Kulturellt kapital: 200-500

Inskannad version

Mina skolår:
Enda tills man kom upp i fyran eller femman så var skolan en dans på rosor,
iallafall för mig. Man brydde sig inte så mycket om hur man såg ut och
speciellt inte hur andra såg ut. Alla lekte med alla alltid så var det
bara.

Jag var bara sex år när jag började skolan, alltså ett år yngre än alla
andra. Den första veckan i skolan var kanske inte en dans på rosor
iallafall. Jag inbillade mig att de andra barnen skulle tycka illa om mig
för att jag var ett år yngre, men det var självklart att ingen brydde sig
om det.

Jag och mina kompisar bytade tjej att vara kär i varje dag nästan. Jag
minns att jag en gång satt med två kompisar runt en brunn på skolgården och
spelade kula och jag pekade på en tjej som gick förbi och sade:
– Den tjejen skall jag vara kär i länge!
Så enkelt var det att bli störtkär.

En dag i fyran gick jag över skolgården ensam en dag. Jag var på väg mot
stora ingången till skolan, jag hade varit och hämtat min tröja som jag
glömt vid rutschkanan. Jag gick förbi tre killar som gick i min
paralellklass, jag sade inte hej eftersom jag inte kände dem så pass väl.
Precis innan jag kom igenom porten till skolan så skrek en av de tre
killarna som stog en bit därifrån:
– Jävla tjejtjusare!
Jag visste knappt vad ordet tjejtjusare betydde men jag förstod att det var
något elakt. Jag tog det inte särskilt allvarligt eftersom ingen människa
hade någonsin sagt något dumt till mig. Den dagen förstod jag att allt är
inte som det alltid har varit. Jag började titta mig om och såg att folk
hade börjat bilda gäng i klassen, gäng som bråkade med varanndra.
Jag har alltid varit en sådan människa som är kompis med alla. Det skulle
vara omöjligt för mig att välja sida.

Efter ett stort bråk mellan två gäng fick jag ett telefonsamtal på kvällen
av en som heter Cornelia. Hon sade att jag var tvungen att välja sida,
alltså vilket gäng jag skulle vara med i. Jag berättade för henne precis
som det var, att jag inte kunde välja sida. Vi pratade i över en timme utan
att komma fram till något.

Nu har livet nått en vändpunkt. Nu börjar folk delas upp i grupper, de som
anses vara tuffa och snygga i en grupp och de som anses vara fula eller
annorlunda i en grupp. Motvilligt blev jag placerad i den förstnämnda
gruppen. Efter en kort tid hade man börjat vänja sig vid grupperingarna.
Jag vill inte påstå att jag var ett änglabarn som aldrig sa något dumt till
någon för det gjorde jag.

Grupperingarna har funnits med ända tills nu. Först nu i nian börjar folk
bli vuxna och förstå hur löjligt det är att bråka med folk utan anledning
eller bara för att de råkar se mindre bra ut än vad de själva gör.

Om man ser sig om idag så ser man att barn börjar vara taskiga mot varandra
redan i tvåan eller trean. De får inte vara barn särkskilt länge. De får
inte uppleva den ofattbara känslan av att inte ha några bekymmer alls så
länge som vi fick uppleva den, och inte minst hur länge våra föräldrar fick
uppleva den.
Då kan man tänka på hur nästa generation barn kommer att ha det.

Jag har haft turen att hamna rätt under hela min skoltid. Jag har sett hur
andra har hamnat och kan därför säga att jag har hamnat rätt. Jag har haft
bra lärare enda från första klass tills nu.

Det är i skolan man lär sig alla bra och alla dåliga sidor med livet. Man
kan inte välja att inte lära sig de dåliga sidorna eftersom de finns alltid
där.

Jag har alltid varit just en ”tjejtjusare”. Själv ser jag inte det som
något negativt men det har det varit vissa som har gjort. Av någon
anledning har jag just därför blivit kallad homosexuell av vissa killar.
Men det var inget att ta åt sig av eftersom det var populärt en tid att
kalla heterosex|uella killar för bögar.

Man måste säga att skolan har varit en otroligt lärorik plats där man har
fått lära sig meningen med livet.

Saker som händer utanför skolan som till exempel dödsfall har en stor
inverkan på livet alltså också skolan. Därför måste lärare respektera
elevernas privatliv. Även på den punkten har mina lärare lyckats.

Inskannad version

Kära Thomas Östros
Skolan kan förbättras på många olika sätt, det gäller bara att börja på
rätt ställe. Jag kan ge dig minst hundra olika förslag på en bättre skola
men vet inte var jag ska börja.

Jag kan börja med att informera dig om att varje dag blir jättemånga
skolelever mobbade. Men det borde du som skolminister redan veta? Så varför
gör man ingenting åt det? Om rektor, lärare och elever tillsammans hjälps
åt borde detta leda till en bättre skola där eleverna känner sig trygga.
Lärare och rektorer behöver utbildas. Ingen människa kan veta hur det är
att bli mobbad om dom alldrig har varit med om det. Många tror att det
hjälper att säga till en gång men oftast så gör det inte det.
Vissa tycks även inte vilja erkänna att det finns mobbing.
En skola står för att det finns mobbing kan heller inte göra något åt det.
Medans en skola som erkänner att det finns mobbing, kan lättare göra något
åt det.
Skolan är något man ska längta efter inte frukta. I skolan lär vi oss allt
vi bör kunna sen när vi går ut skolan. Ändå är det många som hatar skolan.
Vi går i skolan i nio år om man inte räknar med sexårs och gymnasiet. Under
den tiden utvecklas vi. Vi växer så det knakar. Då behöver vi god, nyttig
och näringsrik mat. Skolans mat är långt ifrån god, nyttig och näringsrik.

Jag är långt ifrån den enda som inte gillar skolmaten. Många går hungriga
varje dag. Det är absolut inte bra när vi växer, inte heller när vi Ska
lära oss saker. Om man inte äter så orkar man inte lyssna och detta orsakar
dåliga betyg. Varför får vi då så dålig mat?
Många klagar och alla får samma svar: ”Det finns inga pengar”
Vart tar då alla pengarna vägen? Vi är det land som betalar mest skatt i
Världen. Ändå är varken skolan eller statens sjukhus bra.
Till skolan går vi varje morgon kvart över åtta många är trötta men sen
till lunch kvicknar vi till och behöver energirik mat och vad får vi?
Någon slags barnmat god nog att Serveras till grisar.
Man äter inget och hela eftermiddagen är man trött och man lär sig
ingenting. Sluta slösa pengar på onödiga saker (Gudrun Schyman) och ge oss
godare mat! Lärarlönen bör också höjas. Det är vår framtid Vi pratar om, Vi
behöver fler utbildade lärare Ska mer än tjugotvå elever samsass på en
lärare?
Lärarna har också rätt att vara lediga och sjuka. Då behöver vi utbildade
vikarier. En vikarie utan kunskap om det vi håller på med är helt
värdelöst! Vår framtid står på spel. Hur ska vi lyckas lära oss utan
lärare?

Det är inte många som gillar skolan och man behöver det om man skall kunna
få bra betyg.
Nu går vi i årskurs nio, vi har redan gått klart grundskolan och vi kan
inte förvänta oss en förändring nu. För det är försent. Men jag hoppas att
du Thoms Östros kan ge nästa generation det du inte gav oss, en lycklig
skoltid

Mvh

Inskannad version

Min syn på skolan

Tänk dig att du ska börja ettan. Du har sett alla de stora eleverna på
skolgården när du smygit i busken vid förskolestaketet. Där finns vännskap
och glädje, tänker du.
Det är bara några månader tills du också ska börja där, ändå vrider det sig
i magen efter allt hemskt du hört från de stora. Att de ropar fula ord
efter dig när du går i korridoren, att de puttar ner dig i sanden när du
leker med dina kompisar på skolgården.

Det finns otroligt många sexåringar som är rädda att börja ettan. Jag var
en av dem. Vi som är äldre måste berätta och visa att det inte är så. Att
alla stora är inte dumma, annars kommer småttingarna tro det.
Sen när de blir äldst i skolan kommer de att uppföra sig som några av de
stora gjorde mot dem. Det kommer aldrig bli något slut.
Det finns mobbare som kan slita en person i stycken, fast innombords.
Fin tanke, men formuleringen blev inte så bra Min kompis Fia var mobbad,
därför vågade inte jag riktigt vara med henne. Det var som att jag skulle
bli smittad av henne och också bli mobbad.
Hon slutade i vår skola i trean.
När jag blev lite äldre fick jag reda på att hon hade gått hos en psykolog.
Vi behöver helt änkelt fler änglar och kamratstödjare i skolorna som kan
skydda de som behöver en.

När du börjar fyran är nästan allt också nytt. Du får nya lärare, annat
klassrum och andra klasskamrater. Det enda som är vant för dig är miljön.
Det är inte alltid så lätt att vara ny på ett ställe, så är det hela livet,
därför kan det kännas tryggare om man får känna på hur det är några gånger
innan.

Jag som går i nian vet ju hur det har varit för mig och några andras
synpunkter. Det här är några synpunkter jag vill framföra el. dyl.
Vi vill att lärarna och eleverna ska umgås lite mera. T.ex testa på olika
sporter, bada, leka o.s.v.
Det kan kännas tryggare för både lärarna och eleverna.
Skolan är inte så lätt som den verkar. På ytan ser den jätte bra ut, men
när man kommer lite längre in i den är inte allt så bra. Lärarna sitter och
pratar i lärarrummet, då får alla lärare en och samma uppfattning om en
elev som kanske egentligen är duktig och ambitiös i andra ämnen.
Eleverna är inte heller så bra, de går och pratar om lärarna och jämför de
med andra. Varför inte bara lära känna varandra lite mer så att det blir
mer öppet och avspänt?
Det är självklart att alla inte kan tycka om alla, men man kan ge det en
chans.
Vår skola gjorde en resa med alla nior till Polen, den var väldigt
uppskattad. Då följde några lärare med, men de var mer som kompisar och
umgänge för oss. Nu när vi har kommit hem känns det att det är bättre
stämning mellan alla oss.

Jag hoppas att du förstår mina åsikter. Jag tycker det var kul att få
skriva mina tankar och känslor som har varit under min skolgång.
Hoppas du kommer med nya fräscha förslag

M.V.H

Inskannad version

Mina skolår.
Jag har gått i skolan i snart 9 år eller 10 år om man räknar med lekis. Om
nu lekis kan räknas som en skola. Vi gjorde i stort sätt 2 mattetal på ett
år och som namnet antyder så ängnade vi oss åt lek. Det kan vara en av
anledningarna till att jag, när jag tänker tillbaka på skolan, har
föredragit lekis och högstadiet. Lågstadiet tyckte jag inte så värst mycket
om, eller om jag ska vara totalt ärlig så kommer jag inte ihåg så mycket
från den tiden.
Under hela min skoltid har jag varit utsatt för olika skolexpriment. Jag
och min klass var den näst sista års|kursen som gick på lekis, vi var den
sista klassen som gick i en 1-2:a. Vi var med när de införde 0-3:a, sen
gick vi i en 4-6:a, 5-6:a och slutligen gick jag i en 0-6:a där det var
samma princip som i en 0-3:a. Man delar upp alla elever i skolan på tre
klasser och tränger in dem i ett klassrum som är byggt för max 15 personer
när de är 33 stycken. En bidragande orsak till att jag hatar låg och
mellanstadiet.
Vilket i sig är väldigt konstigt. För egentligennborde jag hata högstadiet
mer än något annat. Första dagen var den värsta i hela mitt liv. Jag grät
störtfloder när jag kom hem och bedyrade för min mamma att jag aldrig,
aldrig skulle tillbaka dit. Jag var livrädd för min klass i nästan ett helt
år. Jag bet maniskt på mina naglar, de var aldrig längre än 2 millimeter
Jag gnisslade tänder och sov dåligt. Men skräcken och nervositeten i 7:an
byttes mot glädje och längtan i 8:an.
Jag tror att det beror mest på att andra året hade jag vänner, jag kände
till skolan och framför allt, jag skulle få betyg. Det är orsaken till att
jag älskar högstadiet men hatar låg och mellanstadiet. För på högstadiet
fick jag en chans att göra det jag tycker bäst om, och är bäst på. Att
studera. Att komma till högstadiet var, för mig, som att komma till
paradiset.
Varför hatar jag låg och mellanstadiet då?
För att det bara är ett stort slöseri med barns tid. I alla fall i Grunneby-
kvarn. De hade i stort sätt ingen bra utlärningspedagogik överhuvudtaget.
Matten var ett skämt och så det minsta avdem. Undervisning i Svenska
existerade knappt. Bara det att man får lära sig läsa och skriva i årskurs
1-3. Sen fanns det inte ens på schemat. Engelskan får godkänt men den var
lite oorganiserad. So, No och resten av alla ämnen vi skulle ha, hade vi
inte.
Men det var inte bara det som var dåligt. Eleverna var inte direkt snälla
vilket jag fick erfara i 5:e klass då jag blev mobbad och utfryst av mina 3
bästa och enda vänner och läraren gjorde ingenting åt det. Den dag jag
slutade 6:an var en dag med blandade känslor. Hat och lättnad över att
slippa den skolan, oro och glädje över att få börja på en ny skola.
Man säger alltid att historien upprepar sig, och det kanske den gör. Vad
vet jag. Men mina naglar och tänder hoppas nog att den inte gör det. Men
det gör jag. För om jag får lika bra lärare igen, och får lära mig lika
mycket igen, så kan jag gärna offra lite naglar och tänder. För man lär för
livet inte för skolan.

Inskannad version

Kära Skolminister!
Vi är klass 9F och går på Sjöhagen. Vi på Sjöhagen har lite synpunkter om
vår skola.
Skolan är uppdelad i olika korridorer A-, B-, C- och No-korridoren.
Sedan har vi en rasthall och en Cafeteria. Gympasalen, matsalen och
slöjdsalen har egna byggnader! Våra korridorer är väldigt olika varandra.
Vi i C-korridoren har det bra. Vi har bänkar att sitta på i korridoren,
rena och fina toaletter och våra salar är stora och ljusa, vilket gör att
vi koncentrerar oss bättre.
Medans dom i A-, B- och No-korr|idoren inte alls har det lika bra. Deras
korridor är trång, eleverna har inga bänkar att sitta på, utan dom får sitt
på golvet, deras toaletter är små, smutsiga och mör|ka och låsen är osäkra.
Salarna är trånga, mörka och man ser inte alltid tavlan eller katedern, det
är svårare att koncentrera sig.
Sedan har vi maten och vad kan man säga om den, jo vart är den? Det vi
får i skolan kallas inte mat. Vi vet att maten inte får kosta mer än ca
sjukr och femtio öre. Det är svårt att koncentrera sig och man får ofta ont
i huvudet utan mat, man får inte mycket för 7,50 kr, men måste potatisen
var över kockt eller köttet rått i mitten?
Sedan har lärarna egna regler över skolan som vi elever inte varit med på.
Det står faktiskt i lagen att vi elever ska vara med och bestämma på
skolan.
Skolan räknas faktiskt som en arbets||plats, så varför har läraren inte
samma krav som vi?
Vi har en gång i veckan AE-tid. Då får vi arbeta med valfritt arbete i två
timmar och femtiofem minuter. Vi pratar även med våran handledare en stund
också.
Detta ger oss en chans att komma ikapp med sånt vi ligger efter i, eller
ligga stadigt i varje ämne. Detta är väldigt bra och vi tycker att elever
på andra skolor borde få detta.
På skolan har vi skolvärdinnor, dom hjälper oss om vi t. Ex glömt nyckeln
till skåpet eller om man behöver ringa. Våran skolsyster är inte alltid
här, vilket inte är så bra.
I rasthallen hänger det tavlor med alla klasses schemor, och matsedlar m.m.
Det är väldigt bra tycker alla på skolan. Vi på Sjöhagen har även friends,
det är två ur varje klass som är med i friends, dom ser till så att ingen
mobbing tillkommer i klassen. Detta tycker vi också att alla skolor i
Sverige bör ha.

Detta är vad vi på Sjöhagskolan tycker ska ändras:
1. Vitt och ljust i alla klassrum och många blommor i fönstren.
2 Ny stolar och bänkar till alla klassrum.
3. Ny renovera alla toaletter.

3. 1-2 bänkar i varje korridor

4 Whiteboards istället för svarta tavlan.

5 Bättre mat i skolan

6 Att både elever och lärare får bestämma.

Det var allt från

Inskannad version

Mina skolår
Att börja förskolan är något stort, men kliver in där som en liten knatte i
den lagom stora villan Tomtebo. Det första man möter är fröknarnas stora
leenden. Det var först där jag träffade en av mina kompisar för livet,
Maria en blond, knubbig liten tjej som inte äns sa pip även fast hon var
för blyg för att äns kunna prata så tyckte jag mycket om henne.
Och redan där i förskolan så fick Maria öknamnen ”tjockis” och sånt, man
kan nog säga att även fast hon är lika stor som jag så har hon lite känts
som min ”bebis” he, he, det låter roligt men om jag förklarar så förstår du
nog, om någon var/är dum mot henne så blir jag minst lika ledsen själv.
En gång när vi gick i förskolan lekte jag med barbin med en tjejkompis
Matilda då sa hon till mig att hon tyckte att Maria var en ”tjockis” jag
reagera snabbt och blev arg och tog Matildas barbie och bröt benet på den,
och sprang med barbiebenet i högsta hugg till Maria.
Det är något jag verkligen kan skratta åt idag. Min andra kompis för livet
Malin träffade jag som tre år hos min dagmamma men Malin som var väldigt
lillgammal som liten pratade inte med mig och frågade inte mig saker utan
pratade och frågade min mamma saker om mig, när jag stod bredvid, det är
också komiskt.
När halva förskolan hade gått fick vi i min klass flytta upp förskolan till
Kyrkskolan.
I ettan så var vi inte många i klassen nio-tio stycken bara, min favorit
läxa var när man skulle rita och svara på frågor eller skriva berättelser
med Lena Söderberg vår fröken. Man kan nog berätta att mellan ettan och
trean så var vi en väldigt bra klass, alla tyckte om alla och ingen blev
utanför.
I den åldern så var jag den populäraste tjejen i klassen. Det kanske låter
som om jag skryter men det var faktiskt så. Många killar ville bli ihop med
mig och många tjejer ville vara min bästis. Jag hade många ”pojkvänner” som
liten men bara en bästis Malin. Det var roligt att gå i skolan som liten
och jag var verkligen inte blyg av mig. Jag, Maria och Matilda var tre
riktiga busfrön vi hade kul. Malin som liten var där i mot en av dom
duktigaste i klassen otroligt lillgammal, medans vi andra ville larva oss
med killarna föredrog hon att vara med fröken eller tvätta bänkarna, medans
vi andra mimade och lekte att vi var en varsin medlem i dåvarande populära
tjejgruppen Spice Girls så ville hon vara i en ful, gammal rolig gubbe med
flint på roliga timmen. Men så var hon inte gämt.
I trean så kom det en kille från Etiopien till våran klass och en tjej
ifrån Bosnien Ndi Gerehermim och Ljudmila Toncic. Ndi och jag var i ständig
strid med varandra jag vet inte riktigt varför men när han blev arg så
blödde han näsblod och hans ögon glödde, vad jag minns.
Men om vart annat så var vi jätte bra kompisar och han var kär i mig, men
jag ville inte bli något annat än en vän. Jag var den som kom Ljudmila
närmast vi var bra kompisar en dag skrev hon ett brev till mig där det stod
att hennes familj skulle bli tvugna att skickas hem till Bosnien igen och
att jag inte fick säga det till någon mer än Isak. Och det blev som hon sa
på skolavslutningen i trean var det sista gången jag såg Ljudmila. Mamma
tog en bild på mig och henne tillsammas.
Jag fick en sak av henne också som ett minne, jag fick hennes silverring
som hon alltid haft på sig under tiden som hon var där.
Det var sorgligt, men man förstod inte lika mycket som man skulle ha gjort
nu.
En stund efter skolavslutningen så kunde man se Ljudmila och hennes familj
på TV dom grät och pratade mycket. Jag undrar vad hon gör nu, lever hon
äns!?
Tjejerna i klassen var Malin, Maria, Stina, Ninna, Matilda, Jenny och jag i
trean. Camilla Petersén och jag var mycket bra kompisar också. I fyran,
femman kom det två nya killar till klassen. Det var först i femman när dom
kom som klassen splittrades och det blev mycket bråk, jag har varit en
sådan person som pratat med folk om dom var ledsna.
Slutet av femman var jobbig. Sen bytte vi skola till Kyrkskolan eftersom
man gör så när man börjar sexan. Och vi fick beblanda oss med dom som kom
från Fagersta.
Sexan var rolig, det var kul med så många nya vänner och så. Malin och jag
blev snabbt väldigt bra kompisar med Cicci och Liisa. Det var kul också för
att vi hade en brevlåda i klassrummet som man tömde en gång varje vecka. I
femman, sexan så gjorde jag en del dåliga val som jag kommer att få ångra
hela livet, men det är inget som jag tänker gå in på. Sjuan var nog det
jobbigaste året av alla, folk i klassen började gruppera sig vissa var
otroligt elaka.
Det var inte många som ville vara med en och jag var otroligt lättstött och
ledsen det året, allt var jobbigt man var spänd och ledsen så fort man gick
till skolan.
Åttan var lite både och jag mådde dåligt för mycket men vissa saker var
bra.
Malin, Maria och jag var bättre kompisar än vad vi någonsin varit förut.
Skolan i sig funkade bättre med betyg och så. Nu i nian så känner jag
verkligen att jag har vuxigt. Man blir fortfarande ledsen för saker men
inte på samma sätt. Utan att äns ha gjort något dumt mot någon så är många
imot en. Jag är verkligen inte en lättpåverkan person, jag står för vad jag
gör.
Det är många som är så barnsliga till och med mer än vad dom var som
mindre.
Jag dömmer inte en person lätt, men jag märker att man inte kan vara vän
med alla.
Ibland undrar jag om lärare någon gång har varit barn själva. Vissa förstår
inte hur man kan se på någon att dom inte tycker om en, tro mig det kan
man. Min familj och mina kompisar har gämt funnits där för mig och det är
jag glad för.
Jag skriver även dagbok, det har jag gjort ända från sex år upp till nu.
Jag är i min 23:dje dagbok nu. Varje elev i klassen och varje lärare har
minst blivigt nämnda där en gång var. I dag boken är inget rätt eller fel,
man får göra egna reppotage och får tycka och säga vad man vill.
Det jobbigaste i skolan nu är matten och om man får någon skämmig uppgift,
om man trivdes i klassen så skulle det vara betydligt lättare.
Jag vet att jag går runt med titeln ”tönt” för en del men det struntar jag
i.
Det är många som behandlar lärarna som skit dom svär på olika språk åt dom
och snackar massa skit om dom, lärarna är så vana särskilt vissa att höra
det så att dom hör det inte längre.
Jag vill inte äns tänka på hur en lärare skulle reagera om jag sa något
sånt. Visserligen skulle det aldrig falla mig in att säga något sånt.
Det ska bli så underbart att sluta nian, hoppas bara att jag kommer in på
Media på St:Hans. Föresten St:Hans har också ett dåligt ryckte men det
struntar jag i.
Jag fick sänkt betyg i ett ämne nu till jul som jag hade gjort bättre i än
någon annan gång förut, jag hade gjort ett MVG-jobb i det också. Läraren
erkände att han gjort fel att det skulle ha stått VG men nu skyller läraren
ifrån sig på mig och min mentor vill inte äns hjälpa mig att få reda på
sanningen. Pappa ska bestämma möte med läraren. Jag känner mig utnyttjad på
att läraren skyllde över allt på mig. Men en elev har ingen talan mot en
lärare men jag antar att jag får nöja mig med att jag vet.

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej Ministern. Jag är en kille som går på Broås Skolan i Piteå och jag ska
berätta hu min skola är.
När jag tittar mig runt i vårat klassrum så ser jag bänkar och stolar av
varierande kvalite. En del stolar och bänkar har säkert varit med i nog ett
par år. De är inte så speciellt fina.
Man får vara bra på att leta för att hitta en felfri stol och bänk. Rätt så
många av stolarna är klottrade på eller så vinglar de. Så man måste
koncentrera sig når man ska skriva. Väggarna är nog det enda man kan säga
som är relativt fräscht vet ej hur det stavas för de målades om ifjol.
Men trots det så har någon fjortis sjua lyckas klottra lite men ändå inte
så mycket men det är principen som räknas klottrar en klottrar alla. Det
var klassrummet vårat. Nu till hallen och skåpen utanför. Direkt man går ut
så ser man den ny städade hallen och skåpen (vi städade för ca 3 veckor
sedan).
Så det ser rätt så bra ut om man gämför hur det såg ut för ut. Det var på
gränsen till katastrof. Snus i taket, gurkor och tuggummi på golvet. Som
sagt det blev bättre.
Oasen
Det är en trevlig liten vrå där alla elever brukar träffas för att umgås
med varandra. Såfforna som vi fick ifjol är i ganska så bra skick en och
någon annan lagning får man ju räkna med. En av såfforna gick sönder redan
i fjol, det var någon titen idiot somskar sönder en dyna och vips på tio
röda tog elevrådet bort den såffan. Alla trodde vi skulle få tillbaka den
men så blev det inte. för ut där vi har såffan nu så var det bara två
bänkar, men då har vi ju vanliga bord och stolar att sitta på. väggarna i
Oasen är också nymålade, men då har någon skrapat bort färg på en utav
väggarna. Om man kollar upp i taket så kan man se en och någon annan gurka
men sissi och Ilåna gör sitt bästa när det gäller städningen.
Data Salen
Det är den ultimataste platsen att vara på om man nöter data som jag.
Själva data salen är i bra skick om man bortser från datorerna. Enligt mig
är de stenålder 233mhz smider inte direkt på Men vi har 1,7 Ghz
undanstoppade. Data lärarn vill inte ta fram dem. För han är rädd att de
ska bli förstörda. Han väntar att de ska bygga en ny datasal. För den vi
har nu är på ett urkasst ställe. Skolan har haft lite problem med
förstörelse i datasalen.
Förstörda tangentbord och ”borttappade” muskulor. Men de tror att den nya
data salen blir klar till sportlovet, själv är jag ganska så optimistisk.

Kontentan av det hela är att den här skolan är relativt bra. Alla skolor
har ju sina upp och ner gångar. Jag själv skulle nog rekommendera den här
skolan till andra personer att gå på.

KORRIDOREN
Sakta gick Linn genom den nedslitna gamla korridoren. Hon försökte låta bli
att tänka på att det var sista gången hon gick här. Hon skulle kanske
längta tillbaka till den här tiden när gymnasiet började. För även om hon
hatat det här stället i början så skulle hon sakna det.
Eleven markerar ny rad med indrag Hon hade kommit från en liten skola,
ett sånt där ställe där alla kände alla. Klassen hon gått i hade varit
väldigt sammansvetsad, antagligen berodde det mest på läraren de haft. Hon
mindes fort|farande känslan från den sista dagen. Alla hade gråtit och
kramat om varandra, lovat att de skulle ses igen, ha klassträffar. Fast det
blev förstås aldrig av.
Sommar lovet kom och gick, varmt och soligt med mycket glass och bad.
Sen var det dax igen, skolan började som alltid, men det här året var det
nytt. Nya ansikten och nya lokaler. Den nya känslan av förvirring när
korridoren verkade försvinna och komma tillbaka bara för att byta plats
igen. Sals nummer i ett system som hon inte förstod, som hon förresten
fortfarande inte förstod. Allt hade nytt och främmande. Men det hade blivit
rätt så bra i alla fall, bättre än hon trott från början.
De hade faktiskt gått väldigt snabbt, de tre åren. När hon tänkte tillbaka
på dom nu var det bara en-ihop klumpad gröt. Så många dagar som passerat
förbi utan att hon igentligen tänkt på det. Men det fanns förstås dagar som
hon mindes, de dagar som inte varit presis som alla andra. Minnen som bara
betydde något för henne, men som hon alltid skulle bära med sig.
Detta gick Linn och tänkte på när hon gick igenom korri|doren som doftade
kaffe, lite svett, snus och rengöringsmedel.
Men hur skulle Mattias kunna veta det? Han såg bara hennes bruna ögon som
fundersamt tittade på de gulmålade väggarna den smala munnen som log lite.
”Snart skulle hon gå förbi honom där han sätt på bänken, han måste säga
hej.
Hej, ett väldigt enkelt kort ord på tre bokstäver, ett väldigt användbart
ord förvisso, men det var ju enkelt att säga ändå”.
Detta tänkte Mattias, men hur skulle Linn kunna veta det? Hon hade fullt
upp med att försöka låta bli att stirra på honom och på samma gång gå
normalt. ”Höger fot framför vänster, vänster framför höger, sträck på
ryggen fast inte överdrivet”.
”Hej!” Linn vände sig mot honom.
”Hej!”, svarade hon glatt och försökte få sin röst att låta avslappnad.
”Jag hörde att du kom in på SAM, grattis!”, Mattias log mot henne.
”Tack!”, hon log tillbaka.
”Jag kom också in, på SAM alltså”. Mattias pratade fortare nu och hans
blick flackade lite. ”Vi kommer att gå i samma klass tror jag”.
Nu log hela Linns ansikte mot Mattias.
”Tror du, det är ju jätte bra.. jätte kul!”
”Mmm”, Mattias motstod impulsen av att hoppa upp och krama henne.
”Då syns vi igen då, efter sommarlovet”, Linn visste att hon borde gå nu,
hon borde säga ”hej då”, vända på klacken och gå, annars skulle det bli
pinsamt.
Men istället stod hon tyst kvar och skruvade lite på sig. Mattias satt på
sin bänk och kunde heller inte komma på något mer att säga. Han kliade sig
lite i håret och harklade sig. Tystnaden blev tjockare och tjockare, den
hade bara varat i en halv minut, men det kändes som timmar.
”Du kan ju ringa mig om du vill så kan vi ses på lovet”, Linns röst tonades
ner, ”om du har lust alltså”. Direkt efter hon sagt det ångrade hon sig, nu
skulle han bara ta på sig den där nedlåtande minen hon sett ibland och
titta på henne som hon var galen. Men det gjorde han inte, istället så
reste han sig upp, log varmt mot henne och sa:
”Det ska jag göra, jag måste gå nu men vi hörs ju”
Sedan gick han.
Linn sjönk sakta ner på bänken där han suttit, den var fortfarande varm och
hon hade ett lyckligt flin över hela ansiktet.
Nu visste hon att sommarlovet skulle bli underbart och det skulle gymnasie
tiden också.
Hon log.

VG

Att byta skola/Att byta klass

– Måste vi flytta? sa Maria medans hon lyfte in en låda i flyttbilen.
– Ja, du förstår väl att vi inte kan bo kvar i det här stora huset nu när
jag och pappa har skillt oss. Det är inte så långt mellan Göteborg och
Borås, så du kan åka och hälsa på dina gamla kompisar och pappa nästan när
du vill, men det kommer att kosta en penning.
Maria gick in och började skriva i sin dagbok:
Eleven har ramat in det som är skrivet i dagboken, som ett ark Undra
hur det kommer att bli, kommer jag få några kompisar? Jag är ganska blyg av
mig så jag är rädd för att bli utanför. I min förra skola hade jag i alla
fall några kompisar. Dom var ju inte många men dom fanns i alla fall oftast
där för mig. Jag kommer börja i en skola som heter: ”Boreskolan”. Jag ska
gå i klassen 8d. För några dagar sen kom det en skolkatalog från
Boreskolan. Jag har försökt att lära mig några namn på några tjejer i
klassen. Jag undrar om jag kommer att passa in i den klassen. De flesta ser
ut som fjortisar. Dom är blonda, har långt hår och u-ringade tröjor, och
det är ju absolut inte min stil. Jag har ju mörkbrunt, axellångt hår och
har mer den estetiska stilen än fjortis. Undra om dom kommer att gilla mig.
Jag är lite nervös men det är nog eftersom det bara är 1 dag kvar tills
skolan börjar. Tack dagboken för att du tar emot alla underliga tankar som
jag har.
Maria la ner dagboken i en flyttlåda är hon hade lagt ner andra privata
grejer. Hon gick ut till sin mamma igen, som redan hade lyft in alla
flyttkartonger i flyttbilen när Maria kom ut. Maria vände sig om och
tittade på det vackra huset och log mot det. Dom satte sig i bilen och
började åka mot sin nya hemstad Borås. Dom stannade vid ett gatukök och
köpte coca cola och hambörjare. Dom satte sig i bilen igen och åkte iväg
med mätta magar. Efter en och en halvtimma stannade dom utanför ett litet
hus. Mamman Pia klev ut ur bilen och sa:
– Här ska vi bo. Vad tycker du?
– Det ser väl okey ut.
Pia gav Maria nycklarna som gick till huset. Maria gick in utan att ta av
sig skorna och sin mörkblå slitna jeansjacka.
– MARIA, DU FÅR KOMMA UT OCH HJÄLPA TILL HÄR NU. VI HAR INTE HELA DAGEN PÅ
OSS. Ropade Pia utanför huset. Maria kom och dom började bära in grejerna.
När allt var inne i huset satte dom sig i det nya gula vardags|rummet och
slappade. Dom var nöjda över att dom hade fått in alla grejer innan mörkret
började falla.
– Hur känns det att börja 8:an och i en helt ny klass och skola?
– Jag har inte tänkt så mycket på det än, sa Maria med en låg stämma.
Tiden flög iväg och det blev tid för läggdags. Maria gick in på sitt rum
och ställde klockan på 6.50. När hon la sig så somnade hon på en gång.

– Pip, pip, pip ,pip ,pip lät klockan när den var 6.50.
Maria vaknade och kände att det pirrade i magen. Hon satte på sig
morgonrocken och duntoflerna och gick in i köket där Pia satt på en stol
och rökte.
– MÅSTE DU RÖKA? skrek Maria. Ska du göra det så kan du väl hålla dig under
fläkten!?
Maria satte sig vid bordet och började äta smörgåsarna som Pia hade gjort i
ordning. När hon hade ätit upp, tackade hon för frukosten, gick till sitt
rum och gjorde i ordning sig. När hon var klar kramade hon Pia och gick
till skolan. Det ända hon såg när hon gick in på skolgården var FJORTISAR,
shit tänkte hon så kommer jag här med stora gröna byxor, lila shorta och en
svart shal knyten runt huvudet. När det ringde in gick hon till den salen
som det stod 8d på. På något sätt kände hon sig välkommen. Alla elever satt
vid sina bänkar och log när hon kom in.
”Jag som trode att detta skulle bli en skam”, tänkte hon. Hon gick och
satte sig vid en bänk som stod i mitten av klassrummet.
– Hej! sa någon som satt bakom henne. Hon tittade bakåt och såg en kille
med bruna ögon och brunt hår. Det var den finaste och snyggaste kille hon
någonsin sett.
– Hej, sa hon tillbaka och rodnade lite.
Deras nya lärare Jerker Klasson pressenterade först sig själv och sedan
Maria.
– Vi har en ny elev i klassen nu. Ni fick reda på att det skulle komma en
ny elev förra terminen men inte när hon skulle komma. Men nu är hon här
Maria Grenberg, hon är lika gammal som ni det vill säga 14 år. Maria har
bott i Göteborg förut men nu har hon flyttat till Borås och ska gå på denna
skola, i denna klass. Nu får ni tahand om henne väl sa Klasson med ett
leénde på läpparna.
Dagarna sprang iväg och hon kände sig lycklig. En fredag eftermiddag satt
hon vid sitt skrivbord och började skriva i sin dagbok:
Eleven ramar in det som hon skriver i dagboken, som ett ark HEJ
DAGBOKEN! Jag är nog världens lyckligaste människa. Jag går nu på
Boreskolan i 8d här i Borås. Jag började för bara 2 veckor sedan. Jag har
supermånga kompisar och en underbar pojkvän som heter Johan. Det var han
som hälsade på mig först av alla. Jag föll för honom på direkten. Jag trode
att alla var fjortisar här på skolan. Jag hade fel. Dom är helt ”normala”
och lika galna som jag. Dom har ju ”tjejkläder” tillexempel tajta jeans och
och u-ringade tröjor. Men det gör mig inget. Ingen har försökt att ändra på
min stil utan jag är den som jag alltid har varit:
MARIA GRENBERG!
JAG ÄLSKAR MITT LIV HÄR I
BORÅS!!!
SLUT

Mina skolår

Det känns både spännande och hemskt när jag tänker på framtiden. Men det
värmer när jag ser tillbaka på första klass. Första dagen, den spända och
tryckta stämningen i klassrummet. Alla satt och sneglade på varandra, som
om man var värsta fiender allihop. Jag satt med blicken stirrandes på
lärarinnan, som både såg snäll och sträng ut på samma gång. Birgit
Andersson presenterade hon sig som, och skrev namnet med en snirklig
handstil på svarta tavlan. Hennes handstil var speciell, hon lyfte nästan
aldrig pennan när hon skrev.
Matilda var den jag lekte med på rasterna. Jag minns såväl dungen, där
pojkarna slogs med pinnar och vi tjejer stod fnissande och såg på.
Kanske är det en löjlig sak nu, men då kände jag mig värdelös. Tre flickor,
vi kan kalla dem Carola, Madeleine och Lisa, var mina bästa vänner på
fritids, som jag gick på efter skolan, Matilda gick inte på fritids, därför
kunde jag inte vara med henne då.
Carola och Madeleine gick i b, medan jag, Matilda och Lisa gick i a. Carola
tyckte Matilda satte upp käppar i hjulet för mig Carola, Madeleine och
Lisa. Matilda var bara i vägen enligt dem.
Men jag ville ju egentligen bara vara med Matilda, och Matilda med mig. Vi
har känt varandra hela livet, våra föräldrar är goda vänner och Matilda har
aldrig varit dum mot mig.
Jag och Carola delade tydligen inte samma uppfattning om Matilda. Matilda
skulle bort, så var det bara.
Det började med lite enkel mobbning, viskningar och de där blickarna.
Så en dag, på tio-rasten, tog Carola krossade maskar ifrån marken. Det hade
regnat, så det var gott om maskar. Hon la dem på Matildas jacka, och sa
någonting. Jag hörde inte, för jag stod en bit därifrån. Men jag såg det
hända, en första och sista gång.
Jag tyckte så synd om henne, jag gick fram och såg hennes tårar rinna. Jag
visste inte vad jag skulle säga, jag var knäpp|tyst hela dagen.
Men jag höll kvar vid Matilda, bevisade att deras utfrysning inte skulle få
mig att umgås med dem istället.
Vi hamnade i olika klasser sen, när vi skulle börja mellanstadiet. Birgit
följde med oss, och vi började bygga upp den där känslan av något nytt och
spännande igen. Det kom fyra tjejer till klassen. Jag hamnade bredvid den
lilla blonda med glasögon. Hon var väldigt blyg, men en sak sa hon till
mig, det pratar vi om än i dag:
”Vad fint du ritar, du borde bli konstnär”. Vi bytte platser sen, men
plötsligt tyckte jag det var otroligt roligt att rita.
Jag ritade och ritade, och alla tyckte jag ritade fint. De fyra nya
tjejerna, Matilda och jag blev kompisar rätt så snabbt. Det förekom ingen
utfrysning, ingen avundsjuka. Det var skönt att man nu kunde vara flera
samtidigt, utan att någon kände sig utanför. Jag hade en lärare, Marita
hette hon, som förstod mig bra. Hon uppmuntrade mig till att skriva, hon
hade märkt att jag hade livlig fantasi. Jag har alltid tyckt om att skriva,
berättelser, dikter, manus. Det är som om jag försvinner i en annan värld
då, en värld där jag bestämmer hur det ska vara. Även när jag ritade mina
teckningar försvann jag någon annanstans.
Jag har aldrig haft problem att vara ensam, jag tycker det är något fint
med att vara det utan att känna sig ensam.
Högstadiet väntade bortom hörnet. Vi fick välja några kompisar vi gärna
skulle vilja gå med på den nya skolan. Men just det året var det något nytt
man erbjöds; idrottsklass. Tre timmar mer idrott i veckan, istället för
ordinarie två. Jag som alltid älskat idrott, var det ett själv|klart val.
Första träffen med den helt nya klassen var mer spännande än någon av de
andra träffarna med ny klass. Men på ett sätt går det inte att jämföra. Nu
var man äldre och klokare, man visste hur många slags människor det fanns.
Men vi hade alla ett gemensamt intresse – idrott. Det hjälpte mycket, vi
var ju lika på den delen. Men ett första intryck, det minns man väl.
De fyra pojkarna med blonderat hår, dränkt i hårgelé och med ett
Filapannband över, säckiga byxor, märkeskläder och den där självsäkra
uppsynen. Pojkarna, som jag kände sen innan, såg prydliga och trevliga ut.
Man trodde då att det senare skulle uppstå bråk dem emellan, men det gjorde
det inte. Två flickor utmärkte sig, sminkade till tusen, och såg ut som om
de trodde de ägde världen. De hängde ihop med ”Filapojkarna”, satt i deras
knän och såg snett på oss andra.
Folk förändras, väldigt mycket. Vi har kanske betraktats som ”den duktiga
idrottsklassen”, men bättre än andra är vi inte. Det senaste halvåret har
vi varit otroligt stökiga, men samtidiga har vi kommit varandra närmare.
Jag kan umgås med alla, förutom ett ”gäng”, men de har visat att de helst
inte vill ha med resten av klassen att göra. Det är lite synd, men de har
hamnat fel redan från början. De har fel inställning till allt, gör lite
vad de själva vill.
Just nu är skolan vårt liv, vare sig vi vill eller inte.
Jag har aldrig vaknat och känt ångest för att gå till skolan. Jag lär ju
för livet, jag lär mig för min egen skull. De människor som kanske sätter
käppar i hjulet för en ibland, det är meningen att man ska både ha
motgångar och medgångar i livet. Kanske sitter man och suckar över att en
person i klassen aldrig kan vara tyst, kastar suddgummin eller gnisslar med
bänken. Men man lär sig stå ut, och tänker istället på alla roliga stunder
vi har haft under årens lopp. Vi har gått igenom högstadiet tillsammans,
vilket jag känner är något stort. Det känns väldigt tungt att vi kommer
skiljas åt snart, men måste tänka framåt, att det är nu livet börjar. Efter
sommaren kommer den nervösa, spännande känslan att dyka upp igen, när vi
börjar i en helt ny klass. Nya människor, nya relationer och nya
upplevelser.

MVG