tänkt på det. Vi hade varit bästisar i 6 år och hon
hade inte tänkt på mig.
Senare när jag tänker tillbaka så var det vid det tillfället, just det
tillfället, som våran vänskap slutade.
Jag bara gick ifrån henne och gick fram till killarna som gick några steg
före. När vi kom fram till skolan så skulle vi samlas i Aulan. Vi hade
varit och kollat på skolan en gång i våras så vi visste var Aulan låg. När
vi kom in såg vi att vi skulle sitta klassvis så jag sa hej då till
killarna och gick och satte mig vid C-skylten. Det var så förnedrande!
Ingen satte sig brevid mig och ingen pratade med mig. Alla verkade känna
varandra från förut. Jag ville bara försvinna ut i tomma luften.
Prick klockan 0800 började rektorn prata men ska jag vara ärlig hörde jag
ingenting av vad han sa. Jag satt och tänkte på hur jag skulle stå ut i 3
år om jag inte hade några kompisar.
Efter rektorns tal, som hade varat i hela 15 minuter, skulle alla lärare
presentera sig. Man tycker att lärare borde vara lite smartare. Hur kan de
tro att vi ska komma ihåg vad de heter när vi knappt kommer ihåg vad vi
själva heter?
Sen kom uppropet. Det jag hade fruktat mest för. När rektorn sa ens namn
skulle man ställa sig upp och säga Ja högt och tydligt. Natten innan hade
jag haft en mardröm om att när de ropade mitt namn så satt jag fastklistrad
på stolen så de skrev upp mig för skolk.
Men när de ropade upp mig så kunde jag ställa mig upp och jag sa, högt och
tydligt, Ja.
När jag satte mig ner igen hörde jag skratt från A: s platser. Jag tittade
dit och såg att Emma var omringad av en massa tjejer. Jag minns att jag
tänkte på om våran högstadietid skulle bli så här. Jag utan kompisar och
hon med massor av kompisar, men jag orkade inte bry mig.
Efter uppropet skulle vi följa med våra klassföreståndare till respektive
klass|rådssalar.
Jag gick själv och när vi kom in i klassrummet satte jag mig längst bak vid
fönstret.
Precis när läraren skulle börja prata så kom en tjej och en kille inrusande
i rummet.
– Förlåt att vi är sena, flämtade killen.
– Vi missade bussen, sa tjejen.
– Jag antar att ni är Johan och Susanna Karlsson, sa läraren, som hette
Britt-Marie.
– Ja, det är vi.
– Gå och sätt er då.
Johan var den sötaste killen jag sett! men jag antog att han skulle sätta
sig vid killarna som satt i and|ra änden av klassrummet.
– Är det ledigt här? frågade Johan.
– Ehh. ja det är det, svarade jag.
– Då sätter jag mig framför er, sa Susanna.
Britt-Marie delade ut scheman och viktiga papper som vi skulle ta med hem
till våra föräldrar. Under hela tiden hon pratade kunde jag känna Johans
doft och var tvungen att anstränga mig så att jag inte satt och glodde.
Efter ca en halvtimme fick vi rast och jag, Johan och Susanna best|ämde oss
för att gå ut och sätta oss i solen. När vi kom ut var den första jag såg
Emma med hennes nya gäng. De kom fram och började prata med Johan så jag
och Susanna gick och satte oss under ett träd.
– Titta, där kommer Johan. sa Susanna.
Jag vände mig och såg honom komma springandes.
– Vad har du gjort Emma egentligen? frågade han.
– Inget. Vadå då? svarade jag.
– Hon gör ingen annat än att snacka skit om dig. Fast jag sa att det inte
var nån ide att göra det till mig. För jag gillar dig i alla fall. När han
sa det visste jag att det skulle bli 3 bra högstadieår och jag log stort
mot Susanna och Johan och sa:
– TACK!

Att byta skola

Sommarlovet hade passerat utan att något speciellt inträffat. I början var
det förståss skönt att vara ledig men efter några veckor när alla vänner
hade åkt bort började dagarna återigen snigla sig fram och varje dygn
kändes som en evighet. Mitt i tristessen inträffade något som kom att ändr
hela mitt liv på några dagar.
Det var en het sommardag i slutet av Augusti. Solen gassade och det var som
om hela världen hade tagit siesta för en stund. Måsarnas skrik hade tystnat
och inte en vind svalkade den brända jorden. Min syster och jag hade varit
hos våran mamma i en månads tid, men nu var familjen återigen samlad. Vi
märkte direkt att någonting var annorlunda, någonting skulle hända. Det var
som en elektrisk spänning i luften och på matsalsbordet i vardags|rummet
låg en stadskarta och en ritning över en lägenhet som vi alla försökte att
behövde osäker på om behövde är rätt ord inte låtsas om, men vi anade
vad som skulle komma. Ängsligt tog min pappa mod till sig och berättade att
vi skulle flytta och hoppades att vi inte skulle bli alltför ledsna över
detta. Hans oro hade varit helt onödig för en glädje storm bröt ut! Länge
hade både jag och mina syskon, inte helt i tystnad drömt om att flytta.
Redan efter några dagar bar flyttlasset iväg. Resan var den längsta jag
varit med om i mitt liv. Sträckan var inte så lång men vi var så uppspelta
av våra förväntningar och längtan att komma fram att tiden vred sig och
stod still. När jag tänker tillbaka var vi som små fågelungar som skulle
flyga ur boet för första gången.
Första synen när vi kom in i vårat uppmålade paradis var en massiv
tegelbyggnad med tinnar och torn omgärdad med lummiga träd. En svart text
sade oss att det var Gustavsdalskolan. Tankarna for genom mitt huvud. Tänk
om det var den skolan jag skulle gå i!
Lägenheten var mycket fin och mysig och jag kände mig hemma direkt. På
stan kände jag mig därimot inte välkommen. Alla människor stirrade så
mycket som om jag var någon alien som förvirrat sig till fel del av
universum och jag kände mig som en total främling. Värre skulle det bli.
Första dagen i skolan glömmer jag aldrig. Eftersom St:Peter skolan låg
närmast skulle vi gå där. Efter att ha följt med rektorn genom ett antal
elevfyllda klassrum för att ”bekanta oss med skolan och eleverna” fick vi
reda på att dom tyvärr inte hade plats för fler elever i årskurs 6. Nästa
destination blev då Hammarfälts skolan
Väl framme blev jag och min bror varmt välkomnade av nyfikna elever och
stämningen verkade mycket trevligare än på Sankta. Jag fick genast kontakt
med Aino och Sara som visade mig runt skolan. Nyfikna blickar följde mig
vart vi en gick och många tjejer kom fram och pratade.
Följande dagar var väldigt spannande. Jag kom snabbt in i klassen och alla
tyckte det var roligt att fått en ”stockholmare” i klassen. Särskilt roade
var de av min dialekt och jag fick upprepa ordet lakrits om och om igen för
alla som ville höra.
När man kommer utifrån ser man tydligt vilka roller alla i klassen har, när
man sedan blir en del av det hela är det mycket svårare. Sara var snabb med
att lära mig vilka jag ”skulle” umgås med och vilka man skulle undvika. I
klassen fans en flicka om hette Susanne. Hon var den typen av människa som
Sara inte tyckte om men jag blev genast när vän med henne. I grunden var
hon en ärlig rolig och jättesnäll tjej men hon hade hamnat lite snett och
var ganska vild. Tillsammans upplevde vi många äventyr eftersom vi båda
ständigt fick galna ideer.
Med tiden fick jag många nya kompisar och av alla lärde jag mig något nytt.
Alla som jag lärde känna var så olika personer och jag fick många
erfarenheter som jag aldrig skulle fått om vi inte flyttade. Resultatet av
min flytt blev alltså att jag växte och utvecklades som människa och person
och knöt vänskapsband jag hoppas håller livet ut!

Slut!

Att byta skola

Inledning:
Jag har den erfarenheten att när man byter skola så känns det jobbigast
strax innan. Precis när man har ställt in sig på att klassen ska splittras.
Men när man sedan börjar på sin nya skola så käns det inte alls lika
jobbigt längre. Jag hade tänkt att berätta lite om hur det kan vara när man
byter skola och ännu inte vet vilka kompisar man får med sig.

Vi fick reda på att vi skulle välja kompisar till vår nya klass ungefär två
veckor i förväg och alla hade känt sig både glada och ledsna inför tanken
att börja högstadiet. Dels betydde det att man kände sig stor och dels att
man fick börja en annan skola inne i stan. Och ingen hade en aning om hur
deras nya klass skulle se ut. För vissa kom det nästan som chock. De hade
inte tänkt på att de så snart skulle börja högstadiet. Det kändes på något
sätt så overkligt att man nu var en av de där stora killarna som hade sätt
så farliga ut när man gick i lågstadiet. Sen efter sommarlovet hade de
plötsligt försvunnit och några andra killar som inte såg fullt så stora och
farliga ut hade tagit deras plats. Nu var det våran tur att byta skola och
det kändes konstigt.

Så var det dags. Första lektionen ringde in och när vi gick in i
klassrummet fick vi varsin vit lapp som vi skulle skriva tre namn på.
Namnen på de tre personer som man hellst ville ha i sin nya klass till
hösten. Jag hade inte funderat igenom detta så mycket innan så det kändes
svårt att behöva välja bara tre av sina kompisar. Första valet visste jag.
Jag skrev snabbt ner namnet pa min bästa kompis med en etta framför. Olle
hette han och vi hade varit kompisar sedan ettan. Nummer två och tre fick
bli Martin och Jonas. Två andra killar som jag också hade känt sedan ettan.
Jag lämnade in lappen till fröken och satte mig ner för att vänta på att de
andra skulle lämna in sina lappar. Olle gick fram med sin lapp och jag var
säker på att mitt namn stod framför ettan.

De kommande veckorna gick fort och vi pratade inte särskilt mycket om att
vi skulle byta skola men de flesta kände sig nog oroliga. En morgon delade
fröken ut listorna med de nya klasserna och nu blev det fart på oss vi
skyndade oss att titta igenom listorna. Där var mitt namn. Jag kom i klass
7C. Var fanns Olles namn. Ja, där stod det Olle. På samma klasslista. Och
även Martin och Jonas var med. Jag kände mig otroligt lättad. Nu började vi
prata om att vi skulle byta skola nästan varje rast. Och det spreds rykten
om hur elaka niorna var mot de nya eleverna. Jag kände mig inte särskilt
orolig för det men man kan ju aldrig vara riktigt säker. När det var en
vecka kvar till sommarlovet fick vi träffa våran nya klass. Det verkade bli
en bra klass och jag blev lugnad av det. Och en vecka senare när jag kom ut
från avslutningen var alla tankar på skolan som bortblåsta.
Det var först när bara någon vecka återstod av lovet som jag påminnde mig
om skolan. Hur skulle det gå? Det gick faktisk bra och niorna var inte i
närheten av så elaka som alla hade sagt. Jag hade en bättre klass en innan
och jag hade bra lärare. Högstadiet var mer omväxlande än mellanstadiet.
Jag började undra varför jag hade oroat mig. Skolan flöt på och jag kände
mig nöjd.

Jag skrev detta utan namn på killen som det handlar om därför att det blir
lättare att känna igen sig då. När man ska börja en ny skola och byter
klass så känner de flesta sig någon gång oroliga men det för de flesta inte
så jobbigt som de föresteller sig. Högstadiet är bara en fortsättning på
mellanstadiet.

Där stod jag. 13 år gammal, redo att börja på högstadiet. Från att ha varit
bland de duktigaste eleverna till en av de lataste på skolan. Det var en
stor förändring, som skedde på en väldigt kort tidsperiod. Nu var jag en
stor flicka. Nu skulle jag vistas bland de äldre barnen. Det var inte så
att jag var tvungen att ändra på mig själv det minsta för att kunna smälta
in . Tvärtom, jag har alltid varit säker på mig själv och aldrig behövt
känna oro för att inte passa in bland andra. Så vännerna var det inga
problem med vid skolbytet. Utan det var min kapacitet jag slutade utnyttja.
Jag trodde inte det skulle bli några större problem med skolarbetet. Jag
hade fel. Eftersom jag är väldigt lat, och blir latare för varje år som
passerar, har jag väldigt svårt för att ta eget ansvar. I mellanstadiet var
det inte alls så. Allting låg framdukat på bordet. Nu var det inte så
längre. Det var inte något jag gick runt och tänkte på utan det vilade
längre bak i huvudet. Det var inte förens betygen i slutet på höstterminen
i åttan det verkligen slog mig.
– Vad är det som händer med mig? Vakna och ta tag i det! tänkte jag. De
tankarna flöt omkring i mitt huvud 24 timmar om dygnet. Jag lovade hela
tiden mig själv och alla anda som brydde sig om mig att jag skulle ändra
mig.
Månaderna gick, men ingenting blev bättre, allt blev bara sämre. Jag vet
inte riktigt vad det var som var grunden och orsaken till detta. Det
största felet ligger ju först och främst hos mig. Men sedan finns det två
saker till som, enligt mig, kan ha orsakat att problemet blivit större.
Till att börja med var det systembytet av arbetssättet. Vi var tvugna att
ta eget ansvar, vilket jag direkt föll i att göra. Alla mina papper och
böcker låg och skräpade i skåpet. Bortsett från det var det pressen från
familjens håll, som gjorde det väldigt stressigt och jobbigt för mig. Den
ville att det skulle gå lika bra för mig som det hade gjort för mina äldre
syskon. Från nästan ingenting till flera Mvg:n. Bara tanken på det fick mig
att må dåligt. Jag satte hela tiden krav på mig själv, men uppnådde aldrig
några av mina mål. Nu går jag i nian och har fortfarande inte förbättrat
mig. Kraven hemifrån har iallafall minskat. Lärarna bryr sig inte lika
mycket längre som de gjort tidigare. Allting hänger på mig nu. Jag måste på
något sätt försöka arbeta mig uppåt. Jag har blivit tillsagd så många
gånger att jag har kapacitet och att jag borde använda den.
När ska allt tjatande och all krav ta slut? Den frågan kan ingen annan än
jag själv svara på.

Ord instuckna i efterhand med pilar och streck visas kursiverade

nr. 2. (Novell) Gamla vänner, alltid vänner?
I samma stund Li ser vänninorna försvinna vinkades bort över vägkrönet i
sina skimrande klänningar, känner hon den första, kalla regndroppen leta
sig ner över hennes skuldra. En knappt märkbar rysning ilar någon sekund
längs ryggraden, och i nästa stund känner hon nästa droppe, i pannan. Och
en till. Och en till.
Några minuter senare rusar lyckliga ettor från grann-|skolan i alla
riktningar. Här och där ser hon även en mamma som tappert försöker rädda en
nyinköpt liten vit kjol eller skjorta undan de växande vatten-|pölarna.
”Efter det här kommer nog den blomstertid ganska fort…” tänker Li och
vandrar sedan hemmåt i hällregnet, längre och längre bort från hennes sista
avslutning på Björkskolan.
– Sluta 9:an. tänker hon om och om igen.

– Neej, nu MÅSTE klass 5a vara tysta! manar fröken för säkert hundrade
gången det här klassrådet. Med ett plötsligt ryck håller hon sedan upp ett
grönt papper med små, små bokstäver.
– Det här, mina damer och herrar är er FRAMTID! säger hon sen,
förhållandevis dämpat men med den vanliga betoningen på ett ord. Och
äntligen tystnar de. Fröken börjar sedan förklara att de nu är så stora att
de ska flytta till HÖGSTADIET, och därför ska välja ett B-språk, och
kamrater de vill gå med i den nya klassen. Det är sedan Björkskolans
uppgift att fördela dem jämt och rättvist – ja, ALLA kan ju inte hamna
tillsammans, men någon ska man säkert känna även i den nya klassen
förklarar hon snusförnuftigt.
Li känner ett stick i sidan och hör sen bästa kompisen Anna väsa ”vi
skriver varandra, va?”. Kort nick som svar, klart vi gör det! De andra man
ska skriva är ju inte heller så svåra, det finns ju flera barndomsvänner
som man gillar ganska bra, här i klassen. funderar Li vidare. Jättelätt
helt enkelt, bara skriva några namn så är min del fixad. Björkskolan
placerar nog mig bra. Säkert.

Någon månad senare står klassen med sina paraleller framför stora
flaggstången på Björkskolan. Fröken har sagt att de ska delas in och träffa
sina blivande klass-|kamrater, såhär innan sommarlovet.
– Som att det blir så många nya, jag har hört att de knappt ändrar
klasserna alls, säger Li halvhögt till Anna brevid henne. Och sen börjar
uppropet.
Li ser ut att få rätt, en efter en av klasskompisarna travar glatt iväg
tillsammans med några okända, lite för många okända. ”Men vi får nog plats”
tänker Li. Plötsligt tar det slut. Nästa klass börjar läsas upp, men Li och
Anna står kvar. Hamnar sen med några från paraleller men mest okända. Nya
klassen och jag har bara Anna brevid mig. far genom Lis huvud.

Hem med gråten i halsen, förklara skärrat för Mamma att man för faan inte
känner nån, inte en endaste människa! Förutom Anna då, det var ju tur
jovisst, men alla andra hamnade ju i B!
Pappa ringer skolan i vanlig ordning, känner ju nästan Rektor nu efter
storasysters tre år på ”Tallen”. Pratar pratar pratar och förklarar,
lyssnar, håller med.
– Jovisst, om det är så så, men tänk på flickorna -alla andra
klasskamraterna i B. säger han, men måste hålla med igen. – Ja, om det är
delat av språkvalet så går det väl inte att ändra, nej nej, naturligtvis.
– Språkvalet! tänker Li, då är det DET som skiljt klassen åt, det som också
gick så snabbt men nu tydligen varit avgörande. Pappa tackar och lägger på.
– Nej Li, det gick inte. Fler förklaringar som fullständigt bryter ner
minsta lilla hopp om att de kanske skulle få byta.
Svaret är alltså nej.

Sista veckan blir, -trots omogna killar som väsnas och bråkar nästan hela
tiden- en för tidig saknad av klassen, som om det egentligen redan var
uppdelade och inte längre hörde ihop som klass. Li ändrar sin bild av dem,
lägger till och drar bort så att det bara finns en fejkad idyll kvar som
egentligen inte finns. De blir på det här sättet ännu svårare att lämna,
men hon kan inte hejda sig. Allt hon försöker hålla kvar rinner iväg efter
skolavslutningen. Klart det är jobbigt! Trots allas krav på att bita ihop.
Sommarlovet blir mycket funderingar och oro, mer än de runt om Li anar.

Sen sitter plötsligt hon och Anna i ett nytt klassrum i en ny skola, på ett
nytt sätt -i ring. Tillsammans runt dem är tjejer och killar de sätt många
gånger men ändå inte känner, och -mestadels- sådanna de sett en, två gånger
tidigare- ”- Hej, jag heter bla bla bla och gillar att blablabla.” Runt
personen som står i mitten halv intresserade halvt misstänksamma blickar.
Li lägger allt de dessa främlingar gör och säger på minnet, bildar sig
tillslut en uppfattning om var och en som hon håller hårt på, men tillslut
tvingar ändra efter en tid.
Och så börjar ett nytt kapitel i hennes liv, utan minsta skymt av sista
raden.

Nu står li på hallmattan med vatten strilande från hår och kjol. Ser på den
enorma ryggsäcken vid byrån och tågbiljetten ovanpå. Lyfter den ringande
luren och säger till Lisa att hon och Lena ska komma till busstationen där
Li och de andra väntar klockan fyra. Puss och kram och hej, vi syns då.
Tågluff med bästa vännerna. men ingen -inte ens Anna- från ”gamla, goa
femman”. Konstigt?
– Neej, inte då! tänker Li och sätter samtidigt punkt för sist raden.
I det gamla kapitlet.

KLASSBYTET – BRA ELLER DÅLIGT?
Där satt han nu, tittade ut genom fönstret in i höstregnet och försökte
minnas hur 30-talets depression hade påverkat Sveriges eko|nomi. Det hände
ofta nuförtiden att han missade fatalt på vissa relativt simpla frågor på
proven.
– Det kanske stämmer, det som mina föräldrar säger, tänkte pojken. Henke
och Arre kanske har dåligt inflytande på mig. Näe, jag skiter väl i vad de
där gamla säger, de kommer inte ihåg hur det var när man är ung. Hmm…
just det, depre|ssionen var det, ja hmm…
Pojkens namn var Wilmer, fast alla för|utom hans föräldrar kallade
honom ”Fresco” – det var något Henke hade kommit på, han sa att det betydde
kaxig på Spanska. Wilmer var en ganska kort femtonåring, han hade blågrå
ögon, brunt, kortklippt hår och en vanlig kläd|stil.
Wilmer hade inte haft några riktiga vänner i förra klassen, 9A, visst han
var ju med i ”gänget” när de var i skolan, men han hade aldrig följt med
någon av klasskamraterna hem. De andra hade hittat på saker efter
skoldagarna medans han gick hem själv, de andra träffade varandra på
helgerna, gick på bio, spelade biljard och sånt där, medans han satt hemma
och hade tråkigt.
Det var i början av nian som Wilmer insett att han måste få vara med om
lite roligare saker i sitt liv, han stog inte ut längre! Så han hade gått
till rektorn och sagt:
– Jag trivs inte i 9A, jag känner mig utstött, jag har inga vänner. Snälla,
kan jag få byta klass, vilken klass som helst går bra!
Han hoppades på 9B, där kände han några sedan tidigare, men han vågade inte
säga något, det var ju trotsallt rektorn han pratade med.
– Vi får se vad jag kan ordna, så här kan du ju inte ha det eller hur? Jag
hör av mig under kommande veckor. Nu måste jag på ett möte, det var det
enda han hade svarat. Inte ett knysst om att han skulle försöka reda ut det
på något annat sätt.
– Juste! tänkte Wilmer, mumlade något till svar och gick iväg.
När beskedet kom två veckor senare – efter prat med föräldrar och liknande
– blev Wilmer nästan lamslagen av skräck, han skulle få byta – till 9D.
– Åhh, varför är jag så feg? Jag skulle ha sagt 9B, eller vadsomhelst
förutom 9D, tänkte han.
9D var värstingklassen, det var klassen med flest ”IG-barn” och
”tuffingar”. I 9D fanns tre – utifrån sett – riktigt farliga killar: Henke,
en lång pojke som rökte, han hade rakat huvud, alltid keps och säckiga
kläder. Arre, han hade en snus under läppen var han än gick och han bar
alltid ryggsäck – Wilmer hade sett en sprayburk falla ur den en gång.
Ehmet, han var från Syrien eller något liknande, den killen ”brände” jämt
runt på sin moppe med olika tjejer som satt bakom och åkte med.
Många rykten gick runt i skolan om de här tre; alla galna saker de gjort:
t.ex. sades det att de slagit sönder rektorns bil och snott bilradion, att
de hade pangat alla matsalens fönster eller att de åkt fast av polisen
efter det att de hade försökt stjäla en TV från ett varuhus. De här
ryktena var bara några av många som cirkulerade i skolan.
Skolan, den låg i en av Göteborgs för|orter, det var inte direkt en
fin skola, ofta var fönstren sönderslagna och väggar nerklottrade, bänkar,
bord och stolar var fulla av gamla inristning|ar och klotter. Det fanns
ingen skolgård – om man inte räknade den lilla asfalts|plätten som ledde
ner till vägen – men det behövdes antagligen inte, det gick bara sjuor till
nior där ändå.
– Men, vafan, sade Wilmer tyst för sig själv. Han hade hoppat över frågon
om 30-talet och läste nu nästa: vilket år utbröt storstrejken i Sverige?
Han kunde inte den här heller.
Wilmer tänkte på hur det hade varit innan han bytte klass, han hade
kunnat varenda fråga lätt som en plätt, det var bara att rabbla upp
informationen som han hade pluggat in innan.
– Förut hade jag all tid i världen att lägga plugg på, tänkte Wilmer, jag
hade ju inget annat att göra. Jag var alltid bäst i klassen, folk sa till
mig att: ”du har ju iallafall en bra framtid säkrad”. Det kanske var bättre
så, ett tråkigt liv nu, men en bra framtid sedan?
Nej, man hör ju hur det låter, det här livet är ju verkligen kul, eller?
Jo, nu har jag vänner som tar med mig på fester och jag träffar tjejer, sen
om det medför att jag har dåliga betyg då är det det ändå.
Jag kan plugga senare – när jag har tröttnat på att festa och sånt där.
Ehh..? Storstrejk..? Helvette!
Jag kan inte få IG på det här också.
– Det är dags att lämna in nu, sade den brutala läraren.

En termin

Jag vaknade av att min mamma ruskade mig vaken och sa att det var dags
att gå upp till första skol den sömnig gick jag upp tog på mig kläderna och
gick och åt frukost och gjorde mig i årdning för att åka till skolan mamma
skjusade mig ditt när vi kom fram var det fullt med ungar som sprang
ångkrig på skolgården och några spelade fotball på skolgården det ringde i
och jag sa hejdå till mamma och sprang in och det var ett jädrans liv på
alla för man ville ha reda på vad ens kompisar gjort under sommarn det var
någon som kastade paperslapar i klass rummet och jag gick och satte mig i
bänken vid min bästa kompis Niklas och sa tja och då kom läraren in och sa
att alla skulle sätta sig och sa att hon hete Lina och sa att vi skulle
berätta vid vi gjort under sommaren alla berättade vad de gjort och när det
var min tur berättade jag att jag hade varit i usa och varit på seaworld
och kollat på spekhugare och att jag varit i en annan djurpark och kollat
på apor och att en apa släppt en mat skål i min systers huvud alla i
klassen skratade åt det.

Sen hade vi åkt till vårat land som ligger på väst kusten där väntad
farmor och farfar och där var vi i två veckor.
När alla berättat vad de gjort jobbade vi med geografi och jag fick vise
på kartan vart i usa jag varit det var i Florida. När vi kom ut på rast
spelade vi bandy mitt lag van efter rasten hade vi mate och svenska och när
vi haft det slutade vi och Niklas och jag gick hem till honom och spelade
dator.
Nästa dag på rasten hade Niklas och en annan kille från våran klass brokat
bakom skolan och jag hade kommit förbi och fick bryta mellan de till en
lärare kom och tog in de och jag fick följa med in för att berätta vad jag
såg och att bröt mellan de och deras föräldrar fick komma och hämta de. När
det gått ett par månader märkte vi i klassen att tjejerna särbehandlade i
gämnförelse med killarna men vi sa inget om och det gjorde inte så mycket
för nästa termin skulle vi få en kille istället och han var mycket bättre
och när det blev jul lov skulle vi i klassen derekt efter skolan slutade
skulle vi ha snöbolls krig det skulle bli kul och så hade det gått en
termin och jul lovet började

Mina skolår!
Jag minns när jag skulle börja i ettan, jag var rätt så nervös. Jag hade en
blommig klänning på mig och jag var ganska blyg. Jag kännde inte så många i
min nya klass, förutom en tjej, min bästa kompis, som jag lärde känna när
jag var 2 år. Hennes namn var Maria. Vi gjorde allting tillsammans, jag
tror inte att det var ett ändaste bus som vi glömmde att göra. Men åren
gick och vi blev äldre och äldre jag har inte så många minnen från tvåan,
trean, fyran och feman.

Så äntligen, vi gick i sexan. Sista året innan vi skulle börja högstadiet.
Jag hade gått i samma klass i fem år, snart sex. Jag kommer ihåg sexan som
det roligaste året jag har upplevt. Vi hade lika roligt på raster som på
lektioner och i största sätt var alla med alla, tjejer som killar. Vi
gjorde mycket tillsammans, även på fritiden. Jag längtade tills vi skulle
komma upp i sjuan, men jag blev jätte ledsen när jag fick reda på att vi
skulle splittras. Fastän lärarna tyckte att vi var den värsta klassen på
hela skolan älskade jag min klass och ville aldrig skiljas från den.
ny sida
Så började jag i sjuan. Jag kännde mig liten bland alla åttor och nior. Jag
saknade min gamla klass och Stenbäcksskolan, där jag gick hela mitt låg-
och mellanstadie. Åren gick snabbt på Sundbybergsskolan och nu går jag i
nian. Jag är inne på min sista termin och ska snart börja gymnasiet. Jag
tycker att det ska bli roligt att börja gymnasiet, att få lära sig mer nya
saker och att få en utbildning. Det är inte förrän nu i slutet av nian som
jag har insett det roliga med att gå i skolan.


Bra uppsats
Bra disposition, egna erfarenheter.
Lite väl kort

Mina skolår!
Jag kommer ihåg när jag började i fyran. Förut hade jag gått på
”Mackaskolan” och nu skulle jag börja på Kungsängsskolan. Den var mycket
större än min gamla skola så att det var väldigt nervöst. Vi skulle få vara
i den helt nya byggnaden men den blev inte klar förrän efter jullovet.
Första terminen spenderade vi på en gammal nerlagd fritidsgård. Det var
faktiskt ganska roligt där och eftersom där inte gick några andra elever,
lärde vi känna varandra ganska snabbt.
ny sida
Jag minns den första dagen när alla kom dit med sina föräldrar Vi gick in
och satte oss i ”klassrummet” och vår nya lärarinna Inger pratade lite. När
det var rast, gick allas föräldrar hem och vi var kvar helt själva, hälften
av min gamla klass och hälften av en annan klass.
I början var det ganska uppdelat, men allt eftersom började vi leka ”kurra
gömma” och tillslut var alla med.

Jag kommer också ihåg när jag började sjuan. Jag var jättenervös innan, för
att skolan var så otroligt stor och det var så många klasser. Jag minns den
första dagen. Alla sjuor samlades utanför huvudingången, där våra mentorer
tog emot oss. Göran och Olle stod och vinkade med en skylt där det stod 7E
på och vi följde efter dem till klassrum nr 412. Vi gick in och satte oss
och Göran och Olle berättade lite om det förestående läsåret.
Det första året kände jag mig inte trygg med klassen. Det var mycket bråk
och prat på lektionerna. Men tiden gick och klassen lugnade sig. Nu trivs
jag jättebra och det är med blandade känslor som jag lämnar det här för att
börja på gymnasiet.