Kulturellt kapital: 200-500

Min syn på skolan

Hej

Jag har gått i skolan i snart nio år och jag har fått vara med om både
negativa och positiva upplevelser.

Det som jag tycker behöver mest förbättring i skolan är maten. Under hela
min skoltid är det det som jag aldrig har varit riktigt nöjd med. Även om
det har gjorts förbättringar genom åren med grönsaksbord, fil och
vegetarisk rätt som tillval.
För mig är det matens kvalitet som borde bli bättre. Den är smaklös och jag
njuter inte direkt av maten. När jag sätter mig till bords, äter jag endast
för att jag har vanan och är hungrig. Men jag är ytterst sällan mätt när
jag lämnar matsalen. När man har ätit dåligt mitt på dagen blir man trött
och hängig och orkar inte med eftermiddagen.

Veckorna innan jullovet hade klassen till uppdrag att göra egna
dokumentär|filmer. De kunde handla om saker som man ville förändra eller
förbättra. Jag och mina kamrater ville förbättra skolmaten, så vi gjorde en
dokumentär om det.
Vi gjorde intervjuer med elever, rektorn, skolintendenten och husmor.
Större delen av eleverna tyckte att maten inte var tillräcklig.
”Maten smakar skit” uttryckte sig en elev och flera höll med.
Jag tycker att maten är ljummen och ibland kall. Att äta varm mat är för
mig en självklarhet och det skulle vara en enorm förbättring.

Det sker mycket vandalismen på skolan och det gör en stor påverkan på
skolmiljön. Jag tycker att man borde skärpa reglerna och informera elever
bättre om nedklottring och nedskräpning, så att de förstår att mycket
pengar från skolans budget går åt till vandalismen.

Jag har även upplevt orättvisor mellan matte, no klasserna och de övriga
klasserna i högstadiet på skolan. De prioriteras på olika sätt.
De får till större delen bättre lärare och de får sitta på den ”övre” delen
av matsalen och varje termin tilldelas almenackor till dem medans vi andra
får pappershäften, som vi ska planera i under en hel termin.
Skolledningen påstår att vi andra då sparar pengar till klassresor men det
litar jag ytterst lite på.
Vår klass har hittills endast fått åka till Karlshamn, men den resan
betalade vi själva för.
Jag tycker att skolans lärare är bra men den första tiden på högstadiet
hade vi en rad vikarier i engelska. Jag kände att jag tapp|ade mycket av
den engelska grammatiken och man tog inte engelskalektionerna på allvar.
Vikarierna var ofta inkompotenta och en av dem kom bakfull till lektionen.
Skolan borde se upp med vissa vikarier som de anställer. Det är en tid som
jag aldrig kommer att få tillbaka.

Men det finns förtjänster på skolan. Jag trivs med mina kamrater och
lärare, vilket är viktigt för att man ska må bra. Jag har inte märkt av
särskilt mycket mobbing på skolan och jag tycker att det är bra att det
finns en kurator på skolan för de som behöver prata med någon.
Det är en bra läroplan och jag uppskattar verkligen att vi elever får
själva vara med om och bestämma planeringen av terminen. Eget ansvar är
viktigt inför framtiden och det tycker jag att vi får.
Att vi har betyg är för mig viktigt för då känner jag att jag har ett mål
som jag strävar efter under terminerna. Men man borde tilldelas betyg
tidigare i skolåren så att man blir förberedd och tränar sig inför
framtiden.

I grunden trivs jag bra i skolan, men det finns förbättringar och dessa som
jag har nämnt skulle göra min- och andras tid bättre på skolan.

Tack på förhand

Att byta skola
”Riing!!” Jag vaknade i ett ryck, stönade och stängde av väckarklockan
Sakta gick jag ner till köket.
Jag satte mig vid bordet och började äta av ostmackan som mamma hade lagt
fram. Jag tog en titt på klockan som snart skulle slå åtta. Jag tog en
sista tugga av mackan och skyndade mig upp igen för att klä på mig. Jag tog
snabbt på mig Jeansen och T-shirten jag haft på mig dagen innan.
Nu var det bara några minuter kvar tills jag skulle börja.
Anfådd klampade jag in i klassrummet med skylten 6 B på dörren.
Alla blev tysta och tittade surt på mig.
– Försenad igen? Frågade Agneta, min lärare irriterat.
– Ja, förlåt, det ska inte hända igen, svarade jag och tänkte på alla de
andra gånger jag inte kommit i tid.
Jag tassade tyst förbi alla bänkar och satte mig längst bak bredvid Malin,
som var min bästa kompis.
– Köpte du några kläder igår? Frågade Malin.
– Nej, jag hittade ingenting jag ville ha.
– Men du vet väl att det bara är tre dagar kvar tills skolavslutningen?
– Ja, det vet jag, svarade jag.
Jag kom då att tänka på att både Malin och Maria skulle börja i en skola i
Hovsfors när jag själv hade bestämt mig för att börja i Hälleberga. Som tur
var skulle Catrin börja i samma klass som mig och det gjorde mig lite
lugnare. Det enda var att jag inte kännde henne så bra men va gjorde det,
hon var den enda jag kännde som skulle börja i en ny skola. De sista
dagarna innan avslutningen flöt bara förbi. Det var nu Fredagsmorgon och
jag stod och sminkade mig inför den kommande dagen.
Dagen innan hade jag och min mamma varit och köppt en svart kjol med
snörning i midjan och en rosa t-shirt med båthals.
Jag var riktigt nöjd med köpet och stod nu framför spegeln och beundrade
mig själv.
Vi hade nu sjungit sånger och allt det där man ska göra på en avslutning.
Vi väntade bara på att rektorn skulle önska oss lycka till och till slut
kom det
– Ha en trevlig sommar och jag önskar er alla en bra fortsättning, dånade
det i högtalarna av rektorns röst.
Jag skulle just säga hej då till Malin och Maria när det slog mig att det
här kanske var det sista jag ser av dem. Jag sköt undan tanken i hopp om
att jag skulle ha fel.
Men tanken fortsatte att tränga sig på och jag blev mer och mer orolig att
jag skulle mista min bästa kompis.

Sommarlovet började närma sig sitt slut och jag hade inte träffat Malin
eller Maria på hela lovet.
Jag har ringt ett antal gånger men de verkar aldrig ha någon tid. Så jag
beslöt mig för att de skulle få ringa istället
Större delen av sommaren hade jag spenderat tillsammans med Catrin och
under den tiden hade vi kommit varandra riktigt nära.
Det fanns nu absolut ingenting att oroa sig över inför sjuan.
Det var dagen innan den första skoldagen och jag lade fram kläderna jag
skulle ha på mig dagen efter.
Klockan närmade sig tio och jag beslöt mig för att gå och sova.
”Riing!!” Jag satte mig kvikt upp i sängen och stängde av klockan.
Klockan var bara sju och jag hade gott om tid att göra mig i ordning. På
väg ner till busshållsplatsen träffade jag Catrin som bestämt. Vi pratade
om hur roligt det skulle bli att få börja i en helt ny skola. Alla i den
nya klassen samlades i ett rum och fick en bestämd plats bredvid någon.
Jag fick platsen bredvid en tjej som hette Lena. hon såg snäll ut men vi
pratade inte med varandra.
Catrin satt bredvid en söt tjej som hette Sandra.
Jag kunnde både höra och se hur roligt de verkade ha där de satt och
pratade.
Att se dem gjorde mig ilsken och jag började tänka på ifall Catrin skulle
lämna mig för henne och jag såg ingen andledning till varför hon inte
skulle det. Sandra såg både mycke sötare ut än mig och var säkert roligare
också. Nästa dag satte sig Catrin bredvid Sandra fast vi inte längre hade
bestämda platser.
Från och med den dagen var Catrin alltid med Sandra och aldrig mer med mig.
Detta gjorde mig riktigt ledsen och arg. Jag hade inte längre någon kompis.
Jag spenderade all tid i skolan med mig själv. Att det här hände var precis
det jag var rädd för. Men jag hade aldrig kunnat tänka mig det hända De
kommande dagarna ville jag bara stanna hemma men mamma tvingade mig till
skolan och för varje dag som gick mådde jag bara sämre. Det var en helt
vanlig måndag och vi satt och väntade på läraren.
Så öppnades dörren och in klev min lärare och en flicka.
– Hej, jag vill att ni hälsar på Jenny hon ska börja i vår klass.
– Jag skulle behöva någon som visade henne runt, sade läraren
Han tittade omkring i klassrummet och hans blick stannade vid mig.
– Du ska visa Jenny runt, sade han fortfarande med blicken fäst på mig.
Jag tittade nervöst på flickan bredvid min lärare. Hon gav mig ett leende
och jag svarade svarade nervöst ja.
Dagarna gick och det hade nu gått en vecka sedan jag för första gången
träffade Jenny.
Jag och Jenny satt alltid bredvid varandra på lektionerna, kanske berodde
det på att hon inte kännde någon annan eller kanske för att hon ville vara
min vänn.

VG. Inte klar?

Mina skolår

Min första dag i skolan har jag bara ett svagt minne av. Kanske blev jag av
med mössan, kanske blev jag jagad av de ”större killarna”. Jag hade det
lite jobbit under första terminen, eftersom att jag kunde bli väldigt arg
för småsaker. Under många tillfällen fick jag sitta ensam hos
specialläraren och arbeta, eftersom jag inte klarade av att vara
tillsammans med en massa andra elever.

Efter en termin bytte jag skola där jag fick gå i en mindre klass. Den
första dagen i den nya skolan var ganska läskig eftersom jag inte kände
någon. På grund av mitt heta temprament fick jag inte så många kompisar
från början. De tänkte säkert: – Vad är han för en, är han farlig? Men
efter några klarade jag av min ilska. I trean flyttade jag till en större
klass, men hade fortfarande problem med tempramentet och koncentrationen.
Det hände ibland att jag hamnade i slagsmål med andra på grund av min
ilska. Men jag lärde mig mer att inte bry mig onödiga saker och
kommentarer, utan slog dövörat till.

När jag började i mellanstadiet fick jag många fler vänner och mitt
temprament var mycket bättre. Jag hade lärt mig att behärska mig, och
istället för dåre vart jag en ganska lugn person. En fördel med att gå i
mellanstadiet var att man fick gå på fritidsgårdar efter skolan. Där kunde
man göra läxor, spela biljard, titta på tv, spela spel och bara ta det
lugnt. Men ibland om man spelade fotboll eller något så kunde det hända att
jag blev irriterad om jag förlorade. Ibland blev jag utslängd. Det som
störde mig mest under skoldagarna eller på fritiden var att om någon ville
provocera mig. Om jag blev arg tyckte de att det var kul, men om jag bara
struntade i det så gick allt mycket lättare. När jag började spela
innebandy så blev jag aldrig arg om jag misslyckades. Då var det bara att
komma igen. Jag fick bättre självförtroende och bättre tålamod.

Under mina år i grundskolan lärde mig verkligen vad tålamod betydde jag
behövde aldrig springa i väg med dåligt samvete för att jag vält en stol
eller något liknande. Allt gick mycket bättre när jag började högstadiet.
Folk slutade med att provocera mig, många från förra skolan hade t.o.m
kanske glömt hur arg jag kunde bli. Det kändes skönt att veta att man kunde
ta emot skämt utan att missuppfatta. Istället skrattade jag bara, eller så
något tillbaka, fast på skoj. Under högstadiet började jag slarva med
läxorna och många av de från klassen som kom från andra skolor trodde att
jag var konstig. Det hände ofta att jag störde lektionerna och många i
klassen tyckte att jag hade en kaxig attityd. Men det hade jag inte
egentligen, det kanske bara verkade som att jag hade det. Jag ville ju
försöka växa med mig själv, vilket jag har gjort. Mina kretsar blev större
och större, jag kände mig inte så utanför bland de andra längre. Men ibland
kunde det kännas som om alla tyckte dåligt om mig, vad jag än gjorde. Om
jag drog ett skämt var det inte roligt, om jag blev irriterad tyckte de att
jag var konstig, eller om jag gick fram till nån tjej och började prata så
var jag störande i deras ögon.

Men nu tycker jag att allt går bra och att man inte behöver bry sig om
småsaker utan att lyssna till sånt som rör en. Nu hoppas jag att jag kommer
in på Samhäll på gymnasiet.

Varje gång jag läser din uppsats tycker jag att den blir bättre. Du
visar stor självkännedom och förmåga att ”reflektera över ett problem”. Med
den förmågan kommer det att gå bra för dig i livet. VG
”Osäker på om det står ”reflektera över ett problem” eftersom
kopieringen av texten är dålig

Mina skolår
När jag började första klass var jag 6 år men skulle fylla 7 år några
veckor senare. Då var allting nytt och spännande. Vi hade lektioner i ett
litet hur bredvid skolan, ovanför fritids. Allting var lätt och alla
tävlade med varandra om att hinna klart med matteboken först och sådana
saker.

Mitt andra skolår hade vi lektioner i baracker som stod på skolgården. Det
var ju inte så kul, men eftersom de höll på att bygga om skolan så hade vi
inget annat val. Vi fick t.o.m. äta i barackerna. Men när vi började 3:an
var den nya skolan klar!

Ett år senare började jag 4:an, det var fortfarande i samma skola men det
var nya lärare och nya människor.

Min tid på mellanstadiet började lugnt och bra, men ju mer tid det gick och
jag började 5:an, då började jag att bli bråkig och stökig i skolan. Jag
var inte kompis med någon i min egen klass, eftersom jag tyckte att alla
var så larviga. Alla mina kompisar gick i andra klasser. De var äldre än
mig. Jag bråkade med lärarna och med mina kompisar nästan hela tiden. Varje
fredag ringde min lärare hem till mina föreldrar och talade om hur jag hade
varit och betett mig under veckan.

Men sen när jag började 6:an då slutade ju alla mina kompisar och började i
7:an i en ny skola och då vände det för mig. Jag lugnade ner mig och
började bry mig lite mera om skolan. Jag blev kompis den de i min klass
igen. Men det var lite svårt och ”hänga med” i vissa ämnen p.g.a. allt jag
missade under min tid som bråkstake.

Det sista året i Torsholm skola var nog mitt bästa år i den skolan. Vi hade
jätte roligt i klassen även fast vi längtade tills vi skulle börja i
högstadiet.

Sen ätligen var det dags, efter ett långt sommarlov. Klassen hade splittras
och vi började i en ny skola med nya lärare och elever, nya ämnen och ny
klass. Det var jobbigt i början och jag längtade tillbaka till
mellanstadiet. Men nu hade jag min changs att börja om, och det gjorde
jag!

Men när jag började i 8:an blev alltig mycket jobbigare igen. Vi hade nio
läxer varje vecka och massor av prov. Men jag kämpade på och resultatet
blev ganska bra när vi för första gången fick betyg. Det var kul att
äntligen få något för allt arbete vi hade lagt ner på skolan och läxor.
Fast man vart ju tvungen att gå på julavslutningarna framöver.

När jag började 9:an blev allting bättre. Vi hade jätte roligt med klassen
och inte lika mycket jobb i skolan även om det fortfarande var jobbigt. Men
vi fick också något nytt att tänka på – gymnasiet. Det var dags att börja
fundera på vilket program man skulle välja och vilken skola man skulle gå
på. Vi lyssnad på massor av information och tog hem papper.

Nu går jag min sista termin i grund|skolan och jag har valt vad och var jag
vill gå på gymnasiet. Jag länktar dit men samtidigt inte. Vi har
jätte|roligt ihop i klassen nu och jag trivs bra i skolan och med alla
lärare. Men man kan inte vara 15 år förevigt. Livet är en stor förändring.

Mitt liv har förändrats jättemycket på bara några månader. Innan jag
flyttade var kompisarna, Emma och Lina, det enda som betydde något i mitt
liv.
Varje rast stod vi tre i ”vårt” hörn på skolgården. Det var alltid vi tre.
Vi delade allt och kunde prata med varandra om allt.
Jag minns en gång då vi pratade om framtiden. Vi drömde alla om att bli
kända och kanske ha något häftigt jobb utomlands.
I vår klass gick en tjej som heter Maria. Hon var ”en av de mobbade”, som
vi sa. Hon hade kommit ny till vår klass för några år sedan. Vi frös ut
henne direkt. Hon fick aldrig någon riktig kompis. Nu efteråt inser jag att
vi aldrig gav henne en chans. Emma, Lina och jag hade bestämt att hon i
alla fall inte skulle få vara med i vårt gäng. Jag förstod aldrig då hur
dåligt hon mådde. Jag fattade inte att det var jag som gjorde att hon mådde
så där dåligt.
Jag brydde mig inte mycket om skolan på den här tiden. Jag tränade sällan
till prov och gjorde inga läxor. Jag såg till att sitta brevid någon som
kunde. Jag blev riktigt bra på att fuska. Jag tittade på vad de andra skrev
och skrev av. Ingen märkte det.
Ja, så där var mitt liv, men en dag förändrades allt.
Jag kom hem från skolan. Mamma och pappa satt vid köksbordet.
– Hej, sa jag och smällde igen dörren.
– Hej vännen. började mamma. Kom och sätt dig här, det är något jag och
pappa vill berätta för dig. Det de berättade verkade otroligt i mina öron.
Vi skulle flytta! Jag visste att mamma inte trivdes i Stockholm, men att
flytta. Vi skulle flytta till mammas hemort Kiruna i Norrland. De hade
ordnat jobb och hus skulle vi åka upp och titta på i helgen. De pratade på
om hur bra allt skulle bli, men jag slutade lyssna. Jag bara tänkte. ”Var
det möjligt.? Flytta från storstaden Stockholm till en liten by i Norrland.
Från alla kompisarna här, upp dit, där jag inte kände någon.
Mamma och pappa frågade hur jag kände det. Jag kunde inte svara. Det var
helt ofattbart. Det här var sådant som hände i TV-såporna, men inte för
mig, tyckte jag. Jag berättade det inte ens för Lina och Emma den veckan.
Jag ville förstå det själv innan jag berättade det för dem.
När helgen kom åkte jag och mina föräldrar upp till min blivande hemort.
Jag hade vart dit förut, men jag hade aldrig sett på byn som jag gjorde nu.
Nu var den det minsta och fulaste stället i världen. Inga höghus och
tunnelbanor. Hur skulle jag kunna bo här? Huset var fint. Pappa köpte det,
och så fanns ingen återvändo längre. Då visste jag att det var verklighet,
att jag måste berätta för mina vänner.
Jag gjorde det på måndagen, på sista rasten. Jag hade inte gråtit på flera
år, men då var det nära. Jag kämpade för att tårarna inte skulle börja
rinna. Emma och Lina grät nästan också.
De följande veckorna var jag med mina kompisar så mycket jag kunde. Vi
gjorde mycket kul till|sammans, för vi visste att vi inte skulle kunna
träffas så ofta sedan. Hemma var det kaos. Det var flytt|kartonger
överallt. Mamma och pappa ordnade massa saker och var nästan otillgängliga
för mig. Jag hade alltid känt mig så självsäker och stark, men nu kände jag
mig liten och svag. Så kom dagen när jag lämnade mitt gamla liv i Stockholm
och klev in i det nya i Kiruna. Jag var hemma i vårt nya hus i en vecka,
bara för att packa upp allt och komma i ordning. Första dagen i skolan var
hemsk. Jag såg direkt att den nya klassen inte skulle passa mig. Den enda
som pratade med mig den dagen var läraren, Ingrid, hon var ca. 60 år och
ganska snäll.
Jag var totalt ensam, jag kände mig osynlig. När någon för en gångs skull
tittade åt mitt håll, kändes det som att de tittade igenom mig. I
klassrummet satt jag alltid själv, ingen ville sitta med mig. På rasterna
stängdes ”ringarna” när jag kom, jag fick inte vara med. Hemma var det
också jobbigt. Mina föräldrar jobbade nästan jämt. Det enda positiva var
att mamma var glad igen.

Så här höll det på i några veckor. Från att ha varit ganska populär och ha
kompisar i Stock|holm, till att bli totalt ensam och mobbad i Kiruna. Det
var för mycket för mig, jag skolkade en hel del. Jag låg hemma i min säng
och tänkte på mitt gamla liv. Jag saknade Emma och Lina, jag behövde dem
verkligen. En dag kom att det måste ha vart så här Maria kände sig. Ensam,
ledsen, mobbad och utfryst. Jag fick skuld|känslor. Jag hade vart en av de
som mobbade henne. Nu fick jag själv se hur det var. När jag mobbade Maria
hade jag inte fattat hur det kändes för henne. Jag hade aldrig tänkt mig in
i hennes situation. En lördag letade jag fram en gammal klasslista. Jag
slog numret hem till Maria. Hon blev nog helt chockad när hon fick höra att
jag ringde till henne. Det hade hon nog inte väntat sig. Vi pratade i
ungefär en halvtimme. (Så länge hade jag aldrig pratat med henne förut) Jag
bad om förlåtelse för det jag gjort och undrade hur hon hade det nu. Hon
berättade att hon skulle flytta igen. Hon hoppades att hon skulle få
kompisar där. För första gången förstod jag vad hon pratade om när hon sa
att hon var ensam och utanför.

Efter samtalet kändes det bra att jag sagt förlåt. Även om hennes liv inte
blev bättre för det.

I min paralellklass gick en tjej som verkade lite utanför, så en dag
började jag prata med henne. Hon hette Frida och var jätteschysst. Vi
umgicks mer och mer. Också på fritiden. Det kändes underbart att ha någon
att vara med igen. Frida och jag pratade om framtiden. Jag ville jobba med
att hjälpa de mobbade och ensamma. Min dröm var inte längre att bli kändis!

Många som byter skola byter från att vara illa behandlade till att bli
bättre behandlade. För mig var det tvärt om. Jag bytte från en väld med
många kompisar och vänner, en lycklig värld, till ett rent helvete. Jag
bytte skola mitt under en pågående termin, jag var 13 år och gick i 7:an.
Min pappa och jag, mina föräldrar var skilda, flyttade för att pappa fått
ett jobb i en annan del av landet. Innan flytten hade jag gått i en liten
skola där alla kände alla. Men efter flytten fick jag lov att gå i en
större skola med mer än dubbelt så många elever. när jag skulle gå till den
nya skolan första gången, frågade pappa om jag ville att han skulle vara
med mig i skolan första dagen. Jag sa nej. Min första lektion var SO. Jag
blev presenterad för klassen, och redan då kände jag elaka blickar från
vissa i klassen. SO var mitt favoritämne. De höll på med att lära sig om
forntida civilisationer, ett ämne jag redan läst på min gamla skola. Jag
svarade på massor med frågor, de flesta frågor var det bara jag som kunde.
Redan efter den lektionen började den psykiska terrorn. Jag över|östes jag
med hånfulla ord som ”pluggis” och ”missfoster”. Lektionen som följde SO:n
var NO, mitt värsta ämne. Jag hade aldrig tyckt om NO, det var bara så.
Läraren i NO gjorde inte det hela bättre. Han verkade njuta av att ställa
frågor till mig som jag inte kunde svara på. När lektionen var slut hånade
de mig istället för att jag inte kunde besvara NO-lärarens frågor. Dagen
fortsatte i samma tema. Värst var det vid lunch. Jag tog min mat och gick
och satte mig vid ett tomt bord. Strax efter att jag satt mig kom
mobbar|gänget och satte sig vid mitt bord. Först sa de ingenting men kom
snart igång med sin hagelstorm av förolämpningar och glåpord.
Avslutningsvis, innan de gick, hällde de ut min mat i knät på mig och
hällde min mjölk utefter ryggen på mig. Jag försökte att torka bort det
mesta på kläderna men jag luktade fortfarande brunsås och sur mjölk. Jag
vet inte varför de valde just mig som mobboffer, men jag var nog den som
verkade svagast och bräckligast. De gav mig öknamnet ”matmannen”. Namnet
grundade de på att jag alltid luktade mat och sur mjölk efter lunch.
Veckorna gick, alla i samma mönster, ända till den dag den psykiska
misshandeln kulminerade i fysisk. Det var en onsdag precis efter NO-
lektionen när mobbarna var som mest upptrissade av NO-lärarens frågor och
mina felaktiga svar. Kort efter lektionen började mobbarna om igen. Men den
här gången förolämpades jag tillbaks. Så här i efterhand kan jag säga att
det inte var alltför smart gjort av mig. De tvingade ner mig till
pojktoaletterna. Där började de slå och sparka mig till jag inte längre
kunde stå på mina sönder slagna ben. Jag låg där i en halvtimme innan någon
hittade mig. Jag sa att jag hade halkat. Jag blev körd till sjukhuset och
fick gipsa runt ett ben och en arm. Jag var hemma från skolan en månad till
brotten läkt. Det var den bästa tiden under högstadie|tiden, förutom loven.
När jag kom tillbaks till skolan innfördes en ny rutin: vattenlekar.
Istället för att ”spilla” mat på mig, så tog de ner mig till pojktoaletten
och lät mig dricka vatten till jag spydde eller så höll de mitt huvud under
vattnet så att jag nästan förlorade medvetandet. Månaderna gick utan att
någon lärare undrade varför jag kom till lektionerna och luktade spyor
eller var genomblöt. Det verkade nästan som om lärarna och skolledningen
inte ville se att mobbing, grov mobbing, förekom på deras skola. Ända sen
den första dagen efter bytet önskade jag att var tillbaks till min gamla
skola med vänliga lärare, mina kompisar och viktigast av allt: utan
mobbare.

Att byta skola och klass.

Jag går i klass 6A i Runsbäcksskolan. Jag tycker att klassen är helt okej,
jag menar jag vet ju inte om något annat. Vi är åtta tjejer och tretton
killar i klassen. Så killarna är de som styr. Det fanns bara två sexor i
Runsbäcksskolan. Och självklart så var ju alla killarna störtkära i ett av
tjejgängen i andra klassen. Jag är inte avundsjuk på nåt sätt. Men det gör
att vi tjejer i min klass inte blir tagna på speciellt stort allvar.
Killarna är snälla men rätt som det är kommer en taskig kommentar som får
ens självförtroende att åka rakt ner i botten och man känner sig allra
minst på jorden. Och om man gör, säger eller har på sig något som de inte
tycker om får man vet det direkt genom en nedlåtande kommentar. Jag tycker
inte att det kan kallas mobbing för det är likadant för alla åtta tjejer i
min klass mer eller mindre. Och dessutom tror jag ju då att en klass ska
vara på det sättet eftersom jag inte vet om något annat. Att göra muntliga
redovisningar inför klassen är det allra allra värsta jag vet, och det
sitter kvar än idag. Inte på grund av klassen jag går i idag utan för att
jag kommer tillbaka till sexan, då självförtroendet är som bort blåst när
man står där framför klassen.

En dag är det dags att välj skola till sjuan. Egentligen skulle vi ha bytt
skola redan till sexan men Strandbjörksskolan, dit nästan alla skulle
flytta, höll på att byggas om så vi fick gå kvar i Runsbäcksskolan ett år
till. För mig är det nästan själv klart att välja Strandbjörksskolan. Och
jag tänkte inte mer på det. Det här var i början av våren. Fram åt sommaren
fick vi gå upp till Strandbjörken och träffa vår nya klass. När jag kliver
in i klassrummet, uppe i Strandbjörken, slår en enorm känsla av ångest till
i mig. Jag känner direkt, och det är då jag bestämmer mig, att här vill
inte jag gå. Det är en klass på drygt trettio elever var av trio är
svenska. Jag känner ingenting negativt mot invandrare men vi har olika
kulturer och det krockar. Jag pratar med mina föräldrar och de håller med
mig. Under den här tiden rider jag på ridskolan Stallet. I min grupp, på
måndags|kvällar, rider en tjej som jag har blivit riktigt bra vän med. Vi
har jättekul ihop. Hon heter Magdalena och är lika gammal som mig. Hon har
berättat för mig att hon går i en skola som heter Kymmelsödalsskolan. Jag
kände redan till den skolan. Det är några killar i klassen som ska flytta
dit. Och min allra bästa vän har sökt till idrottsklassen och kommit in.
Jag vet vilken klass Magdalena går i det har hon berättat för mig. Så den
sommaren söker jag till kymmelsödalsskolan i stället.

I slutet av sommaren får jag veta att jag får börja i den klass jag valt, i
7C. Jag blir överlycklig och kan knappt berga mig tills jag ska få börja
skolan igen. Dagen då skolan börjar kom. Det bara spruddlar i mig av
förväntan. Jag går iväg för att möta Linda, min bästa vän, som ska börja i
idrottsklassen. När vi börjar närma oss skolan dyker en tanke upp som gör
mig illa till mods. Tänk om jag gör bort mig. Jag viftar bort tanken medan
vi går in genom éntre dörren. Vi går upp för trappan och in i aulan. Vi är
några va de första. Aulan fylls ganska snabbt. Rektorn går upp på scenen.
Han presenterar sig själv och de olika klassföreståndarna. Rektorn börjar
ropa upp namnen i den första klassen. När det är klart får alla upp ropade
namn gå med två lärare ut ur aulan. Jag tror att det är fyra klasser som
ropas upp. Sen kommer klassen jag ska gå i. Nu är aulan nästan tom bara två
mindre grupper med killar och en större med tjejer, där jag sitter bredvid
Magdalena. Då vänder sig en kille om några rader längre fram om. Han
blänger på mig och säger:
– Du är den nya tjejen va! Det var ingen fråga förstod jag direkt. Jag
kände en stark känsla av att springa där ifrån. Han vände sig om igen och
rektorn började ropa upp namn. När det var klart gick vi med två lärare upp
till ett klassrum. Jag höll mig nära Magdalena som var min trygga punkt i
den nya okända miljön. När jag satt där i klassrummet vågade jag för första
gången titta runt på mina nya klasskompisar. Min blick fastnade på en grupp
med fyra tjejer som satt en bit fram. Jag förstod på en gång att de där är
klassens populära tjejer. Jag dömde snabbt och tänkte de där kommer inte
vara roliga att tass med. Men du så fel jag hade. Jag har ganska lätt att
skaffa mig vänner och på bara några dagar var jag en i deras gäng och jag
fick speciellt en vän, Katrin. Hon är idag den allra bästa och käraste
vännen jag någonsin haft.

Jag kom ihåg killarna i min föra klass och trodde de här skulle vara lika
danna. Så jag höll mig på vakt. Men allt eftersom tiden gick upptäckte jag
att de verkligen accepterade mig och ville vara mina vänner. Men jag höll
mig fortfarande på vakt. Visst de retades lite men det var bara på skoj.
Tack vare mina tidigare upplevelser hade jag lärt mig vad som var dumt att
göra och säga och det gjorde mig ännu mera accepterad hos killarna. Än idag
försvinner självförtroendet när någon kille från min gamla klass pratar med
mig i korridoren. Jag avskyr dem inte på något sätt. Men nu för står jag
vilken dålig klass jag gick i då. Och jag bara älskar den klass jag går i
nu. Det är den bästa man kan ha. Jag känner mig alltid trygg och
självförtroendet är nästan på top. Vi har jättekul tillsammans. Att gå till
skolan blir jätteroligt tack vare alla finna personer i min klass. Och jag
kommer aldrig glömma hur härligt det käns att vara accepterad för den man
är, för den humor man har. Och jag fasar för den dag då vi måste splittras
för att börja på gymnasiet. Det här skol- och klassbytet är deffenitivt en
av de upplevelser som gör mig till den jag är idag. Allt det bra har
självklart påverkat mig posetivt men även det dåliga har påverkat mig på
ett posetivt sätt. Så jag är skylldig den här klassen ett stort stort Tack!

Lära för livet!

I vårt häfte finns en artikel ”Extra idrott på schemat ger
bättre betyg”. Jag har läst den med stort intresse. Den handlar om en skola
i Stokholm. Förfataren skriver att eleverna på den skolan har de högsta
betygen i Stokholm. Varför? Jo, de arbetar med speciell modell där kan man
välja mer idrott men också ett ämne som man behöver hjälp med.
Efter att ha läst den här artikeln vill jag dela med mig av mina
egna erfarenheter och åsikter.
Jag tycker att den här artikeln var toppen. Mitt bästa ämne i
skolan är idrott. Det är viktigt att förstå att vi alla behöver röra oss
för att må bra. Sport ger dig inte bara bra betyg det ger dig mer.
Jag shjälv var i en sport-klass där vi tränade handboll och jag
måste säga att det var min bästa tid i livet. Jag träffade trevliga
mäniskor med samma intresse som jag. Vi är fortfarande bästa vänner.
Det är jätteroligt att spela match. Ofta vinner vi men ibland förlorar vi,
men det viktigaste är att ha roligt och varit tillsammans.
Visst finns det sporter som är farliga för hälsan t. ex boxning,
men jag tycker att sportar man lagom är det bra för kropp och själ. Det
gäller alla sporter.
Det är min sista termin i grundskolan och jag har bott bara en
kort tid i Sverige så jag måste arbeta mer än de andra. I framtiden vill
jag bli farmaceut så man behöver plugga mycket och det gör jag.
I min uppfatning mina fina betyg beror på att jag trännar
handboll två gånger i veckan. När jag är i gymnastikhallen glömmer jag mina
problem. Det är så shönt att ta det lungn och bara spela.
Det är många possitiva saker med att träna. Jag brukar bli
frisk, glad och bara väntar på nästa handbolls träning.
Barnen tycker om att titta på TV eller spela på datorn. De mår
inte bra och orkar ingenting
Idag har många, barn och vuxna, problem med övervikt och med
hälsa. Orsaken är att de vill inte röra sig.
Det är viktigt att förstå att vi alla behöver röra oss för att må bra.
Slutligen vill jag säga att det är bra att ha möjlighet att göra
i skolan vad man tycker om.
I min uppfatning det är lättare och roligare att gå till skolan, när det
finns ämnen som intresserar dig.
Shjälv tror jag att det kommer att bli mer och mer skolor som
vill ge dig bättre möjligheter att utveckla dina intressen, att läsa och
träna samtidigt.

Mina skolår

Jag går sista året på Lingonblomsskolan. Har gått här ända sen jag började
ettan, så det är ju ett tag nu. Jag går med en klass på 23 elever, 9 tjejer
och 14 killar. Killarna är för det mesta bråkiga och högljuda. Men det
spelar ingen roll. Man har blivit van vid dom eftersom man har gått
tillsammans med dom flesta i snart nio år.
Tjejerna som är väl mest lugna dom, men kan vara lika bråkiga och högljuda
som killarna brukar vara.

Jag kommer ihåg i fyran när det var en kille i min klass som fråga chans på
mig. (Som man då sa när man var liten). Jag ville nog inte bli tillsammans
med han men jag blev det ändå. Blev nog det för att två kompisar tjata på
mig att jag skulle säga, ja. Som jag slutligen gjorde. Det var en rolig
tid. Fast det höll ju inte så länge mellan oss, ett par veckor bara.

Sen har vi ju ett roligt minne ifrån femman då det började en ny tjej i
våran klass. Det hade ju också börjat nya elever hela tiden i våran klass
men efter ungefär en månad så flytta dom igen. Men den här tjejen stanna.
Hon är kvar i klassen än och det är jag jätte glad för. Blev jätte bra
kompis med henne och är det än. Det är nog en av mina bästa kompisar som
jag har i klassen. Hennes namn är Monica, är väl inte det finaste men hon
är den snällaste.

Jag har jätte många roliga minnen från skolan, fast det också finns
tråkiga.
Ett tråkigt minne är en sak som hände i sjuan. Det var ju så att jag bröt
armen i skolan. Inte för att jag vet hur jag kunde göra det. Det var så att
jag och några kompisar sprang runt och jagade varandra när jag plötsligt
ramla och landa på något konstigt sätt. Det gjorde jätte ont och på
sjukhuset visade det sig att jag hade brutit den. Det var inte roligt men
jag hade ganska så kul med gipset ändå. Kompisarna skrev ju roliga saker på
gipset som jag nu har sparat. En sak som Leya har skrivit på gipset är:
”Min lilla plommonstjärt, bli bra i din lilla purolöks arm”. Vilken fantasi
och humor alla hade. Det finns ju såklart fler tråkiga minnen än bara när
jag bröt armen men dom är inte nå roliga att berätta om. Så vi tar dom
roliga och bra minnena istället.
Ett till roligt minne som jag kom på nu va ju när vi gjorde eld-ballonger,
eller vad jag ska kalla dom.
Det var så att vi tog silkespapper och gjorde en kvadrat, med inget
innehåll och öppet på sidorna. Det skulle vi sedan ha som en ballong genom
att ha ett ljus i en av ändarna. Alla i klassen hade gjort såna, som vi
sedan skulle prova. Dom skulle såklart prova min, Mariettes, Daniels och
Brittas först. Vi hade gjort en tillsammans med det gick inte så bra när vi
skulle prova den eftersom att det var första gången man hade gjort det här,
och skulle prova våran först så gick ju allt skit. Våran brann upp, medans
alla andras kom iväg upp i luften. Vi blev ju besvikna men vi skrattade
också mycket. Balo hade ju brunit upp. Vi hade döpt den till Balo. Det är i
alla fall vad jag kommer ihåg. Jag kommer inte just på så många fler
minnen, fast det finns hundra. Så det här får väl räcka.

Snart börjar jag gymnasiet också. Jag längtar tills jag byter skola. Det
ska bli spännande att få byta miljö, träffa nya elever och få nya lärare.
Men det ska också bli tråkigt. Att lämna allt som man har så många minnen
ifrån, alla lärarna som man nu känner och så lämnar man ju kompisar som
kanske ska flytta och gå gymnasie någon annanstans. Dom kommer man ju
säkert inte att hålla kontakten med och inte träffa igen. Men så är det och
man får väl ta och lära känna nya människor som man får som kompisar.

Omdöme; Mycket talspråk och bra episoder i en salig blanding, Skrev du
en krönika för skoltidningen?

1. Mina skolår
Det var egentligen meningen att min uppsats skulle bli en novell om hur det
är att byta skola. Men när jag läste min ”kladd” märkte jag att den mest
handlar om mina skolår, så detta får bli någonslags blandning mellan en
krönika och en novell, och en blandning mellan ämne 1 och ämne 2. Jag har
gått i samma klass ända sedan jag började ettan när jag var sex år gammal.
Det har slutat väldigt många, och nya elever har börjat. Nu i nian är det
bara en fjärdedel av klassen som har gått här ända sedan ettan.

Lågstadiet

Under lågstadie-tiden hade vi en jättebra lärare som heter Marie-Louise. Då
var klassen lugn, fördet mesta. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från
lågstadiet, men jag och min kompis brukade stanna kvar i klassrummet efter
skolan och spela tetris på datorn, eller ”rensa hjärnan” som Marie brukade
kalla det.

Mellanstadiet

Vi fick en ny lärare i fyran, Berit. Hon var inte en särskilt bra lärare,
för hon valde ut vilka elever hon gillade mest och lät dem svara på
frågorna först, när de räckte upp handen. En händelse som jag minns
speciellt var när jag och några kompisar la en korv i hennes väska. Vi var
i skolmatsalen och åt när Berit bad oss passa hennes väska. Det låg en bit
korv på bordet, så när Berit gick la jag ner den i hennes väska, på skoj.
Men hon tyckte inte att det var lika roligt som vi tyckte!
Vi bytte skola i sexan eftersom vi inte fick plats på våran gamla skola. Vi
skulle byta lärare också. Först tyckte jag att det var tråkigt, för jag
gillade faktiskt Berit då, men nu skulle jag aldrig vilja ha henne igen.
Våran nya lärare heter Alexandra.
I början på terminen var det hemskt! Nästan alla i klassen var stimmiga och
kunde inte koncentrera sig på lektionerna, men efter någon månad blev det
lugnare. När vi åkte på klassresa i februari blev sammanhållningen bättre.
Det var roligt, jag kommer aldrig glömma när lärarna väckte oss med
grytlock klockan 4:00 på morgonen. Vi fick ta på oss våra kläder och sedan
fick vi gå ut två och två i mörkret och kylan. Vi gick en liten rundtur i
”vildmarken”, sedan fick vi gå och lägga oss igen.
Resten av sexan och under hela sjuan hände det inget speciellt, förutom att
vi fick en klassföreståndare, Ann-Charlotte.

Högstadiet

I åttan hade vi en modevisning för att tjäna in pengar till en klassresa. I
maj åkte vi med Alexandra, Ann-Charlotte och en annan lärare som heter
Johan till Krakow i Polen. Det var också en rolig klassresa, även om jag
tyckte att det var ganska tråkigt just då!
Vi besökte två koncentrationsläger: Auschwitz och Birkenau. Det var
jobbigt, men inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Det var
jättevarmt och hela klassen var utslagen eftersom ingen hade kunnat sova på
nattåget.
Nästa dag besökte vi en saltgruva. Allting där var av salt: väggarna,
taket, golvet och alla statyerna! Det var jätteskönt och svalt där nere och
man kunde gå och slicka på saltet på väggarna.
Den roligaste dagen var nog när vi fick gå runt själva på stan. Jag och
några kompisar hittade en affär med två snygga killar i och vi var där inne
i över en timme. Jag köpte två cd-skivor och lite saker till familjen. Det
var jättetråkigt när vi skulle åka hem! Resten av åttan och tiden som har
gått i nian har det inte hänt något speciellt.
Nu är det bara några månader kvar av nian. Det ska bli skönt att sluta och
slippa klassen!