500+ – Sida 4 – Skrivbanken

– Nervös? Det är klart att jag var nervös. svarar jag på min egen fråga.
När jag var sex år fyllda och gick in i den avlånga byggnaden, som skulle
bli min skola för tre år framåt, så var jag nervös. Då var man stor, nästan
vuxen, och mycket närmare vuxenlivet än de som precis börjat förskolan, som
jag själv hade gått i, för mindre än tre månader sen. Nu börjar allvaret
tyckte jag, fast jämfört med nu så var det enbart lek och stoj, hela
dagarna. Då var livet lätt att leva och skolan var höjdpunkten på dagen,
det ändrades drastiskt när skolarbetet avancerade och man upptäckte att det
fanns roligare saker än att lösa krångliga mattetal och få bollar i huvudet
på gymnastiken. Det första året bestod av lek och alfabets övningar, livet
var underbart. När det första året var till ända så fick man det smått
efterlängtade lovet då det åter var mamma, pappa och jord|gubbssaft som
gällde.

Nästa gång jag stod framför skolan var det dags att börja i andra klass, nu
byttes vår lärare ut mot karin, en helgalen och underbar dam som tyckte att
barn i tvåan och trean skulle veta hur barn kom till. Fast eftersom de
flesta av oss redan hade fått det förklarat för sig, så uppnådde Karin inte
så mycket, med sina modeller av en naken man och en naken kvinna, båda i
genomskärning, mer än en fullt rodnande klass som alla tyckte att det var
ytterst pinsamt att människor gjorde något så äckligt. Än idag har jag lite
svårt att inte rodna när vi tar upp ämnet på biologin, för då tänker jag på
Karin och hennes försök att nå oss vilt rodnande elever. Klassrummet som vi
bytte till när vi började tvåan, var stort, gult och det var proppfullt med
bänkar, innan hade vi bara haft bord. Vi fick nya och svårare böcker och vi
var tvungen att lära oss ramsor, för stavningens skull. de var i stil med
”Det satt en katt i en svart hatt” och ”En ung kung och en lång stång”. Så
här i efterhand, när min humor ändrat karaktär till det lite mer, ja!,
snuskiga hållet, så har jag skrattat åt den senaste ramsan.

Trean var ganska lik tvåan, fast nu var vi störst, bäst och vackrast (fast
de två senaste stämde kanske inte så bra). Böckerna blev lite jobbigare och
det var nu jag insåg att ettan enbart hade varit lek och att jag inte hade
blivit stor än, utan att det var en lång väg kvar, när man börjat fyran, då
var man nästan vuxen.

Sommarloven går som alltid för fort och nu var det fyran som låg i
antågande. Nu skulle vår klass bli utspädd med femmor och sexor. Den nya
läraren Göran hade redan bestämt vem vi skulle sitta med, i tre månader
framöver. Naturligtvis så skulle sexorna sitta med fyrorna och jag hamnade
med den absolut största och mest skräckinjagande kille i hela
mellanstadiet, olle. Han var inte en så hemsk kille egentligen men han var
stor som ett hus och ibland kunde jag svära på att han hade hugg|tänder.
När fyran började, så började också dansen. Dansen var en timmes plåga,
sista timmen varje tisdag. Leif Larsson, vår danslärare, försökte ivrigt,
studsande och klappande att få oss att bjuda upp. Tjejerna stod vid en vägg
och killarna vid den andra och vi tittade på varandra med bävan. Tillslut
dansade alla ändå, men inte innan Leif hunnit bli både arg, less och hotat
med standardfrasen ”ingen dans, ingen lek”.

Femmans allra första dag inleddes med att vi skulle bära bänkar, under
sommaren hade en ny skola uppenbarat sig, (ett besök från en allmänt känd
byggfirma) och våra lärare tyckte kanske att det skulle vara moraliskt
stärkande, eller något att vi bar upp våra egna bänkar.
Skolan var ny, ren och var inom ett halvår något vandaliserad. Fast i
övrigt liknade femman fyran och det enda som egentligen skillde var att nu
var vi mellanbarn, inte minst ej heller störst.

Sexan var i rätt stora drag som de övriga två åren i mellanstadiet. Mer
krävdes av oss, nu var vi äldst och vi skulle sköta oss. Jag började
mentalt förbereda mig att börja sjuan, direkt efter jullovet. Plötsligt
kände jag mig yngre än när jag började ettan och nervösare än den gången
jag var lucia, då jag förövrigt sjöng fel inför hela församlingen. Det var
många kvällar jag låg vaken och tänkte på hur jag skulle göra bort mig, hur
dålig jag skulle vara i alla ämnen och värst av allt, jag skulle inte få
några kompisar.

Jag tror aldrig att ett sommarlov, någonsin gått så fort. Ett knäpp med
fingrarna så stod jag och väntade på bussen utan att jag fattat vad som
hänt. Väl framme stod jag tillsammans med en klunga elever, alla vita i
ansiktet av nervositet. Jag gjorde som majoriteten av folket, jag satte mig
på en tom stol och tittade i riktning mot rektorn. Egentligen så är Hasse
Bengtsson en väldigt bra rektor men hans ”komma igång efter sommarlovet”-
tal är ett skämt som aldrig går ur tiden. Inte för att han är en speciellt
dålig talare, utan för att han tal är så långa. Hans tal svepte bort all
nervositet och alla tvivel för att ersätta dem med en dåsighet, som inte är
av denna värld.

Sjuan var inte alls som jag hade målat upp det. Jag gjorde inte bort mig,
inte så att det är värt att nämna ialla fall, jag var hyfsad i de flesta
ämnen och jag fick många, jätte härliga kompisar.

Första betyget kom i åttan på höstterminen, och jag var nöjd, med mina små,
knappa VG:n och G:n. Visst var åttan jobbig, fast nian är värre, men jag
tror att, alla prov till trots, högstadiet har varit mina bästa skolår.
Beviset på att jag inte är helt vrickad har kommit nu i nian och det var
när Martin, mattevikarien, tyckte att jag förtjänade ett MVG i matte, min
ordinära lärare tyckte ett VG, men jag totalt lycklig. Matte, mitt värsta
ämne, tråkigaste ämnet i världshistorien, det var min seger. Ingenting går
precis som man vill, men ibland kan det komma väldigt nära. Några minnen
kommer jag att bära med mig för resten av livet, lärarnas upptåg, den där
känslan av att veta att man gjort något bra, buset med kompisarna, den
något annorlunda julshowen som även jag medverkade i och glädjen av att
veta att jag går

texten ofullständig

Att byta skola
Vi hade suttit i bilen i snart tre timmar.
Mamma satt och nynnade på en gammal Tomas Ledin låt, medans min lillebror
lekte ivrigt med vindrutetorkarna.
Var det inte typiskt?
Morsan hade åter igen hittat en ny liten stad där vi skulle slå oss till
ro. Eller slå oss till ro var nog inte det rätta ordet. Strax skulle vi
säckert packa upp alla lådor igen för att åter finna lyckan.
Bilen svängde in till kanten av vägen i närheten av en korvkiosk. Nu var
det entligen dags för lunch.
Redan nästa dag gick vi till den nya skolan där jag skulle börja.
Jag kände en växande klump i halsen.
Skolbyggnaden var ett gammalt tegelhus med stora vita fönster. Mammas hand
vilade tungt på min axel. Hon ville vell visa att hon var där för mig, men
jag ville helst bara springa därifrån.
Bort från allt elände och hem igen till Vaxholm. Tillbaka till alla
kompisar i Råby.
Allt det där hade varit så bra, helt perfekt.
Jag hade haft många kompisar i och utanför min klass, men nu var allt det
borta. Borta med vinden (som man säger.
”Filip, Filip, Filip,” recktorn satt och smakade på bokstäverna i
mitt namn. Han såg inte direkt trevlig ut, snarare tvärt om där han satt
nedsjunken i sin stol.
Mamma därimot satt bara där och log. Hon såg inte hur fel allting var.
Märkte hon inte att jag inte ville börja i en ny klass och lägga det gamla
bakom mig? Vad kunde jag göra? De hade redan valt ut en klass åt mig och
satt nu och diskuterade mina betyg.
Värken i magen kom tillbaka. Snart var det dags. Dags att visas up som en
ny skyltdocka i en affär. Dörren öppnades sakta. Ett nytt rum visades up
med stora röda lampor hängandes i taket.
60 nya ögon tittade nyfiket på mig.
De betraktade mig från topp till tå.
En stöddig brunhårig grabb längst bak i klassrummet suckade högt.
Jag ville bara försvinna, sjunka genom marken, bara sluta existera.

Jag fick en plats näst längst fram brevid en söt liten tjej med hästsvans.
Hon tittade nyfiket på mig med sina stora blå ögon. Hon såg snäll ut.
Facktiskt såg de flesta i klassen trevliga ut. Det kanske inte var så
hämskt endå att börja i den här klassen.
Killen längst bak i klassrummet skulle jag kanske få problem med, men med
tiden skulle jag nog lära känna de flesta.
Jag tittade ut genom fönstret där solen sken över skolgården. Livet här
skulle kanske inte bli lika bra som i Råby, men vem vet? Kanske mina
lyckligaste år blir här bland de blonda Skåningarna.

Jag har valt det fjärde ämnet, min syn på skolan, därför kommer texten att
gå ihop mycket med det tredje ämnet, lära för livet. Jag tänkte komma med
lite synpunkter på vad man ska lägga till och skära ner på i
undervisningen. När det här är klart kommer vi ha en uppdaterad och aktuell
undervisning, som även håller många år framåt.
När man kommer ut från något universitet runt om i landet,
nyutbildad men med höga studielån, behövs en sak. Pengar. Pengar får man
normalt sett genom att jobba, vara kriminell eller genom att spela på
hästar. Ett jobb är nog bästa valet bland de här alternativen. När man
söker jobb och sitter på anställningsintervjun på något telekom eller IT-
bolag, frågar de inte efter vad man åt på bronsåldern eller vad blodkärlen
som förser lungorna med syre heter. De undrar kanske istället hur mycket
man hänger med på börsen eller om man vet vad som händer runt om i världen
just nu. Man får inga UD jobb direkt och om du ska bli kirurg lär du dig
hela kroppen in i minsta detalj. De enda gångerna jag blir tillfrågad om
årtal eller matteproblem är, när vår misslyckade tränare frågar snabba
historia frågor samtidigt som vi gör sit-ups. Jag tror även att min
gammel|farfar rev av några snabba multiplikationstal de få gånger jag
träffade honom. Han dog tyvärr i höstas och vår tränare slutar om två
månader, så då blir det inga frågor. Man utbildar sig till det man ska bli
på universitetet, så därför tycker jag att man kan göra något vettigt av
högstadiet. Man kan börja med att bokstavligen kasta Katarina Svenssons
obetydliga ämne åt hel-e delar av ordet skrivet med symboler . Vi kan
också direkt plocka bort musik, de som är intresserade lyssnar på det hemma
och gillar man sång och instrument ägnar man sig åt det på fritiden. Nu har
vi sparat in tid till en halvtimmes läsning av SVD: s webtidning. Det
skulle göra alla elever allmänbildade till max och man skulle få en liten
aning om vad som faktiskt händer bortanför Robinson, famefactory och vårt
lands gränser. Man skulle kunna skära ner på naturämnena man ändå får nog
av på naturlinjen och ge dubbla tiden till samhällskunskapen, där vi kan
diskutera tidningsläsning, skriva nyhetsrapporter och ha ett prov varje
vecka. Alla blir tvugna att läsa samtidigt som vi lär oss något jag
upplever viktigare än till exempel hemkunskap. Vi kan kasta bort EA tiden
och av den gör vi följande. På den första timmen kan vi låta en psykolog,
eller något liknande, komma och lära de som inte vet, hur man tar kontakt
med folk på vanligt sätt. Med lite hjärntvätt kan psykologen få oss att
förstå att SMS och webchattar faktiskt inte är bästa sättet att ta kontakt
med en person. Den andra timmen ger vi till Leffe. Han ska få lite fart på
eleverna där ölmagarna kommer krypande redan i tidig ålder. Ha som krav att
alla som går ut nian ska kunna fånga en boll med båda händerna, för det är
inte många som kan.
En till sak jag måste hacka på är staten som inte har gjort
politikerjobben mer attraktiva än vad de är. Man måste ställa lite krav på
de som släpps in i riksdagen och regeringen. Om eleverna får en inblick i
detta i en tidig ålder skulle aldrig folk som Schyman, Sahlin med flera
fått vara med och styra vårt samhälle. Även om vi har otroligt stora
företag med skickliga ledare i det här landet håller det inte med de
idioter som sitter och bestämmer över oss. En kedja är aldrig starkare än
sin svagaste länk…. Det här kan vara en orsak till Sveriges fall sedan
sjuttiotalet, vem vet? Skulle vi ha högutbildade människor på
regeringspostarna, då kan man undra hur det skulle se ut idag. Det sista
området vi ska lägga mer vikt vid är miljökunskap. Dra ner på religionen
tillsammans med bild och slöjd, så kan vi få lite tid över till det här
ämnet som verkligen ligger i tiden. Det finns inte mycket olja kvar om tar
hänsyn till att det används mer och mer, och att behövs mer och mer. Få
folk intresserade av det här. Det behövs nya drivmedel och nya fordon. De
ska vara billigare, bränslesnålare, effektivare och miljövänligare. Det är
en nöt att knäcka. Med de här ändringarna tror jag att vi går ut skolan med
lite aktuellare kunskaper än vad vi nu gör. Så här ser min ”nya” skola ut
och jag tror det skulle fungera.

Det samhällde Du förespråkar gör mig lite skrämd, men Du skriver och
argumenterar bra, så jag får väl finna mig i det.

ATT BYTA SKOLA!!!
Jag kom till den här klassen i årskurs sju. Det var väldigt skönt att få
byta både klass o skola o att få slippa sina gamla klasskamrater.
Den här klassen har hjälpt mig mycket. Fast dom flesta inte är
medvetna om det. Dom har lärt mig att säga ifrån o så har dom gjort mig en
hel del tuffare. Jag kan göra det mesta nu och jag vågar mer.
I min gamla skola var allt förskräckligt. Jag hade bara tre kompisar
där. Dom var också mobbade. Jag vet inte varför Lisa var mobbad. Hon gick
ju i årskurs åtta då, förmodligen så vart hon mobbad för sitt utseende. Men
Lina och Zakarias vart nog mobbade på grund av mig.
Varför jag vart mobbad var nog för att jag hamnade i samma klass som
Albin O. Vi har aldrig kommit överens, trots att vi känt till varandra sen
i årskurs tre. Han bråkade då ofta med mig. Men i sexan var han värst, för
det var då vi hamnade i samma klass för första gången.
Och så fanns det elever fr akallaskolan som jag aldrig kommit överens
med, och så hamnade jag i samma klass som dem… typiskt va? Dom enda och
nya eleverna var Lina, Zakarias o två elever till. Dom andra var elever som
hatade mig, och hatar mig fortfarande.
Det värsta var att jag inte kunde göra något åt det. Jag gick o
klagade hos lärare, till och med rektorn. Men dom gjorde inget åt det. Och
jag vågade inte kaxa emot Albin eller dom andra. För då hade jag nog råkat
riktigt illa ut. Så jag slutade bry mig. Jag struntade i alla dumma saker
han sa till mig. Jag tog det bara lugnt och lotsades som om han inte
existerade.
Han tröttnade då på mig och gav sig istället på Lina och Zakarias.
Zakarias var mycket känslig o började lätt gråta, men Lina var starkare.
Men ibland så sprack det hos henne med.
Så Lina slutade vara med mig, Zacke o Lisa. Istället försökte hon få
kontakten med den tuffa gruppen. Dom vart snabbt vänner, men tröttnade på
henne efter någon månad. Desiréen berättade för mig att dom tröttnade på
hennes malliga o skrytande beteende. Så hon kom tillbaka till oss, eftersom
hon visste att vi aldrig skulle dumpa henne.
Zakarias var fortfarande lika känslig, så jag började stötta honom.
Jag sa åt honom, att om han inte vill bli mobbad så måste han kämpa. Han
fick absolut inte börja gråta, för då skulle det bara bli värre.
Jag började vara mer o mer med honom, jag gick till och med till skolan när
jag var sjuk. Jag stannade i skolan bara för att stötta honom. Och han
visste det.
Det tog några månader innan han slutade gråta. Han vart tuffare o
Albin tröttnade på honom. Lina hade också slutat bry sig, så Albin slutade
mobba henne med. Och nu när han inte hade någon att mobba så tog han till
med en ny taktik.
Han började sparka sönder mitt lås, han klottrade på mitt skåp o
trampade på mina saker.
Men han lyckads inte knäcka mig, så han vart värre. Vintrarna vart
värst. För då kastade han o hans kompisar snöbollar m isklumpar eller
kottar inuti. Jag kom ofta hem m röda märken, bulor o blåmärken i ansiktet.
Mamma vart orolig, o likaså pappa. Men dagarna gick och han vart värre. När
snön smält kastade han sand o grus i mina ögon och på mitt ansikte.
Jag mådde då mycket dåligt och vi hade möten m Rektorn o Albins
föreldrar. Men rektorn försvarade mig inte, han tyckte att jag var
problemet, och det vart aldrig någon förändring. Albin började ge sig på
Zakarias o Lina igen.
Jag fick dåligt självförtroende o mådde väldigt dåligt. Tillslut så
fick jag lov att byta skola.
Och jag hamnade i den här. Jag vart riktigt förvånad på hur lugn och
trevlig den här klassen var. O redan första dan var jag mitt gamla, glada
jag.
Jag trivs fortfarande, trots att jag vet att det finns folk i den här
skolan som inte är så förtjusta i mig. Men jag är nöjd så länge som jag
inte blir mobbad.

Mina skolår

Jag var i mitt rum när klockan ringde, morsan kom och sa – Nu får du gå upp
klockan är sju, nej tänkte jag det var första dagen i skolan jag skulle
börja i ettan. När jag kom till skolan började vi sjunga en sång bä bä vita
lamm. Efter vi hade sjungit bä bä vita lamm tio gånger i rad så skulle vi
lära känna varandra en hette Anders en hette Henrik ja vi rabblade på med
namnen, sedan var det dags för rast. Det var en tant som kom fram till oss
och sa – Nu är det rast!, Och jag är eran rastvakt, sa hon till oss. Äsch
tänkte vi hon hinner inte och ta oss om vi smiter. Alla i klassen gick till
ett par buskar och viskade ska vi smita, – Nej det kan vi inte sa en tjej
som hette Ninni!,- jo fan, vi ska smita den rastvakten såg inte ut som en
sprint, sa en som hette Pontus, han var coolast i klassen. Nu ringde det
in, rrrrrrrrrrrrrrr.

När vi kom in till fröken igen så fick vi bullar och saft det tyckte alla
var gått förutom Johannes Eliasen för han gillade bara godis.
Efter fikat så smög jag iväg ut i korridoren där sprang jag ihop med Sanne
hon såg ut som en häxa men inte precis hon sa – Vem är du då, sa hon –
Olle, sa jag – Jasså, hur gammal är du då? Sex och ett halvt jag ska snart
bli sju sa jag. Sedan kom fröken arg och hon kanske var en häxa – Kom nu
Olle du får inte smita. Vi kom in i klassrummet igen där satt alla tysta.
Jag fick sitta bredvid Jeremias. Och så började ettan.

Ett år senare
Jag var sju år fortfarande och hade assisten hon hette Annika och var
stark, men ibland så sprang vi igenom hela skolan för jag smet väldigt
ofta.
Nu är det april den fjärde april och jag ska snart bli stor som niorna dom
är ju jätte, jätte, jätte stora tyckte vi. Imorron fyller jag år jag blir
hela åtta år.

Dan där på låg jag i sängen till pappa och mamma skulle komma med 100 paket
hoppades jag i alla fall att dom skulle komma med. Jag tyckte att dom
aldrig kom men jag väntade och väntade men till slut hörde jag något det är
dom, dom öppnade dörren och sjöng det gamla vanliga Ja må och leva. Efter
dom hade sjungit färdigt sin finfina sång så var det paket dags jag fick
inte hundra paket men 10 paket var det i alla fall. Efter jag hade öppnat
alla paketen. Så var det dags för fika, jag fick bullar, saft och en tårta
där det stod Olle åtta år. Det var jätte mumsigt med bullar, men tårtan var
ändå bäst. Efter den dagen så var jag jättetrött och somnade direkt.

Tre år senare
Jag har fått en ny assistent.
Det är den assistenten som jag sprang ihop med i ettan, Sanne alltså, idag
börjar dagen med lite musik med Tone vår musiklärare.
När vi kommer fram till musiken står alla grabbar först och tränger sig för
att komma före tjejerna in till musiken, för nästan alla tjejer i klassen
gillar musik. Men Tone verkar inte vara där så det är låst in till
musiksalen.
Sanne säger till alla att sluta trängas, och säger att Tone är sjuk idag så
vi har ingen musik idag. – Jo det har vi viste sa en darrig och pipig röst.
Alla i klassen vart tysta förutom Johannes han sa vi ska ha Amira. Just det
sa Amira jag har er idag för Tone är sjuk, prutt sa det ur Amiras stjärt
när hon satt sig och efter 3 sekunder satt Amira på golvet för att stolen
hade brakat och gått sönder och det tyckte alla var roligt och alla garvade
för fullt.
– SLUTA SKRATTA FÖR NU ÄR DET DAGS FÖR ATT SJUNGA EMIL !
Och gud vad det lät när Amira sjöng E…….Mi…..l Em….i..l och
det tyckte jag och Sanne var tråkigt så vi gick hem till Sanne och
fikade, det var mycket trevligare att fika en att höra Emil visan
falsk.
Efter fikat hos Sanne så gick vi tillbaka till skolan igen och hade
hemkunskap.

Ett år senare
Nu har jag börjat högstadiet Nu har jag ingen assistent, jo Aron från
Solen kommer imorgon. Undrar vem han är.
På högstadiet är det väldigt stort.
Jag har förresten börjat hos Tage. Han är bög säger Jeremias för han
smeker barn tror Jeremias, det tror faktiskt jag med.
Dan därpå
Aron kommer – Hej! Sa han – Nu ska vi ha skoj! Men först ska ni gå upp
till Tage! Sa Aron.
En dag när Aron var sjuk så skulle vi upp till Tage bestämde jag och
Jeremias att vi inte skulle säga nåt på hela lektionen, sedan när vi
kom till Tage. Sa Tage – Hej barn nu ska vi ha Engelska roligt va! sa
Tage. Vi sa ingenting. – Hör ni barn ska vi ha engelska eller inte? –
Hallå! – Jag ringer hem till era föräldrar om ni inte säger någonting!
Vi var fortfarande knäpptysta.
Nästa dag
Aron kom tillbaka idag efter att haft ont i magen.
– Ja hur gick det hos Tage igår? – Sådär. Sa vi, – Vi var tysta hela
lektionen sa jag. Aron undrade varför – För vi hade inget att säga. –
Men nästa gång så måste ni säga nåt lova det! – Ja vi lovar sa vi.

Tre år senare
Nu så går vi i nian och har Jimmie som lärare. Röda rummet heter det
stället där vi brukar vara, vi har två soffor och tre datorer och en
tv som vi inte kollar på så värst mycket på. Förra höstterminen hade
vi ett stort rum men nu har vi flyttat in bakom det rummet. I det
stora rummet är det lärarrum nu, där gick jag och Jeremias förut men
nu har vi fått en riktig utskällning för att vi inte får gå genom det
rummet.
Sanne har flyttat upp på högstadiet, för nu har hon andra grabbar med
sig. Nu håller vi på med att skriva en uppsats i svenska om mina
skolår.
Och det är det som ska in till vår svensklärare Klara. Hoppas hon blir
nöjd.

Från Olle 9c om mina skolår.
eleven har skrivit uppsatsen på dator

Mina skolår!

Mina första skolår minns jag inte så mycke av. Förutom att jag hade två
lärare som jag verkligen hatade. Jag tror aldrig att dom tyckte om mig
heller. En av dom drog mig i håret sen efter det tryckte hon hårt ner mitt
huvud i bänken. Detta hände i 3:an. Jag började gråta men torkade fort bort
tårarna för att hon inte skulle se. Sen när jag började 4:an fick jag en
bättre lärare, en manlig. Jag tror 4an var ett bra år för det kom fler in i
klassen då. Ifrån Löväng kom det elever som skulle börja i våran klass. Vi
som redan gick på Skuggetorpsskolan, Satt i ena änden av klassrumet och dom
från Löväng satt på andra sidan. Vi blev rätt bra kompisar. Jag och en
annan tjej bråkade så fort vi såg ögona på varan. Givetvis kom hon från
Löväng och var större och mycke starkare än jag. Ibland gick det bra i
mellan oss och ibland åt helvete. När jag gick i 4:an kom det en kille och
flyttade in brevid oss. Ingen hade bott där på ett tag. Men nu äntligen kom
det en Mamma med två söner. Lena, Markus och Adam. Markus var ett år äldre
än mig och vi blev bra kompisar och sen mer än kompisar. Men när det tog
slut mellan oss prata vi inte med varan på en hel vecka. I 5:an hade jag
blivit riktigt bra kompis med en av tjejerna från Löväng. Vi hade jätte kul
tillsammans. Men det var också i feman jag fick det hårda slaget, att mina
föräldrar skulle skilja sig. Jag hörde till och med när dom bråkade om det.
Jag tror att det är varje barns värsta mardröm att få höra. Men men
mardrömen var inte över än. Några veckor senare blev det värre. Först
började dom med lappar och onda blickar. En av mina kompisar visade mig
lapparna jag visste inte va jag skulle säga. Men det värsta var inte själva
mobbingen jag blev sårad av utan att dom hade varit mina bästa kompisar.
Inte nog med att dom mobba mig innan det hade de gjort så att den jag var
tillsammans med då. Gjorde slut och blev ihop med en av dom! Och när man
blir mobbad mår man jätte dårligt. Det känndes som ett rent helvete. Detta
händer när man blir mobbad.
1. Sjunker själförtroendet i bått.
2. Man har ingen att prata med.
3. Mår man inte bra går det heller inge bra i skolan. Mina betyg var i bått
dom med. Men när mobbingen var slut var det dags att välja vad man skulle
läsa för språk i sjuan. När jag började sjuan fick jag en jätte bra kompis
vi gjorde allt tillsammans. Vi va med varandra i skolan jämt. Vi ringde
till varandra kvällar och hälger ibland fler än en gång på samma dag. Vi
Hjälpte varan i skolan, trösta varan när vi var ledsna. Hon kände mig utan
och innan. Jag tror hon kännde mig mer än vad jag själv gjorde. du får
fortsätta och läsa på kladen tyvärr
När vi gick på Sandra dansa vi och hade inga problem. Jag träffa en kille
från Hagskog. Han var nog den elakaste man kan finn tror jag. Men jag hade
ju min bästa kompis som fanns där för mig alltid. Och jag fanns alltid där
för henne. Sen kom 8:an och som alla mina andra kompisar frös hon ut mig
också. Det trode jag aldrig faktist om henne jag trodde hon var bättre än
så, jag hade tydligen fel, tyvär. Nu måste jag ärligt säga att jag saknar
henne jätte mycke Hon fanns alltid där för mig. Men nu da visst jag ha en
jätte bra kompis nu som jag tycker jätte mycke om, men det är inte samma
sak. Hon känner mig inte utan och innan hon märker inte alltid när jag är
ledsen. Hon finns ju där men inte på samma sätt som det hon gjorde. Hon
finns ju fortfarande där för mig säger hon men det är inte som förut. för
mig. Hela sommar|lovet var jag med en annan tjej. Ärlig talat jag tror inte
vi hade så myck gemensamt (sommaren mellan 8:an – 9:an). Nu tycker jag mest
att hon är en riktig ragata. Och det sommarlovet som var från 8an till 9an.
Bråkade jag och min pappa så fort vi såg varan. Nu bor jag bara hos min
mamma. För att pappa tycker inte om mig och jag tycker inte om honom
längre. Jag var nog aldrig ens önskad att finnas för honom. Jag har alltid
varit ”pappas gull” men inte nu längre. Han sluta nog att tycka om mig när
dom skilde sig. Jag vill ha tillbaka min pappa som jag hade före dom skilde
sig. Men jag vet att det bara är en dröm och att det kommer att förbli en
dröm. Men nu när jag går i 9:an har jag det jätte bra, jag har bra kompisar
och en underbar pojkvän. Som stöttar mig och alltid finns om jag vill
prata. Enda saken i mitt liv som jag saknar är pappa. Jag vill ha honom som
han va förut, jag vill kunna berätta saker för honom. Och att jag ska kunna
va med honom på vissa saker. Och att han ska kunna kramma om mig och säga
”Anna, jag älskar dig”.

Att byta skola/Att byta klass.

Det var slutet på vårterminen i 7:an, precis när man fått sin plats i
skolan som mamma och pappa berättade att de skulle skiljas. Jag kan ju inte
säga att det var oväntat efter alla bråk och tårar. Den sommaren flyttade
jag och mamma från den färgsprakande, livfulla staden Göteborg till en
liten tråkig stad i västra Skåne. Som tur var hade mamma fått jobb direkt
som lågstadielärare i en skola utanför stan, så till hösten skulle hon
börja jobba på Björklövsskolan.
Jag däremot hade blivigt helt knäckt av flytten, mest av att säga hej då
till min bästa vän i hela världen, Sandra. Det var väldigt smärtsamt för
mej att någonting inom mig gick sönder, jag kände mig alldeles trasig
inombords. Vårt nya hus låg vid en stor sjö och hade en lång sandstrand som
var privat, dvs det var bara vi och våra två grannar som fick bada där. En
ljummen kväll i slutet av Juli när vi var klara med huset behövde jag vara
för mig själv, så jag tog en promenad på stranden och satte mig ner i
sanden och tänkte på alla där hemma. Mest på Sandra och hur jag skulle
klara att börja i en ny skola utan vänner. Där vi bodde fanns det bara två
andra hus, i det ena bodde en gammalt pensionerat par, i det andra bodde en
ung bohemisk kvinna som brukade sitta på stranden och måla av soluppgångar.
Nästa dag när mamma och jag var i sta’n tittade jag efter blivande
klasskamrater, men det enda jag såg var småbarn som åt glass och
artonåringar som hånglade i parken.
Snart var det tjugonde augusti, dagen jag skulle börja 8b i Storsjöskolan.
Jag var så nervös kvällen innan att jag knappt kunde sova, på morgonen
skjutsade mamma mig till skolan en timme innan lektionerna började. Mamma
ville följa med in men tänk om de andra eleverna skulle se det? Då skulle
de kanske tro att jag var mammas lilla flicka som inte kunde göra någonting
själv! Jag gick ur bilen och sa hejdå till mamma och började gå mot den
stora skolan som var gjord av rött tegel. Mitt på skolgården fanns en stor
damm med en fontän och guldfiskar i, mestadels av väggarna var klädda av
murgröna. En stor bred stentrappa ledde fram till Entrén, när jag gick
uppför trapporna blev jag lite lugnare att skolan såg så hemtrevlig ut. När
rektor Eva Fredriksson ringde några dagar sedan sa hon att jag skulle gå
uppför trapporna till andra våningen där hennes kontor fanns. Man kunde
nästan tro att kontoret var en prinsessas sovrum med de rosa väggarna och
vita spetsgardiner, men bakom ett stort ljust skrivbord satt en blond smal
tjej i trettioårs åldern och väntade på mig. Hon verkade inte vara typen
som var rektor, de brukar vara tjocka och griniga, i alla fall de jag har
sett. Eva tog mig i hand och välkomnade mig till Storsjöskolan. Efter det
visade hon mig några salar, matsalen och uppehållsrummet, jag fick några
papper och blev visad klassrummet som jag skulle börja i. Det var en kvart
kvar tills skolan började så att korridorerna hade börjat fyllas med
sommarbruna elever som var glada att få börja igen. Alla utom niorna som
verkade tycka att de kunde fått haft två månader med sommarlov extra. Jag
smög in i klassrummet där det redan satt en kille med stora glasögon, jag
satte mig längst bak vid de stora fönstrena. När klockorna ringde in
började mitt hjärta slå i 240 minst, rummet började fyllas och våran lärare
som hette Bengt Olsson var kort och tjock och var minst 63 år gammal. När
alla hade tagit sina platser tyckte jag att alla tittade på mig och
viskade, hade jag fel frisyr? Fel kläder? Passade jag inte in kanske?
Bengt presenterade mig som ”Flickan längst bak med det blonda lockiga
håret” Hade jag SÅ lockigt hår? I slutet av dagen var jag också helt slut,
men jag var lycklig och lättad. klassen visade sig vara jättesnäll och alla
var jättetrevliga mot mig. Jag hade fått många nya vänner och en i min
klass var jättesöt, Peter hette han. Han spelade trummor i ett band som
hette ”The playboys” Det kunde inte bli mer perfekt, det kanske var en bra
idé att flytta ändå?
Efter en vecka i skolan hade jag fått en bästis, Fia. Hon var snäll som
guld och urgullig, den terminen blev den bästa i mitt liv!

SLUT

Att byta skola/Att byta klass

Där satt jag med mina fyra bästa vänner Sussi, Anette, Louise, och Linus.
Sussi satt och pratade om sin papegojja. Alla andra satt och skratta,
förutom jag. Jag satt och tittade på henne, hon såg så snäll ut, inget
tillgjort leende som min lärare hade.
För hon var aldrig glad, hon var sträng och sur. Visst var jag väl busig
men hon skällde verkligen hjämt!
Men Gun, ja för hon hette så, var alltid glad, och pratade med alla barnen
när hon var rastvakt.
Jag önskade så mycket att det var min lärare.
En dag, när jag kom hem sa jag till mamma att jag ville byta till Guns
klass, och få henne som lärare. Jag visste att det inte gick, men det var
värt ett försök.
*
Jag kulle precis sluta andra klass när jag fick reda på att våran klass
skulle få en ny lärare. Det var Gun som skulle bli våran nya lärare till
hösten. Men jag var inte alls glad. Jag skulle flytta igen, och jag skulle
få komma till en ny skola och en ny klass. Jag var så himla ledsen att inte
jag skulle få ha Gun som lärare efter sommaren.
samma kväll så grät jag jätte mycket. Den sommaren flyttade vi, vi bodde i
en hjättestor lägenhet med fem rum och kök. Jag, mamma, och mina två
systrar Alexandra och Renée.
Det var ett fint område, med stor lekpark, kolonier och småhus i närheten.
Jag var inte alls rädd att börja skolan, jag hade ju bytt förut. Jag hade
lätt att få många kompisar, och var inte alls blyg.
Mamma hade köpt nya kläder till mig och Renée, som vi skulle ha i skolan.
Själv tyckte jag att dom var lite barnsliga. Men jag använde dom endå.
Väckarklockan ringde, jag hörde mamma komma, och jag visste precis vad han
skulle säga.
– Cherie! Är du vaken?
Sen drar hon upp rullgardinen, och sätter sig på sängkanten.
– Ska det inte bli kul idag gumman? Jag kommer ihåg att jag inte svarade
henne.
Jag ville inte att mamma skulle följa med till skolan, men det gjorde hon i
allafall.
Skolan var stor och nybyggd, det luktade gott därinne. Först hittade vi
inte mitt klassrum, så mamma frågade en vaktmästare. Han var ganska virrig
och visste inte så mycket. Mamma blev irriterad, och jag skrattade litte
tyst för mig själv.
till slut kom vi till mitt klassrum, och vi gick in, Mamma presenterade oss
och lärare skulle precis berätta för mig vart jag kunnde sitta, men jag
hade redan gåt och satt mej brevid en kille med blont hår och gröna ögon.
han hette Robert. tjejerna tittade och pekade på mig. På rasten pratade
tjejerna bara om hästar och hoppade hopprep. Jag sa att jag inte tyckte om
hästar, och hoppade litte hopprep. Sen gick jag och spelade fotboll med
grabbarna.
Jag var den enda tjejen i klassen som lekte med killar.
Robert och jag bodde rättså nära varrandra och därför så gick vi till och
från skolan tillsammans varje dag. Vi lekte nästan hjämt, och vi hade
hjätte roligt.
jag tänkte inte så mycket på gun. Jag hade en hjätte rolig magister som
hett Leif.
Jag tyckte att hela trean var det roligaste skolåret.

Min syn på skolan.
Käre skolminister!
Jag tycker det är förlite idrott inlagt på schemat i skolan. Vi på våran
skola har bara under årskurs sju 2×40 minuter inlagt på schemat. Senare
under årskurs åtta och nio så minskar det till bara en 40 minuters lektion
i veckan, och det är under dessa två år som det skulle behövas mer idrott
så man kan skingra sina tankar från allvaret i de vanliga lektionerna,
sådant som mattematik och svenska. Jag tycker att det borde bli
obligatoriskt med 3×40 minuter i veckan med idrott. Varför ska vi få mera
idrott på schemat?
Alla undersökningar som gjorts gällande detta ämne på olika skolor runt om
i landet har alla visat en och samma sak, elever med mer idrotstimmar på
schemat har fått bättre resultat på prov och olika tester. Jag anser att du
som skol|minister borde ta del av dessa undersökningar, om du inte redan
har gjort det.
Generellt är inte skolmaten så bra och dit hör våran skolas mat. Det borde
läggas ner mer pengar på skolmaten så att standarden kan höjas. Vi borde
kunna välja mellan två olika maträtter, en vegetarisk och en ”vanlig” t:ex.
Om inte detta går att genomföra så borde man erbjudas en liten
salladsbuffé, inget märkvärdigt bara man kan äta det i stället för maten så
att man orkar med andra halvan av dagen. Nu låter det som om skolan bara är
tråkig och negativ men det är inte sant.
Vi på våran skola har något som kallas NonMob och det är en grupp
specialutbildade elever och de är 25 st. NonMob är till för att motverka
mobbning och andra kränkande behandlingar på våran skola. Detta är en bra
och positivt utvecklad grupp. Denna grupp borde finnas på fler skolor än
vad den gör idag. Och man borde börja i tidigare åldrar att motverka
mobbning, inte bara på högstadie|skolor. Ett elevråd är också en viktig del
av skolan och våran skola har turen att ha ett så välfungerande elevråd,
där lärare ly ssnar på oss elever och tar till sig det vi säger, det är
också något som borde finnas på alla skolor.
Alla elever har inte samma förutsättningar att klara av skolan på ett bra
sätt, och därför till dessa elevers förmån borde man få mer pengar så man
kan sätta in olika resurser så eleverna får den hjälp de behöver, jag vet
inte hur andra skolor har det men, jag vet att våran skola skulle må bra av
det.
Jag hoppas intesset fortfarande finns för att läsa vidare för det finns mer
att skriva.
Jag tycker att skolan är för allvarlig hela tiden, man börjar redan i
tredje klass att känna press på sig att man borde vara bland de bättre i
klassen för att göra bra ifrån sig.
Detta borde ändras och man borde ha mer lekar under skoltid, så vi elever
får skratta lite emellanåt, det hövs inte vara något avancerat bar det gör
så man får lyfta lite på rumpan en lek är t.ex. Simon säger, den är inte
speciellt avancerad.
Det finns mer under sökningar runt om i landet som säger att musik är bra
stimulans för hjärnan, specielt klassisk musik är bra.
Därför borde eleverna få lyssna på musik under lektionerna. Det räcker med
att bara ha på lågt i bakgrunden så hjälper det till lite.
Käre minister brevet har en början och nu kommer också ett slut, men jag
hoppas du fått nytta av mitt brev och att några av mina idéer går att
genomföra, tack för att du tog dig tid att läsa mitt brev.

M.v.h. Emma

LÄRA FÖR LIVET!
Jag heter Emma, är femton år och bor i Sala. När jag bestämde mig för att
skriva den här artikeln, satte jag mig ner och funderade, som jag aldrig
gjort förut. Det var nästan så väggarna knakade.
Det var dags, dags för mig att värkligen tänka efter. Vad har mina skolår
gett mig? Vad har lärt mig? Finns det något att ta med sig ut i vuxenlivet?

Något som slog mig var människor i allmännhet. Det jag har lärt mig är en
av dom viktigaste saker att kunna. Alla är olika, på sina sätt. Man kommer
inte överrens med alla, som man kanske skulle vilja. Som mina kompisar
brukar säga till mig. ”Det är bara att gilla läget”

Detta är något som jag har tyckt varit så otroligt svårt. Att alla inte
förstår mig och min personlighet.
Men när jag tittade mig omkring är det inte bara jag själv som har det
problemet, med en del människor. Det är inget fel att tycka att det
obehaglit att uppleva, att det finns elever eller lärare som avskyr dig.
Liksom att jag inte tycker om att umgås med vissa människor.
Det är faktist det de handlar om att kunna ampassa sig efter olika sorters
människor. Tro det eller ej! Det gör jag väldigt mycket när jag träffar
mina kompisar. tillexempel.

Men något som jag tyckt varit skolans pluspoäng är att det blir en sådan
bra samanhålning emellan elever och lärare. Samt att man får göra så
otroligt mycket nyttiga och glädjande akteviteter.
Att vara på prao, som man gör i åttan och nian, Är en av dom bästa
erfarenheter, som jag har varit med om. Att få komma ut i vuxenlivet, att
få besöka en arbetsplats och jobba. Jag fick lära mig hur det gick till,
hur det fungerar i värkligheten. Det är en skrämmande värld men nyttig.

Så, är skolan en bra ”grej” att spendera sin tid med då? Ja! Enligt mig
tycker jag att mina skolår har varit fantastiska. Jag har utväcklats så
otroligt mycket dom senaste åren, och det bara till min fördel. Det är
självklart att jag kan tycka att det är svårt ibland, och klaga en massa.
Men jag vet innerst inne att jag älskar det. Att få lära sig är det bästa
och mest gladaste känsla som jag vet.
även om jag kan ha svårt att erkänna detta för någon lärare. liksom mig
själv.