Kulturellt kapital: 200-500

2. Att byta skola/Att byta klass
Berättelse
– OK, nu gäller det, tänkte jag beslutsamt innan jag gick in genom de
dystra skol|portarna.
En ny chans att passa in.
Det var vad jag hade fått, efter åratal av utfrysning och mobbing skulle
jag få en ny chans.
– Tänk om det blir samma sak här, tänk om det är mig det är fel på!
– Nej, svarade jag mig själv. Det här kommer gå bra, äntligen kommer jag få
känna att jag passar in.
Plötsligt såg jag rektorns ansikte framför mig som i en dröm.
Han såg lite besvärad ut.
– Jo, Klara, började han. Skolstyrelsen och jag har beslutat att eftersom
det råder lite… hrm… speciella förhållanden här, så är det nog bäst om
du förflyttas till en annan skola.
Medan han pratade märkte jag att han tittade ner i bordet och försökte
hålla ögonen ifrån mitt sargade ansikte.
– Han har väl dåligt samvete, tänkte jag och rörde lite vid mitt uppsvullna
öga.
Jag förstod aldrig vad jag hade gjort dem och ännu mindre förstod jag
varför lärarna och de andra eleverna blundade för vad de gjorde mig.
Tills de helt enkelt inte kunde blunda mer.
Efter så många år av förtryck, bestämde jag mig för att helt enkelt inte ta
emot mer. Om jag sade emot kanske det skulle upphöra tänkte jag. men så fel
man kan ha. Istället för att bli bättre hade de blivit rasande för min
”uppkäftighet” och det fanns ingen gräns för deras ilska.
Ett uppsvullet öga, blåmärken och sårskorpor över hela kroppen och ett
brutet ben i armen hade det svaret kostat mig. Nu log jag plötsligt när
jag gick i korridoren.
– Det var det värt, tänkte jag lyckligt.
Varje steg jag tog i korridoren var ett steg mot ett nytt liv, en
lyckligare tillvaro. Jag kände på ansiktet, såren var nästan helt läkta
nu. Jag var bara lite röd på ena kinden och hade en liten sårskorpa över
ena ögonbrynet.
Till slut var jag framme vid det klass|rum som jag skulle till och jag
öppnade dörren och gick in. Varenda ansikte blev vänt mot mig och jag log
lite tveksamt. – Du måste vara klara, sa läraren.
Jag nickade.
– Det här är klara, hon ska gå här med oss, sa han vänd mot klassen.
– Det finns en ledig bänk längst ner som du kan ta.
Jag gick genom raderna och kände blickarna efter mig. Modet sjönk som en
sten i bröstet.
Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att allt skulle bli annorlunda
här? frågade jag mig själv. Allt kommer bli precis som det alltid varit.
Det kändes som skoldagen var en evighet lång, men till slut tog den slut
och jag gick raka vägen hem. När jag kom hem gick jag genast upp på mitt
rum, slängde mig på sängen och grät.
– Vad är det för fel på mig?! skrek jag med ögonen fulla av tårar.
Det här var ju min chans till en ny tillvaro, jag måste klara det här!

Nästa dag började likadant som den förra, men plötsligt så hände det.
På rasten innan matten kom en flicka fram till mig.
– Klara, va?
– Ja, sa jag.
– Välkommen till vår klass, klara! sa hon och log. Jag heter Cecilia,
förresten. Hon såg på klockan.
– Jag tänkte gå bort till matten nu, vill du följa med?
– Gärna, sa jag med en stor klump i halsen.
Jag fick nästan lyckotårar där jag gick brevid Cecilia.
Och äntligen, efter flera års väntat kändes det som jag passade in
någonstans.

FLYTTEN
Nu är snart sommarlovet över. Det känns jobbigt eftersom jag ska börja en
helt ny skola nu till höst. Min pappa har fått ett jobb i Göteborg och vi
blir tvungna att följa med. Det kommer att bli jätte jobbigt att lämna alla
sina kompisar, men vi måste flytta för mamma säger att vi inte kommer att
klara oss på den inkomst vi har nu.

Bilresor är alltid lika tråkiga för man sitter bara och tittar ut genom
bilfönstret på alla bondgårdar och åkrar. Resan från Stockholm till
Göteborg är mycket lång, det kommer att ta ungefär fem timmar. På fem
timmar hinner man börja ora sig mycket, tänk om jag inte kommer att få
några nya kompisar tänk om alla lärare hatar mig och jag gör dåligt ifrån
mig i skolan. Jag vet att man inte får tänka sådana tankar innan man har
träffat sina nya kompisar. tänk om inte allting är som här nere i
Stockholm. tänk om alla springer omkring med baletkläder på sig istället
för att spela fotboll.

Vi sitter på en liten resturang någonstans ungefär 20 mil ifrån Göteborg.
Jag hade inte så mycket mat lust men resten av familjen var hungriga. Dem
har ju inga förändringar att tänka på, min lillasyster som är tre år hon
kommer ju inte märka några förändringar och min mamma och pappa har ändå
inga kompisar dem arbetar hela tiden. Dem sa att det skulle bli ändring på
det nu när pappa tjänar mycket bättre.

Nu är vi bara några mil ifrån vårat nya hus och nu börjar nervositeten att
växa. Jag har inte ens sett vårat hus men dem säger att det är större än
det gamla ruttna radhuset.

Huset är mycket större och mycket snyggare men bäst av allt är att det är
en fotbollsplan bakom. Mitt rum är stort med blåa tapeter. Jag börjar
genast bära in mina saker och möblera rummet.

Nu har jag suttit inne i ett par dagar och mamma tjatar varje dag att jag
måste gå ut och skaffa mig nya vänner. Jag går upp till fotbolls planen och
börjar spela lite. Efter en stund så kommer några killar i min ålder. dem
frågar om jag var den nya grabben som hade flyttat in. Vi började prata
lite och jag fick reda på att dem skulle börja i samma skola som jag. Efter
en kort pratstund så frågar dem om jag vill vara med och spela fotboll. Jag
tycker att det är underbart att träffa någon som är ungefär som en själv,
gillar fotboll brudar och lite andra saker. När det börjar närma sig middag
frågar dem om jag vill hänga med ut lite senare på kvällen. Jag tackar Ja
till erbjudandet och säger att jag måste hem och äta.

Precis när jag duschat klart och bytt om ringer det på dörren det var mina
ny funna vänner. Jag säger hej då till mamma som är överlycklig att jag
fått lite vänner. dem säger att vi ska gå till en fritidsgård där dem
brukar vara. Där fanns det ett biljard|bord och musik allt man behöver för
en perfekt kväll, det fanns också riktigt fina tjejer där. När jag kom hem
var klockan redan elva och det var skola nästa dag. När jag låg i sängen
tänkte jag att sista dagen på sommarlovet inte kunde bli bättre.

Nästa morgon vaknade jag tidigt för jag tyckte att det var så spännande att
träffa alla nya i klassen. Var dem lika trevliga som mina nyfunna fotbolls
vänner så skulle jag ha ett par riktigt trevliga år framför mig. Det gick
hur bra som helst. Direkt när jag kom in i klassrumet var det en a fotbolls
killarna som presenterade mig för resten av klassen. Vi började med några
lekar så man fick lära sig alla nya namn, efter det höll rektorn ett tal
och sedan fick vi sluta.

Veckorna löpte på och det blev bara bättre och bättre, Jag började i ett
fotbollslag, fotboll är det jag tycker mest om.
Om jag tänker efter så är flytten det bästa som har hänt mig.

”Slut av: 689220”

Mina skolår

Nu, när jag sitter här och reflekterar tillbaka på mina skolår, märker jag
att grundskolan har gått väldigt fort fram.
Om jag minns rätt, började jag skolan för nio år sedan.

Jag kommer ihåg min allra första dag i lågstadiet. En liten hjärtängslig
pojke, som jag var vid den åldern. Hade hela grundskolan framför mig.

Kompisar? absolut! det dröjde inte länge, förrän jag fick kompisar i stora
skaror.
Trot eller ej, men en av de kompisarna går nu i min skola. Ca. fyra mil
från min gamla skola.
Hur som helst, allting kändes tryggt, när jag väl fick kompisar.

Månaderna gick. Liksom åren, och jag började mellanstadiet.

I mellanstadiet började skolan på allvar. Då var det slut på den del av
skolan, som var rolig.
Istället började den hårda och jobbiga skolan. Och jobbigt är det än idag.

I dagens läge går jag i högstadiet. Mer förhärdad än någonsin, men ändå
roligt på något vänster. Jag vet inte vad som är roligt, kanske det att jag
snart ska gå ut nian, och börja gymnasiet.
Men innan jag går in på mina framtids planer. Vill jag berätta om mina tre
år i högstadiet.

De här tre senaste åren, har varit väldigt bra, men med allt gott medföljer
även något ont. I detta fall, tonvis med läxor, långa skoldagar, tidiga
morgnar, jaa, med andra ord kan man uttrycka dessa år, som allmänt
besvärliga. Men vad vet jag? kanske ligger det någonting bakom ”det allmänt
besvärliga”.
Jobbigt eller ej. Jag har upplevt mycket positivt också.

Jag börjar med årskurs sju.
Det året fick jag reda på att jag skulle få en lilla syster. Min lilla
syster har hjälpt mig under högstadiet.
På vilket sätt? jo, när det har varit som mest jobbigt med läxor och andra
negativa saker. Inte för att jag påstår att läxor är något negativt, men
dem tar ändå upp ens fritid.
Då hjälper min lilla syster mig, genom att bara finnas där.

Årskurs åtta och nio har i princip varit likadana, med undantag för läxor
samt nationella prov.
Men å andra sidan alltid ett år närmare gymnasiet och mitt drömyrke.

Mina planer för gymnasiet ser lovande ut. Det beror främst på att jag vet
vad jag vill jobba som när jag blir äldre. Jag har tänkt att bli polis,
d.v.s. jag har sökt in på samhällsvetenskapliga programet. Vad ska jag säga
om gymnasiet? Jag vet bara att gymnasiet är en treårig ”hållplats” på väg
till polishögskolan. Mer kan jag inte säga i nu läget.

Jag har tyvärr inget mer att tillägga.
Ni får veta mer om mitt framtida yrke i nästa nationella prov, som jag gör
i gymnasiet.

Att byta skola
Det var en varm sommar dag i Norge, en bit utanför Halden.
Jag hade just vaknat. Jag klev ut ur sängen och tittade ut genom fönstret.
Jag tittade på den stora mörka sjön som solen speglades i. Jag gick ut i
det varma sommar vädret. Man kunde höra fåglarnas sång, och det luktade
blommor i luften. Mamma ropade:

– Maax idag är det din första skoldag, du har väl inte glömt det.
– Det hade jag helt glömt. Hjälp! tänkte jag.

– Men det är väl inte måndag idag heller

– Jo det är det kom in och ät nu sen måste vi åka.

Det började pirra i magen, det kändes som om jag hade tusen fjärillar inom
mig. Jag skulle börja första klass, jag var stor nu. Så kändes det i alla
fall. Jag skyndade mig in i köket och käkade snabbt.
Jag kunde inte tänka på något annat.
Mamma väntade i bilen. Jag hörde hur hon skrek.

– Skynda dig nu Max skynda!

Jag tog med mig min nya ryggsäck och sprang ut till bilen.
Då plötsligt var vi framme. Vi klev ur bilen, då var det dags för upprop.
När uppropet var klart, öppnades dörrarna och alla började springa. Jag och
en kille som heter Ole krockade med varandra. Jag fick en bula en jättestor
bula. Tre år gick, inget speciellt hände lite bråk och tjafs i skolan.
Plötsligt en dag när jag kommer hem säger Mamma:

– Jag har fått ett jättebra jobb i Sverige och jag och Pappa har bestämt
att vi ska flytta dit.

Jag trodde hon skämtade med mig men hon var så seriös.

– Aldrig i livet! glöm det.
Jag sprang inn i mitt rum och började kasta, sparka och ta sönder saker.
Jag hade ju allt i Norge, vänner, släckt, till och med flick vän. fem
månader senare satt jag på en svensk skolbänk med ett litet utrymme under
bänken för att ha böcker och sånt i.
Det var väldigt svårt att smälta in i klassen, kommer från Norge och allt
det där, kunde ingen svenska. ingenting. Men alla svenska barnen var
väldigt snälla mot mig.
Lärarna var oxå väldigt duktiga.
Jag fick svenska vänner med än gång. Efter några månader hade jag en ny
svensk flickvänn. Men om jag ska jämföra Norge och Sverige så fick jag
till|baka allt jag förlorat i Norge.
Jag säger så här

– Borta bra hemma bäst!!!

Hoppas att du kan åka tillbaka till Norge igen någon gång. Det är väl
skönt att ha två länder att bo i.

Mina skolår
Det skulle vara en minnesvärd stund att börja ettan, att få nya
klasskompisar, och viktigast av allt, att få en riktig lärare!
Ofta hör jag kompisar berätta om sina minnen från den dagen. När jag tänker
tillbaka, försöker minnas denna stora dag, är den som bortblåst. Däremot,
kommer jag ihåg den dagen jag började på lekis. Det var terminen innan jag
började ettan. Den dagen, eller, rättare sagt, kvällen innan, var jag så
nervös, att jag inte kunde sova. Morgonen därpå, vaknade jag klockan sex,
jag som i vanliga fall är morgontrött. Efter ungefär tio minuter hade jag
klätt på mig, och ätit frukost, jag trodde att jag skulle komma försent!
Hela huset sov fortfarande, så jag gick och väckte mamma, som var den enda
som hade försovit sig. Hon berättade att klockan bara var kvart över sex,
så jag kunde ta det lugnt. Nu, nio år senare, brukar jag gå upp en kvart
innan jag börjar. Det kan tänkas bli lite stressigt, men det är inte så
farligt. Vägen till skolan är ca. 150 meter, och jag går dit på två
minuter. Den vägen går jag, och har gått, varje skoldag, i hela mitt liv,
jag skulle lika gärna kunna gå den vägen i sömnen!
Ibland, när jag går till skolan. brukar jag tänka tillbaka på tiden, då jag
var 8-9 år, när jag gick i lågstadiet. Kanske var det, den viktigaste tiden
i mitt liv. Det var då jag lärde mig att läsa, och skriva, ordentligt. Jag
kunde det redan, men inte så bra. Alltså var det i lågstadiet, jag lärde
mig grunderna till det svenska språket. Svenskan, mitt modersmål, som jag
använder idag, och kommer att använda i resten av mitt liv. Det är väl
därför man går i skolan, för att lära sig saker man kan ha nytta av, någon
gång i livet, när man blir äldre. Gammal ska jag ändå ine bli, än på ett
tag. Först ska jag ta mig igenom nian, det är det viktigaste, just för
tillfället. Det borde egentligen gå bra, med tanke på att jag har klarat
mig galant i skolan, hittills.
Alla år, fram tills nu, har runnit iväg, som sand i ett timglas. Jag tror,
att det viktigaste man lär sig, under hela tiden i skolan, är att ta vara
på tiden, att få ut så mycket av livet, som möjligt. Tiden går snabbare, ju
äldre man blir, så man ska ta vara på undomens dagar. Man ska sköta
skolarbetet, men inte låta det överta ens liv.

Mina skolår
Nästan varje dag i nio år av mitt liv har jag gått i skola. Jag har
stigit upp tidigt på mornarna, inte av den anledning att jag ville lära mig
något, utan för att jag var tvungen. Lärarna kanske skulle sluta att tycka
om mig om jag inte kom. Vad skolan gav mig förstod jag inte då, men nu vet
jag at den gav mig väldigt mycket speciellt under de första åren. ”Jag
kanske vet, men jag förstår inte” det uttrycket använder en av mina vänner
väldigt ofta. Jag förstod inte först innebörden av det, men nu när jag har
ägnat det lite mer tanka så förstår jag att ungefär så var det för mig
under lågstadiet.
I mellanstadiet blev det många lärarbyten eftersom att båda våra
lärare slutade. Jag minns att jag tyckte väldigt bra om en av våra nya
lärare, men mindre om den andra som lärde oss saker som inte var sant. Hon
kunde stå uppe vid vita tavlan och predika om något som hänt ute i världen
för flera år sedan, och vi lyssnade med stort intresse på alla dessa
spännande saker, men när vi senare berättade för andra fick vi veta att det
inte var sant.
Mellanstadiet var tuffa år för mig. Till skillnad från ettan, tvåan
och trean, då jag var vän med de flesta, började jag nu bli utstött. Fyran
klarade jag bra, eftersom att jag då var väldigt mycket med killarna i
sista årskursen på mellanstadiet, och de försvarade mig mot tjejerna som
gärna trampade ner på mig. Men när de slutade och jag började i klass fem
hade jag ingen som försvarade mig längre, och jag var inte särskilt bra på
det själv. Allt blev bara värre, och jag fick höra saker som inte alls fick
mig att må bra, och hemska stunder som jag fortfarande har minne av. Tack
och lov så hade jag min bästa vän, som jag fortfarande håller ihop med i
alla väder, som stöttade mig och alltid fanns där för mig. Hade det inte
varit för henne så vet jag inte hur det hade varit nu, för hon var den som
hjälpte mig hela mellanstadiet, upp ur gropen jag var på väg att falla
alldeles för långt ned i.
Det var väldigt spännande och nervöst att börja högstadiet. Alla nya
människor, vad skulle de tycka om mig, och vad skulle jag göra för att
passa in? Jag hade väldigt många frågetecken som cirkulerade runt mig då.
Hur skulle jag ”inleda” för att de inte skulle tracka ned på mig? Det var
en otroligt nervös trettonåring som klev på bussen den morgonen, och som
inte hade den blekaste aning om hur denna tid skulle förändra henne.
I sjuan började det ungefär som i ettan. Lärarna tyckte om mig, men
jag tyckte fortfarande att det var tråkigt och ointressant. Jag var väldigt
blyg inför alla, och jag sa nästan ingenting varken under lektionerna eller
på håltimmarna. Betygen var dock väldigt bra, och jag låg väldigt nära MVG
i många ämnen.
Men i åttan vände det. Från första terminen kände jag att det var
något som var fel. Jag orkade inte med någonting längre, och jag ville bara
sova. Och för att inte tala om den fruktansvärda värken jag hade i
fingrarna! Mina betyg sjönk drastiskt, och istället för nästan MVG låg jag
nu på gränsen till IG i många ämnen. Jag klarade höstterminen med godkänt i
allt, men med nöd och näppe. När vårterminen började var allt fortfarande
lika jobbigt som höstterminen. Jullovet hade inte gjort någon skillnad.
I slutet av januari tog mamma mig till en läkare för att undersöka
mina fingrar, som bara hade blivit värre. Efter många om och men och resor
hit och dit till olika läkare så konstaterades det att jag hade reumatism.
Jag hade förberett mig på det värsta, men det kom ändå som en chock. Jag
skulle alltså dras med denna värk resten av mitt liv? Nej, det skulle jag
inte och det är jag otroligt glad för. Det fanns mediciner. Jag fick börja
att prova olika mediciner för att komma fram till vilken jag skulle ha, men
trots att de hjälpte i början så slutade de alltid och värken blev värre
igen. Därför byter jag väldigt ofta medicin, vilket påverkar skolan väldigt
mycket. Men det var inte allt som påverkade skolan, jag hade även blivit
väldigt nära vän med en kille som var självmordsbenägen, och det tog mig
fruktansvärt hårt alla de gånger han försökte ta sitt liv. Stor del av min
tid ägnade jag till honom, och det blev inte mycket över till läxläsning
och koncentration under lektionerna.
Men i nian förändrades jag igen. Värken i fingrarna var fortfarande
hemsk, men helt plötsligt var jag inte blyg längre. Jag kunde prata med
nästan vem som helst utan att jag blev så sjukligt nerös och rodnade så att
mitt ansikte såg ut som en blödande tomat, jag hade lyckats att få min vän
som förut var helt bestämd på att han ville dö att börja kämpa för att
överleva och allt verkade bli bättre. Ledvärken spelade nu inte lika stor
roll som förut och betygen började sakta arbeta sig uppåt igen. Visst är
det fortfarande mycket jag har problem med, och minnen som aldrig lämnar
mig men det blir bättre hela tiden.
Dock är ett sänkt betyg mycket svårare att arbeta upp än vad det är
att hålla kvar ett högt betyg, men förhoppningsvis så har jag höjt ett steg
innan nian är slut.

Av: Emma Lundberg

Att älska men inte älskas är att dö…

Att leva är att vänta på döden…

Den blinde ser mer än den blåögde…

Life took me down in deep caves, to leave me alone and in fear… life gave
me someone to love more than anything else, just to have the pleasure to
take him away from me end leave me in pain… life chose to let me life,
but only because I was sensitive and easy to torment… and still you try
to convince me that life is something beautiful..?

You say you didn’t trust me but you did… you say didn’t like me bud you
did… you say you mean it but you don’t… does this mean I’m not your
friend..?

eleven har skrivit texten på dator

Att byta skola
-… och låt mig alltid få vara ditt barn. Amen. Hanna menade verkligen vad
hon sa, varje ord i hela syndabekännelsen. Alltid skulle hon vara Guds
barn, vad som än skulle hända. Ingenting skulle få komma mellan dem – och
alltid skulle Jesus vara med henne, och han skulle stödja henne i alla val.

Det var den första gudstjänsten i den nya församlingen i den nya staden.
Hennes far, den nya prästen, hade hälsats välkommen med blommor, sång och
fina ord. Hanna och hennes föräldrar hade flyttat exakt 462 kilometer – hon
bodde nu 46 mil från hennes barndomshem. Hon var aldrig riktigt arg på
hennes föräldrar och deras beslut. Hennes pappa behövde jobbet och inte
skulle hon sakna skolan. Nej, inte några klasskompisar heller. Kanske den
stora björken på deras gård, men inte heller den var värd några tårar. Det
knöt sig i Hannas mage när hon tänkte på hennes nio år i skolan – nio år av
plågeri. Ingen som ville sitta bredvid henne, ingen som ville prata med
henne. alla som skrattade när hon försvarade sin tro. Ja, hennes tro hade
hon verkligen behövt kämpa för. Fram till sexan skämdes hon över sin fars
yrke, men samtidigt bad hon ”Gud som haver” varje kväll. Hon trodde ju på
Jesus. Men på högstadiet tänkte hon att hon aldrig mer skulle skämmas för
vem hon var, och började att öppet visa sin religion.

Efter gudstjänsten med hennes fars första predikan var det kyrkkaffe, eller
kyrksaft för Hannas del, i bönhuset. Hon gick till ett bord för två, där
det satt en kille i hennes ålder. Han hade en frisyr som visade att han
antagligen blivit tvingad att ta av sin keps.
– Hej, sa Hanna och sträckte fram handen för att hälsa.
– Tja, sa han och tog ett stadigt grepp om hennes hand.
– Kan jag sitta här?
– Ja… Visst, sa killen och rätade på sig. Han hade de blåaste ögon Hanna
sett, mörkblont hår och en svart, alldeles för stor, munkjacka.
– Är du här ofta? frågade Hanna i hopp om att få igång ett samtal.
– Nja… Ibland. Det är mest morsan & farsan som tvingar hit mig på
söndagarna. Jaså, tänkte Hanna. En sån. Sådana personer hade hon bra
erfarenhet av, eftersom hon varit en själv förr i tiden.
– Och imorgon börjar skolan, log Hanna fastän hon blev svimfärdig vid
tanken.
– Mmm… Vilken klass går du?
– Jag ska börja gymnasiet.
– Coolt! Jag med! Den här gången lät han lite mer entusiastisk. Vad ska du
gå?
– Samhälls, sa Hanna och hon var verkligen glad över sitt val.
– Jag med! ropade killen utan namn, och några i det stora rummet såg på
honom för att se vad som pågick. Han blev lite röd i ansiktet och Hanna
log. Då kom hennes mamma för att säga att det var dags att gå. Hanna
tittade på killen som nu verkade riktigt glad. De sa hejdå till varandra
utan krusiduller.

Hon vaknade av solen som bländade hennes bruna ögon, och hon bad en bön att
hon inte hade försovit sig. Det hade hon inte heller, klockan var halv fem.
Norrlandssolen vaknar tidigt, tänkte hon. Trots många försök kunde hon
inte somna om, Det var den 24:e augusti och första skoldagen i hennes nya
klass i hennes nya skola. Tack och lov var det nytt för alla, alla hade tre
års gymnasiestudier framför sig.

Efter att ha duschat, klätt på sig, satt guldkorset runt halsen, ätit &
borstat tänderna var det en timma kvar innan skolan skulle börja. Hanna
visste vilken väg hon skulle gå, efter att ha tagit en promenad kvällen
innan. Fjärilarna verkade komma ut ur sina kokonger och fladdrade som
aldrig förr. Lyckliga över att de nu var fria. Hanna var också fri. I alla
fall enligt henne själv. Hon hade börjat att se det positiva med att inte
ha så många kompisar, och fördelen nummer ett var att hon kunde välja vad
hon ville göra och när.
Efter att ha spelat Simon & Garfunkels låt ”Bridge over troubled waters” på
piano om och om igen var det dags att gå till skolan. Hanna såg på den
digitala termometern som visade 19,2°C med stora siffror.
Efter att ha tagit på sig sina gympaskor gick hon ut och fyllde lungorna
med varm sommarluft som luktade nyklippt gräs. Hanna låste dörren, lade
nyckeln i fickan och sedan gick hon med raska steg mot skolan. Hon vågade
för allt i världen inte riskera att komma för sent.

Det första hon såg på skolgården var en flicka som gick ensam över
grusplanen framför den stora entrén, långsamt med krum rygg. Jag är inte
ensam om att vara ensam, tänkte Hanna och log. Det här skulle hon klara!
Hennes nya klass verkade bra. Alla var lite blyga och det passade Hanna
bra. Efter att ha lekt lite namnlekar kunde hon alla namn, hon hade alltid
haft lätt att lära sig. Ungefär 45 minuter in på den första skoldagen
öppnades klassrummets dörr med ett ryck.
Det var han! Killen från bönhuset, och även idag hade han sin svarta
munkjacka. Och keps.
– Förlåt att jag kom för sent, sa han skamset.
– Är du fortfarande ställd på sommartid? sa deras klassföreståndare och
skrattade. Ta av dig kepsen är du snäll.
Killen gjorde som hon sa.
– Namn?
– Henrik Sundberg, sa han som tydligen hette Henrik och skulle sätta sig.
Så plötsligt såg han Hanna och hela hans ansikte log. Henrik satte sig
bredvid henne och hälsade glatt.
– Hej, sa Hanna lättat. Hon hade fått sin första klasskompis. Kompis i
klassen.

På lunchen gick Hanna och åt med Henrik, hon var så glad. Sen, precis när
Henrik ätit klart frågade hon honom om han var kristen. Hon förväntade sig
ett nej, att bli besviken. Hanna hade länge fantiserat om en kristen
kompis, samtidigt som alla andra tjejer i hennes ålder drömt om att ha en
pojkvän.
– Ja, sa Henrik och Hannas hjärta slog ett extra slag. Är du?
– Ja! sa hon och skrattade.
De gick ut ur matsalen och till deras första svenskalektion.

Hon älskade redan Henrik så mycket man kan älska en vän. Hanna prisade Gud
av hela sitt hjärta och tackade honom med hela sin själ. De var så olika,
hon och Henrik, men lika barn leker inte alltid bäst. Deras tro var det
enda de hade gemensamt men han hade turen att bli accepterad fastän han han
varit kristen hela sitt liv. Kanske var det så som alla sa – gymnasievalet
kom att förändra Hannas liv. Och Gud hade hört hennes böner från hennes
gamla skolbänk, hon fick en bra klass. En klass som accepterade henne och
hennes tro – en snäll klass. Hanna var övertygad om att Gud inte valde
vilken väg hon skulle gå – han lyste bara upp vägskälet så att det blev
lättare för henne att göra rätt val.

För första gången i livet älskade Hanna skolan. Alla lärare var så snälla,
likaså eleverna. Hon fick syssla med det hon älskade mest – språk och
religion.
På en religionslektion sa Henik:
– Jag tror att allt för många ser kristendomen som en personlighet, när det
faktiskt är en tro. Hanna log mot Henrik och han log tillbaka.

Att byta skola/att byta klass

Jag har bytt skola en gång, klass två gånger.
Det har inte varit dåligt, snarare tvärtom. För varje byte har jag
utvecklats lite mer som person. Det har helt enkelt varit lärorikt, ibland
välbehövligt känns det som.

När jag började ettan så gick jag med samma pojkar och flickor som jag gått
med på förskolan. Jag gick med de och några till som var ett år yngre (från
tvåan till fyran) fram till femman. I femman slog vi ihop våran klass med
de andra femmorna och de yngre bildade en egen klass.
Vi var ungefär 40 stycken i våran klass. Våran klass var den lugna på
skolan, de andra fyrorna var den vilda, de bytte lärare ofta, vi aldrig. Så
i femman var vi alltså en klass, och det fungerade bra. Före så var jag
väldigt blyg och tillbakadragen, efter de två åren med de nya pojkarna och
flickorna hade det släppt något i alla fall. Man kan säga att jag har
börjat öppna mig som person.

När vi skulle börja sjuan så skulle klassen vara väldigt förändrad. Fem
tjejer och nitton pojkar skulle klassen innehålla, varav nio stycken var
pojkar från Hallsudden. Jag spelar ishockey och fotboll, så jag kände
nästan alla litegrann sådär, men ändå inte riktigt. Vi skulle ju börja
högstadiet, en ny skola, med äldre elever från byarna omkring. På
Västerängskolan hade vi varit störst, här på Börnfix skola var vi plötsligt
minst. När jag gick i skolan, var man rädd för niorna. Nu är sjuorna
uppkäftiga, och tror att de är något. Men det kan ju också bero på att
årets nior är väldigt snälla. När man började sjuan kom massa nya saker.
Det fanns Uppis, datasal, skåp mm.

I sjuan är ju de flesta i puberteten, även jag. Så det hände ganska mycket
i sjuan. Man var ju tvungen att mogna, och det gjorde man också. Min
blyghet är idag begränsad till vissa saker, annars flyter det på bra. Jag
vill påstå att alla de här olika bytena i mitt liv spelat stor roll till
att jag är den person jag är idag. Men det här är mitt liv, mina byten. Jag
har aldrig varit mobbab, som så många andra har. För andra har säkert
klassbyten varit ödesdigra, de har blivit mobbade och kanske även fått men
som finns kvar än idag. Men som sagt, det här är jag och mitt liv. Inte
någon annans.

Mina skolår

Tänkte skriva om mina skolår, för nu när man går i nian är det rätt kul att
tänka tillbaka, då man skulle gå till skolan för första gången.

Hade precis lämnat dagis, där man alltid vart så liten. För att nu börja
skolan, börja i första klass.
Man skulle få lära sig skriva, läsa och räkna. Men också mycket mer, som
man kanske inte tänkte på så ofta då. Eftersom det egentligen inte har så
mycket med skolan att göra.
Ettan till femman har varit dom mest lärorikaste skolåren för mig. Då lärde
man sig det som man ska kunna hela livet, och helt omedvetet. Jag och min
bästa kompis ”Reus” (Rebecca) sprang alltid ner till hennes mammas jobb,
som låg precis utanför skolgården.
Dit rymde vi på varje rast för att äta munkar och dricka saft. Vi var
alltid ute på äventyr jag och Maria, som fortfarande går i samma klass,
gick alltid på upptäcksfärd runt om i skolan. Vi hade verkligen hur kul som
helst.

Det kändes riktigt aldrig som man gick i skolan förrän man började sexan.
Då skulle man få ny lärare, komma till en ny klass med nya klasskompisar.
Och för första gången ett nytt schema. I fem år hade vi haft rast och bamba
vid samma tid.
I sexan blev man mer fri. Man fick gå vart man ville på rasterna. Det var
ingen som hade koll på än, på samma sätt som i lågstadiet.
Men man fick också lära sig att ta mer ansvar, skolan fick man ta på sitt
eget ansvar.
Sexan var rätt kul eftersom allt var så nytt, men jag kommer inte ihåg så
mycket från den tiden, för det var så opersonligt att gå i sexan här.
Man kände inte så många, man fick aldrig någon riktig kontakt med läraren.
Fast det beror nog mest på att man hade sin klassföreståndare i ett år.
I sexan såg schemat lite mer annorlunda ut, man hade längre skoldagar.
Sovmorgon för första gången i sitt liv, men nu skulle man få fortsätta
jobba efter med.

I sjuan hade alla lärt känna varandra lite mer och klassen var lite lugnare
än i sexan. Då hade man börjat i högstadiet med, ännu mer förändringar,
innan man fattat vad som hade hänt i sexan. Skulle man börja sjuan.
Sjuan var lite roligare iallafall, men nu fick man jobba ännu mer efter
skolan, och det började ta mer och mer på ens fritid.
Man fick också nya klassföreståndare, fast som man nu skulle ha i tre år.
Nytt schema, igen. Ännu fler ämnen, mer lärare, nästan olika lärare för
varje ämne. Vilket man heller aldrig vants sig vid riktigt än.

Sedan skulle man börja i åttan, få betyg för första gången. Så det skulle
innebära ännu mer plugg efter skolan.
Åttan var det jobbigaste året, för då kändes det som om man skulle kunna
allt. Man hade mer press på sig.
Men bortsett från ”skoldelen” var åttan ändå då man hade roligast på
rasterna. Det har hänt en del på dom rasterna kan man ju säga, både det ena
och det andra.

Nu, när jag går sista året i grundskolan kommer jag inte ihåg allt jag vet
jag har gjort, lärt mig o.s.v.
Känns som om det var hundra år sedan som jag gick i sjuan. Och att det
aldrig skulle ta slut. Men nu är det bara några veckor kvar, innan man
lämnar den här skolan, lärarna och klassen. Känns skönt, men på något sätt
rätt tråkigt, för nu har alla mognat till. Man känner alla mer och bättre.
Nu när det börjar bli roligare så ska man sluta.
Man har fått se alla mogna till med, därför har sexan till nian vart dom
mest intressanta måste jag säga.
Men trots att man ska lämna skolan nu, kompisar och allt ska det bli
riktigt skönt. Att äntligen få göra det man vill. Och få utbilda sig till
det man ska göra större del av livet sen.

Man har fått lära sig så mycket som inte ens har med skolan att göra. Och
jag tror att det är det som gjort mest intryck på mig. Att skolan är så
mycket mer än vad man förväntar sig från början.

Mina skolår
När jag första gången började i skolan så kändes det spännande men
samtidigt så var jag nervös.
Jag kommer ihåg att jag gick in till Klassrummet och där var alla mina nya
klasskamrater. Och min nya lärare, han hette Carl Filip. Han var så lång så
jag var lite rädd från början, men han var jätte snäll.
Jag fick några bra kompisar det var Ada, Andrea, Desirée, Carolin, Sofia,
Cecilia och Jossan. Sofia bodde på min gård så jag kände Sofia innan vi
började i skolan.

När jag började i tredje klass så fick vi en ny lärare, som hette Lisa
Jansson men nu heter Finér i efternamn.
Det var nog i tredje klass som Sibel började i min klass.
Det var roliga år det.

Jag började nu i fjärde klass, fick vi en ny lärarinna som hette Jessica
Philipsson. Hon var jätte snäll. Min Klass har varit pratig sen första
klass, så inget har förändrats.

Åren gick och jag började i femman. Vi har fått nya lärare sen i tredje
klass. I 5:te klass hade vi en lärarinna som hette Emilia. Hon var snäll
men väldigt sträng.
När vi läste engelska så fanns det några sidor i boken som det var flera
personer med i, som en teater.
Då fick dem som ville ställa sig framför klassen och spela upp den teatern.
Det gick några månader och vi fick en ny tjej i klassen. Hon var från
Spanien och hette Gabriela, hon var snäll men kaxig också. Några stycken
ifrån vår klass gick i en liten grup hos en lärare, där läste vi Svenska.
Gabriela kunde inte så bra Svenska så vi retade henne.
Efter nån månad så bytte hon skola, hon orkade inte med våran klass.

På skolavslutningen så fick alla femmor en röd ros med en lapp på som det
stod ens namn och ”lycka till”.

I sexan så fick vi nya klass kamrater, så blev vi en ganska stor klass.
Vi hade roligt tillsammans, ingen som bråkade. Jag fick Lisa som lärarinna
igen. Alla sexor åkte till Skara Sommarland, det var så roligt.
Jag, Filippa och Helena vi var kompisar men jag var med Ada mest i 6:an.
När jag började i sjuan så kände jag mig ganska stor. Vi fick nya
lärarinnor, Stella och Gunnel.
De är jätte snälla. Vi fick ju en ny elev i klassen också, det var Jing.
Jag blev vän med han väldigt snabbt. Jing é en bra kompis han är sig själv.
Sjuan var rätte rolig men mycket läxor.
På skolavslutningen så var vi i klassrummet. Jag ville inte sluta sjuan för
då började jag i åttan, och i åttan så får man betyg.

Efter sommarlovet så började jag i åttan. Nu gällde det att jobba lite mer
för att få bra betyg. I åttan så praoade vi i två veckor. Jag praoade på
Tech company, det var så slitigt och det enda man fick var ett bälte. Vi
åkte till Orust, det var så roligt.
På skolavslutningen så fick vi vårt första betyg. Jag var så nervös.

Nu var det nian då. Jag ville verkligen inte börja nian för då var det ju
sista skolåret. Nians första termin gick vi fick våra betyg, jag var nervös
men inte så som i åttan.
Nu så ska vi åka antingen till Björnholmen eller Tollered. Det ska bli
roligt, och så har vi balen kvar.
Men jag känner mig inte redo för gymnasium ännu. Jag vill inte lämna
högstadiet.