Kulturellt kapital: 200-500

Flytten till ”urskogarna”

Jag kollar ut genom bil fönstret och ser bara skog som åker förbi. Hela
bilen är fullpackat med saker. Nu vet jag att det är sant. VI har åkt ifrån
det trygga och är nu på väg till något helt främmande. Jag har hela tiden
tänkt att det var än dröm och försökt förtränga allting. Nu har vi suttit i
bilen två dagar i rad. Vi sov på ett hotel i Uddevalla och fortsatte tidigt
i morse upp till det okända. Jag ville verkligen inte lämna alla mina
kompisar i Eslöv som jag bodde i. Kanske var det en tråkig lite håla men
det var i alla fall nära till Lund och låg inte i öde mark som Ludvika gör.

Ända sedan pappa tackade ja till jobbet som rektor på Ludvikas högskola har
jag inte pratat med honom. Mamma tycker det är kul och spännande att flytta
och så kommer hon närmare sina föräldrar och syskon som bor i Luleå. Med
det är då ingen som tänker på mig. Jag som är tvungen att lämna allt bakom
mig, alla mina underbara kompisar och en skola som jag trivdes på. Jag grät
när jag skulle ta avsked från kompisarna. Dem hade köpt en stor nalle till
mig som det stor ”We Love you” på. Sen så hade dem gjort ett kort till mig
där det var fotografier på dem och det stod en massa hälsningar under
fotografierna. Nu satt jag i bilen och höll om nallen. Det rann tårar ner
för mina kinder när jag tänkte på dem hemma i Eslöv.
Mamma och pappa hade suttit hela vägen upp och pratat om det nya huset och
jobbet. Jag vill inte höra vad dem pratade om, som tur var hade jag fått en
CD-freestyle i julklapp som jag nu satt och lyssnade på. Jag såg att pappa
ville säga något till mig men jag orkade inte lyssna på honom. Till slut
gav han upp.
Jag ville verkligen inte prata med någon jag ville vara för mig själv och
sitta i mina egna tankar. Det jag var mest orolig för var den nya skolan om
dem skulle acceptera mig.
Pappa körde in på Mcdonald’s och sa att vi skulle äta jag gick ur bilen
utan att säga ett ord. Jag var vekligen vrål hungrig så jag kunde ju inte
vägra att äta.
När vi satt oss i bilen efter vi hade ätit och innan jag hade hunnit sätta
på mig hörlurarna igen frågade pappa:
– Har du tappat tal förmågan eller? Du har inte sagt något till oss på hela
dagen. Det var jobbigt att inte prata med mina föräldrar men jag ville visa
dem hur sur jag var så jag sa fortfarande ingenting.
Pappa kollade länge på mig och när han märkte att jag inte tänkte svara så
fortsatte han att köra. Han visste att det inte var någon idé att tjata.
Efter att vi hade suttit i bilen i en evighet sa pappa att vi var framme.
Jag hade aldrig själv sett huset. Fast jag inte ville erkänna det så var
huset faktiskt väldigt fint. Det såg mysigt och hemtrevligt ut och inte som
radhusen, enformiga och kala. Mamma och pappa började genast bära in
sakerna som var i bilen. Flyttbilen hade redan kommit och börjat bära in
våra möbler. Man såg att mamma och pappa var överlyckliga.
– Mia, tag med dig några lådor och kom in och kolla i huset. Ropade mamma.
Jag tog mina egna lådor och gick in. Det första jag gjorde när jag kom in
var att krama om mina föräldrar. Det hade varit så jobbigt att vara sur på
dem och det kändes skönt att gråta mot deras axlar.

Nu har det gått tre veckor sedan vi kom hit. Vi har fått det väldigt mysigt
i huset och jag börjar trivas. Jag saknar fortfarande mina kompisar och
pratar med dem varje dag, så telefonräkningen har varit fruktansvärt hög.
Imorgon ska jag börja på den nya skolan. Jag har tusentals fjärilar i
magen. Jag och mamma hade varit och handlat nya kläder och varit hos
frisören. Mitt hår var längre inte rakt och tråkigt utan frisören hade
klippt upp det och lagt i några mörkbruna slingor i mitt ljusbruna hår. Jag
kände mig verkligen vacker i min nya frisyr.
Jag skulle börja 9:an på en helt främmande skola. Veckan innan hade vi
varit och hälsat på rektorn. Han berättade för mig att jag skulle börja i
klass 9b. Det var en hyfsat ny och fräsch skola. Imorgon skulle jag
tillbaka till den skolan fast då skulle det vara fullt med elever där. Nu
skulle jag gå och lägga mig så att jag är pigg imorgon när jag ska till
skolan. När jag låg där i sängen kollade jag på det kort som jag fått utav
mina kompisar, jag hade ramat in det och sättit upp det på väggen. Jag
saknade dem otroligt mycket och till helgen skulle jag ta tåget ner och
träffa dem igen. Det skulle bli så kul. Men nu skulle jag istället
koncentrera mig på morgondagen.
Jag gick upp klockan halv sju på morgonen för att hinna gör mig iordning.
Jag var så nervös att jag inte kunde äta något för att det kändes som om
jag skulle spy upp det igen.
När jag kom till skolan kändes det som om alla kollade på mig. Jag visste
inte vad jag skulle göra så jag satte mig vid ett bord och låtsades läsa en
tidning. Istället satt jag och kollade på alla som stod i klungor och
pratade om vad som hade hänt i sommar. Jag upptäckte att det var många
snygga killar på denna skola.
När jag satt där om en utav de tjejer som stått och pratat fram till mig.
– Hej! Jag heter Katrin. Är du ny här?
– Hej! Jag heter Mia. Ja, jag är ny här. Sa jag och vi skakade hand.
– Vilken klass ska du gå i? Frågade Katrin.
– 9B.
– Nej, va kul! Då ska vi gå i samma klass.

Ända sedan den dagen har Katrin varit min bästa vän. Jag har också träffat
en massa nya kompisar och stormtrivs här uppe i ”urskogarna”. Alla är hur
snälla som helst här uppe. Jag åker fortfarande ner och hälsar på mina
kompisar i Eslöv ibland. Pappa älskar sitt nya jobb och mamma har börjat
jobba i en butik som hon också trivs i.
Jag har nu fått lära mig att åka skidor eftersom det finns hur mycket snö
som helst här uppe på vintern. Imorgon ska Katrin försöka lära mig att åka
snowboard. Vi får väl se hur det går.

I början tyckte jag att det var jobbigt att åka ifrån alla kompisar och
stället som jag har vuxit upp i. Men nu ångrar jag ingenting. Jag trivs på
stället där jag bor och har nu dubbelt så många kompisar. Jag är glad för
min pappas skull som äntligen fått ett jobb han trivs med. Förändringar kan
göra en glad. Och förnya tillvaron.

Min syn på skolan.
Till skolministern,
Hej, mitt namn är Karl-Johan Rosengren. Jag är 16 år och går i 9a på en
skola i Uddevalla, Södervångskolan. Jag går i en klass med 26 st elever,
ganska lagom tycker jag. Vi har 5 st nior på denna skola. Vissa av niorna
är stökiga andra inte. I min klass är det lungt och bra ibland. Vissa dagar
kan det vara ett väldigt stökigt. Bråkstakar och vandaler finns det ju så
klart som på alla andra skolor förmodar jag. Det är ganska mycket
skade|görelse på denna skola, söndriga stolar, söndriga bord och trasiga
soffor. Detta kan nog eleverna ändra på mer än vad du kan. Idag är det ju
så att man får betala ersättning för något man gör sönder men oftast så tar
lärarna inte så hårt på detta utan dom låter kanske han/hon slippa betala
och låter skolan betala. Detta drabbar både lärarna och eleverna på skolan
eftersom skolan får mycket sämre ekonomi om dom ska betala allt som går
sönder. Dom elever som har gjort sönder något ska också få betala för
detta. Detta måste skolorna ta hårdare på, eller hur? Det är kanske en av
orsakerna till att många skolor har brist på behöriga lärare. Detta tycker
jag att du ska försöka ändra på. Här på Södervångskolan har vi inte så
många behöriga lärare. Fast det skiljer sig från år till år. Behöriga
lärare tycker jag är viktigt, för att eleverna ska få en bra utbildning och
då blir även standarden på arbetena högre i framtiden, om man får en bra
grundutbildning. I min klass så har vi en behörig och en icke behörig
klassföreståndare. Vissa nior har också mer respekt för dom behöriga
lärarna än vad dom har för dom icke behöriga. Mer behöriga lärare gör helt
klart skolorna bättre på att undervisa. Detta tycker jag du ska grunna lite
på. Men allt på denna skola är ju inte så klart trist. Jag själv trivs bra
i denna skola, det är en skön stämm|ning. Jag är ganska sport intresserad,
och på denna skola har vi ganska många olika tävlingar inom sport. Detta
tycker jag är bra och det passar mig utmärkt. Idrott är ju också viktigt
och nyttigt att ha. Dom som idrottar har oftast högre betyg än dom som inte
gör det. Så det är väldigt bra med idrott i skolan. Det du kan försöka
ändra på är vandaliseringen på skolorna, ett förslag är att ta hårdare på
att eleven ska få betala det han/hon gör sönder. Det är skadegörelse som
man gör och det är ett brott. Om man berättar detta för eleverna och om man
får hjälp från polisen kanske man kan minska skadegörelsen på skolorna. För
om skolorna ska betala det som eleverna gör sönder så får dom mindre pengar
till att anställa behöriga lärare. Då får dom anställa sådana som inte är
behöriga, detta hänger ihop. Och det är viktigt att man tar detta på
allvar. Det kanske inte går att ändra alla skolor på en gång men man får ju
börja någonstans. Tex på dom skolorna som är värst drabbade. Ta nu till dig
detta, jag är ju som sagt expert inom detta område. Den perfekta skolan,
inga svordomar, inget bråk och inget vandaliserande så ser den skola ut som
ni strävar efter. Men det är nästintill omöjligt att få en sådan skola. Men
man kan försöka och kanske minska det. 2000-talets skola, där kan du tänka
på vad jag skrivit och försöka förbättra detta. Idrotten tycker jag ska
vara kvar för det är nyttigt. Om man har mer idrott så kanske det blir
effektivare lektioner. Färgen i klassrummen tycker jag ska ändras, inte
denna grå och trista färg som det är i dom flesta klassrum. Om det är ljusa
och glada färger påverkar detta eleverna på ett positivt sett, man blir
inte lika trött. Detta är viktikt att tänka på 2000-talets nya skolor. Om
eleverna sköter sig så blir också skolan bättre. Det gäller att man får in
det i eleverna. Jag tycker inte du ska ändra för mycket på skolorna fast
dom sakerna som jag nämnt kan du ju försöka ändra på för att få en bättre
skola. Ta nu detta på allvar för detta är viktigt för både min och din
framtid. Lycka till!
Med vänliga hälsningar. Karl-Johan Rosengren

Ha en bra dag!

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare.

Byta skola.

Jag går nu sista året i grundskolan och tänkte berätta om när jag bytte
skola. Två gånger. Vi går tillbaka i tiden några år.

Det sköna sommarlovet var snart slut och jag hade bestämt mig för vilken
skola jag skulle gå i resten av grundskolan.

Jag skulle börja sjuan i en klass i Bergstensskolan som var special
inriktad på musik.

Dagen kom då skolan började och pappa körde mig till norrtälje i våran
rostiga gamla bil.
När vi kom fram skulle vi samlas i skolans aula.
Där lämnade min pappa mig.
Jag satt där på en väldigt skön stol och lyssande på rektorn när hon höll
tal.
Efter nästan en timme fick vi gå till vårat nya hemklassrum.
Väl i klassrummet såg jag vilka som skulle bli mina nya klasskompisar.
Dom nya lärarna pratade lite om skolan och att det skulle bli mycket
svårare än i mellanstadiet.
Vi fick scheman och papper på olika regler som fanns på skolan.
Senare fick vi gå omkring och titta på skolan som var enorm jämfört med
Lärkskolan där jag hade gått hela min tidigare skolgång.

Det var en massa olika korridorer och säkert femtio-sextio olika salar.

När jag hade gått hela sjuan och halv åttan kände jag att det inte var
särskilt roligt längre.

utvecklar inte
Jag började i Västerskolan efter jullovet så jag gick inte lika länge i
Bergstensskolan som jag tänkt mig.

I Västerskolan kände jag dom flesta i klassen där jag skulle börja så det
blev inte en sån stor förändring som när jag började i den förra skolan.

Det var lite problem med lärarna i början när dom inte visste att jag gick
i klassen.

Ända sedan jag började i klassen har dom som gjort klasslistorna missat att
skriva med mig på listorna.

Det är mycket roligare i min nuvarande skola än i den förra.
Det är mer livat på lektionerna nu och det kanske märks på betygen.

Det ska bli skönt att byta skola igen efter sommaren.
Vi får se var någonstans det blir då.

VG-

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare

Börje börjar i ny skola.

Väckarklockan började ringa vid sju jag gick upp tittade ut genom mitt
fönster och såg att det regnade. Det här är den värsta dagen i mitt liv
tänkte jag.
Jag började dra på mig mina kläder som jag noga hade valt ut igår kväll.
Kanske skulle det gå bra, en stor klump satt mitt i maggropen. Jag var
nervös som aldrig förr.
Jag gick långsamt ut till frukostbordet, där satt mamma hon tittade på mig
och frågade hur jag mådde. Ja sa att jag mådde bra även fast jag inte
gjorde det. Frukosten smakade ingenting för jag var alldeles torr i munnen,
maten liksom klibbade sig fast i gommen.

Kanske skulle jag vara hemma bara idag, NEJ! Jag viftade snabbt bort den
tanken. Det spelar ingen roll för gå i skolan måste man ju tänkte jag medan
jag borstade tänderna.
Jag klev ut genom dörren rätt ut i spö regnet. Varför ska det regna första
dagen i den nya skolan som jag inte ens visste namnet på hittade gjorde jag
ju knappt heller eftersom vi hade flyttat in bara för två dagar sedan.
Nu såg jag ett par ungdomar, de verkade vara i min ålder så jag började
följa efter dem.
Inne i skolan var allt en enda röra precis som jag mindes från min gamla
skola, men här var det mera elever såg jag med det samma.
Jag visste var klassrummet låg och att det stod 9B på dörren, det verkade
vara tomt men klockan var inte riktigt åtta än. Snart började massa elever
komma närmare dörren med nyfikna blickar på mig, en av dem frågade vad jag
hette och jag svarade att jag hette Börje.
Läraren var en Fröken som Hette Gunilla, hon såg snäll ut fast ganska
gammal. Jag fick sitta bredvid en tjej som var jätte snygg hon hade långt
ljust hår och blåa vackra ögon.

Det värsta var att jag fick ställa mig upp och säga mitt namn och var jag
kom ifrån in för hela klassen. När jag satt mig ner igen tittade tjejen som
satt bredvid på mig och sa att hon hette Magdalena och tyckte att jag var
söt. Jag blev alldeles illröd i ansiktet förstod jag när hon fnittrade lite
åt mig.
På rasten kom många fram och hälsade och frågade t.ex. om jag spelade
fotboll eller om jag gjorde något annat intressant.
Nästa lektion hade vi engelska och då hade vi uppdelade klasser för olika
nivåer och kunskaper. Jag hamnade i en medelgrupp och den första jag såg
när jag kom in var Magdalena hon satt där själv vid en bänk. Jag funderade
om jag vågade gå fram och sätta mig, men då kom en kille in i klass rummet
han var stor och såg stark ut han gick fram och satte sig bredvid Magdalena
utan att blinka. Sedan pussade han henne mitt framför ögonen på mig, det
var som musten gick ur mig när jag såg henne sitta där och kyssa en kille
som jag visste att jag inte hade någon chans emot.
Lektionen gick trögt efter det men tur nog behövde jag inte säga så mycket,
jag längtade fram till idrotts lektionen sista timmen där jag kunde visa
Magdalena att jag var bra på idrott.

Det gick ganska snabbt resten av dagen då vi hade bild där jag hoppades att
inte skämma ut mig för att jag ritade så dåligt men Magdalena kom och
tittade över min axel och sa att det var söt. Jag började undra om det var
det enda hon kunda säga?

Sedan hade vi träslöjd fast då var det bara killar.

På jumpa lektionen så var det också uppdelade klasser jag kom med de bästa
däribland Magdalena och hennes stora kille. Det var Basket, jag älskar
basket!

När bollen flög upp i luften så hoppade jag efter den men Magdalenas kille
var mycket längre och tog bollen han hette förresten Jonas.
Han började dribbla och verkade allmänt självisk, jag sprang snabbt efter
och tog bollen vände och passade Magdalena som var med i mitt lag hon
passade tillbaks jag dribblade förbi två killar och hoppade upp och
dunkade.
Då kände jag att det här nog skulle gå bra i alla fall klumpen i magen var
helt borta nu och jag längtade tills i morgon.

VG-
Reflektion saknas

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare

Att byta skola
När jag gick i mellanstadiet på Lärkskolan, så trivdes jag jättebra. Jag
ville absolut inte börja på Väster för vi hade så kul med alla kompisar
jämt, jag hade mina bästa kompisar Tommy, Ralle, Jakob och Eric vi var med
varandra hela tiden, gjorde bus och andra saker. På rasterna spelade vi
antingen fotboll eller om det var vinter så åkte vi pulka i backen, vi var
alltid värst, tyckte jag i alla fall.
Det började dra sig mot avslutning i kyrkan och för att sen njuta av ett
långt sommarlov och efter det plågas på Väster i tre långa år till.
Jag hade en känsla av att det skulle bli tråkigt och jobbigt att byta till
Väster.
Nu hade vi haft den tråkiga avslutningen i kyrkan och allt med Lärkskolan
var över, vad skönt!. det var sommarlov. Den sommaren var jag mest hemma
och gjorde ingenting men jag var lite med mina kompisar också, vi badade
några gånger, det var ganska kul och vi var på ungdomsgården ett par
fredagar och lördagar.

Sen var det dags, det var första dagen i Västerskolan och jag var nervös.
Jag kom in i mitt klassrum det var helt tyst alla satt redan där, läraren
kom och då skulle allt det tråkiga börja, men det blev inte så tråkigt som
jag hade trott.
I början var man lite rädd för att göra bort sig och sånt men det gick över
och allt blev bara roligare och roligare. Vi började busa precis som förut
och vi hade minst lika kul som på Lärkskolan.

När jag började i åttan så blev det ännu roligare då kändes det som om man
kunde bestämma lite mer. Det var några som verkade vara lite coola i sjuan
och dom blev jag polare med, vi fortsatte att ha kul hela tiden man var
aldrig seriös med något och det verkar inte som det behövdes heller för
betygen blev inte så dåliga.
Jag tycker fortfarande att åttan varit det roligaste skolåret för då var
det inte så mycket att tänka på, inte så mycket läxor prov och sånt.
Då kunde man strunta i massor av saker men ändå hänga med i skolan.
Under sjuan och åttan har det hänt mycket men vad jag inte visste då var
att det jobbigaste var kvar till nian.
I nian är det mycket att göra och tänka på hela tiden till exempel alla
nationella och dom vanliga proven men det är kul ändå i skolan för där är
man med alla kompisarna på rasterna i alla fall och då känns det bra
lärarna är hyfsade också så man trivs ganska bra, så det var ganska skönt
att byta skola trots allt.

VG-

Att byta skola
Det fanns en tid då jag var lycklig. Det fanns en tid då jag var omtyckt
och populär. Den tiden är borta. Jag var 13 år och gick i sexan. Jag kunde
varit en av de bästa eleverna i klassen, men på den tiden brydde jag mig
inte om skolarbetet. Jag ville bara vara populär och omtyckt bland kompisar
och killar, och jag gjorde vad som helst för att vara det. Jag spelade tuff
och självsäker. Jag spelade alltid, jag var en skådespelare av högsta
klass. Aldrig var jag mig själv. Hela femman betedde jag mig som den
tonåring som jag blev på vårterminen i sexan. Då hade lärarna slutat tjata
på mig, de hade väl gett upp hoppet precis som mina föräldrar. Mina
föräldrar hade väl insett att jag inte var en kopia av min väluppfostrade,
rara och ordentliga storasyster Anna. Hon gick på gymnasiet då.
Naturvetenskapliga linjen såklart. Hade MVG i det mesta och älskade att
plugga. Fick hon VG i något blev hon besviken.
Tillbaka till mig. På den tiden handlade allt om mig. Jag var en
egoistisk liten bimbo. På vårterminen började jag röka också. Jag var så
illa tvungen. Några killar från högstadiet kom och hälsade på en rast, och
jag ville inte verka som en tönt inför dem. Jag kände mig så jäkla ball. En
av killarna som kom den rasten hette Erik. Han var den snyggaste killen jag
någonsin sett, och han var så häftig. Nu i efterhand önskar jag att jag
aldrig sett honom, men det är ju lätt med facit i hand. Då var jag så
väldigt kär.
Första gången jag såg honom var på en fest den 14 februari, Alla Hjärtans
Dag. Jag spanade på honom i stort sett hela kvällen. En gång mötte han min
blick och log. Jag svimmade nästan, och jag trodde att det var den
lyckligaste dagen i mitt liv.
Nu vet jag att det var tvärtom. Alla hjärtans dag är den mest
plågsammaste dagen på hela året. Jag kommer aldrig bli kvitt lidandet den
dagen ger mig år efter år. Och det är inte av samma anledning som alla
singlar och olyckligt kära lider. Utan därför att det var den dagen jag för
första gången såg Erik. Resten av terminen brydde jag mig inte om några
andra killar. Höjdpunkterna i mitt liv var de raster som Erik och hans
kompisar kom till vår skola.
Men Erik gick i nian. Han var tre år äldre. Jag vet inte vad han
egentligen tänkte om mig.
Antagligen såg han hur kär jag var och insåg att jag kunde bli ett lätt
byte.
I slutet av maj, några veckor innan skolavslutningen, och ungefär två
månader efter att jag började röka med Erik, frågade han mig om jag ville
följa med ut på en tur i hans nya båt. Det är väl ganska givet vad jag
svarade. Killen jag är hejdlöst kär i frågar om jag vill tillbringa en dag
med honom, bara han och jag.

Nu går jag i nian på ett högstadium långt ifrån min gamla skola, långt
ifrån de människor jag kände under mina första 13 år. Jag har förändrats
till min raka motsats. Jag är ganska tyst och tillbakadragen, jag
koncentrerar mig på skolarbetet och till hösten ska jag börja gymnasiet,
naturvetenskapliga linjen. Jag har inte så många kompisar, ingen vet något
om mina första 13 år. I alla fall inte det 13:e. Det är inte så konstigt
att det inte är så många som vill vara kompis med mig. Men mina föräldrar
tycker om mig. Det är en skön känsla att veta att föräldrarna älskar en.
Jag tycker synd om alla som inte får känna den. Och jag tycker synd om
människor som är som jag var. Jag skulle inte vilja vara så igen. Jag
skulle vilja vara någon annan för att slippa alla bilder och minnen som
inte vill försvinna från min hjärna, men jag vill inte bli som jag var
förut. Det enda jag har gemensamt med den personen är mina minnen.
Det finns två personer som vet det mesta om mitt förflutna. Lovisa och
Tobias. De är mina bästa vänner. Jag misstänker att jag och Tobias håller
på att bli kära. Jag vet inte om jag klarar av det. Han är den första
killen jag brytt mig om på tre år. Om han kräver att få reda på mer om
händelsen kommer det inte gå. Men det tror jag inte att han gör för han är
snäll och omtänksam och vet att jag inte vill prata om det. Det som hände
på båten. Dagen efter min och Eriks båttur hittades vi av
räddningstjänsten. Jag låg medvetslös på land. Erik hittades död i
vattnet.
Jag fick ligga på sjukhus i en vecka och prata med en psykiatiker. Sedan
flyttade vi.
Jag gick aldrig tillbaka till skolan som jag hade två veckor kvar i, jag
pratade aldrig mer med mina klasskompisar. Ingen vet vad som hände i båten,
mer än jag, och ingen kommer någonsin att få veta.

MVG

Att byta skola

Nu har det hänt igen, min pappa hade fått för sig att det inte var bra för
oss att bo på gotland, så han bestämde att vi skulle flytta till stockholm,
och det är inte första gången vi flyttar, vi har flyttat minst 5 ggr det
här året, men jag tror att det beror på mamma, efter att hon dog så blev
pappa inte sig likt, han blev mera all|varlig och stel. Jag är den enda som
inte bryr mig längre. Min lillasy|ster, tar det inte lika bra, för varje
ny sida varje flytt så blir hon mera liv|lös, innan var hon alltid full av
energi.

Nu är det den första skoldagen och eftersom jag är 14 år och min syster 10
år så ska vi gå i olika skolor.
Min pappa skjutsade mig till skolan, den första skoldagen då jag ska vara
nervös och svettig, men inte jag, för jag var van, men förut när jag inte
var van så brukade jag låtsas att det var en helt va|nlig dag, och den
första dagen lägg|er jag två veckor senare, det funkar bra, och när de gått
två vec|kor så har jag glömt den.
Jag klev in i skolan med själv|säkra steg, för då visar jag inga tecken på
att jag är ny.
– Behöver du hjälp? Jag vände mig hastigt om och blängde på en kille som
såg mycket självsäker ut, men jag svarade inte, fast jag hade gått vilse.
– För det ser ut som du har gått vilse, nu var jag arg.
– Så här ser inte en person ut som har gått vilse, så här ser en person ut
som är irriterad, sa jag och vände på klacken och gick.
Jag har äntligen hittat Expiditionen, det tog mig en halvtimme, jag fick
vilket klassrum jag skulle till, så jag begav mig dit.
När jag hittade klassrumet så slet jag upp dörren utan att tveka, och hela
klassen hoppade till, jag steg|ade in i klassrumet och ställde mig vid
katerdern medans jag höll ögonkontakt med fröken, det här var kul eftersom
jag gillar utmaningar och hon var ett lätt byte eftersom hon flackade med
blicken.
– Du är alltså Latjifa Tjuva, sa fröken.
Ha hon kund inte utala mitt namn så jag rättade henne lungt.
– Latiffa Tuvotja, men ni kan kalla mig Tiffa, sa jag.
– Unga dam här använder vi vårt fulla namn, hälsa nu på och så började hon
flacka med blicken, tillslut sa hon Tiffa, det var kul.
Jag fick sitta bredvid en tjej som hette Sara och vi började prata och blev
sedan bra kompisar, och Matte läraren var en av dom bästa lärarna för hon
var bestämd med ändå jätte snäll inte alls som mina lärare på dom andra
skol|orna och även fast jag kom in med tuff attityd så var dom flesta
trevliga och det kändes bra från första dagen jag satte min fot i skolan

Tre veckor senare
Min lillasyster trivs jätte bra här och min pappa har inte sagt något om
att vi ska flytta igen, och jag har fått många kompisar. Men det bästa är
att jag tror jag är LYCKLIG!

En livfull skildring av en flicka, som fått byta skola många gånger och
om hur hon klarar av den nya skolstaren, men tyvärr berättar du ingenting
om någon av de gamla skolorna, som instruktionen säger. Därför visar
uppsatsen en tveksam ämnesbehand|
G
resten av kommentaren är utanför sidan

Jag blev skilld från mina kompisar i 6: an, dom tyckte att jag var stödig
mot allt och alla. Med dom mennar jag lärarna och med allt och alla mennar
jag lärarna. Lärarna tyckte inte om mej kanske för att jag var som jag va
och visade det så tydligt.

Jag har alltid varit en lite udda persson. Men jag har aldrig varit taskig
mot nån av mina kompisar eller andra elever på skolan. Det fanns bara folk
som var dumma eller taskiga mot mig. Och det var det som fick mig att
tvingas till att byta skola. Jag mår mycket bättre nu än innan bytet. Men
då var det inte så. Jag kunde inte förstå varför det var jag som fick byta
skola och klass, när det var dom som mobade som fick vara kvar. Mitt själv
förtroende har blivit bättre efter att jag fick byta skola dels för att jag
har fler kompisar nu än vad jag hade då. Och för att jag fick som jag ville
skolan delade på mobarna tillslut. Och ännu mer konstigt var att en av dem
kom till min skola och vi blev kompisar. Nu skall jag byta klass igen men
den här gången kommer jag att ta klassen med mig till den nya skolan vi
skall nämligen bli 7: or och det skall bli roligt men jag oroar mig för att
det skall bli som förut med alla ord och allt skrik och lidande som jag
fick stå ut för under det året jag var tvungen att byta för att jag vart
mobbad. Det var den värsta tiden under min skolgång. Mina kompisar hjälper
mig att vilja byta klass och det blev ganska lyckat.

Redan dom första veckorna på den nya skolan kände jag att jag mådde bättre
på alla nivåer. Mina kompisar och jag delade på oss alltså vi gick inte i
samma klass men var mycket på fritiden. Jag fick en klump i magen första
dagen då jag fick se att 2 av mobbarna från min första skola kom i samma
klass som jag och det första dom sa va
– hej du annar inte hur mycket vi tackar dig för det du gjorde.
Dom hade blivit delade och hade byt skola och klass och på deras nya skola
hade det blivit tvärt om. Dom hade slutat mobba och börjat hjälpa till,
börjat lite smått arbeta mot mobbingen, och gjort det som man absolut inte
trodde att dem skulle kunna göra vilket var många saker. Dom hade blivit
”normala” efter att dom byt skola och det var inte bara jag som hade märkt
det. Dom själva också. Det finns många som tycker att det är mobaren som
skall flyttas och inte mobingofret. Men det kan ju vara en possetiv sak att
byta klass det är ett bra sätt att börja om på nytt.

Dom flesta byter juh inte klass för att dom blir mobbade men det kan vara
en av orsakerna till att man byter klass.

Jag tycker att det är helt ok att byta klass det blir ju oftast till något
bättre. Som i det här fallet.
Du har egentligen en viss infallsvinkel till den här uppsatsen, nämligen
mobbningen. Den är däremot inte klart utsagd i början, men kommer sedan in
här och var i berättelsen samt i reflexionerna på slutet. Skildringen av
bytena av klasser och skolor ger ett något rörigt in|tryck som helhet, men
du belyser ändå med flera exempel hur det var i den gamla respektive hur
det blev i den nya klassen.

Inskannad version

Mina skolår
Så är grundskolan snart till ända och jag har väl mest ljusa minnen från
skoltiden, ja iallafall från de första fem åren, de gick ju som en dans på
rosor och man längtade till skolan varje dag. Det är ju en liten skillnad
mot vad man gör nu!

När jag var sju år började jag i skolan, som de flesta andra barn gör. Min
första skola hette Kyrkskolan, som tyvärr inte finns längre.
Jag kommer inte ihåg att jag var orolig inför att börja skolan, jag vet
bara att jag hade längtat till att få börja skolan riktigt mycket.
Jag kommer ihåg dagen innan den stora dagen (alltså första skoldagen, fyllt
år hade jag redan gjort och julafton fick jag vänta på ett bra tag till),
jag var hemma hos Linda, vi var inne i köket och drack saft eftersom det
var så varmt ute. Hennes mamma kom in i rummet och frågade:
-Hur känns det nu att börja skolan imorgon?
Kul svarade jag, och det var just det jag kände. Jag tyckte att det skulle
bli kul att börja skolan.

Kyrkskolan var en väldigt mysig gammal skola (min mormor har nämligen också
gått där), det bara fanns tre klasser en etta, en tvåa och en trea. Jag
tyckte det var bra att börja i en liten skola eftersom det är ju ändå under
de första åren i skolan som man ska lägga sina grunder i det mesta som har
med livet att göra.
Jag gillade skolan och de tre första skolåren på kyrkskolan gick fort,
många roliga saker hände, så som cirkusen vi hade, Maja-föreställningar
eller varför inte vår stenålderskväll eller spökkvällen (eller pökkvällen,
som killarna i klassen gick omkring och kallade den), där vi skrämde
föräldrarna (trodde vi iallafall).
Men tiden gick som sagt fort och tillslut blev vi tvungna att säga Hej då,
till vår fröken Majken.
Vi började, så fort sommaren var slut, i fyran på Häggaskolan.
Jaha, så var man där, spänd av förväntan och oro, jag hade ju hört rykten
om hur min nye klassföreståndare, Svante, alltid var sur och grinig.
Men efter första dagen på den ”stora” skolan älskade jag den och jag ville
tillbaka så fort som möjligt.
Inte bara därför att vi hade fått egen bänk och att man kände sej, på något
konstigt sätt vuxen, utan att vi hade fått en parallellklass.

Men även de två trevliga åren på Hägga tog slut, och även min sista tid med
min klass (eller första klass kanske det blir).
Det var nog det värsta. Att behöva lämna den klass som man under fem års
tid hade lärt känna så väl. Den klass som jag älskade. Men det fanns ännu
en orsak till, varför jag inte ville lämna min klass: Nästan precis alla i
den nya klassen som jag skulle börja i kände jag inte. Det var högst två
tjejer som jag hade lekt med när jag var yngre – resten var totala
främlingar – eller inte riktigt alla, jag fick ju med mej Stina, Sanna och
Linda från min förra klass. Men saken gjordes ju inte bättre genom att få
höra att de flesta av killarna i klassen var s.k. ”värstingar”.

Men när jag nu tänker tillbaka så skulle jag nog inte klarat av att gå fyra
år till med dem.

Så kommer man då in genom Nybyskolans dörrar för första gången, man hade ju
ingen aning om vart man skulle gå eller till vem man skulle vända sej. Här
måste jag nog tacka Linda, utan henne skulle jag aldrig ha hittat rätt, men
det gjorde vi, tillslut!
Men att börja på Nyby var jag nog mest nervös över, tänk alla dom där stora
och farliga niorna! Som tur var var ju min syster, Emma, en nia, och hon
kunde ju alltid komma till undsättning ifall någon stor nia fick lust att
hoppa på mej.

Så satt man där vid skolbänken för första gången på Nyby med tretton nya
personer som man inte visste ett skvatt om. Men det gick ju det med och nu
har man fått nya vänner.
Måste ju ändå säga att det var tur att vi bytte klassföreståndare, annars
hade jag nog inte klarat av det!

Men även åren här på Nyby har gått fort, med alla sina motgångar, prov och
läxor. Ljusa stunder finns ju självklart också. Jag tycker det känns
konstigt att man snart ska byta klass igen och behöva lämna den trygghet
som man känner att man har här på Nyby, men jag vet ju redan nu att det
finns personer som jag inte kommer att bli av med, än på tre år, men det
kommer nog gå det med och det enda jag ser fram emot nu är att få börja
gymnasiet och träffa ännu mer intressanta personer. Fast först ska jag bara
klara av ett sista läsår!

Inskannad version

Mina skolår
Inledning:
Under mina skolår har det både varit roligt och tufft, stressigt och
sorgligt.
Att sluta årskurs 6, och sedan börja o en ny skola var tufft för mig,
eftersom jag aldrig hade bytt skola förr.
Just nu så vill jag inte sluta årskurs 9, att bara lämna mina vänner känns
helt enkelt inte rätt….

Jag var 6 år gammal, och skulle börja i årskurs 1. Jag var inte
jättenervös, eftersom jag hade gått med samma elever i ”6-åringarna.”
Nu skulle plugget börja, eller kan man verkligen kalla det för att plugga?
Vi läste i någon bok, lärde oss alfabetet, och att utala ord som man
använder ofta. Det var det mesta vi gjorde. Efter sista lektionen varje
dag, var jag på fritids. Det tyckte jag var det allra bästa med skolan, och
fortfarande så tycker jag att det har varit ett av de roligaste sakerna i
skolan. Man hade så kul med alla sina vänner, vi lekte och gjorde en massa
halsband och armband av de glittrande pärlorna som fanns i alla regnbågs
färger.
Årskurs 2 och 3 liknade årskurs 1, skillnaden var att vi hade lärt oss en
massa och sedan hade vi andra böcker. Jag tycker inte att det var stor
skillnad. Att sedan börja i årskurs 4 såg jag inte fram emot. Då kunde man
inte gå på fritids längre, utan nu var det början på det allvarliga. Det
var mer riktat åt skolan, än fritid. Sedan kom årskurs 5. Då skulle vi ha
nationella prov, och det var jag ganska rädd för. Jag hade aldrig gjort
något liknande förr, därför var jag orolig. När jag sedan fick höra mina
provresultat vart jag ganska glad. Mina ögon glänste av glädje.
Sedan kom årskurs 6, och den kändes tuff. Det var mina två sista
skolterminer jag skulle ha med mina vänner som jag nu hade känt i ungefär
sju år. Jag hade två kusiner till mig som också gick i min klass sen sju år
tillbaka. Det var helt enkelt svårt att bara lämna de och börja i en ny
skola med nya elever, och nya vänner. Som tur skulle en av mina kusiner,
och en av mina kompisar fortsätta i samma klass som mig. Skolavslutningen
kom snabbt, och nu var det bara att ta farväl av sina vänner och önska de
en bra fortsättning. Det var bara att fortsätta med sitt liv nu. Samtidigt
som jag kände sorg, kände jag avslappning.

Det skulle vara skönt att få träffa nya vänner och att få lära känna andra
elever, att bara lämna det som hade hänt i skolan tidigare bakom sig.
Sommarlovet gick snabbt…

Jag stog utanför skolan jag skulle börja i. Det var första gången jag hade
bytt skola. Solen sken, och fåglarna kvittrade. Det var massor med nya
elever som skulle börja skolan, och alla stog utanför entrén. Andetagen jag
tog kändes som en dröm. Det kändes helt enkelt inte verkligt. Varför, vet
jag inte riktigt. Skolan såg jättestor ut, om man jämförde den med min
förra. När vi skulle gå in i skolan kändes det som att vara i något annat
land. Det var en helt annan miljö, men så småningom så lärde man sig
skolans korridorer, salar och så vidare. När vi för första gången fick
träffa vår nya klass kändes det konstigt. Det var inget bekant ansikte man
kände igen. Skolan hade börjat kop , och det allvarliga fortsatte. Men
mer allvarligt skulle det bli i årskurs 8 och 9. Efter sjuan började jag få
nära vänner. Betygen, årskurs 8 hade börjat. Mina vänner släppte jag
aldrig, och det blev bara roligare för varje vecka att umgås med de. Jag
satsade på skolan nu, mer än fritiden. Det var mitt första betyg, och det
skulle vara bra. Massor med prov, förhör och läxor hade vi. Åttan var bara
stress för min del. Det var den enda årskursen som hade varit så himla
jobbig. Men jag klarade mig igenom allt det stressiga, och äntligen var
årskurs 8 slut.
Nu var det årskurs 9 det gällde, med alla prov, nationella prov! Det var
det mesta jag oroade mig för. Första terminen gick snabbt och effektivt,
men nu började man mest oroa sig över sina vänner.
Nu är det bara fem månader kvar och alla ska splittras. Till och med med
min kusin. Jag har nu gått i samma klass med honom i ungefär 8 år och bara
några några månader kvar sen kommer vi inte ses i skolan längre. Mina
tjejer då, mina tre bästa vänner… Hur ska jag klara mig utan de? Jag har
aldrig haft sådana skolvänner som de, de är bara för speciella. De kommer
alltid finnas i mitt hjärta allihopa.
Det är det jag ofta funderar över. Äntligen när man börjat lära känna alla,
och börjat trivas i skolan ska man bara lämna de. I mina tankar är det
omöjligt… Tragiskt!
Jag kommer börja i en ny skola, där jag knappt känner någon. Jag vill inte,
jag vill bara inte lämna allting bakom mig igen….