500+ – Sida 12 – Skrivbanken

Uppsats: C / ATT BYTA SKOLA OCH KLASS

Jag var jätte nervös när jag skulle byta skola och klass.
Allt kändes så främmande, så långt bort.
Det var inte lätt att lämna allt där man kände sig hemma. Där visste jag
var alla var för några. Men nu skulle jag få en ny chans att komma ikapp.
Skaffa nya vänner.
Jag kände mig rädd men ändå hoppfull.

Första dagen var efter jul. Jag hade stålsatt mig i två veckor nästan.
ny sida
Det var en pirrig känsla att gå uppför trappan mot dörren.
Hjärtat slog snabbare och snabbare. Jag visste vilket klassrum jag skulle
till eftersom jag hälsat på i höstas.
Jag satte mig på samma plats som då.
Alla vände sig om för att titta på mig. Mina andetag dundrade i öronen, jag
var väldigt nervös i hopp om att allt skulle gå bra.

Då kom läraren in i klass|rummet. Det var en svenska lektion.
Hon presenterade mig för klassen och alla vände sig om igen.
Några log andra tittade bara. Jag log lite nervöst tillbaka.

Lektionen började lite smått med någon enkel uppgift. Vi delade in i
grupper.
Jag blev lättad över att hamna med någon jag kände lite smått. Vi var fyra
i min grupp.
Uppgiften löste vi snabbt.
Jag satt mest tyst och studerade de andra och tänkte på vilka typer dom
var. Inte alls som dom i min förra klass, dom var stökiga och brydde sig
inte om att arbeta på lektionerna.
I den här klassen var alla lugna och jobbade flitigt, än så länge
iallafall.

När lunchen kom gick vi till matsalen.
Tjejerna jag gick med var väldigt snälla och trevliga. Det var inte
världens godaste maträtt, soppa, jag åt bara någon macka och ett glas
vatten.
Vi satte oss vid ett runt bord i hörnet. Då började alla fråga mig en massa
saker, en del var roligt att prata om, andra saker svårare.
ny sida
Sen berättade någon vad hon gjort under jullovet och alla började prata i
mun på varann. Det var jätte kul.

Alla andra lektioner fortsatte likadant. Lärarna presenterade sig för mig
och förklarade vilken bra klass jag hamnat i.
– Jag vet! sa jag och log.
Efter att läraren gått böjde sig alla fram och förklarade vilka lärare som
gjorde så, eller var så. Tills vi blev tillsagda.

Efter sista lektionen gick vi ner till skåpen, då kom min
klass|föreståndare och drog mig lite avsides och frågade hur allt var och
om jag trivdes, vilket jag gjorde.
Sen tog jag på mig och sa hejdå till alla.
Till min stora förvåning så kramade tjejerna i denna klassen varandra när
dom sa hejdå. Det hände även mig, och det värmde mycket.
När jag gick hem var jag väldigt glad över min nya klass. Jag kände mig
väldigt entusi|astisk för att gå till skolan nästa dag. Inte alls som förut
i min gamla skola där jag ofta var ”sjuk” eftersom jag kände att det inte
var någon mening med att gå till skolan, ibland var jag t.o.m rädd att gå.
Nu kände jag mig som om jag var på ett lotteri och att jag vunnit högsta
vinsten.

Nästa dag, och dagen efter var jag lika glad. Sedan visade även jag mina
bästa sidor. Jag pratade mycket under lektionerna, jag hade nog inte
riktigt vant mig vid den tysta arbetsmiljön, som tur va var jag inte ensam
om att
sidbyte
pratade på lektionerna.

Nu ett år senare känner jag mig mer hemma här än jag någonsin kunnat göra i
min gamla skola.
Jag ser mina gamla klass|”kompisar” ibland, jag hejar aldrig. Ibland tycker
jag synd om dom, att dom inte fattar hur dom förstör sina liv.
Jag trivs jättebra här.

Slut!

En novell om att byta skola

Det var bara några dagar kvar innan examensdagen i sexan. Den närmade sig
med stormsteg.
Jag hade inte förberett mig ett dugg. Jag var mest orolig över att det
skulle finnas stora killar där som kanske slogs eller mobbades. Nu i sexan
hade min klass vart äldst nu när vi skulle börja på högstadiet skulle vi
bli minst, precis som i fyran.
Känslan av att vara störst till att bli minst var nog det värsta som jag
hade i mina tankar. Fast en helt ny klass kan också vara jobbigt nya
kamrater nya lärare.
Två dagar innan examen skulle min klass på studie besök i Dalvik skolan,
det var där jag hade tänkt att gå.
Vi åkte buss dit och jag tyckte att det var otroligt långt att åka. När vi
kom fram till skolan såg jag en stor röd byggnad med massor av fönster.
Vi gick in i den stora ingången och jag kände en oro i hela kroppen tänk om
dom som gick där skulle vara lika taskiga som ”rötäggen” i min skola. Jag
fick en klump i halsen när jag tänkte på det. Eftersom att det var därför
som jag inte tänkte välja Kärrslund. Tänk att tre till fyra killar gör så
att man väljer en annan skola.
Vi skulle gå till aulan och lyssna på när lärarna och rektorn hade tal. I
aulan hade alla elever som hade tänkt att gå i Dalvik skolan samlats. Vi
gick in i den stora aulan och satte oss. Det var en stor teater scen där de
flesta lärarna var uppställda på rad, rektorn i spetsen.
När vi satt där sa min bästa kompis Sebastian
– Den här skolan verkar bra.
– Hur vet du det som har ju inte ens börjat prata, sade jag
– Nä men det verkar bra, sade Sebastian. Snart skulle lärarna börja prata
och berätta och vi skulle då få en uppfattning om hur det skulle vara att
gå i Dalvik skolan.
– Välkomna till Dalvik teater, sa rektor Kerstin och ställde sig vid sidan
av ledet.
– Vi ska nu börja med att berätta om idrotts anläggningarna, sa en blond
man. Han såg väldigt speciell ut med sin långa krokiga näsa och glas ögon.
Han började berätta om den stora sporthallen och presen|terade alla idrotts
lärare. Jag tyckte att det han berättade lät fenomenalt.
Rektorn pressenterade sedan alla lärarna och den blonda idrotts magistern
hette Lars Björk. Han verkade trevlig och rolig. (Men av senare
erfarenheter så ska vi inte ta upp om dessa adjektiv stämde in på Lasse
Björk)
Vi hade nu hört hela presentationen av skolan och det var både lärare och
elever som berättade. Jag hade nu fått en bra uppfattning om det hela och
jag hade till 90 % bestämmt mig.
Nu var det dags för visning av skolan.
Alla klasser som var där fick en lärare och en elev med sig. Vi gick runt i
hela skolan och det tog väl ungefär tjugo till tjugofem minuter. Jag tänkte
för mig själv att det var som ett stort slott med trappor och korridorer
överallt. Jag förstod inte hur jag skulle kunna hitta där sen.
– Det var nästan för stort här, sade Sebastian
– Nä det är skönt med stora skolor, sade jag. Jag förstod att Sebastian var
osäkrare än vad jag var på att gå i Dalvik. Han småviskade med sin mamma
hela tiden.
Nu tackade vi skolan för oss och begav oss tillbaka till min skola.
Hela buss resan tillbaka till skolan pratade vi om Dalvik skolan. Det
verkade som fler och fler av de som tänkt att på Dalvik hade ångrat sig
eller iallafall blivit osäkrare på sitt val av skola. På kvällen skulle
lappen om skolvalet fyllas i. Jag och min mamma diskuterade om för- och
nackdelar. Dalviks fördelar var att ”rötäggen” från min skola inte skulle
gå där, men nackdelen var att det kunde finnas nya. Dalvik var en bättre
skola, det visste, vi men det var långt att åka.
Jag har ju en utstrålning av att vara ganska lat och det är jag också. Så
när jag fick veta att det var mycket läxor så valde jag helt enkelt
Kärrslund.
Vi fyllde i lappen och det blev Kärrslundsskolan och jag skulle gå med mina
gamla kompisar. Jag tyckte att det var skönt, men jag kännde ändå en oro
över hur det skulle vara att gå med ”rötäggen”. Dom hade utsatt mig för så
fruktansvärt mycket. Det var alltifrån att ta min keps och stampa på den
till att hota mig. De sa också olika skällsord. Under tiden fyran till
sexan var jag tvungen att vara orolig över om de skulle hoppa fram och
hitta på någon dumhet. Den känslan vill man helst slippa. Det fungerade
inte att prata med lärare. Det blev bara värre. Jag tog Kärrslund för att
de här killarna hade varit relativt lugna under en längre tid och för att
slippa läxorna.
Äntligen kom den. Examens dagen. Alla var glada fast innerst inne ledsna
att bli tvugna att lämna Sjöängen. Fast den ledsnaste av dem alla var vår
lärare Kristina. Hon grät hela dagen från morgonen till kvällen.
Vi skulle sjunga en avslutnings sång som handlade om alla lärarna på
skolan. Efter det var det fika uppe i klassrummet. Vi fikade och hade
trevligt. Vi talade med varandra om vilka skolor vi skulle välja. Det
flesta skulle välja Kärrslund. Två tjejer och två killar skulle välja
Dalvik. Det var ju iochförsig inte mina bästa kompisar, men endå. Alla mina
bästa kompisar skulle följa med hem till mig och äta tårta och dricka läsk
efter avslutningen. Vi hade väldigt trevligt på vägen hem till mig tills vi
mötte ”rötäggen” de skulle ju självklart hålla på och tjaffsa. De började
hålla på och säga massa dumheter. Vi stod bara där vi kunde inget göra. Vi
var tio personer dom var 5. Om vi hade slagit ner dom eller tjaffsat emot
så hade de hämtat äldre kompisar eller store|bröder. Det hade redan hänt en
gång då hade Robert fått stryk av tio stycken äldre killar som hade
misshandlat honom så mycket att han inte kunde gå. Så vi vågade inte göra
något vi tackade och tog emot.
De fortsatte att säga dumma saker en av dem tog min keps och kastade in den
i skogen. när jag vände mig om för att hämta den sparkade han mig i ryggen
och jag föll omkull. De sparkade på mig när jag låg där. Det var en otäck
känsla som jag fick inom mig jag ville verkligen ställa mig upp så att de
inte skulle träffa huvudet. Jag kom upp på benen då fick jag en örfil. De
gick iväg och sa att vi skulle sluta tjaffsa med dem. Vi hade ju inte sagt
eller gjort något. Sjukligt hur man kan bete sig.
När vi kom hem till mig så åt vi tårta och hade trevligt. Vi pratade om
Kärrslund om hur bra det skulle bli, men innerst inne visste jag att det
skulle bli bedrövligt. Då skulle ”rötäggen” hålla på varje dag i korridoren
och de skulle ha med sig kompisar som gick i nian. Usch. Det var en riktigt
otäck känsla. Det känndes som att få tusen knivar i bröstkorgen.
Nu så var det äntligen sommar lov och jag ville bara ta det lugnt hela
sommaren. Bada och sola och bara vara med mina kompisar. Vi skulle åka och
bada nåra dagar efter skol|avslutningen. Vi tänkte ta cyklarna dit eftersom
att det tar en halv timme att gå dit. Vi möttes vid min tvättstuga kl
12.30. Vi cyklade först längs bilvägen sen svängde vi in på en liten,
krokig, skogs väg och det gick snabbt och bra. När vi kom fram så var det
proppfullt vid stranden och alla bryggorna var upptagna. Vi la våra
badlakan i kanten av ett litet, grönt skogssnår. Sen gick vi och bytte om i
ett av badhusen. När vi hade bytt om lämnade vi kläderna och gick ner till
stranden. Vi badade och hade kul.
Efter att vi hade badat begav vi oss till Mcdonalds för att äta. När vi
hade ätit begav jag mig hem för jag skulle på träning.
Jag kom inte långt för på vägen mötte jag Richard, Richard, Schorman och
Alban. Schorman och Alban var bröder, men Alban var inget ”rötägg” men hans
bror var av det värsta man kunde tänka sig.
Jag hade köpt ny keps så dom var bara tvugna att ta den. Schorman tog den
och spottade i den. Känslan att vara med om en sån här sak är obeskrivligt.
Jag kände ju Alban, Schormans store bror, så Schorman kunde jag slå men han
sprang iväg och jag sprang efter. Han skulle på fotbolls|träning så han
sprang dit. När jag kom fram dit gick jag fram till Schorman.
– Du får ge mig 300 kronor till en ny keps, sade jag
– Nä glöm det, du kan träffa den, sade Schorman
– Om du inte ger mig 300 kr så kommer du få se på fan eller så kommer jag
hem till dig och pratar med dina föräldrar, sade jag
– Glöm det, sade han
När vi stått där och tjaffsat ett tag kom hans tränare.
– Stick här ifrån din jävla rasist, sade han otrevligt till mig. Han
upprepade de orden flera gånger och jag gick där ifrån medans Schorman stod
och hon log.
Nu hade jag bestämmt mig. Jag ville inte gå i Kärrslund. Jag ville gå
Dalvik.
Jag gick sakta hemmåt och när jag kom hem berättade jag allt för mamma. Jag
sa också att jag absolut inte ville gå i Kärrslund. Hon ringde dagen efter
till Dalvik expedition och som tur var den bemannad. Mamma sa som det var
till Rektor Kerstin. Det fanns ingen plats kvar i Dalvik. Jag hamnade på 32
reserv i sånna fall. Hela sommaren hade jag ångest. Först hade jag jätte
dåligt samvete mot alla kompisar som jag hade svikit och sen om jag inte
kom in så var jag otroligt rädd för att gå i Kärrslund med alla ”rötägg” En
av mina bästa kompisar som inte var från Källhed hette Magnus Roske och han
skulle gå i Dalvik. Det var en trygg|het (som jag nu av erfarenhet vet var
bra för mig). Nu var sommarlovet slut och jag fick lapp i brevlådan om att
jag fick gå i Dalvik skolan. Det bästa av allt var att det var i Magnus
Roskes klass. Jag hoppade högt av lycka och kännde mig som en gud på
svävande moln äntligen skulle jag slippa alla trakasserier.
Allt känndes kanon bra. Jag hade inget att vara orolig för trodde jag.
Jag har inte tänkt ordentligt. Det fanns hundratals saker att vara orolig
över.
Innan dagen då vi skulle samlas runt flaggstången utanför Dalvik skolan
kunde jag inte sova. Tankarna flög förbi min hjärna hela natten och visst
var jag nervös. Tänk om det fanns någon snygg tjej där som jag kunde bli
tillsammans med. Eller kanske fler ”rötägg” som kanske var värre än de som
jag varit med om hela min skoltid.
Första dagen var inte så farlig vi hade upprop och jag fick se mina nya
klasskamrater. Dagen därpå skulle vi till Fältet på utflyckt och det var då
som jag skulle lära känna andra elever. Vi skulle dela upp klassen så att
vi var två och två. Jag ville självklart vara med Magnus, men eftersom att
man inte fick välja, så hamnade jag med den nya tjejen från Gotland, Lovisa
vi sa inte ett ord till varandra under hela den dagen. Hon måste trott att
jag var stum. Det var trevligt den dagen tur att jag och Magnus kunde
träffas ett tag under Lunchen den dagen.
Tredje dagen. Nu skulle lektionerna börja enligt schemat och jag var
jättenervös. Eftersom att jag trodde att jag skulle vara dålig på allt. Men
den här dagen gick alldeles utmärkt. Jag och Magnus bekantade oss med
Linus. Som var en trevlig och pratglad kille. Så det var inge svårt att få
kontakt med honom. Han hade ju kompisar från Festevik som vi oxå blev
kompisar med då. Det var redan från den dagen som vi började få en bra
sammanhållning i klassen. Man kan dra slutsatsen att idén med att gå i
Dalvik skolan var väldigt bra. Många positiva saker t.ex att jag fått nya
kompisar, sluppit ”rötäggen” och det bästa av allt, en bra skolutbildning.

(Men det finns några nackdelar men dom tar vi inte upp på en sån här
trevlig uppsats!)

Att byta skola/Att byta klass

Nu sitter jag här på tunnelbanan på väg mot min nya skola och mitt nya
liv.
Idag börjar mitt nya liv tänker jag, undrar om den nya skolan är lika fin
som Hökåsen skolan.
Jag kliver av tunnelbanan och känner en stor klump i magen det var inte
långt till skolan ifrån centralen jag gick – ett par hundra meter och såg
den nya skolan den såg helt okej ut tyckte jag. Jag sprang uppför trapporna
och tänkte gud va pinsamt försenad till min första lektion i min nya
skola.
Jag sliter nästan rycker upp dörren och går in i klassrummet min nya lärare
reser sig sakta upp och frågar vad har vi här då? Jag svarade Daniel
Svensson jag är ny här var ska jag sitta?
Inte så bråttom säger Agneta Jonsson min nya klassföreståndare.
Jag tänkte att du skulle få presentera dig lite mer utförligt först okej då
svarar jag blygt, Hon fråga vad var det du sa att ditt namn var? Daniel
Svensson svarade jag okej Daniel var kommer du ifrån

– Jag kommer ifrån Västerås
– Har du några syskon?
– Nej det har jag inte
– Vad heter din mamma och pappa då?
– Min mamma heter Janet och min pappa heter Anders.
– Kan du berätta lite om dig själv?
– Okej då.

Som jag har sagt heter jag Daniel Svensson och är ifrån Västerås, jag är 15
år gammal och jag har inga syskon jag flyttade till stockholm för två dagar
sen! På min fritid spelar jag handboll och är med kompisar.
Det var ungefär allt sa jag belåtet och frågar var jag ska sitta Angne|ta
säger att jag kan sitta brevid Lena vem är Lena frågar jag lite blygt det
är hon längst ner till vänster. Första lektionen gick ungefär som jag hade
tänkt mig jag försökte sätta mig in i vad det var dom arbetade med.
Jag har redan hunnit skaffa mig nya kompisar en av dom var Lena hon jag
sitter brevid, nu är det dags igen tänker jag den andra lektionen i
Min nya skola och ämnet är engelska denna lektionen var lite mindre pinsam
för den här gången behövde jag bara present|era mig för min nye engelska
lärare. Hans namn var Amir Ashemmisu i engelskan höll vi på att jobba med
Harry Potter och det var skönt för det måste ju varit en slump att vi
jobbade med precis samma sak i min gamla skola.
Nu sitter jag på tunnelbanan på väg hem till vårt nya hus.

Veckorna gick snabbt jag passade ganska bra i Stockholm men självklart
tänker jag myck|et på mina kompisar.
Idag var det dags vi ska ha nationellt prov i svenska Jag hade verkligen
förberett mig för detta provet genom att ha fått mycket söm|n på natten och
ätit en stadig frukost.
Nu sitter jag vid min bänk och väntar på att få provet jag kollar på Lena
och jag märker att hon är precis lika nervös som jag.
Nu har jag fått provet och läst igenom alla teman man fått att skriva om
jag fick nästan lust att skrika så glad blev jag när jag såg att det fanns
en punkt som passade mig perfekt. Att byta skola/Att byta klass.

Jag började skriva jag skrev så svetten rann ner i pannan och att
skrivkra|mpen kom i handen.
Jag skrev så här Jag heter Daniel Svensson jag bor i Hökåsen I mil utanför
Västerås jag går på hökåsen skolan och mina favorit ämnen är Idrott och
Svenska och Eng|elska.
Jag har massor med kompis|ar och jag trivs jättebra. Men en dag när jag och
Patrik min granne och väldigt bra kompis gick hem från skolan såg vi något
väldigt konstigt när vi kom runt kröken vi mitt hus Vi såg ett par flytt
gubbar som stod och pratade med min pappa Patrik gick hem till sig och han
sa att jag skulle ringa sen och det skulle jag Jag gick in i huset och sa
hej hon svarade inte då fråga|de jag vad är det? hon svara|de din pappa har
blivit erbjuden ett jobb i sto|ckholm så vi ska flytta i över morgon jag
blir helt chockad det enda jag får fram är ska vi flytta mamma sa ja det
ska vi jag kastar min skolväska och springer in på mitt rum och ringer in
till Patrik och berättar den tråkig|a nyheten Patrik tog det så där först
fråga han om jag kunde hälsa på en massa gånger Det lovar jag svarade jag
med en darrande stämma. Jag kommer nog inte till skolan Imorgon sa jag till
Patrik jag måste packa, kan inte du säga till alla att ja ska flytta för
jag hatar avsked okej säger Patrik hälsa alla att jag kommer och hälsa på
och att jag kommer att sakna dom.
Nu är jag påväg ut ur huset och där står Patrik troget som en hund och
väntar på att säga hejdå jag kramar om min vän och säger hejdå och säger
lova att ringa han lovar.
Nu sitter jag här i stockho|lm och gör mitt nationella prov i svenska och
tänker tillbaka på den tid som har varit.
Den enda skillnaden jag har märkt av att va i stockholm är att man fick
mycket mer hjälp i Hökåsen för klasserna är mycket större i stockholm och
att skolan är typ dubbelt så stor som min gamla skola.

Att byta skola
Det är kallt ute, alla löv på träden har trillat ner men himmeln är ljusblå
och klar. Solen skiner över halva skolgården, på den halvan där det finns
en bänk, på den bänken där Sara sitter. Hon ser hennes klasskamrater leka
en bit bort, hon känner sig ensam, det har hon gjort hela terminen. Det är
första fredagen i november och sista dagen på denna skolan. I helgen
flyttar Sara in i ett radhus i andra endan av stan tillsammans med mamma
Lisbeth, pappa Gunnar och lillebror Emil. Sara ska byta till
Ängslundsskolan och hon är ganska nervös och lite rädd. Att hon är blyg och
har dåligt självförtroende gör det inte lättare. Samtidigt tycker hon det
är väldigt skönt, hennes klassföreståndare är okej, men inte bra, hon har
inte blivit mobbad men har inte fått några kompisar på sin skola. Så även
ifall Sara bytar skola under första terminen på sitt första skolår är hon
förväntans|full, vilket man nog kan förstå.

Rasten är slut och snart även skoldagen. Sara traskar hem efter att
fröken hållit ett litet avskedstal. Hemma frågar mamma som vanligt hur
dagen har varit och Sara talar som vanligt om att den har varit bra. Hon
säger inte hur det egentligen är, hur det känns att alltid vara själv på
rasterna. Att hennes vänner endast existerar i drömmarna.
Det är måndag morgon, hennes mamma öppnar dörren till den nya världen och
går in, Sara går efter. Hon möts av 48 stora stirrande ögon och en hand som
tillhör fröken. Sara får gå och sätta sig i en ledig bänk medan fröken, som
visste hette Inger, presenterar henne.
Första lektionen blir repetition av plus och minus och Sara blir
tilldelad en ny mattebok. Det är snart tio|rast och mamma återvänder hem.
De andra tjejerna i klassen är lite nyfikna och ställer massa frågor. Efter
en stund fick de tydligen nog med information och springer iväg för att
hoppa hage.
De fyra första dagarna på den nya skolan likadana. Sara deltar i lekarna
halv|hjärtat. Hon gillar ingen av de andra tjejerna särskilt mycket och de
verkar inte uppskatta hennes sällskap speciellt mycket heller. Som tur är,
är den nya fröken mycket snäll och duktig på att lära ut. Sara känner redan
av att hon gör framsteg i skrivning och matematik som hon haft mycket
problem med innan.
Det är äntligen fredag och skolan har slutat. Sara är på väg mot utgången
när hon plötsligt faller framlänges. Det är de dumma skosnörena som ställer
till det igen… En tjej från paralellklassen kommer gående, hon stannar
och hjälper Sara att plocka upp böckerna som trillat ur hennes skolväska.
Hon heter Linnea och visste om att Sara var ny på skolan. Linnea har sett
att Sara inte riktigt har hittat en kompis, sånt som de vuxna kan ha svårt
att se. Linnea trivs inte heller i sin klass och går ofta för sig själv.
Hon frågar därför ifall de inte kan leka i helgen. Saras lycka är
obeskrivlig, att någon för en gångs skull frågar henne, ifall hon vill
leka, är fantastiskt!
De två tjejerna från Ängslundsskolan träffas både lördag och söndag, och
de kommer träffas många fler gånger eftersom de trivs väldigt bra bra
tillsammans.
Det börjar bli vår, vi går mot ljusare tider, precis som Sara. Hon har
för|ändrats, hon har kommit ur den dystra tiden, då man bara hittar fel på
sig själv. Hon har hittat något annat… en vän.

Ämnesval och lärarkommentarer står på ett försättsblad.

Att byta skola.

Tunt! Och oengagerat? Bakgrund – ja, men ingen direkt uppföljning!
G

Här börjar själva uppsatsen

Fridolf går på trottoaren. Han ser något skräckslagen ut där han
promenerar. Det fula skolhuset byggt av grå sten väntar en bit framför
honom. Dess väggar är randiga efter rinnande regnvatten.
En borr hörs från ett hål i gatan, och det luktar svavel. Avloppsarbete.
Fridolf tittar på hålet och försöker hålla för näsan och öronen samtidigt.
Det ser fånigt ut. Han passerar arbetet och tänker på sin klass. Eller
förra klass.
Varje dag hade de retat honom för hans lustiga namn och för att han jämt
fick klädd i en av Mormor stickad ljusblå tröja. Varje dag samma ramsa
”Frii (här började de jämt skratta så de började om) Friiidolf har en
fjantig tröja!” Han mindes hur Arnar och Erik hade smugit efter honom och
hojtat hans namn.
Nu hade familjen flyttat till Stockholm, efter att Fridolfs pappa hade fått
ett nytt jobb där.
Fridolf är på väg in på skolgården. Den totala avsaknaden av rekreations
här har en rad försvunnit i kopieringen, måste åtgärdas
Ingen gungbräda, ingen klätterställning. Bara en basketkorg utan nät. Det
ser inte ut som en speciellt rolig skola. Fridolf stannar upp och ser sig
omkring. Huvudingången ligger upp för en trappa. Fridolf ser lite mer
skräckslagen ut nu. Han går upp för trappan, öppnar porten och kliver in.
Det luktar unket. Fridolf tittar på de närmsta dörrarna. Ingen av dem är
hans. Han letar vidare i korridoren, och näst längst bort hittar han
dörren. Klass 4b. ny sida
Det är två år sedan vi såg Fridolf sist. Han går nu i 6b. Hans pappas nya
jobb innebar att familjen nu kunde köpa kläder åt Fridolf, och han lärde
sig att Fridolf betyder Den Starke. I klass 6b finns den en likadan kille
som han var i trean, men nu är det Fridolfs tur att retas, hojta saker och
mobbas.

NY I KLASSEN

Korridoren var mörk och tyst. Inte en människa syntes till. Dagens sista
lektion hade redan börjat när Anna vandrade genom den öde korridoren. Hon
kastade ett öga på schemat hon fått på expeditionen. Hennes första lektion,
SO, skulle vara i sal 113 på nedersta våningen.

Nu stod hon framför dörren till klassrummet, dörren till sitt nya liv.
Hennes hand vilade på handtaget men hon tryckte inte ner det. Som hon hade
bävat för det här ögonblicket! Ögonblicket då hon skulle möta sin nya
klass. Tankarna for runt i hennes huvud: Var det verkligen en bra idé det
här? Var det?

Plötsligt öppnades dörren och en medelålders man stack ut huvudet.
– Ska du inte komma in? frågade han. Det finns inget att vara rädd för här.

Röd i ansiktet klev Anna in genom dörren. Bilden av klassen som satt vid
sina bänkar fick henne genast att tänka tillbaka på hennes förra klass.
Där, längst bak satt de populäraste tjejerna med sina översminkade
ansikten. Bredvid satt killarna, vägandes på stolarna och med fötterna på
bänken. Längst fram satt de erkända nollorna, de som inte missar ett enda
av lärarens ord.

– Ja, du kan väl sätta dig ner så presenterar jag dig snart.
Lärarens ord väckte upp Anna ur sina tankar. Hon gick sakta och satte sig
vid en ledig bänk i mitten av rummet. Blickar från de bakre raderna brände
i ryggen när hon satte sig ner.

Läraren vände sig mot tavlan och fortsatte att prata om Islams
trosbekännelse. Den här klassen är ju likadan som min förra, tänkte Anna.
Varför bytte jag överhuvudtaget? Därför att du var utfryst i din förra
klass, sade en röst i hennes huvud. Du var ensam och mobbad. Därför bytte
du skola.

Ja, det var sant, tänkte Anna. Hon hade varit utanför så länge hon kunde
minnas.
På lågstadiet hade det inte varit så farligt, då lekte alla med alla. Men
ju äldre hon blev desto mer hamnade hon utanför. Anna var inte som alla
andra tjejer i klassen. Hon sminkade sig inte och brydde sig inte om vad
hon hade på sig. Till råga på allt var hon blyg också. De andra tjejerna i
klassen började reta henne för hennes utseende, och hur lätt är det att
säga emot sju tjejer när alla hoppar på en samtidigt? En och en var de inte
så hemska, men tillsammans! Anna rös vid tanken.

Hon hade aldrig berättat för någon om mobbningen, vem skulle hon göra det
för? Hon hade ju inga kompisar och hennes föräldrar var för upptagna med
sina jobb. De hade inte ens frågat henne varför hon ville byta skola.

Men det hade hon gjort nu. Anna tittade sig runt i klassrummet och märkte
att alla tittade på henne.
Läraren smålog och sade:
– Vill du presentera dig eller ska göra det? Anna öppnade munnen, men
stängde den igen. Läraren log och sade:
– Nåväl, då gör jag det då. Det här är Anna, hon ska börja i er klass från
och med idag. Jag är din mentor, Stefan. En av tjejerna längst bak smällde
rastlöst med tuggummit och sade högt:
– Får vi gå nu?
Stefan hann inte svara förren klassen hade rest sig upp och lämnat
klassrummet. Anna reste sig och gick sakta efter.

Vid skåpen stod tjejerna i en klunga och pratade. När Anna kom tittade de
tyst på henne. Hon lyckade klämma fram ett hej och ett leende. Tjejerna
mumlade tillbaka ett svar. De vände sig mot varandra igen och fortsatte
prata. Anna gick fram till sitt skåp och fumlade med nyckeln. Tjejerna
pratade om vad de skulle göra ikväll, det var ju fredag. Plötsligt vände
sig en tjej om och frågade:
– Vad ska du göra Anna?
Anna ryckte på axlarna till svar. Hon brukade aldrig gå ut, ingen hade
någonsin viljat ha med henne heller.
– Vad ska ni göra? frågade hon.
– Vet inte, svarade tjejen. Kröka kanske. Jag heter Emma förresten.
Tjejerna presenterade sig nu för Anna en efter en. De hette ungefär samma
sak som i Annas förra klass, Maria, Sara, Sofia, Johanna, Olivia och
Louise.
– Jag hörde att Fredrik var ensam hemma ikväll, kanske vi kan dra dit?
frågade Sara.
– Ja visst, det låter bra, sa Johanna glatt. Har ni någonting då?
– Självklart, sade Sofia. Jag snodde igår.
– Jag med. Brorsan köpte ut åt mig häromdagen. Emma vände sig mot Anna och
fortsatte: Brukar du kröka? Anna hade aldrig druckit alkohol i hela sitt
liv, förutom lite cider på nyårsaftonen ifjol. Hon tittade upp och sade
ändå:
– Ja, vad tror du? Det gör väl alla?
Tjejerna skrattade instämmande.
– Men vad kul! Vi ses ikväll då, jag ringer senare. Emma och Anna bytte
telefon-nummer. Alla utom Anna gick ut genom skolporten. Hon slog igen
skåpet och låste. Ryggsäcken slängde hon upp på ena axeln och så gick hon
hem. En fråga upprepades i hennes huvud hela vägen. Hur skulle det gå
ikväll?

Klockan var tio på kvällen. Emma, Sara, Johanna, Sofia och Anna satt i
Fredriks soffa och skrattade högt. Anna hade snott sprit hemifrån och alla
var fulla. I Annas huvud snurrade det men hon var på jättebra humör, aldrig
hade hon haft så här kul! De hade gått hem till Fredrik vid åtta och börjat
dricka direkt. Det hade smakat vidrigt men Anna hade försökt att inte bry
sig. Huset var fullt med folk och Anna hälsade på alla. Tiden gick fort och
klockan var nu tolv, Anna skulle vara hemma halv ett.

Hon gick för att hämta sin jacka då hon kände ett illamående sprida sig i
hela kroppen. Toan låg alldeles i närheten, hon öppnade dörren och sprang
in. Hon hann precis fram till toan innan spyan kom. Några minuter senare
kom hon ut, där stod Emma.
– Ska vi gå nu eller? Hennes röst sluddrade och ögonen var rödsprängda.
Anna drog på sig jackan, tog Emma under armen och de gick ut ur huset. Anna
frös, mådde illa och behövde spy igen men på något sätt kände hon sig glad
ändå.

På måndag morgon gick Anna in genom dörren till klassrummet. Emma och de
andra tjejerna satt som vanligt längst bak. De vände sig om och vinkade.
Anna gick glatt fram och satte sig. Hon var en av dem nu.

Uppsatsen är skriven på ordbehandlare

Mina skolår
Hej! Jag heter Eric Samuelsson och går sista året i grundskolan. Dom här 9
åren av pluggande, läsande och läxor har inte alltid varit så lätta, och
det tror jag alla håller med om. Jag kommer inte ihåg min allra första
skoldag, så jag ska inte ljuga och säga att solen sken och allt var glatt.
Men däremot kommer jag ihåg känslan, börja i 1an. Bli stor och gå i skolan,
jag tror alla kom ihåg den känslan, samtidigt var man rädd. Inte så där
livs rädd utan bara lite skrajsen. Efter skolan så fanns ju fritids, det
var där man bara lekte. Vi var ju inte så gamla direkt, blott 7 år och då
gillad man ju fortfarande transformers och sådana ting. Det var på fritids
som alla skräckscenarier utspelade sig. Jag har starka minne från mitt
fritids. 1,2 och 3:or gick på samma fritids, och självklart var 3:orna
bossar över alla. Det firitidset jag gick på hade ju också sina speciella
personer. Jag kommer ihåg ett barn som var rätt våldsamt, han hette Saime.
Han klippte folk i öronen, sparkades och var allmänt vild. Skolan som jag
gick i årskurs 1-3 hette Birger-Jarl skolan och låg inne i Jarla stan där
jag bodde fram till 9 års ålder, jag bodde på Dalslandsgatan 13. Det var
en liten tvärgata mellan Jarla parken och en stor väg (jag kommer inte ihåg
vad den vägen heter). I Jarla parken har ju alla människor varit, hoppas
jag i alla fall. För en sån rolig och spännande lekpark får man leta efter.
Jag har ett minne från denna park också, denna händelse involverar mig. I
denna park stod en gammal lastbil, det var en färgglad en, som hade gjorts
om till leklastbil. Det var alla små pojkars dröm (i alla fall som jag
kände) att sitta och leka i denna färgglada lastbil. Men så en dag, skada
lastbilen mig, det fanns en liten lucka mellan flaket och förarhytten på
lastbilen. Mitt huvud stack fram ur luckan och orden”hej hej” kom ut ur min
mun. När jag sedan skulle dra ut huvudet och fortsätta med min lek så kunde
jag inte få tillbaka huvudet genom luckan som mitt huvud satt fast i, jag
satt fast i den lilla luckan. Efter en lång räddnings operation med min
mamma i spetsen så lyckades jag återerövra kommandot över mitt huvud. Nog
om Jarla stan och Birger-Jarl skolan. En dag, det var på kvällen vid
middags tid så hade mina föräldrar bestämt att vi skulle flytta. Det var
4:de gången för dom, men min första. Jag skulle vara tvungen att byta
skola, Skaffa nya kompisar. Allting var jättetungt. Så kom den dan jag
skulle hälsa på i min nya skolan, Dalängskolan heter den. Jag går
fortfarande kvar här på mitt nionde år. När jag gick in i entrén så stod
det en skock på omkring 5-6 flickor där, när dom fick syn på mig som
vankade upp för trapporna, så rusade dom skrikandes iväg. Jättepinsamt
tyckte jag, mina föräldrar bara skrattade. Väl framme vid klassrummet så
stod där en lärare, Pia hette hon. Hon skulle vara min lärare i den nya
skolan. Min familj och jag hade flyttat till en villa, den var ljusblå
(numera gräddgul), och den låg på krukmakarvägen 7. Här skulle jag
förmodligen spendera resten av mina 5 år i grundskolan.Tiden gick och
årskurserna rullade på, i 6:an fick vi en lärare. En jättesnäll en.
Magdalena hette hon. Konstigt nog förändrade detta hela min skolgång, jag
var en helt ny person och helt plötsligt var det kul att gå i skolan. Hon
var som en elevmagnet för alla gillade henne. Men tiden går och 7:an stod
framför dörren. Tänk dig högstadiet, det är där alla tuffingar går. Alla
skolans värstingar går i högstadiet. Nu var det jag och min klass tur att
prova på lyckan i denna farliga miljö. 7:an var inte alls så jobbig som jag
och mina kamrater hade tänkt sig. Det var en rätt slapp årskurs. Inte alls
så många prov. Bara massa roliga nya ämnen där man fick elda. Ett sådant
”eld” ämne är kemi. Ett rätt kul ämne tyckte alla som gick i 9:an eller i 1-
3 ring. Jag tyckte också att det skulle bli kul med kemi. Ända tills dagen
då jag klev in i kemi|salen. Där stod en äldre man, med stora glasögon
hämtade direkt från 70-talet. Den här läraren var av det slaget att han
gillade att hacka ner på folk. Lägga spydiga kommentarer när man gör fel
eller dylikt. Men han var också väldigt kul. Antingen hatade man honom
eller så gillade man honom. Jag gillade honom. Han var så rolig, fast han
var ändå sträng. Men vi hade inte bara konstiga lärare. I 7:an börjar man
ju med b-språk också, och eftersom min far pratade flytande tyska så tyckte
jag att det var vettigt att lära sig tyska. Det var 9 stycken andra som
höll med om det. Det visade sig att tyska var kalaskul. Våran lärare hette
något så konstigt som Kjersti, men så kom hon ju från norrbotten också.
Tyska var dom roligaste lektionerna tack vare Kjersti. Hon gjorde
lektionerna roliga genom att berätta om sina dejter, aktuella saker i
tyskland och om sin karriär som idrottskvinna. Det sistnämnda var hon inte
så lyckad i, hon hade spelat handboll och fotboll. Som hon ofta pratade om.
När hon hade gjort det avgörande målet eller räddningen, och oftast gick
hela tyska lektioner åt att bara prata om struntsaker. Med tiden kom också
vår första klassresa, den skulle gå till Broviken. Oj! Så spännande tänker
väll dom flesta, men Broviken låg ungefär 7 km från våran skola. Vilken
klassresa va! Det roliga var att vi skulle cykla dit också. Så när dagen
kom stod alla med sina cyklar på dalängsstorget. Det tog kanske 1 timme att
komma fram, Broviken var någon slags scoutstuga, som vi hade hyrt. Våra
klassföreståndare som dels var våran pratiga tysk lärare och en norsk
svenska lärare som vi hade, en norsk svensk lärare! Ja, det var faktiskt
lite skumt. Hon pratade med en konstig brytning och hade ingen koll alls,
på något! Allt vi gjorde i 7:an i svensk väg var att läsa ur en antologi
bok, nog pratat om svenskan, , tillbaka till klassresan. Broviken var så
enormt tråkigt att jag och några andra som sov på övervåningen av stugan
var tvungna att göra den rolig. Detta genom att hålla sig vaken hela
natten. Den som somnade fick ett fint straff. Man blev utpyntad som en
julgran i ansiktet medans man sov, sedan blev det ett minnesvärt fotografi.
Sen började 7:ans årskurs lida mot sitt slut, och 8:ans mot sin början.
Lärare kommer och lärare går. Detta hände även oss, vår roliga tysk lärare
hade slutat för att hon fick för lite betalt.Våran dumma norska svenska
lärare fick slutade och vi fick en ny fysiklärare, och 2 nya
klassföreståndare. Fysikläraren var rätt trevlig, också han från dom övre
regionerna av Svearike. Dom 2 nya klassföreståndarna hade vi redan haft
lektioner med i 8:an. Det var SO läraren och våran biologi lärare (som hade
oss i fysik i 7:an). Också dom trevliga och betydligt bättre än dom två
innan. Nu började det bli ordning på saker och ting. Det började flyta mera
och allt blev lättare. Kanske tack vare våra klassföreståndare. Sen flöt
allt på och nu sitter jag här, går i 9:an, och har varit med om
fruktansvärt mycket roliga saker här i Dalängsskolan så även i Birger-Jarl
skolan. Jag ska inte glömma att berätta om den otroligt roliga klassresan
vi gjorde i 9:an. Det tog ett bra tag innan klassen var enad, och det fanns
otroligt skumma förslag, Vild weekend på Siljaline, Resa till Prag och till
Grekland, det är några exempel. Men inget av dom exemplen vann, utan det
gjorde ”Äventyrsweekend i Värmland” I början så var dom flesta negativt
inställda till detta. Det vi inte visste var att det skulle bli så
fantastiskt kul. Bussresan dit tog ungefär 5 timmar, under den tiden så var
det full hålligång på bussen, godis kastades, smällar utdelades, godis
delades och så tittade vi på film. En av mina kära klasskamrater somnade
under denna film och jag bestämde mig för att spela honom ett spratt, jag
tog en salt sill ur min godis påse, tryckte upp den i hans vänstra öra. Jag
och mina kamrater började skratta, riktigt mycket. Efter det kände jag en
hand på min näsa, den vred och slet tills min näsa släppte lös allt blod.
Det var min kära vän som hade fått en saltsill i sitt öra som hade bestämt
sig för att utdela hämnd. Jag sprang till toaletten med en blödande näsa,
jag lyckades skona mina medåkare med att bloda ner dom men med mig själv
vet jag inte, jag var alldeles blodig. Det såg ut som jag hade blivit
skjuten. Nog om våldet för ett tag. Väl framme så var där en liten röd
stuga och några järnvägsspår. Schysst klassresa tänkte vi ironiskt. En ung
man kom fram till oss och visade vägen till våran lunch. Efter det bar det
av. Vi skulle ut på ”äventyr”. Vi delade upp oss tvåoch två, och tog varsin
beckasin. Vi skulle cykla på spåren i 2 mil med beckasin. Det var hyfsat
kul men när vi kom fram till det ställe vi skulle slå läger så fattades en
del saker från beckasinerna. Dom sakerna skulle vi helt enkelt hämta på
hemvägen sa ledarna. Så delades vi in i tältgrupper, slog upp tälten och
sov. På hemvägen blev en av mina kamraters fot överkörd. Han skulle springa
bakom för att putta på när han istället ramlade, och den bakomliggande
beckasinen mejade över hans fot. Men ingen skada skedd, vi fortsatte att
trampa, och väl framme var det paintball time. Ont ont ont, det är allt jag
säger om det. Nog pratat om våran klassresa och tillbaka till årskurs 9. Nu
sitter vi alltså här, våra kunskaper testas några sista gånger, och våra
handlingar betygsätts. Våra liv avgörs i princip av lärarna, så det gäller
att ha god hand med dom. Jag vill nog inte påstå att jag hade det, inte med
alla lärare i alla fall. Nu, om 8 dagar ska våran ansökan till gymnasiet
vara inlämnad, Väldigt jobbigt. Att börja i gymnasiet känns lite som och
börja i skolan igen för första gången. Pirrigt sådär, men också spännande.
Vilket gymnasium kommer jag in på? Tänker man. Det är bara att bita ihop
och kämpa på, så klarar man sig.

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare. Indragen verkar ha markerats med
ett blanksteg.

Mina skolår.

Alla mins väll första dagen i skolan. Jag stod där och höll mamma hårt i
handen, och var så nervös att jag kunnat kissa på mig. Till slut blev jag
indelad i en klass men visste inte riktigt hur det hade gått till. Allt
flöt väll på ganska bra. Och jag hamnade i en ganska bra klass.
Men så var det dehär med läraren. Hon var ett riktigt surkart, och de som
inte visade sig duktiga eller intresserade blev det för evigt. Det gick
väll inte så bra i skolan ,i början. Jag var väll en av dem som inte hade
uppfyllt lärarens små krav.
Jag mins en gång i tvåan, alla i årskurs tre hade börjat skriva skrivstil
men vi i tvåan fick vänta ett år till. Jag och en annan kille gick fram
till fröken och frågade om vi fick börja skriva skrivstil. Svaret blev så
klart ett stort och förnedrande nej, med motiveringen ”ni är inte mogna för
det ännu”. Efter det lilla missödet frågade jag aldrig fröken mer om sådana
saker. Tiden gick och man blev större och fick mer och mer kött innanför
pannbenet.
Skolan som hittills hade vart lite av ett helvete blev bättre och bättre.
När jag började trean bytte skolan klass system från att ha haft en ett-
trea och en fyr-sexa blev det istället en ett-tvåa en tre-fyra och en fem-
sexa. Detta innebar ett rejält lyft för min del. Nu slapp jag min rent ut
sagt hemska lärare och hamnade i en ny klass med en ny lärare. Den nya
läraren var mycket bättre, i alla fall tyckte jag det. Helt plötsligt blev
det kul att gå i skolan.
I den nya klassen gick alla kompisar och vi hade kul på rasterna, vi
spelade fotboll, innebandy och lekte herren på täpparn på vintern.
Det ända problemet var matten. När vi skulle börja fyran skalle man börja
med mattestegen, jag var bland de sista som blev klar med den gamla boken.
Annars klarade jag skolan bra och jag behövde inte jobba hjäl mig precis.
Så var det dags att börja fyran. Det var en stor klass, ca: 50 stycken.
För att detta skulle funka hade vi två klassrum, två lärare och en extra
sal som vi använde när vi skulle samlas på morgonen. Vi var uppdelade i
olika grupper med ca: fem personer i varje. Jag hamnade i en bra grupp.
Skolan gick nu om möjligt ännu bättre och det kan ju bero på att man blivit
lite större och fått lite mer erfarenhet.
Matten som förut hade varit ett problem gick nu betydligt lättare, men med
Facit i hand tror jag det mest handlade om vilja från min sida.
Sexan var nog det roligaste skolåret. Det ställdes nu högre krav på en men
det gjorde inget. Det hände något kul varje lektion och matten gick bättre
och bättre.
När det var dags att lämna sin gamla skola bakom ryggen och börja sjuan
kändes det rätt konstigt. Det var som att lämna sitt gamla liv och börja
ett nytt. I matte och engelska blev man uppdelad i olika grupper. Det fanns
bas, medel och avancerad. I matte hamnade jag i medel gruppen och i
engelska hamnade jag i bas! När jag fick veta det blev jag inte allt för
glad. Jag gick där i ungefär en och en halv månad sen fick jag nog och
bytte upp till medel.
I matten gick det bra. Vi bytte lärare nästan hela tiden, jag tror att vi
bytte lärare 4 gånger i sjuan. I åttan fick vi också en ny lärare. Det var
nog den bästa av dem alla. Och som tur slutade han inte som alla andra hade
gjort. Nu var matten ett av de lättaste ämnena och jag hade sammanlagt max
15 fel på de prov jag gjorde i hela åttan.
I de andra ämnena gick det också bra. Nu skulle min gamla lärare sätt mig.
Jag tror hon skulle svimma om hon så mig nu, rätt åt henne.
I sjuan handlade det mest om att komma in i att man hade olika lärare för
varje ämne och inte bara en eller två.
I åttan där emot började allvaret. Man fick betyg och man ansträngde sig
mer och mer. Men man hade inte den där kollen som man fick lära sig att ha
i nian.
Nian var det sista året, och nu började det värkliga allvaret. Om man
tänker tillbaka skulle man redan i sjuan börjat att koncentrera sig mer på
lektionerna.
I nian bytta jag också matte och engelska grupp, så nu går jag i avancerad
i både matte och engelska. Allt kretsade nu kring betygen och man förstår
först nu att det är bara betygen som räknas. Man kan vara en skit bara man
har bra betyg. Så är det, och det kom de flesta på alldeles för sent.

Mina skolår
Första dagen i ettan var jag mycket nervös. Endel av barnen kände jag
redan, men det var många nya ansikten.
Vår lärare, Sofie lekte lekar med oss, så att vi skulle lära oss varandras
namn.
Dagen var väldigt rolig, vi gick runt i skolan, och Sofie visade oss vart
toaletterna och matsalen låg.
Några i sexan gick förbi, och jag minns att jag inte ens vågade titta på
dem. Jag gömde mig bakom min bästa vän, Charlotte. De såg så stora och
farliga ut. Tiden gick ganska fort, och när dagen var slut skyndade jag mig
hem, och berättade allt för mamma.
Senare under det första året skaffade jag mig många nya kompisar, men även
endel ovänner. Kristina, som nu är min bästa vän, hatade jag. Hon var jämt
dum mot mig, och jag mot henne. När vi gick förbi varandra gav vi varandra
iskalla blickar. Själva skolarbetet gick bra, utom skrivstil och matte. Jag
hade väldigt svårt för att räkna, och förstod mig inte på alla siffror som
skulle läggas ihop. Min handstil var ful, och ämnet skrivstil, eller
välskrivning, avskydde jag. Jag fick inte till bokstäverna, utan det blev
nästan helt oläsliga krumelurer, som såg ut som allt annat än bokstäver.

En sak som jag minns starkt ifrån ettan var när jag gungade med Charlotte,
och bröt armen.
Vi var ute på matrast, och sprang ner till gungorna. Vi gungade i hög fart,
och eftersom jag alltid skulle utmana ödet när jag var liten, släppte jag
händerna från kedjorna. Inte så smart, tycker man ju efteråt. Jag flög
iallafall av gungan, och landade på min vänstra arm. Charlotte sprang in,
och hämtade Sofie, som följde med mig till skolsyster. Sedan fick jag åka
till sjukhuset och gipsa.

Mellanstadietiden minns jag tydligt, man började bli stor.
Redan i fyran började jag förstå det där med plus och minus, matten gick
bara bättre och bättre. Vi hade tre matteböcker, med fyra ”steg” i varje
bok. Matten blev jätterolig, och i femman var jag bäst i klassen. Jag kunde
hela gångertabellen, ett till tolv, utantill. Vilket ämne man än hade, så
tävlade man med de andra i klassen, om vem som var bäst. Om man fick bäst
resultat på ett prov eller läxförhör, var man mycket nöjd, och stolt. Kom
man tvåa, och fick bara ett halvt poäng mindre än vinnaren, kände man sig
dålig och missnöjd.

På lågstadiet kom killarna i klassen alltid bra överens, men i femman och
sexan vände det.
Jag minns hur synd det var om honom, Thomas. Ibland gick alla killar i
klassen emot honom, jagade in honom på en toalett. Sedan slängde de hans
mössa i en pissoar, eller tryckte ner hans ansikte i handfatet, och spolade
vatten på honom, tills han skrek så högt att en lärare kom. När läraren
frågade vad som hade hänt vågade Thomas aldrig berätta allt, han var rädd
att killarna skulle bli värre då.
Vi tjejer i klassen var medvetna om det hela tiden, men gjorde inget åt
det. I vissa fall stod vi på de andra killarnas sida. Idag kan jag inte
förstå hur vi bara kunde låta det pågå i ett år. I sexan, vid jul slutade
Thomas att komma till skolan ibland. Han vågade tillslut berätta vad som
hade hänt, och då var vi i klassen tvungna att ha krismöte med kuratorn en
gång i veckan, under hela vårterminen.

Jag tror att den roligaste helg jag har upplevt var på klassresan, några
veckor innan vi slutade sexan. Vi åkte till Stockholm, och bodde på
vandrarhem. På dagarna gick vi till olika kända platser i staden, som t.
ex. Kaknästornet och Cosmonova, eller så gick vi på en shoppingrunda i
Gamla staden.
Det sämsta med resan var att vår lärare, Kerstin följde med oss.
Alla i klassen hatade henne. Hon var orättvis, och hade kollektiv
bestraffning. En gång när två killar i klassen hade bråkat, fick hela
klassen sitta inne en hel dag, utan en enda rast. Jag minns att jag var så
förbannad. Bara för att de hade bråkat, tyckte Kerstin att det var hela
klassens fel, för att ingen hade ingripit. Vi tjejer hade ju inte ens sett
bråket! Hur skulle vi då ha kunnat ingripa?

Nu går jag här på Vallängen. Det är min sista termin, men ändå känns det
som om jag nyss började här.
I sjuan var jag rädd för niorna, precis som i ettan, då man var rädd för
sexorna. Fast nu var det inte så att man trodde att niorna var farliga,
utan man var jätterädd för att göra något pinsamt när det var en nia i
närheten.
På elevensval i sjuan hade jag musik. Jag valde det därför att jag tyckte
om att spela piano, men när jag hade haft musik i ungefär en månad,
upptäckte jag att jag hade en dold talang. Jag kunde sjunga, riktigt fint
också.
När jag var yngre hatade jag att sjunga, jag försökte inte ens. Utan mimade
bara, eller mumlade ut texten. Nu är sången mitt största intresse.

I början av högstadiet tyckte jag, tyvärr, att kompisarna och utseendet var
viktigare än skolan. Visst, jag fick inga IG, men mina VG+ och MVG- gick
ner till VG.
Jag är ändå riktigt nöjd med mina betyg nu i nian, (270 poäng är inte så
dåligt!) men jag ångrar att jag inte ansträngde mig mer i åttan.
Matten som gick så dåligt på lågstadiet, men bra på mellanstadiet, är nu
mitt bästa ämne. Musik också, då förstås.
Nu när vi snart slutar nian får man göra en sista kraft ansträngning, sedan
kommer det härliga sommar lovet. Mellanrummet mellan kraft och
ansträngning samt mellan sommar och lovet är något mindre än mellanrummet
mellan övriga bokstäver, men större än mellanrummen mellan bokstäver inuti
ord. Jag längtar ändå inte till sommaren, för det är nu i nian man har
lärt känna alla i klassen ordentligt. I våran klass har vi en sådan fin
gemenskap, och alla är snälla mot varandra. Jag är inte van vid det, efter
som det inte var så i min tidigare klass. Därför kommer jag att sakna alla
så mycket, nu när vi slutar!

Mina skolår

När jag tänker tillbaka på de nio åren som gått, fylls jag av både pinsamma
och läskiga minnen, men mest av allt roliga. Jag började lekis när jag var
fem år gammal och inte som sexåring. Minnet från när mamma och pappa
berättade om alla de positiva sakerna i att börja ett år för tidigt sitter
forfarande kvar. De sa att jag skulle kunna ta ett sabbatsår och resa
världen runt. Alla som var arton skulle då istället vara tvungna att börja
högskolan. Det hela med att börja ett år för tidigt lät väldigt bra i mina
öron. Det jag inte tänkte på då var att jag skulle komma in på olika
uteställen, skaffa körkort och bli vuxen först ett år efter alla de andra.
Men fördelarna överväger forfarande nackdelarna. Nu vet jag att de kompisar
jag har från första klass skulle jag troligtvis inte umgåtts med annars.
Min lekisperiod var mycket intensiv, och kanske också det roligaste året i
min skolgång. Kompisar och leksaker var då det enda som mitt liv kretsade
kring. Ingen dag var någonsin jobbig eller ansträngande. Som liten blev jag
aldrig kär, vilket annars förmodligen skulle resulterat till ett antal
problem.
Mamma lade alltid fram kläder till mig innan jag åkte med skolbussen till
lekis. Men just den dagen när skolkortet skulle tas, var hon inte hemma.
Pappa kunde förstås ha hjälpt till men eftersom han inte ens hade någon som
helst koll på vad han själv hade på sig var han portförbjuden från min
garderob. Därför skulle jag, en femåring, bestämma för första gången mina
kläder själv. Jag ville förstås inte göra mamma besviken så jag valde min
finaste broderade blus och vad jag trodde var en matchande kofta. Sedan tog
jag mina favoritbyxor, med gröna päron, röda äpplen och gula bananer. När
jag sedan också tagit på mig mina ill-rosa och gröna tofflor, tyckte jag
att jag var den sötaste i hela klassen. Ett år efter den händelsen fick jag
inte bestämma över vad jag skulle ha på mig.
De följande skolåren upp till fjärde klass gick relativt snabbt. Jag har
inte så starka minnen från den tiden, förutom att jag tyckte lektionerna
var roligare än rasterna. Men den uppfattningen ändrades snabbt i
mellanstadiet. Då uppkom plötsligt planeringar i alla ämnen, ett extra
språk, och ännu fler läxor. Mornarna blev mycket segare och jobbigare. Jag
började bli mer stökig i klassen, precis som alla andra. I lågstadiet
tyckte jag att allting läraren sa var intressant, men i mellanstadiet blev
fröken bara jobbig. Jag tyckte då att det enda skälet för att åka till
skolan var att träffa kompisar. Varför skulle man gå på lektioner och lära
sig saker? Precis som de flesta andra av mina funderingar förändrades mitt
tankesätt ännu en gång när jag började sjuan. I början av terminen var allt
kul, jag träffade massa nya kompisar, men många släppte jag kontakten med
fort, i tro om att jag skulle träffa nya nästa dag. Jag blev mer och mer
tävlingsinriktad inom skolan och betygen. Jag kunde bli väldigt ledsen om
något prov eller läxa inte gick bra. Nu när jag går i nian har jag blivit
mycket mer avslappnad vad det gäller skolan. Inte på ett negativt sätt,
utan om jag ska skriva ett arbete, skriver jag alltid om något kul och inte
något jag tror jag ska få bra betyg i. Nu när jag ska lämna grundskolan
fylls jag av längtan till att börja gymnasiet, men också av saknad av det
som förflutigt.
Skolan som jag ska gå de nästa tre åren i, ligger en bra bit bort, vilket
betyder att jag måste flytta hemifrån. Mina klasskompisar som jag gått
tillsammans med sedan lekis kommer jag sakna väldigt mycket. Samtidigt
kommer jag förhoppningsvis träffa en hel del nya vänner, men det viktigaste
av allt är att jag inte släpper kontakten.